Yttrande över betänkandet Krav på kassaregister Effektivare utredning av ekobrott (SOU 2005:35)

Transkript

1 Sida 1 (6) Rättsenheten Ert EBM A-2005/0467 Er beteckning Bitr. chefsjuristen Monica Rodrigo Fi2005/2479 Finansdepartementet Stockholm Yttrande över betänkandet Krav på kassaregister Effektivare utredning av ekobrott (SOU 2005:35) Allmänna synpunkter De senaste tio åren har särskilda satsningar gjorts för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten i Sverige. Som exempel på åtgärder som har vidtagits kan nämnas inrättandet av Ekobrottsmyndigheten (EBM) och skattebrottsenheterna år Genom inrättandet av EBM, med särskilda resurser för ekobrottsbekämpning, har ekobrottsbekämpningen kunnat bedrivas i ett mer långsiktigt perspektiv. Samtidigt kan det konstateras att den anmälda ekobrottsligheten ökar år för år. Antalet brott som anmälts till EBM har ökat med cirka 70 procent under de senaste fem åren. Också antalet lagförda brott har ökat betydligt under den senaste femårsperioden. Samtidigt måste man konstatera att det finns tydliga tecken på att den svarta sektorn i samhället ökar och att inkomster från framförallt kontantbranscherna undandras beskattning i stor omfattning. Ett sätt att komma till rätta med att inkomster undandras beskattning är att öka kontrollen över kontantflödena i samhället. Betänkandets förslag om att kassaregister skall vara godkända och plomberade är ett sätt att öka samhällets kontroll. Jag har inget att erinra mot förslagen i princip men vill framhålla att systemets effektivitet förutsätter att Skatteverket har resurser att kontrollera att bestämmelserna följs. I det följande framför jag vissa synpunkter på detaljerna i det förslaget. I betänkandet föreslås vidare att tjänstemän vid skattebrottsenheterna skall ges större befogenheter, dels genom direktåtkomst till uppgifterna i skattedatabasen, dels genom att själva verkställa vissa tvångsmedelsbeslut. Jag motsätter mig utredningens förslag i dessa delar. Postadress Gatuadress Telefon Telefax Box 820 Hantverkargatan STOCKHOLM

2 Sida 2 (6) Försäljning av obetydlig omfattning I betänkandet föreslås att näringsverksamhet där försäljning mot kontant betalning är av obetydlig omfattning skall undantas från kraven på kassaregister. Utredningen anser att en total årsomsättning om högst ett prisbasbelopp kan tjäna som riktlinje för avgränsningen. Enligt min uppfattning vore det av värde om detta framgick direkt av lagtexten. Syftet är ju en bättre skattekontroll, varför beloppet torde kunna bestämmas som ett absolut värde. Det föreslagna beloppet förefaller väl avvägt. Fakturerad försäljning Det föreslås att skyldigheten att föra kassaregister även skall avse fakturerad försäljning. Undantag görs dock för de fall där omsättningen till övervägande del består av sådan försäljning. Det är enligt min mening svårt att motivera varför fakturerad försäljning skall registreras i en kassa. Fakturor avsätter ju tydliga spår och kan kontrolleras på ett helt annat sätt än kontantförsäljning. All fakturerad försäljning bör därför lämnas utanför kassaregistreringen. Genom att undanta fakturerad försäljning undviker man också eventuella gränsdragningsproblem mellan dessa kategorier. Undantag för den som är befriad från skattskyldighet i inkomstskattelagen Enligt förslaget omfattar skyldigheten att ha skatteregister inte den som är befriad från skattskyldighet enligt inkomstskattelagen för inkomster från kontantförsäljning. Kontantförsäljning kan emellertid även ha betydelse för fastställande av mervärdesskatt och punktskatt. I den mån inkomstskattebefriade skattesubjekt har skyldighet att erlägga sådan skatt, bör de därför också omfattas av skyldigheten att ha kassaregister. Olika verksamheter Vid bedömningen av om kassaredovisning skall ske och om fakturerad försäljning skall ingå, föreslår utredningen att varje självständig verksamhet inom en näringsverksamhet skall bedömas för sig. Detta är en bra lösning om verksamheterna bedrivs på skilda platser och redovisningen sker för varje del. Om verksamheterna bedrivs i samma lokal och redovisningen avser verksamheten i dess helhet, kan dock problem uppstå. Det är då svårt att kontrollera vad som skall redovisas i register och vad som skall hållas utanför. Problemet kan belysas med ett exempel. Antag att en näringsidkare säljer smycken och driver caférörelse i samma lokal och att smyckesförsäljningen har en obetydlig omsättning. Det vore ur kontrollsynpunkt olyckligt om inte all verksamhet i lokalen skulle registreras. Näringsidkaren skulle då tvingas ha olika rutiner för att registrera vilka kunder som har köpt respektive vara och vilka som har köpt båda varuslagen. Det vore enklare om Skatteverket i förekommande fall kunde medge undantag från kravet på kassaregister för viss eller vissa verksamhetsdelar.

3 Sida 3 (6) Kortläsare Kortläsare kan vara integrerade eller anslutna till kassaregistret, men kan också vara helt fristående. Risken med en fristående kortläsare är att kravet på registrering i kassaregistret kringgås genom att transaktionen endast registreras i kortläsaren. Erfarenheter från taxinäringen visar att kontokortsmissbruket har ökat efter införandet av plomberade taxametrar. Det är därför viktigt att också kontokortsförsäljningen knyts till kassaapparaten som en obligatorisk del av densamma. Sanktionsavgifter Det föreslås att sanktionsavgifter skall kunna tas ut om en näringsidkare som omfattas av skyldigheter enligt den föreslagna lagen inte innehar kassaregister eller använder kassaregister som inte uppfyller kraven i lagen och föreskrifter som meddelats med stöd av denna. Andra former av missbruk förekommer emellertid också som innebär att en näringsidkare underlåter att registrera vissa transaktioner, exempelvis genom att endast varannan försäljning registreras. I enlighet med vad som framförts i det särskilda yttrandet, bör sanktionsavgift utgå även då näringsidkaren bryter mot skyldigheten att registrera all försäljning i kassaregistret. Direktåtkomst till beskattningsdatabasen Utredningen föreslår att tjänstemän vid skattebrottsenheterna skall få direktåtkomst till uppgifterna i beskattningsdatabasen. Huvudansvaret för den brottsutredande verksamheten i Sverige ligger på Polisen och åklagarväsendet. Skattebrottsenheternas roll är i första hand att biträda åklagare vid förundersökningar i samband med utredningar av skattebrott. Frågan om skattebrottsenheterna skall få rätt till direktåtkomst till uppgifterna i beskattningsdatabasen måste därför behandlas ur ett vidare perspektiv och inte ses isolerat från övrig brottsutredande verksamhet. Den principiella frågan som statsmakterna måste ta ställning till är huruvida de brottsutredande myndigheterna i första hand Polisen och åklagarväsendet överhuvudtaget skall få direktåtkomst till uppgifterna i beskattningsdatabasen. Åtkomsten kan vara av betydelse inte bara för utredningar om skattebrott utan också för andra brottsutredningar. Ett ställningstagande till denna fråga kräver en mer noggrann analys än den som har gjorts i betänkandet. Jag kan för min del inte se något skäl till att enbart skattebrottsenheterna men inte t.ex. åklagare och polis vid EBM eller åklagare och polis i rättsväsendet i övrigt skulle ha direktåtkomst till beskattningsdatabasen. Användning av tvångsmedel Allmänna synpunkter Jag motsätter mig förslagen om att utredare vid skattebrottsenheterna skall få rätt att verkställa beslut om tvångsmedel på egen hand och vill särskilt betona att förslagen i den delen innebär en uppluckring av de principer som gäller i dag vid användning av tvångsmedel..

4 Sida 4 (6) Användningen av tvångsmedel i en förundersökning är en av samhällets mest ingripande åtgärder och det skall därför vara tydligt för den enskilde under vilka förutsättningar sådana tvångsåtgärder får vidtas. Det är mot denna bakgrund som utredningens förslag om att utredare vid skattebrottsenheterna skall få rätt att verkställa beslut om husrannsakan och beslag, skall bedömas. Varje medborgare är enligt 2 kap. 6 regeringsformen gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. husrannsakan och liknande intrång. Regeringsformen medger dock att rättigheterna begränsas för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Detta måste ske genom lag. Rättegångsbalken innehåller noggranna bestämmelser över de tvångsmedel som får användas vid utredning av brott. Beslut om husrannsakan skall meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten (29 kap. 4 rättegångsbalken) och verkställas av polisen. Polisen har enligt 10 polislagen (1984:387) särskilda befogenheter att genomföra tjänsteåtgärder med våld i vissa fall. Våldsbefogenheterna får bara användas om andra medel är otillräckliga och det är försvarligt med hänsyn till omständigheterna i övrigt. För såväl Polisen som åklagarväsendet gäller att det finns en stor erfarenhet av tvångsmedelshantering av olika slag. Det finns också en systematisk intern kontroll och tillsyn inom området som sker fortlöpande t.ex. genom tillsynsinsatser av olika slag. På det sättet kontrollerar rättsväsendet att tillämpningen av dessa regler sker på ett rättssäkert sätt. För vissa tvångsmedel gäller därutöver att domstolarna och offentliga ombud utövar kontroll över användningen och att det finns en parlamentarisk insyn. Av detta följer naturligtvis att regelsystemen på detta område både måste vara utformade så och tillämpas så att enskilda medborgare känner tillit till de brottsbekämpande instanserna. Att lägga så ingripande befogenheter som det nu är fråga om på en myndighet utanför rättsväsendet, som dessutom saknar en självständig brottsbekämpande roll, är enlig min mening förenat med starka betänkligheter. Verkställande av husrannsakan Det är i dag en uppgift för polisen att göra en säkerhetsbedömning vid verkställande av en husrannsakan. Det föreslås nu att det skall vara en uppgift för åklagaren att avgöra om husrannsakan kan genomföras utan att våld mot person behöver användas. Varken åklagare eller skattebrottsutredare har den kompetens eller erfarenhet som krävs för att kunna avgöra den frågan. En polismans rätt att använda våld mot person vid en husrannsakan kan vara motiverad av säkerhetsskäl för att skydda sig själv vid verkställigheten av en sådan åtgärd, men även för att skydda den allmänhet som kan drabbas av ett ingripande. Att införa en rätt för skattebrottsutredare att verkställa husrannsakan utan rätt att använda våld, innebär således fara inte bara för den enskilde utredarens, utan även för allmänhetens säkerhet.

5 Sida 5 (6) Vid en husrannsakan kan det uppstå situationer då information kan behöva säkras på annat sätt än genom husrannsakan. Sådana situationer är i vissa fall omöjliga att förutse i förväg. Som exempel kan nämnas att den person hos vilken husrannsakan görs stoppar på sig de handlingar eller det datorminne som skattebrottutredaren hade tänkt beslagta. Utredaren kan i den uppkomna situationen inte göra någonting eftersom informationen endast kan åtkommas genom kroppsvisitation. Medverkan vid husrannsakan Utredningen föreslår att åklagaren skall få uppdra åt tjänsteman vid skattebrottsenheterna att medverka vid en husrannsakan som verkställs av polis. Tjänstemannen skall därvid få genomsöka de utrymmen som är föremål för husrannsakan och få ta egendom i beslag utan föregående beslut av åklagaren eller rätten. Enligt principerna i rättegångsbalken är det den polisman som verkställer en husrannsakan som har ansvaret för denna och bestämmer vilket biträde som han eller hon behöver. Av rättssäkerhetsskäl bör det enligt min mening även i fortsättningen vara den verkställande polismannen som har bestämmanderätten vid en husrannsakan. Om polismannen anser att en tjänsteman från skattebrottsenheten bör närvara vid husrannsakan, bör han besluta att denne skall biträda vid densamma. Såsom utredningen pekat på, är det i dag oklart i vilken utsträckning en skattebrottsutredare aktivt får medverka vid husrannsakan. Justitieombudsmannen har vid ett tillfälle prövat frågan om i vilken utsträckning en revisor aktivt fick genomsöka skrivbordslådor i en privatbostad vid en husrannsakan och funnit att han därvid varit mer aktiv än vad hans roll i sammanhanget medgav (JO 1989/90 s. 187 ff.). I de mål som handläggs vid Ekobrottsmyndigheten är det relativt vanligt att skattebrottsutredare, men också ekorevisorer, biträder polisen vid husrannsakningar. Det vore värdefullt med ett klargörande från lagstiftarens sida av vilka åtgärder som bör kunna vidtas när skattebrottsutredare och ekorevisorer biträder vid en husrannsakan. Övrigt Jag kan i övrigt ansluta mig till de synpunkter som framförts i det särskilda yttrandet av experten Roland Andersson. I detta ärende har generaldirektören Gudrun Antemar beslutat. Biträdande chefsjuristen Monica Rodrigo har varit föredragande. Gudrun Antemar Monica Rodrigo

6 Sida 6 (6) Kopia för kännedom till: Justitiedepartementet (åklagarenheten) Skatteverket Riksåklagaren Rikspolisstyrelsen