Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält

Transkript

1 forskningsöversikt Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält Sjunde årsrapporten

2

3 Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält Sjunde årsrapporten från en projektgrupp som tillsatts med anledning av ett regeringsuppdrag till FAS Anders Ahlbom, ordförande Maria Feychting Yngve Hamnerius Lena Hillert December 2009

4 Innehåll Förord...3 Inledning...4 Extremt lågfrekventa fält (ELF)...5 Neurodegenerativa sjukdomar...5 Lågfrekventa fält och manlig fertilitet: Studier av spermier...7 Fält i ELF-området...7 Elektriska fält...7 Magnetiska fält...8 Kraftledningar och boskap...10 Radiofrekventa fält (RF)...12 Radiofrekventa fält och manlig fertilitet: Studier av påverkan på spermier...12 Blod-hjärnbarriären...12 Symtom...13 Experimentella studier av symtom...13 Epidemiologiska studier av symtom...16 Kommentarer till studier av symtom och rapporterad elöverkänslighet...18 Övriga rapporter...18 ICNIRP: Nya guidelines för ELF...18 EU-direktiv för yrkesexponering...19 Avslutning...21 Intressekonflikter...22 Referenser

5 Förord Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har genom beslut av regeringen fått i uppdrag att bevaka frågor som rör forskning om elöverkänslighet och att regelbundet, med början år 2003, dokumentera och rapportera om kunskapsläget. För att genomföra detta uppdrag har FAS uppdragit åt professor Anders Ahlbom, Institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet att med hjälp av en projektgrupp årligen framställa en rapport över den vetenskapliga utvecklingen inom området. I projektgruppen ingår: professor Maria Feychting, Institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet; överläkare, docent Lena Hillert, Institutionen för folkhälsovetenskap, Karolinska Institutet; professor Yngve Hamnerius, Chalmers Tekniska Högskola. FAS vill tacka denna arbetsgrupp för sitt arbete med att ta fram rapporten, som är den sjunde i ordningen. Utgångspunkten för arbetet är två grundliga översiktsrapporter som presenterades år 2000, nämligen den svenska RALF-rapporten [Bergqvist, et al. 2000] och den engelska Stewart-rapporten [IEGMP 2000]. Avsikten är att varje år identifiera och diskutera väsentliga aktuella och relevanta vetenskapliga framsteg och uppmärksammade rapporter. Fokus kommer att variera från ett år till ett annat beroende på aktualitet. Årets rapport fokuserar på såväl lågfrekventa som radiofrekventa fält. Den senaste tiden har sett ett visst ökat intresse för de lågfrekventa fälten och det finns en del nya resultat att diskutera inom det området. Stockholm december 2009 Erland Hjelmquist Huvudsekreterare Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap 3

6 Inledning Denna rapport innehåller ett avsnitt om lågfrekventa fält (ELF), dvs. sådana fält som uppstår vid produktion, distribution och användning av elektricitet och ett avsnitt om radiofrekventa fält (RF), som förekommer i samband med mobiltelefoni. Rapporten innehåller också en kort redogörelse för förslag till nya exponeringsriktvärden från International Commission on Non Ionizing Radiation Protection (ICNIRP) samt ett så kallat Workers Directive från EU. När forskningen om eventuella hälsorisker vid exponering för elektriska och magnetiska fält tog fart i början av 80-talet var fokus i mycket stor utsträckning på ELF-fälten. Ursprunget var en amerikansk undersökning som såg ett samband mellan vissa typer av elledningar nära bostäder och cancer hos barn. Även om forskarsamhället inledningsvis var kritiskt togs frågan på stort allvar av allmänheten. Detta ledde efter hand till omfattande forskning. Kulmen på denna forskning nåddes ett drygt decennium senare och fokus skiftades sedan efterhand till RF-fält. Den forskningen är fortfarande omfattande och vi redovisar här resultat från det senaste året. Det finns också vissa tecken som antyder att forskningsintresset för ELF-fält kan vara ökande igen. Det resultat om ELF och risk för Alzheimers sjukdom t.ex., som redovisas i denna rapport, kan ses som en direkt fortsättning på forskning som gjordes långt tidigare. Den forskning om spermiekvalitet som diskuteras i denna rapport är också intressant ur forskningsfokus perspektiv för den har gjorts på både ELF- och RF-fält. Rapporten har också ett omfattande avsnitt som beskriver och diskuterar forskningen om symtom och besvär vid exponering för RF-fält. Även om denna rapport är en granskning av forskningen om biologiska effekter och hälsorisker på människa har vi kommenterat forskning som handlar om vissa eventuella biologiska effekter hos kor. Skälet är att om sådana effekter finns så skulle det kunna indikera att också människa kan detektera sådana fält och i så fall skulle det öppna för hittills okända scenarier. Avsnittet om ELF-fält innehåller också en kort beskrivning av fälten som sådana inklusive en kommentar om skillnaden mellan elektriska, magnetiska och elektromagnetiska fält. Den metod som har använts vid utarbetandet av denna rapport och vid värdering och syntetisering av forskningen har redovisats i de två föregående årens rapporter. En avgörande princip är att all forskning inkluderas, oberoende av resultat, och inte bara vissa utvalda vetenskapliga publikationer. Slutsatser och bedömningar baseras på en sammanvägning av den totala informationen. 4

7 Extremt lågfrekventa fält (ELF) Forskningen om hälsorisker vid exponering för ELF var som mest aktiv under 80-talet och början av 90-talet. Även om ett stort antal olika sjukdomar och hälsoeffekter studerades i relation till ELF har fokus alltid varit på cancer och då särskilt leukemi hos barn. Den forskningen har resulterat i att International Agency for Research on Cancer (IARC), ett WHO-institut, klassificerat ELF-magnetiska fält i kategori 2B, possible carcinogen to humans [IARC 2002]. Denna klassificering baserades på epidemiologisk forskning som tyder på att exponering för denna typ av magnetfält skulle kunna öka risken för framför allt leukemi hos barn. Omfattande experimentell och mekanistisk forskning har inte kunnat hitta någon fysiologisk eller biofysisk förklaring till dessa resultat vilket gör att ett frågetecken kvarstår kring detta samband och klassificeringen 2B bedöms fortfarande vara relevant. Redan under 80- och 90-talen fanns forskning rörande ELF-fält och olika neurodegenerativa sjukdomar och flera undersökningar visade på samband mellan exponering och sjukdomsrisk. Resultaten var dock motstridiga och blev aldrig särskilt övertygande, men kunde heller inte avfärdas. Detta är bland annat slutsatsen i WHO:s Environmental Health Criteria dokument om ELF-fält [WHO 2007]. På senare tid har nya data publicerats som stöder ett samband mellan ELF-fält och framför allt Alzheimers sjukdom. Detta aktualiserar denna fråga på nytt och vi granskar den aktuella forskningen om detta område här nedan. Neurodegenerativa sjukdomar Flera studier av yrkesmässig exponering för extremt lågfrekventa magnetfält har observerat en ökad risk för Alzheimers sjukdom bland personer med hög exponering, men det finns också studier som inte observerat några samband [Kheifets, et al. 2009]. I de flesta studier som funnit samband har riskökningen varit ungefär två eller trefaldig. Flera studier har observerat en ökad risk bland män, men betydligt lägre, eller ingen alls, bland kvinnor [Feychting, et al. 2003; Qiu, et al. 2004]. Flera förklaringar till detta har diskuterats. Generellt har exponeringsskattningarna varit bättre för män än för kvinnor; de flesta job-exponeringsmatriser som har kommit till användning har utarbetats för manliga yrken och magnetfältsmätningarna har vanligtvis gjorts på män. Detta kan göra att felklassificeringen av exponeringen är större för kvinnor, vilket kan leda till en utspädning av eventuella effekter för kvinnor. Man har också ett större bortfall i exponeringsinformationen för kvinnor och därmed lägre power. En annan förklaring kan vara att männen har andra exponeringar i sina yrken som påverkar risken för Alzheimer, och confounding skulle då förklara sambandet man observerat för män. I flera av de yrken som har hög magnetfältsexponering förekommer också höga exponeringar för andra riskfaktorer som exempelvis svetsrök, kemikalier, elektrisk chock m.m. Eventuell confounding från socioekonomisk status har kontrollerats i flertalet studier. Sammantaget är data från yrkesstudierna av Alzheimers sjukdom inte samstämmiga, men det går inte att identifiera några enskilda faktorer som skulle kunna förklara de motstridiga resultaten. Man kan notera att för Alzheimers sjukdom har man funnit samband både då exponeringen skattats på ett mycket grovt sätt, exempelvis som arbete i elektriska yrken, och då man använt mera sofistikerade metoder att skatta exponeringen, exempelvis med hjälp av exponeringsmatriser baserade på person- 5

8 bundna mätningar av magnetfälten under hela arbetsdagar. Det faktum att man funnit kopplingar till de faktiskt uppmätta magnetfältnivåerna och inte bara till specifika yrkestitlar talar till viss del emot att någon annan yrkesmässig exponering skulle vara förklaringen till de observerade sambanden, men man kan inte utesluta möjligheten att det kan finnas olika alternativa förklaringar i olika yrken och att det inte är en enda faktor man behöver kontrollera i analyserna. Det kan också finnas andra felkällor, som exempelvis svårighet att identifiera insjuknade personer; man vet t.ex. att registreringen av Alzheimers sjukdom som dödsorsak i Dödsorsaksregistren är ofullständig ALS är en neurodegenerativ sjukdom som också studerats i relation till yrkesmässig magnetfältsexponering [Kheifets, et al. 2009]. Även för ALS har samband hittats, och de flesta studier som skattat exponeringen som elektriska yrken har samstämmigt funnit en ökad risk för ALS. Studier som i stället använt mera sofistikerade exponeringsmått, exempelvis exponeringsmatriser baserade på personburna mätningar, har vanligtvis inte funnit någon ökad risk för ALS. Detta har gjort att man fört fram hypotesen att exponering för elektrisk chock skulle kunna vara en alternativ förklaring i dessa studier. Det verkar dock inte troligt att elektrisk chock helt och hållet skulle kunna förklara det observerade sambandet. Givetvis kan även andra confoundingfaktorer ha påverkat de observerade sambanden, som exempelvis svetsrök Nyligen publicerades den första och hittills enda studien som undersökt magnetfältsexponering i bostaden och risken för neurodegenerativa sjukdomar [Huss, et al. 2009]. Studien genomfördes i Schweiz, och fokuserade på exponering från kraftledningar nära bostaden. Exponeringen skattades som bostadens avstånd till en kv kraftledning. Man fann en ökad risk för Alzheimers sjukdom bland personer som bott inom 50 meter från en högspänningsledning, och risken ökade ju längre tid personerna bott nära kraftledningen. Bland personer som bott minst 15 år på samma ställe fann man en fördubblad risk (RR=2.00; 95 % CI ) för dem som bott närmare än 50 meter från en kraftledning. Man fann en ökad risk för både män och kvinnor. På längre avstånd från kraftledningen fanns ingen till ökad risk. I analyserna kontrollerades bl.a. för utbildning, yrkesstatus och civilstånd. Avstånd till kraftledning är ett relativt grovt sätt att mäta magnetfältsexponeringen, men inom 50 meter från en högspänningsledning har de allra flesta bostäder höga magnetfältsnivåer. Längre ut än 50 meter blir felklassificeringen av exponeringen större och det blir svårare att upptäcka eventuella effekter. Det mest intressanta med den här studien är att confounding från andra yrkesmässiga exponeringar inte får lika stor betydelse när man studerar exponering i bostaden, framförallt om man kontrollerar för socioekonomiskt status, och därför borde man förvänta sig likartade resultat för både män och kvinnor. Det finns för närvarande ingen biologiskt grundad anledning att tro att effekten av magnetfältsexponering på risken för Alzheimers sjukdom skulle se olika ut för män och kvinnor. Studien baserar sig på ett relativt litet antal exponerade fall, och man kan inte utesluta att slumpen kan förklara de observerade sambanden. Resultaten behöver därför bekräftas i ytterligare studier. Den schweiziska studien av magnetfältsexponering i bostaden inkluderade även ALS, men eftersom ALS är en sällsynt sjukdom, och höga magnetfält i bostaden också är sällsynta, var studien för liten för att få tillräcklig statistisk styrka för analyser av ALS. 6

9 Lågfrekventa fält och manlig fertilitet: Studier av spermier I WHO:s Environmental Health Criteria om extremt lågfrekventa fält (> Hz) från 2007 är bedömningen att resultaten från studier om lågfrekventa fält och manlig fertilitet inte är konklusiva och att de epidemiologiska studier som använt yrkestitel för att uppskatta exponering för elektromagnetiska fält har metodologiska brister [WHO 2007]. I en nyligen publicerad studie [Li, et al. 2009] studerades spermakvaliteten för första gången i relation till individuella mätdata för magnetfält. Forskarna fann en fördubblad risk för onormala fynd avseende spermiernas rörlighet och form vid högre exponering för magnetfält. Studien är en fall-kontroll studie där deltagarna rekryterades bland män i åldern 18 till 45 år som anmält sig för att bli spermadonatorer. Fallen utgjordes av de män vars spermaanalyser uppfyllde minst ett av WHO:s kriterier på dålig spermakvalitet (rörlighet, form och koncentration) medan kontrollerna inte uppfyllde något av dessa kriterier vid något av de två provtillfällena (7 21 dagars intervall). Deltagarna bar en EMDEX-LITE som registrerade magnetfältsnivån ( Hz) var fjärde sekund under ett dygn (nattetid placerades EMDEX-LITE nära sängen). Deltagarna (71 fall och 66 kontroller) var vid mättillfället inte informerade om resultaten av spermaproven. Vid analyserna av exponering för magnetfält användes mätvärdet för 90 percentilen (dvs. den nivån där 10 procent av de registrerade mätvärdena för den enskilde deltagaren hade högre värden). Som högexponerade klassades män med 90:e percentilen >1,6 mikrotesla (µt). Oddskvoter beräknades även baserat på hur lång tid under dygnet magnetfältsexponeringen för en deltagare legat på eller över 0,16 µt. Forskarna fann då att oddskvoten ökade med längre tid, ett samband som förstärktes ytterligare om analysen begränsades till de deltagare som angett att mätdygnet var representativt för en typisk dag under de senaste tre månaderna (oddskvoter: < 1 timme referensvärde; 1-3 timmar 1,7, 95 % CI 0,6-4,6; 3-6 timmar 2,4, 95 % CI 0,8-7,1; 3,9, 95 % CI 1,3-12,1). Många frågetecken kvarstår dock avseende en eventuell påverkan på spermakvaliteten av lågfrekventa magnetfält. Som ett exempel kan nämnas att i en preliminär provrörsstudie där spermier från män exponerades för magnetfält (50 Hz) varierade resultaten mellan olika typer av magnetfält. Exponering för en fyrkantsvåg med en amplitud av 5 mt ledde till ökad rörlighet hos spermierna medan en 5 mt sinusvåg och en 2,5 mt fyrkantsvåg inte hade någon signifikant inverkan på spermierna [Iorio, et al. 2007]. Fält i ELF-området Med ELF (Extremely Low Frequency) avses frekvenser upp till 300 Hz. Vid höga frekvenser är den elektriska och magnetiska fältkomponenten hårt kopplade till varandra, varför man brukar benämna dessa elektromagnetiska fält. I ELF-området finns ej denna koppling, varför man måste behandla det elektriska och det magnetiska fältet separat. Elektriska fält Elektriska fält beror på spänningar: fältet går från en spänning till en annan. Styrkan på det elektriska fältet anges i volt/meter (V/m). Om man har två plåtar som i figur 1 och den ena har spänningen 0 V och den andra 1 kv (kilovolt = 1000 V) så blir den elektriska fältstyrkan, E, lika med spänningsskillnaden, U (= 1 kv) dividerat med 7

10 avståndet, d, (= 1 m), dvs. 1 kv/m. Detta innebär att alla spänningssatta föremål alstrar elektriska fält. Figur 1. Ett elektriskt fält uppstår mellan föremål som har olika spänning. Den elektriska fältstyrkan (E) är lika med spänningsskillnaden delat med avståndet mellan föremålen. Magnetiska fält Elektriska fält alstras av spänningar, de magnetiska fälten alstras däremot av strömmar. Vi tar ett enkelt exempel, en rak ledning som det går en ström i, se figur 2. Runt ledningen skapas ett magnetiskt fält. De elektriska fältlinjerna går från en spänning till en annan, de magnetiska fältlinjerna bildar däremot alltid slutna banor runt om de strömmar som alstrar dem. Styrkan på de magnetiska fälten, den magnetiska flödestätheten, mäts i tesla (T). 1 tesla är en mycket stor enhet. När det gäller normal miljö får vi ta till mikrotesla (µt), milliondels tesla och nanotesla (nt), milliarddels tesla. Figur 2. Magnetiska fält bildar slutna fältlinjer kring strömförande ledare. Den magnetiska flödestätheten (B) uppgår till 0,2 µt en meter från en ledare som för strömmen (I) 1 A. 8

11 Om det går en ström på 1 A i figurens ledare får vi en magnetisk flödestäthet på 0,2 µt en meter ut från ledaren. Vi ser att för normala strömstyrkor blir flödestätheten mycket mindre än 1 T. Är strömmen en likström bildas ett statiskt fält, är det en växelström bildas ett magnetiskt växelfält. När vi har en tvåledare, där strömmen går fram i den ena ledaren och samma ström går tillbaka i den andra ledaren, kommer dessa båda strömmar att ge upphov till motriktade magnetfält som delvis tar ut varandra. En vanlig lampsladd innehåller två ledare, en som för strömmen till lampan och en som för strömmen tillbaka. Dessa två ledare kommer att skapa motriktade fält som nästan helt tar ut varandra om ledarna ligger tätt tillsammans. Hade ledarna varit långt från varandra, som i en kraftledning, se figur 3, hade vi fått ett större magnetfält. Figur 3. Magnetisk flödestäthet på olika avstånd från kv-ledningar. Observera att magnetfältets styrka beror på den aktuella strömlasten. Ledningar vid högre spänningsnivåer ger högre magnetfält, vid samma ström, på grund av att avståndet mellan ledarna är större. (Källa: Svenska Elverksföreningen). Som framgår av figur 3 ger högspänningsledningar förhöjda magnetfält i närheten av ledningarna. Det finns många andra källor till magnetfält, en av de viktigaste är så 9

12 kallade vagabonderande strömmar. Genom ett olyckligt systemval, när Sverige elektrifierades, användes fyrledarsystem, vid distribution till abonnenterna. I ett fyrledarsystem finns tre spänningssatta fasledare och en kombinerad neutralledare och skyddsjordledare. Om strömmen går tillbaka i neutralledaren kommer magnetfälten från fasledarna och neutralledaren att i stort sett ta ut varandra. Problemet är att skyddsjordledaren är gemensam med neutralledaren varför strömmen också kan välja att följa skyddsjordledare som är anslutna till metallstrukturer, som t.ex. ett skyddsjordat hölje till en fjärrvärmepump. Återgångsströmmen kan då gå via pumphöljet och vidare i fjärrvärmeledningarna. Strömmen kommer då att ge upphov till magnetfält kring fjärrvärmerören och det blir samtidigt magnetfält från distributionskabeln, då fälten inte längre tar ut varandra från strömmarna i den. De senaste decennierna har man alltmer övergått till femledarinstallationer, som ej tillåter återgångsströmmen att gå ut i skyddsjorden, varför magnetfälten blir låga. Men då mycket av de idag använda elinstallationerna är gjorda med fyrledarinstallationer, leder detta till förhöjda magnetfält från distributionsnätet. Detta illustreras av mätningar som utförts vid Chalmers av magnetfälten på gatorna i centrala Göteborg, se figur 4, [Lindgren, et al. 2001]. Figur 4. Uppmätt magnetisk flödestäthet, 1 m över mark, på gatorna i centrala Göteborg. Grönt < 0,2 µt, gult > 0,2 µt och < 1 µt, rött > 1 µt. Kraftledningar och boskap En bland allmänheten spridd uppfattning är att kraftledningar skulle påverka kors fruktsamhet negativt. Bakgrunden till denna (miss)uppfattning är en pilotstudie som utfördes av forskare vid lantbrukshögskolan i Skara där man studerade fruktsamheten 10

13 hos kor som betade under kraftledningar i Västergötland. I denna pilotstudie fann man två gårdar med försämrad fertilitet där korna betade under kraftledningar [Algers, et al. 1981]. Två gårdar är dock ett för litet material för att dra några slutsatser av orsaken till problemen, varför forskarna gick vidare med en studie som omfattade hela Sverige. I denna studie undersökte man 106 gårdar där korna exponerades för 400 kvledningar minst 15 dygn/år, man fann inget samband mellan försämrad fertilitet och betande under kraftledningar [Algers and Hennichs 1985]. I studierna fanns ingen gård där korna betade hela sommarsäsongen under kraftledningar, då kor som betar ute flyttas mellan olika hagar, för att tillgången på bete skall vara tillräcklig. Man genomförde därför ytterligare en studie, där 58 kvigor fick beta under 120 dagar under en 400 kv-ledning, varvid man fick tillföra foder till hagen. De exponerade kvigorna jämfördes med en lika stor grupp kvigor som fick beta i hagar som ej låg under någon kraftledning. Resultatet av denna studie var att varken äggstocksfunktion, brunstintensitet, dräktighetsresultat eller fosterviabilitet påverkats negativt av exponeringen från kraftledningen [Algers and Hultgren 1986]. I massmedia fick resultaten från pilotstudien en mycket stor spridning, medan de uppföljande studierna, som inte visade på någon påverkan, varken rapporterades i press eller etermedia. Detta är ett exempel på det som brukar kallas publication bias ; att studier där man finner en påverkan rapporteras mer i media än studier där man inte sett någon effekt. Detta gäller framförallt massmedia, men vetenskapliga publikationer är ej heller helt fria från detta. Den svenska studien har följts upp av en amerikansk studie som jämförde 50 köttdjur som vistades en 30 månadersperiod under 500 kv likströmsledning med en lika stor grupp som ej vistades under någon ledning [Angell, et al. 1990]. Man fann inga skillnader i dräktighet, kalvande, tillväxt eller överlevnad mellan de två grupperna. Det är känt att en lång rad djur som fåglar, bin salamandrar m.fl. använder sig av jordmagnetiska fältet för sin navigation [Wiltschko and Wiltschko 2005]. I en studie från 2008 har man visat att kor och hjortdjur vanligtvis orienterar sig i nordsydlig riktning [Begall, et al. 2008]. Studien gjordes genom att man studerade ett stort antal bilder från Google Earth där man såg att hjortdjur i mycket stor omfattning var orienterade mot nord eller syd (av bilderna kunde man avgöra hur längdriktningen på kroppen var orienterad, men på grund av begränsad bildupplösning, gick det oftast inte att avgöra om det var huvudet eller svansen som pekade mot norr). Även tamboskap uppvisade samma mönster, även om orienteringen för dessa inte var lika tydlig som för de vilda artfränderna. I en uppföljande studie har man specialstuderat djur som befinner sig nära kraftledningar [Burda, et al. 2009]. Här finns det två komponenter, det jordmagnetiska fältet (40 50 T) och ett växelmagnetfält från kraftledningen (< 15 T). Hur dessa fält samverkar beror på ledningens riktning. Det visade sig att djurens orientering beroende på vilken riktning kraftledningen hade relativt det jordmagnetiska fältet. Genom analys av materialet finner man att djurens orientering beror på magnetfältets intensitet, vilket skiljer sig från fåglars orientering som beror på magnetfältets inklination. 11

14 Radiofrekventa fält (RF) Radiofrekventa fält och manlig fertilitet: Studier av påverkan på spermier Misstankar om att radiofrekventa fält kan påverka den manliga fertiliteten har diskuterats. Spermaproduktionen i testiklarna är mycket värmekänslig och en uppvärmning till följd av en hög exponering för radiofrekventa fält skulle kunna leda till sämre kvalitet på spermierna. Exponeringen för testiklarna då en mobiltelefon bärs i byxfickan eller i bältet är emellertid låg. Det finns dock en oro bland allmänheten för negativa hälsoeffekter av radiofrekventa fält via i dag okända mekanismer. Studier som t.ex. rapporterar att mobiltelefoner påverkar spermakvaliteten får därför ofta stor uppmärksamhet. En nyligen publicerad studie undersökte spermakvaliteten hos 361 män som utreddes för infertilitet 2004 till 2005 [Agarwal, et al. 2008]. Männens genomsnittliga ålder var 31,8 år (standardavvikelse ±6,1 år). Vid jämförelse mellan grupperna som inte använde mobiltelefon, talade mindre än 2 timmar per dag, 2-4 timmar per dag och mer än 4 timmar per dag fann man ett samband mellan längre tid av mobiltelefonerande och fyra av de åtta undersökta variablerna: lägre antal spermier, sämre livsduglighet och rörlighet samt ett ökat antal spermier med onormal form. Män som använt tobak (cigaretter eller tuggtobak), alkohol eller haft orkit (testikelinflammation), varicocele (åderbråck i pungen), tuberkulos, diabetes, högt blodtryck, hjärt- eller njursjukdom, neurologisk sjukdom, hade känd genetisk sjukdom i släkten eller högt blodtryck hade uteslutits ur studien. Detta gällde även för män som haft virus eller bakteriell infektion de senaste fyra veckorna. Informationen om hur data på mobiltelefonanvändning efterfrågades är mycket knapphändig liksom för vilken tidsperiod som uppgifterna efterfrågades. Det är inte heller klart hur männens ålder påverkade resultaten. Även om en påverkan på mäns fertilitet till följd av exponering för radiofrekventa fält har visst stöd i tidigare epidemiologiska studier och djurstudier är fortsatta studier nödvändiga för att säkert kunna dra slutsatser avseende ett eventuellt orsakssamband. En förbättrad exponeringsklassificering avseende radiofrekventa fält är en nödvändig förutsättning för att studierna ska vara av god kvalitet. Blod-hjärnbarriären En forskargrupp i Örebro har under 2009 publicerat tre artiklar som studerat biomarkörer för påverkan på blod-hjärnbarriären och blod-cerebrospinalvätskebarriären [Söderqvist, et al. 2009a; Söderqvist, et al. 2009b; Söderqvist, et al. 2009c]. Dessa barriärer innebär att hjärnan skyddas för ämnen som kan förekomma i blodet. I en studie analyserades blodprov från 314 vuxna personer. Resultaten kunde inte påvisa något samband mellan markören S100B och sammanlagt bruk av mobil eller trådlösa telefoner (självrapporterat) [Söderqvist, et al. 2009c]. I separata analyser av olika typer av telefoner noterades indikationer på minskade nivåer vid längre tid sedan senaste samtal med trådlös telefon under provtagningsdagen och högre koncentration vid ökat antal år sedan deltagarna börjat använda 3G-telefon. Det senare tolkar författarna som möjligen ett resultat av slumpen (enbart fyra personer hade använt 3G telefoner i fyra år, den längsta tiden i studien). Avseende markören TTR (transthyretin) observerades ett samband mellan när personerna börjat använda 12

15 mobiltelefon eller trådlös telefon, oberoende av hur mycket de använt telefonerna [Söderqvist, et al. 2009b]. Resultaten uppvisar dock stora variationer för olika typer av telefoner och även skillnader mellan män och kvinnor. Som exempel kan nämnas att för män, men inte för kvinnor, noterades ett samband mellan högre nivåer TTR och den tid som personen använt antingen analog eller digital mobiltelefon och även trådlös telefon. Avseende tid sedan personen börjat använda 3G telefon fann forskarna motsatta effekter för män och kvinnor. Det finns stora osäkerheter vid tolkning av dessa resultat. Biomarkörerna påverkas av en mängd olika faktorer inklusive stress, högt blodtryck och ett flertal sjukdomar och skador. Analyserna av undergrupper (t.ex. olika typer av telefoner) baserar sig i flera fall på ett litet antal individer, och därför är det möjligt att slumpmässig variation kan förklara resultaten. Det framgår inte heller om forskarna har tagit hänsyn till att risken för fynd kan uppträda till följd av slumpen då ett större antal analyser utförs. Forskarna studerade även ett eventuellt samband mellan biomarkörerna och radiofrekventa fält i en experimentell studie [Söderqvist, et al. 2009a]. 41 personer exponerades för mobiltelefonliknande radiofrekventa fält under 30 minuter (890 MHz, SAR 1g 1,0 W/kg). Resultaten uppvisade inte några skillnader mellan prover före och efter exponering för S100B. För TTR noterades en ökning i det andra provet som togs efter avslutad exponering (efter 60 minuter). Symtom Experimentella studier av symtom Akuta effekter i form av symtom och ohälsa, t.ex. huvudvärk och trötthet, har av drabbade individer rapporterats kunna utlösas av elektromagnetiska fält. Ibland har termen elöverkänslighet använts för att beskriva dessa besvär, framför allt då den utpekade besvärsutlösande exponeringen varit bildskärmar, hushållsapparater eller andra källor till lågfrekventa fält. I takt med att användningen av mobiltelefoner blivit alltmer utbredd har liknande besvärsbilder också rapporterats kunna utlösas såväl vid egen användning av mobiltelefon som vid närhet till basstationer (båda källor till radiofrekventa fält). Vetenskapliga studier har dock inte kunnat bekräfta de framförda misstankarna om ett orsakssamband mellan exponering för elektromagnetiska fält, varken för lågfrekventa eller radiofrekventa fält, och akuta symtom. Personer som rapporterat att de påverkas och känner av elektromagnetiska fält har inte heller kunnat detektera när de varit exponerade under blindade förhållanden. Som diskuterades i förra årsrapporten [FAS 2009] har i stället en s.k. nocebo-effekt (dvs. en effekt beroende på en förväntan av en negativ reaktion) framstått som en alltmer trolig förklaring till dessa besvärsbilder. Mot denna bakgrund är det inte oväntat att de studier som publicerats under det senaste året inte enbart fokuserat på symtom och detektion av fält utan även på fysiologiska effekter. Grupper av personer som rapporterar att deras hälsa påverkas av elektromagnetiska fält har inkluderats i studier som en möjligen särskilt känslig grupp där en effekt av fälten skulle vara lättare att upptäcka. Fokus har på samma sätt som under de senaste åren varit på radiofrekventa fält. Två studier har fokuserat på exponering av radiofrekventa fält från basstationer [Eltiti, et al. 2009; Leitgeb, et al. 2008] och två på användarsituationen av mobiltelefon [Nam, et al. 2009; Wiholm, et al. 2009]. I studien av Nam och medarbetare ingick 13

16 exponering för 835 MHz radiofrekventa fält från en mobiltelefon av en typ som används i Nordamerika, CDMA (Code Division Multiple Access). Trettiosju friska personer rekryterades till studien genom annonser via ett sjukhus. Av dessa beskrev sig 18 personer som överkänsliga för radiofrekventa fält (men inte ELF). Samtliga deltagare använde CDMA mobiltelefoner till vardags och det var ingen statistiskt säkerställd skillnad avseende hur mycket de båda grupperna talade i mobiltelefon per dag. Genomsnittsåldern var 26 år i gruppen med rapporterad överkänslighet och 25 år för övriga deltagare. Studien genomfördes blint för deltagarna (enkelt blint) med telefonen på vänster sida av huvudet. Exponeringen, som startade efter 10 minuters vila, pågick under 31 minuter. Mätningar utfördes före, under (efter 15 respektive 31 minuters exponering) och 10 minuter efter exponering. Resultaten visade ingen effekt av exponeringen på hjärtfrekvens, andningsfrekvens eller hjärtfrekvensvariabilitet (LF HF kvot). Hudtemperaturen, som registrerades för att kontrollera att värmeisoleringen av telefonerna fungerat, var densamma under båda försöksbetingelserna. Deltagarna rapporterade upplevd grad av nio symtom (rodnad, klåda, värme, trötthet, huvudvärk, yrsel, illamående, hjärtklappning och magbesvär). Symtomupplevelsen var opåverkad av exponering. Gruppen som hade uppgett att de var överkänsliga mot radiofrekventa fält kunde inte avgöra bättre än den andra gruppen när de var exponerade. En statistiskt signifikant skillnad i rapporterad exponering observerades dock mellan grupperna. Den självrapporterat överkänsliga gruppen upplevde i större utsträckning att de var exponerade och än gruppen övriga. Wiholm och medarbetare har studerat effekter av radiofrekventa fält genom test av minne och spatial orienteringsförmåga (rumstänkande) (Wiholm et al. 2009). Studien har tidigare rapporterats avseende symtom [Hillert, et al. 2008; FAS 2008]. I studien ingick även analyser av sömn [Arnetz, et al. 2007]. Exponeringen (dubbelblint, SAR 1,4 W/kg, 884 MHz, vänster sida av huvudet) pågick i tre timmar men det spatiala testet utfördes efter 2 ½ timmes exponering. 23 personer (9 män och 14 kvinnor) som rapporterat att de fick huvudvärk, yrsel eller andra symtom (dock inte enbart värmekänsla) i samband med mobiltelefonerande och 19 personer (12 män och 7 kvinnor) utan denna typ av besvär ingick i analysen av det spatiala testet (genomsnittsålder 29 år i båda grupperna). Personer som upplevde att annan typ av elektrisk utrustning också utlöste besvär ingick inte i studien. Besvärsgruppen uppvisade inte något större undvikandebeteende avseende mobiltelefonerande, andelen som talade mer än 40 minuter per dag var 61 procent i besvärsgruppen och 37 procent i den besvärsfria gruppen. Det spatiala testet, Virtual Morris Water Task (vmwt), bygger på ett test utvecklat för djurförsök, Morris Water Maze. Testet (vvmt) utfördes på dator där personerna med hjälp av en joystick skulle röra sig över en vattenyta för att finna en plattform så snabbt som möjligt. Plattformen var gömd under vattnet men blev synlig då personen passerade ovanför den. Försökspersonen var således tvungen att orientera sig med hjälp av omgivningen runt vattenbassängen med plattformen i. Efter att plattformen blivit synlig så stod personen kvar där under 12 sekunder varefter testet började om utifrån en ny plats i poolen med slumpmässigt val av riktning av synfältet på bildskärmen. Sju sådana tester genomfördes efter varandra vid varje mättillfälle (ett mättillfälle före exponering och ett efter 2 ½ timmes exponering). Den analyserade variabeln var distansen som personen färdats över vattnet för att finna plattformen. Kortare distans indikerar bättre förmåga att snabbt orientera sig och 14

17 finna plattformen. Vid analys av resultaten ingick faktorerna grupp, exponering, tid (före eller efter 2 ½ timmes exponering) session (första eller andra) och test (1-7). För testtillfället efter 2 ½ timmes exponering var distansen signifikant kortare efter exponering för radiofrekventa fält jämfört med sham (ingen exponering från antennen). Det fanns även en signifikant interaktionseffekt. Besvärsgruppen förbättrade sitt resultat efter exponering för radiofrekventa fält, men enbart till en nivå motsvarande den i den besvärsfria gruppen. Resultaten skiljde sig inte mellan första och andra försökstillfället (minst en veckas intervall emellan). Testet speglar komplexa funktioner av kognitiv förmåga (minne, orientering) som kan vara av relevans i de situationer där människor kan tala i mobiltelefon, t.ex. under bilkörning. Resultaten ger ett visst stöd för en påverkan av radiofrekventa fält på kognitiva funktioner och möjligen direkta neurala effekter, men fynden behöver upprepas för att säkra slutsatser ska kunna dras. I provokationsstudien av Eltiti och medarbetare [Eltiti, et al. 2009] med en basstationsliknande exponering ingick 44 personer som rapporterat att de var elkänsliga och 44 åldersmatchade kontroller i de analyser som testade om en ökad känslighet kunde bekräftas. Resultaten från 114 besvärsfria personer analyserades separat. Deltagarna medverkade i tre exponeringssessioner med antingen en kombination av GSM 900 och 1800 MHz, UMTS 2020 MHz eller sham (ingen exponering) under 50 minuter. Exponeringsnivån var 10 mw/m 2 under båda de aktiva exponeringarna, vilket motsvarar ungefär den högsta exponering som förekommer i allmänna miljöer. Test av minne och uppmärksamhet genomfördes och hjärtrytm respektive det elektriska motståndet i huden (galvanic skin response) registrerades. Det förelåg ingen skillnad mellan de båda matchade grupperna vid förundersökningstillfället innan de blindade testsessionerna. Ingen av de aktiva exponeringarna påverkade kognitiva funktioner eller de fysiologiska variablerna (varken under vila eller högre mental belastning under testerna). En skillnad mellan de matchade grupperna observerades under försöken. Gruppen som rapporterat elöverkänslighet uppvisade en större förändring i det elektriska hudmotståndet under de kognitiva testerna jämfört med den besvärsfria gruppen, oberoende av exponering. Resultaten för den större gruppen av personer utan besvär relaterade till elektromagnetiska fält uppvisade inte någon påverkan av exponering. Leitgeb och medarbetare använde sig av en annan studieuppläggning [Leitgeb, et al. 2008]. I stället för att studera eventuella effekter av en ökad exponering så minskades exponeringen genom avskärmning. För att kartlägga om exponering för radiofrekventa fält från basstationer har en negativ inverkan på sömnen utfördes en studie där ett avskärmande material dolts i en tygbaldakin runt sängen för att möjliggöra för försökspersonerna blindade försöksbetingelser. Även analyserna av resultaten utfördes blint, dvs. av personer i forskarteamet som inte hade kännedom om exponeringsbetingelserna under respektive natt. I studien ingick även s.k. kontrollnätter då ingen baldakin användes. Tjugosex kvinnor och sjutton män, som alla upplevde att strålning från basstationer påverkade deras sömn negativt, deltog i studien. Efter en natt då deltagarna fick vänja sig vid försöksbetingelserna följde nio nätter med en jämn fördelning av de tre exponeringssituationerna (verklig eller låtsad avskärmning i baldakin respektive kontrollnatt utan baldakin). Studien utfördes i deltagarnas hem. 15

18 För att säga att avskärmningen haft en positiv eller negativ effekt på sömnen ställde forskarna kravet att det skulle föreligga statistiskt säkerställda skillnader mellan nätter med verklig och såväl nätter med låtsad avskärmning som kontrollnätter, samtidigt som det inte skulle finnas någon skillnad mellan låtsad avskärmning och kontrollnätter. I den sammantagna analysen av alla deltagarna kunde inte några effekter av exponering påvisas. Vid analys av respektive deltagares utfall noterades att nitton personer uppvisade signifikanta skillnader i en eller flera variabler för subjektivt skattad sömn och/eller i registrering av hjärnans elektriska aktivitet (EEG) under sömn (totalt uppvisade 45 analyser av subjektiva eller fysiologiska variabler hos enskilda individer signifikanta skillnader mellan några exponeringsbetingelser). Avseende subjektivt skattad sömn tolkades resultaten i arton av 24 fall som indikationer på en placeboeffekt (kontrollnätter skiljde sig från nätter med såväl verklig som låtsad avskärmning) och i sex fall tyda på en förbättrad sömn under verklig avskärmning (jämför krav på effekt ovan). För de objektiva sömnvariablerna noterades i tio fall tecken på sämre sömn under nätter med verklig avskärmning, i fem fall tecken på förbättrad sömn, i fem fall sämre sömn under såväl verklig som låtsad avskärmning. En person uppvisade bättre sömn under såväl verklig som låtsad avskärmning. Tre deltagare uppvisade enbart tecken till förbättrad sömn i samband med verklig avskärmning, huvudsakligen i de subjektivt skattade variablerna. Forskargruppen kunde i samtliga dessa tre fall genom analys av mätning av fälten påvisa att försöksdeltagarna hade testat om avskärmning förelåg eller inte. Fyra av deltagarna uppvisade längre tid insomning eller sömnstadier under avskärmning. Sammanfattningsvis kunde inte någon påverkan av fälten påvisas för majoriteten (74 %) av deltagarna. Epidemiologiska studier av symtom I en finsk studie användes kvalitativ metodik för att analysera svaren till en öppen fråga om observationer avseende teknik och hälsa [Korpinen, et al. 2009]. Enkäten som tillsändes personer besvarades av kvinnor och män (totalt personer). Tre grupper identifierades i analysen av svar i den öppna frågan. Den första gruppen (0,5 % av svarande) bestod av personer som rapporterade symtom som huvudvärk, värk i öra och värmekänsla i relation till mobiltelefonerande. Den andra gruppen uppgav att hudsymtom utlöstes av längre tids närhet till bildskärm och den tredje gruppen bestod av svarande som rapporterat någon form av besvär (inklusive t.ex. ergonomiska) eller nämnde elektromagnetiska fält på ett mer oklart sätt. Totalt 0,7 procent av de svarande klassificerades i grupp 1 eller 2 (grupp 3 bedömdes som mer oklar och medräknades därför inte). Detta är lägre än den prevalens av elöverkänslighet som rapporterats i tidigare studier från andra länder [Hillert, et al. 2002; Levallois, et al. 2002; Schreier, et al. 2006]. Författarna kommenterar i artikeln att det är möjligt att en del personer som upplevt att de har besvär som utlöses av elektrisk utrustning inte besvarade den öppna frågan som var sist i ett långt frågeformulär. Enbart 21 procent av de svarande besvarade den öppna frågan. Det är också oklart hur många av de svarande som hänför sina symtom till elektromagnetiska fält (till skillnad t.ex. från stress) eller som upplever att de är elöverkänsliga. Författarna framhåller som första vetenskapliga frågeställning att studera vidare möjligheten till undergrupper bland personer med besvär som kopplas till exponering för elektromagnetiska fält. 16

19 I Tyskland har en stor tvärsnittsstudie av hälsoeffekter bland människor som bor nära basstationer genomförts [Blettner, et al. 2009]. I en första fas kontaktades över personer och ungefär samtyckte till att besvara frågor om hur de tror att basstationer för mobiltelefoni påverkar deras hälsa. De fick också besvara frågor om sitt hälsotillstånd. Totalt var 19 procent oroliga för negativa hälsoeffekter av exponeringen från basstationer och 10 procent attribuerade egna negativa hälsoeffekter till sådan exponering. Man fann också en något högre prevalens av hälsobesvär bland personer som bodde inom 500 meter från en basstation. Den högre prevalensen kunde inte helt förklaras av attribuering eller oro för exponering från basstationer. I en andra fas kontaktades personer från den ursprungliga studien [Berg- Beckhoff, et al. 2009], framför allt personer som bodde i tätorter, och hos dem som samtyckte gjordes mätningar av den radiofrekventa exponeringen i deras bostad, totalt inkluderades personer. För mätningarna användes en Antenessa dosimeter som kan särskilja 12 frekvensområden, bl.a. radio och TV, sändning från och till basstation för de tre frekvenser som används för mobiltelefoni., DECT, TETRA, trådlös kommunikation (wlan), och bluetooth. Signaler som kom från sändning till basstation (d.v.s. från mobiltelefoner) exkluderades eftersom man var intresserad av att undersöka eventuella hälsoeffekter av omgivningsexponering (dvs. exponering från basstationer eller andra yttre källor). Deltagarna fick fylla i ett nytt frågeformulär som innefattade flera standardiserade frågebatterier om olika hälsotillstånd, samt frågor om oro för exponering från basstationer och om man attribuerar egna hälsoproblem till exponering från basstationer. I samband med mätningen fick de dessutom svara på frågor om de haft sömnproblem natten innan eller huvudvärk samma dag som mätningen gjordes. Man fann inga samband mellan uppmätta fält från basstationer och negativa hälsoeffekter eller besvär (sömnbesvär, huvudvärk, hälsobesvär, mental och fysisk hälsa). Resultaten var oförändrade om även andra källor till radiofrekvent exponering inkluderades. Däremot fann man att sömnbesvär och hälsobesvär var relaterade till attribuering av negativa hälsoeffekter till exponering för basstationer. Resultaten överensstämmer väl med de resultat som tidigare rapporterats från en annan tysk studie som också gjort mätningar av de radiofrekventa fälten [Thomas, et al 2008; FAS 2009]. Studier som använder metoder att mäta exponeringen som är oberoende av studiedeltagarna själva är en väsentlig kvalitetshöjning jämfört med tidigare rapporter inom detta område. En begränsning i alla dessa studier är dock tvärsnittsdesignen, som innebär att exponering och utfall mäts samtidigt, och man kan därför inte vara säker på tidsföljden, som ju för kausala samband måste innebära att exponeringen föregår insjuknandet. Om hälsobesvären påverkar personernas beteende kan detta introducera systematiska fel i studien. Man skulle kunna tänka sig att personer som upplever; hälsobesvär i samband med mobiltelefoni försöker att i största möjliga mån undvika sådan exponering, vilket skulle kunna innebära att den exponering man mäter upp då besvären redan är prevalenta är lägre en den var innan besvären uppkom. I studien av Berg-Beckhoff och medarbetare fokuserade man på exponering i bostaden från basstationer och andra externa källor som inte direkt kan påverkas av studiedeltagarna själva, vilket minskar risken för omvänd kausalitet. Studien av Thomas och medarbetare däremot inkluderade all typ av mobiltelefoni, även egna mobilsamtal, och mätningarna genomfördes under hela den vakna delen av 17

20 dygnet. Man kan därför inte utesluta att personer med besvär aktivt har minskat sin exponering. Man kan också tänka sig andra situationer där omvänd kausalitet kan uppstå. En studie av mobiltelefonanvändning och risken för beteendestörningar hos ungdomar är sannolikt inte möjlig att genomföra som en tvärsnittsstudie med personburna mätare för att mäta exponeringen, även om man kan uppfatta detta som objektiv exponeringsmätning. Man kan tänka sig att frekvent mobiltelefonanvändning ingår som en del av beteendet hos ungdomar med beteendestörningar och att de vistas mer i miljöer där andra använder mobiltelefoner, medan ungdomar utan beteendestörningar sannolikt ägnar mera tid åt skolarbete både i klassrummet, där mobiltelefonanvändning inte tillåts, och hemma. En annan typ av felkälla finner man i en nyligen publicerad studie av mobiltelefonanvändning bland ungdomar och kognitiv funktion [Abramson et al 2009]. Högstadieungdomar fick besvara frågor om mobiltelefonanvändning, både angående antal samtal och SMS. De fick också genomföra ett kognitivt test. Man fann att ungdomar som pratade mycket i mobiltelefon hade snabbare reaktionstid, men gjorde fler fel. Man fann samma resultat för ungdomar som skickade mycket SMS, trots att den radiofrekventa exponeringen mot huvudet då är låg. Sannolikt är det inte den radiofrekventa exponeringen från mobiltelefonen som är förklaringen till resultaten utan snarare ett inlärt beteende hos ungdomar som använder mobiltelefon mycket (man skriver SMS snabbt och telefonen rättar till det som blir fel). Kommentarer till studier av symtom och rapporterad elöverkänslighet De enstaka fynd av positiva resultat som observerats i de ovan beskrivna studierna kräver bekräftelse i nya studier för att eventuellt kunna accepteras som en effekt av de undersökta exponeringarna. Tidigare enstaka fynd, som t.ex. i den s.k. TNO studien [Zwamborn, et al 2008] har inte kunnat bekräftas i efterföljande studier. Fynden av en skillnad i elektriskt hudmotstånd mellan personer som upplever att de är elkänsliga och övriga deltagare i studien av Eltiti och medarbetare överensstämmer med indikationer i tidigare studier på en ökad obalans i autonoma nervsystemet hos personer som upplever att de är elöverkänsliga. Den samlade bilden utifrån vetenskapliga studier kan fortfarande inte sägas ge något stöd för ett samband mellan radiofrekventa fält och akuta symtom eller objektivt mätbara fysiologiska reaktioner. Den finska studien pekar på nödvändigheten av att genom en god karakterisering av individer som rapporterar symtom relaterade till elektromagnetiska fält kunna identifiera undergrupper med eventuellt skilda bakgrunder till besvärsbilderna. Detta kan ha stor betydelse för såväl resultat på gruppnivå i studier som val av interventioner på individnivå. Övriga rapporter ICNIRP: Nya guidelines för ELF ICNIRP är en oberoende internationell kommission som har till huvuduppgift att ta fram förslag till riktlinjer för exponering för icke-joniserade strålning, inklusive elektromagnetiska fält. Nu gällande riktlinjer publicerades i Health Physics år

21 (ICNIRP 1998) men håller nu på att ersättas med en reviderad version som nyligen varit öppen för konsultation. ICNIRP:s riktlinjer är baserade på etablerade och fastlagda effekter av exponeringen. De enda sådana som finns i dagsläget är nerv- och muskelstimulering från de elektriska eller magnetiska fälten vilka leder till direkta effekter hos människan när fälten är tillräckligt starka. Bevisen för att exponering för ELF-fält ska kunna orsaka cancer anses till exempel för närvarande inte vara tillräckligt starka för att denna hälsoeffekt ska kunna ligga till grund för exponeringsriktlinjer. Detta har en avgörande betydelse för nivån på exponeringsriktlinjerna därför att effekterna på barnleukemi ses vid några tiondels mikrotesla, medan effekterna via muskel- eller nervstimulering uppstår vid fält som är kanske 1000 gånger starkare. De betyder att ICNIRPs exponeringsriktlinjer ligger långt över de nivåer som förekommer i den allmänna miljön och har därför liten praktisk betydelse för allmänheten. Däremot finns det arbetsmiljöer där exponeringen kan vara i nivå med eller över ICNIRPs värden. Trots att ICNIRP inte baserar sina riktlinjer på barnleukemiresultaten har flera länder, däribland Sverige, antagit en försiktighetsprincip som innebär att till exempel bostäder och andra byggnader bör placeras så att de inte i onödan exponeras för magnetfält från bland annat kraftledningar (Socialstyrelsen 2005). Den nya versionen av ICNIRPs riktlinjer skiljer sig från den föregående genom att forskningsbakgrunden är omarbetad och uppdaterad. Man har också beslutat att så kallade magnetofosfener (ljusförnimmelser i ögat, ett slags blixtar som kan utlösas av magnetfält) ska ingå bland de kritiska hälsoeffekterna. Detta påverkar exponeringsnivåerna något i en del av frekvensspannet. Det finns också en teknisk förändring som innebär att man i denna version inte använder inducerad ström som underlag för så kallade basic restrictions utan det elektriska fältet. Här finns en växelverkan genom att det ena genererar det andra i en iterativ process och det har förts omfattande diskussioner om vilket som bör väljas som utgångspunkt. EU-direktiv för yrkesexponering För att införa begränsningar för yrkesexponering av elektriska och magnetiska fält antogs ett direktiv den 29 april 2004, Europaparlamentets och Rådets direktiv 2004/40/EG [Europaparlamentet and Rådet 2004]. Detta direktiv påbörjades redan 1992, men blev sedan vilande. Under Danmarks ordförandeskap 2002, aktiverades arbetet med att färdigställa direktivet. Direktivet bygger på ICNIRP:s rekommendationer för yrkesexponering [ICNIRP 1998]. Motivet för införandet anges i direktivet som Det anses nu vara nödvändigt att införa åtgärder som skyddar arbetstagare mot risker som har samband med elektromagnetiska fält på grund av deras inverkan på arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Detta direktiv omfattar dock inte långsiktiga effekter, bland andra eventuella cancerframkallande effekter på grund av exponering för tidsvarierande elektriska, magnetiska och elektromagnetiska fält, för vilka det inte finns några avgörande vetenskapliga bevis för orsakssamband. 19