FORSKNINGSÖVERSIKT. Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält

Transkript

1 FORSKNINGSÖVERSIKT Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält Femte årsrapporten 2008

2

3 Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält Femte årsrapporten från en projektgrupp som tillsatts med anledning av ett regeringsuppdrag till FAS Anders Ahlbom, ordförande Maria Feychting Yngve Hamnerius Lena Hillert

4 Innehåll Förord 3 Inledning 4 Symptomstudier 5 EMF och symptom 5 Epidemiologiska studier av symptom 5 Experimentella studier av symptom 6 Neurofysiologiska reaktioner hos personer med symptom 8 Medicinsk bedömning av symptom 9 Kommentarer till symptomstudierna 9 Ny teknik 11 Inledning 11 Radiotelefonsystem 12 Trådlös datorkommunikation 14 Annan trådlös radioteknik 15 Kommentar kring ny teknik 17 Sammanfattning av SSI rapporten 18 Statiska fält 18 ELF (extremt lågfrekventa) fält 18 IF (intermediära frekvenser) fält 18 RF (radiofrekventa) fält 19 Utvärderingar 20 Sammanfattning av WHO Environmental Health Criteria dokument om ELF-fält 21 Studerade utfall 21 Övergripande bedömning 23 Exponeringens förekomst 23 Exponerings-responsmönster 24 Riskbedömning 24 Skyddande åtgärder 24 Sammanfattning av Mobile Telecommunications and Health Research Programme. Report Diskussion 26 Appendix 27 Referenser 29 2

5 Förord Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har av regeringen i uppdrag att bevaka frågor som rör forskning om elöverkänslighet. Uppdraget innebär att FAS, i samråd med forskningsaktörer och andra som FAS finner lämpligt, ska dokumentera och informera om kunskapsläget. Till detta uppdrag har en särskild arbetsgrupp under ledning av professor Anders Ahlbom anlitats. Arbetsgruppen har, förutom Anders Ahlbom bestått av professor Maria Feychting, överläkare, medicine doktor Lena Hillert och biträdande professor Yngve Hamnerius. FAS vill tacka arbetsgruppen för nedlagt arbete på att ta fram årets rapport, den femte i ordningen. FAS har valt att sedan 2003 årligen publicera en ny rapport. Avsikten är att varje år identifiera och diskutera aktuella och relevanta vetenskapliga framsteg och uppmärksammade rapporter, varför fokus varierar från år till år. I årets rapport finns en redovisning och diskussion av aktuell forskning rörande symptom och relationen till exponering för elektromagnetiska fält. Eftersom den tekniska utvecklingen fortsätter att vara mycket snabb och elektromagnetiska fält förekommer i samband med allt fler tekniska tillämpningar innehåller rapporten även en genomgång av den betydelse aktuell teknik och teknisk utveckling kan ha för människan. Vidare innehåller rapporten sammanfattningar av slutsatserna i årsrapporten från Statens strålskyddsinstituts internationella expertgrupp samt från en WHO-rapport avseende hälsorisker relaterade till extremt lågfrekventa fält. Vidare innehåller rapporten information kring den nyligen utkomna rapporten från det engelska forskningsprogrammet Mobile Telecommunications and Health Research Programme (MTHR). Stockholm december 2007 Rune Åberg Huvudsekreterare Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap 3

6 Inledning Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har genom beslut av regeringen fått i uppdrag att bevaka frågor som rör forskning om elöverkänslighet och att regelbundet dokumentera och rapportera om kunskapsläget. För att genomföra detta uppdrag har FAS uppdragit åt professor Anders Ahlbom att leda en projektgrupp med uppgift att årligen framställa en rapport över den vetenskapliga utvecklingen inom området. I projektgruppen ingår även professor Maria Feychting, IMM, Karolinska Institutet; överläkare, medicine doktor Lena Hillert, Centrum för folkhälsa, Stockholms läns landsting; samt biträdande professor Yngve Hamnerius, Chalmers Tekniska Högskola. Utgångspunkten för arbetet är två grundliga översiktsrapporter som presenterades år 2000, nämligen den svenska RALF-rapporten [Bergqvist, et al. 2000] och den engelska Stewartrapporten [IEGMP 2000]. Avsikten är att varje år identifiera och diskutera väsentliga aktuella och relevanta vetenskapliga framsteg och uppmärksammade rapporter. Fokus kommer att variera från ett år till ett annat beroende på aktualitet. Projektgruppens första rapport utkom för fyra år sedan och var inriktad på forskning om radiofrekventa elektromagnetiska fält i relation till symptom [FAS 2004]. I den rapporten fanns också en sammanfattning av slutsatserna i SSI:s expertgrupps årsrapport för 2003 [IEGEMF 2005]. Följande års rapport fokuserade på kraftfrekventa fält i relation till symptom [FAS 2005]. Denna rapport innehöll också kommentarer med anledning av vissa nypublicerade resultat inom andra områden, nämligen de första resultatredovisningarna från den så kallade Interphone-studien. Tredje årets rapport hade en inriktning mot elektromagnetiska fält kring mobiltelefoni och redovisade både vissa resultat från WHO:s EMF-program och aktuella epidemiologiska och experimentella studier [FAS 2006]. I den rapporten sammanfattades också relevanta delar av en rapport från SSI:s vetenskapliga råd för EMF-frågor [IEGEMF 2006a]. Publicerade studier under 2006 visade att det tidigare observerade skiftet av fokus mot radiofrekventa fält bestod. Rapporten från 2006 hade därför en inriktning mot radiofrekventa fält som används för mobiltelefoni och självrapporterade besvär och psykomotoriska funktioner. Liksom i tidigare rapporter fanns också en sammanfattning av slutsatserna i årsrapporten från Statens strålskyddsinstituts internationella expertgrupp [IEGEMF 2006b]. Rapporten innehöll också sammanfattningar av en rapport från WHO [WHO 2006b] och av avsnitten om elöverkänslighet ur rapport från EU [SCENIHR 2006]. Föreliggande rapport är den femte i serien. I rapporten finns en redovisning och diskussion av aktuell forskning rörande symptom och relationen till exponering för elektromagnetiska fält (EMF). Eftersom den tekniska utvecklingen fortsätter att vara mycket snabb och elektromagnetiska fält förekommer i samband med alltfler tekniska tillämpningar har vi också inkluderat en genomgång av aktuell teknik och teknisk utveckling ur perspektivet vilken betydelse den kan ha för befolkningens exponering för EMF. Liksom tidigare finns en sammanfattning av årets rapport från SSI:s (statens strålskyddsinstitut) vetenskapliga råd för EMF. Rapporten innehåller också en sammanfattning av en internationell utvärdering av hälsorisker relaterade till ELF (extremt lågfrekventa) fält från WHO som presenterats under året. Rapporten kommenterar också en nyutkommen rapport från det engelska forskningsprogrammet MTHR. 4

7 Föregående års rapport innehöll för första gången ett metodologiskt appendix där arbetsgruppen redovisade den metodik som använts. Detta gäller metod vid val av rapporter att kommentera och metod vid granskningen av forskningsrapporterna och även sammanvägningen av resultaten. Detta appendix inkluderas också i detta års rapport. Symptomstudier EMF och symptom Den tidigare noterade trenden av ett skifte av fokus från lågfrekventa fält till radiofrekventa fält kvarstår för frågeställningar avseende symptom och elektromagnetiska fält (EMF). Vissa undantag kan dock noteras. Från länder där denna frågeställning tidigare inte studerats i större omfattning har flera tvärsnittsstudier av symptom/ elöverkänslighet utan avgränsning till specifika frekvensområden rapporterats. Liksom detta tidigare noterade skifte från lågfrekventa fält till den nyare exponeringssituation för radiofrekventa fält, som GSM mobiltelefonin inneburit, kan ett nytt skifte mot senare introducerad ny teknik (t.ex. UMTS, TETRA) nu skönjas. Epidemiologiska studier av symptom En engelsk forskargrupp [Eltiti, et al. 2007b] använde ett nytt validerat frågeformulär för att kartlägga symptom som av drabbade individer kopplades till exponering för elektromagnetiska fält. Frågeformuläret testades först i en mindre pilotstudie för att därefter sändas ut till personer (utvalda från röstlängder) i sydöstra England. Cirka personer besvarade enkäten. Forskargruppen definierade tre kriterier för att identifiera personer med elöverkänslighet: 1) summa av symptompoäng mer än 26 (baserat på högsta kvartilen i befolkningsstudien), 2) individen attribuerar symptomen till exponering för utrustning som genererar elektromagnetiska fält och 3) aktuella symptom kan inte förklaras av kronisk sjukdom. Baserat på dessa kriterier uppskattades 4 procent av de svarande som elöverkänsliga. Vid analys av symptomgrad för åtta identifierade delskalor (neurovegetativa symptom, hudsymptom, symptom från öra, huvudvärk, hjärt- och luftvägssymptom, förkylningssymptom, symptom från rörelseorgan och allergisymptom) uppvisade en grupp elöverkänsliga signifikant högre symptomgrad i samtliga skalor. Även i en tidigare befolkningsbaserad studie i Sverige rapporterade gruppen som angett att de var överkänsliga för elektromagnetiska fält mer frekventa besvär av alla efterfrågade symptom jämfört med övriga svarande [Hillert, et al. 2002]. I en schweizisk studie genomfördes telefonintervjuer med personer över 14 år [Schreier, et al. 2006]. Studiegruppen var rekryterad genom ett slumpmässigt urval av hushåll ur telefonkataloger. I de fall det fanns flera personer över 14 år i hushållet valdes den person som senast fyllt år ut för intervju. De intervjuade tillfrågades om symptom attribuerade till olika miljöfaktorer (varav EMF var en faktor) samt riskperception avseende hälsoeffekter för 12 miljöfaktorer (varav 5 faktorer var källor för EMF). Personer klassificerades som elöverkänsliga om de rapporterade att de vid tiden för intervjun eller tidigare upplevt besvär som utlösts av EMF. Prevalensen av elöverkänslighet bedömdes utifrån detta till 5 procent. De vanligaste rapporterade 5

8 besvären i denna grupp var sömnproblem (43 %) och huvudvärk (34 %). Kraftledningar respektive mobiltelefoner var de vanligaste rapporterade besvärsutlösande faktorerna. Avseende oro för hälsorisker i hela studiegruppen var dock oron större för basstationer än egen användning av mobiltelefon. En enkätstudie i Iran undersökte förekomst av symptom hos 518 universitetsstudenter [Mortazavi, et al. 2007]. De vanligaste symptomen var huvudvärk (53,5 % av de svarande), trötthet (35,6 %), koncentrationssvårigheter (32,5 %) och yrsel (30,4 %). Bildskärmsarbete (katodstråleskärmar) eller mobiltelefonanvändning var inte associerat med ökad förekomst av något symptom. För trådlösa telefoner (DECT) noterades ett samband med koncentrationssvårigheter, men om hänsyn togs till fördelning av kön i grupperna var det inte någon skillnad mellan användare av trådlösa telefoner och övriga personer. Det fanns inte heller något samband mellan hur mycket dessa olika tekniker användes och symptomrapportering. Enkäten inkluderade inte någon fråga om vad de svarande trodde symptomen utlöstes av. Författarna påpekar att resultaten är av intresse inte minst på grund av att hälsoeffekter av EMF och elöverkänslighet är relativt lite uppmärksammat och okända i Iran. I en egyptisk studie jämfördes symptomrapportering för 85 personer som bodde nära den första basstation i Shebin El-Kom City och 80 personer som arbetade 2 km från denna basstation [Abdel-Rassoul, et al. 2007]. Grupperna var jämförbara avseende kön, ålder, utbildningsnivå, rökvanor och andel mobiltelefonanvändare. Studien inkluderade en skriftlig enkät, klinisk undersökning och neurokognitiva tester. Personer som bodde nära basstationen rapporterade mer symptom (huvudvärk, minnesproblem, yrsel, tremor och depressiva symptom) än den grupp intervjuade som bodde längre ifrån basstation. Neurokognitiva test indikerade såväl sämre som bättre funktionsförmåga i gruppen boende nära basstation. Denna studie har många problem gemensamt med de studier som diskuterades i förra årsrapporten avseende symptom och basstationer (bl.a. bristande information om verklig exponering och selektion av deltagare). Detta gör att ett samband mellan exponering för radiofrekventa fält (RF) och observerade skillnader mellan grupperna inte kan bedömas. Experimentella studier av symptom Tre studier har undersökt en eventuell akut påverkan på upplevda symptom av RF. I en norsk studie deltog personer som rapporterade att de upplevt huvudvärk eller obehag i huvudet i samband med mobiltelefonerande men inte några besvär kopplade till annan elektrisk utrustning [Oftedal, et al. 2007]. Sjutton personer som upplevde att en öppen testsituation (där deltagarna visste att de var exponerade) utlöst besvär deltog i en dubbelblind provaktionsstudie. Exponeringen varade i 30 minuter (SAR 0,8 W/kg, 902,4 MHz; antenn placerad 8,5 cm från huvudet). Samma individer exponerades för såväl RF som blindexponering och sammanlagt genomfördes 65 sådana par av exponeringar. En individ kunde som mest medverka i fyra par exponeringssessioner. Inget samband observerades mellan RF och rapporterad huvudvärk eller fysiologiska mätresultat (hjärtfrekvens och blodtryck). Även en engelsk studie inkluderade såväl en öppen test som en dubbelblind test av reaktioner till följd av exponering för radiofrekventa fält från en basstationsantenn [Eltiti, et al. 2007a]. Exponeringen bestod dels av en kombinerad GSM signal av både 886,8/888,8 MHz och 1877/1879 MHz och dels av en UMTS signal på 2020 MHz. 6

9 Antennen var placerad 5 meter från deltagarna. För både GSM och UMTS signalerna var strålningstätheten 10mW/m 2 där deltagarna satt. Femtiosex personer med självrapporterad elöverkänslighet (framförallt för strålning från mobiltelefoner eller basstationer) och 120 kontrollpersoner deltog. Tolv elöverkänsliga och fem kontrollpersoner avbröt medverkan efter det öppna testet. Välbefinnande, symptom (57 symptom), pulsvåg, hjärtfrekvens och hudkonduktans (hur huden leder elektricitet) registrerades. I det öppna testet rapporterade den elöverkänsliga gruppen mer symptom och lägre välbefinnande (ökad grad av ångest/oro, mer spända, uppvarvade, mindre avslappnade, ökad upplevelse av obehag, men inte mer trötthet) under exponering för såväl GSM som UMTS jämfört med när ingen exponering förelåg. Under de dubbelblinda testerna observerades inget samband mellan exponering och symptom i någon av grupperna. Under UMTS exponering rapporterade den elöverkänsliga gruppen att de kände sig mer uppvarvade (arousal) men inte i övrigt något minskat välbefinnande. Mer ingående analyser av resultaten indikerade att skillnaden i arousal troligen var kopplad till vilken ordning som de olika exponeringarna genomförts. De fysiologiska mätresultaten uppvisade ingen skillnad mellan de olika exponeringsbetingelserna. En svensk studie hade jämfört med övriga studier en relativt lång exponeringstid, 3 timmar [Hillert, et al. 2007]. Liksom i den norska studien användes i denna studie en antenn för exponering för att täcka in samtliga områden i hjärnan som olika telefonmodeller kan komma att exponera (SAR 1,4 W/kg, 884 MHz). Sjuttioen personer, år, deltog i den dubbelblinda provokationsstudien. Trettioåtta av deltagarna var rekryterade utifrån sin tidigare erfarenhet att mobiltelefonerande utlöste huvudvärk, yrsel eller andra symptom från huvudet (men inga symptom attribuerade till annan elektrisk utrustning). Enbart värmekänsla var inte tillräckligt för att klassificeras till symptomgruppen. Efter knappt tre timmars exponering rapporterade fler huvudvärk under RF-exponering jämfört med då ingen exponering för RF förekom och graden av huvudvärk var också högre. Hänsyn togs vid analyserna till i vilken ordning personerna exponerats för de båda betingelserna. Det fanns en signifikant interaktion med grupptillhörighet och exponering, skillnaden mellan de båda exponeringarna kunde framförallt förklaras av en skillnad i kontrollgruppen. Detta resultat gick emot studiens hypotes att symptomgruppen skulle uppvisa kraftigare reaktioner. Då graden av huvudvärk generellt var relativt låg kan bristen på ökning i den symptomrapporterande gruppen inte förklaras av att gruppen redan före exponering rapporterade maximal huvudvärk. Förmågan att känna av och kunna avgöra när exponering för RF förekommer har undersökts i fyra studier. Kwon och medarbetare undersökte 84 friska försökspersoner i en finsk provokationsstudie [Kwon, et al. 2007]. Sex personer som skattade sin känslighet för elektromagnetiska fält från mobiltelefoner till 4 eller 5 på en femgradig skala klassades som känsliga. Exponeringen kom från en mobiltelefon placerad i användarposition vid den sida av huvudet som deltagaren rapporterade som den mest känsliga för strålning alternativt den sida som deltagaren använde mobiltelefonen mest vid (om de ej upplevde sig känsliga för strålning). Två testsituationer undersöktes. I den första måste deltagarna rapportera om de trodde att de exponerats för RF (SAR 1,2 W/kg, 902 MHz) eller ej. Exponeringarna varade i 5 sekunder och var av tre slag: varierande på och av, alltid på respektive alltid av. Nästa exponering startade 1 sekund efter att svar avseende exponeringsförhållande angetts genom musklickning på dataskärm. I den andra testsituationen skulle deltagarna rapportera om de trodde att 7

10 exponeringen ökat eller minskat. Även här kunde exponeringsbetingelserna vara av tre slag: 1) två omedelbart på varandra följande perioder om 2,5 sekunder med varierande ordning för av och påslagen exponering, 2) konstant på under 5 sekunder eller 3) konstant av under 5 sekunder. Etthundra tester utfördes med respektive betingelse under respektive test, dvs. sammanlagt 600 tester. Ett pris utlovades till den person som hade mer än 75 % rätt avseende samtliga svar. Deltagarna kunde dock inte bättre än slumpen avgöra exponeringsförhållandena och inte någon av deltagarna vann priset. De två deltagare som uppvisade de bästa testresultaten testades om efter en månad. Vid den förnyade testen var deras resultat inte bättre än vad som kunde förväntas av slumpen (runt 50 % rätt svar). Ingen av dessa två deltagare var klassade som känslig för EMF från mobiltelefoner. De sex deltagare som skattat att de var känsliga för EMF uppvisade inte bättre resultat än övriga deltagare. Den deltagare som skattat sin känslighet högst kritiserade studiedesignen och erbjöds att göra om testet med (på hans önskan) längre pauser mellan exponeringarna (10, 15 respektive 30 sekunder). Denne deltagares resultat förbättrades dock inte efter denna ändring av testsituationen, och inte heller efter att exponeringen efter hans godkännande ökat till SAR 5,15 W/kg. I de båda studierna av Eltiti och medarbetare respektive Hillert och medarbetare som beskrivs ovan kunde varken deltagarna som upplevt besvär vid mobiltelefonerande eller kontrollgrupperna bättre än slumpen avgöra exponeringsförhållandena. I en mindre engelsk studie med 9 personer som upplevt symptom (som huvudvärk, yrsel, illamående) i samband med extensivare mobiltelefonerande och 21 kontrollpersoner undersöktes effekter på hörsel- och balansorgan [Bamiou, et al. 2007]. Ingen effekt observerades avseende hörsel- och balansorgan och deltagarna kunde inte heller bättre än slumpen avgöra när de var exponerade för RF från en mobiltelefon (SAR 10g 1,3 W/kg, 882 MHz; 30 minuters exponeringstid). Det var inte heller någon skillnad mellan grupperna i antalet korrekta svar. Det fanns en trend att den symptomrapporterande gruppen talade mer i mobiltelefon (längre tid för genomsnittssamtal respektive längsta samtal), vilket även noterades i studien av Hillert och medarbetare [Hillert, et al. 2007]. Neurofysiologiska reaktioner hos personer med symptom Landgrebe och medarbetare (2007) undersökte en eventuell obalans i nervsystemet i tre grupper, en elöverkänslig grupp (23 personer) och två kontrollgrupper [Landgrebe, et al. 2007]. Kontrollgrupperna var utvalda så att den ena representerade den tiondel med högsta symptomrapportering (23 personer) och den andra den tiondel med lägst symptomrapportering (26 personer) i en tidigare enkätstudie. Deltagarna undersöktes med transkraniell magnetisk stimulering (TMS), som kan utlösa såväl hämning som retning av nervceller i hjärnan. Med hjälp av ett magnetfält stimuleras centrum för kroppsrörelse i hjärnan och muskelsvar registreras från motsvarande kroppsdel (här höger lillfinger). Den elöverkänsliga gruppen skiljde sig signifikant från de båda kontrollgrupperna avseende resultaten i en av testerna (intrakortikal facilitering). Studien är en pilotstudie och dess explorativa karaktär gjorde att författarna valde att inte korrigera för multipla tester. Hypotestestande studier är därför motiverade innan säkra slutsatser kan dras. Författarna diskuterar att resultatet i studien kan vara i överensstämmelse med tidigare observationer av avvikelser i autonoma nervsystemet hos personer som rapporterar elöverkänslighet. Fynden skulle kunna tyda på en 8

11 bristande adaptiv förmåga med ökad sårbarhet för olika stressorer, vilket teoretiskt sett skulle kunna inkludera även elektromagnetiska fält. Perceptionen av lågfrekventa elektriska fält är i princip avhängigt av de laddningar och strömmar som induceras på hudytan. Denna perceptionsförmåga uppvisar stora variationer mellan olika individer. Schröttner och medarbetare (2007) har undersökt perceptionströsklar för 50 Hz elektrisk ström för tre grupper elöverkänsliga [Schrottner, et al. 2007]. Grupp 1 var medlemmar i en patientförening för elöverkänsliga, grupp 2 var rekryterad genom annons i tidning (deltagarna attribuerade symptom till elektrisk utrustning som inte var ljuskällor) och grupp 3 bestod av en grupp som kopplade sömnproblem till exponering för radiofrekventa fält. Resultaten jämfördes med perceptionströsklar hos en grupp som var representativ för den allmänna befolkningen. Resultaten visade att perceptionströsklarna i grupp 2 och 3 skiljde sig från gruppen som rekryterats från den allmänna befolkningen. Besvärsgrupperna hade lägre perceptionströsklar, dvs. upplevde en sensation vid lägre strömstyrka. Noteras bör att resultaten från de olika grupperna uppvisade en stor överlappning. Även dessa fynd stöder tidigare observationer av fysiologiska avvikelser hos elöverkänsliga och studien kan inte tolkas som ett stöd för ett orsakssamband mellan elektromagnetiska fält och symptom. Medicinsk bedömning av symptom I en schweizisk studie intervjuades 342 allmänläkare [Huss and Röösli 2007]. Bortfallet var 72 %. Sextionio procent av allmänläkarna hade haft minst en patient som sökt för besvär kopplade till EMF. Antalet konsultationer var högre hos de allmänläkare som även var certifierade i någon form av komplementärmedicin. De vanligaste orsakerna till att patienterna sökte var sömnproblem, huvudvärk och trötthet. Basstationer för mobiltelefoni, kraftledningar och egen användning av mobiltelefoner var de vanligaste utpekade besvärsutlösande faktorerna. I drygt hälften av fallen bedömde de intervjuade läkarna att ett samband mellan besvär och utpekade faktorer var rimligt, men någon tydlig kombination av symptom och EMF exponering framkom inte. Bedömningen att ett samband kunde var rimligt tycktes baseras på förebyggande strategi i en situation av vetenskaplig osäkerhet. Dessa resultat kan jämföras med de som Leitgeb och medarbetare rapporterade från en enkätstudie 2003 bland österrikiska allmänläkare [Leitgeb, et al. 2005]. Fyrtionio procent av 400 läkare besvarade enkäten. Nittiofem procent av läkarna rapporterade att de till viss del eller helt säkert trodde att elektromagnetiska fält i den allmänna miljön ( electromagnetic pollution ) skulle kunna påverka hälsan. Mer än hälften (61 %) hade kopplat symptom till electromagnetic pollution. Kunskapen om elektromagnetiska fält var låg och läkarna önskade mer information som vägledning i deras arbete. Kommentarer till symptomstudierna Andelen personer som rapporterar symptom som de attribuerar till exponering för elektromagnetiska fält eller upplever som elöverkänslighet är inte försumbar. Prevalensen har skattats till 1,5 % i Sverige [Hillert, et al. 2002], 3 % i Kalifornien [Levallois, et al. 2002], 4 % i England [Eltiti, et al. 2007b] och 5 % i Schweiz [Schreier, et al. 2006]. Någon specifik symptomprofil har inte identifierats. Enkätstudier av läkares uppfattning om hälsorisker och kunskap om elektromagnetiska fält har visat att det finns ett behov av lättillgänglig balanserad information om EMF till 9

12 läkare och råd för handläggning av patienter som kopplar sina besvär till EMF. Hur svenska läkare idag bedömer eventuella samband mellan symptom och EMF/RF är inte känt. Under det senaste året har tre experimentella studier som undersökt ett eventuellt samband mellan symptom och RF publicerats. I två av dessa studier ingick enbart personer som upplevt symptom i samband med mobiltelefonerande och inte symptom kopplade till andra källor till elektromagnetiska fält [Hillert, et al. 2007; Oftedal, et al. 2007]. I fyra studier har deltagarnas förmåga att korrekt avgöra när de varit exponerade för radiofrekventa fält undersökts. Den sammantagna bilden ger inte stöd för att RF skulle utlösa besvär eller att deltagarna (oavsett rapporterad känslighet för RF eller ej) skulle korrekt kunna känna av när de exponerats. Det finns dock en indikation att deltagare som rapporterat mobiltelefonrelaterade besvär använder mobiltelefonen mer än besvärsfria deltagare. Detta tyder på att personer som har upplevt så svåra besvär att de mer eller mindre helt undviker att använda mobiltelefon inte ingått i dessa studier i någon större omfattning. Viss försiktighet är därför motiverad avseende generalisering av resultaten till denna grupp. Orsaken till den observerade kopplingen mellan besvär och större användning av mobiltelefon är okänd. Ett samband mellan samtalstid och symptomrapportering har även observerats i epidemiologiska studier av mobiltelefonanvändare [Sandstrom, et al. 2001]. Det senaste årets studier har således, liksom tidigare studier inte gett något stöd för hypotesen att personer som rapporterar elöverkänslighet eller besvär relaterade till mobiltelefoni har en ökad känslighet för EMF (RF). Däremot har nya studier i linje med tidigare studier påvisat avvikande reaktioner i autonoma nervsystemet för dessa besvärsgrupper. Vi vet idag mycket lite om kunskapen om dessa besvärsbilder bland svenska läkare och hur sjukvården bemöter dessa patienter. 10

13 Ny teknik Inledning År 1981 introducerades den första generationens mobiltelefoni NMT i Norden, sedan dess har en rad nya trådlösa kommunikationstekniker introducerats. De första handhållna mobiltelefonerna kom Andra och tredje generationens mobiltelefoni, GSM och UMTS, har fått en spridning så att mobiltelefoner finns praktiskt taget i var mans hand. Parallellt med telefoni har trådlös teknik introducerats för datakommunikation (WLAN), mellan apparater (Bluetooth) för fjärrstyrning och övervakning. Trådlös kommunikation använder vanligen elektromagnetiska fält i radiofrekvensområdet. I figur 1 visas det elektromagnetiska spektrumet för frekvenser från statiska fält till gammastrålning. I Sverige regleras användning av spektrumet av Post & telestyrelsen, PTS [PTS 1998] som fördelar frekvenser från 0 till 116 GHz. Figur 1. Det elektromagnetiska spektrumet,[trulsson 2003]. Den naturliga bakgrundsstrålningen i radiofrekvensområdet är mycket låg. Detta är en förutsättning för kommunikation på långt håll som sattelitteve, där sändaren är km bort men ändå ger en bra tevebild trots att sändarens uteffekt endast är något tiotal watt. SSI [SSI 2002] har givit ut riktlinjer för allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält. EU [EU 2004] antog ett direktiv om gränsvärden för exponering i arbetslivet som var planerade att träda i kraft under 2008, direktivets ikraftträdande har skjutits upp till 2012 efter kritik att det bland annat skulle begränsa medicinsk behandling vid magnetresonansundersökningar [EU 2007]. 11

14 Människors exponering för radiofrekventa fält från kommunikationsutrustning är främst beroende av avståndet och uteffekten. Den normala exponeringsnivån från basstationer för mobiltelefoni, radio- och tevesändare är en tusendel till en hundratusendel av SSI:s riktlinjer, Uddmar [Uddmar 1999], Trulsson [Trulsson 2004]. Exponeringen från en GSM telefon som sänder med full effekt och hålls mot örat kan däremot, för vissa telefonmodeller, uppgå till mer än 50 % av SSI:s riktlinjer [Anger 2002]. Vid bedömning av akut exponering är det därför sändare som används nära kroppen, som mobiltelefoner som hålls mot huvudet eller en bärbar dator med trådlös datakommunikation som hålls i knäet, som är de viktigaste källorna. Exponeringen avtar mycket snabbt med avståndet till sändaren, i figur 2 visas att effekttätheten avtar som avståndet i kvadrat från en rundstrålande antenn. Figur 2. Effekttätheten från en 1 W sändare med en rundstrålande antenn. Kurvan visar effektäthetens snabba avståndsavtagande. Nivån på 1 m:s avstånd är en tiondel av nivån vid 0,3 m. På 3 m:s avstånd har nivån minskat ytterligare en faktor 10, från Uddmar [Uddmar 1999]. SSI:s riktvärde för frekvenser över 2 GHz är 10 W/m 2. I detta avsnitt ges en kortfattad översikt av uteffekter och använda frekvensband för radiotekniker som används i Sverige idag. Radiotelefonsystem I radiotelefonsystem kommunicerar normalt handenheter med basstationer. Basstationer för mobiltelefoni har en typisk uteffekt på 5 20 W per kanal, vilket ger en total uteffekt för en basstation på något hundratal watt. Basstationer för trådlös telefoni har en medeluteffekt på 0,01 0,1 W. En översikt över använda frekvenser för upplänk (telefon basstation) och nedlänk (basstation telefon) samt uteffekter för mobiltelefoni (NMT, GSM och UMTS) samt trådlösa telefonisystem (CT1 och DECT) redovisas i tabell 1. 12

15 Tabell 1. Frekvensområden för olika system Frekvens Analoga system Digitala system (MHz) för: NMT 450 NMT 900 CT1 GSM 900 GSM 1800 DECT UMTS Upplänk , Nedlänk , Följande gäller för handenheterna Maximal 3) 1) 15 W 1 W 0,01 W 2 W 1 W 0,25 W 0,25 W uteffekt Medeleffekt 2) 0,01 W 0,01 W 1,5 eller 15 0,1 eller 0,0004-0,0001- < 0,00001 W 1 W 0,25 W 0,125 W 0,25 W 1) För transmission som sker pulsat gäller detta i själva pulsen. 2) För digitala system som sänder informationen i pulser (tidsluckor) är medeleffekten alltid lägre än maxeffekten. För system med nedreglering bestäms den reella nivån av basstationen. I tabellen anges då variationsbredden, d.v.s. lägsta och högsta värdet på medeleffekten. 3) Andra effektnivåer förekommer. För de system som sänder pulsad information från mobiltelefonerna (GSM, DECT) måste man skilja på den maximala uteffekten (i pulsen) och den genomsnittliga effekten. För GSM är den genomsnittliga effekten 1/8 av pulseffekten, medan för DECT är den 1/24-del. GSM- och UMTS-mobiltelefoners uteffekt beror på hur bra kommunikationen med basstationen är. Befinner man sig långt från basstationen sänder telefonen med högre effekt än i ett område där det är tätt mellan basstationerna, som i en citykärna. Lönn m.fl. [Lonn, et al. 2004] har registrerat uteffekten för GSM-telefoner i olika miljöer. På landsbygden varierade medianvärdet för medeleffekten, beroende på tid på dygnet, mellan mw, motsvarande nivåer registrerade i citymiljö var mw. Som framgår av tabell 1 är den maximala medeleffekten för GSM900 och UMTS lika stor, vid verklig användning ger UMTS-telefonen klart lägre exponering. Persson m.fl. [Persson, et al. 2005] uppmätte för talsamtal en medeluteffekt under 0,01 mw i urbana områden, på landsbygd låg nivåerna under 1 mw i mer än 90 procent av registreringarna. För videosamtal låg nivåerna ungefär 4 gånger högre. Den maximala uteffekten 250 mw registrerades aldrig. Ett nytt radiokommunikationssystem RAKEL (Radio Kommunikation för Effektiv Ledning) som i första hand kommer att användas av skydds- och säkerhetsmyndigheter som polisen, kustbevakningen, kommunal räddningstjänst och försvarsmakten började införas i Sverige Systemet bygger på radiotekniken TETRA (Terrestial Trunked Radio), kortfattat kan tekniken beskrivas som en blandning mellan mobiltelefoni (GSM) och privatradio. Systemet arbetar i frekvensområdet MHz. RAKEL-systemet består dels av fasta delar som antenner, basstationer och växlar, dels av mobilstationer som är användarnas utrustning. I viloläge eller vid mottagning är strålningen från användarnas mobilstationer mycket låg. Vid sändning är uteffekten cirka 1 W för handburna mobilstationer och cirka 3 W för fordonsmonterade. RAKEL har även en funktion som kontinuerligt reglerar mobilstationers uteffekt till den lägsta nivå som behövs för att ha förbindelse med basstationen, SSI [SSI 2007]. 13

16 Trådlös datorkommunikation Datorer kan vara förbundna via ett lokalt nät, LAN (Local Area Network). Detta LAN kan vara anslutet till andra nät, t.ex. Internet. Ett LAN förbinder datorerna via kablar. Ett WLAN (Wireless LAN) är ett trådlöst datanät där kommunikationen sker via radiovågor. Både LAN och WLAN standardiseras av IEEE (The Institute of Electrical and Electronics Engineers). För ett WLAN definierar IEEE två viktiga enheter, en trådlös klient vilket vanligen är en PC utrustad med ett trådlöst kommunikationskort samt accesspunkt som fungerar som en brygga mellan det trådlösa och trådbundna nätet. En accesspunkt motsvaras av en basstation vid mobiltelefoni. WLAN-utrustning (både accesspunkter och trådlösa klienter) avger elektromagnetiska fält. Ur exponeringssynpunkt har WLAN stora likheter med mobiltelefonsystem. Båda avger mikrovågsstrålning, mobiltelefonbasstationer har normalt högre uteffekt än accesspunkter, å andra sidan är basstationer oftast placerade utomhus medan accesspunkter normalt placeras inomhus. Mobiltelefoner och trådlösa klienter har jämförbara uteffekter. WLAN använder frekvenser i 2400 MHz-bandet (Standarderna IEEE b g och n) eller frekvenser i ett band vid 5,1 GHz (IEEE a). Den maximala uteffekten för olika källor regleras av nationella organ. Europeiska regulatorer kräver att EIRP (Equivalent Isotropic Radiated Power) är max 100 mw i 2,4 GHz-bandet. Med detta menas att uteffekten multiplicerat med antennförstärkningen skall vara under begränsningen. Om exempelvis en antenn med en antennförstärkning på 2 gånger används är en uteffekt på 50 mw tillåten. I oktober 2003 öppnade PTS ett licensfritt band för IEEE a användning. För frekvensbandet MHz är EIRP begränsad till 200 mw. Endast inomhusanvändning är tillåten i detta band. I bandet MHz är EIRP begränsad till 1 W [PTS 2003]. Myhr [Myhr 2004] genomförde en mätning av exponeringen från en accesspunkt som sände 100 mw i ett öppet kontorslandskap, han erhöll ett medelavståndsavtagande på avståndet upphöjt till 2,2 jämfört med det teoretiska 2,0 för fri rymd, se figur 3. Figur 3. Mätning av effekttätheten som funktion av avståndet från en accesspunkt i ett öppet kontorslandskap [Myhr 2004]. Om det finns väggar som hinder blir avståndsavtagandet mycket snabbare. Vid mätningarna var alla mätvärden med god marginal under SSI:s referensvärde på 10 W/m 2. 14

17 Precis som för mobiltelefoni kan den högsta exponeringen förväntas från den källa som är närmast, oftast den egna datorns sändarkort. Förutom WLAN används mobiltelefoni för trådlös datorkommunikation, antingen via en mobiltelefon eller ett separat instickskort eller en sändare ansluten via datorns USB-port. Så kallade 3G-modem som använder sig av UMTS-teknik har fått en omfattande användning, då de tillåter högre bandbredder än tidigare mobiltelefonitekniker. Frekvensband och uteffekter är samma som för mobiltelefoni. WIMAX (Worldwide Interoperability for Microwave Access) är ytterligare en teknik som används för trådlös dataöverföring. I dagsläget är tekniken byggd för att kunna ge bredband till fasta mottagarplatser genom att användaren på sin fastighet placerar en antenn som riktas mot WIMAX-basstationen. Räckvidden är upp till 30 km vid fri sikt. Frekvensen som WIMAX använder är runt 3,5 GHz. WIMAX-basstationens antenner sänder med styrkan 0,63 watt och klientens antenn sänder med upp till 0,1 watt. Det kan jämföras med att en mobiltelefon sänder med upp till 0,25 watt eller en UMTS-basstation med 2-20 watt. Försökssändningar för WIMAX har även utförts på 10 GHz-bandet i Sverige. Annan trådlös radioteknik Bluetooth är en radioteknik som används för kommunikation mellan apparater som t.ex. mobiltelefon till handsfree, dator till mobiltelefon, dator till möss eller tangentbord. Bluetooth-standarden definierar tre effektklasser, I, II och III se tabell 2. I klass I är effektreglering obligatorisk medan den är valfri i de lägre effektklasserna. Effektklass max. uteffekt Effektreglering I 100 mw ja, i steg på 2 och 8 db II 2,5 mw Möjlig, valfri III 1 mw Möjlig, valfri Tabell 2. Blutoothstandarden har definierat 3 effektklasser. Bluetooth använder 79 stycken 1 MHz kanaler mellan 2402 till 2481 MHz, i figur 4 visas en jämförelse mellan Bluetooth och WLAN kanaler som använder samma frekvensområde. Som framgår av figuren använder Bluetooth mycket mindre bandbredd än WLAN, vilket gör att överföringskapaciteten är mer begränsad. 15

18 Figur 4. Jämförelse mellan Bluetooth och IEEE WLAN-kanaler. Ett Bluetoothsystem består av en master och en eller flera slaves. I fallet mobiltelefon med Bluetoothheadset är telefonen alltid master och headsetet slave. För att minimera störningar sker kommunikationen med normalt frekvenshopp per sekund. Hoppen sker via en så kallad hopping sequence mellan de 79 möjliga kanalerna. Kommunikationen använder TDD (time domain division) vilket innebär att mastern sänder ett meddelandepaket varefter en slave sänder ett paket osv. För att minska exponeringen från mobiltelefoner rekommenderas att man skall använda handsfreeutrustning. Både trådbundna och Bluetoothanslutna headset innebär en reduktion av exponeringen. Bluetoothheadset är normalt klass II vilket innebär en maxuteffekt på 2,5 mw, på grund av att headsetet endast sänder i tidsluckor blir medeluteffekten mindre än 1 mw. Vid användning av sladdanslutna headset läcker mikrovågsstrålning från mobilen via sladden så att exponeringen i huvudet blir av samma storleksordning som för ett Bluetoothheadset [Bit-Babik, et al. 2003; Porter, et al. 2004]. Tekniker för att på avstånd identifiera föremål används inom handel och varutransporter, för biltullar, biljettsystem, låssystem mm. Dessa benämns RFID (Radio Frequency Identification Device). Det finns över 140 olika ISO standarder för RFID. Det finns RFID-system som arbetar vid lågfrekvens (khz-området) samt i ett flertal radiofrekvensband se tabell 3. I tabellen anges den tillåtna uteffekten i respektive band, i frekvensbandet 13,5 MHz är begränsningen ej given i uteffekt utan i en maximal fältstyrka uppmätt på avståndet 10 m. Vid RFID har det som skall identifieras antingen passiv eller aktiv bricka som förs i närheten av en läsare, t.ex. en biljett som förs mot en biljettläsare. I fallet passiv bricka är det endast läsaren som sänder ut ett elektromagnetiskt fält, den passiva brickan strömförsörjs via läsarens fält och sänder tillbaka en signal till läsaren. Aktiva brickor har egen strömförsörjning via inbyggt batteri och sänder ut signaler på egen hand. 16

19 Frekvensband Max Uteffekt MHz < 94 dbµv/m at 10 m MHz < 10 mw EIRP MHz < 500 mw EIRP MHz < 500 mw EIRP (i vissa fall< 2000 mw ERP) GHz < 100 mw EIRP Tabell 3. Använda radiofrekvensband för RFID samt begränsning för utsänd effekt. Frekvensbandet MHz används även för fjärrstyrning, av t.ex. lås i bilar. Kommentarer kring ny teknik Detta är en kort redogörelse för tekniker som redan används. Det är ingen fullständig redogörelse, det finns ytterligare tekniker som håller på att införas som Ultra Wideband (UWB), trådlös USB, WiBro (Wireless Broadband), ZigBee (IEEE ) etc, men det skulle föra för långt att behandla alla tekniker. Ur exponeringssynpunkt är de olika teknikerna ganska lika. För handhållna enheter handlar det om uteffekter på upp till 1 W som emitteras på olika frekvenser mellan 10 MHz 10 GHz. Vissa system, som mobiltelefoni, använder fasta basstationer som kan ha sammanlagda uteffekter upp till några hundra watt. Dessa är dock sällan riktigt nära människor varför exponeringen normalt blir lägre än från de handhållna enheterna om de hålls mot kroppen. En skillnad är att de handhållna enheterna normalt endast är aktiva vid kommunikation medan mobiltelefonbasstationer och WLAN-accesspunkter normalt sänder ut någon signal hela tiden. Implanterade medicinsk utrustning som pacemakers, kan under vissa omständigheter störas av yttre elektromagnetiska fält. Det finns studier av störningar från mobiltelefoner. I en tysk studie undersöktes störkänsligheten hos 231 olika pacemakermodeller från 20 tillverkare när de exponerades för mobiltelefoner vid 450 MHz, (analog), GSM 900 (900 MHz, digital pulsad) och GSM 1800 (1800 MHz, digital pulsad), [Irnich, et al. 1998]. Av de 231 modellerna påverkades 103 (44,6 %) av antingen 450 MHz (30,7 %) eller 900 MHz (34,2 %) exponering. Alla modeller var immuna mot GSM 1800 exponering. Alla modeller fungerade normalt när exponeringen hade avslutats. Störkänsligheten var mycket avståndsberoende, ingen modell stördes från GSM-telefoner ifall avståndet var större än 20 cm. För 450 MHz var motsvarande avstånd 40 cm. 17

20 Sammanfattning av SSI rapporten Statiska fält Exponering för mycket högre statiska magnetiska fält än det jordmagnetiska fältet förekommer i anslutning till industriella och vetenskapliga likströmsanläggningar, t.ex. vid svetsningsutrustning och partikelacceleratorer. Den huvudsakliga källan till exponering för starka statiska magnetiska fält (> 1T) är dock användning av magnetkameror inom sjukvården. Rörelser i sådana fält leder till induktion av elektriska fält i kroppen och även till yrsel hos en del exponerade; tröskeln för detta varierar dock avsevärt inom befolkningen. Nyligen publicerade studier på frivilliga försökspersoner bekräftar dessa effekter och har också beskrivit effekter på synen efter huvudrörelser i starka statiska magnetfält. ELF (extremt lågfrekventa) fält Cellstudier Ett flertal nypublicerade cellstudier har funnit effekter vid exponeringsnivåer omkring 1 mt. Dessa nivåer är omkring gånger högre än de exponeringsnivåer som förekommer i den allmänna miljön där fälten som regel är under 1 μt. Dos-responssambanden för dessa effekter liksom mekanismerna bakom dem är inte kända och det är därför inte möjligt att dra slutsatser om vilken relevans dessa resultat har för exponering på de nivåer som förekommer i den allmänna miljön. Djurstudier Två nya djurstudier av relativt starka ELF-fält och genotoxicitet har funnit positiva resultat. Men även om tidigare studier som regel inte sett motsvarande effekter så är resultaten inte i direkt konflikt, på grund av olikheter i exponeringsnivåer, olika endpoints och andra försöksbetingelser. De nya studierna har dock viktiga begränsningar och ytterligare studier är nödvändiga innan slutsatser kan dras. Epidemiologiska studier De nya epidemiologiska resultat som publicerats under året påverkar inte våra tidigare slutsatser, men poängterar att en uppföljning av studierna av ett samband mellan ELFexponering och överlevnad vid leukemi är påkallad. En evaluering av forskningen om kardiovaskulär sjukdom och exponering för ELF-fält kom till slutsatsen att det är osannolikt att ELF är en orsak till kardiovaskulär sjukdom, vilket är samma slutsats som WHO s Environmental Health Criteria utvärdering kom till. IF (intermediära frekvenser) fält Bara ett litet antal experimentella eller epidemiologiska undersökningar av hälsoeffekter i samband med exponering för IF elektromagnetiska fält har gjorts. Ytterligare forskning är viktig därför att exponeringen för sådana fält ökar på grund av ny teknik, t.ex. övervakningssystem. Studier av möjliga effekter till följd av långvarig lågdosexponering är särskilt relevanta för att säkerställa att befintliga gränsvärden är adekvata. 18

21 RF (radiofrekventa) fält Dosimetri Ett nytt och viktigt forskningsresultat är att för GHz bandet (mobiltelefoni) så är helkropps SAR-värdet högre för korta personer eller barn, jämfört med för långa personer eller vuxna, när de exponeras för så kallade far fields. Dessa resultat har ännu bara publicerats från en forskargrupp men vi förväntar oss ytterligare publikationer om detta. Cellstudier Ett stort antal in vitro studier som nyligen har publicerats har undersökt varierande utfall inklusive reactive oxygen species, genotoxicitet, apoptos, genuttryck, immunologi och enzymaktivitet. De flesta av dessa studier har inte sett några effekter av RF-exponering på de studerade utfallen; det gäller också upprepningarna av de genotoxiska försök som ingick i det europeiska så kallade REFLEX-programmet. Ytterligare studier pågår, till exempel på genuttryck, och inom några områden, till exempel apoptos, krävs mer forskning. Djurstudier Sex nypublicerade studier av carcinogenicitet, några med högre exponering än i tidigare undersökningar, har inte funnit några effekter och två nya studier på genotoxicitet har inte funnit någon ökad förekomst av micronuclei eller DNA strand breaks i samband med RF-exponering. Detta stämmer väl överens med huvuddelen av resultaten i tidigare publicerad forskning. Frivilliga försökspersoner De studier på försökspersoner som publicerats på senare tid har framför allt undersökt effekter från RF-fält av den typ som används av GSM-tekniken. Det som studerats är kognitionsförmåga, sömn, hjärtfrekvensvariation, blodtryck och överkänslighet. I huvudsak har nyare och bättre studier inte lyckats bekräfta de samband som setts i tidigare, mindre och inte så välgjorda studier, men i några fall har de nyare studierna sett samband mellan exponering och utfall. Epidemiologiska studier Det har bara presenterats lite nya data om ett eventuellt samband mellan mobiltelefoni och hjärntumörrisk under det senaste året. Två nationella studier från Interphoneprojektet har publicerats men de är baserade på mycket små tal och påverkar inte totalbedömningen; två metaanalyser som också publicerats är av tveksam kvalitet. Valideringsstudier visar att det förekommer betydande rapporteringsfel, vid självuppgiven information om mobiltelefonanvändning, som måste beaktas vid tolkning av resultat från epidemiologiska studier. Det finns några studier av yrkesexponering som publicerats under senare tid: de är dock antingen små eller baserade på grov registerinformation om exponering respektive confounding. En undersökning baserad på RFexponering från antenner använda inom det militära har sådana metodologiska begränsningar att inga slutsatser kan dras om eventuella effekter från den aktuella exponeringen. 19

22 Utvärderingar WHO s nyligen utgivna Environmental Health Criteria (EHC) Document on ELF Fields går igenom de möjliga hälsoriskerna från exponering för ELF elektriska och magnetiska fält ( De råd som emanerar ur detta dokument finns i en kortfattad ELF Fact Sheet No.322 som också finns på den angivna webbplatsen. (En utförligare sammanfattning finns på annan plats i föreliggande rapport.) ELF-magnetiska fält klassificerades år 2002 som possibly carcinogenic to humans (2B) av IARC väsentligen utifrån epidemiologiska resultat rörande barnleukemi. EHC- dokumentet granskade all nytillkommen forskning och kunde konstatera att den klassificeringen fortfarande gäller. I EHC-dokumentet föreslår man att exponering för ELF-fält ska begränsas så att akuta hälsoeffekter förhindras. I det osäkra kunskapsläget gällande kroniska hälsorisker (leukemi hos barn) anser man det rimligt att försiktighetsprincipen tillämpas och att exponeringen begränsas så länge det kan ske till låg, eller ingen, kostnad. Man skriver också att man därvid inte får äventyra de uppenbara fördelar som elanvändning för med sig. EU-kommissionens vetenskapliga kommitté SCENIHR (Scientific Committee on Emerging and Newly Identified Health Risks) ha uppdaterat ett tidigare utlåtande från 2001 om hälsorisker vid exponering för elektriska och magnetiska fält. Denna rapport finns på kommissionens hemsida. (För en utförligare diskussion hänvisas till föregående års rapport.) För radiofrekventa fält skriver SCENIHR att mobilanvändning under mindre än tio år inte är förenat med ökad risk för hjärntumör. För längre tids användning är det vetenskapliga underlaget tills vidare inte tillräckligt för annat än preliminära bedömningar. För andra sjukdomar än cancer är underlaget också otillräckligt. För barn och ungdomar finns idag inga data. När det gäller självrapporterade symptom har forskning inte kunnat visa några samband med RF-fält från mobiltelefoni (elöverkänslighet). För så kallade intermediära frekvenser konstaterar SCENIHR att det vetenskapliga underlaget är mycket begränsat. Välgrundade riskvärderingar är dock viktiga därför att exponeringen för denna typ av fält ökar till följd av användningen av ny och framväxande teknik. För ELF-fält instämmer SCENIHR i tidigare bedömningar om att exponeringen kan vara cancerframkallande hos människa, baserat på forskning om leukemi hos barn. När det gäller statiska fält är det vetenskapliga underlaget för en riskvärdering mycket begränsat. Ny teknik, t.ex. magnetkameror, nödvändiggör studier som tar fram data för adekvat bedömning av risker. 20

23 WHO Environmental Health Criteria dokument om ELF-fält sammanfattning Under 2007 publicerades WHO:s genomgång av all forskning om möjliga hälsoeffekter av extremt lågfrekventa elektriska och magnetiska fält [WHO 2007]. Dokumentet finns tillgängligt för nedladdning från WHO EMF-projektets hemsida ( Rapporten har skrivits av en expertgrupp bestående av 20 forskare från 16 olika länder. Dokumentet har också granskats och kommenterats av ett stort antal forskare och andra intressenter över hela världen, innan den slutliga versionen fastställts. Syftet med EHC-dokumentet har varit att göra en översikt av den vetenskapliga litteraturen om biologiska effekter av exponering för ELF-fält för att kunna göra en hälsoriskbedömning för denna typ av exponering. Dokumentet har också använts av WHO som underlag för rekommendationer till nationella myndigheter om hälsofrämjande åtgärder. Dessa rekommendationer finns i en kortfattad ELF Fact Sheet No.322 som också finns på den angivna webbplatsen. Dokumentet omfattar frekvenser från över 0 Hz till 100 khz, även om majoriteten av de tillgängliga studierna har gjorts på kraftfrekventa magnetiska fält (50 eller 60 Hz). I bedömningen av hälsoeffekter för människa anser man att evidens från välgjorda studier på människa har större informationsvärde än experimentella studier på djur. Djurstudier och studier på celler kan ge ytterligare stöd och kan ge evidens där studier på människa saknas. Denna sammanfattning fokuserar därför på den information som finns från studier på människa. Studerade utfall International Agency for Research on Cancer (IARC) gjorde 2001 en genomgång av studier relaterade till cancer och klassificerade ELF magnetfält som possibly carcinogenic to humans [IARC 2002]. Klassificeringen byggde till stor del på det samband mellan ELF-magnetfält och barnleukemi som observerats i epidemiologiska studier. Efter 2001 har ytterligare två studier av barnleukemi publicerats men förändrade inte denna bedömning. Liksom IARC ansåg WHO:s expertgrupp att data för andra typer av barncancer inte var tillräckliga för en bedömning. För kvinnlig bröstcancer har däremot flera större studier av bättre kvalitet publicerats efter IARC:s bedömning. Sammantaget visar dessa studier inte någon ökad risk för bröstcancer. WHO:s bedömning är att stödet för hypotesen att ELF-magnetfältsexponering påverkar bröstcancerrisken försvagats väsentligt och att data inte stödjer ett samband med bröstcancer. Data från djurförsök och cellstudier är till övervägande delen negativa. Expertgruppen noterar dock att det för närvarande inte finns någon lämplig djurmodell för den vanligaste formen av barnleukemi. Några cellstudier har rapporterat DNA-skada vid exponering under 50 mt; dessa studier utvärderas för närvarande. Det finns också ökande stöd för att ELF-magnetfält kan interagera med DNA-skadande ämnen. 21