Tar socialtjänsten sitt ansvar för barn och unga?

Transkript

1 Tar socialtjänsten sitt ansvar för barn och unga? Hantering av anmälningar och genomförande av utredningar

2 Du får gärna citera Inspektionen för vård och omsorgs texter om du uppger källan, exempelvis i utbildningsmaterial till självkostnadspris, men du får inte använda texterna i kommersiella sammanhang. Inspektionen för vård och omsorg har ensamrätt att bestämma hur detta verk får användas, enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen). Även bilder, fotografier och illustrationer är skyddade av upphovsrätten, och du måste ha upphovsmannens tillstånd för att använda dem. Artikelnr IVO Omslag Svensk Information Foto Marcis Baltskars/iStockphoto Utgiven i oktober 2014 Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 2(31)

3 Förord Den 1 juni 2013 tog IVO över ansvaret för tillsyn av hälso- och sjukvård, socialtjänst, och verksamheter enligt LSS samt viss tillståndsprövning. Ärenden som handlagts före den 1 juni 2013 är handlagda av Socialstyrelsen. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har i uppdrag att regelbundet återföra sammanställda resultat och iakttagelser från myndighetens tillsyn. Denna rapport är en del av denna återföring och behandlar socialtjänstens hantering av anmälningar och genomförande av utredningar i avdelning Mitt. Avdelning Mitt finns i Örebro och har tillsynsansvar för totalt 80 kommuner i sammanlagt 7 län: Uppsala, Gävleborgs, Västmanlands, Dalarnas, Värmlands, Örebro och Södermanlands län. Under 2013 och 2014 har avdelningen genomfört tillsyn av barnavårdsärenden i 24 socialnämnder. Det är dessa tillsynsaktiviteter som ligger till grund för denna rapport. Rapporten är framtagen av utredaren Anna Öström, avdelningen för analys- och utveckling. En referensgrupp med fyra inspektörer: Pia Dahlqvist, Anna Hugelius Karolina Haeggström och Kamilla Larsson vid avdelning Mitt samt kollegor vid avdelningen för analys och utveckling har bidragit med värdefulla synpunkter under arbetets gång. Vidare har inspektör Maria Jansson bidragit med viktig kunskap om barnrättsperspektivet. Gunilla Hult Backlund Generaldirektör Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 3(31)

4 Sammanfattning och slutsatser Underlaget till rapporten är 24 inspektioner under 2013 och 2014 där IVO har granskat nämndernas hantering av barnavårdsärenden. Sammantaget visar inspektionerna att det i anmärkningsvärt stor utsträckning finns allvarliga brister i nämndernas hantering av anmälningar och genomförande av utredningar. Detta innebär att det skyddsnät som samhället anser ska finnas för barn och unga i praktiken inte fungerar för många av dem. Bristerna som har framkommit är så pass allvarliga att det krävs att nämnderna vidtar åtgärder för att säkerhetsställa att man följer de lagregler som finns. Vidare behövs ett helhetsgrepp om verksamheten för att finna långsiktiga och hållbara lösningar vad gäller exempelvis kompetensutveckling, rekrytering och systematiskt kvalitetsarbete. Anmälningar utreds inte trots att det finns skäl Den allvarligaste bristen är att IVO funnit relativt många anmälningar som inte lett till utredning, men där IVO bedömer att det fanns skäl att utreda. Det stöd och skydd som kan ges av socialtjänsten till barn och unga som växer upp i familjer med exempelvis missbruk, psykisk sjukdom, sexuella övergrepp eller där våld förekommer är mycket betydelsefullt. Eftersom följderna av uteblivet skydd och stöd kan bli ödesdigra är det särskilt allvarligt om nämnden inte utreder anmälningar som rör detta. Skyndsamhetskravet beaktas inte En annan allvarlig brist är att många förhandsbedömningar och utredningar inte slutförts inom lagstadgad tid. Den lagstadgade tiden ska ses som en yttre gräns för hur lång tid ett ärende får ta. En förlängning av tiden som krävs för genomförande måste motiveras, men detta har sällan skett i de förhandsbedömningar och utredningar som förlängts. Skyndsamhetskravet i handläggningen är en viktig aspekt för barn och unga som befinner sig i en svår situation. Att anmälningar inte utreds trots skäl och att nämnderna överskrider tidsramar utan att särskilda skäl anges innebär att man inte uppfyller lagens krav. Påtalade brister innebär i sin tur att man inte säkerhetsställer att barns rättigheter tillgodoses, vilket kan få svåra följder för det enskilda barnet. Barnrättsperspektivet bör implementeras ytterligare IVO har även funnit andra områden i nämndernas handläggning där det finns behov av förbättringar. Det handlar exempelvis om att nämnderna bör samtala med barn och unga i högre utsträckning än vad som görs idag. Det barnrättsperspektiv som ska råda medför bland annat att barn och unga ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör dem. Lagstiftningen måste också beaktas beträffande vilken typ av uppgifter som får inhämtas under en förhandsbedömning. Alltför ofta har IVO funnit att flera nämnder genomför utredningsåtgärder inom ramen för förhandsbedömningar. Vidare är det viktigt att lagstiftningen följs vad gäller dokumentation, t ex att väsentliga och ändamålsenliga uppgifter framgår samt att förhandsbedömningar som inte leder till utredning och skyddsbedömningar motiveras tydligt. Att beakta barns bästa innebär bland annat att nämnderna i sin handläggning genomför bedömningar vad gäller beslutens inverkan på barns och ungas situation samt på vilka sätt besluten gynnar barns utveckling. Detta behöver framgå i dokumentationen. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 4(31)

5 Rekryteringssvårigheter en vanlig orsak till brister Ledningen i nämnderna anger ofta svårigheter att rekrytera och behålla erfaren personal, kompetensbrister, sjukskrivningar, tidsbrist och stress i arbetet som huvudsakliga anledningar till påtalade brister. Vad gäller svårigheten att rekrytera är det rimligt att anta att detta framförallt berör små kommuner, men det har visat sig att även större kommuner har svårt att hitta och behålla erfarna socialsekreterare och chefer till verksamheten. Nämndernas svårigheter att säkra en tillräcklig bemanning med nödvändig kompetens är ett allvarligt problem som kräver välgrundade, strategiska och uthålliga åtgärder. Tydliga rutiner behövs i nämnderna I vissa nämnder efterlyser socialsekreterarna mer stöd i ärendehanteringen, bättre introduktion av nyanställda samt tydligare rutiner, samverkan och organisation från ledningen. I några enstaka fall anges också att de har märkt att politikerna vill spara pengar och att resurserna är knappa. I många nämnder arbetar man regelbundet med att förbättra rutiner och arbetssätt. Det kan handla om att man exempelvis har skapat en mottagningsfunktion för anmälningar, inrättat bevakningsfunktioner för att förhindra långa utredningstider, infört kollegiegranskning och återkommande utbildningar. IVO rekommenderar effektivare systematiskt kvalitetsarbete Det finns flera faktorer som kan påverka i vilken utsträckning en nämnd lyckas med uppgiften att följa gällande regler och implementera barnrättsperspektivet i verksamheten. Enligt 3 kap. 1 SOSFS 2011:9 ansvarar dock den som bedriver socialtjänst för att det finns ett ledningssystem för verksamheten. Ledningssystemet ska användas för att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet. Den som bedriver verksamheten ska med stöd av ledningssystemet planera, leda, kontrollera, följa upp, utvärdera och förbättra verksamheten. Det är såldes viktigt att nämnderna kontinuerligt undersöker var i verksamheten och handläggningsprocessen som det kan finnas behov av förbättringar. Även av det skälet är det viktigt att det av dokumentationen går att utläsa och följa handläggningsprocessen. Mot bakgrund av påtalade brister rekommenderar IVO att förvaltningsledningen förstärker det systematiska kvalitetsarbetet för att komma tillrätta med bristerna. Det yttersta ansvaret åvilar dock den politiska ledningen. Boendeort kan ha betydelse för om barns behov av skydd och stöd tillgodoses Såväl socialsekreterare som ledning uppger i många fall att de är väl medvetna om barns rätt och sitt uppdrag, men samtidigt inser de att de inte alltid förmår att hantera anmälningar och utredningar rättssäkert. Även om bilden av nämndernas arbete med barn och unga kan uppfattas som mörk bör tilläggas att vissa nämnder har större brister än andra. Dessutom åtgärdar vissa nämnder påtalade brister relativt snabbt, medan det i andra nämnder tar betydligt längre tid. Sammantaget innebär dock detta att boendeort kan vara avgörande när det gäller om barns och ungas behov av skydd och stöd tillgodoses och därmed i vilken utsträckning barns rätt till skydd och stöd beaktas i olika kommuner. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 5(31)

6 Innehåll Förord... 3 Sammanfattning och slutsatser... 4 Bakgrund... 7 Förhandsbedömning av anmälan om oro... 8 Huvudsakliga brister i förhandsbedömningar... 8 Anmälningar som borde ha lett till utredning Utredning av barnavårdsärenden Huvudsakliga brister vid utredningar Dokumentation, information och delaktighet Varför brister det i socialnämnden? Huvudsakliga förklaringar till brister Kvalitetsarbetet i socialnämnden Bilaga 1: Tidigare iakttagelser Bilaga 2: Tillvägagångssätt och underlag Bilaga 3: Förhandsbedömningar som borde ha lett till utredning Bilaga 4: Utredningar där IVO ifrågasätter skyndsamheten Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 6(31)

7 Bakgrund De som arbetar med barn och unga under 18 år är enligt 14 kap. 1 socialtjänstlagen (2001;453, SoL) skyldiga att göra en anmälan till socialtjänsten om de får vetskap om eller misstänker att ett barn far illa. 1 Vissa yrkesgrupper som arbetar med barn har tystnadsplikt, men anmälningsplikten går alltid före. Även enskilda bör göra en anmälan vid misstanke om oro. En anmälan kan handla om brister i omsorgen, konflikter mellan föräldrarna, barnmisshandel, psykisk ohälsa, missbruk, sexuella övergrepp, självdestruktivt beteende och andra omständigheter som gör att barnet eller den unge har behov av skydd eller hjälp. I en rapport från Socialstyrelsen 2 uppskattas att det 2010 gjordes ca anmälningar i Sverige som rörde barn och unga. Den största delen av anmälningarna gjordes av polisen, därefter kom anmälningar från förskola och skola. En mindre andel anmälningar gjordes av hälso- och sjukvården samt tandvården. Endast ca 5 procent av alla anmälningar var anonyma. Statistiken visar också att de minsta kommunerna och stadsdelarna i storstäderna har en lägre nivå anmälningar än andra kommuner när det gäller barn och unga. Antalet anmälningar är dock inget mått på faktiska förhållanden. Benägenheten att göra en anmälan kan variera över tid och rum. Att inte anmäla misstänkta missförhållanden bland barn och unga kan handla om okunskap, vetskap om att barnet eller den unga redan har kontakt med socialtjänsten, bristande civilkurage, hierarkier och brist på barnperspektiv i verksamheten. Även rädsla för att tappa en positiv relation till barn och föräldrar kan spela roll. Socialtjänstens arbete med barn och unga är omfattande och innebär ofta en komplex beslutsprocess. Förutom att ta emot och bedöma ansökningar och anmälningar om oro ska socialtjänsten utreda behovet av stöd och skydd samt besluta om lämpliga insatser och följa upp dem. Barnavårdsärenden inom socialtjänsten är krävande och det ställs höga krav på socialsekreterarna. Under 2013 och 2014 har IVO i avdelning Mitt genomfört inspektioner i 24 socialnämnder där barnavårdsärenden har granskats. Denna rapport är en sammanställning av erfarenheter från dessa inspektioner och syftar till att belysa vilka omständigheter i nämndernas handläggning som medför störst risk att barn och unga inte får sina behov av skydd och stöd tillgodosedda i kontakten med socialtjänsten. Rapporten är indelad i tre huvudsakliga kapitel. Det första beskriver funna brister i nämndernas hantering av anmälningar. Särskilt redogörs för anmälningar som inte har lett till utredning men där IVO anser att det fanns skäl att utreda. I nästa kapitel redovisas funna brister i utredning av barnavårdsärenden. I det avslutande kapitlet diskuteras möjliga orsaker till funna brister. Dessutom ges några exempel på hur nämnderna arbetar med rutiner för att förbättra rättssäkerheten i barnavårdsärenden. 1 Det finns undantag på yrkesgrupper; exempelvis har anställda inom familjerådgivning anmälningsplikt vad gäller våld och sexuella övergrepp, men inte i övrigt. 2 Anmälningar till socialtjänsten om barn och unga en undersökning om omfattning och regionala skillnader. Stockholm: Socialstyrelsen; Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 7(31)

8 Förhandsbedömning av anmälan om oro När en anmälan inkommer ska nämnden enligt 11 kap. 1 a SoL genast göra en bedömning om barnet eller den unge har behov av omedelbart skydd. Skyddsbedömningen ska göras samma dag som anmälan inkommer till nämnden, eller senast dagen efter om anmälan inkommer sent på dagen. Om det inte föreligger behov av omedelbart skydd görs en s.k. förhandsbedömning för att klargöra om det behövs en utredning för att möta barnets eller den unges behov. I en förhandsbedömning träffar socialsekreteraren i regel barnet eller den unge, vårdnadshavare och i vissa fall anmälaren. Förhandsbedömningen ska göras inom 14 dagar. Huvudsakliga brister i förhandsbedömningar Det framträder sju huvudsakliga områden där IVO funnit brister i nämndens arbete med förhandsbedömningar: 1. Förhandsbedömning sker inte inom lagstadgad tid om 14 dagar 2. Skyddsbedömningar saknas eller motiveras knapphändigt 3. Utredningsåtgärder sker inom ramen för förhandsbedömningar 4. Otillräckliga underlag vid förhandsbedömningar 5. Barns och ungas rätt till delaktighet och information förbises 6. Dokumentation 7. Anmälningar som är allvarliga utreds inte I det följande ges en beskrivning av de sex första brister som nämns ovan (1-6). Anmälningar som är allvarliga, men inte har lett till utredning (7) redogörs för i det efterföljande avsnittet. Alla förhandsbedömningar inte genomförda inom 14 dagar Det finns stora variationer i hur nämnderna klarar av det lagstadgade kravet att genomföra förhandsbedömningar inom 14 dagar. Detta gäller såväl anmälningar som inte har lett till utredning som de anmälningar som har lett till utredning. I nedanstående tabell ges en översikt av hur nämnderna har klarat kravet att genomföra en förhandsbedömning inom14 dagar vad gäller förhandsbedömningar som inte lett till utredning. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 8(31)

9 Tabell 1: Tid för förhandsbedömningar som inte lett till utredning 3 Nämnd Antal Bedömningar Bedömningar Bedömningar Längsta tid bedömningar < 14 dagar > 14 dagar > 14 dagar innan (procent) bedömning (ca) Bollnäs % 1 mån Eda % 1 mån Eskilstuna % 1 mån Fagersta % 1 mån Flen % 1 mån Forshaga % 1.5 mån Gagnef % 1 mån Gnesta % 0 mån Grums % 1 mån Gävle % 3 mån Hedemora % 0 mån Karlskoga % 1 mån Katrineholm % 3 mån Kungsör % 0 mån Leksand % 1 mån Ljusdal % 3 mån Malung % 1 mån Oxelösund % 4.5 mån Sandviken % 3 mån Storfors % 3 dagar Tierp % 2 mån Trosa % 1 mån Västerås % 1 mån Örebro % 1 mån Totalt % (medel) mån Som framgår av tabellen varierar andelen anmälningar som inte har bedömts inom 14 dagar mellan 0 och 80 procent. Längsta tid innan förhandsbedömning är 4.5 månader. Sammantaget översteg ca 31 procent av förhandsbedömningarna 14 dagar. 3 De förhandsbedömningar som saknat datum för beslut har inte tagits med i redovisningen. 4 I Storfors tittade IVO på sammanlagt 10 förhandsbedömningar som inte lett till beslut om att inleda utredning. Åtta av dessa hade inte handlagts inom fjorton dagar, varav sju berörde ungdomar folkbokförda i andra kommuner. Nämnden hade informerat ungdomarnas kommuner om de uppgifter som inkommit. Endast de tre som inte berörde andra kommuner har tagits med i tabellen. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 9(31)

10 Skyddsbedömningar saknas eller motiveras knapphändigt Det finns flera brister i nämndernas skyddsbedömningar. Dels genomförs de i vissa fall inte tillräckligt snabbt, dels saknas datum och tillräckligt utförliga motiveringar. Ibland finns det inga uppgifter alls om att nämnden genomfört en skyddsbedömning. I en nämnd inkom exempelvis flera anmälningar från polis, beroendecentrum och släktingar vintern 2013 gällande ett barn som bodde tillsammans med en förälder som hade återfallit i missbruk. Utredning inleddes inte och åtta månader senare inkom en ny anmälan om missbruk hos föräldern från landstinget. Det kan inte utläsas av dokumentationen hur eller om anmälan hanterats av nämnden och det framgår inte huruvida en skyddsbedömning genomförts eller inte. I en annan nämnd saknas skyddsbedömningar i mer än hälften av alla granskade anmälningar, såväl bland de som inte lett till utredning som i de utredningar som var pågående eller hade avslutats. Det finns även brister vad gäller nämndens motiveringar av skyddsbedömningar. Exempel på alltför knapphändiga motiveringar kan vara anmälaren känner inget akut oro eller överlämnats till vårdnadshavare. I en anmälan från polis om skarpladdade vapen och narkotika i en bostad där barn vistades ställer sig IVO frågande till nämndens motivering: Det föreligger ingen fara för [barnets namn] i dagsläget då IVO inte anser att det stått klart att barnet inte varit i behov av omedelbart skydd från socialtjänsten. Bedömningen var heller inte daterad och den första kontakten med familjen skedde fyra dagar efter att anmälan inkom till nämnden, vilket är allvarligt mot bakgrund av de oroande uppgifter som framkom i anmälan. Ytterligare exempel på vad som i samband med skyddsbedömningar angetts som motivering och som IVO ställer sig frågande till är: Möte inbokat med vårdnadshavaren (anmälan om drogmissbruk och hög skolfrånvaro) och Ingenting framkommit i anmälan som tyder på att [barnets namn] är i behov av skydd (anmälan om att barnet utsatt yngre syskon för sexuella övergrepp). Utredningsåtgärder under förhandsbedömning Tidigare iakttagelser har visat att långdragna och i vissa fall alltför omfattande förhandsbedömningar har lett till att gränsen mellan förhandsbedömning och utredning har suddats ut (se bilaga 1). Detta bekräftas av IVO:s tillsyn där man har sett exempel på att det i vissa nämnder genomförs s.k. miniutredningar inom ramen för förhandsbedömningen. Det innebär att nämnden gör exempelvis hembesök, tar urinprov eller tar externa kontakter i syfte att hämta in uppgifter om familjen. Sådana åtgärder betraktas som intigritetskränkande och i princip är en utredning inledd om sådana initiativ tas. I beslut från IVO framgår att en nämnd, inom ramen för förhandsbedömning, hade hämtat in uppgifter om familjens boende, arbete, hälsa och ekonomi. I beslutet hänvisar IVO till att Justitieombudsmannen (JO:s ämbetsberättelse 2003/04 s 207) har uttalat att det ur rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att reglerna om dokumentation, kommunikation, partsinsyn m.m. följs. Från nämndens sida bör man inte åsidosätta dessa regler genom att i praktiken utreda utan att ett formellt beslut om att inleda utredning har fattats. Däremot får nämnden för sin bedömning hämta in det som tidigare är känt om barnet eller familjen genom exempelvis uppgifter från personakt, inkomna anmälningar och även från anmälaren. I en annan nämnd hade ett urinprov på en ungdom tagits inom ramen för en förhandsbedömning. IVO:s uppfattning är att urinprov i detta skede är att betrakta som en utredningsåtgärd för att utreda ett eventuellt missbruk. Nämnden bör väga det intrång i den personliga intrigiteten ett urinprov kan tänkas medföra mot de intressen nämnden ska tillgodose. Oavsett på vems initiativ som urinprov lämnats skulle utredning i detta fall ha inletts enligt 11 kap. 1 SoL. I ett annat ärende har en nämnd ringt barnets lärare och bokat tid för samtal med barnet i skolan. Detta gjordes innan boendeföräldern informerats om den inkomna anmälan. Samtalet Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 10(31)

11 med barnet genomfördes också på skolan. IVO:s uppfattning är att nämnden, så långt det är möjligt, bör undvika att kontakta barn när de befinner sig i skolan. Dessutom ska en utredning vara inledd om samtal med barn ska ske utan vårdnadshavarens samtycke. Otillräckliga underlag vid förhandsbedömningar I några av inspektionerna påpekar IVO att underlaget i förhandsbedömningen är otillräckligt för att fatta ett beslut om att inte inleda utredning. I en kommun gjorde exempelvis nämnden bedömningen att inte inleda utredning efter att man inte lyckats få kontakt med familjen. Anmälan kom från folktandvården och handlade om att barnet kallats dit flera gånger sedan 2010, men inte kommit och inte hört av sig. I anmälan framgår att anmälaren hade anmält detta tidigare. Av nämndens anteckningar framgår att man inte hittat telefonnummer till anmälaren. I beslutet motiverar nämnden att inte inleda utredning med följande: Framkommer inte att det finns särskilda tandvårdsbehov. Bedöms inte finnas tecken på akuta behov av stöd enligt SoL/LVU. Utredning inleds inte enligt SoL 11:1. I beslutet från IVO ifrågasätts hur nämnden utifrån uppgifterna i anmälan har kunnat ta ställning till att barnet inte har särskilda tandvårdsbehov eller att det inte finns tecken på akuta behov, då varken anmälaren (tandläkaren) eller nämnden har träffat barnet eller dess vårdnadshavare. IVO är även frågande till nämndens bedömning att inte inleda utredning då det inte kan anses stå klart att barnet inte är i behov av insatser från socialtjänsten. Det är en brist att nämnden inte inledde utredning när det stod klart att familjen inte kunde kontaktas. Barns och ungas rätt till delaktighet och information förbises Det huvudsakliga syftet med ett tidigt möte är att inhämta information om barnets situation, men även att ge information. En brist som IVO har uppmärksammat är att barn och vårdnadshavare alltför sällan är delaktiga i nämndens hantering av en anmälan, såväl i förhandsbedömningen som senare vid eventuell utredning. I ungefär hälften av de tillsyner som IVO genomfört har man uppmärksammat nämnderna på att samtal med barn och unga borde ha genomförts i förhandsbedömningen och/eller senare under utredning. Dokumentationsbrister i förhandsbedömningar Beslutet om att inleda en utredning eller inte ska, förutom datum, titel och namn på beslutsfattaren, även innehålla en motivering till beslutet. Av motiveringen ska det tydligt framgå hur nämnden har kommit fram till sitt beslut. I nästintill samtliga tillsyner har IVO funnit att det i vissa ärenden saknas datum för beslut i förhandsbedömningen. En annan vanlig förekommande brist vid beslut av förhandsbedömningarna är att motiveringarna är alltför generella och/eller knapphändiga. Detta innebär att det av motiveringarna inte framgår med önskad tydlighet hur nämnden har kunnat komma fram till att det funnits skäl till att inte inleda utredning. I två förhandsbedömningar gällande två syskon framgår exempelvis att en anmälan inkommit från landstinget rörande barnens hemsituation, men att nämnden valt att inte inleda en utredning eftersom barnen uppvisar trygga och stabila personligheter och föräldrarna har en god föräldraförmåga. I yttrande uppger nämnden att underlaget för bedömningen hade kunnat dokumenteras tydligare. Socialsekreteraren hade p.g.a. tidsbrist inte dokumenterat mer utförligt och beslutande chef hade låtit det passera. Nämnden uppger i sitt yttrande till IVO att man sedan tidigare haft viss kännedom om ena föräldern och att den kännedomen hade legat till grund för aktuell bedömning. Vid ungefär hälften av inspektionerna har IVO även uppmärksammat nämnderna på att det saknas motiveringar av vissa förhandsbedömningar. Av 3 kap. 1 SOSFS 2006:5 framgår att om förhandsbedömningen leder till ett ställningstagande att inte inleda utredning enligt 11 kap. 1 SoL ska detta dokumenteras. Att detta inte alltid sker är en brist. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 11(31)

12 Anmälningar som borde ha lett till utredning Frågan om nämnden ska inleda en utredning eller inte avgörs från fall till fall. IVO har dock vid mer än hälften av inspektionerna funnit anmälningar där man anser att det funnits skäl att inleda en utredning och där detta inte har skett. I vissa nämnder gäller detta en anmälan, men i andra nämnder betydligt fler. Det är framförallt fyra typer av anmälningar där IVO särskilt kritiserar nämnderna om utredning inte har inletts: Barn som misstänkts ha bevittnat eller utsatts för våld Missbruk hos vårdnadshavare eller barn/unga Psykisk ohälsa hos vårdnadshavare eller barn/unga Sexuella övergrepp mot eller av barn/unga De motiveringar som har angivits i samband med att nämnden inte har utrett uppgifter i anmälan som rör ovanstående (inklusive omsorgsbrister) är exempelvis att vårdnadshavarna förnekar innehållet i anmälan, att kriterier för vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, inte är uppfyllda, att syskonens situation redan utreds, att barnet verkar trivas bra hemma, att barnet sedan tidigare inte är känt av nämnden, att föräldern har fått ny medicin eller att vårdnadshavaren inte vill ha hjälp. Barn som misstänkts ha bevittnat eller utsatts för våld Den vanligaste kritiken från IVO vad gäller anmälningar som inte lett till utredning handlar fall där det finns misstanke om våld mot barnet och/eller barnets moder. I en anmälan framkom exempelvis uppgifter om att en kvinna blivit illa misshandlad av sin sambo i hemmet, samtidigt som kvinnans barn befann sig där. Enligt anmälaren hade kvinnan flyttat från sambon, men var på väg att flytta tillbaka till honom. Av dokumentationen kan antas att misshandeln skett ca en månad innan anmälan kom in till nämnden. Beslut att inte inleda utredning fattades knappt en månad efter att anmälan inkom. Under förhandsbedömningen uppgav kvinnan att hon brutit med sambon. Hon kände ingen oro för barnen och barnen hade inte bevittnat våldet. Av förhandsbedömningen framgår uppgift om att ett av barnen varit aktuellt för en förhandsbedömning några månader tidigare, då det kom in en anmälan om oro för barnets psykiska mående pga. självskadebeteende. I en annan nämnd framgår att i 6 av 34 anmälningar, där utredning inte inletts, kan barn ha blivit utsatta för våld eller ha bevittnat våld i hemmet. IVO:s uppfattning är att nämnden alltid ska inleda utredning då uppgifter inkommit om misstänkt våld mot barn eller närstående till barnet, eller i situationer där barn kan ha bevittnat våld mot närstående. Nya föreskrifter från Socialstyrelsen (SOSFS om våld i nära relationer) som träder i kraft den 1 oktober 2014 bekräftar denna bedömning. Missbruk hos vårdnadshavare eller barn/ unga Enligt IVO:s bedömning bör nämnden ha starka indikationer på att anmälan inte stämmer för att besluta att inte inleda utredning när det handlar om misstankar om missbruk hos ett barn. Vid granskningen av förhandsbedömningar har IVO upptäckt flera fall av missbruksrelaterade anmälningar som inte har lett till utredning, och i vilka IVO har en annan uppfattning. I en nämnd inkom exempelvis flera allvarliga anmälningar, från olika uppgiftslämnare under en begränsad tid, rörande samma ungdom. Ingen av anmälningarna ledde till en utredning av den unges situation. Inte heller fördes samtal med den unge, utan endast med vårdnadshavare. I en annan nämnd inkom en anmälan från polis som stoppat en bilkörande förälder som uppträdde misstänkt narkotikapåverkad. Det ett-åriga barnet satt i en bilbarnstol som inte var Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 12(31)

13 fastspänd. Utredning inleddes inte då den föräldern där barnet bodde inte kände någon oro för barnet och det inte ansågs ha framkommit några uppgifter om att barnet skulle fara illa hos den andre föräldern. IVO har i flera inspektioner varit kritisk till att nämndernas uppfattning i flera fall grundas på vårdnadshavarens/vårdnadshavarnas eller barnets egen syn på hjälpbehovet. Det är viktigt att nämnderna gör självständiga bedömningar av de uppgifter som framkommer under förhandsbedömningen. Psykisk ohälsa hos vårdnadshavare eller barn/unga IVO har också varit kritisk till beslut om att inte inleda utredning där det inkommit anmälningar om att barn lever med föräldrar med psykisk ohälsa. I en förhandsbedömning inkom en anmälan från förskolan gällande oro för brister i främst ena förälderns föräldraförmåga. I anmälan framgick att föräldern ofta var arg, irriterad och psykiskt obalanserad. Barnet saknade ofta hela och rena kläder i rätt storlek samt ombyte. Barnets syskon hade lämnats till förskolan med nattblöjan på vid två tillfällen. Personalen delgav inte föräldern sin oro då de kände sig hotade. Nämnden fattade beslut om att inte inleda utredning och motiverade sitt beslut med att hänvisa till en utredning som pågick gällande barnets syskon. IVO betonar i det aktuella fallet att nämnden har ett ansvar att utreda anmälningar även om de sedan tidigare inlett utredning avseende ett syskon till det aktuella barnet. Sexuella övergrepp mot eller av barn/unga Att nämnderna inte utreder anmälningar om oro för barn och unga som berör sexuella övergrepp är ovanligt, men IVO har funnit några förhandsbedömningar där utredning inte har inletts. En anmälan handlade om att en 9-åring varit utsatt för och utsatt andra barn för sexuella handlingar. Nämnden pratade med en av vårdnadshavarna, då det inte gick att få tag på den andra. När barnet sedan bytte skola motiverades beslutet med att det framkommer inga behov av insatser eller stöd och hjälp. I en annan förhandsbedömning framförs oro för att ett barn blir utsatt för övergrepp i hemmet. Nämnden har enbart telefonkontakt med den som misstänks för att utföra övergreppet och beslutar att inte inleda utredning efter dennes uppgifter. Motiveringen till att inte inleda utredning är att den misstänkte tillbakavisar uppgifterna om övergreppet, att uppgifterna inte kommer från den utsatta utan från någon som är i konflikt med den misstänkte, att det gäller en händelse sex månader tillbaka i tiden, att vårdnadshavarna inte samtycker till kontakt med socialtjänsten samt att det inte föreligger skäl för vård enligt LVU. I ett annat fall hade nämnden varken tagit ställning eller gjort skyddsbedömning när ett barn misstänkts ha utsatt två yngre syskon för sexuella övergrepp. I dessa tre fall anser IVO att nämnden inte har agerat till stöd och skydd för barnen och därmed inte fullföljt sina skyldigheter. Boendeort kan ha betydelse för om anmälningar leder till utredning I tidigare studier har man konstaterat att det finns stora skillnader mellan kommuner om man ser till huruvida en anmälan leder till utredning eller inte. Boendeort kan således vara av större betydelse för huruvida en anmälan utreds eller inte än själva innehållet i anmälan. (se bilaga 1). Eftersom inspektionerna, som ligger till grund för den här rapporten, har genomförts på delvis olika sätt (se bilaga 2) är det inte möjligt att göra någon jämförelse mellan de granskade nämnderna. I mer än hälften av nämnderna har dock IVO funnit anmälningar som borde ha utretts. Varje anmälan som inte utreds, trots att det finns skäl, är en mycket allvarlig brist. Socialnämnden har det yttersta ansvaret för att tillgodose barns och ungas behov av skydd och stöd och enligt 11 kap. 1 SoL ska nämnden utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan, anmälan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. I bilaga 3 ges ytterligare exempel på anmälningar som IVO anser borde ha lett till utredning. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 13(31)

14 Utredning av barnavårdsärenden I Sverige ligger FN:s konvention om barnens rättigheter, barnkonventionen 5, till grund för flera lagar och särskilda bestämmelser som rör barn och unga. Av 5 kap. 1 SoL följer att socialnämnden har det yttersta ansvaret för att barn och unga får den hjälp och det stöd de har rätt till för att växa upp under gynnsamma förhållanden. Av 11 kap. 10 i SoL framgår vidare att barn ska ges möjligheter att uttrycka sina åsikter samt få relevant information när åtgärder rör barn. Att barn och unga ges möjlighet till utveckling och trygghet samt delaktighet och inflytande är således en viktig grundförutsättning för att socialtjänstens arbete ska genomsyras av ett barnrättsperspektiv. Om socialtjänsten utifrån en anmälan om oro bedömer att det finns skäl att utreda behovet av hjälp och vård för barnet eller den unge inleds en utredning. De utredningar som IVO i tillsynen har tagit del av har rört våld mot barn, omsorgsbrister, psykisk ohälsa, missbruk eller andra allvarliga omständigheter. Huvudsakliga brister vid utredningar Det framträder fem huvudsakliga områden där IVO ser att det brister i nämndens utredningar av barnavårdsärenden: 1. Utredningar sker inte inom lagstadgad tid om fyra månader 2. Skyndsamhetskravet under pågående utredningar beaktas inte 3. Dokumentationen är inte i enlighet med lagstiftningens krav 4. Information till berörda under utredningsprocessen är bristfällig 5. Kravet om delaktighet och inhämtandet av åsikter förbises I det följande ges en beskrivning av de två första brister som anges ovan (1-2). I nästkommande avsnitt redogörs för brister vad gäller dokumentation, information och delaktighet i socialnämndens arbete (3-5). Utredningar sker inte inom lagstadgad tid om fyra månader Nästintill alla nämnder har fått kritik från IVO för att de har överskridit perioden om fyra månader utan att ha angivit särskilda skäl. Hur fördelningen ser ut mellan avklarade ärenden respektive icke avklarade ärenden inom en fyramånadersperiod varierar mellan nämnderna. Det finns en variation från 0-80 procent mellan nämnderna, men i sammanhanget bör påpekas att urvalet av ärenden inte har genomförts på samma sätt vid alla tillsyner (se bilaga 2). Enligt socialtjänstlagen ska en utredning slutföras inom fyra månader om det inte finns särskilda skäl till att förlänga tiden. Fyra månader ska vidare inte ses som en normal utredningstid utan snarare som en bortre gräns. Skyndsamhetskravet i 11 kap. 2 SoL innebär inte enbart att en utredning ska vara klar inom fyra månader utan även att utredningsförfarandet i sig ska ske skyndsamt. I nästintill samtliga utredningar som har överskridit den lagstadgade tiden om fyra månader har inga särskilda skäl angivits. I de 5 I FN:s barnkonvention framgår bl.a. att alla barn har samma rättigheter och lika värde, barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn, alla barn har rätt till liv och utveckling samt att alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 14(31)

15 enstaka fall där skäl har angivits har IVO funnit att det finns beslutsmotiveringar som inte kan anses utgöra särskilda skäl för att förlänga utredningen för viss tid. En utredning förlängdes exempelvis för att socialsekreteraren inte lyckats få kontakt med skolan. Av journalanteckningar framgår att ett försök hade gjorts under utredningstiden, 20 dagar innan utredningen hade pågått i fyra månader. En annan utredning hade pågått i nästan fem månader när beslut om förlängd utredningstid fattades pga. av att det kommit in en ny anmälan efter att utredningen hade pågått i fyra månader. Skyndsamhetskravet i pågående utredningar beaktas inte IVO har i tillsynen noterat att nämnderna i vissa fall fattat beslut om att utredning ska inledas, men att första utredningsåtgärd skett först flera veckor senare. Ett ärende rörde exempelvis omsorgsbrister gällande ett treårigt barn. Första utredande åtgärd gjordes drygt en månad efter att utredning inletts, vilket IVO anser är för lång tid. I ett annat ärende var den första noterade händelsen att nämnden omedelbart omhändertog barnet enligt LVU, vilket skedde 17 dagar efter att utredningen hade inletts. I samma nämnd framgår också att en socialsekreterare fick uppdraget att genomföra en utredning då det var 20 dagar kvar av utredningstiden om fyra månader. Ärendet avsåg ett barn fött 2011 som hade varit placerat tillsammans med sina föräldrar eller ensam i perioder sedan födseln. Under mer än tre månader hade alltså ingenting gjorts i ärendet. Socialsekreteraren träffade aldrig familjen under utredningen. Av den granskade dokumentationen framgår att det förekommit våld och missbruk i familjen. I redovisade och liknande fall har IVO påpekat att skyndsamhetskravet bland annat innebär att nämnden inte får avvakta med utredningsåtgärder efter att beslut om att inleda utredning fattats. Förutom att förhandsbedömningar och första utredningsåtgärd i vissa fall har tagit för lång tid enligt IVO har nämnderna också fått kritik för att det har tagit för lång tid mellan utredningsåtgärderna. I en nämnd fann IVO att det i 11 av 18 fördelade utredningar hade gått för lång tid mellan nämndens utredningsåtgärder. Avbrotten i utredningsförfarandet uppgick till mellan två veckor och tre månader. Sex av dessa ärenden rörde våld mot barn eller vanvård och omsorgsbrister. I ett av ärendena, rörande misstänkt våld mot barn, hade nämnden under två veckor inte vidtagit några utredande åtgärder alls. Barnet hade haft blåmärken och själv berättat om misshandeln. Inget annat framgick av dokumentationen än att barnet fortfarande befann sig i den miljö där de personer som misstänktes ha utsatt barnet för misshandeln också befann sig. I en annan nämnd fann IVO att det i en tredjedel av ärendena hade det gått mellan tre veckor och nästan två månader mellan de utredande åtgärderna som vidtogs. I flera fall har utredningar rört våld mot barn eller omsorgsbrister. IVO anser att det är särskilt anmärkningsvärt att nämnden, i de utredningar som inletts efter uppgifter om våld, inte bedrivit utredningarna tillräckligt skyndsamt. Dokumentation, information och delaktighet Handläggning av ärenden samt genomförandet av beslut om stödinsatser, vård och behandling ska dokumenteras. Dokumentationen ska utvisa beslut och åtgärder som vidtas samt faktiska omständigheter och händelser av betydelse. JO 6 har uttalat att det inte räcker med att de uppgifter som inhämtas under en utredning sammanställs när utredning är slutförd. Endast om ärendet utreds och avgörs vid ett och samma tillfälle kan uppgifterna dokumenteras direkt i beslutsunderlaget, utan att först dokumenteras i journalen. 6 Detta framgår av JO:s beslut den 31 januari 2006, dnr Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 15(31)

16 Nämnden ska vidare på begäran av den som gjort anmälan, eller på eget initiativ, informera den som gjort anmälan om att en utredning inletts, inte har inletts eller om utredning redan pågår. Om barnet har två vårdnadshavare ska båda underrättas om att en utredning har inletts, oavsett om de bor tillsammans eller inte. Ett barn som har fyllt 15 år ska personligen underrättas eftersom barnet efter denna ålder har rätt att föra sin egen talan. Även yngre barn kan behöva underrättas för att nämnden ska fullfölja sina skyldigheter. I 11 kap. 10 SoL framgår att när en åtgärd rör ett barn ska barnet få relevant information. Barnet ska också ges möjlighet att framföra sina åsikter och barnets inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Den 1 januari 2013 genomfördes ändringar i socialtjänstlagen (prop. 2012/13:10 Stärkt stöd och skydd för barn och unga) i syfte att stärka stödet och skyddet för barn och unga. I hanteringen av anmälningar innebär lagändringen i korthet ett förtydligande av kravet på att barn och unga ska ges möjlighet att uttrycka sina åsikter och att samtalen ska dokumenteras. Vid beslut om insatser ska nämnden också ta hänsyn till barns och ungas önskemål. Om barnet eller den unge inte kan framföra sina åsikter, ska deras inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Om nämnden av någon anledning går emot barns och ungas önskemål och åsikter i sitt beslut ska motiveringar framgå tydligt av dokumentationen. Det framkommer tre huvudsakliga områden där nämnderna brister vad gäller dokumentation, information och delaktighet i barnavårdsutredningar: Dokumentationen saknar väsentliga och ändamålsenliga uppgifter Bristfällig information till berörda om att utredning har inletts Kravet på barns delaktighet och inhämtandet av åsikter förbises Dokumentationen saknar väsentliga och ändmålsenliga uppgifter IVO har vid inspektionerna funnit ett flertal dokumentationsbrister. Det kan handla om att dokumentationen i barnärenden är alltför knapphändig eller saknas helt. Det kan också handla om att anmälningar inte har lagts till i barnets personakt (om sådan är upprättad) eller att löpande bedömningar och händelser av betydelse inte dokumenteras eller dokumenteras på flera ställen. Vid en tillsyn granskade IVO exempelvis ett ärende rörande fyra syskon. Det hade kommit in 13 anmälningar rörande barnen som handlat om föräldrarnas alkohol- och drogvanor, deras boende- och hemsituation och barnens frånvaro i skolan. Utredningar hade inletts vid olika tillfällen och insatser beviljats avseende de två yngsta barnen. Av dokumentationen framgår att nämnden hade gjort hembesök, men det fanns inga iakttagelser antecknade från hembesöket. IVO har också funnit att journalanteckningar ibland förts in systemen långt efter att någon åtgärd har skett. I en nämnd hade exempelvis en socialsekreterare, som ansvarar för ärenden gällande ensamkommande barn, fyra till fem handskrivna block med journalanteckningar på sitt skrivbord. Hon hade inte haft tid att föra in journalanteckningarna i datasystemet. Vissa av ärendena hade påbörjats fem månader tidigare och flera av dessa var avslutade vid inspektionstillfället. I en annan nämnd hade händelser, som polisförhör eller samtal med vårdnadshavare, dokumenterats med en veckas fördröjning. Vid kontakt med en företrädare för nämnden uppgavs att hon trodde att anteckningarna låstes när de förts in i datasystemet och att det hos socialsekreterare därför kunde finnas minnesanteckningar i kollegieblock, men hon visste inte hur de olika handläggarna gjorde. Det framkommer också av tillsynen att dokumentationen ibland är onödigt komplicerad och svåröverblickbar. I en nämnd framgick exempelvis att möten och samtal som skett i ett ärende Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 16(31)

17 dokumenterats på tre olika ställen under utredningstiden. Viss dokumentation fanns i journal för utredning, annan dokumentation fanns i journal för verkställighet och viss dokumentation fanns i separat dokument. Hänvisningar saknades till var dokumentationen fortsättningsvis kunde återfinnas. Detta är inte i enlighet med 4 kap. 6 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2006:5) om dokumentation vid handläggning av ärenden och genomförande av insatser enligt SoL, LVU, LVM och LSS som bl.a. innebär att handlingar som rör enskilda ska hållas ordnade på ett sådant sätt att det enkelt och överskådligt går att följa och granska handläggningen av ett ärende. Bristfällig information om utredning och kommunicering av beslutsunderlag IVO har funnit att det i många ärenden inte funnits uppgifter om huruvida utredningen har kommunicerats eller inte med de som är berörda av den. I en nämnd fann IVO att detta gällde hälften av granskade utredningar. I ett av dessa ärenden hade en ungdom inte fått relevant information om varken utredningsförfarandet eller insatser i form av bistånd. Vid en annan tillsyn fann IVO två ärenden där berörda barn inte underrättats om att utredning inletts. Vid en annan nämnd framgick det inte av dokumentationen i någon av de granskade utredningarna vilken information som barnet fått i och med beslut om att utredning inletts. I andra fall, där det framgår att kommunicering har skett, visar inte dokumentationen hur synpunkter från vårdnadshavare eller barnet har hanterats. I IVO:s beslut påpekas i dessa och liknande fall att de som berörs av en utredning genast underrättas om att utredning inletts (om inte särskilda skäl talar emot det), att det av dokumentationen framgår att den som är part i ett ärende har underrättats om en uppgift har tillförts ärendet som berör personen samt att denne ges tillfälle att yttra sig över uppgiften. Samtal med barn och unga under en utredning Av IVO:s beslut framgår att nämnderna brister vad gäller samtal med barn och unga, i såväl förhandsbedömningar som vid utredningar. Ungefär hälften av nämnderna har i beslut från IVO fått påpekanden om att samtal med barn och unga borde ha genomförts. Ibland kan det handla om dokumentationsbrist, dvs. att samtal har förts men inte dokumenterats, men i de flesta fall har samtal inte skett när IVO uppmärksammat att det saknas dokumentation. Vid en tillsyn fann IVO att barnets inställning till förslag om beslut endast framgick av dokumentationen i två av fyra utredningar som lett till insats. Vid en annan nämnd hade enskilda samtal med ungdomar inte redovisats i 6 av 16 utredningar. Deras inställning till besluten saknades också. I fall där IVO funnit att samtal med barn och unga saknas påpekas i besluten att nämnden har ett långtgående ansvar i detta avseende. Barn har rätt att komma till tals och vara delaktig i beslut som rör honom eller henne. Av 11 kap. 10 SoL följer att när en åtgärd rör ett barn ska barnet få relevant information. Ett barn ska vidare ges möjliget att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet. Om barnet inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Barnets åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. Det är dock inte alltid lämpligt att samtala med barn. En nämnd anger exempelvis att de vid enstaka tillfällen, t ex när utredningen inom socialtjänsten varit extremt traumatisk och man genom kontakt med föräldrarna tillförsäkrat sig om att vårdnadshavarna har en god föräldraförmåga, har bedömt att barnsamtal inte behövs. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 17(31)

18 Varför brister det i socialnämnden? Sammantaget visar tillsynen av nämndernas barnavårdsärenden att det finns allvarliga brister i såväl förhandsbedömning som vid utredning av anmälningar som rör barn och unga. Påtalade brister innebär att barns och ungas möjlighet att få adekvat hjälp inom rimlig tid minskar. För barn och unga är de allvarligaste bristerna ifall anmälningar om oro inte utreds trots att det finns skäl och om skyndsamhetskravet inte följs. I detta kapitel redogörs för vad som har framkommit i samtal med socialnämnder vid tillsyn samt IVO:s synpunkter på detta. Syftet med kapitlet är att förstå de bakomliggande orsakerna till de brister som redogjorts för tidigare och ge några exempel på hur man arbetar med förbättringar av kvalitén inom socialtjänsten. Huvudsakliga förklaringar till brister Genom samtal med socialnämnder framkommer följande fem huvudsakliga förklaringar till brister som har redovisats innan: 1. Ökade ärendemängder 2. Bristfällig kompetens och ansträngd personalsituation 3. Tidsbrist och stress i arbetet 4. Barnrättsperspektivet behöver implementeras ytterligare 5. Brister i styrning, ledning och organisation Ökade ärendemängder Det finns en upplevelse, bland både personal och ledning i några nämnder, att ärendemängden har ökat. I en nämnd anger exempelvis ledningen att de sett en stor inströmning av nya ärenden samtidigt som personalen arbetat med många svåra och tunga ärenden. Detta har lett till att det är svårt att behålla socialsekreterare och de har varit tvungna att bl.a. genomföra rekryteringsinsatser. Den socialsekreterare som har arbetat längst med barnavårdsärenden i nämnden har varit där två år. I samtal med en annan nämnd, där en tredjedel av förhandsbedömningarna överskred 14 dagar, konstaterar socialsekreterarna att de inte klarar av att hantera anmälningarna inom lagstadgad tid p.g.a. ökade ärendemängder. Även ledningen uppgav att antalet ärenden hade ökat, vilket bl.a. har fått konsekvensen att för mycket görs inom ramen för förhandsbedömningen. Så kallade miniutredningar är problematiska av framförallt två anledningar. Dels finns stor risk att information inhämtas under en förhandsbedömning på ett sätt som inte stöds av lagen. Dels gäller olika lagkrav för hur nämnden får hantera information som kommer fram av en förhandsbedömning respektive en utredning och som i sin tur påverkar framtida bedömningar. Vid en förhandsbedömning som inte leder till utredning tas all information bort efter en relativt kort tid, medan information sparas betydligt längre vad gäller de ärenden som leder till utredning. Detta innebär att nämnden tappar viktig information om barn och unga som inte utreds. Av tidigare studier framgår att ungefär 1/5 av barn som har kontakt med en socialnämnd återkommer inom en två-årsperiod (Se bilaga 1). Om det kommer in en ny anmälan finns i regel alltså ingen information kvar vad gäller tidigare anmälningar om oro i Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 18(31)

19 de fall dessa inte har utretts. En anledning till att det görs olika prioriteringar i hanteringen av förhandsbedömningarna kan vara att man i vissa nämnder vill försäkra sig om att man inte utreder i onödan. Det är också ett sätt att hantera ärendemängden. Vid intervju med socialsekreterare i en annan nämnd uppgavs att det tog för lång tid innan ärenden fördelades och att ärendemängden hade ökat. I början av december 2013 började utredningar därför att läggas på hög och personal uppmanades till övertidsarbete. Socialsekreterarna uppgav att de var bekymrade över att arbetsledningen uppmanade dem att lägga pågående utredningar åt sidan, vilket medförde stress och oro. Motivationsarbete hanns inte med under utredningstiden och många utredningar avslutades därför utan insats. Vid inspektionen tog IVO del av ett e-postmeddelande ställt till personalen från myndighetschefen. I meddelandet framgår att vi inte kan lämna barn i utsatta situationer i sticket och det är därför nödvändigt att prioritera bland de pågående utredningarna samt att i första hand tänker vi att det som måste vänta är utredningar som behöver skrivas, som är i slutskedet och där vi vet att läget är under kontroll för barnen. Ledningen bekräftade vid inspektionen att socialsekreterarna hade uppmanats att arbeta med mer akuta ärenden, även om det innebar att utredningstiderna skulle överskridas. I en annan nämnd hade socialsekreterarna blivit ombedda att mörka för att det ska se bra ut i systemet, bl.a. genom att avsluta utredning och inleda ny igen. De blev också ombedda att dokumentera att beslut verkställts trots att insats inte fanns. Bristande kompetens och ansträngd personalsituation I flera nämnder anges ansträngd personalsituation och kompetensbrister som viktiga orsaker till att det brister i hanteringen av barnavårdsärenden. Det kan handla om att flera i personalgruppen är nyutbildade och saknar erfarenhet av arbete med barnärenden, att det finns för få socialsekreterare som arbetar med barn och unga, att det är svårt att rekrytera socionomer med erfarenhet och/eller att omsättningen av personal gör att kompetens försvinner. Det framkommer också att vissa nämnder har problem att rekrytera enhetschefer. Det är rimligt att anta att en ansträngd personalsituation kan påverka gruppen negativt och i sin tur leda till att strukturer och sammanhållning brister. I några av nämnderna har man anlitat konsulter för att lösa personalsituationen på kort sikt, men det kan t.o.m. vara svårt att hyra in kompetent personal I en nämnd uppgav ledningen att de måste anställa fler erfarna socialsekreterare för att hantera de akuta brister som IVO uppmärksammat. De hade vid tillsynen konsulter, men angav att det var en tillfällig lösning. I en annan nämnd angav en av arbetsledarna att det skulle behövas ett antal husvikarier eftersom grundbemanningen är sårbar vid exempelvis omorganisation eller frånvaro. För att få en bestående och stabil personalgrupp i framtiden behövs ett större grepp över dessa frågor. I samtal med socialsekreterare påtalas ibland att det inte finns utrymme för en ordentlig introduktion av nyanställda. De får börja med komplicerade barnavårdsärenden alldeles för tidigt. För att komma till rätta med dessa och liknande problem har man i vissa nämnder genomfört ett tydligt mentorskap socialsekreterare emellan. Erfarna socialsekreterare är i dessa fall stöd för nyexaminerade och nytillkomna. Man har också i flera nämnder omorganiserat så att det blir mindre grupper och tätare arbetsledning. Satsningar på kompetens-utveckling är också en viktig faktor i sammanhanget. I en nämnd framgår att personalen har handledning gruppvis och att man gör stora satsningar beträffande fortbildning. Personalen har bl.a. fått genomgå en utbildning gällande våld i nära relationer och under hösten 2014 planeras flera utbildningar i samarbete med högskolan, bl.a. en kurs om samtal med barn. Man har en tydlig strävan att behålla personal och socialsekreterarna anger också att de trivs och har en bra arbetsgivare. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 19(31)

20 Tidsbrist och stress i arbetet Om en nämnd brottas med hög personalomsättning och ökade ärendemängder under längre tid kan det leda till en försämrad arbetsmiljö, som i sin tur bidrar till stress bland personalen. I IVO:s kontakt med nämnderna framkommer också att det inte är ovanligt att även ledningen har en pressad arbetssituation. De hinner inte riktigt med ärendehanteringen, stöd till handläggarna, driva utvecklingsarbete och utöva egenkontroll samt följa upp den dagliga driften av verksamheten. Vid en nämnd, som hade flera ärenden som skulle föredras i utskottet för förlängning av utredningstid, efterlyste socialsekreterarna mer ledning, struktur och stöd i det dagliga arbetet. Socialsekreterarna ansåg att ledningen inte hade någon uppfattning om hur de låg till med ärendena och situationen var mycket ansträngd. Om någon blev sjuk påverkade det alla andra negativt. De låg efter med journalanteckningar och det saknades rutiner och mallar; alla gjorde på sitt eget sätt. Tidsbrist och stress i arbetet kan vara en orsak till att IVO har sett att socialsekreterarna exempelvis genomför en s.k. miniutredning inom ramen för en förhandsbedömning, att dokumentationen brister samt att nämnden bortprioriterar samtal med barn och att ge information om att en utredning har inletts. Det är påtagligt att många socialsekreterare har en icke önskvärd arbetssituation p.g.a. tidsbrist och stress i arbetet. I en nämnd hade ledningen genomfört en jämförelse mellan faktisk arbetstid och upplevd arbetstid och då framkom dock att socialsekreterarna inte arbetade mer än vad de skulle. I detta fall kan stressen snarare vara ett resultat av en känsla av att inte räcka till. Barnrättsperspektivet behöver implementeras ytterligare Som framgår av tidigare kapitel har IVO funnit flera exempel där man anser att nämnden inte har beaktat barnrättsperspektivet i tillräckligt hög utsträckning. De allvarligaste bristerna är om anmälningar om oro inte utreds trots att det finns skäl eller att skyndsamhetskravet i pågående utredningar inte följs. Det är därför viktigt att förstå var i arbetsprocessen som det kan finnas behov av förbättringar. Mot bakgrund av detta är det viktigt att rutiner och strukturer är tydliga, lättillgängliga och hanterbara för dem som arbetar med barn och unga. För att kunna garantera barns bästa är det vidare viktigt att nämnden gör en bedömning av beslutets inverkan på barnet och på vilket sätt beslutet gynnar barnets utveckling. Detta ska framgå av dokumentationen. Vidare ska också socialtjänsten dokumentera på vilket sätt barnet har varit delaktig och redovisa barnets synpunkter i beslutsprocessen. Om nämnden dröjer med att kontakta de som är berörda av en anmälan och/eller samtidigt inte är tydlig i informationen kan det vara svårt att motivera behovet av en utredning och i ett senare skede även förmå familjen att samtycka till erbjudna insatser. Den som har gjort anmälan kan också uppfatta att den oro som denne har förmedlat till nämnden inte tas på allvar. Inom socialtjänsten ställs det stora kunskapsbaserade krav på socialsekreterarna eftersom varje barns och familjs situation är unik och ofta komplex. Barns bästa kan således inte antas innebära detsamma för alla barn och unga utan måste bedömas utifrån barnets sociala, kulturella och ekonomiska kontext. Socialsekreterarnas handlingsutrymme är relativt stort, men det kan finnas flera faktorer som kan påverka i vilken utsträckning en socialnämnd lyckas med uppgiften att implementera ett barnrättsperspektiv i verksamheten. Kommunala förutsättningar som t ex andelen barn och unga som är i behov av insatser tillsammans med kostnader och politiska prioriteringar kan ha betydelse. Även faktorer som kompetens, personaltäthet, utbildningssatsningar, tillgänglighet, utredningstider, stress och valet av biståndsinsatser är viktiga i sammanhanget. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sid 20(31)