Vad i gestaltterapeututbildningen har påverkat självkänslan?

Transkript

1 Master i Gestaltpsykoterapi Vad i gestaltterapeututbildningen har påverkat självkänslan? En fenomenologisk studie Elisabet Eriksson T34/MA4 Masteruppsats januari 2007 Handledare: Britt Bragée, MA Gestaltpsykoterapeut, doktorand vid Stockholms universitet

2 Författarens tack Tack till mina informanter som har velat berätta och låtit mig få ta del av och använda era berörande upplevelser för min uppsats. Tack till mina lärare och medstuderande på Gestaltakademins gestaltpsykoterapeututbildning. Det har varit många utvecklande och fina möten. Tack till Lars Berg och Rani Reismüller som jag gick hos i individualterapi. Ni har betytt mycket för mig. Tack till Helmuth Klingenberg som var min handledare under utbildningstiden. Det var många intensiva och viktiga timmar. Du gav mig stöd och utmaningar som jag behövde. Tack till Britt som har varit en tydlig, varm och rak handledare under arbetet med masteruppsatsen. Tack till Amanda och Lovisa, mina barn, för att ni har varit så tålmodiga. Tack till min gamla kompis Karin, som jag inte längre har kontakt med, som var den som först började prata med mig om gestaltterapi. Det hon berättade tyckte jag först kändes främmande och skrämmande i hur man kan arbeta och vara nära sig själv och andra. Sen förstod jag att det kunde vara bra för mig. Det var 1988 och gestaltterapi betytt mycket för mig och funnits med mig under olika perioder sedan dess. 2

3 Innehållsförteckning Abstrakt 4 Inledning 5 Bakgrund 6 Teoretiska begrepp och perspektiv 8 Metod 18 Resultat 25 Diskussion 36 Konklusion 40 Litteraturlista 43 3

4 Abstrakt Syfte Syftet med den här uppsatsen har varit att undersöka fenomenet gestaltterapeututbildningens påverkan på självkänslan. Metod Undersökningen är en fenomenlogisk studie enligt Gunnar Karlssons Empirical Phenomenological method (EPP-metoden). Jag har intervjuat fem personer som har gått gestaltterapeututbildningen. Resultat Följande framträder i min undersökning som gemensamma kännetecken för gestaltterapeututbildningens påverkan på självkänslan: att man utvecklar förmågan att märka i sig själv vad som är bra för en själv genom att bli uppmärksam på sina känslor och kroppsliga förnimmelser, att gå in i tankar och känslor och lära känna dem, att få visa sårbara sidor och bli respekterad för dem utan att någon försöker förminska känslan, att få höra andras reaktioner på sig själv och att ta sig själv på allvar. Diskussion När vi uppmärksammar och lär känna våra känslor utvecklar vi vår självkännedom och därmed självkänsla. Känslorna blir en tillgång för oss i kontakten med omvärlden, i hur vi vill förhålla oss till olika situationer. Att i studiegruppen få höra andras upplevelse av hur man är ger tillfälle att se sig själv ur nya perspektiv och upptäcka nya sidor hos sig själv. I dialog får man undersöka kontakten med andra och får erfarenheten att bli mottagen och accepterad av andra som den man är. Man får undersöka hur man kan hitta balanspunkten mellan att känna sig självständig, separat från andra människor och behovet av samhörighet. Det som händer genom processerna man genomgår på gestaltterapeututbildningen handlar om att man lär sig acceptera och upptäcka mer av vem man är. Slutsatser Gestaltpsykoterapeututbildningen innebär ett utforskande av vad som händer i ens inre i relation till yttervärlden och det blir ett upptäckande av nya sidor och djup. Det innebär att erövra alltmer av sig själv, fler sidor av det man består av och det innebär en utveckling av självkänslan. Vi har möjlighet till utveckling och skapande av vem vi är hela livet. 4

5 Inledning I min första erfarenhet från gestaltterapi, som var i grupp 1989, gjorde vi en övning som gjorde starkt intryck på mig. Vi fick i uppgift att gå omkring i rummet, stanna upp en stund och titta på varandra, och pröva att säga "jag är jag och du är du" och "du är jag och jag är du". Det blev det en upplevelse av att vara en helt separat människa med egna gränser, genom min hud och det utrymme jag vill ha mellan mig och den människa jag möter och en upplevelse av den andra personen som en helt separat människa på samma sätt. Det blev en stark samhörighet och lite av att smälta samman med den andre personen i vissa stunder som att vi var "samma" och i andra stunder inte som att vi smälte samman, men som att vi hörde ihop på något sätt. Att vi är unika individer med personliga erfarenheter och egenskaper och samtidigt har vi så många gemensamma förutsättningar, behov och känslor, som yttrar sig på olika sätt. Så kommer jag ihåg den övningen, som en något lite omtumlande upplevelse. Det blev början på en medveten nyfikenhet på hur olika det kan kännas att vara tillsammans med andra människor, från att ha varit ganska oreflekterat. Det blev en upptäckt av hur man kan arbeta med att utveckla och upptäcka sidor hos sig själv och hitta nya sätt att vara i världen tillsammans med andra. Det gäller i alla situationer, med den egna familjen, vänner, på arbetsplatsen och gentemot främlingar på gatan. Allt detta som innebär en utveckling av självkänslan, då det är i kontakt med andra som vi utvecklas. Det gjorde starkt intryck på mig i början på gestaltterapeututbildningen när lärare pratade om självkännedom som fredsarbete. Och det handlar ju faktiskt om det, att när man förstår hur man gör, att man till exempel projicerar och märker att man själv innehåller allt man påstår om andra, att man har potential till både gott och ont, så ligger det inte så nära att beskylla, eller kriga mot andra. Det gäller i alla sammanhang, mellan familjemedlemmar, i skolsammanhang, och i internationella relationer. I mitt uppsatsarbete har jag fokuserat på vad det är i gestaltpsykoterapeututbildningen som påverkar självkänslan, då självkänslan är grunden för hur vi upplever livet. Att få fram tydliga punkter vad som påverkar självkänslan har betydelse för psykoterapiarbete oavsett vilket tema klienten kommer med. Självkänslan, upplevelsen av den man är finns alltid med i allt man 5

6 gör. Ett område som är väldigt aktuellt i dagens samhälle är utbrändhet som drabbar många. I förebyggande syfte och i behandling av sådana problem är kunskap om hur man kan arbeta med att stärka självkänslan av stort värde. Det ger att man har möjlighet att utveckla sin förmåga att känna vad man behöver och kunna ta hand om sig själv och sätta de gränser man behöver innan man har kört slut på sina krafter. Eftersom jag har själv har gått gestaltpsykoterapeututbildningen har jag hela tiden under uppsatsarbetet behövt vara uppmärksam på att sätta mina egna erfarenheter inom parentes. Både under intervjuerna och skrivarbetet har det varit viktigt, för att jag skulle kunna hålla mig öppen för informanternas upplevelser och för det material jag har fått genom intervjuerna och inte blanda ihop det med mina egna upplevelser. Bakgrund Självkänsla innebär självkännedom. Det handlar om vem man är, hur man upplever sig och förstår sig på sig själv. Ordet självförtroende som ligger nära i betydelse, handlar mer om det man gör, sin uppfattning om sin förmåga att genomföra det man vill och behöver. Självförtroendet och självkänslan hänger ihop och påverkar varandra. Är man bra på att genomföra saker, påverkar det känslan av vem man är. Självkänsla ligger dock på ett djupare plan. Vem är man när man inte genomför någonting påtagligt? Hur upplever man sitt värde om man till exempel är skadad och inte kan yrkesarbeta? Är det vissa kriterier som man måste uppnå för att vara en värdefull person? Då hamnar man på ett plan som rör människovärde och respekt för livet självt och det hör ihop med självkänslan. Svenska Akademins ordbok definierar ordet självkänsla respektive självförtroende så här: Självkänsla: känsla som gäller den kännande själv (hans egenskaper l. tillstånd o. d.); (känsla som innesluter) medvetande om det egna jaget (jfr -medvetande, sbst. 1); äv. dels: självkännedom (se d. o. 1). dels: vitalförnimmelse; i filosofiskt fackspr. med begreppet avgränsat l. modifierat på olika sätt; numera företrädesvis (psykol.): idiopatisk känsla (motsatt: altruistisk känsla). Självkänsla: som tyder på att l. bär vittne om egen kunskap l. förtrogenhet Alla som jag har pratat med under och efter gestaltterapeututbildningen menar att det har varit 6

7 en omvälvande utbildning och att det aldrig går att gå tillbaka till hur livet var innan. Utbildningen har förändrat livet. Och på ett helt annat sätt än andra utbildningar har gjort, det är alla jag pratat med överens om. Andra utbildningar har gett nya kunskaper och på så sätt i och för sig påverkat självkänslan genom att det gjort att man känt att man har förmåga att lära mig nytt och den nya kunskapen kan ha gett bättre självförtroende, att man har erövrat mer kunskap. Men gestaltterapeututbildningen har satt spår på djupet. Det är något man har med sig som är värt att ha gått utbildningen, med all möda, svett, tårar och skratt. Bara att gå utbildningen då när den pågick var en fantastisk erfarenhet, med nära möten med andra människor och med sig själv, på inre plan som man tidigare inte har varit så medveten om. Det handlar om hur man upplever världen och sig själv i den. Sin självkänsla. Gestaltterapeututbildningen har förändrat synen på livet, känslan av hur det är att leva och vara tillsammans med andra människor. Men vad är det som har hänt? Vad är det som lever kvar i dem som har gått utbildningen? Jag har känt en nyfikenhet på hur andra upplever vad de har fått med sig från utbildningen. Jag har flera gånger hört människor uttrycka att gestaltterapeututbildningen har betytt mycket, varit avgörande för hur de har det i livet, oavsett vad de sedan arbetar med. Det har gjort att jag har velat undersöka saken närmare, vad är det andra som har gått gestaltterapeututbildningen upplever att de har med sig som har påverkat deras känsla för sig själv i världen. Jag har valt att fokusera på självkänsla i betydelse självkännedom och vitalförnimmelse. Det senare ordet tar jag till mig från ordbokens definition sedan jag slagit upp ordet på grund av den här uppsatsen. Jag hade inte tänkt på det begreppet tidigare, men jag tycker att det beskriver väl det som händer med utökad självkänsla, att det blir en känsla av starkare vitalitet när man upptäcker och lär känna fler sidor hos sig själv. Jag kommer att också att ta upp något annorlunda definitioner på självkänsla, som andra har beskrivit den. Samma terapi och processande som i gestaltpsykoterapeututbildningen får man erfara som klient hos en gestaltpsykoterapeut, förutom det yrkesinriktade förstås, som till exempel 7

8 klienthandledning och skrivarbeten. Så även för en eventuell blivande klient kan den här uppsatsen ge en inblick i vad gestaltpsykoterapi är för något. Jag har intervjuat fyra kvinnor och en man. Valet av informanter har skett genom att jag valt människor jag kommit att tänka på, som jag kände till att de gått gestaltterapeututbildningen. Kriteriet har varit att de inte skulle stå nära mig personligen. Jag har berättat om mina tankar om självkänsla, vad jag tycker är intressant med det. I teoriavsnittet tar jag upp tidigare forskning, teori och olika aspekter av självkänsla. Jag ägnar stort utrymme åt gestaltteori, eftersom det är gestaltterapeututbildningens påverkan som jag undersöker. Därefter beskriver jag de metoder jag har använt mig av, som är det fenomenologiska förhållningssättet och EPP-metoden. Efter det berättar jag om urvalet och hur datainsamlingen gått till. I nästa avsnitt tar jag upp etiska aspekter av mitt arbete som är en viktig del då det förstås är känsligt material att få ta del av andras djupt personliga upplevelser och använda det i ett uppsatsarbete. Därefter går jag in på resultatet där jag visar vilka punkter som har framkommit som viktiga för påverkan på självkänslan och diskuterar sedan materialet i förhållande till teori och annan forskning. Konklusionen avslutar med en sammanfattning av vad jag har kommit fram till. Jag använder omväxlande orden gestaltterapi och gestaltpsykoterapi utan att göra någon skillnad på dess två uttryck, då båda används. Från början när gestaltterapin kom till Sverige, på 70-talet, användes endast ordet gestaltterapi. Under senare år, från ca andra hälften av 90- talet, då utbildningen har utvecklats till en fyraårig akademisk utbildning, har ordet gestaltpsykoterapi använts alltmer. Teoriska begrepp och perspektiv Självkänsla i öst och väst M Johnson (2003) menar att man i öst är mer självkritisk i sin inställning till sig själv när det gäller att utveckla sin självkänsla, medan man i väst är självexpansiv. Hon menar att attityderna speglar de samhällssystem från vilka de härstammar. Den östliga inställningen visar på ett samberoende som kommer från buddhismens medlidandeideal och konfuciansk rollanpassning. I väst betonar man individens oberoende och rationellt tänkande. Attityderna bidrar till att upprätthålla det system som ett samhälle vill ha som grund. 8

9 Enligt Johnson ser en amerikan gärna orsaken till sina framgångar i sin egen talang och lägger misslyckanden på yttre omständigheter. Att jämföra sig med mindre lyckligt lottade personer gör att man kan känna sig framgångsrik. Västerlänningar tar hellre till sig positiva omdömen om sig själv än negativa, enligt Johnson (2003). För en österlänning skulle inte den västerländska taktiken bidra till att utveckla personens självkänsla. Här förklaras i stället en personlig framgång med att gruppen lyckats bra, och misslyckanden ses som brist i den egna förmågan. Här tar man mer till sig negativ information om sig själv än positiv. Det handlar det inte om negativt självutplånande att ta på sig skulden för misslyckanden, utan man ser det som att det är en möjlighet att förbättra en prestation och därmed förstärka känslan av gemenskap i gruppen och därmed stärka självkänslan. I ett sådant samhälle främjas relationer, medan det i väst är individen som främjas (Johnson 2003). Självkänslans existentiella betydelse M Johnson (2003) skriver om självkänslans existentiella betydelse och att det kräver livsmod att ansvara för sin egen utveckling. Hon menar att självkänslan, tilliten och den inre kraften växer i takt med varje val vi helt och fullt tar ansvar för. Johnson tar upp några viktiga punkter hon har hittat hos existentiella psykologer. Punkterna nedan tar hon upp som viktiga för utvecklingen av självkänslan. Autentiskt själv och autentiskt möte. Det innebär i korthet att ha en hållning till möten med andra som är genuin, ursprunglig och förutsättningslös. Det innebär en öppenhet, nyfikenhet och närvaro i mötet. Ansvar och respekt för sig själv och andra är viktiga delar. Att ha ett autentiskt själv framkommer också i mina intervjuer att det är viktigt för självkänslan. Och omvänt, god självkänsla bäddar för ett autentiskt själv, menar jag. I gestaltterapin ligger existentialismen och det dialogiska förhållningssättet till grund för ett autentiskt liv och förhållningssätt. När man har förmåga att känna efter i sig själv vad som är riktigt för en själv, tar ansvar för vad man behöver och sitt förhållningssätt och möter omgivningen med öppenhet, då har man ett autentiskt förhållningssätt. 9

10 Kroppsmedvetenhet Känslan av sig själv som en helhet är viktig, att alla delar av kroppen är jag, skriver Johnson (2003). Man behöver använda sina kroppsförnimmelser som instrument för att känna sig själv och sina behov, vilket framgår in min text från intervjuerna. Leva nu Det handlar om att uppleva de små tingen och vad som är just nu. Den närvarande stunden inbegriper även det förflutna och framtiden och det räcker därför att för människan att fokusera. Att "leva nu" handlar om att kunna vara närvarande i det som är just i stunden och det är grundläggande i gestaltterapiarbete att arbeta med att utveckla den förmågan. Ta ansvar Det är viktigt att vi tar ansvar för oss själva fullt ut. Vi väljer vår attityd och våra handlingar och det fungerar inte att skylla på omgivningen. Att ta ansvar för sig själv och sina behov framkommer också i mitt material som viktigt, och det handlar också om att göra genuint egna val, oavsett vad andra anser. Där ingår att ta risker. Ta risker Genuin självkänsla mår bra av att man tar risker, vågar satsa på det man verkligen känner är viktigt och meningsfullt. Göra genuint egna val Vi behöver göra val som är baserade på genuint egna värderingar. Vara ensam Det är viktigt att utveckla en relation till sig själv. Det innebär att relationerna till andra blir rikare eftersom de bygger på ett genuint val till samvaro och inte på så starkt behov av närhet och bekräftelse, som när man har svårt att klara av att vara själv. Förstå de egna känslorna Att förstå våra känslor innebär att vi inte behöver överväldigas av dem. Känslorna får komma och vi kan förstå vad de säger om oss. 10

11 Att förstå de egna känslorna och våga uthärda och vara i dem är en viktig punkt i mitt resultat. Humor Det är välgörande att kunna skratta åt problemen och åt sig sig själv och inte ta allt på så stort allvar. De flesta av punkterna ovan kommer fram i mitt resultat som viktiga för självkänslan. Att humor skulle vara något som man upplever i gestaltterapeututbildningen som viktigt för påverkan på självkänslan uttrycks inte av mina informanter. Min egen reflektion är dock att de flesta nog skulle hålla med om att humor ger något viktigt till helheten, nämligen ett perspektiv att kunna se sig själv utifrån och kunna skratta åt allt man håller på med och utsätter sig för när man försöker leva sitt liv på bästa sätt. Min egen erfarenhet är att det har uppstått många komiska situationer under utbildningsveckorna. Det har blivit många hjärtliga skratt i samband med att man arbetat med djupgående och svåra känslor. Aktiv, respektive passiv väg till självkänsla William James (1890) pratar om två aspekter av självkänsla, en särskild och en generell. Den första definierar han som att den är ganska obeständig och beror mycket på vad som har hänt under dagen, hur man har lyckats med saker eller inte lyckats göra det man hade föresatt sig. Den generella självkänslan i hans terminologi innebär en mer stabil känsla som är mindre beroende av personens dagsform och som finns med som grundkänsla som personen har för sig själv. Den första definitionen motsvarar då vad jag menar med självförtroende och den senare skulle jag kalla självkänsla. William James såg människans väg till ökad självkänsla som en aktiv väg. Han ansåg att människans självkänsla bestäms av allt hon kan se som en del av sig själv - utseende, kompetens, familj och egendom. Så fort något av dessa attribut hos personen blir hotat blir också känslan av självvärde hotad. Han menade att allt det som personen inte har valt som måttstock för sitt värde inte är viktiga för självkänslan. Exempel som ges är om en person inte har hängt upp sin självkänsla på sitt utseende, så hotar inte åldrandet självkänslan speciellt mycket. Om personen har valt egendom som måttstock för självkänslan och måste byta sin sportbil mot till exempel en gammal Volkswagen kan självkänslan bli omskakad. James tog fram kvoten självkänsla = förmåga/ambition, som har haft stor betydelse för 11

12 utvecklingen av självpsykologin. Den innebär att självkänsla uppnådd genom framgång är ett relativt begrepp. Han menade att det behövs en realistisk anpassning av ambition till förmågan. Att lägga ribban för högt så att man inte når målet ger ingen utökad självkänsla. Att satsa för lågt ger inte heller någon utveckling av självkänslan. Ytterligare en faktor är starkt bidragande till lösningen, och det är individens egen bedömning av hur man lyckats realisera en ambition. Mead (1934) var inne på synen om människan som passiv mottagare av självkänsla, beroende av andras omdöme om henne. Han menade att vår syn på oss själva formas i en social process. Han menade att individen tar till sig positiva och negativa bedömingar från omgivningen och lägger dem till sin självbild. Karen Horney (1945) stod för en annan linje som hämtade kunskap från kliniska observationer av barn och vuxna. För bland andra henne stod det klart att framgång och andras beundran inte garanterar självkänsla och inre välbefinnande. Exempel är tv-kändisar, framgångsrika musiker med mera, som lever självdestruktivt och är depressiva. Freud (1914) var föregångare till att se god självkänsla som ett resultat av en gynnsam tidig utveckling. Melanie Klein (1992) och Heinz Kohut (1986) menade att det viktigaste för utvecklingen av god självkänsla hos en person, är vårdarens ovillkorliga kärlek och lyhördhet för barnets behov. Får barnet med sig det från det är litet, finns självkänslan med som en trygghet i livet. Att få känna sig älskad för den man är, då duger man oavsett situationen. Daniel Stern (2000) menar att differentieringen mellan själv och annan börjar redan vid födelsen eller till och med tidigare och fortsätter sedan kontinuerligt. Han menar därför att spädbarnets viktigaste uppgift vad gäller utvecklingen är den att knyta an till andra, alltså ett ökande relaterande. Gestaltteori Eftersom det är en gestaltterapeututbildning som mina informanter är utbildade i och det är upplevelsen från den jag vill undersöka, så kommer jag att beskriva stora delar av gestaltteorin. Frederick S Perls är den person som främst förknippas med gestaltterapi. Men även andra, bland andra hans fru, Laura Perls, var med och utvecklade gestaltterapin i USA på

13 talen. Perls var från början psykoanalytiker men tog avstånd från den läran på grund av dess determinism. Han tog i stället till sig gestaltpsykologin, fenomenologin och existentialismen, och såg människan som ett dynamiskt, självreglerande väsen med medfödd förmåga att känna sina behov och leva i meningsfull kontakt med sin omgivning (Hostrup 2002). Självet Med självet menar man i gestaltterapi den vid varje tidpunkt giltiga känslan av att vara en bestämd person (Hostrup 2002). Självet är alltså inte en kärna i personen som är lika hela tiden. Perls, Hefferline och Goodman (1994) menar att självet är självregleringssystemet. Självregleringen är den process som ser till att vi kan upprätthålla en form av jämviktstillstånd fysiskt och psykiskt (Hostrup, 2002). De problem som personen upplever ses som störningar i självregleringsprocessen och det är där man med gestaltterapi kan gripa in och arbeta för förändring. Perls, Hefferline och Goodman (1994, s. 11) beskriver psykisk hälsa: It is a matter of the identifications and alienations of the self: If a man identifies with his forming self, does not inhibit his own creative excitement and reaching toward the coming solution; and conversely, if he alienates what is not originally his own and therefore cannot be vitally interesting, but rather disrupts the figure/background, then he is psychologically healthy, for he is exercising his best power and will do so the best he can in the difficult circumstances of the world. Perls (1951) menade att det enda sättet att studera hur människan fungerar i sin omgivning är att studera vad som sker vid kontaktgränsen mellan individen och hans omgivning. Det är här man kan märka våra tankar, vårt agerande, och våra känslor, som är vårt sätt att experimentera med och möta det som händer vid kontaktgränsen. Och det är här självet uppstår och kan utvecklas, i kontakt med omgivningen. Självstöd Självstöd är en funktion av självet som återverkar på självet och stärker det ytterligare (Hostrup 2002). Det bästa självstödet är att kunna identifiera sig med sin egen upplevelse. Det innebär att acceptera sig själv med den känsla man har i stunden. Om vi i stället tänker att vi känner fel och anklagar oss själva och inte tycker att vi borde vara arga, sårade med mera, så kommer vi att undvika att uppmärksamma sådana känslor och förlorar därmed vår medvetenhet om våra resurser (Resnick 1990). Hur man relaterar till sin kropps signalerar är grundläggande och betyder mycket för självstödet. Om man inte tillgodoser sina behov av sömn, mat och annat är det svårt att känna stöd (Clarkson). 13

14 Dialog Det dialogiska förhållningssättet innebär ett utforskande av det som finns och sker mellan människor. De två främsta attityderna till hur människor kan förhålla sig till varandra kan beskrivas som Jag Du och Jag Det. Jag - Du-upplevelsen innebär att man är helt närvarande i stunden och upplever den andre med sina sinnen, utan mycket egenintresse eller mål. Det är en upplevelse av att på djupet uppskatta förhållandet till den personen. Jag Detinställningen handlar om att man har ett mål med kontakten. Den första handlar om att höra samman och den andra innebär separation. Båda är viktiga och vi rör oss mellan dessa två (Hycner, 1995). En människas själv växer inte främst genom att man utvecklar sin relation till sig själv, utan i relation till andra, människor emellan (Buber, 1965). Vi söker hela tiden efter att hitta balanspunkten mellan upplevelsen av att vara separata, avskilda från andra människor och vårt behov av samhörighet. Det är den kreativa spänningen mellan dessa två som ger ett friskt liv, menar Hycner (1995). Man is not to be seen through, but to be perceived even more completely in his openness and his hiddenness and the relation of the two to each other (Buber, 1957, s. 227). Grundinställningen i det dialogiska förhållningssättet är att basen för vår existens är att vi alltid är i relation till vår omgivning, vi hör ihop och påverkar varandra. Det här motsäger inte att vi är unika, utan allas unikhet framträder och hyllas inom det relationella. I det dialogiska förhållningssättet ingår att den man möter blir bekräftad och mottagen med hela sin person. Den här bekräftelsen kräver i Jag Du-förhållandet att man träder in i den andres fenomenologiska värld utan att döma, och att man fortfarande är kvar förankrad i sitt egen person. Det kan då uppstå ett genuint möte (Hycner 1995). Det är bara i kontexten av ett autentiskt förhållande som individens unikhet kan bli helt erkänd. I erkännandet och accepterandet av vem man är, kan förändring bli möjlig (Clarkson, 1999). Existentialismen Existentialismen är en grundpelare inom gestaltterapin. Det innebär bland annat att man anser att existensen inte har något innehåll i sig själv, utan det är vi människor som skapar vårt innehåll i tillvaron. I gestaltterapin tittar man alltså på hur man bär sig åt för att skapa mening. Människor är inte passiva och bara utsatta för tillvaron, utan anses i gestaltterapi vara aktiva och skapande. Det ger också möjlighet att titta på och förändra hur man skapar sitt liv (Hostrup 2002). Med medvetenhet om hur vi skapar vårt liv blir det möjligt att aktivt ta ansvar att svara an. Det innebär att ju mer man blir medveten om vem man är och vad man jag gör i 14

15 varje stund, desto mer förmåga och frihet har man att välja sitt förhållningssätt gentemot omvärlden (Clarkson 1999). Alla fria val är, enligt existentialismen, val under ansvar för alla människor och omgivningen. Det innebär att det är vi själva som har ansvar för vårt liv och hur vi förhåller oss till vår omvärld. Vi kan inte skylla på andra. Det är också väsentligt att inse sin begränsning, att vi lever just nu och vi kommer att dö. Vi vet bara inte när. När vi inser det, påverkar det vårt liv. Vi måste ta ställning till hur vi vill leva, oengagerat eller inställda på att ta vara på våra stunder. Insikten om vår dödlighet påminner oss om att vi är ensamma. Vi lever ensamma och kommer att dö ensamma. Även om vi har människor omkring oss som står oss nära, så existerar vi själva ensamma som separata individer. Samtidigt är vi beroende av vår omgivning. Allt detta framkallar existentiell ångest hos människan och det uppmuntrar man i gestaltterapi, för det är då man ser sitt ansvar och sina möjligheter att påverka sitt liv. Och att vi påverkar vårt liv varken vi vill det eller ej. Att förhålla sig passivt är också att påverka sitt liv (Hostrup, 2002). Gestaltpsykologi Gestaltpsykologin är den teoretiska ramen till gestaltterapin. Den undersöker processen hur det går till när människor upplever och organiserar sina sinnesintryck i helhetsbilder med en bestämd mening. När man kan förstå hur processen går till blir det också möjligt att själv påverka dessa processer. (Hostrup, 2002). Fenomenologi Kärnan i fenomenologin är att man inte kan komma sanningen närmare än i upplevelsen. Fenomenologin studerar fenomenen så som de upplevs. Inställningen är att vi ska lära oss att se de yttre tingen, vårt inre liv och strömmen av olika tillstånd som fakta och utan att döma (Hostrup, 2002) Fältteori Fältteorin visar att det är omöjligt att förstå en person annat än i det sammanhang som hon är en del av (Clarkson 1999). I gestaltterapin innebär det här ett undersökande av klientens inre värld, omgivning och de ständiga förändringarna däremellan. I sådana dynamiska system eller helheter påverkar en förändring i någon enskild del hela systemet (Joyce, P. & Sills, C. 2002). 15

16 Kontaktcykeln Kontaktcykeln innebär en beskrivning av processen hur vi går in i och ur kontakt med vår omgivning. Kontaktcykeln, eller energicirkeln, enligt gestaltterapin, innebär följande process: man märker att man behöver något. Man blir medveten om vad man behöver, till exempel att ett socialt eller biologiskt behov uppstår. Man mobiliserar energi för att agera. Man agerar. Man kommer i kontakt vilket innebär att man gör det man behöver göra. Man blir mättad och tillfreds av kontakten. Man drar mig tillbaka. Gestalten är avslutad. Behovet som man har uppmärksammat är tillfredsställt och tar inte längre uppmärksamhet (Clarkson, 1999). Kontaktstilar eller försvar Det finns flera psykologiska mekanismer med vilka vi kan hindra oss själva att tillfredsställa våra behov och hindra kontakten med oss själva och vår omgivning. De ses i gestaltterapi som självreglerande handlingar och fungerar också som försvar i kontakten med omgivningen. Dessa mekanismer är skadliga när de används omedvetet och förhindrar meningsfull integration av behov och erfarenheter. De kan också innebära ett hälsosamt och användbart sätt att förhålla sig när de används medvetet. Att undersöka dessa kontaktstilar i gestaltterapi innebär att man kan undersöka och arbeta med strukturen på ett neurotiskt beteende (Clarkson, 1999). Konfluens är ett sätt att göra sig omedveten om den aktuella situationen och att hålla fast vid något som man har upplevt som positivt (Perls, Hefferline & Goodman, 1994). Det kan handla om två personer i en relation som kommer samman i en gemensam känsla och utan att uppleva gränsen mellan sig, att de är olika. De uppträder sinsemellan som att de skulle vara en person och allt som kan tydliggöra gränsen mellan dem upplevs som ett hot mot förhållandet. Viss konfluens i ett förhållande kan vara positiv, till exempel för empatisk förståelse av en partners upplevelse. Permanent upplevelse av sammansmältning med den andre leder dock till förlust av känslan av själv och förlust av givande kontakt med den andre (Clarkson, 1999). Projektion innebär bland annat att man inte förmår kännas vid sidor av sin personlighet som delar av sig själv och i stället lägger över dem på andra. Det här hindrar personen att helt känna vad han behöver för att tillfredsställa ett behov (Clarkson 1999). Man kan uppleva känslan av ett behov som fristående från sig själv och se det som något som finns i luften. Om man inte förmår identifiera den här känslan som sin egen utan utgår från att det kommer från den andre, kan det uppstå stora misstag i förhållande till människor i omgivningen (Perls, 16

17 Hefferline & Goodman, 1994). När vi är förälskade och ser vår partners fantastiska sidor, kommer vi i kontakt med oupptäckta delar av oss själva. Likaså när vi skapar använder vi också vår förmåga att projicera (Hostrup 2002). Introjektion handlar om att man tar in åsikter och attityder från andra som sanna, utan att man ifrågasätter om de stämmer för en själv. När man regelmässigt och utan att reflektera gör detta, kommer man att få bristande förmåga att känna inom sig själv vad man behöver och kunna möta sina behov (Clarkson 1999). För en person som vanemässigt introjicerar innebär det att han inte kan identifiera sig med sina egna behov och känslor, utan kommer att identifiera sig med omvärldens sätt att vara. Det för med sig att han kommer att ha en ytlig attityd till omgivningen (Perls, Hefferline & Goodman, 1994). Den positiva aspekten av introjektion är att kunna lära sig saker från andra om sociala regler och tillgodogöra sig skolundervisning, med mera (Joyce, P. & Sills, C. 2002) Retroflektion innebär att göra mot sig själv i stället för att göra det mot den omgivningen. I stället för att göra en aggressiv handling mot till exempel en sårande förälder, vänder man impulsen mot sig själv och lever med en inåtriktad fientlighet när man retroflekterar (Clarkson 1999). Den positiva sidan av retroflektion kan innebära en medveten självkontroll som kan behövas i en svår situation. Det är att kunna gå tillbaka till sig själv för att tänka igenom en sak ytterligare innan man agerar (Perls, Hefferline & Goodman, 1994). Deflektion är en process där man inte tar in det som kommer från den andre. Det ignoreras för att det inte upplevs. Meningen är att skydda självet från vissa upplevelser. Den osunda deflektionen stänger därmed ute omvärlden och hindrar självet från att utvecklas i kontakten med andra. Den positiva sidan av deflektion är att kunna stänga ute oönskad kontakt och skydda sig vid jobbiga situationer (Hostrup 2002). Egotism som vanemässig kontaktstil karaktäriseras av en överdriven upptagenhet av egna tankar, känslor och effekt på andra (Joyce, P. & Sills, C. 2002). Det handlar om omsorg om och upptagenhet av sina egna gränser och sin identitet. Mindre uppmärksamhet ges till omgivningen. Egotism kan behövas i processer som kräver lång mognadstid och för att undvika för tidigt engagemang i något man inte är redo för (Perls, Hefferline & Goodman, 1994). 17

18 Gestaltforskning Gestaltterapi har visat sig effektiv på bland annat skolelever som varit stökiga och haft det svårt i skolan. Efter att de hade genomgått gestaltterapi under fem månader, visade de en signifikant ökad förmåga till ansvar för sina känslor och handlingar. Detta ledde i sin tur till förbättrade skolresultat (Felton & Davidson, 1973). Föräldrar som genomgick gestaltterapi för att arbeta med sitt förhållningssätt gentemot sina barn, förbättrade sitt föräldraskap bland annat genom att bli mer inkännande och kunna se sina barn som de individer de är, jämfört med en kontrollgrupp som inte genomgick gestaltterapi (Little, 1986). Gamla människor, mellan sextioåtta och åttiotvå år, som gick i gestaltterapi uppvisade en förbättrad förmåga att återuppta förlorade kontakter med andra människor och kunde uppnå mer socialt integrerade liv (Petzold, 1979). Sammanfattning Viktigt för vår förmåga att utveckla vår självkänsla är att vi inser vårt ansvar för vårt liv, kan stå för våra val och ser att vi väljer vårt förhållningssätt i varje situation. I mötet med omvärlden behöver vi ha en öppen hållning för att kunna möta andra på ett sätt som är genuint och förutsättningslöst och se varje stund som den är och därmed kunna utvecklas i mötet med andra. Känslan av sig själv som en helhet, där man tar såväl kroppsförnimmelser som tankar på allvar för att kunna känna sig själv och sina behov, innebär att man identifierar sig med sig själv och kan göra val som är baserade på egna värderingar, vilket är avgörande för självkänslan. Hur man blir bemött av andra påverkar känslan av vem man är. Att bli beundrad räcker inte för att man ska få en god självkänsla, eftersom det hamnar på ytan. Att bli mottagen och bekräftad med hela den person man är däremot stärker självkänslan. Här har föräldrarna/vårdnadshavarna en viktig roll, genom att ge ovillkorlig kärlek och vara lyhörda för barnets behov, för att ge barnet en god självkänsla. Människans självkänsla utvecklas inte främst genom kontakt med sig själv, utan i kontakt med andra. Efersom vi inte alltid får med oss allt vi behöver från barndomen är det gott att vi har förmåga att knyta an och utveckla vår förmåga till goda relationer hela livet. Utmaningen är att balansera mellan vårt behov av att vara separata, avskilda från andra människor och vårt behov av samhörighet. 18

19 Metod Mot bakgrund av vad jag har kommit fram till i sammanfattningen vill jag utforska hur gestaltterapeututbildningen påverkar självkänslan. En annan möjlig forskningsfråga hade varit Hur har gestaltterapeututbildningen påverkat livet?. Följdfrågor hade kunnat handla om hur informanterna märkte den påverkan och vid vilka tillfällen. Den frågan hade dock blivit för vid och det hade varit svårt att urskilja vad som var påverkan från gestaltterapeututbildningen och vad annat som påverkade. Att be informanterna berätta om Vad upplevde du var det viktigaste du fick med dig från gestaltterapeututbildningen? tänkte jag mig som en möjlig fråga. Det är en fråga som vänder sig främst till intellektet och ger svar efter en del eftertanke. Det hade varit en möjlighet men hade nog inte gett så fylliga svar. Jag bad i stället mina informanter berätta om en viktig händelse/viktiga händelser som de kom ihåg från gestaltterapeututbildningen. Den uppmaningen gav respons utifrån hela personen, det vill säga, den väckte känslor, tankar och minnen på ett sätt som gjorde att informanten berättade målande och delgav sin upplevelse. Min forskningsfråga lyder Vad i gestaltterapeututbildningen har påverkat självkänslan? Meningen med min uppsats är att utforska fenomenet påverkan på självkänslan. Jag vill förstå upplevelsen hos dem som har gått gestaltterapeututbildningen. Genom att intervjua flera personer om någon viktig händelse som de har upplevt på gestaltterapeututbildningen kom jag fram till fem gemensamma punkter för vad som påverkar självkänslan. Forskningsmetoden fenomenologi är en kvalitativ metod och studerar hur människor ser på sin värld, hur vi skapar vår upplevelse av den. Den passar därför bra för mig att använda för min forskningsuppsats. Fenomenologi Edmund Husserl, som var filosof och matematiker, grundade den fenomenlogiska rörelsen. Han menade att vi måste bryta med vår tro på yttervärldens existens för att i stället reflektera över hur vi upplever fenomenet, världen, genom medvetandet. Den fenomenologiska ansatsen är kvalitativ och beskrivande. Den vill besvara frågan vad något är och hur det sker (Karlsson, 1999). Kärnan i fenomenologin är att det går inte att komma sanningen närmare än i upplevelsen. Som vetenskaplig metod undersöker man upplevelsen som den är, alltså som den visar sig för oss. Den vill lära oss att se både de yttre tingen och det inre livet och våra funktioner som fakta, utan att döma (Hostrup 2002). 19

20 När man gör en fenomenologisk undersökning behöver man vara medveten om sina egna tankar och kunskaper om ämnet och se till att lägga sin förförståelse åt sidan (bracket), för att inte färga materialet med det man redan har med sig. Det är inte minst viktigt i mitt fall med ämnet jag skriver om, eftersom jag själv har gått gestaltterapeututbildningen och har med mig mina egna upplevelser och tankar om det jag varit med om på utbildningen. EPP-metoden EPP-metoden (Empirical Phenomenological Psychological Method) är den metod jag har använt. Den innebär bland annat att forskaren inte ifrågasätter giltigheten i det som beskrivs, utan undersöker hur informanten ger mening åt den stund hon beskriver. Som forskare försökte jag vara så öppen som möjligt för vad som trädde fram i texten, och lägga mina egna erfarenheter från gestaltterapeututbildningen åt sidan. Men naturligtvis finns mina erfarenheter och kunskaper ändå med i arbetet. Och det är där tolkningen växer fram, mellan den starka intentionen att vara öppen för det informanten berättat och forskarens förförståelse, enligt Karlsson (1999). Genom att texten läses många gånger träder saker fram som inte var uppenbara vid den första genomläsningen. Utan mitt bracketing, psykologisk reduktion (Karlsson, 1999), av min förförståelse skulle jag ha svårt att upptäcka meningen som informanten ger den beskrivna händelsen. EPP-analysen innebär fem steg: Steg ett innebär att forskaren läser igenom protokollen flera gånger för att få en uppfattning om helheten. Forskaren använder sin empatiska förmåga (FEF). Steg två innebär att texten i protokollen delas in i meningsenheter för att göra tydligt vad det är informanten säger, att lyfta fram varje mening i det hon uttrycker. En meningsenhet kan bestå av en eller flera meningar eller ett ord, det som i sig uttrycker en mening. Steg tre innebär att forskaren omvandlar informantens ord till ett mer allmänt uttryck för det informanten sagt. Det här steget innebär en viss tolkning av forskaren då hon lyfter fram det hon uppfattar som den underliggande meningen i det informanten berättar (FIF). 20