Telemeddelande (A) Sid. 1(7) Mnr HONG/ Hongkong. Generalkonsul Lars Danielsson. UD-ASO Dnr 42

Transkript

1 Telemeddelande (A) Sid. 1(7) Mnr HONG/ Hongkong Generalkonsul Lars Danielsson UD-ASO Dnr 42 Börjar vi se slutet på "China's peaceful rise"? - några reflektioner om global maktpolitik från Victoria Harbour Det globala maktpolitiska klimatet har hårdnat som en följd av finanskrisen. Kinas allt påstridigare agerande bottnar till stor del i inrikespolitiska svårigheter. Landet känner sig säkerhetspolitiskt isolerat och frustrerat över att den ekonomiska styrkan inte följts av en större politisk respekt från omvärlden. Kinas politiska ledning tycks försöka vilja balansera den senaste tidens hårdnande politik. Bristen på fungerande regionala samarbetsstrukturer framstår som ett allt större problem. Financial Times-kolumnisten Gideon Rachman pekar i sin nyutkomna bok Zero-sum World: Power and Politics after the Crash på ett oroande tankeskifte hos världens ledare efter finanskrisen. Före hösten 2008 tycktes de flesta se globaliseringen som en win-win situation där i stort sett alla kunde dra nytta av den snabba ekonomiska tillväxt som blivit resultatet av att vi fått så mycket av ömsesidigt beroende i en värld där avstånd inte längre hade samma betydelse som tidigare. Finanskrisen slog dock sönder mycket av denna utvecklingsoptimism. Nu utvecklas i stället ett tänkande som går ut på att globala förändringar mer och mer är ett nollsummespel. Rachman illustrerar detta med hur klimatförhandlingarna förts under och efter Köpenhamnstoppmötet.

2 2(7) Han använder också synen på Kinas växande styrka som ett exempel på hur omvärlden gått från att ha välkomnat Kinas modernisering av sin ekonomi och landets roll som världens fabriksgolv till att bli allt mer orolig över hur snabbt Mittens Rike växer fram som en viktig och delvis svårbedömd ekonomisk och politisk maktfaktor. Detta synsätt och nollsummeteorin utvecklades i all sin glans inför det amerikanska kongressvalet i november då sambandet mellan den övervärderade kinesiska valutan och antalet förlorade amerikanska jobb formulerades med närmast matematisk precision på diverse skyltar och i kampanjtal. I Hongkong ägnar sig visserligen de flesta mest åt att tjäna så mycket pengar på så kort tid som möjligt och det väl inget större fel med det - men det finns även ett växande intresse för att diskutera det som brukar kallas global maktpolitik. Att det mesta av denna diskussion kretsar kring Kina är givetvis helt naturligt, Hongkong är ju formellt sett en del av det Stora Moderlandet. Men stadens internationella prägel och ett akademiskt klimat som blir allt vitalare gör att statsvetenskapliga diskussioner, som på andra ställen i världen kan bli lätt esoteriska, här ofta har en spänst och ett allmänintresse som gör det värt att försöka redovisa huvuddragen i dem. Inte minst är det påfallande att se hur tungbanden lossnar på många kinesiska professorer när de kommer hit. Därför är de seminarier som äger rum här ofta extra intressanta eftersom det bokstavligt går att se hur kinesiska akademiker rätar på ryggen när de kommer till yttrandefrihetens Hongkong och helt plötsligt med fast stämma säger vad de verkligen tycker. Följande reflektioner bygger därför på ett antal sådana seminarier samt en rad samtal med Hongkongs rikhaltiga uppsättning av frispråkiga observatörer av Kina från politikens, universitetens, näringslivets och journalistikens världar. Nollsummetänkandet är ett genomgående drag Kina växer, USA och Europa backar men påfallande många hyser en långsiktig oro över vart Kina är på väg. Global maktpolitik handlar i huvudsak om politisk, ekonomisk och militär styrka men också om vilken självbild särskilt de stora länderna har. Kinas växande ekonomiska och politiska styrka har utvecklats ohyggligt mycket fortare än vad vi själva kunde ana, medgav professor Wang Jisi, chef för School of International Studies vid Pekings universitet på ett seminarium på Lingnan-universitetet häromdagen. Men nu när fler och fler inser att vi är världens näst starkaste nation, börjar en uppfattning sprida sig i landets

3 3(7) ledning att vi kommer att inta tätplatsen inom en tioårsperiod. Självförtroendet, som ibland övergår i ren stöddighet, blir mer och mer utbrett i den kinesiska ledningen. Professor Wangs öppenhjärtiga beskrivning av den kinesiska självbilden var inte särskilt upplyftande. Han underströk att det finns oerhört många ensidiga bilder av omvärlden även på hög nivå i Kina. Även om ledningen hade tillgång till all upptänklig omvärldsbevakning, ledde den kontrollerade mediesituationen till en skriande brist på nyanser och dålig känsla för hur omvärlden uppfattar Kina. De reflexer som styr Kinas ledare när de konfronteras med en öppen nyhetsförmedling illustreras tydligt av utfallet mot Google från medlemmen av politbyråns ständiga utskott Li Changchun när han upptäckte vad som kom fram om man googlade på hans namn. Lägg till detta att både professor Wang och flera andra säkerhetspolitiska koryféer i Hongkong ser framför sig en alltmer påstridig kinesisk politik gentemot omvärlden som ett resultat av växande interna svårigheter. Den nära nog perenna tvåsiffriga årliga tillväxten kommer att vara svår att upprätthålla när Kina klättrar uppåt på den ekonomiska utvecklingsstegen och inte längre kan stoltsera som världens obestridliga fabriksgolv. Sociala och kanske även etniska störningar kommer att öka. Den hårdnade politiska kontrollen riskerar att bidra till en ytterligare polarisering. En relativt ny företeelse, som många här noterar, är att Kina inte längre talar med en röst i centrala utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Detta bör tyvärr inte ses som att det skulle vara högre i tak i dessa frågor utan främst som ett uttryck för att det blivit allt svårare för stats- och partiledningen att koordinera sig. En vanlig observation är att militären, särskilt flottan, nu tar större plats med offentliga uttalanden i säkerhetspolitiken, medan utrikesministeriet allt mer utvecklats till en flaggviftande propagandamaskin á la det ryska utrikesministeriet MID som den erfarne kolumnisten Frank Ching suckade i ett samtal häromdagen med hänvisning till det kinesiska agerandet kring fredspristagaren Liu Xiaobo. Andra pekar på att Kina saknar en genomtänkt analys av sina omvärldsrelationer för att landet dels skall kunna samla sig kring en säkerhetspolitisk grundhållning, dels också kunna gå från att vara i huvudsak reaktiv i utrikespolitiken till att bli en aktör som tas på allvar. Den rådande doktrinen att hålla ihop landet (och inkludera Taiwan samt diverse ögrupper)

4 4(7) samt säkra ekonomisk tillväxt räcker inte som styrkort för en stormakt i dagens globaliserade värld. Ett stort problem för Kina är att man i stort sett saknar allierade. Shanghai Cooperation Organisation samarbetsorganet mellan sex centralasiatiska länder kanske kan utvecklas till ett säkerhetspolitiskt instrument men dit är det nog ett bra stycke. Professor John Ikenberry på Princeton University brukar peka på att medan USA har formaliserade säkerhetsavtal med 64 länder så har Kina det med ett land Nordkorea. Den asymmetriska situation som uppstår när världens ekonomiska fokus förskjuts allt mer mot Kina medan den säkerhetspolitiska centralrollen ligger kvar hos USA är nog i längden inte hållbar. Grundbulten i hur det globala maktmönstret kommer att utvecklas under de närmaste åren är givetvis relationen Kina/USA. Professor Zhang Baohui på Centre for Asian Pacific Studies i Hongkong talar om det strategiska misstroendet mellan de båda länderna. USA tror inte längre på tesen om China s peaceful rise utan tycker sig märka tydliga tecken på att kinesernas strategi är att mota landet bort från Asien, åtminstone säkerhetspolitiskt. Kina, å sin sida, tycker att USA ständigt försöker slå kilar mellan Kina och dess asiatiska grannar. En försvårande faktor är också den ömsesidigt negativa bilden av den allmänna utvecklingen i respektive land. Den amerikanska beskrivningen av Kinas inrikesproblem sammanfaller ju rätt väl med den som vi själva gör. Mindre uppmärksammad är kanske den återkommande och allt hätskare kritiken från kinesisk sida mot tillkortakommanden i den amerikanska versionen av kapitalism, både vad gäller obalansen i de amerikanska statsfinanserna och det man kallar girigheten på Wall Street. Just nu är det den amerikanska centralbankens uppköp av obligationer från amerikanska banker (s.k. quantitative easing) som står i centrum för kritiken en kritik som f.ö. också i stor utsträckning delas av Hongkongs regering. På det positiva kontot får dock skrivas det faktum att både den amerikanska och den kinesiska statsledningen tycks vara övertygade om nödvändigheten att hålla kommunikationskanalerna öppna på den allra högsta nivån. Trots att samtalen på president- och utrikesministernivå ofta är mycket uppriktiga äger de ändå rum regelbundet. Båda sidors vilja att genomföra president Hus besök i USA i januari, trots att besöket säkerligen kommer att bli kantat av svårigheter av olika slag, visar på en insikt om att relationen är för viktig för

5 5(7) att tillåtas förtvina p gr a meningsskiljaktigheter. Det är en vanlig uppfattning bland kinesiska statsvetare att den egna ledningen egentligen tycker att det nog är ganska bra om inte USA:s politiska betydelse i världen faller för fort. Trots all försäkran från Peking (och från Washington med för den delen) att man inte vill ha ett G 2 så finns det helt klart samma kinesiska känsla inför detta koncept som de flesta människor har när det gäller ormar en blandning av motvilja och fascination. Ett återkommande diskussionsämne här är hur Kina under det senaste året lyckats med att skapa konflikter med nästan samtliga sina någorlunda demokratiska grannar. När jag i början av 2000-talet reste i Asien var det påfallande hur man i huvudstäderna berömde den kinesiska diplomatin som långsiktig och förvånansvärt ödmjuk. Detta positiva tonläge har nu snabbt förbytts efter ö-disputer med Japan och ett antal sydostasiatiska länder, klagomål från Sydkorea (och USA) på Kinas ovilja att utnyttja sitt inflytande över despotin i Pyongyang och friktioner med Australien över landets ovilja att acceptera kinesiska investeringar. Professor Shi Yinhong från Renminuniversitetet i Peking skakade uppgivet på huvudet när jag talade med honom härom veckan och konstaterade att till denna dystra uppräkning kunde också läggas närmast evigt dåliga relationer med Indien och ett ganska knackigt förhållande till Ryssland som tycktes vilja orientera sig mer mot Europa. En effekt av denna utveckling tycks ha blivit att Kina allt mer tvingats att söka samarbete med en grupp tämligen tvivelaktiga samarbetspartners förutom Nordkorea, även länder som Burma, Pakistan och Iran. Professor Shi menade att denna utveckling endast välkomnades av en ganska liten grupp i Kinas ledning de han kallade överlevande vänsterkrafter. Shi, som själv kallade sig liberal internationalist och hävdade att Kina som en av globaliseringens främsta vinnare måste samarbeta bättre med väst, ansåg att det han kallade Chinese particularism kommer att vara den förhärskande linjen framöver när det gäller synen på omvärlden. Denna linje utgår från att Kinas samhälle, historia och kultur är av en så särpräglad art att inga importerade system går att tillämpa i landet. Detta leder till en växande nationalism, en ensidig fokusering på det egna landets utveckling och ett ständigt tjatand om att allt måste ske med Chinese characteristics. Därför aspirerar inte Kina på att ta över USA:s roll i världspolitiken, senast manifesterat i en essä (Intressant form vi har för lite essäer i utrikespolitiken, tycker jag.) på det kinesiska utrikesministeriets hemsida av statsutrikesminister Dai Bingguo.

6 6(7) Samma essä kan nog också ses som ett uttryck för statsledningens försök att något mildra bilden av ett allt påstridigare Kina. Många i den civila ledningen är medvetna om att konfrontationerna kring diverse ögrupper inte kan tillåtas eskalera för långt, något som en del talesmän för den kinesiska flottan inte tycks vara främmande för. Flera bedömare i Hongkong vittnar också om verkliga meningsskiljaktigheter mellan den civila ledningen och militären om politiken gentemot Nordkorea. Den balansgång som regeringen försöker vandra mellan respekten för historiska band med ett broderparti och omvärldens förväntningar på att Kina skall utnyttja sin unika roll som det enda land som Nordkoreas ledning kan vara beredd att lyssna till är ett ekvilibristiskt nummer i den högre skolan om det skall lyckas. Den samlade slutsatsen i Hongkong är nog ändå att Kina kommer att fortsätta sin fredliga tillväxt, främst för att det är en så magnifik uppgift att styra ett land med snart 1,5 miljard invånare att man inte har tid och råd med allt för mycket konflikter med omvärlden. Man gör klokt i att bedöma Kina i första hand efter vad landet gör, inte efter vad olika kinesiska ledare säger, framhåller professor Brian Bridges vid ett av Hongkongs universitet. Därför vållade det viss oro här när Kina i höstas tillkännagav att man skulle begränsa framför allt Japans tillgång till vissa mineraler (rare earth minerals) som en reaktion på höstens incident utanför Senkaku i Östkinesiska havet. Denna kinesiska variant av internationella sanktioner har inte använts tidigare och ledde till skarpa reaktioner från inte minst USA. Flera säkerhetspolitiska bedömare i Hongkong menar att det relativt snabba backandet från kinesisk sida tyder på att den av militären inspirerade åtgärden (Många av företagen i rare earth minerals -branschen är nära kopplade till försvarsmakten.) inte hade fullt stöd i den civila statsledningen. Det inträffade understryker att eventuella säkerhetspolitiska komplikationer med Kina i framtiden säkerligen kommer att innehålla en komponent av kamp om energi och andra naturresurser. Så länge som Kina inte förmår att mer bestämt styra om sin produktionsapparat i mer hållbar riktning kommer landets närmast omättliga aptit på råvaror att riskera spänningar, trots att detta kanske egentligen inte är avsikten från den politiska ledningens sida. För en europé (tillika hallänning och svensk ) är det uppenbart att vad Kina och dess grannar skulle behöva för att säkra fred och fortsatt tillväxt i regionen vore någon form av fungerande regional samarbetsstruktur. Den variabla geometri som nu rådet, med en mängd olika bokstavskombinationer,

7 7(7) är föga mer än ett forum för bilaterala samtal, vilket i och för sig inte är oviktigt. De trevande diskussionerna om att diskutera förutsättningarna för ett närmare samarbete mellan Kina, Japan och Sydkorea är precis så försiktiga som mitt ordval anger. Kanske är det paradoxalt nog så att fröet till ett bättre fungerande ostasiatiskt samarbete ligger i de fortsatta samtalen om ett närmande mellan Kina och Taiwan. Kina kommer visserligen med all sannolikhet att fortsätta att avvisa varje form av utländsk inblandning i denna process. Men detta hindrar inte att om dialogen över Taiwan-sundet tillåts att fortsätta i mer politiska spår efter det taiwanesiska presidentvalet 2012 så kan ett av flera sätt att ge Taiwan en något större trygghet vara ett närmare regionalt samarbete. DANIELSSON