S A M D O K S V E N S K A K U L T U R H I S T O R I S K A M U S E E R I S A M A R B E T E SAMTID. &museer. Nummer Årgång 32.

Transkript

1 S A M D O K S V E N S K A K U L T U R H I S T O R I S K A M U S E E R I S A M A R B E T E SAMTID &museer Nummer Årgång 32. projekt i tiden

2 LEDARE Folkminnen, programmet som dokumenterade vår samtidstradition & Nr 2 november 2008 Årgång 32. Av Christina Mattsson»Folkminnen är ett annat ord för folklore eller muntliga traditioner. Folkminnen var också namnet på ett radioprogram som sändes varje vecka i Sveriges radio i nära femton års tid med Bengt af Klintberg och mig som programledare. Vad var det då som gjorde Folkminnen till ett så speciellt program? För oss som studerar muntliga traditioner är svaret givet. Tack vare Folkminnen har vi fått tillgång till ett ofantligt folkloristiskt källmaterial. Breven till Folkminnen berättar om möten mellan kulturer och likheter mellan kulturer. Tack vare Folkminnen har nya seder och nya traditioner blivit dokumenterade, samtidigt som breven bekräftar att traditioner som vi trott varit bortglömda i själva verket lever vidare, om än i begränsad omfattning. Breven till Folkminnen är en oändligt rik källa för den folkloristiska forskningen. Att samla in muntliga traditioner och göra radio på motsvarande sätt, men med lokal eller regional täckning, är ett uppslag som jag är övertygad om att de flesta lokalradiochefer skulle hälsa med glädje. Ett bättre sätt att dokumentera den samtida traditionen finns knappast. Det som framför allt skiljer Folkminnen från tidigare insamlingar är att dokumentationen skedde på lyssnarnas villkor. Den enda styrningen var att brev som handlade om välkända, väldokumenterade traditioner fick stå tillbaka för frågor där det var nödvändigt att forska vidare med lyssnarnas hjälp. Programmet inbjöd till dialog, visserligen bara via brev, men det faktum att svaren inte alltid fanns inspirerade till kommentarer och påpekanden. Gång på gång visade lyssnarna att de satt inne med de mest osannolika kunskaper. Vilka var det då som skrev till Folkminnen? Breven kom från hela landet. 2 Samtid & museer nr 2/08 Det var välskrivna brev på maskin, vackra handskrivna brev, små kladdiga lappar och vykort. Ibland var breven kortfattade, andra gånger mångordiga. Med e-posten kom ett nytt sätt att formulera sig och många skickade sin fråga samtidigt som programmet sändes. Med Internet fick programmet lyssnare på andra sidan jorden, som bekräftade att många traditioner hade global spridning. Många nya svenskar som lyssnade på Folkminnen berättade stolt hur de känt igen traditioner från sina respektive hemländer. De flesta lyssnare skickade bara enstaka bidrag till programmet. Men det fanns också några hundra lyssnare som återkom år efter år med sina brev. Socialt representerade de allt från pensionerade professorer till bondmoror och skogsarbetare. De fanns i alla generationer. Det finns många roliga minnen från åren med Folkminnen. Som folklorist minns jag med förtjusning de till synes enkla frågorna som besvarades med hundratals brev. Så var fallet när vi frågade lyssnarna hur påskvipporna hamnade utomhus, på buskarna. Genom lyssnarna fick vi veta att seden kom från påskfirande husvagnsägare som inte haft plats för påskris inne i husvagnen och istället satt vippor på busken runt knuten. Radiolyssnarna var Folkminnen trogna allt sedan den första sändningen Och mängden frågor minskade inte genom åren, tvärtom. Den folkloristiska traditionen är mycket omfångsrik och omkring brev har adresserats till Folkminnen sedan starten. Tack vare en välvillig deposition av Sveriges radio finns breven nu tillgängliga i Nordiska museet arkiv. p Christina Mattsson är styresman för Nordiska museet och ordförande i Samdokrådet christina.mattsson@nordiskamuseet.se Innehåll Folkminnen, programmet som dokumenterade vår samtidstradition 2 Christina Mattsson Notiser 3 Äntligen vuxen!? 4 Anna Hadders Med dialogen i centrum 6 Åsa Stenström Reflektioner kring ett skrivupprop 8 Charlotte Hyltén-Cavallius Goda samarbeten samtids - dokumentation för det lilla museet 10 Christoffer Sandahl och Kjell Hansen Interregionala samiska samarbeten 12 Anna Westman En insamlingsmodell för samtidens föremål 14 Linda Lundberg Malmfältens förvandlingar 16 Birgitta Svensson Försvinnandet som attraktion 18 Niklas Ingmarsson och Robert Willim Pooler och projekt 19 ISSN Utges av Samdok, de svenska kulturhistoriska museernas sammanslutning för samtidsinriktad insamling, dokumentation och forskning. Samdok står för samtid, samarbete och samordning. REDAKTÖR Eva Fägerborg. I redaktionen även Karin Dern. ANSVARIG UTGIVARE Christina Mattsson Ordförande i Samdokrådet COPYRIGHT Text: Samdok/Nordiska museet och författarna. Bild: Respektive fotograf/bildarkiv. För framförda åsikter svarar respektive författare. För icke signerade bidrag svarar redaktören. OMSLAGSBILD I Malmberget klyvs samhället av Gropen, som nu fylls igen i ett tioårigt projekt. Foto Gabriella Olshammar NÄSTA NUMMER Utkommer i maj 2009 FORM underhuset.com TRYCK Ljungbergs, Klippan SAMDOKSEKRETARIATET Nordiska museet Box SE Stockholm Tel Fax samdok@nordiskamuseet.se nordiskamuseet.se/samdok

3 NOTISER Publikationen från konferensen Connecting Collecting, redigerad av Eva Fägerborg och Elin von Unge färdigställdes på försommaren och kan laddas ner från documents/349.pdf. Samdoks tidning och höstmöte hand i hand Det här numret av Samtid & museer korresponderar med Samdoks höstmöte, vår årliga större konferens. Vid höstmötena, i år den november, träffas medlemmar och andra intresserade till gemensamma diskussioner kring olika aspekter av museernas insamling. I år gäller det samtidsstudier och -insamling som på olika sätt kan inspirera och vägleda andra museer. Hur kan samtidsinsamling bli ett framgångsrecept? Och vad kan gå snett? Vad kan vi lära av varandra genom exempel på både framgång och motgång? Inbjudan att dela med sig av erfarenheter har sänts till medlemsmuseerna och under rubriken Inspiration och reflektion projekt under luppen presenteras ett antal projekt vid höstmötet. De bildar också, tillsammans med artiklarna här i tidningen, underlag för konferensens gruppdiskussioner. I anslutning till konferensen håller flera pooler egna möten och det blir även en särskild samling kring resultaten av förra årets fältseminarium i Ammarnäs, med diskussioner om uppföljning och fortsättning av det arbete som påbörjats. Collectingnet Alla som vill dryfta frågor om museernas insamling med kollegor i andra länder är välkomna att medverka i Collectingnet, det internationella nätverket som bildades vid Samdoks jubileumskonferens förra hösten. Mest synligt utåt är hittills Collectingnet Newsletter, vars tre första nummer har distribuerats under året. De finns även tillgängliga på Samdoks webbplats. I nyhetsbrevet kan ni presentera projekt, söka samarbetspartners, rapportera från spännande seminarier och konferenser, väcka nya frågor. Nummer 4 kommer i december, plats finns för bidrag. I nätverket pågår även arbete med en internationell bibliografi om insamlingsfrågor, så litteraturtips mottas gärna. Adressen till nätverket är collectingnet@nordiskamuseet.se. Det går även bra att kontakta Samdoksekretariatet. Mingel vid snacksbord efter medborgarskapsceremonin i Stockholms stadshus den 6 juni Unga helpers bär blågula sidenband. Foto Fanny Oldenburg Nordiska museet. Välkomstceremonier för nya medborgare I Sverige liksom i flera andra länder arrangeras särskilda medborgarskapsceremonier. Hur ceremonierna utformas, iscensätts och mottas studeras nu inom Samdok än så länge av Livrustkammaren och Nordiska museet och av forskare i Danmark och Norge. Det är spännande att se likheter och skillnader i hur medborgarskap materialiseras i ceremoniernas alla detaljer och hur man i programmen söker förena det mångkulturella med det nationella och ibland lokala. Till hösten 2009 planeras ett nordiskt seminarium i Olso där medborgarskapsceremonierna diskuteras ur skilda perspektiv. Medborgarskapsceremonier arrangeras i drygt en tredjedel av landets kommuner. Vi ser gärna att fler samdokmedlemmar hänger på nästa år med flera lokala dokumentationer! Eftersom ceremonierna i sig är högst begränsade i tid och rum kan även museer med små resurser göra korta fältarbeten. I det här fallet kan man verkligen tala om många bäckar små. Hör av er till Samdoksekretariatet om ni vill veta mer eller vill delta! Eva Fägerborg Samdoksekretariatet I detta nummer projekt i tiden»vidgade samarbeten är den röda tråd som löper genom artiklarna i det här numret. Det är en exempelsamling på hur museer drar in sin målgrupp i insamling och utställningsproduktion, initierar insamling genom möten med besökare inne i museet, söker nya vägar i skivarupprop och föremålsinsamling, engagerar studenter i samtidsdokumentationen, samarbetar över nationsgränserna och forskar tvärvetenskapligt. I Kommentaren uppmärksammas den här gången nya rörelser kring det förfallna och bortglömda och från poolerna rapporteras om aktuella diskussioner och projekt. p Samtid & museer nr 2/08 3

4 projekt I TIDEN Ungdomar är en eftertraktad målgrupp. Det är många som vill nå ut till dem, inte minst bland museer. Men hur ska man göra för att lyckas? Regionmuseet Kristianstad har valt att skapa medverkan från dem man vill nå redan från början. Av Anna Hadders»Att bli sedd, förstådd, respekterad och att få göra sin röst hörd är en viktig del av vår demokrati. Ungdomar är en grupp i samhället som sällan får möjligheten att göra detta i alla fall inte i vad man kan kalla vuxenvärlden. Museer är en av de platser där det oftast är vuxna som bestämmer och syns. Med projektet Äntligen vuxen!? vill Regionmuseet Kristianstad med samarbetsparter ge ungdomar möjlighet att ta plats och själva ge en bild av hur det är att vara ung idag. Dagens tonåringar projektets sakkunniga För att kunna producera en utställning med relevans i verkligheten har vi haft referenspersoner som fungerat som sakexperter tonåringar själva. Kontakter har vi fått genom Ungdomsrådet i Kristianstad, genom att kontakta ett par gymnasieklasser samt genom en seniorscoutkår. Under det ett och ett halvt år vi arbetat hittills har några fallit ifrån, men vi har också fått flera nya deltagare som hört talas om projektet och gärna ville vara med. Idag har vi en grupp med tolv tonåringar i gymnasieålder som arbetar kontinuerligt tillsammans med museet. Gemensamt har vi kommit överens om att huvudtemat för utställningen ska vara kropp och identitet. Målet har hela tiden varit att kunna presentera vårt insamlade material i form av en utställning. Vi är imponerade över att ungdomarna höll ut och stannade i projektet, även om vi från början bara kunde lova att det kunde bli ett material som gick direkt till museets arkiv. Insamling Under 2007 hade projektet en etnolog anställd på halvtid. Förutom att samla in material och skapa kontakter med ungdomar, var huvuduppdraget att författa en synopsis till utställningen. Etnolog Anne Rosengren har intervjuat ett antal tonåringar i olika åldrar. Intervjuerna har kretsat kring frågor om bland annat förebilder, förväntningar på tonåringen, olika ungdomsstilar, identitetssökande och pinsamma föräldrar. Litteraturstudier har också varit en viktig del i arbetet med utställningssynopsis. Att samla in artiklar och notiser om ungdomar i dags- och kvällspress har givit mycket input till livet som tonåring idag. Långa samtal med projektets referensgrupp, Annes egna tonåringar och deras kompisar, har också resulterat i värdefull kunskap till projektet. Sedan tidigare har museet haft en fruktbar samverkan mellan en naturvetare och en etnolog. Det är detta team som från museets sida har utvecklat projektet. Genom de olika kompetenser som tillförs har projektet kunnat få både en kulturell och en naturvetenskaplig inriktning. Ekolog Anna Hadders har främst gjort efterforskningar kring frågor som rör tonårskroppen. Medverkande tonåringar har varit tydliga med att man inte tycker det är intressant med en ny upplaga av skolans biologi- och sexualundervisning. Nej, hellre nya spännande fakta som man faktiskt inte hade någon aning om. Varför sover tonåringar 4 Samtid & museer nr 2/08

5 projekt I TIDEN så mycket, är exempel på en fråga som får ett vetenskapligt svar i utställningen. Mycket av faktainsamlingen har skett via Internet, med faktagranskning av forskare i Sverige. Tonårsgänget har bidragit med att skriva porträtt om sig själva, om identitet, relationer med familj och vänner, tankar om framtiden osv. Ur dessa berättelser plockas citat till utställningen. En kille har som egen idé återbesökt sin gamla högstadieskola för att samla in svar på frågor som till exempel hur ska en bra tonårsförälder vara. Mycket av det material som samlas in kommer att bevaras i museets arkiv som en samtidsdokumentation om att vara tonåring. Några försökte att genom intern- TV på skolan skaffa fram personer som kunde tänka sig att bli intervjuade om sin klädstil. Tyvärr gav uppropet inget gensvar. Försöket gjorde dem i alla fall en erfarenhet rikare. För att kunna illustrera en tidsresa bland olika ungdomsstilar i utställningen behöver vi foton. Som ett försök att ta allmänheten till hjälp fick en av killarna i projektet uppdraget att skriva en text till en lokaltidnings helgbilaga. Här bad han att få in exempel på typiska ungdomsord och foton på tonåringar med markerad klädstil. Inte heller detta upprop gav ett enda svar. Vad som däremot har givit stort gensvar är vissa frågor som helt enkelt har skickats ut via mejl till kollegor både på det egna museet och runt om i landet, men även till vänner och bekanta. Om du fick välja ett föremål som skulle representera din tonårstid vilket föremål skulle det vara? Varför? Ge gärna en kort beskrivning av föremålet och vad det symbolise- rar. Denna fråga gav allra flest svar. Genom svaren har vi fått en fin tidsexposé om vad som varit viktigt för tonåringar födda på 1920-talet och framåt. Resultatet kommer att finnas med i utställningen. Vi övar oss i att skriva, tänka kreativt och samarbeta i grupp De olika referenspersonerna har med tiden gått över till att bli aktiva deltagare i utställningsproduktionen. På ungdomarnas egen önskan träffas gruppen var tredje vecka. Det får inte bli för sällan, tyckte en av killarna i gänget. På träffarna diskuteras innehållet och vad var och en ska ta tag i inför nästa träff. Några har uppdraget att fotografera. Andra formulerar utställningstexter. Ett gäng håller på med texter och förslag till utformning av hemsidan, Deras vägledare är Jasper Darmark, själv ung vuxen och projektets teknikfixare. Jasper arbetar för Interactive Institute i Växjö som är samarbetspart till Regionmuseet. En lördag i mars 2008 hölls brainstorming kring utställningens utformning. Nu hade projektet fått tillskott av Agnes Langert, även hon ung vuxen med uppdraget att formge utställningen. En workshop kring att skriva utställningstexter förmedlade viktiga grunder i vad man bör tänka på när man skriver texter till just en utställning. Textskrivandet har för övrigt föregåtts av livliga diskussioner kring hur de ska skrivas. Projektledaren vill inte att de känns för tråkigt vuxna. Tänk på att vi måste kunna nå ut till museiovana och ungdomar. Flera av tonåringarna opponerade sig mot att texterna skulle vara för enkelt eller talspråksmässigt skrivna. Mycket intressant! Trägen vinner För att få råd att genomföra projektet har vi sökt pengar från flera håll, bland annat från Statens kulturråd och Framtidens kultur. Det blev en seg process med flera avslag, men till sist fick vi napp Allmänna arvsfonden trodde på oss och är nu huvudfinansiär tillsammans med Regionmuseet. Även Interactive Institute går in med pengar i form av tid i projektet. En viktig anledning till att vi fick ja från Arvsfonden är att vi samarbetar med en grupp ungdomar som inte bara deltar, utan också har rätt att påverka både innehåll och utformning av utställningen. Ungdomarna har själva skrivit intyg på att de deltar i projektet och varför de vill vara med att det faktiskt ger dem mycket tillbaka. Alla deltar frivilligt och lägger mycket tid i projektet utöver den tid som flera av dem, men inte alla, kan tillgodoräkna sig som skolarbete. Hösten 2008 fortsätter gruppen att arbeta med utställningen, men tar också tag i planerandet av programverksamhet i anslutning till att Äntligen vuxen!? visas i Kristianstad, från 15 februari till 17 maj Under denna period kommer tonårsgänget även att vara med och bemanna utställningen och hålla i visningar för både skolklasser och allmänhet. När utställningen stänger i Kristianstad går den på turné. Turnéläggning pågår för fullt. Den som är intresserad hittar mer information på p Anna Hadders är museiekolog vid Regionmuseet Kristianstad och projektledare för Äntligen vuxen!? anna.hadders@regionmuseet.se Från musikfestivalen Siesta i Hässleholm i maj Foto André Larsson, en av deltagarna i projektet Äntligen vuxen!? Samtid & museer nr 2/08 5

6 projekt i tiden Med dialogen i centrum Av Åsa Stenström»Allt började år 2004 då utställningen forum minnen och framtid i Umeå invigdes vid Västerbottens museum. Utställningen handlar om stadens 1900-talshistoria, samtid och framtid. Den innehåller förutom föremål, foton och texter också ett filmrum, ett musikrum samt ett integrerat faktarum med mycket material om Umeås historia. Antikvarier bemannar utställningen dagligen eftersom man redan från början ville att museets besökare skulle bjudas in till en dialog. Besökarna skulle kunna ställa frågor och få snabba och bra svar. Det visade sig snabbt att man inte bara ville ställa frågor utan tyngdpunkten kom att hamna på att berätta minnen som väcktes av det man såg, hörde och upplevde i utställningen. Dialog och delaktighet För att bjuda in till dialogen och få besökarna att känna sig delaktiga bakades frågor in i utställningen. Vilken typ av stad tycker man till exempel att Umeå är förutom björkarnas stad? Var låg egentligen festplatsen Erikslund? Och vad hände där? Dessa och liknande frågor uppmanar besökaren att tänka till och dela med sig av sina åsikter och minnen som hjälper till att fylla de historiska kunskapsluckor som finns. Och att berätta om en upplevelse leder ofta till att man berättar fler och kanske också bidrar med föremål och foton. I utställningen finns en monter som besökarna helt styr över. Den kallas Minnesbehållaren och i den ställs de föremål ut som besökaren själv vill att museet ska samla på för framtiden. Förutom att dessa föremål skänks till museet och ställs ut så ska givaren skriva en motivering till varför han eller hon tycker att museet ska samla på just dessa föremål. Föremålen ska alltså ha en historia och ett personligt värde för givaren. Notböcker, bokmärken och klippdockor är några exempel på förvärv till museets samlingar genom Minnesbehållaren. Näst på tur står slöjdalster från 1950-talets skola inklusive en mycket gripande berättelse om hur det var att växa upp i Umeå med en frånskild mor under denna tid. Vill man dela med sig av foton finns en hel vägg tillgänglig för vem som helst att använda. Väggen kallas Min bild av Umeå och där har skolklasser, intresseföreningar och privatpersoner ställt ut. Ett insamlingsexempel En söndag när jag arbetade i utställningen stod en dam och betraktade några konstverk som hänger ovanför forums besöksdatorer. Hon berättade för sin väninna att hon hade bott i ett av de avbildade husen och att hennes man hade en sådan fantastisk bildsamling från 1950-talet. Oartigt eller inte jag avslöjade i alla fall att jag hade lyssnat på deras samtal och bad damen att berätta mer om bildsamlingen. Hon berättade glatt och kom efter några dagar med en CD-skiva med foton i mängder från en stadsdel som i dag är helt utplånad. Bilderna förvaras nu i Västerbottens museums fotoarkiv och damen kommer fortfarande för att berätta kring dessa bilder och om sin roll som kvinna, mor och ålidbackenbo på 1950-talet. Ett fantastiskt möte med fantastiska minnen! Att bryta isen med en godisskål Ibland börjar besökare spontant att berätta sin livshistoria, ibland behöver de lite hjälp. Viktigt är att bryta isen och börja dialogen efter det går insamlingen nästan av sig självt. Efter exempelvis en visning då vi redan skapat kontakt får vi in mängder med berättelser. Det kan dock vara svårare med andra besökare. Eftersom faktarummet i forum är en del av utställningen och bland det första man ser när man kommer in i lokalen, försöker vi få alla att känna sig välkomna genom att helt enkelt hälsa. Redan där börjar dialogen eftersom man som besökare blir medveten om att den här utställningen inte är som de övriga i museet. Här finns det en människa som kontaktar dig. Då utställningen öppnade märkte vi ganska snart att det fanns en osynlig vägg mellan många besökare och antikvarien i faktarummet. Besökarna vågade helt enkelt inte ta kontakt, man var ovan och kände sig obekväm. Flera undvek till och med att närma sig disken i faktarummet och gick en omväg för att slippa möta oss. Därför introducerade vi godisskålen! Så är det några som får inspiration att arbeta på ett likartat sätt som vi gör glöm inte godisskålen! Även om man är blyg och knappt vågar hälsa har man mycket svårt att tacka nej till en karamell. Och har du tagit karamellen så är isen bruten. Minnena strömmar in och handlar om allt från 6 Samtid & museer nr 2/08

7 projekt i tiden Hur får man människor att känna sig delaktiga och hur får man dem att vilja dela med sig av sin livshistoria? Vid Västerbottens museum har vi utvecklat en insamlingsmetod som vi hoppas kan fungera som en inspiration och förebild för andra. barndomens rackartyg till skolgång, kafébesök, idrott Intressant är att det främst är fritidsupplevelser man vill berätta om. Få nämner spontant sitt yrkesliv. Vi märker också en könsskillnad i hur man delar med sig av minnen. Bland många äldre par som kommer gemensamt till utställningen puffar kvinnan fram mannen att berätta sin livshistoria och när man även frågar om kvinnans säger hon ofta: Nej men jag har inte gjort något märkvärdigt och vill inte berätta. Därför frågar vi förstås damen vidare för att ta reda på vad som inte var så märkvärdigt i hennes liv vilket självklart ger fantastiska berättelser om hemliv, kärlek, barn, socialt samspel och mycket annat. Kafé och idrott Utifrån de spontant inlämnade minnena märkte vi en trend: många ville berätta om kafébesök. Därför började vi 2006 en aktiv insamling och dokumentation av kaféhistoria i forum. Vi tog fram frågelistor att fylla i eller ha som inspiration om man ville skriva fritt. En liten monter fylldes med kaféföremål och bilder från nu och då för att sätta igång minnet. Detta ledde till att vi fick in många fina berättelser kring kafébesök från 1950-talet och fram till i dag. Dessutom fick vi kontakt med många som arbetat inom kafésektorn som vi har kunnat intervjua och på så vis ytterligare fördjupat dokumentationen. En del föremål och foton har också lämnats in. Under hela 2007 fanns frågelistorna framme och i år har det insamlade materialet bearbetats och givits tillbaka till besökarna i form av en kaféutställning i en monter i forum. Men att ta bort frågelistorna får vi vänta med. Det Utställningen forum minnen och framtid i Umeå på Västerbottens museum. Kom ihåg godisskålen! Foto Petter Engman, Västerbottens museum. visade sig nämligen att många besökare nu får minnen utifrån utställningen så dokumentationen blir ännu djupare och slutar inte förrän innehållet i kafémontern byts ut. När vi funderade över vilket nästa tema skulle bli att dokumentera kikade vi återigen bland de spontant inlämnade minnena. Vi hittade en hel del kring idrotten och när det visade sig att Västerbottens läns idrottsförbund fyllde 100 år i år blev valet inte så svårt. Så nu möts besökarna av tre frågelistor kring idrott riktade till idrottsutövaren, tränaren/ ledaren eller supportern. Våra frågelistor finns också på hemsidan se. När det gäller denna dokumentation har vi också fått en del respons från media, med helsidor bland sportsidorna, vilket förstås resulterat i större gensvar från besökarna. Flera intervjuer är redan gjorda och flera större föremålsförvärv är på gång. Delaktighet ger stolthet Vår metod att arbeta med en daglig dokumentation och insamling utifrån det besökarna själva vill berätta är något vi verkligen vill rekommendera. Många gripande, spontana och roliga möten har gett museet stora kunskaper om Umeås historia utifrån befolkningens perspektiv, som vi utan utställningen hade gått miste om. Människor som aldrig skulle ha tänkt tanken på att delge museet sina upplevelser har nu fått höras och en historia som annars skulle ha varit dold har lyfts fram. Minnesbanken har blivit rikare. Och alla som vågar hälsa och ta karamellen ur godisskålen alla som vågar börja dialogen känner sig delaktiga i museet och stolta. Stolta över att även deras minnen är värdefulla. p Åsa Stenström är antikvarie vid Västerbottens museum asa.stenstrom@vbm.se Samtid & museer nr 2/08 7

8 projekt i tiden Reflektioner kring ett skrivupprop Skrivupprop är en beprövad arbetsmetod för museerna, men hur når vi nya målgrupper? Behövs det andra metoder än de sedvanliga? Av Charlotte Hyltén-Cavallius»Projektet Att minnas migrationen startades hösten 2007 och är ett samarbete mellan Mångkulturellt centrum och Nordiska museet. Det är formulerat som ett metodutvecklingsprojekt med tanken att pröva och utvärdera olika metoder att initiera självbiografiskt skrivande. Ett syfte är också att lägga en grund till en storskalig, forskningsanknuten insamling av levnadshistorier med koppling till den internationella migrationen till Sverige. Ett annat syfte är att diskutera skrivande som insamlingsmetod och det självbiografiska skrivandet som ett specifikt sätt att gestalta erfarenheter i relation till exempelvis muntligt berättande. Ett liknande projekt, Med flytten som erfarenhet, har drivits av Sörmlands och Eskilstuna museer sedan Deras upprop har översatts till tio olika språk. Förberedelser Projektets första skede har bestått av att skapa ett vetenskapligt ramverk och en organisatorisk struktur samt att utforma själva skrivuppropet. I uppropet föreslås en rad teman att strukturera berättandet utifrån, men utan några krav på att skribenterna strikt ska följa dem. Förebilden har varit de s.k. Arbetarminnena. I så måtto är uppropet upplagt som en vanlig levnadsberättelse, men med fokus på att det sker en flytt eller flykt. Det är inte en viss tid eller en specifik grupp immigranter vi vill nå. Alla som har migration som del av sin livserfarenhet är välkomna att delta. Det innebär att även utlandsadopterade är en av våra målgrupper. I uppropet betonas att grammatik och stavning inte har någon betydelse för berättelsernas värde alla har något att berätta och att man själv kan välja vilket språk man vill skriva på. Den här sortens insamling av livshistorier bör i största möjliga mån vara en mobilisering för ett frivilligt, folkrörelse- och folkbildningsbaserat arbete av de berörda själva. I det avseendet är insamlingen tydligt förankrad i de otaliga föregångarnas tillvägagångssätt. Fackföreningar och fackpressen var då givna samarbetspartners som en del av deras folkbildande uppdrag. Det gjordes ofta stora reportage, hela uppropen publicerades och lanserades ibland i formen av en pristävling. I dagens mediebrus är det inte lika självklart vilka aktörer som museer och arkiv kan samarbeta med, eller för den delen vilka aktörer som vill samarbeta med museerna. Fungerar en liknande mobilisering av rörelser och ideella krafter i vår tid? Det är inte självklart att folkrörelserna och museerna har samma dagordningar. En försvårande faktor är den mängd information som är i omlopp i samhället idag, i jämförelse med Arbetarminnenas guldålder. Uppropen får inte längre samma genomslag. Insamling via webb och TV Webben används idag världen över i stor utsträckning för både insamling och tillgängliggörande av material. En första överblick ger vid handen att migration och dess effekter nu är aktuella frågor för museer och arkiv på många platser. Det görs insamlingar av berättelser knutna till migration och byggs avancerade webbplatser med baser i Storbritannien, Frankrike och USA. TV har också ofta en fenomenal genomslagskraft. I Storbritannien har BBC både samlat in och publicerat personliga krigsminnen. SVT efterfrågar människors minnen under parollen Din plats i historien (SVT:s hemsida). Av flera teman föreslogs bland annat in- och utflyttare. På webbplatsen kan människor delge sina berättelser digitalt, en redaktion bearbetar dem och redan efter några dagar publiceras de på webben. De berättelser som har tillräckligt stort allmänintresse och har bäst förutsättningar för att bli bra television väljs ut för filmatisering. Intressant vore att jämföra karaktären på dessa berättelser med dem som kommer ut av ett skrivupprop. Lansering Vårt upprop lanserades med ett pressmeddelande i slutet av april och resulterade i viss uppmärksamhet i press, TV och radio. Reportagen har lett till att enskilda personer kontaktat oss för vidare information om deltagandet. Flera författare som skrivit egna biografier har också tagit kontakt för att uppmärksamma oss på deras alster. Några menade att allt redan fanns i deras böcker, ett skäl till att de inte behövde skriva egna bidrag till uppropet. Intressant nog 8 Samtid & museer nr 2/08

9 projekt i tiden Familjen Vega i Alvesta Foto Gonzalo Elias Vega Gonzales. Projektet Att minnas migrationen är finansierat av Stiftelsen framtidens kultur. Projektgruppen består av Ella Johansson (projektledare), Hassan Hosseini och Charlotte Hyltén-Cavallius, Mångkulturellt centrum samt Christian Richette, Nordiska museet. I ett initialt skede deltog även Dan Waldetoft, Nordiska museet. vill vissa av dem som tar fatt i uppmaningen att sprida uppropet i sina kretsar samtidigt också göra förändringar i den skrivna texten, trots att vi har vinnlagt oss om att ha ett tilltal som ska kunna fungera för olika generationer av migranter från många delar av världen. En journalist ville ta bort meningen om språket, eftersom den inte var relevant för hennes läsekrets, då estlandssvenskar alltid talat svenska. En arkivarie på ett stadsarkiv ville förenkla formuleringen Tillhörighet. Hur ser du på ditt beslut att flytta till Sverige? Vilket medborgarskap har du och vad betyder det för dig? Hur ser du på din identitet och ditt liv idag? till Känner du dig svensk?. Här kunde värdet av att ha öppna frågor som inte bara kräver ett ja eller nej-svar anföras som ett skäl till att ha frågan formulerad som den är. Kanske kommer en rad lokala justeringar och förändringar av uppropet att ske. Ibland utan vår vetskap, ibland med möjlighet att föra en dialog med dem som vill förändra. Spridning och reaktioner Under våren har vi spridit skrivuppropet både digitalt och med vanlig post till invandrarorganisationer, mångkulturkonsulenter, ABM-sektorn, tolkförmedlingar, medborgarkontor, folkhögskolor med invandrarlinjer samt till enskilda projekt som pågår i landet. Planerade spridningsvägar är religiösa samfund, fackklubbar, företagsanknutna veteransektioner och andra seniorföreningar. Självfallet vill vi också nå enskilda individer som inte är engagerade i föreningsverksamhet. Därför är biblioteken som social arena en god samarbetspartner. Stadsbiblioteket i Jönköping har producerat en skärmutställning om projektet och spridit uppropet till lokala bibliotek. Valsta bibliotek i Sigtuna planerar en egen skrivarcirkel i höst. Ickeföreningsanknutna personer kan också nås på andra typer av sociala träffpunkter. Här kan de så kallade områdesutvecklarna en profession som etablerades i storstadspolitikens kölvatten vara till hjälp. Projektet har även etablerat kontakt med studieförbund som ABF och Sensus och ska starta skrivarcirklar. Vi har också informerat olika invandrarföreningar och träffat representanter från de internationella kanalerna på radion, som sänt intervjuer på persiska och svenska om projektet. Under dessa månader har vi fått en mängd olika reaktioner på skrivuppropet. Kan jag berätta om mina farföräldrars migration från Tjeckien eller måste det vara självupplevt, undrar en kvinna. En SFI-lärare läste om uppropet i tidningen Sesam och ville använda det som en uppgift för sina deltagare i skolan. Kan du förklara för mina läsare varför de ska göra detta, säger en journalist från tidskriften Hujådå till mig under en intervju. Varför ska vi göra detta och vad får jag ut av det, är frågor jag fått fler gånger. Det är viktiga frågor. De bottnar kanske i en upplevelse av att samhället i form av museerna plötsligt vill ha någonting av mig, och vilken blir då min ersättning? Kan det bli fråga om någon ekonomisk ersättning för den personliga berättelsen? En representant för en samafrikansk förening, själv författare, väckte frågan om upphovsrätt. Hur blir det om vi i framtiden måste betala för att ta del av arkivmaterial i Sverige? Kommer då pengarna mina arvingar till del eller tillfaller de museet? Det är en viktig, och svår, pedagogisk uppgift i projekt av det här slaget att kunna förmedla hur detta är en angelägenhet för hela samhället. Ett svar som vi gett är att vi tillsammans skapar en ny version av en nu ganska etablerad skildring av Sveriges migrationshistoria. Det är en historieskrivning av både nationellt och internationellt intresse för hur migration har haft och har stor inverkan, inte bara på de länder människor flyttar till, utan också på de länder man lämnar. p Charlotte Hyltén-Cavallius är intendent vid Mångkulturellt centrum lotta.hylten-cavallius@mkc.botkyrka.se Samtid & museer nr 2/08 9

10 projekt i tiden Goda samarbeten samtids dokumentation för det lilla museet Spårvägsmuseet i Stockholm är personalmässigt ett litet museum, men med ambitionen att bedriva etnologisk, kvalitativ insamling. Detta förutsätter samarbete med andra aktörer och institutioner. I denna tvådelade artikel beskrivs ett samarbetsprojekt från musei- respektive universitetshåll. Våren 2007 inledde Spårvägsmuseet ett samarbete med etnologiska avdelningen vid Stockholms universitet. Projektet, på temat "bussen som kulturmiljö", var en del av studenternas fältarbete på fortsättningskursen. Inriktningen var SL som arbetsplats och samhällsföreteelse. Museets erfarenheter Av Christoffer Sandahl»Spårvägsmuseet drivs av Storstockholms Lokaltrafik (SL). SL och de olika trafikentreprenörerna i Stockholm (Busslink, Veolia och Swebus) var redan från början positiva till projektet. Museet kunde därför förmedla ett utvecklat kontaktnät till studenterna. Vi erbjöd också tillgång till våra lokaler, arkiv och samlingar. Museet blev en fast bas för flera av studenterna och fältkursens handledare var också stationerade här under ett antal timmar i veckan. Denna ingång till SL-världen, och möjligheten att använda sig av namnet Spårvägsmuseet, var säkert en trygghet för studenter ovana vid fältarbete och informantkontakt. Förutom detta fanns från början tanken att publicera delar av materialet på SL:s sida i tidningen Metro och i den interna personaltidningen. Uppsatserna har i dagsläget tyvärr inte blivit publicerade, men ambitionen kvarstår. Vad fick Spårvägsmuseet ut av projektet? På vilket sätt kan vi tala om ett lyckat samarbete? Museet, SL och trafikentreprenörernas kontaktpersoner såg tidigt samarbetet som goodwillskapande. Uppsatserna visade också att det finns en rad intressanta frågor i samtiden för vårt museum, som strävar efter att vara lika mycket ett museum för samtid och framtid som för dåtid och historia. Därför kan frågorna som avhandlades under fältkursen bli användbara exempelvis i utställningsproduktionen. Flera teman som vi på museet kanske inte vanligtvis skulle ha arbetat med blev aktualiserade. Ett par av uppsatserna behandlade museets verksamhet och väckte frågor som inom huset gav upphov till diskussion och konstruktiv självkritik. En student skrev till exempel om vilka grupper som är synliga/osynliga i våra utställningar. Flera uppsatser berörde bussförares yrkesidentitet och upplevda status. Personal berättade om tillhörighet, stress och sitt förhållande till resenärer. För museet är det här materialet värdefullt då det finns relativt få etnologiska undersökningar på dessa teman. I förändringstider med bolagssammanslagningar, trafik på entreprenad etc. blir texterna extra intressanta. Spårvägsmuseet etablerade också nya kontakter med universitetsvärlden, vilket är extra värdefullt eftersom vi inte själva har möjlighet att bedriva forskning. Det är också svårt att hitta tid för den fasta personalen att bedriva etnologisk dokumentation. Museets ständigt ökande besökssiffror har gjort det mer motiverat att anställa frontpersonal för att ta hand om besökare, detta möjligtvis på bekostnad av den inre verksamhet som bedrivs på de större museerna. Men det är ju bara B-uppsatser, kanske någon säger. Hur användbara är de egentligen? För museets del är det kanske så att texternas problemformuleringar, mer än svaren, är det mest intressanta. Tiden för studenten att skriva sin uppsats är begränsad. Även erfarenheten, och förmågan att dra slutsatser, kan ibland saknas. Övertolkningar av det insamlande materialet är lätta att göra. Huvudsyftet med projektet var ju i första hand en träning för studenterna i insamling och bearbetning av ett etnologiskt material mer än dokumentation åt Spårvägsmuseet. Men här ligger det lyckade samarbetet: det visade sig vara både och. p Christoffer Sandahl är insamlingsansvarig vid Stockholms Spårvägsmuseum christoffer.sandahl@sl.se 10 Samtid & museer nr 2/08

11 projekt i tiden Ser personerna på bilden varandra? Temat för samarbetet och fältkursen var kollektivtrafiken som kulturmiljö och flera av uppsatserna behandlade relationen mellan trafikpersonal och trafikanter. Foto Janne Danielsson. Med studenter i fält Av Kjell Hansen»Liksom de flesta andra etnologiska institutioner i landet har vi vid Stockholms universitet en kurs i fältmetoder för studenter som läser sin andra termin. För att kunna genomföra fältkurserna är vi i hög grad beroende av att kunna samarbeta med andra, ofta med kommuner och museer. Under vårterminen 2007 valde vi, efter kontakter med Spårvägsmuseet, att ha bussen som kulturmiljö kollektivtrafik i storstad som tema. Samarbetet innebar att det blev relativt enkelt för studenterna att komma i kontakt med informanter, liksom att det fanns en intresserad mottagare av det studenterna kom fram till. Meningen med fältkursen är att studenterna ska få en träning i att samla in och upprätta ett etnologiskt material och att de ska få ett underlag för den egna uppsatsen. Vid den nu aktuella kursen lade vi också viss vikt vid att försöka lära studenterna hur man samverkar med en extern uppdragsgivare, bl.a. i hur man formulerade sitt forskningsfält. I huvudsak fokuserade vi på två huvudfält: Med utgångspunkt i SL som arbetsplats fanns goda möjligheter att studera arbetslivsfrågor som t.ex. Hur ser arbetslivets villkor ut idag? Hur klarar bussförarna storstadens trafikstress? Hur arbetar man med integrations- och jämställdhetsfrågor? En annan utgångspunkt var de resande. Vad gör människor när de åker buss eller tunnelbana? Vilka uttalade och outtalade umgängesregler finns? Hur gör man sig privat i den offentliga miljön? Vad finns det för berättelser om bussar och tunnelbanetåg? Hur går det till att vänta? Hur fungerar bussar och tunnelbana som mötesplatser? För de flesta studenter är den här kursen första gången de får tillfälle att göra etnologi på riktigt, att vara i fält och sedan fundera över vad det man upplevt och samlat in kan betyda. Hur man ska gå tillväga ter sig inte alltid självklart eller enkelt. Inte sällan arbetar studenterna med flera olika metoder observationer och intervjuer, naturligtvis, men även tidningsartiklar, arkivmaterial och andra dokument kan utgöra källor. Fältarbetet ska generera ett material som sedan ska användas i arbetet med en uppsats. Att läsa etnologi på denna nivå handlar alltså sammantaget om att få en fördjupad kunskap om teori och metod, vilket konkret innebär att lära sig att dokumentera och analysera livssituationer och vardagsmiljöer, samt fundera över de kritiska och reflexiva aspekterna, både när det gäller material och det egna agerandet. Det vi fick var ett tjugotal uppsatser. Här fanns uppsatser om hur bussförare hanterar en stressande trafik, vad människor gör medan de väntar på bussen, de första kvinnliga bussförarna, vad som händer när man stiger på bussen etc. I ärlighetens namn ska väl sägas att uppsatsernas kvalitet var skiftande och att mycket få av de enskilda uppsatserna skulle klara testet att på egen hand kunna utgöra en dokumentation av en företeelse. Men sammantaget kom uppsatserna att öppna för ett antal spännande perspektiv på kollektivtrafik i storstad. För oss på universitetet slutade egentligen projektet i och med att uppsatserna seminariebehandlades, samtidigt som vi ju inser att detta skulle ha kunnat vara början på ett tydligare riktat och fördjupat samarbete mellan oss och museet. När detta av olika skäl främst brist på tid och pengar så sällan är möjligt, kan vi ändå vara nöjda med det lilla bidrag vi gett till museets dokumentationsverksamhet och mycket tacksamma för det stöd och den hjälp vi fått genom samarbetet. p Kjell Hansen är universitetslektor vid Etnologiska avdelningen, Stockholms universitet kjell.hansen@sol.slu.se Samtid & museer nr 2/08 11

12 projekt I TIDEN Interregionala samiska samarbe Av Anna Westman»Liksom många urbefolkningar har samer under senare år lyft frågan om tillgänglighet till och förvaltning av det egna immateriella och materiella kulturarvet. Detta beroende på att stora delar av kulturarvet idag finns på institutioner utanför det samiska området. Det är politiska frågor, som tidigare i första hand har ventilerats på konferenser, men som genom projekten Samiskt jojkarkiv och Recalling Ancestral Voices Repatriation of Sámi Cultural Heritage har diskuterats på kulturarvsinstitutioner i Sápmi. Tilltro och tålamod Mellan 2005 och 2007 var Ájtte museum värd för ett projekt vars mål var att säkerställa bevarandet av jojkinspelningar som finns på olika institutioner i Norge, Sverige och Finland. Målet var också att göra inspelningarna tillgängliga genom en databas. Jojkarkivprojektet arbetade även för att ett fast jojkarkiv skulle etableras. Siida Sámi museum i Finland och Juoigiid Searvi (Jojkförbundet, en organisation för jojkare) med bas i Norge, var våra samarbetspartners. Juoigiid Searvi tog initiativet. De upplevde att äldre jojkinspelningar var onåbara för deras medlemmar. Kanske är den upplevelsen svår att förstå för oss som arbetar på kulturarvsinstitutioner, men många människor upplever museer och arkiv som låsta och materialet som otillgängligt. Idag finns 6765 jojkinspelningar från Sverige och Norge sökbara i Libris deldatabas Nordiskt jojkarkiv, och därmed tillgängliga för en bred publik. På Ájtte och Siida museum har lyssningsstationer etablerats där man kan lyssna till de digitaliserade jojkarna. På grund av den finska lagstiftningen finns de finska inspelningarna inte tillgängliga via Libris, i stället får man kontakta Siida museum. Många små och medelstora museer, inom ett geografiskt vidsträckt område, med ett brett verksamhetsfält så kan en bild av det samiska museilandskapet tecknas. Sedan länge har det funnits en önskan om samarbeten över nationsgränserna men de ekonomiska och personella resurserna har tidigare inte räckt till. Dagens projektinriktade arbetsmetoder och EU som ny finansieringskälla har ändrat förutsättningarna och öppnat nya möjligheter för gemensamma projekt. Själva projektet sträckte sig över två och ett halvt år men det tog tre år att finna sex miljoner kronor till finansiering. Att tro på idén, att ha tålamod och att kunna tänka om och anpassa projektet efter nya omständigheter är viktigt för att överhuvudtaget kunna sjösätta ett större samarbetsprojekt. För jojkarkivet innebar det att byta samarbetspartner i Finland, att minska budgeten och att överklaga ett avslag på en ansökan. Mycket realiserades genom projektet, men att skapa ett fast jojkarkiv var kanske ett önsketänkande. Att förena framtida visioner med ett praktiskt arbete är kanske inte realistiskt? Lika men samtidigt olika Att förbättra tillgängligheten till det samiska kulturarvet var också en utgångspunkt för projektet Recalling Ancestral Voices Repatriation of Sámi Cultural Heritage. Även detta ett interregionalt samarbete, denna gång mellan Siida museum, Ájtte museum och Várjjat Sámi Musea/Varanger Samiske Museum i Norge. Projektet hade fokus på det materiella kulturarvet i form av samiska föremål. Målen för projektet var att få information om samiska föremål vid museer i Norden, att lyfta frågan om förvaltning av det samiska kulturarvet och att förbättra tillgängligheten till det samiska kulturarvet för samerna själva. Även i Lunchdiskussion i anslutning till seminariet Recalling Ancestral voices Repatriation of Sámi Cultural Heritage i Enare, Finland 3 5 oktober Foto Sunna Kuoljok, Ájtte, Svenskt fjäll- och samemuseum. detta projekt var ambitionsnivån hög: För att kunna utreda rättigheterna till det materiella samiska kulturarvet och dryfta återföringsfrågan mer ingående är det nödvändigt att få en översikt över föremålen och uppgifter knutna till dem lyder en formulering i projektplanen. Även nu upprättades en databas där samiska föremål på olika museer i Norge, Sverige och Finland kan sökas. I ett kort projekt på ett år är det viktigt att snabbt komma igång med arbetet. En förutsättning var erfarenheterna från Jojkarkivprojektet. Trots att det på tre samiska museer finns en samsyn och en gemensam historia som gör att startfasen blir kort, finns det skillnader i hur vi arbetar. Den nationella lagstiftningen 12 Samtid & museer nr 2/08

13 projekt i tiden ten Arbetsspråken är många i ett samiskt interregionalt projekt. Montage: Per Niila Stålka, Ájtte, Svenskt fjäll- och samemuseum. och museiorganisationen i de olika länderna är strukturella skillnader som påverkar projekten, men vi tar också med oss interna svårigheter in i samarbetet. Kommunikation är ett grundläggande problem i nästan alla organisationer. Lägger man dessutom till språkliga, geografiska och kulturella avstånd kan det bli en grund till missförstånd. Det finns inga enkla lösningar på detta. Men det krävs att man är tydlig, att man är medveten om att man måste röra sig utanför den egna referensramen och att man är öppen för olika nationella lösningar. Vem ska vara med? Det finns ibland en oro att projektarbeten tar kraft från det ordinarie museiarbetet. Så kan det naturligtvis vara, men samtidigt kan samarbetsprojekt också hjälpa till att omdefiniera vari museiarbetet egentligen består. Därför bör man välja samarbetsprojekt med omsorg, de ska användas för att sätta fokus på och driva viktiga frågor framåt. En annan fråga är om man ska projektanställa eller om ordinarie personal ska ingå i projekten. Att få tillfälle att arbeta i ett samarbetsprojekt är i regel väldigt stimulerande och utvecklande, speciellt för anställda på mindre arbetsplatser. Projekten ger möjligheter att arbeta med nya kollegor och utbyta erfarenheter som kommer museet till gagn. Projektarbete kan även vara en möjlighet att fokusera, i ett annars ofta splittrat arbete. Samtidigt ligger det naturligtvis en fara i att man blir sittande med två jobb, projektjobbet och de ordinarie arbetsuppgifterna, vilket kan skapa en frustrerande arbetssituation. En annan utmaning är hur erfarenheter från ett projekt ska kunna införlivas i det löpande arbetet. Det finns en risk att projekt blir en parantes i verksamheten, något som naturligtvis ökar när de som varit engagerade slutar. Kontinuiteten kan dock underlättas om ordinarie personal har deltagit. Fördjupat samarbete, nu om samtidsfrågor Trots oväntade ekonomiska bekymmer i ett av projekten har vi inte blivit avskräckta av samarbetet. Snarare har det blivit en viktig del i museernas verksamhet. Därför tar Ájtte museum, Siida museum och Varanger museum samt Saemien sjite sig an ett nytt projekt, denna gång med inriktning på samisk samtid. Nu vill vi arbeta för att öka ungdomars delaktighet i skapandet av samiskt kulturarv genom att vi tillsammans ringar in vilka frågor som är viktiga för samiska ungdomar idag och tillsammans arbetar med dokumentationer. Vi vill också öka utbytet mellan samiska ungdomar i olika länder. Museerna har diskuterat hur arbetet i de olika länderna ska bedrivas och hur vi kan samordna oss. Även denna gång är erfarenheter från tidigare projekt en förutsättning för en öppen dialog. Nu när projektplan och budget är färdiga är det dags att söka den nationella finansieringen. Förutsättningarna för stöd är väldigt olika i de tre länderna. Arbetet med att finna finansiering till projektet är tidskrävande och ibland oinspirerande. Samtidigt blir diskussionen med finansiärerna en möjlighet att tänka igenom projektet och vässa argumenten varför projekt är viktigt. Till de redan genomförda projekten har vi sökt pengar från Interreg III som stöds av den Europeiska Unionen, Länsstyrelsen i Lapplands län (Finland), Norsk kulturråd, ABM-utvikling (Norge), Sametingen i Norge och Sverige, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Statens kulturråd (Sverige), Nordkalottrådet, Samerådet och Nordisk kulturfond. Men det gäller att aktivt söka nya oprövade finansieringsmöjligheter. p Anna Westman är intendent vid Ájtte, Svenskt fjäll- och samemuseum anna.westman@ajtte.com Webbadresser: Litteratur med anknytning till projekten: Jouste, Marko, Mosnikoff, Elias & Sivertsen, Seija, Maaddârää jji leeu d/esivanhempien leuddit The Leu dds of the Ancestors (bok & cd) Kohtaaminen Gávnnadeapmi, Red. Juosto, Marko. Inari Kuoljok, Sunna, Att göra ett kultuarv synligt. Fataburen 2008: Nordiska museets förlag. Kuoljok, Sunna Slutrapport. Recalling Ancestral Voices Repatriation of Sámi Cultural Heritage. Stålka, Per Niila Slutrapport. Samiskt jojkarkiv. Samtid & museer nr 2/08 13

14 projekt i tiden En insamlingsmodell för samti Av Linda Lundberg»Som ett hjälpmedel i urvalsprocessen har Länsmuseet Varberg utarbetat en modell för aktiv insamling av samtida föremål där vi utgår från en aktuell samhällsföreteelse. Därigenom får insamlingen en konkret utgångspunkt som berör stora delar av befolkningen. De föremål som förvärvas har dessutom hela sin samtida kontext bevarad. Det glokala Varberg Vi har prövat modellen i tre olika projekt, Det kontantlösa samhället, Snygg och känd samt Det glokala Varberg, som vi arbetat med under 2008 och som här ska beskrivas närmare. Projektet leddes av Annika Åkesson och Linda Lundberg och till vår hjälp hade vi en referensgrupp bestående av trettio personer i åldern 28 till 64. Referensgruppen bestod i det här fallet av samtliga anställda på museet. Det hade varit önskvärt med en större åldersmässig spridning, men i övrigt var sammansättningen i linje med våra kriterier. Efter diskussion och omvärldsanalys där vi talade om vilka företeelser som är aktuella just nu valde vi att arbeta med globaliseringen. Temat avgränsades till globaliseringens effekter på individnivå i Varberg idag och till kulturella förhållanden, som tendensen till enhetlighet i konsumtionsmönster och spridning av samma produkter världen över. När det globala möter det lokala, som i vår studie, talar man om glokalisering. Museernas insamling av föremål från vår egen tid är blygsam. Försämrad ekonomi och fulla magasin kan vara en anledning, men är det också så att den stora föremålsmängden i samhället har paralyserat oss? Och är det fortfarande så att museivärlden inte värderar nutida föremål på samma sätt som äldre? Det behövs nya grepp på föremålsinsamlingen! Observationer, intervjuer och insamling Huvuddelen av arbetet i modellen upptas av dokumentationen. Här bestod den av fältstudier i Varbergs centrum, intervjuer med referensgruppen samt insamling av fakta och statistik. Det skriftliga materialet utgjordes framförallt av artiklar från lokala och nationella dagstidningar som behandlade allt från internationella kontakter vid skolor i Varberg till halländska protester mot Kinas diktatur. Statistiken gällde i huvudsak resande och konsumtion. I fältstudien gjorde vi observationer av det offentliga rummet i Varberg och fotodokumenterade spår av globaliseringen. Mest uppenbart var att många av stadens butiker och restauranger har utländska namn och uttryck som Drop In, Sale och Take Away används flitigt. Livsmedelsbutiker har utökat sitt sortiment av utländska varor och antalet restauranger med utländskt kök i Varberg har blivit fler de senaste åren. Särskilt det thailändska inslaget var tydligt: thailändsk livsmedelsbutik, flera thairestauranger, thaimassage, thailändska torgförsäljerskor, reklam för att köpa hus i Thailand m.m. Vid en av thairestaurangerna iakttogs även ett buddistiskt offeraltare med blommor, rökelse samt mat och dryck. En anledning till det thailändska inslaget är troligen det ökande charterresandet till Thailand vilket har öppnat upp dörrarna för den thailändska kulturen. Detta har i sin tur medfört arbetstillfällen samt inflyttning hit. Den asiatiska trenden visade sig även Arbetsmodellen Att samla samtiden är uppbyggd i sju steg: 1. Bilda referensgrupp med personer av olika kön, etnicitet, ålder och bakgrund som bollplank för projektet. Gruppen bör vara så heterogen som möjligt för att ge olika infallsvinklar. 2. Omvärldsanalys. Gruppen diskuterar och analyserar vad som är viktigt i vår tid, vilka företeelser som har och troligen kommer att få betydelse för samhällsutvecklingen och individen även framöver. Minnesanteckningarna från gruppens diskussioner sparas för eftervärlden som en del av dokumentationsprocessen. 3. Avgränsning bestäm tidsperiod och företeelse. 4. Dokumentation. Här ligger merparten av arbetet. Dokumentationen innefattar bland annat insamling av fakta och historik, statistik, intervjuer och deltagande observationer, publicerat material som böcker, Internet, artiklar, reklam etc. Det insamlade materialet bör finnas lättillgängligt kopplat till föremålen. 5. Föremålsinsamling med motivering. Motivera insamlandet med en utförlig redogörelse. På vilket sätt speglar detta föremål vår tids samhälle? Hur påverkas individen och på vilket sätt påverkas samhället i stort? 6. Sammanfatta och förmedla. Omvandla resultaten till publikt inriktade aktiviteter i form av artiklar, pressreleaser, utställningar, programverksamhet och presentationer på nätet. På så sätt kopplas också det inre arbetet med samlingarna samman med den utåtriktade verksamheten. 7. Kvalitetssäkring. Gör en plan där man efter ett bestämt tidsintervall (10-20 år) ser över insamlingen för eventuell komplettering. Gör en bedömning och en prognos kring föremålet eller företeelsen. 14 Samtid & museer nr 2/08

15 projekt i tiden dens föremål i flera av stadens inredningsbutiker, där Buddha förvandlats från att vara en religiös gestalt till prydnadsföremål. Sedan några år finns även Asia spa på stadshotellet, där man bland annat lockar med ayurvedisk kristallbehandling och kinesiska kurbad. Intervjuerna med referensgruppen kom att ligga till grund för insamlingen. I intervjuerna diskuterades både för- och nackdelar med globaliseringens effekter inom områden som mat, omvärldskontakt, resor och konsumtion. Några exempel på kommentarer: Vi använder en massa konstiga kryddor och smaktillbehör: Harissa, Sambal Oelek och indiska kryddor som jag inte kommer ihåg vad de heter. (57-årig kvinna) Min kontakt med El Salvador har blivit lättare. Det är billigare att ringa hem. Internet med e-post och webbkamera är fantastiskt eftersom att man känner sig närmare hemma. (44-årig kvinna född i El Salvador) Jag har arbetat som aupair i London, på hotell i Österrike, på café i Oslo och gått reseledarutbildning på Mallorca. Jag har även rest runt en längre period i Australien och på Nya Zeeland. (32-årig kvinna) Frågan är hur länge svenskan kommer att finnas kvar? (49-årig man) Min äldste son, 19 år, är väldigt inne på allt som är asiatiskt, Manga, tecknade japanska filmer, det började med Pokémon när han var i 10-årsåldern. Han gillar även asiatiska inredningsdetaljer. (44-årig kvinna) Föremål som vi sedan valde att förvärva var bland annat kokboken Ditt nya skafferi, en webbkamera, en kabinväska, filmen En obekväm sanning, en Buddhastaty samt Pokémonkort. Till samtliga föremål finns kontext och motivering. Buddha och tomten samsas i butiken. Foto Annika Åkesson, Länsmuseet Varberg. Pokémonkorten fick museet av 19-åringen som nämns i ett av citaten. Det hela började 1999 då korten lanserades i Sverige. Pokémon, som är ett samlingsnamn på ett flertal fantasifigurer, introducerades 1996 i ett spel skapat för den japanska speldatorn Game Boy. Grunden i konceptet är hundratals papperskort som man kan samla, byta och spela med. De populäraste figurerna har skapat en mångmiljardindustri med en mängd kringprodukter som leksaker, skolprylar, monsterbollar, godis och klistermärken. Pokémonkorten förvärvade vi som exempel på globaliserad leksak. De har dessutom haft en inverkan på individens framtida intresse för Asien, vilket mamman inte kunde ana när hon gav sonen de första korten. Förmedling och kvalitetssäkring Vi valde att förmedla resultatet genom en liten monterutställning på Länsmuseet Varberg och genom en sammanfattning av projektet på museets hemsida. Mest intresserade är de yngre (>35 år) museibesökarna. De är positiva till att deras egen samtid finns representerad på museet och att frågor som är aktuella idag lyfts fram. De mer traditionella besökarna har än så länge varit lite mer svårflörtade, sannolikt därför att deras Offeraltare på marken vid en mur bakom en Thai Take Away. Vid lunchtid ställs en hel måltid ut. Foto Linda Lundberg, Länsmuseet Varberg. uppfattning om vad ett museum och ett museiföremål är inte stämmer överens med moderna föremål och företeelser. Vi har en plan att om några år se tillbaka på projektet och utvärdera insamlingen. Förmodligen kommer globaliseringens effekter på individnivå i Varberg att öka, men aldrig helt slå ut det rätt så starka lokala greppet om staden, och föremål som symboliserar globaliseringen kommer att växla snabbt med nya trender och influenser. Genom att presentera ett förslag till hur en aktiv insamling av samtidens föremål kan se ut vill vi inspirera andra till liknande arbeten. Eftersom ingen kan veta vad framtiden kommer att efterfråga satsar vi hellre på att öka förståelsen för museernas arbete genom att arbeta med aktuella samhällsföreteelser och samtida föremål. En mer samhällsinriktad museiverksamhet har fördelen att den kan locka nya besökare, öppna upp för nytänkande och i förlängningen skapa mer kreativa museer. p Linda Lundberg är antikvarie vid Länsmuseet Varberg linda.lundberg@lansmuseet.varberg.se Samtid & museer nr 2/08 15

16 Forskarkrönika Malmfältens förvandlingar Av Birgitta Svensson»När de europeiska samhällena utvecklades från bonde- till industrisamhällen runt förra sekelskiftet, växte efterfrågan på järnmalmen i Kiruna och Malmberget och gruvdrift i stor skala kom så småningom att utvecklas. Idag är det länder som Kina som står för den industriella utveckling som leder till att världsmarknadspriset når ofantliga nivåer, vilket i sin tur gör att brytningen av malmen expanderar oerhört snabbt. Då samhällen en gång etablerades i anslutning till gruvdriften, valde man naturligtvis att lägga dem nära verksamheten. Idag visar det sig att malmkropparna ligger under nuvarande bebyggelse och infrastruktur, vilket leder till att väsentliga delar av staden Kiruna måste flytta om driften ska kunna fortsätta. Natur och kultur kommer i konflikt med varandra. Den underjordiska gruvan ger sprickbildningar i jorden och människor måste anpassa sin stad efter var malmen finns. I Malmberget har man sedan ett halvt sekel vant sig vid att malmen kräver att man flyttar sina hem. I Kiruna har det först nu blivit aktuellt att flytta hus, järnvägar och vägar. Det finns flera intressanta skillnader mellan problematiken i malmfältens olika orter. Tvärvetenskaplig samverkan Med syfte att undersöka hur stora strukturomvandlingar som resulterar i drastiska fysiska förändringar också förändrar människors kulturmiljö, etablerades en forskargrupp Det som pågår i malmfälten framstod som en adekvat miljö att fokusera. Frågorna i projektet Strukturella förändringar och kulturarvsprocesser. Förändring, förlust, omvandling, har kretsat kring hur kulturmiljön både förändras av och förändrar såväl fysiska som sociala och kulturella värden i samhällen under stort omvandlingstryck. Uppgiftens komplexa karaktär med analys av såväl planeringsbedömningar och miljökonsekvensbeskrivningar, som förändringarnas betydelse för olika grupper i samhället, innebar att ett tvärvetenskapligt angreppssätt var nödvändigt. En forskargrupp bestående av forskare från KTH:s institution för samhällsplanering och miljö samt från Kulturvård vid Göteborgs universitet och etnologiämnet vid Stockholms universitet och Nordiska museet etablerades och finansiering erhölls från Riksantikvarieämbetet. Riksantikvarieämbetet hade inledningsvis kontaktat oss, då de insett det forskningsbehov som förelåg för att de skulle kunna hantera sitt regeringsuppdrag att följa utvecklingen i malmfälten ur kulturmiljösynpunkt. En av huvudfrågorna kom att bli hur respekten för olika värderingar av kulturmiljön ska kunna förenas med industrins krav. Vår avsikt har varit att åstadkomma en analysmetod där olika medborgares syn på vilka värden de ser i kulturmiljön jämförs med dessa värdens möjligheter till inflytande i planeringsprocessen. Vi ser kulturmiljö som synonymt med människors hela livsmiljö och utgår från att det finns olika miljöer på samma plats utifrån olika gruppers tolkningar. Olika processer i Kiruna och Malmberget Kiruna planlades och bebyggdes vid förra sekelskiftet. LKAB:s förste disponent Hjalmar Lundbohm, hade intresse för samhällsbyggnadsfrågor och ett umgänge bestående av flera av den tidens kända arkitekter och konstnärer, varför Kiruna redan från början anlades som en svensk mönsterstad i fjällvärlden. Under hela 1900-talet har sedan intresset bland kända arkitekter att bidra till utformningen av stadsbilden fortsatt. Parallellt har värden och normer för vad som är värdefull bebyggelse formulerats. Det märkvärdiga med att flytta en stad som fått status som mönstersamhälle och som besöks av många turister på väg till fjällvärlden har naturligtvis också lockat till sig mycket forskning och flera projekt är på gång i Luleå och Umeå. En hel del uppsatser om flytten har också skrivits i ämnen som kulturgeografi, samhällsplanering och urbana studier. Norrbottens museum följer de samhällsomvandlande processerna i ett långsiktigt projekt i samarbete med lokala aktörer. I skuggan av Kiruna finns Malmberget. Där har betydligt större förändringar skett, vilket vi dokumenterat i den första delen av vår undersökning. Den inriktades på historiens betydelse i kulturmiljöförvaltningen, men också på den riskhantering som det innebär att förvandla människors livsmiljö (Svensson & Wetterberg 2008). Vi valde att börja våra undersökningar där eftersom intresset för vad som hände i Malmberget verkade så litet, samtidigt som ansvariga tjänstemän på LKAB och i kommunen menade att här fanns en så stor förändringsvana att problem inte skulle uppstå på samma sätt som i Kiruna. Större delen av det som en gång var centrum i Malmberget finns nu i den grop som vuxit sig allt större under de senaste decennierna och hur detta förändrat människors miljö har alls inte uppmärksammats på det sätt som nu sker inför den framtida förändringen av Kiruna. Förvandlingar som en kontinuerlig process Flera förvandlingar har ägt rum i malmfälten från uppgång till nedgång, från samhällens tudelningar till att hela centrum försvunnit eller ska förflyttas. Förvandlingar är det konstanta i samhäl- 16 Samtid & museer nr 2/08

17 FORSkARkRöNIkA Kiruna: gruvan, kyrkan och stadshuset. Den här teckningen av en tioårig flicka kan sägas sammanfatta den bild av staden som kanoniserats. Foto Birgitta Svensson. len som är så beroende av den naturresurs som malmen utgör. Utan malmen inget samhälle över huvud taget. Den första förvandlingen skedde då samernas marker och näring utmanades av nybyggarna som anlade industrisamhällena. Därefter har gruvsamhällena gått förvandlingar till mötes då man trott att verksamheten skulle försvinna som på de flesta gruvorterna i de sydligare delarna av Sverige, för att sedan åter växa och tvingas förvandlas igen. Förvandlingarna har också lett till att Nordiska museet tidigt intresserade sig för samhällena i malmfälten. Då museet i slutet av 1930-talet insåg att det var dags att dokumentera även livet i städerna påbörjades en expedition till Kiruna av Brynolf Hellner Under flera år arbetade sedan Astrid Odstedt med att insamla ett rikt intervjumaterial till museet. Även det stora Svensk stadprojektet hade valt ut Kiruna som en stad av intresse på grund av den yttre morfologiska utvecklingen och även detta material finns i museets arkiv. I Hellners arbetsplan för hur fältundersökningarna skulle bedrivas, framgår att det fanns en samverkan mellan de båda projekten. Vår avsikt är nu att göra en jämförande studie i Kiruna, för att se hur värden förändras, dels över tid och dels på olika platser med samma problematik. Det är också vår mening att jämföra vår tids analysmetoder med dem som användes av 1940-talets etnologer. Kulturarvsprocesser i människors livsmiljö En fokus för studien är hur människor upplever förändringarna. Vi har då bland annat funnit en kulturarvsprocess, som kan beskrivas som en förvandling från materiellt kulturarv till immateriellt. Då den stora gropen skapats i Malmberget till följd av gruvdriften, har en berättartradition om den goda Malmbergsandan utvecklats parallellt med att kyrkor, biografer, Folkets hus, butiker och bostäder försvunnit ner i Gropen. Vi har emellertid också kunnat konstatera att det finns stora skillnader i den identitet som formas av och på platsen, beroende på vem det är som berättar. Kulturarvsprocesser måste studeras i relation till en rad olika tillhörigheter såsom kön, klass, generation och i de här områdena inte minst i förhållande till huruvida man är renägande same eller beroende av gruvan för sitt arbete. Den kommande flytten av Kiruna innebär naturligtvis särskilda svårigheter för rennäringen. Som exempel kan nämnas att sametinget i sitt remissvar på översiktsplanen skriver att kulturmiljöbegreppet där enbart behandlar byggnader och fornlämningar. I stället borde det handla om hela den av människan påverkade naturen. De pekar också på att stora delar av den samiska kulturen består av oskriven, tyst kunskap som överförts traditionellt och således utgör immateriella kulturvärden. Det är också slående hur det fortfarande i planeringen talas om vildmark och orörd natur, trots att områdena här varit hävdade och bebodda mycket länge. Den fråga som i dag ställs om vad som är värt att flyttas tror vi betyder mindre än frågor om vad det betyder för människor att samhällen delas eller att deras kulturmiljö som boende och livsmiljö nedvärderas eller negligeras. I tidningsartiklar från Kiruna beskrivs exempelvis hur man skyr en förändring som leder till den förslumning av delar av samhället, som man menar skett i Malmberget. p Birgitta Svensson är professor vid Nordiska museet och Stockholms universitet och ordförande i Nordiska museets och Samdoks forskningsråd samt ledamot av Samdokrådet birgitta.svensson@nordiskamuseet.se Referens Svensson, Birgitta & Wetterberg, Ola (red.) Malmberget. Strukturella förändringar och kulturarvsprocesser en fallstudie. Stockholm: Riksantikvarieämbetet Samtid & museer nr 2/08 17

18 KOMMENTAR Försvinnandet som attraktion Av Niklas Ingmarsson och Robert Willim»Men Upplösning som metod och infallsvinkel kan vara inspirerande och det kan kanske vara så att det försvunna har mer att berätta än det kvar varande. Och även om museerna inte vågar sig på detta, så har andra grupper i samhället, som också arbetar med 1900-talshistoria, upptäckt att denna infallsvinkel kan vara framgångsrik. Vissa av aktörerna är kommersiella, andra jobbar helt ideellt och några på vetenskapliga grunder. Gemensamt för dem är att de lyckas nå ut till en oväntat bred publik. Svenska kulturhistoriska museer har till uppgift att verka som bevarare av historien. Minnen ska sparas och glömska motas undan. Är det något bevarandeinstitutionerna fruktar är det förslitning och destruktion. Bilens miljöer Tidskriften Riksettan, som ges ut av OK Förlaget AB, kommer ut med ett par nummer per år och beskriver sig som en tidning om bilismens guldålder. Man tror därför att den i första hand vänder sig till motornördar, men den innehåller mer än förutsägbar bilnostalgi. Bilen har en biroll, fokus ligger på dess miljöer: bensinmackarna, motellen, garagen och vägkrogarna som blev en helt ny arkitektonisk fauna i Norden under och 1960-talen men också bortglömda vägsträckningar som hamnat i skymundan när snabbare motorvägar och rakare trafikleder dragits fram genom landskapet. Personliga reseberättelser, reportage om litteratur med bilanknytning samt personporträtt balanserar upp den fysiska betraktelsen. Tonen i tidningen är genomgående präglad av vemodig saknad. Spåren från bilismens genombrottsår håller på att försvinna grusvägar, BP-mackar, folkparker, bilar utan krockkuddar, gamla garage utan att någon tycks ta ansvar för detta. Riksettan är ett upprop, ett manifest för att minnena från bilismens genombrottsår inte får gå obemärkt förlorade. Man knackar Riksantikvarieämbetet, landets främsta bevarandemyndighet, på axeln och pockar på uppmärksamhet och bekräftelse. Det nostalgiska stoftet ligger som ett lätt puder över sidorna, men det blir aldrig dammigt. För det riktigt intressanta med tidningen är att dess bevarandeiver inte är av karaktären att precis allt måste bevaras, utan att den tillåter sig att också njuta av det ofrånkomliga förfallet detta de traditionella kulturmiljöinstitutionernas stora skräck. Riksettan bjuder sina läsare på det bedagade och gistna. Här finns rosten, den spruckna putsen, de glömda platserna och de sista ögonblicken. Tidningen blir därmed en del av en historiegenre som frodas i samtiden, en ruinromantisk strömning som säljer som aldrig förr. Ruinturism I Sverige har Jan Jörnmarks böcker och webbplats kring temat Övergivna platser rönt stora framgångar. Böckerna säljer i stora upplagor, och media liksom en intresserad allmänhet lockas av ruinromantiska skildringar av ett förfallet 1900-tal. Jörnmarks publikationer är emellertid bara toppen på ett isberg. Sedan millennieskiftet har mängden dokumentation och olika skildringar av ruiner från framför allt förra seklet ökat explosionsartat på Internet. Ruinbilder visas på webbplatser med namn som Abandoned Past, Abandoned Places, Cathedrals of Decay, Dark Passage, Dubtown Industriekultur, Forbidden Places, Lost Places, Spuren der Industrie, Modern Swedish Ruins, Rostsverige, The Virtual Museum of Dead Places, Urban Atrophy, Urban Desertation etc. En stor mängd människor ägnar sig numera åt en sorts alternativ kulturarvsturism. Ofta kategoriseras denna ruinturism som urbant utforskande, urban exploration, När bron över Stora Bält i Danmark stod färdig slutade färjorna att gå. Kvar blev ett helt färjeläge, som nu långsamt håller på att brytas ned. Foto Niklas Ingmarsson, Kulturen. där man drivs av lockelsen att bege sig till miljöer som har glömts bort eller ignorerats av kulturarvsinstitutioner eller andra investerare. Det finns ett drag av samhällskritik i verksamheten, då man värderar det oordnade, det bortglömda, det som ej har kommersialiserats eller inkorporerats i rationella återvinningsprogram. Ruinturism kan ses som en reaktion på mediers och myndigheters satsningar på trendriktig ordning och reda. Målet för de urbana upptäckarna är övergivna platser som inte präglas av välordnad upplevelsedesign eller masterplans av berömda arkitekter. På webbplatsen infiltration.org, som har varit en viktig röst för rörelsen, skriver signaturen Ninjalicious om det sorgliga i att många människor aldrig upptäcker det intressanta som dagligen finns omkring oss. Han beklagar att för många människor verkar det enda sevärda i städer vara de välordnade attraktioner som kräver inträde. Han menar att det inte är konstigt om folk känner sig otillfredsställda när de lunkar fram mellan sammetsrepen på väg ut mot present butikerna som finns i anslutning till många konsthallar, museer och kulturhus. p Niklas Ingmarsson är1:e antikvarie vid Kulturen, Lund. niklas.ingmarsson@kulturen.com Robert Willim är fil dr i etnologi vid Lunds universitet och forskar bl.a kring hur ruinromantiken har integrerats i estetiseringen av 1900-talets industrisamhälle. Se robert.willim@etn.lu.se 18 Samtid & museer nr 2/08

19 POOLER OCH PROJEKT Orrevikens barnkoloni på Bokenäset i Bohuslän byggdes Detta foto är från Bohusläns museums bildarkiv.» Hemliv och fritid Materiellt och immateriellt Poolerna för Hemliv och Fritid har nu gått samman. Att ansvarsområdena korsar varandra har varit uppenbart sedan länge och det har inte varit svårt att hitta teman för våra gemensamma fältseminarier och samtal. I våras träffades vi på Västkusten för att ta del av dokumentationer av fritidsboendets miljöer, bl. a. inom projektet Västkustsommar om barnkolonierna i Bohuslän Besöken på ort och ställe gav anledning till övergripande funderingar kring hur vi balanserar det materiella och immateriella i dokumentationer av kulturarvet ute i landskapet. Det materiella är alltid lättare att fånga och lättare att kommunicera gentemot allmänhet och bidragsgivare, medan berättelserna om livet bakom fasaderna kan vara svårare att komma åt, förmedla eller väcka intresse för. Särskilt inte om byggnaderna i sig själva är så anspråkslösa som barnkoloniernas ofta barackliknande anläggningar. Vår resa genom ett bedövande vackert försommarlandskap inspirerade till reflektion inte bara kring dokumenterandet och dess metoder utan också om själva bevarandet med den problematik, etik och estetik som är kopplad dit. Till de mest gripande upplevelserna hörde ett besök vid Orrevikens sedan 1980-talet övergivna barnkoloni. Där fanns dasslängan Orreviken Foto Asta Burvall, Skellefteå museum med en kvarglömd barnsko i fjolårslöven, de gulnade dasspappersrullarna och pallarna för barnen att kliva på för att nå upp till dasshålen. Hur bevarar man sådant? Är det inte så, att det är just på platser som dessa, där spåren av människor och verksamhet håller på att utraderas, som berättelserna också glöder som mest intensivt? Kolonipersonalens och barnens minnen av sina vistelser här i det sommardränkta bohusländska kustlandskapet får oss att förstå vad begreppet fritid stod för på och 70-talen. Det är något som kan berika besöksupplevelsen idag och samtidigt hjälpa oss förstå samhällets förändringar in i 2000-talet. Projektet Västkustsommar är ett av delprojekten inom Det moderna Västra Götaland, ett samverkansprojekt mellan länsstyrelsen i Västra Götaland, Västarvet, Göteborgs Stadsmuseum och Samdok/poolen för Hemliv och fritid. Christine Fredriksen, Bohusläns museum Johan Knutsson, Nordiska museet» Kulturmötesgruppen Passet må vara svenskt men hjärtat är italienskt Vid Flygvapenmuseum i Linköping drivs sedan november år 2007 dokumentationsprojektet Arbetskraftsinvandring till Saab. Projektet har inriktat sig på att intervjua barn till de personer som arbetskraftsinvandrade till Saab i början av 1950-talet. De medverkande barnen har fått ge sin bild av hur det har varit att växa upp med utländskt påbrå i folkhemmets Sverige, samt hur de ser på sin bakgrund idag med vuxna ögon. Under 90-talet genomförde Östergötlands länsmuseum ett dokumentationsprojekt som handlade om de italienare som kom till Saab. Mats Granberg, journalist vid Norrköpings tidningar, som stod som skribent för projektet menade att dessa personer upplevde en rotlöshet och en dubbelhet i sin självbild. De kände sig både som svenskar och italienare. Granberg menade också att denna känsla inte gick att finna hos barnen utan att dessa upplevde sig som svenskar. Skulle dubbelheten emellertid innebära att en person inte är svensk? Vad Arbetskraftsinvandring till Saab kunnat visa är att barnen upplever sig som svenskar men att de samtidigt känner samma dubbelhet som föräldrarna. Många av dem menar att de helt enkelt är svenskar men med en extra del. Denna dubbelhet, samt även ett sökande, har haft en grund i att samhället stämplat dem som exotiska och att hemmamiljön inneburit en kvävande tystnad kring föräldrarnas migration och tidigare liv. Personer, liknande de som medverkat i Flygvapenmuseums projekt, blir fortfarande satta i ett fack av att vara andragenerationens invandrare. Varför kvarstår detta behov av kategorisering? Är inte att vara svensk så mycket mer än att vara blond och blåögd? I en fortsättning av projektet kommer Flygvapenmuseum att samarbeta med SFI-klasser i Bilder från projektet Arbetskraftsinvandring till Saab vid Flygvapenmuseum. Foto Emanuele Dotta, resp Fotograf okänd. Linköping. Eleverna kommer bl.a. att få skriva om sina erfarenheter av att komma till Sverige och på så sätt berätta om sin identitet och vardag. Resultaten av de båda projekten kommer att redovisas som en webbutställning för att binda samman olika erfarenheter över tiden. En artikel produceras även för Flygvapenmuseums årsbok Ikaros. Veronika Baumgardt och Rickard Lindqvist Flygvapenmuseum Samtid & museer nr 2/08 19

20 pooler OCH projekt Betesmark i Ammarnäs för Vindelälvens Naturbetes köttdjur. Foto Petter Engman, Västerbottens museum. Familjen von Essen framför Skoklosters slott 12 juni Bild ur Svensk Damtidning.» Lokala och regionala rum Slottet i lokalsamhället Hösten 2007 anslöt sig Skoklosters slott till poolen för Lokala och regionala rum. Anledningen till att man engagerat sig i Samdok är att man har valt att sätta fokus på framtiden. Med utställningen Att leva i en sevärdhet Skoklosters slott sommaren 2008 inleddes ett projekt vars syfte är att dokumentera livet i slottet samt slottets roll och betydelse i ett större perspektiv under 1900-talet. Skoklosters slott ligger vid Mälaren mellan Stockholm och Uppsala och är det största privatpalats som någon gång har byggts i Sverige. Fältmarskalken greve Carl Gustaf Wrangel lade på 1600-talet grunden till en representationsbostad av europeiskt snitt. Bättre än på de flesta ställen vet vi dessutom vilka som har tillverkat och brukat de välbevarade inredningarna och föremålen. Många personer har genom åren på olika sätt haft samröre med slottet och ett av projektets mål är att samla in deras berättelser och minnen. Förutsättningarna förändrades 1948 när familjen von Essen, den sista privata ägarfamiljen, flyttade in. Det var första gången någonsin som ägarna bodde där året om. De bodde i slottet fram till år 1967 när det genom försäljning övergick i svenska statens ägo. Slottet var en stor turistattraktion och besöktes av många samtidigt som det var bostad för en ung barnfamilj. Familjen levde nära slottets besökare. Många har också haft slottet som sin arbetsplats under kortare eller längre perioder i hushållet, jordbruket och godsets skötsel vilket gör att det är av intresse att undersöka vilken roll slottet har spelat i lokalsamhället. Genom berättarcaféer och intervjuer är förhoppningen att komma i kontakt med personer som kan delge sina berättelser för att på så sätt dokumentera den tid i barockslottets historia som är nästan nutid. I anslutning till projektet inleddes ett samarbete med Uppsala universitet som redan har resulterat i en C-uppsats i etnologi, Rita Elgenstierna: Nycklarna till slottet. Om arenaskapande på Skoklosters slott Poolen för Lokala och regionala rum besöker Skokloster under höstens poolmöte den oktober, då projektplanerna ska presenteras närmare. Inger Olovsson, Skoklosters slott Anna Ulfstrand, Stockholms läns museum» Naturbruk Samtid och framtid Poolen för Naturbruk samlades på Julita den 4-5 juni. Under två dagar med fantastiskt väder i vacker miljö diskuterade vi poolens fortsatta arbete. Det senaste året har framför allt ägnats åt Ammarnäsprojektet, där flera pooler var engagerade i det fältseminarum som genomfördes sensommaren Ett uppföljningsmöte om Ammarnäs kommer att hållas den 19 november i Stockholm. NYTT FRÅN MuSEITRYCkET Nu går vi vidare och har bestämt att vi ska arbeta med den för alla människor så viktiga maten. Vi genomförde en rejäl brainstorm under mötet på Julita där alla idéer, tankar och funderingar drogs fram och vändes och vreds på. Många frågor i vårt samhälle idag kan spåras till våra konsumtionsvanor hur landskapet ser ut, hur vi mår, hur vårt framtida klimat kommer att se ut. Detta är områden som borde beröra många av oss som arbetar med Bygdell, Cecilia Vad är en riktig bonde? En undersökning av några uppländska bönders syn på begreppet bonde. Uppsala: Upplandsmuseet /Upplandsmuseets skriftserie nr 6/. 34 s. Bygdell, Cecilia (text) och Engström, Lennart (foto) Vi är världsbäst på skiftnycklar. Produktion och nedläggning på Bahco i Enköping. Uppsala: Upplandsmuseet. /Upplandsmuseets skriftserie nr 7./ 77 s. Fägerborg, Eva & von Unge, Elin (red.) Connecting Collecting. Stockholm: Nordiska museet/samdok. 126 s. /Samdoks e-serie documents/349.pdf/ För Sápmi i tiden. Fataburen, Nordiska museets och Skansens årsbok Red. Silvén, Eva & Westergren, Christina. Stockholm: Nordiska museets förlag. 292 s. Larsson, Bo De glömda verkstäderna. En studie av två familjeföretag på den uppländska landsbygden ca Uppsala: Upplands fornminnesförenings tidskrift s. (Diss.) 20 Samtid & museer nr 2/08