Intervju med Urban Lundin

Transkript

1 1 Intervju med Urban Lundin Urban Lundin, var kommer du ifrån? Jag är norrbottning. Jag är född i Luleå och på det sättet kanske lite av en invandrare i det här landet Sara Lidman berättar om det i sitt stora järnbaneepos: längtan att få tillhöra det verkliga Schverige. Jag vet inte om jag har känt någon sån längtan. Jag tyckte vi hade det bra i Norrbotten och jag hade inga planer på att flytta söderut. Men så småningom blev det så. Och varför blev det söderut? Ja, det fanns inga lärarutbildningar norrut om man säger så. Det blev Linköping för min del så småningom efter studier i Umeå på universitetet så hamnade jag på folkhögskolelärargrenen Men något måste det ha varit som gjorde att du valde just folkhögskolelinjen och folkbildningen. Vad var det? Det stod för något annorlunda. Men det tog ju ett väldigt långt tag för att upptäcka det. Jag bodde i Boden och gick på tekniskt gymnasium i Luleå. Varje dag åkte vi förbi Sunderbyns folkhögskola. Och så såg jag att det stod en skylt: här ligger Sunderbyns folkhögskola. Men jag hade ingen aning om vad det var egentligen. Men så gick min bror som deltagare på Vindelns folkhögskola i Västerbotten i tre år. Och via honom så väcktes intresset för folkbildning och folkhögskola. Och där fick jag mitt första folkhögskollärarjobb innan jag hade lärarutbildning. Dessförinnan hade jag också jobbat som lärare i två år på grundskolans högstadium, direkt ifrån gymnasiet. På den tiden var det så i Norrbotten att kunde man hjälpligt läsa och skriva och stava sitt namn rätt så fick man jobb som lärare, om jag något överdriver. Det fanns ett gäng ambulerande löshästar som ena året träffades man i Pajala, senare i Moskosel, fjärde året i Arjeplog. Jag kom då till Arvidsjaur på hösten innan jag hade fyllt 19 och hade jobb i en månad. Och sen så småningom hade jag jobb i ett helt år. Och innan resan där var färdig hade jag gjort två år på grundskolan. Men du kände att du ville ha en annan form av lärarutbildning? Ja, egentligen kände jag nog att Jag hade ju prövat på läreriet i sammanlagt tre och ett halvt år och kände att jag var lärare: den här kvalitén som det innebär att vara lärare, den hade jag i mig. Men jag behövde ju också ha något formellt och jag ville få ett jobb på en folkhögskola. Jag insåg att aktierna steg i värde om jag gick den här utbildningen. Det var anledningen. Och det innebar att du flyttade ner till Linköping en tid? Ja, ett år under utbildningen där. Sen gjorde jag min långa praktik på Marieborgs folkhögskola. Då hade min handledare den goda smaken att få ryggskott i slutet på min termin. Så han blev sjukskriven under ett par månader. På det viset kom jag in i den miljön som ju var fantastisk på Marieborg då i slutet på 70-talet. Och sen har du varit folkbildningen trogen? Ja, det har jag faktiskt varit sen 76. Med ett mellanspel i Tanzania, som ju också handlar om folkbildning. Där jobbade jag med motsvarigheten till svenska folkhögskolor. Det som heter Folk Development College. Jag var inblandad i ett projekt och utbildade rektorer till att börja med. Sedan blev jag ledare för hela det projektet. Sammanlagt fem år var jag där innan jag kom hit till Åsa 1996, där vi nu är. Här har jag varit rektor i snart 15 år. Vad innebär folkbildning för dig? Jag tycker att Bernt Gustafsson lite grann har utrett det. Det är ju en sån fråga som vi kan prata om hur länge som helst. Det är två aspekter av det: det ena är att folk skaffar sig en egen bild av världen och folk bildar sig egenbildning. Den kan man ju snappa upp på väldigt många olika sätt. Hämta delar från TV, från böcker, från läsning, från film och vad det nu är. Och så sätter man samman sitt eget. Och det andra Folkbildning är ju dels att folk själva skaffar sig en bild av världen men så finns det ju en mera programmatisk del av folkbildningen, där man står för ett program, en idé, en tanke och att man utifrån, kanske uppifrån, bibringar folk föreställningar, värden, värderingar. Och det gör ju vi på en folkhögskola. Folk kommer ju inte hit och bygger sin egen kurs. Vi har ju färdiga kurser. Dom utvecklas ju i dialog med deltagarna. Men det är ju inget fritt, helt fritt, kunskapssökande i den meningen. Sen, inom dom här gränserna, finns det ganska stora frihetsgrader. Jag tycker det här speglar

2 2 folkbildningens två olika sidor: den egna strävan efter att förkovra sig, förbättra sig, att förstå sig mera på världen genom en inifrån kommande brist, en drivkraft, skulle jag säga. Det här att man utsätter sig för en skolas ambitioner och oftast också gillar dom! Finns det en risk att vi på skolan styr elevernas val, att vi bestämmer mer än just det här fria valet som dom själva har? Ja, ja. Uppenbart. Så är det ju. Jag tycker kanske att vi lever i en tid när deltagarnas egen vilja att ifrågasätta och driva egna linjer står tillbaka alldeles för mycket jämfört med vad den idealt sett borde vara. Vi gör inte tillräckligt för det. Alla sådana här verksamheter blir ju institution. Ju längre tid institutionen befolkas av samma personal, desto mer kommer de här förkalkningsmekanismerna in. Sen händer det någonting att det här bryts upp: man startar nya kurser mot nya målgrupper och nya saker händer. Och så får man en liten rörelse på det här. Då är egentligen en ideal strävan att förändra efterhand så pass att kursdeltagarna styr mer? Det tycker jag. Sen ska man vara noga med att kursdeltagarna inte ska styra över sånt som dom inte kan ta ansvar för. Det är verkligen en kärnfråga för mig att ansvar och befogenhet måste gå ihop. Deltagarna ska inte skriva ut nya kurser för framtidens deltagare, för dom kommer inte att vara här och ta ansvar för det. Det ska ju vi som personal göra. Men inom sin egen kurs borde inflytandet vara större. Jag är helt övertygad om att det går att göra mycket, mycket mer. Om du skissar på en vision för den ideala folkbildningen. Hur ser den ut? Ja, jag tror att Jag jobbar ju som rektor här och har haft anledning att fundera en hel del över ledarskapsfrågor. Då tror jag på vad som brukar kallas för ett situationsanpassat ledarskap. Jag tror också på en situationsanpassad folkbildning, folkhögskola, som bevarar traditioner, men också rör sig med tiden och ändrar sig i takt med tiden. Därför tror jag inte man ska vara tvärsäker på hur en ideal folkbildning ska se ut. Den ska ha den här unika kombinationen av tradition och förnyelse, och den måste hela tiden ältas och bearbetas. Den matchen, den kampen, den limpan blir aldrig färdigbakad. Vilka traditioner är det som är viktiga att bevara? Jag tror att vi har skrivit i vårt måldokument att vår verksamhet vilar på fem pelare: Det ena är statens ambition med folkbildningen. Det kan vi aldrig bortse ifrån. Det andra är huvudmannen, i vårt fall Landstingets ambitioner. Den tredje är skolans egna traditioner. Det här är en gammal skola, som startade redan Det fjärde är personalens drivkraft och ambitioner och det femte är deltagarnas önskemål och dom i sin tur speglar samhället och dess förändring. Jag tror att om man ska titta på det ur något sorts maktperspektiv så är det naturligtvis staten och folkbildningsförordningen som är bottenplattan i det vi gör. Den kan man inte bortse ifrån. Men den ger stora frihetskrav. Men även den är ju föränderlig i förhållande till hur samhället förändras. Absolut. Jag kom ju in när vi diskuterade de förändringar som gjordes Vi har förmodligen världens kortaste förordningstext på elva paragrafer i folkbildningsförordningen. Den är ju väldigt öppet hållen. Den har med tiden kommit att kompletteras med olika saker. Inför nästa verksamhetsår ska vi ta fram en studeranderättslig standard som ska tillämpas på skolan, därför det har man ansett vara en brist i folkhögskolan. Våra deltagares rättsliga ställning är mycket svagare här än vad den är på universitet och högskola. Så det ändras också. Den har ju ändrats senast efter den proposition som kom 2006, Lära, växa, förändra. Du talade också om föränderligheten, att folkhögskolan till viss del anpassar sig efter förändringarna i samhällslivet. Och det gör naturligtvis också lärarkåren och kursdeltagarna. Hur ser förändringen ut framöver? Ja, det som alltid svårare att skriva recept för morgondagens kök än för dagens. Med åren har jag blivit mera ledsen över att vi i så hög utsträckning är en spegling av det som händer i samhället, och mindre en aktör, mindre en agent. Vi borde engagera oss mer i tidens stora frågor här på Åsa. Vi borde engagera oss i jämställdhetsfrågor, jämlikhetsfrågor, livsstilsfrågor, integrationsfrågor. Vi gör en massa på det området, men jag tycker inte att vi är tillräckligt aktiva där. Hur ska vi agera för att vara mer aktiva? Det faller ju tillbaka lite grann på mig själv. Jag har ju ett ansvar för att sätta dagordningen för de diskussioner vi för på skolan. Där har vi väl inte orkat riktigt vara proaktiva och driva frågorna på Ändå ska vi väl säga att Åsa ligger långt framme. Vi är med i den pedagogiska diskussionen. Vi har ett

3 3 stort inslag av distansstudier i våra verksamheter. Vi är moderna! Men vi är kanske inte tillräckligt samhällskritiska. Det är min egen bedömning. Och vi borde röra oss i den riktningen. Vi står inför gigantiska förändringar Vilka då? Man kan räkna antalet miljarder människor på jorden, men dom växer ju på ett expotentiellt sätt. Jorden blir inte större. Tillgångarna ökar inte och vi kan inte ha en evig tillväxt. Vi måste lära oss att hushålla bättre med resurser. Som ett exempel: nu senast när problemen med den här vulkanen på Island var, så fick jag lära mig att det görs flygningar per dag i Europa. Så där en 5 % av Europas befolkning är ute och flyger. Resten åker väl tåg och buss och bil om man ska skoja lite. Vad du talar om nu är en förändring i hela livsmönstret? Hela livsmönstret! Där måste ju folkhögskolan kunna bidra till diskussionen om vad ett gott livsmönster är. Hur ska vi göra? Hur ska vi leva? Hur ska vi hushålla med resurserna? Hur ska vi föra ut det i kursverksamheten och till kursdeltagarna? Ja, vi kan ju göra kurser runt om det här, men det kräver ju en del. Det är ju en av nackdelarna med det nuvarande systemet att det är ganska statiskt. Vill man göra nya kurser måste man först plocka bort något annat om man inte hittar sidofinansiering. Men vi har ju Johan Ehrenberg här i Katrineholm. Han håller på och arbetar med ett projekt som heter hem-el och sätter upp utrustning på en kulle, testar och provar. Där finns ju möjligheter, det finns ju under våra händer att bygga kursverksamhet runt det. Att vara aktörer, propagandister för den typen av alternativa lösningar på ett viktigt samhällsproblem. Det kan vi göra på flera andra områden. Men det innebär att vi måste i än högre grad föra in den typen av ekologiska frågor i vår ordinarie verksamhet. Absolut, tycker jag. Och hur ska vi göra det? Varje sån här förändring måste ha sociala bärare. Bärare av social förändring på en folkhögskola är personalen. Man kan inte instruera fram ett förhållningssätt. Så mycket har erfarenheten lärt mig. Vi måste diskutera och diskutera och kanske också via nytillskott på personalsidan få fram entusiaster som vill driva den här typen av kursverksamhet. Du talar för ett starkt men ändå hållbart samhälle, där vi ska vara en pådrivande kraft. Ja. Nu har vi också sett väldigt stora förändringar även inom folkhögskolans kursdeltagarkår. Det har skett förändringar från en äldre generation som var ute i arbetslivet men sökte sig andra utbildningsvägar efter ett antal år efter erfarenheter. Nu har vi en annan elevkategori. Det där är delvis en myt menar jag. Om man tittar på såna som återvänder till våra jubileer så är det såna som gick ut för 60 år sen. Hur gamla kan dom ha ha varit då, när dom gick på folkhögskolan? Ja, dom var ju runt 20. Det var ju väldigt många unga pojkar och flickor som kom direkt ifrån hemmet, från landet, från gården. Och så gick dom folkhögskola. Sen fick dom ett yrke och började jobba. Så jag tror inte det. Vi har en danskurs på skolan där det är väldigt många under 20 år men medelåldern på våra estetiska kurser och friskvårdskursen, dom ligger ju över 25, mellan 25 och 30. Jag tror inte att åldersfrågan har ändrats på något markant sätt. Finns det någon annan fråga som har förändrats? Ja, intresset för vad man ska göra med sina studier. Vi har ju en yrkesorienterad kurs nu, friskvårdsledarutbildningen. Dom andra kurserna handlar ju om egen förkovran eller tillgodoseende, bildande av egna lustar när det gäller musik, när det gäller textil. En del av dom skaffar sig ju också en utkomst med den här utbildningen som plattform. Men många gör det ju för sin egen skull och gör det ibland också som en paus i något annat som man har ägnat sig åt. Men det kan väl ändå vara en kvalitet? Absolut. Jag tycker nog själv att jag har omvärderat det där med tanke på hur det har sett ut med massarbetslöshet vi hade på 90-talet så var ju folkhögskolan en fantastisk buffert för att fånga upp människor som hamnade i stora bekymmer. Vi har ju fortsatt att vara det. Vi ska komma ihåg att idag

4 4 är folkhögskolan sådär 25 % större volymmässigt än den var i början av 90-talet. Vi har aldrig haft mer verksamhet än vi har nu. Jo, kanske några år i slutet av 90-talet. Men vi mottar ändå en helt annan typ av elever? På allmän kurs är det ju så, väldigt tydligt så. Hur ser då den allmänna kursens framtid ut? Om du skissar på några år. Man måste nog designa den så att den passar den här målgruppen bättre. Det är uppenbart. Det är inte samma självskrivna kanal för dom som lite senare vill söka till högre utbildningar. Vi har ett väldigt stort bekymmer, tycker jag, med unga män. Jag nämnde jämställdhet som en sån central fråga: då menar jag att männen är den grupp som kanske bäst behöver folkhögskola och folkbildning. Dom är vilsna. Mansrollen är ifrågasatt. Man har inte fått någon riktig hjälp, råd och stöd med hur man ska orientera sig i de här frågorna. Och vi ser i dom här kurserna som vi har prövat under det här året med unga som är inskrivna i utvecklingsgarantin att den målgruppen har stora svårigheter att hitta sig själva. Det är en viktig uppgift för oss att hjälpa dem med det. Men: vi måste också ha kvar naturligtvis en allmän kurs som ger möjlighet för dem som är begåvade att ta sig vidare till högskola. Jag tycker att det system som vi har idag på Åsa folkhögskola ändå speglar den här verkligheten på ett bra sätt. Vi har delat in den i tre huvudområden, där vi också har ett ganska stort sjok för praktiska ämnen för att tillgodose en egen lust att jobba med händerna, att göra något annat, men också för att bevara möjligheten för den här gruppen att gå vidare till högskolan. Men vi sätter allt färre omdömen och det blir allt färre som går vidare till högskolan. Och det måste man vara medveten om. Ja det är så. Det är många som har svårt att klara studierna av olika skäl. Och hur ska vi hjälpa dom här som ofta är ganska vilsna och sökande? Vi gör det ju delvis bland annat genom att ligga mycket närmare dom, att fånga upp dem, att stötta, att ifrågasätta. Risken att man blir för omhändertagande är ju alldeles uppenbar, tycker jag. Man måste också våga ställa vuxna krav, även om vi ibland tycker att deltagarna inte är så vuxna som vi skulle vilja att dom vore, så måste vi betrakta dom som vuxna och inte hamna i en omhändertagande roll. Innebär det här i förlängningen att den allmänna kursen har spelat ut sin roll eller ska man förändra den så radikalt att man verkligen tar hand om dom här sökande som har ganska svårt med motivationen för studier? Den har inte spelat ut sin roll. Men den spelar mindre roll. Förordningen föreskriver att vi ska ha 15 % av vår verksamhet som allmän kurs. När den kom tyckte många att det var löjligt lite. Många skolor har idag svårt att få ihop 15 % av sin verksamhet som allmän kurs. Det är väl också ett tecken på hur situationen i samhället har förändrats och hur situationen för allmän kurs har förändrats. Du var inne på att vi har specialdesignat några kurser för unga arbetslösa. Är det en framtid? Skulle vi alltså kunna vara mera direkt inriktade mot olika grupper i samhället som just har ett speciellt behov men kanske har svårigheter att söka sig till den allmänna kursen? Just i år har, på initiativ från Nyköpings folkhögskola, lärarfacken och skolledningen här på Åsa varit med och skrivit under ett upprop där vi begär av riksdag och regering att man tar bort taket från folkhögskoleutbildningarna som det var fram till 85, tror jag, vilket innebär att vi tar in så många vi kan i verksamheten utan att följa rigorösa bestämmelser från arbetsförmedlingen eller andra. Det är jag övertygad om skulle hjälpa den här gruppen väldigt mycket. Nu hamnar dom ju i en korseld av insatser, synpunkter och åtgärder som ofta går på tvärs mot varandra. Dom verksamheter vi startade i höstas började som utgångspunkt det finns 200 personer av den här kategorin i lilla Katrineholm så kom 30 till ett möte och 15 kom till kursen. Av olika skäl så faller folk bort på vägen. Och då har vi ju ändå klarat oss bra; det finns ju dom som har startat dom här kurserna med fyra, fem, sex, sju deltagare. Men om vi kunde rekrytera fritt tror jag vi skulle kunna fånga upp många fler. Men då måste också vårt förhållningssätt och vår inriktning följa med den förändringen. Du är inne på en ganska svår samhällsförändring som till stor del inte bara följer utan också ska leda. Leda är nog lite för övermaga att tro att vi ska leda den. Men vi borde vara mera aktiva. Vi kan och borde göra mer för att driva på en sorts jämlikhetsinriktning utav folkhögskoleverksamheten. Finns det en risk för ökad segregering i folkhögskolan, att några som har ganska väl förspänt söker till spännande kurser där man utvecklar sig själv under något år vi nämnde estetiska

5 5 linjer här ute i Sköldinge finns det en risk för att det blir en spänning mellan den kategorin och en kategori som faktiskt inte har lust och är inte särskilt motiverade? Ja, den spänningen finns ju. Den är ju uppenbar. Det är så. Folk kommer med olika ingångsvärden och har olika intressen. Ibland är det också en fråga om fördelning av resurser. Var lägger man dom här resurserna? Men dom har alltid funnits. På 80-talet hade folkhögskolan mycket fackliga kortkurser. Men det kan väl inte anses vara bra? Nja, motsättningar är inte av ondo i sig. Frågan är hur man hanterar dom. Du vet ju själv hur det är inne i Katrineholm, vilka spänningar som finns mellan allmän kurs och invandrargrupperna, som delvis går i varandra men delvis också har olika intressen. Tålamodet och förståelsen och empatin brister ibland. Där har vi områden att arbeta med. Det är inget att sörja över. Det enda man kan sörja över är om vi inte arbetar bra med de här motsättningarna. Att motsättningarna finns är ganska uppenbart. Du nämnde ett stort antal som går den allmänna kursen, på vissa specialkurser. I Katrineholm så är ungefär av alla Katrineholmare kommer från ett annat land, invandrare eller flyktingar. Hur ska vi ta emot dom? Ja du, det var ju en jättefråga. Pratar du om Katrineholm eller pratar du om Sverige? Jag kan prata om både och. Men nu är vi så nära Katrineholm: Katrineholm är ju vårt problem. Det var ju en av dom saker jag nämnde, det var ju integrationsfrågan: det är ju verkligen samhällets kronorsfråga om utanförskapet i stadsdelarna i våra storstäder bara ökar och ökar. Det måste vi ju vara klara över att det finns brandfarligt material i den motsättningen. Vi brukar ju säga ibland att det är konstigt att det inte händer mer. Det har hänt en del i Rosengård, det har hänt en del i Rinkeby. Tills vidare har det inte hänt så svåra problem i Katrineholm. Nej, därför att det ändå är överblickbart. Du nämner Malmö och Stockholm, vi får inte glömma Göteborg, Uppsala och andra ställen. Men jag tror alltså att man också måste se att totalt sett så kanske med alla dess brister, och dom är inte få, så är svensk integrationspolitik lite av en framgångssaga. Det är ett märkligt faktum att kommunalrådet i Södertälje får åka till USA och berätta om hur lilla Södertälje kan emot fler irakier än hela USA. Men det handlar ju naturligtvis också om trafikströmmar, om jag får uttrycka mig i såna termer: apparaten, att ta hand om folk, att integrera, utbilda, ge dom jobb: det klarar du bättre med ett litet antal än med ett stort antal. Sen måste det här anpassas efter behoven ute i världen. Kan vi säga att vi är ganska bra på att ta hand om invandrare till vår verksamhet? Jag tycker det om man ser på hur våra deltagare med invandrarbakgrund svarar på våra enkäter efter genomgångna utbildningar, så är dom väldigt nöjda. Först kan man tycka att det är lite smicker i det: man är glad och nöjd och man vill inte stöta sig. Men skrapar du bort det där så märker du att det finns en djup respekt och en djup uppskattning för de goda värdena i Sverige som man inte har mött på så många andra håll i världen och som gör att man verkligen gillar det vi kallar den svenska modellen eller det svenska förhållningssättet. Sen finns det mycket kvar att göra: det finns mycket av vardagsrasism. Jag lever i en familj med sex barn från Tanzania och det kommer anekdoter med jämna mellanrum hur folk visar sin förståelse eller brist på förståelse. Anekdoter Det låter som det vore väldigt positivt ändå. Ja, folk är inte riktigt rasister på det sättet som man gärna vill tro. Man får ju akta sig för att överdriva också. Heter du Linda och är svart så är det svårt att koppla ihop att det är samma person som jag har sett med en av våra döttrar: man ser inte att den svarta personen är Linda. Men om vi nu har ca 20 %, invandrare i Katrineholm, då skulle också vi kunna göra betydligt mer, vi kunde ta emot betydligt fler. Det kunde finnas utrymme för vår verksamhet i större volym. Ja, det tror jag. Sen kan jag ju tycka att om det är 6 000, jag har inte sett den siffran Ja, det är ungefär 20 %. Det är ganska mycket. Det kan man tycka. Där ligger någon sorts, jag har ingen klar uppfattning, det finns en praktisk gräns någonstans hur många man ska ha för att det ska bli en integration värd namnet. Sen ska vi komma ihåg att det är inte bara människor födda i Sverige och människor födda utomlands och dom kommer hit och det finns barn som är födda i Sverige. Sinsemellan är de här

6 6 invandrargrupperna väldigt olika: väldigt olika historier, väldigt olika traditioner, olika syn på livet: Det finns ju ett möte där också. Vi talade om din erfarenhet från Tanzania. Du var där nere i fem år och utvecklade och arbetade med folkbildning där. Din bild av folkbildningen i Tanzania, hur skiljer den sig från arbetet i Sverige? Det är himmelsvida skillnader. Många svenska folkbildningsidealister vill gärna tro att folkbildningssystemet, folkhögskolorna i Tanzania är uppbyggda på svensk modell. Så är det inte. Sant är att det finns mycket inspiration ifrån Sverige, men egentligen är det det brittiska skolsystemet plus den socialistiska centralstyrningen som har präglat det skolsystemet. Det är fortfarande väldigt centralistiskt, det är andra kurser; det handlar om att lära sig praktiska saker, bygga, dra el, lite rörmokeri, lite fordonsmekanik, lite hemteknik, lite matlagning och snickeri och såna saker. På det lägger man sen samhällsämnen, lite engelska, lite matte Vi talar om folkbildningen i Tanzania. Den skiljer sig markant från den erfarenhet vi har i Sverige. Hur? Det är en yngre publik. Dom har oftast gått ut sjuan eller åttan. Dom är mera praktiskt inriktade på att få ett yrke. Dom har svårt att gå vidare med det här systemet, utan man gör yrkesprov så att man blir snickare eller elektriker eller något sånt. Så det är ju inte högskoleförberedande ett enda dugg kan man säga. Den är mycket närmare dom vardagliga behoven, verksamheten och den är mycket mer rigid, styrd av normer som inte har förändrats. Det var lite av dom uppgifter vi hade att arbeta med lärare och skolledningar på skolorna och se vad man kunde göra för att själva för att driva utvecklingen i en viss riktning. Man kan inte ha samma program över hela Tanzania. Det kan inte stå samma saker på jordbruksprogrammet eftersom olika saker växer i olika delar av landet. Behoven ser annorlunda ut. Så vi jobbade ju mycket med behovsinventeringar och sånt. Vi försökte också arbeta mycket med utåtriktad verksamhet, dvs. att man söker upp folk ute i byarna. Nu kostar sånt pengar: bara att hälla bensin i skolans motorcykel och åka ut kostade en del. Förut hade man bilar. Det stöttar inte SIDA med längre. Många lyckas ju fortfarande få de bilar som inköptes för deras räkning på 80-talet att rulla: det är verkligen ett under över alla under att en del av de där bilarna går. Men för många, när bilen stannar, då blir det motorcykeln som blir kvar. Så det är svårt att jobba utåtriktat också. Den här yrkesinriktade verksamheten, det är just vad folket och landet behöver? Ja, det tror jag man kan säga. Jag har väl inte haft tid eller kunskaper och förmåga att sitta och analyser det, men jag tror inte något samhälle kan utvecklas utan att det växer fram en medelklass: det behövs en medelklass av lärare och byråkrater. Dom måste ju också få sin utbildning någonstans, men inte på folkhögskolorna i första hand som det nu verkar. Det innebär att folkhögskolan i Tanzania är mer basalt inriktad? Och då stannar projektet där? Den högre utbildningen förläggs någon annan stans? Ja, man går ju ofta vidare, men jag menar ju att all utbildning måste innehålla komponenterna kunskap och färdighet. Vi har ju tidigare haft en överbetoning av kunskap. Det är ju därför vi har jobbat med dom här praktiska färdighetsämnena. Sen i färdigheter ingår ju också att räkna, läsa och skriva. Men jag tror ju att man i Tanzania, så måste man starkt betona färdighetsaspekten, alltså skills and knowledge: där behöver man jobba med skills, att folk får sina kunskaper i händerna. Det är ändå en ganska annorlunda inriktning än vad vi har i Sverige. Det låter på dig som det också skulle vara bra med en breddning? Den finns ju där redan delvis. Man har ju också andra ämnen. Man har samhällskunskap, man har bokföring, man har matematik och man har också utbildning i hälsofrågor. HIV och AIDS är som bekant ett jätteproblem i Tanzania och i alla länder söder om Sahara. Det jobbar man också med. Och dom jobbar fantastiskt, ska jag säga. Frimodigheten och diskussionerna runt det där har ju utvecklats explosionsartat. När jag jobbade i Tanzania i mitten av 90-talet då var det ju en knallsensation när man gjorde reklam för kondomer. Idag pratar man hur öppet som helst om hur man riskerar att smittas, hur man ska förhålla sig: hur ska du som en ung 17-åring, tjej eller kille, hantera sexualiteten, vänskapen, kärleken, relationerna på ett sätt som jag tycker saknas i Sverige därför vi inte har behövt det kanske. Vi har ju låga smittotal av HIV.

7 7 Vad du talar om nu är att det under den här perioden och fram till nu så har det utvecklats, det har funnits en vision i samhällsfrågor och samlevnadsfrågor. Men den period du var där på 90- talet, såg du någon annan tydlig vision, såg du någon utveckling inom folkbildningen i Tanzania? Ja, den jag nämnde: vi påbörjade ett arbete att frigöra sig från de alltför rigida bestämmelserna, att man såg att man faktiskt kunde göra saker på den egna skolan utan att vänta på att regeringen skulle mobilisera eller att man skulle få tillstånd eller något sådant. Man kan jobba med dom lokala grupperna. Den vänskola som vi har i Tanzania, den jobbar ju med kvinnogrupper runt om skolan, och vi ser ju en del av deras produkter och är med i den diskussion om hur dom kan utveckla sina hantverk. Nu sökte vi bidrag för att starta ytterligare ett par hantverksinriktade kurser på skolan, men med den nuvarande regeringen har man ju skurit ner på biståndet. Efter mycket malande och fram och tillbaka så fick vi till slut avslag på vår ansökan, vilket jag är mycket ledsen för. Hur är framtiden för Tanzania inom folkbildningen? Är det inriktning på hantverksområden, är det inriktning på jämställdhet som dominerar? Ja, det tror jag man får säga. Hälsofrågor förstås. Grundläggande hälsofrågor. När jag först kom till Tanzania, frågade jag mig om ett av världens 20 fattigaste länder hade råd att driva husmorsutbildningar. Men sen så förstod jag att det är en folkhälsofråga av rang: hur tar man hand om barn, hur skyddar man dom från sjukdomar? Tanzania, det är ett fantastiskt land: det är varmt och gott och skönt. Där trivs allt levande, också mikroberna. Så det är mycket lätt att bli sjuk av allsköns otyg. Man måste veta hur man gör för att hålla rent vatten och i brist på kylmöjligheter av livsmedel. Då kan man samtidigt också säga att Tanzania har grunden för en mycket god, hög standard, en god levnadsstandard. Det finns förutsättningar? Min hustru kommer från Tanzania. Hon säger att Tanzania är en av dom rikaste länderna i världen, alltså miljömässigt, naturmiljömässigt, befolkningsmässigt. Alla förutsättningar! Och nu märker man ju också: jag läste en rapport häromveckan att ekonomin i Afrika faktiskt har utvecklats under de här finanskrisåren. Men på nåt vis är det som att växeln hoppar ur ibland, men man kan märka en tydlig skillnad av lite av det som jag nämnde innan vi började spela in: Sara Lidman skriver i sitt stora järnbaneepos om längtan att tillhöra det verkliga Schverige i Västerbotten, att få kontakt med, via järnbanan, kultur och såna saker. Via TV och Internet får man nu i tredje världen kontakt med andra, livsförhållanden, andra livsstilar och andra förhållningssätt och då tror jag faktiskt att många ser: ja, ett annat liv är möjligt. Det går, också vi kan! Vi behöver inte leva på samma sätt som vi gjort i generationer. Den typen av framstegstro som har kännetecknat vårt land så oerhört starkt, åtminstone efter andra världskriget, ja egentligen ända sedan den industriella revolutionen i Sverige: den tron på en bättre framtid är en nödvändig hävstång för att ta sig vidare. Den tron har man även i Tanzania? Den kommer mer och mer. Via dom är kontakterna med förbättrade kommunikationer så bryts ju en del fördomar och missräkningar och misstro, de bryts ner. När det blir svårt att köra bil så kör man motorcykel Ja. när vi tittar på kommunikation i övrigt så nämner du TV och Internet. Även Internet är globalt, det förekommer även i Tanzania förstås och skapar kontakter med övriga världen. En parallell fråga om utvecklingen av Internet både i Tanzania och i Sverige. Våra kursdeltagare här är ju väldigt mycket ute på Internet och skaffar sig en bild av omvärlden. Hur kommer detta in i vår verksamhet, både när det gäller Sverige och Tanzania? Den revolution vi ser här hemma i Sverige, om jag börjar där, den är ju så ofattbar. Den kan ju nästan ingen hinna med att beskriva det som sker. Det märks ju också, att väldigt många människor i vår ålder slår ifrån sig. Det går inte att hänga med. Jag menar att det går, men man kanske inte har samma naturliga förmåga att lyssna på det. Jag hade förmånen att lyssna på ett föredrag om ett nytt paradigmskifte, där förståelse är det nya ledordet. Om vi fram till nu har haft kompetens som ledord: man måste kunna läsa av koderna och i det ligger också ett språk som finns ute i umgänget på sociala medier. Där är inte Tanzania med. Men det som har hänt i Tanzania.

8 8 Under de år jag bodde där hade vi en telefon, vi hade själva köpt en liten lokal växel i huset. Telefonabonnemanget stod på en kvinna som flyttade därifrån i slutet på 80-talet. Men ingen av oss tordes ändra namnet, för då skulle vi hamna i bekymmer med byråkraterna, så vi gick troget och betalade den här räkningen i stället. Idag bygger man ju inte ut telefonnätet via ledningar i jorden, utan man bygger mobilmaster. Det går rasande fort i Tanzania. Och via det systemet kommer också Internet att byggas ut. Så där minskar ändå glappet, tror jag. Och det finns ett stort intresse att kommunicera via mobiltelefon. Och det här med Internet och mobiltelefon, det gagnar också de studerande i Tanzania? Ja, absolut. Inte minst mot den här bakgrunden av att man vill dela känslan av att vara tillhörig världen i övrigt. Men att kunna berätta att jag inte kan komma hem den här veckan för jag är tvungen att göra det och det och det, det var rätt omöjligt förut. Det var ju som att skicka en kurir på Karl X:s tid nu överdriver jag förstås men det är ju oerhört långsamma kommunikationsvägar. Idag lyfter man också i Tanzania mobiltelefonen. När man besöker vår vänskola brukar ofta eleverna och personalen stå uppradade när man kommer och så sjunger dom och tar emot en på ett alldeles fantastiskt sätt. Det har dom gjort i alla tider. Hur det gick till förut, det fattar jag inte: dom måste ha stått där från morgon till kväll och väntat att man skulle komma. Nu ringer rektorn i sin mobiltelefon: nu är vi där och där, vi är framme om en halvtimme. Då hinner dom lämna vad dom har för händer och ta emot sina gäster. Globaliseringen av mobiltelefonen och Internet, är den av godo? Ja. Du ser inga nackdelar? Jodå. Massor. Säg någon. Ja, allt skit som sprids via nätet Utnyttjandet av människors namn! Människor blottställer sig, både bokstavligen och bildligt på nätet, det är ju naturligtvis sånt som man måste göra något åt, och som man gör något åt. Det är som alla nya tekniker, man måste lära sig hantera dom. Men på det hela taget alltså, om du ser som konsument har du fantastiska möjligheter idag. Det var länge sedan jag skrev på en sån här lapp och skickade till banken vilka räkningar jag skulle betala. Det gör väl ingen idag? Du köper dina biljetter på Internet. Om du vill veta någonting om Colosseum går du in på Internet. Jag åker ju inte till biblioteket och tittar i ett uppslagsverk. Är det inte en bildnings- och klassfråga samtidigt? Ja, så är det ju. Nu pratar vi skolpolitik. Jag har inte så mycket till övers för en del av alliansens men det är svårt att inte se att Socialdemokraterna svikit arbetarklassens barn i skolpolitiken. Det sörjer jag över. Det är ju många av arbetarklassens barn som ägnar sig åt sociala medier i en sån grad att man kan säga att det är ett missbruk? Absolut. Det gör det. En stor del av våra ungdomar har en fäbless för att sitta vid datorn långa tider och jobba med spel och sociala medier. Men finns det ändå inte en kvalitet att man har lärt sig att kommunicera? Det har jag ju märkt på dom här som vi har haft nu, de här unga deltagarna: Jag förstår engelska bra, men jag kan inte prata engelska, säger dom. Sen pratar man engelska med dom. Dom kan prata engelska hur bra som helst. Dom har inte tilltron till den egna förmågan, men förmågan har dom! Dom kan väldigt mycket. Man jobbar väldigt mycket med Internet, man är ute på sociala medier. Min Emma, 12 år, snart 13, är fantastisk. Hon får göra allt som hon får för mig och mamma. Men samtidigt så finns det ju en fara som lurar bakom hörnet: mindre nogräknade, kommersiellt inriktade som strävar att lura in även 12-åriga flickor i fällan Jag har sett det på nära håll.

9 9 Och här finns det en dubbelhet menar jag: kommunikationen är god, man lär sig, man träffar, man kan utveckla bland annat språket, men man kan också falla i den här fällan. Vill du kommentera det här jag säger? Jag tycker det är vuxenvärldens ansvar att se till att man vet vad barnen gör. Våra barn har varit vansinnigt arga på oss, på mig genom att jag hela tiden kollat och satt begränsningar och sett till att dom rör sig på sånt som jag tror att jag vet något om. Sen har jag inte lyckats, förstås Men det är nog en skillnad mot att lämna dom helt åt sig själva, att helt fritt få sitta halva och hela dagar och nätter. Så grunden att styra detta kan man säga: i familjen ett vuxenansvar, ett föräldraansvar. Inom folkbildningen kan vi kanske säga att det är ett folkbildningsansvar? Ja, det gör vi också. Vi lägger filter på servern som gör att man inte kan besöka sidor med porr, med grovt våld, med krigshets, med rasism. Det tycker jag att vi har inte bara rätt att göra, det är vår skyldighet att göra. Det är en ganska dryg investering för skolan att satsa på IT. Under någon period la vi någon miljon per år av våra 30 miljoner på IT. Det är klart att dom ska användas för de ändamål dom är avsedda för. Och det är inte att titta på porr. Och inte att lära sig göra bomber. Att utnyttja Internet på ett klokt sätt för att växa som människa i samhället. Och om vi då tar in alla de här perspektiven och skissar på en vision för folkbildningen, hur ser den ut? Ja, jag menar att vi måste ligga i framkant här. Det måste vi ju, som bärare av traditionen. Jag sa att det är personalen som är bärare som får stå för att tillägna de här nya teknikerna och ha en bild av hur vi ska utnyttja dem på bästa sätt. Det gör vi ju genom vår medverkan i folkbildningsnätet till exempel. Men vi kunde göra mera där. Det är jag den förste att säga. Och sen måste vi ju sprida den till alla åldersgrupper, till alla som är intresserade. Nu kan man ju inte tvinga på folk det här, men jag tror att det väldigt mycket handlar om det här som jag nämnde om koder. Den här föreläsningen jag lyssnade på nämnde att många unga människor i dag kan ta upp en sån här Iphone och dom vet hur dom ska trycka på en gång. Dom har inte läst i instruktionsboken, som vi, i vår generation alltid börjar med, för dom har förstått hur det här systemet är upplagt, och det är ungefär samma system som avgör hur mikrovågsugnen funkar, hus spisen funkar, hur fjärrkontrollen på TV:n, hur relästation mellan dator och telefon funkar, bredbandsuppkoppling. Det är samma mönster. Och det har dom knäckt. Tidigt. När jag skaffade mig en Iphone så frågade mina barn: Vad ska du med en sån till? Och vad svarade du då? Jag behöver den. Jag kan läsa mina mail. Men dom menade att du har inte förmågan att förstå finessen med det. Kan det vara en fördom från deras sida? Absolut! Vi kan förstå finessen, menar du? Ja, en del av dom. Jag lär mig så mycket som jag tycker att jag behöver. Precis som jag gör med en del av programmen på datorn. Men ömsesidigheten är att vi i den äldre generationen kanske har fördomar mot att unga människor missbrukar det systemet. Jag har förstått av dina frågor att det ligger i frågarens betraktelsesätt. Inte i min. Men jag är ju nyfiken på din synpunkt naturligtvis, annars skulle jag ju inte fråga så. Jag tror ju att man väldigt starkt måste betona det här med en tro på framtiden: alltså framstegstanken, den blir ju lite skavd emellanåt. Det som hände efter franska revolutionen är att det faktiskt blir bättre, eller det går att göra det bättre, det är en alldeles makalös tanke. Det måste man jobba med, att hela tiden sträva åt det hållet och se att det i varje läge går att driva saker åt rätt håll. Jag tror ju att man ofta gör den största insatsen när man förvandlar något från mycket dåligt till bara dåligt. Det är lätt att göra det som är bra till mycket bra. Då har man medvind hela tiden. Man måste jobba hela tiden, målmedvetet och vara optimistisk. Som någon klok tänkare har sagt: Det är inte så mycket hur man har det, utan hur man tar det som avgör. I varje fråga finns det ett konkret innehåll och det finns också en subjektiv bedömning av vad det här står för. Då menar jag att när man lägger

10 på den subjektiva bedömningen så måste vi alla hjälpas åt att ta fram de positiva aspekterna, utan att ljuga eller fly från verkligheten men ändå se att här finns det utvecklingsmöjligheter. Det skulle väl vara folkbildningens viktigaste bidrag. Jag tror att vi i vårt måldokument har skrivit en formulering som jag gillar, att humor och värme är viktiga ingredienser, det ger både leendet och seendet bredare. 10