Högskolan på Åland. serienummer 38/2013. Sjöfartsprogrammet. Mariehamn 2013 ISSN Mariehamn 2009

Transkript

1 Mariehamn 2009 Sjukvårdsansvarig ombord En handbok för styrmän Karin Hjoberg Jonas Eriksson o.s.v. Högskolan på Åland serienummer 38/2013 Sjöfartsprogrammet Mariehamn 2013 ISSN

2 Examensarbete Högskolan på Åland Utbildningsprogram: Författare: Arbetets namn: Handledare: Uppdragsgivare: Sjöfartsprogrammet Karin Hjoberg, Jonas Eriksson Sjukvårdsansvarig ombord, En handbok för styrmän Gun Lindman Abstrakt: Syfte med detta examensarbetet var att skapa en illustrativ och lättarbetad sjukvårdsguide för styrmän. Vi fick idén till detta arbete när vi gick Hälso- och sjukvårdskurs för sjöbefäl våren Vi fick känslan av att kursen var väldigt intensiv och att det då är lätt att glömma viktiga moment. Arbetet avgränsas genom att vi förhåller oss till STCW:s regler för den sjukvårdsansvariga ombord. Sjukvårdsguiden riktar sig till sjöfarten och de förutsättningar som finns ombord. Metoden vi har använt oss av för att få svar på vårt syfte är faktainsamling. Vi har även gjort enkätutskick och intervjuer med aktiva styrmän. Enkäterna skickades till rederier som är verksamma i olika geografiska områden och opererar olika typer av fartyg. Vi gjorde dels en internetbaserad enkät och dels en i pappersformat. Pappersenkäten delades ut till sjöbefäl som deltog i en Hälso- och sjukvårdsrefresherkurs i skolans regi. Sjukvårdsguiden är tänkt att dels fungera som träningsmanual och dels som stöd vid eventuella tillbud ombord. Informationen i guiden baseras på den fakta som sammanställts i bakgrunden. Indelningen grundas på resultatet från intervjuerna och enkätundersökningen. Resultatet från enkätundersökningen visar tydligt att det finns en allmän osäkerhet gällande sjukvårdsbiten. Undersökningen visade även att tillbuden sker men med en generell låg frekvens. Detta tyder på att den sjukvårdsansvarige inte får praktisera sina kunskaper tillräckligt ofta. Det har varit inspirerande att arbeta med detta projekt som kommer att underlätta för oss vid sjukdomsfall i vårt arbete. Nyckelord (sökord): Sjukvård, fartyg, handbok, styrman, sjukvårdsansvarig Högskolans serienummer: ISSN: Språk: Sidantal: 38/ Svenska 60 Inlämningsdatum: Presentationsdatum: Datum för godkännande:

3 Degree Thesis Högskolan på Åland / Åland University of Applied Sciences Study program: Author: Title: Academic Supervisor: Gun Lindman Technical Supervisor: Maritime studies Karin Hjoberg, Jonas Eriksson A MEDICAL GUIDE FOR NAVIGATORS Abstract: The purpose with this degree thesis was to create an illustrative and easy to work with medical guide for officers. The idea came to us when we attended the medical course for officers during the spring of Our feelings after the course were that it was very intense and therefore it is easy to forget vital parts. We have limited our degree thesis to what is stated in STCW regulations regarding medical care onboard. The contents of the guide are based on the medical equipment that is provided on board. The guide is mainly for seafarers. To meet our purpose we have used books and internet to gather facts. We have also conducted a questionnaire and interviews with deck officers. The questionnaires were sent to shipping companies whom are operating in different geographical areas and with different type of ships. The questionnaire was made as an internet based copy and also a paper form. The paper questionnaire was distributed to deck officers whom was attending the medical refresher course. The handbook is meant to work as a training manual and as an support during possible accidents onboard. The information in the guide is based on our own research that is presented in our background. The guide is divided with consideration to the results from the interviews and the questionnaires. The results from the questionnaires show that there is an general insecurity regarding the medical care onboard. It also shows that accidents do happen but with a low frequency. This indicates that the medical officer onboard do not get the chance to practice their knowledge often enough. It has been inspiring to work with this project which will aid us in handling the medical care onboard Key words: Medical, ship, handbook, deck officer, medical officer Serial number: ISSN: Language: Number of pages: 38/ Swedish 60 Handed in: Date of presentation: Approved on:

4 INNEHÅLL INNEHÅLL INLEDNING Syfte och frågeställningar Avgränsningar BAKGRUND Sjukvården ombord Förutsättningar ombord Utbildning Farmakologi Läkemedelsformer L - ABCDE L - Livsfarligt läge A - Airways B - Breathing C - Circulation Hjärt- och lungräddning Chock D - Disability Glasgow Coma Scale Medvetslöshet E - Expose Evakuering Brännskador Första gradens brännskada Andra gradens brännskada Tredje gradens brännskada Generella åtgärder vid brännskada ombord Brännskador som kräver sjukhusvård Skallskador Lindriga hjärnskador Medelsvåra hjärnskador Svåra hjärnskador Sekundär skallskada... 24

5 2. 7 Frakturer Ledskador Hypotermi Förgiftning Ögonskador Kärlkramp och Hjärtinfarkt Epilepsi Astma Blindtarmsinflammation Gallsten Bukspottkörtelinflammation Tarmvred Stroke Lunginflammation Anafylaktisk chock Sårskador Skärsår Punkteringssår Sårinfektioner Tryckförband Suturering Injektioner Förberedelser före injektionsgivning Aspirationsteknik Subkutana injektioner Intramuskulära injektioner Intravenös injektion Intravenös infusionsbehandling METOD Enkätundersökning Svarsfrekvens och bortfall Intervju urval Intervjuteknik Etik

6 3.5 Reliabilitet och validitet RESULTAT Sjukvårdsguidens formgivning och innehåll Responsen från enkätundersökningen Intervjuresultat DISKUSSION Slutord KÄLLOR BILAGOR Bilaga 1, Sjukvårdsguiden Bilaga 2, Enkät Bilaga 3, Intervjufrågor 5

7 1 INLEDNING När vi gick Hälso- och sjukvårds kurs för fartygsbefäl under vårterminen 2012 fann vi båda att sjukvården ombord är ett intressant och viktigt ämne. Kursen i sig gav väldigt mycket, både praktiskt och teoretiskt. När det sedan blev dags att välja ämne för examensarbetet kände vi att vi ville ta upp där kursen slutade och arbeta vidare på sjukvårdsbiten. Jobbet som styrman är speciellt i det avseendet att man har så stort ansvar för andra människors liv och hälsa. När du befinner dig långt från land, och någon blir sjuk eller en olycka sker måste du förlita dig på dina egna kunskaper. Kursen var som sagt mycket bra och givande, men om man inte praktiserar sina kunskaper så glömmer man lätt. Vi vill utgå från den sjukvårdsansvariga styrmannens perspektiv. Förhoppningsvis behöver han inte behandla särskilt många sjukdomsfall. Så kan faktiskt fallet vara, att åren går och inget större tillbud sker. Men när olyckan väl är framme är det viktigt att snabbt finna korrekt information! Vi vill därför skapa en sjukvårdsguide som är lättöverskådlig och illustrativ. Den ska inte vara för tungarabetad och lätt att ha med sig ombord. Vi vill främst belysa de praktiska momenten som t.ex. hur man ger injektioner, sätter kanyl, ger hjärt- och lungräddning samt syr Syfte och frågeställningar Syftet med studien är att skapa en lättöverskådlig sjukvårdsguide för sjömän som kan vara behjälplig vid sjukdoms- och olycksfall ombord. Ett delsyfte är även att detta är något som vi själva känner att vi kan kunna ha användning för som framtida styrmän. Syftet besvaras genom följande frågeställningar: Vad bör en lättöverskådlig sjukvårdsguide innehålla? Vad säger STCW om kraven på en sjukvårdsansvarig styrman? Vilka är de vanligaste sjukdomsfallen/olyckstillbuden ombord? 1. 3 Avgränsningar Studien kommer att avgränsas genom att vi förhåller oss till STCW:s regler för den sjukvårdsansvariga ombord. Sjukvårdsguiden riktar sig till sjöfarten och de förutsättningar som finns ombord. 6

8 2 BAKGRUND 2. 1 Sjukvården ombord "En ombordanställd skall vid behov få bästa möjliga sjukvård ombord. Sådan sjukvård skall vara kostnadsfri för den ombordanställde. Sjukvård ombord får inte ersätta sjukvårdsinsatser som kan göras så snart den ombordanställde kan tas om hand av legitimerad sjukvårdspersonal" (Sjöfartsverket, 2000, s. 2) Förutsättningar ombord I Maritime Labour Convention 2006 som i augusti 2012 blev reviderad av 30 medlemsländer och kom i kraft i augusti 2013, finns det riktlinjer och minimum krav för hur sjukvården ska skötas ombord. Varje fartyg skall föra ett fartygsapotek, sjukvårdsutrustning och en läkemedelsguide. Fartyg med 100 eller fler personer i besättningen och som gör internationella resor längre än tre dagar skall även ha en läkare ombord. På fartyg som har en mindre besättning och inte måste föra läkare, skall en eller flera besättningsmedlemmar vara sjukvårdsansvarig (International Labour Organization, 2006, s. 55). Alla fartyg skall vara utrustade med någon form av sjukhytt, utformningen varierar med fartygets storlek samt fartområde. Fartyg med bruttodräktighet mellan 200 och 500 undantages, då det endast är ett krav om detta är genomförbart med tanke på fartygets konstruktion och tillgång till utrymmen. På fartyg med bruttodräktighet minst 500 måste det finnas ett behandlingsrum. Om besättningen också är 15 eller fler och fartyget gör resor som är längre än tre dygn måste fartyget både ha ett behandlingsrum och en sjukhytt. Dessa kan bestå av ett gemensamt utrymme. Överstiger antalet besättningsmedlemmar 20, måste sjukhytten ha två vårdplatser. Men om fartyget är utformat så att varje besättningsmedlem har sin egen hytt med egen toalett, kan antalet vårdplaster reduceras. Sjukhytten skall ha ett separat hygienutrymme samt vara iordningställd så att den alltid är redo att användas (Sjöfartsverket, 2000, s. 3). I 4 kap. 5 i Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd om sjukvård och apotek på fartyg finns det ett minimum krav för vad en sjukhytt minst skall innehålla. Detta är följande: en vårdbrits i behandlingsrummet, en vårdsäng i sjukhytten, upphängningsanordningar för infusionslösning och syrgas, larmknapp till bryggan vid vårdplatsen, högtalartelefon till bryggan samt om det är möjligt utrustning för extern kommunikation med Radio Medical, ordentlig belysning vid vårdplatsen, lämpligt 7

9 låsbart skåp för förvaring av fartygsapotek och journaler samt låsbart kylskåp. Förutom det ovan angivna skall varje fartyg föra läkemedel och medicinsk utrustning med avseende på besättningens storlek samt tiden till närmaste anlöpbara hamn. (Sjöfartsverket, 2000, s. 4) Utbildning Varje besättningsmedlem är en del av fartygets säkerhetsorganisation. För att tilldelas en uppgift i fartygets alarmlista krävs en Basic Safety Training. Enligt sektion A-VI/1 i Seafarers Training, Certification and Watchkeeping 2010, härefter kallad STCW- konventionen, som behandlar nödsituationer, arbetssäkerhet, sjukvård och överlevnadsteknik skall den ombordsanställda utbildas och tränas i grundläggande första hjälp. I Basic Safety- utbildningen ingår även brandbekämpning, livbåtsteknik samt personlig säkerhet och socialt ansvar. Dessa kommer dock inte behandlas vidare utan fokus ligger på första hjälpavsnittet. Besättningsmedlemen genomgår en certifierad kurs i första hjälp (International Maritime Organization, 2011, ss ). I enlighet med tabell A-VI/1-3 skall denna kunna vidta åtgärder i ett tidigt skede vid ett olyckseller sjukdomsfall ombord. Detta inkluderar; positionering av olycksfallet, som stabilt sidoläge och nackkrage, återupplivande med Hjärt- lungräddning (HLR), blödningar, chock, bränn- och sårskador samt att korrekt transportera den skadade. I sektion A-VI/4 paragraf 1-3 i STCW- konventionen finner man minimum kraven för en person som skall utföra första hjälp ombord. Denna ska inneha en sådan kunskap att den kan ta hand om sjukdoms- och olycksfall i enligt med vad som nämnts ovan i tabell A-VI/1-3, samt som bevis för detta inneha ett certifikat (International Maritime Organization, 2011, s. 222; 233). Fartygets befälhavare är alltid ytterst ansvarig, men på de fartyg som inte för läkare eller sjuksköterska har befälhavaren utsett en av styrmännen som sjukvårdsansvarig. I enlighet med sektion A VI/4 paragraf 4-6 och tabell A- VI/4-2 i STCW- konventionen skall den sjukvårdsansvariga genomgå en certifierad kurs på två veckor samt genomföra praktik på en akutmottagning eller liknade. Den sjukvårdsansvariga ska sedan besitta sådan kunskap att denna kan ta hand om en sjuk eller skadad under tiden den fortfarande befinner sig ombord. Bland annat ha kunskap och förståelse för hur man behandlar huvud- och nackskador, öron-näsa-hals-ögonskador, inre- och yttre blödningar, bränn- och sårskador, frakturer. Den sjukvårdsansvariga skall också kunna bedöma sjukdomstillstånd, både medicinska och akuta, ha kunskap i suturering, hur man ger injektioner (subcutant, intramuskulärt, intravenöst), tandvård, 8

10 kvinnosjukdomar, graviditet, dödsfall samt omhändertagande av personer som blivit räddade ur havet. Denna är också ansvarig för att fartygsapoteket sköts och är uppdaterat, för sjukvårdsregister samt att det finns kopior av nationella och internationella beslut om sjukvård för sjömän. Den sjukvårdsansvariga ska kunna ta hjälp av och samarbeta med externa enheter när det gäller sjukvårdsassistans till fartyget, kunna kontakta Radio Medical samt förbereda evakuering, även helikopter. (International Maritime Organization, 2011, ss ) Fartygets befälhavare och den sjukvårdsansvariga skall för att upprätthålla sina sjukvårdskunskaper genomgå en av myndighet godkänd utbildning minst vart femte år, en så kallad refresherkurs. Detta för att de skall underhålla och öka sina kunskaper, samt hålla sig ajour med utvecklingen inom medicinsk första hjälp. Detta i enlighet med kapitel B4.1.1 paragraf 3 i Maritime Labour Convention (International Labour Organization, 2006, s. 56) Farmakologi Farmakologi betyder läran om läkemedel. Pharmakon betyder läkemedel och logos lära. Enligt 1 i Läkemedelslagen (SFS 1992:859) räknas till läkemedel alla ämnen som påstås kunna användas för att behandla eller förebygga sjukdomar hos människor och djur samt alla ämnen som kan användas för att behandla sjukdomar hos människor och djur (Socicaldepartementet, 1992). Varje läkemedel har tre olika namn: ett kemiskt, ett generiskt och ett varumärksnamn. Det kemiska namnet beskriver hur läkemedlets molekyl är uppbyggd. Om vi använder paracetamol som exempel så är det kemiska namnet 4'-Hydroxyacetanilide. Det generiska namnet är den verksamma substansen i läkemedlet. Paracetamol är det generiska namnet på ett smärtstillande och febernedsättande ämne. Slutligen är varumärksnamnet namnet på läkemedlet i varuhandeln. Olika företag kan sälja samma läkemedel under olika namn. Alvedon och Panodil är exempel på varumärksnamn som innehåller paracetamol (Cronberg, 2012). Nedan kommer några olika begrepp som är viktiga inom farmakologin att beskrivas. Synonyma preparat är läkemedel som har samma verksamma substans men har olika varumärksnamn, t.ex. Alvedon och Panodil. Kombinationspreparat är ett läkemedel som innehåller mer än ett verksamt ämne som Treo. Indikation talar om när man ska ge ett läkemedel, som vid smärta, medan kontraindiktion talar om när man inte ska ge ett läkemedel. De internationella enheterna är IE/E/U, 100 IE= 1ml. Med dos avses en viss 9

11 mängd av läkemedlet. Kumulation menas en samling läkemedel i kroppen som kan ha uppstått på grund av för hög dosering. Biverkningar är en effekt av ett läkemedel som är oönskad och oftast negativ, som kan uppkomma trots att läkemedlet tas som det är avsett och i rekommenderad dos. Interaktion talar om hur olika läkemedel påverkar varandra om de intas samtidigt. Ett läkemedel kan minska effekten av det andra då de till exempel har motsatta effekter och slår ut varandra. Men ett läkemedel kan även öka effekten av ett annat genom att de till exempel verkar på samma sätt och därmed förstärker varandras effekter. (Lindman, 2012) Läkemedelsformer Läkemedel finns i många olika former. De flesta läkemedel tas oralt, alltså via munnen och sväljs. Tabletten löser sig i magsäcken och frisätter den aktiva substansen som då kan tas upp i kroppen via matsmältningskanalen. Det finns flera olika tablettsorter. Brustabletter: upplöses när tabletten kommer i kontakt med vatten. Effekten uppnås lite snabbare eftersom den aktiva substansen då redan är upplöst när den sväljs. Tuggtabletter: måste precis som namnet låter tuggas innan den sväljs. Sugtabletter: löses upp på tungan innan de sväljs. Av samma orsak som brustabletter uppnås effekten lite snabbare än vanliga tabletter. Resoritabletter: läggs under tungan där den upplöses. Läkemedelet går då direkt ut i systemcirkulationen (blodbanan) utan att passera tarmen, vilket ger en snabb effekt. Depåtabletter: är uppbyggda så att den aktiva substansen frisätts gradvis under en längre tid. Tabletten verkar därför längre i kroppen. En del läkemedel kan inte tillverkas i tablettform då de inte tål att pressas samman till tabletter. Kapseln har ett skal som oftast är gjort av gelatin och snabbt löses upp i magsäcken. Mixturer är läkemedel i flytande form som ska tas oralt. Den aktiva substansen är då upplöst i vätskan. Andra läkemedelsformer är rektala som stopiller, klysma och rektalsalvor, eller vaginala som kräm eller vagitorier. Dessa kan tas via ögonen som droppar, salvor och ögonvatten, via öronen även där som droppar, via näsan som droppar, pulver eller nässpray. De kan också tas via lungorna som aerosoler (spray), inhalationspulver- och vätskor och via hunden som liniment, salva, kräm eller puder (Nordeng & Spigset, 2007, ss ) L - ABCDE Prehospitalt akut omhändertagande betyder att en skadad eller sjuk person tas om hand utanför ett sjukhus, detta kallas L - ABCDE - principen. Vid en olycka eller akut sjukdomsfall är det viktigt att agera så snabbt och effektivt som möjligt. Ombord är inte förutsättningarna de samma som vid en akut situation i land. Därför är det extra viktigt 10

12 att agera rätt i inledningsskedet. Under sjukvårdskursen utbildas den sjukvårds ansvariga styrman i att arbeta efter L - ABCDE-principen. En första åtgärd vid en olycka eller akut sjukdomsfall är att bedöma situationen: göra en snabb platsanalys. Vad har hänt? Hur många är skadade? Är läget livshotande? Vad finns för resurser ombord? Är det mer än en person inblandad är det viktigt att bedöma vem som är i mest akut behov av hjälp. En tumregel är att den tysta patienten oftast är den mest skadade (Jande- Waldau & Wirnave, 2004, s. 13). Nedan kommer L - ABCDE - principen att beskrivas steg för steg. L - ABCDE - principen bygger på att man utför momenten i den givna ordningen. Man skall inte hoppa över steg eller gå vidare innan det föregående steget är avslutat (Lindman, 2012) L - Livsfarligt läge Vid en olycka eller sjukdomsfall ombord är det första man skall göra att bedöma säkerheten kring situationen. Är den skadade placerad på ett sådant sätt att det innebär livsfarligt läge? I så fall är första prioritet att flytta på patienten. Det är också viktigt att den eller de som skall ta hand om den skadade inte utsätter sig själv för ett livsfarligt läge. Det är viktigt att patienten får hjälp fort men om den som skall hjälpa själv råkar illa ut leder det bara till vidare problem (Jande-Waldau & Wirnave, 2004, ss ) A - Airways Första frågan man skall ställa är om patienten andas eller inte? Om så inte är fallet är första prioritet att skapa fri luftväg. Börja med att identifiera orsaken och utför lämpliga åtgärder. Har patienten något som blockerar luftvägen kan Heimlich manöver vara nödvändig. Heimlich manöver utförs på följande sätt: placera dig själv stående bakom patienten och lägg armarna runt bröstkorgen. Knyt den ena näven och placera tummsidan nedanför bröstbenet. Ta tag i din knutna näve med den andra handen och tryck kraftigt inåt-uppåt. Om detta inte hjälper kan manövern upprepas fem gånger. (Saarni & Niemi, 2007, s. 14) Avlägsna lösproteser och främmande föremål med hjälp av laryngoskop och tång. Sug bort blod och slem från de övre luftvägarna (Jande- Waldau & Wirnave, 2004, s. 16). När eventuella främmande föremål har avlägsnats från luftvägarna skall patientens huvud böjas bakåt samt hakan lyftas i riktning framåt. På så sätt kommer tungan som sitter fast i underkäken att lyftas upp. Endast om patienten är djupt medvetslös kan en svalgtub användas för att hålla luftvägarna fria. Detta då en svalgtub lätt kan utlösa kräkreflexer hos en medvetande person (Wikström, 2006, ss ). En svalgtub förs 11

13 in på följande sätt. Spetsen stoppas in i munnen uppåt mot gommen. Samtidigt som svalgtuben förs in skall den vridas ett halvt varv så att spetsen kommer att riktas nedåt bakom tungan. (Saarni & Niemi, 2007, s. 126) Om patienten är medvetslös, saknar egen andning och puls är en sista utväg intubation. Den sjukvårdsansvariga styrmannen får endast utföra intubation då patienten alltså räknas som kliniskt död. Intubation betyder att man för ner ett rör i luftstrupen för att skapa en säker luftväg. Det hjälper också till att hindra maginnehåll från att gå ner i lungorna. (Saarni & Niemi, 2007, s. 127) Andningsvägen är fri och patienten andas. Finns det risk för att patienten har skadat nacken skall då en nackkrage placeras på patienten. Om patienten är medvetslös skall detta alltid göras. En medvetslös person hanteras alltid som nackskadad tills motsatsen är bevisad. För att placera en nackkrage på patienten görs följande. Börja med att mäta vilken storlek av nackkrage som skall använda. Placera handen på patientens hals och mät avståndet mellan nyckelbenet och kindbenet. Använd sedan detta avstånd som referens när du justerar storleken på nackkragen. Nackkragen har fyra olika storlekar; noneck, short, regular, tall. De flesta personer ligger mellan noneck och short. En annan person fixerar patientens huvud genom att hålla det mellan sina händer sittandes på huk bakom den liggande patienten. Skjut försiktigt nackkragen under patientens hals från ena sidan. Fixera den så att den sitter korrekt. Knäpp kardborrebandet så att nackkragen sitter så tajt och fixerat som möjligt. Det är viktigt att en person hela tiden fixerar patientens huvud under påsättandet av nackkragen (Youtube, 2011) B - Breathing När luftvägen är fri och säkrad är nästa steg att säkra andningen. Bedöm andningen genom att se, lyssna och känna. En normal andningsfrekvens för en vuxen person ligger på andetag/minut. Om andningsfrekvensen är lägre än 10 andetag/minut kan orsaken vara förgiftning eller skallskador. Om andningsfrekvensen är mer än 29 andetag/minut kan orsaken vara syrebrist eller stora blödningar. Risken finns då att personen kan vara på väg in i chock. Vid förhöjd andningsfrekvens kan patienten hyperventilera. Observera bröstkorgens rörelser: höjer och sänker sig den på båda sidor under in-och utandningen? Är andetagen ytliga, flämtande eller djupa? Är andningen regelbunden? Finns det någon antydan till lukt i andningen? Hörs det några andningsljud som pipande eller rosslande andning? Om det är svårt att enbart observera patientens andning med blotta ögat, kan man lägga en hand på patientens bröstkorg eller 12

14 sin kind på patientens mun för att känna efter utandningsluft. Bedöm också patientens hudfärg. Är huden och läpparna blåfärgade kan detta vara ett tecken på syrebrist. Om patienten är vid medvetande och talför betyder det att luftvägen är relativt fri. Försök få patienten att säga en hel mening och bedöm på så sätt andningen ytterligare. Fråga också om patienten känner någon smärta vid in-eller utandning. (Jande-Waldau & Wirnave, 2004, ss ) Med hjälp av en saturationsmätare kan man mäta syrehalten i blodet. (Saturationsmätare är inte obligatoriskt enligt fartygsapoteket och är kanske inte tillgänglig ombord). En normal syrehalt ligger på 97-99%, en syrehalt <90% är skadlig och en syrehalt <70% är direkt livshotande. Om patienten är i behov av syrgas skall detta ges. Men det är viktigt att inte ge för mycket, max 4 l/minut utan läkares ordination. Det är viktigt att kontrollera hur patienten mår. Om patienten klagar på illamående, yrsel eller att det sticker i fingrarna kan detta vara ett tecken på att person har fått för mycket syre. Syrgas kan ges med näsgrimma vid 4-5 l/min samt mask vid 5-15 l/min. (Lindman, 2012) När andningen är säkrad vidtar man ytterligare åtgärder som behövs, som att placera patienten i stabilt sidoläge. Alla medvetslösa personer som andas själva skall i regel vändas till stabilt sidoläge för att hålla luftvägen fri och undvika att patienten vid kräkning skall få ner det i lungorna. Även personer med nack- eller skallskador som är medvetslösa skall vändas till sidoläge, dock med största försiktighet. För att lägga patienten i stabilt sidoläge görs följande. Om person inte ligger på rygg, börja med att vända den till rygg. Stå på knä vid sidan av patienten, lägg armen närmast dig rakt ut från kroppen lite lägre än axelhöjd. Den andra handen lägger du på motsatt axel (den närmast dig). Dra upp benet längst bort från dig, vänd personen mot dig genom att trycka på benet samt dra i skuldran. Dra upp det böjda benet mot magen, detta förhindrar personen från att lägga sig på mage. Böj personens huvud bakåt, låt ansiktet vila på underarmen och se till att det pekar lätt nedåt (Hjärtgruppen) C - Circulation C:et står för cirkulation och blödning. Vid olyckor är det vanligt att stora och/eller små blodkärl skadas. Det finns två typer av blödningar. Blödningar som man kan se med blotta ögat kallas yttre blödningar. Om patienten blöder kraftigt skall detta prioriteras högt och blödningen stoppas. Inre blödningar är blödningar man inte kan se, men med hjälp av symtom skall kunna misstänka och/eller utröna orsaken. En skada på kroppens minsta blodkärl kallas kapillärblödning. Blodet kommer då att rinna långsamt och med 13

15 lågt tryck. En kapillärblödning går oftast att få stopp på med ett förband. Om patienten har en blödning som är mörkröd har personen skadat en ven. Trycket i venerna är relativt lågt och blodet är syrefattigt, därav den mörkröda färgen. En blödning av denna typ stoppas genom att sätta kroppsdelen i högläge, trycka på skadan samt sätta förband. Vid en artärblödning uppstår en ljusröd pulserande blödning. Detta kan leda till att person snabbt går in i ett chocktillstånd, som är livshotande. Kroppsdelen skall genast läggas i högläge samt ett tryckförband sättas. Både vid ven- och artärblödningar i ljumsken eller halsen skall man trycka direkt med fingrarna över blödningen då det kan vara svårt att lägga förband här. (Jande-Waldau & Wirnave, 2004, s. 24;26) Börja med att kontrollera patientens puls och blodtryck. Normala pulsvärden är slag/minut och ett normalt blodtryck ligger på ungefär 120/80 mmhg (Saarni & Niemi, 2007, s. 185). Var uppmärksam på om pulsen går för snabbt (>100 slag/minut), för långsamt, (<40 slag/minut) eller är oregelbunden. Det finns då risk för att cirkulationen är skadad. För långsam puls kan bero på förgiftning, syrebrist, hypotermi eller hjärtsjukdom. Stress, smärta, stor blödning eller hjärtsjukdom kan vara en orsak till snabb puls (Wikström, 2006, s. 165). Om patienten har handledspuls betyder det att det systoliska trycket är >90 mmhg och blodtrycket är relativt opåverkat. Om patientens puls kan mätas i ljumsken ligger det systoliska trycket på 80 mmhg, och om pulsen enbart kan kännas i halsen ligger det systoliska trycket på 70 mmhg. (Wikström, 2006, ss ) Blodtrycket mäts auskulatoriskt med ett stetoskop. Man placerar då en blodtrycksmanschett över patientens ena överarm. Manschetten pumpas snabbt upp så att pulsådern stoppas upp för några sekunder. Stetoskopet placeras över en pulsåder i armvecket. Samtidigt töms manschetten på luft och blodet börjar cirkulera i armen igen. När det första pulsslaget hörs avläses det systoliska trycket, när ljudet försvinner helt avläses det diastoliska trycket (Öster, 2012). Bedöm även patientens hudfärg: Är den blek eller blåaktig? Blek hud är ett tecken på dålig genomblödning och blåaktig dålig syresättning. Hur är kroppstemperaturen, förhöjd eller låg? Hur ser pupillerna ut? Kallsvettig hud är ett tecken på dålig genomblödning och/eller smärta. Det kan också finnas en risk för att personen är på väg in i chock. I detta läge skall även en IV-infart sättas för att kunna tillföra patienten läkemedel och dropp (Lindman, 2012). 14

16 Hjärt- och lungräddning Om patienten inte andas skall hjärt och lungräddning genast påbörjas. Gör då följande: Stå på knä bredvid patientens bröstkorg, placera händerna mitt på bröstkorgen och luta kroppen framåt så att skuldrorna befinner sig rakt ovanför bröstet. Använd raka armar, då utnyttjas kroppsvikten bättre. Lägg ena handen på den andra. Basen av handflatan trycks mot bröstet. När man ger kompressioner trycks bröstkorgen ner minst 5 cm varje gång. Men ej mer än 6 cm. Gör 30 kompressioner åt gången med en takt av ca kompressioner per minut (Svenska rådet för hjärt- lungräddning). Konstgjord andning ges genom att böja patientens huvud bakåt med en hand på pannan och en under hakan. Kläm ihop näsborrarna med handen som ligger på pannan. Se till att det blir tätt mellan din och patientens mun och blås långsamt in luft under ca 1 sekund. Kontrollera samtidigt att bröstkorgen rör sig, då vet man att luften kommer in ordentligt. Sedan tar man bort sin egen mun och låter luften tömmas ur patientens lungor. Det är viktigt att inte blåsa för hårt då luftvägarna inte kan ta emot mer än en viss mängd luft per tidsenhet. Om man blåser för hårt går överflödsluften ner i patientens magsäck, som kommer att blåsas upp mer och mer. När magsäcken blir för full finns det risk att luften tillsammans med maginnehållet pressas upp genom strupen och munnen. 30 bröstkompressioner varvas med 2 inblåsningar så länge detta är nödvändigt (Andersson, 2010) Chock Definitionen av chock är att den cirkulerande blodmängden är för liten i förhållande till blodbanans volym. "Det är syrebrist i kroppens alla celler." (Lindman, 2012). Blodtrycket hos personen sjunker kraftigt. Cirkulationen av blod och syre minskar i kroppen vilket gör chock till ett livshotande tillstånd (Lindman, 2012). Det finns många olika orsaker till varför en person hamnar i chock. En orsak kan vara svår blödning, om patienten förlorar mycket blod under en kort tid. En yttre blödning är lätt att upptäcka och försöka stoppa för att undvika att patienten skall gå in i chock. Men en inre blödning kanske inte upptäcks förrän de första chocksymtomen uppstår. Om kroppen drabbas av svår vätskeförlust, till exempel om personen är brännskadad eller lider av svår diarré och/eller uppkastning. Om inte hjärtat orkar pumpa tillräckligt med blod ut till kroppen för att ge syre till cellerna, som sker vid hjärtsvikt, kan detta leda till kraftigt sjunkande blodtryck som i sin tur kan sätta personen i chock. En person som är 15

17 allergisk eller överkänslig mot något och sedan utsetts för detta kan drabbas av anafylaktisk chock. En person som utsätts för svår smärta utsätts också för risken att gå in i ett chocktillstånd. (Nordahl, 2009) När blodtrycket sjunker kraftigt försöker kroppen kompensera detta så att de livsnödvändiga organen som hjärta och hjärna har tillräckligt med blodtillströmning. Detta leder till att pulsen ökar. Den yttre cirkulationen minskar kraftigt och personen blir kall, särskilt i extremiteterna. Huden är blek och kallsvettig, personen känner ofta oro eller ängslan. Det är inte ovanligt att personen kommer att klaga på törst, men man skall komma ihåg att man aldrig får ge vätska oralt till en person i detta tillstånd. Lågt blodtryck och puls som inte längre är kännbar i handleden är ett tecken på att personen redan befinner sig i chock. När det systoliska trycket är <60 mmhg kommer hjärnan att få syrebrist, personen blir orolig och vissa fall aggressiv. Om blodtrycket får fortsätta att falla kommer personen bli förvirrad och få sänkt medvetande, medvetslöshet som i slutändan kan leda till dödsfall. (Saarni & Niemi, 2007, ss ) Vid chock är det viktigt att hålla patientens luftvägar fria då blodets förmåga att transportera syre är nedsatt. Ge syrgas så fort som möjligt. Om den chockskadade är medvetslös ska denna läggas i stabilt sidoläge. Det är viktigt att lägga benen i högläge då detta hjälper till att omfördela blodet till kroppens viktigare organ. Håll personen varm, särskilt underifrån om den är placerad på markytan. Undvik att transportera den chockskadade och behandla denna med varsamhet. Ge smärtlindring och vätska intravenöst. (Edman, Larsson, & Snöberg, 2009, ss ) D - Disability Disability står för oförmåga, i fråga om medvetandegrad, känsel och rörelseförmåga. När patientens andning och cirkulation är under kontroll blir nästa steg att bedöma hjärnans funktion. Då hjärnans tillstånd är beroende av syresättningen är det viktigt att bedöma personens medvetandegrad. En person kan ha sänkt medvetandegrad på grund av syrebrist, skallskada, överdos av alkohol eller droger eller diabetes. Vid blödning, redan vid 15 % av blodvolymen hos vuxna, alltså ungefär 7,5 dl, påverkas medvetandegraden. För att bedöma personens medvetandegrad skall man prata med denna och ställa frågor som kan hjälpa till att göra en bra bedömning. Bedöm grad av medvetande med hjälp av AVPU. A står för alert, personen är fullt vaken. V står för verbal, personen är slö svarar eller svarar inte på tilltal. P står för pain, personen reagerar på smärta. U står för unresponsive, ingen reaktion. Det går även att använda 16

18 Glasgow Coma Scale (GCS) för att bedöma medvetandegraden. Titta på pupillerna, se om de är lika stora och om de reagerar för ljus genom att dra ihop sig. Ta reda på om personen reagerar på smärta, exempelvis genom att trycka med nageln mot persons nagelband (Jande-Waldau & Wirnave, 2004, ss ). Mät personens blodglukos med hjälp av en blodglukosmätare, ett normalt fastande värde är 3,9 5,5 mmol/liter kapillärt (Lindman, 2012). Gör följande: Sätt in en ny mätsticka i mätaren. Tryck blodprovstagarens munstycke mot personens fingertopp, torka bort den första blodsdroppen och låt det bildas en ny droppe på fingret. Rör med ena ända av mätstickan på droppen, blodet sugs automatiskt in och mätaren avger en ljudsignal när den har fått tillräckligt med blod. Avläs resultatet på displayen (Bayer AB) Glasgow Coma Scale Glasgow Coma Scale (GCS) är en skala som värderar medvetandegraden eller reaktionsgraden hos personer med skalltrauma eller hjärnskador. Skalan skapades av Bryan Jennet och Graham Teasdale år 1974 vid University of Glasgow (The injury cooperative, 2012). Skalan består av tre tester: Ögonöppning (1-4 poäng), verbalt (1-5 poäng) och motoriskt (1-6 poäng). Testerna går till på sätt att man börjar med att tilltala personen. Om man inte får någon reaktion testar man även med smärtstimulans. För barn under 4 år finns en modifierad skala för verbalt svar. Svaren graderas enligt skalan och den totala summan som GCS. Minst antal poäng är 3 och maximalt 15. Totalpoäng <8 ombord betyder evakuering från fartyget. (Lindman, 2012) Medvetslöshet Medvetslöshet betyder att en person inte är vid medvetande. Personen reagerar inte på tilltal, men kan svara på smärtstimulans. En djupt medvetslös person kan svara på smärta och signalera att det gör ont. En lätt medvetslös person kan dessutom göra avvärjande rörelser mot det som smärtar. En medvetslös person kan ha fungerande andning och bra cirkulation, men har avsaknad av host- och kräkreflex. Det är därför viktigt att lägga medvetslösa personer i stabilt sidoläge, samt sätta på nackkrage. Som nämndes tidigare hanteras alltid en medvetslös person som nackskadad tills motsatsen är bevisad. Medvetandegraden hos personen bedöms med hjälp av AVPU-skalan. (Lindman, 2012) Medvetslöshet kan ha många olika orsaker. MIDAS är en förkortning för en del av dem. M (meningit) hjärnhinneinflammation, I (intoxikation) förgiftning, D (diabetes) lågt och 17

19 högt blodsockerfall, A (asfyxi) syrebrist, blödning, smärta, S (subduralblödning) blödning mellan hjärnans olika hinnor. Andra orsaker kan vara blodtrycksfall, traumaskallskada, hypotermi, astma eller epilepsi. Om en person blir medvetslös utan trauma så beror det oftast på hjärna eller hjärta. (Medicinboken, 2012) (Lindman, 2012) E - Expose Exopse står för exponera och skydda från omgivningen. Nästa steg är att undersöka patienten från topp till tå. Kroppsundersökningen skall göras noggrant. Risken finns att man ännu inte har kommit i kontakt med den mest skadade kroppsdelen. Undersök nacke, bröstkorg, buk, bäcken och extremiteter. Det är viktigt att inte heller glömma baksidan, som ryggen. Ta hjälp för att försiktigt vända på personen så att man kommer åt ordentligt. Kläder kan dölja skador och blod. Klipp sönder kläderna försiktigt nerifrån och upp om detta är nödvändigt. Vid brännskador skall dock inte fastbrända kläder avlägsnas. Patienten skall även skyddas från negativ påverkan från omgivningen, som kyla, värme, rök och giftutsläpp. Nu kan även annan sekundär första hjälp ges. (Jande- Waldau & Wirnave, 2004, s. 35) 2. 4 Evakuering En person kan vara så akut sjuk eller skadad att dennas tillstånd blir livshotande om han/hon blir kvar ombord innan fartyget anlöper nästa hamn. Personen måste då evakueras med helikopter från fartyget. Men det är viktigt att komma ihåg att inte begära helikopterassistans i onödan. Förutom att en sådan insats är väldigt kostsam så skall man inte bortse från att piloten och dess besättning utsetts för en stor risk när de utför en evakuering från ett fartyg till sjöss (World Health Organization, 2008, s. 293). Vid minsta tveksamhet gällande sjukdoms- eller olycksfall ombord skall den sjukvårdsansvariga kontakta Radio Medical (TMAS) via fartygets radio- eller satellitutrustning för medicinsk rådgivning. Där får denna prata och samråda med läkare vid Sahlgrenska Universitets sjukhuset i Göteborg. Läkaren hjälper då till att bedöma om en evakuering av patienten är nödvändig, samt om detta är nödvändigt samordnar med MRCC (Maritime Rescue Co-ordination Center) för helikopterassistans (Centrum för maritim hälsa). Vid en helikopterassistans är det viktigt att förmedla korrekt information till helikoptern. Fartygets position skall anges med största noggrannhet. Om det är möjligt med en bäring till ett en fast punkt som en fyr. I vissa fall kan en mötesplats för helikoptern och fartyget bestämmas. I så fall skall kurs och distans till denna uppges. 18

20 Annan information som är nödvändig är det lokala vädret samt hur fartyget enklast identifieras från luften, som färg på skrovet, flaggor, signalljus eller röksignaler (World Health Organization, 2008, s. 294). I väntan på helikoptern skall vissa förberedelser göras av besättningen ombord. Patienten skall förflyttas så nära helikopterplattan/nedfirningsstället som dennas tillstånd tillåter och placeras på en bår med ansiktet uppåt. Om det är möjligt skall patienten även vara iklädd flytväst. Patientens egna handlingar samt sjukvårdsjournal skall förberedas och skickas med i helikoptern. På isbrytaren I/B Oden har de sjukvårdansvariga styrmännen funderat en del kring evakuering och försökt effektivisera förloppet som mycket som möjligt. Man har skapat en Medivac väska som alltid finns placerad i sjukhytten. I den finns en lista på vad som skall medfölja besättningsmedlemmen vid en sjuktransport. Väskan skall innehålla följande: pass, sjöfartsbok, pengar, överstyrmans mobiltelefon, laddare, pinkod, kläder samt skor. Varje besättningsman uppmanas att ha förberätt sin egen klädpåse bestående av ett ombyte, varm tröja, byxor samt underkläder. Klädpåsen skall alltid finnas i hytten och vara lokaliserad på så sätt att den är lätt att hitta vid en sjuktransport (Nordström, 2013) Brännskador Brännskador uppstår då kroppen utsätts för hög temperatur. Det är tiden och temperaturen som avgör hur stora skadorna blir på slemhinnorna och de olika cellagren i huden. Brännskador är trauman på huden, och delas in i tre olika grupper; första, andra och tredje gradens brännskador. (Huss, Kildal, Low, & Fredén, 2013) (Lindman, 2012) Första gradens brännskada Ytlig delhudsbrännskada, är den lindrigaste formen av brännskada, och kan orsakas av till exempel solbestrålning. Symtomen är rodnad, svullnad, ömhet. Och omhändertagandet är att ge smärtstillande och eventuellt sårfilm, eller salvkompress/torr kompress och linda. (Huss, Low, & Kildal, Brännskador, mindre, 2013) (Lindman, 2012) Andra gradens brännskada Ytlig eller djup delhudsbrännskada, omfattar överhuden och delar av läderhuden och kan orsakas av kokande vatten eller en kort exponering för öppen låga. Symtomen för en ytlig delhudsskada är blåsor, intensiv rodnad och ömhet/smärta samt svullnad. Patienten har normal känsel för nålstick och normal kapillär genomblödning. Symtomen 19