Ja, ansvarskommittens kriterier är fortfarande relevanta med undantag av regionens folkmängd. Den frågan är ju redan överspelad.

Transkript

1 Från: Viking Jonsson Skickat: den 2 december :32 Till: Johan Krabb Kopia: fi.indelningskommitten@regeringskansliet.se Ämne: SV: Indelningskommittén - uppföljning efter samrådsgruppens möte Hej Svar från Sörmland. Fråga: Ansvarskommittén ställde i sitt slutbetänkande upp ett antal kriterier för en framtida regionindelning och vad en ny region ska kunna ansvara för. Dessa kan i korthet beskrivas omfatta folkmängd, regionsjukhus, forskningsmiljöer, sammanhållna arbetsmarknadsregioner samt regional identitet. Är dessa kriterier alltjämt relevanta? Svar: Ja, ansvarskommittens kriterier är fortfarande relevanta med undantag av regionens folkmängd. Den frågan är ju redan överspelad. Sörmlands utgångspunkt är att arbetsmarknadsregionen är den bärande punkten i en kommande regionbildning, inte sjukvården. Nedan är Regionförbundets remissvar på Ansvarskommitténs förslag vilket torde vara gällande även idag. Remissvar på Ansvarskommitténs slutbetänkande Grundläggande utgångspunkter: Regionförbundet Sörmland lämnar synpunkter på Ansvarskommitténs betänkande främst utifrån rollen som regionalt samverkansorgan. Inledningsvis lämnar vi övergripande synpunkter. Ansvarskommittén har gjort ett utmärkt arbete när det gäller att fånga upp de frågeställningar som är väsentliga för hela samhällssektorns framtida utveckling. Kommittén har på ett mycket bra sätt både beskrivit dagens situation och satt fingret på de kritiska punkter där förändringar måste ske. Vi menar liksom utredningen att de avgörande förutsättningarna för en, i grunden, reformerad samhällsorganisation ligger i en ökad utvecklingskraft på kommunal och regional nivå, en tydligare ansvarsfördelning och en minskad sektorisering. Enligt vår uppfattning uppnås erforderliga förändringar bäst genom ett decentraliserat kraftfullt beslutsfattande. En förändrad samhällsorganisation måste utgå från ett mer självständigt uppdrag till kommunerna på lokal och regional nivå. Vi tillstyrker alla förslag förutom några få där vi anser att det behövs ytterligare utvärderingar. Att ersätta dagens landsting med regionkommuner och minska antalet län och därmed arbeta för en regionförstoring är vad Regionförbundet Sörmland och dess medlemmar strävat efter sedan en längre tid. Förberedelserna i länet har därför pågått länge och bildandet av Regionförbundet Sörmland var t ex en del av detta. Vårt yttersta mål är att bilda en större region tillsammans med Stockholm. I en globaliserad värld krävs större differentierade regioner och Stockholm behöver mera konkurrenskraft för att mäta sig mot resten av världen och dess storstadsregioner. I ett gemensamt uttalande har företrädare för våra nio kommunerna i länet samt landstinget tidigare uttalat att vi inte vill att Stockholm ska isoleras i en framtida regionindelning. Det är vår fasta övertygelse att Stockholm behöver Sörmland för att stärka sin internationella konkurrenskraft. Vi anser att Sörmland kan

2 komplettera en del av det som Stockholm behöver, större tillgång på kompetent arbetskraft, bostäder och ett underbart landskap. I ett fall säger vi bestämt nej och det gäller förslaget om ett riktvärde för invånarantal på mellan en och två miljoner invånare. Vi anser att förslaget är kontraproduktivt eftersom det leder till fel slutsatser. Det vägledande ska vara att de nya regionerna hänger ihop funktionellt, d v s att de fungerar där människor bor, arbetar och utövar sina fritidsintressen. Stor frihet måste därför ges till dem som ska bilda de framtida regionerna. Staten och den kommunala sektorn 1. Den statliga styrningen av den kommunala nivån bör inriktas mot normering. Användningen av andra styrformer bör begränsas (avsnitt 3.2, 4.1). 2. Myndigheternas allmänna råd bör utmönstras (avsnitt 3.2) 3. Regeringen skall utforma en ordning för regelbundet återkommande samråd mellan staten och den kommunala sektorn (avsnitt 3.3) 4. Samrådet mellan staten och den kommunala sektorn bör regleras i förordning (avsnitt 3.3). Inledningsvis vill vi konstatera att det kommunala självstyret är den absolut viktigaste delen av detta avsnitt, d v s att det kommunala självstyret består. Statens styrning av kommunsektorn bör koncentreras till normer och ramar vilket poängteras i punkt ett. Kommitténs förslag påverkar inte den grundläggande ansvarsfördelningen mellan stat och kommuner men rollfördelningen behöver tydliggöras. Vi vill betona värdet av det kommunala självstyret och vad det för med sig i form av engagemang och intresse från politiker och övriga medborgare. Självstyret ger närhet till medborgarna som är i behov av en fortsatt utveckling där de lever och bor. Staten kan inte heller längre vara en ensam garant för en fortsatt hållbar tillväxt utan tillväxten måste fortsättningsvis initieras och drivas på det lokala och regionala planet. En arena där politiker möter politiker är dessutom av yttersta vikt. Ett bra exempel på detta var de fokusgrupper som tidigare ansvarigt statsråd hade, d v s en regional arena där kommunerna fick direktkontakt med regeringen. Punkt fyra är en följd av resonemanget och denna förordning bör vara tydlig. Det är väsentligt att värna det kommunala och regionala inflytandet och inte tumma på det. Men det är också viktigt med en uppgiftsindelning om vem som har ansvar för vad. Hälso- och sjukvården 5. Socialstyrelsen får i uppdrag att samordna arbetet med kunskapsutveckling och kunskapsförmedling på nationell nivå (avsnitt 4.1). 6. Regionala kunskapscentrum skapas för kunskapsbildning och kunskapsbildning på regional nivå (avsnitt 4.1). Bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagstiftningen som har betydelse för patientens ställning samlas i en ny patientlag (avsnitt 4.2). 8. Medborgarna skall kunna välja andra läkare än läkare med specialkompetens inom allmänmedicin som fast läkarkontakt (avsnitt 4.2). När det gäller huvudförslaget i detta avsnitt har vi ingenting att invända. För att lösa hälso- och sjukvårdens strukturproblem krävs dock större geografiska områden än dagens landstingsområden. En stor, ekonomiskt stark organisation har även större möjligheter att medverka finansiellt och på annat sätt i olika regionala utvecklingsprojekt. Ju större organisation desto starkare förhandlare blir regionerna också gentemot staten och andra aktörer. Uppgifter med anknytning till regional utveckling

3 9. I varje län får en regionkommun (ersätter landstingen i nybildade större län, se kap 8) ett sammanhållet regionalt utvecklingsuppdrag, reglerat i en särskild lag om regionalt utvecklingsarbete (avsnitt 5.2). 10. De statliga uppgifter och resurser som samverkansorganen förvaltat överförs till regionkommunerna. Också de uppgifter och resurser som samverkansorganen övertagit från landstingen överförs till regionkommunerna (avsnitt 5.2). 11. Som en del av det regionala utvecklingsprogrammet (RUP) skall regionkommunerna ange geografiska regionintressen, ett icke juridiskt bindande regionplaneinstrument (avsnitt 5.2). 12. Det skall i plan- och bygglagen (1987:10) anges att de kommunala översiktsplanerna skall innehålla ett avsnitt som redovisar hur regionintressena beaktats (avsnitt 5.2). 13. Det nuvarande länsanslaget ersätts av ett regionalt utvecklingsanslag, som i sin helhet disponeras av respektive regionkommun (avsnitt 5.2). 14. Regionkommunerna får i uppgift att sköta den del av naturvården som har närmast anknytning till regional utveckling, med fokus på rumslig planering och friluftsliv, skötsel av naturreservat och annat fältarbete (avsnitt 5.2). 15. Regionkommunerna övertar från länsstyrelsen uppgiften att regionalt anpassa, konkretisera och verka för de nationella miljökvalitetsmålen (avsnitt 5.2). 16. Regionkommunerna övertar från länsstyrelsen den mer utvecklingsinriktade kulturmiljövården (avsnitt 5.2). 17. Regionkommunerna skall själva få avgöra fördelningen mellan olika kulturinstutioner i länet av de statliga medel som omfattas av förordningen (1996:1598) om statsbidrag till regional kulturverksamhet (avsnitt 5.2). 18. För att säkerställa kontinuitet och genomslag för de nationella kulturpolitiska målen skall respektive regionkommun teckna ett avtal med Statens kulturråd om den övergripande användningen av de statliga medel som omfattas av förordningen (1996:1598) om statsbidrag till regional kulturverksamhet (avsnitt 5.2). Uppgiften att fördela medel till regional projektverksamhet ifråga om jämställdhet överförs från länsstyrelserna till regionkommunerna (avsnitt 5.2). Vi tillstyrker så gott som alla förslag i detta avsnitt. Det finns dock några frågor i avsnittet som bör övervägas ytterligare, framförallt ansvaret för naturvården och kulturmiljövården och kanske även nedbrytningen av de nationella miljökvalitetsmålen. Vi ser positivt på de olika ansvarsområdena vilka ökar tydligheten, d v s ett utvecklingsuppdrag som handlar om att utifrån ett regionalt perspektiv prioritera, samordna och genomföra utvecklingsinsatser inom ramen för en hållbar, sammanhållen strategi. Detta uppdrag är politiskt till sin karaktär. Myndighetsuppdraget å sin sida handlar om tillsyn, tillstånd och annan rättstillämpning samt uppföljning, utvärdering och tvärsektoriell kunskapsbildning bland annat som grund för en mer samlad stat på regional nivå. Det är viktigt att ansvarsfördelningen blir så tydlig som möjligt. Det ska vara ett mycket tydligt uppdrag på regional nivå med direktvalda politiker. För att undvika dubbelarbete och få klart för sig vem som gör vad är det viktigt att det blir tydligt för båda parter. Hela avsnitt 5.2 handlar om ett stärkt politiskt inflytande på regional nivå genom direktvalda församlingar som ska ansvara för det regionala utvecklingsarbetet. Det är viktigt att slå fast hur man gör detta slagkraftigt genom att skapa tillräckligt stora geografiska och funktionella områden inom vilka människor arbetar och bor. Och här kan vi bara konstatera att den geografiska storleken har betydelse. Vi ställer oss positiva till att detta sammanfattas i en lagtext. Vissa områden är särskilt viktiga att lyfta fram. Det gäller bland annat de regionala utvecklingsprogrammen där vi ser till regionens bästa. Ett mycket centralt område är transportinfrastrukturen. Här föreslår kommittén att regionkommunerna, inom ramen för RUP, (det regionala utvecklingsprogrammet) ska upprätta en heltäckande regiontrafikplan som omfattar såväl vägar och järnvägar som flygplatser, hamnar och kollektivtrafik. Kommittén konstaterar också att de nationella väg- och järnvägsstråken oftast är de viktigaste regionala och lokala stråken. Vi stödjer därför kraftfullt detta förslag. Idag förfogar regionförbundet över delar av det regionala utvecklingsanslaget men i fortsättningen är det viktigt att vi förfogar över hela anslaget. Detta anslag bör i sin tur fördelas efter tillväxtpotential när staten fördelar sina resurser över landet. De kommunala översiktsplanerna bör kompletteras med planering på storregional nivå så att vi ser helheten, d v s ekonomisk, fysisk planering och övrig samhällsplanering. I vissa planeringsfrågor är kommunerna för små, vilket också talar för en form av regionplanering. För att drivkraften ska bli så bra som möjligt bör vi ha tillväxtfokus i stället för

4 en geografisk, administrativ indelning, d v s ett funktionellt område som skapar bättre förutsättningar för infrastruktur, trafikfrågor samt ett övergripande ansvar för den översiktiga fysiska planeringen. När det gäller den regionala utvecklingen måste vi tillsammans med staten utveckla metoder där vi kan mäta om vi gör rätt saker. Det vill säga förfinade metoder för att följa utvecklingsarbetet och se vad olika satsningar får för utfall och konsekvenser. När det gäller försöksverksamheten i Västra Götaland och Skåne tillstyrker vi självklart förslaget och anser att det nu bör permanentas. Staten 20. Länsstyrelserna skall få i uppdrag att till regeringen redovisa tvärsektoriella kunskapsunderlag som en del i en modell för statlig samordning med ett territoriellt perspektiv (avsnitt 6.2). 21. Antalet län bör reduceras väsentligt (avsnitt 6.4). 22. Regionala indelningar inom staten bör anpassas till en ny länsindelning (avsnitt 6.4). 23. Staten övertar ansvaret för kommunernas tillsynsuppgifter. 24. Länsstyrelsen ges ett samlat ansvar för tillsynen inom länet (avsnitt 6.5). 25. Regional tillsyn hos vissa tillsynsmyndigheter samlokaliseras med länsstyrelsen (avsnitt 6.5). 26. En tillsynsdelegation inrättas vid länsstyrelsen, bland annat med uppgift att samordna och planera tillsyn (avsnitt 6.5). 27. Staten skall kunna överlåta det praktiska utförandet av avgränsade tillsynsuppgifter till enskilda kommuner (avsnitt 6.5). Den viktigaste slutsatsen under detta avsnitt är att antalet län bör reduceras väsentligt. En förutsättning är dock att det regionala inflytandet består och detta bör ske genom att vi bildar tillräckligt stora regioner som därmed blir starka och får genomslag i det regionala utvecklingsarbetet. Konsekvenserna av förslaget om att staten bör överta ansvaret för kommunernas tillsynsuppgifter måste studeras närmare. Vi väljer därför att varken tillstyrka eller avstyrka förslaget. Vi ser kommitténs förslag som en möjlighet för länsstyrelsen att ha ett helhetsansvar när det gäller att företräda staten. Detta kan vara ett steg i rätt riktning, förutsatt att man inte utesluter den politiska dialogen mellan regionala företrädare och den nationella nivån. Det är också viktigt att den nya statliga, regionala nivån i så fall utrustas med de samordningsresurser som krävs och att man får ett tydligt mandat. Det kan också vara värt att tänka över benämningar som påminner för mycket om den nuvarande organisationen. Vi hade dock förväntat oss att man kommit längre i översynen av hela den statliga förvaltningsorganisationen, till exempel när det gäller regeringskansliet där man bara har föreslagit en ny översyn. Vi anser vidare att det är viktigt att statens indelning följer de större regionkommunerna. Om regionbildningen inte sker fullt ut enligt utredningens förslag kan det bli nödvändigt att låta statens indelning avvika från regionindelningen. Det är därför viktigt att den statliga indelningen sker enligt Ansvarskommitténs mål på 6-9 regioner. Sammanfattningsvis är det också viktigt att staten försöker komma till rätta med den utpräglade sektoriseringen där myndigheter och verk arbetar med samma frågor utan att samverka med varandra. Vi vill med andra ord komma bort från den stuprörsmentalitet som alltför mycket genomsyrar den statliga apparaten. Det är viktigt för demokratin att de beslut som fattas av regering och riksdag också uttolkas och genomförs av politiskt förtroendevalda på lokal och regional nivå och inte som idag av ämbetsmän och experter som tolkar och utfärdar förordningar. Den kommunala sektorn 28. Länsstyrelserna ges i uppdrag att särskilt följa utvecklingen i länens mindre kommuner (avsnitt 7.1). 29. Kommuner som önskar inleda en process mot sammanläggning erhåller särskilt statligt stöd (avsnitt 7.1). 30. En översyn görs av det kommunala utjämningssystemet med avseende på utfall i systemet vid kommunsammanläggningar, så att övergångsproblem undviks (avsnitt 7.1).

5 31. Kommuner åläggs att redovisa i vilken form och kring vad de samverkar med andra kommuner (avsnitt 7.1). 32. Direktvalda regionala organ med egen beskattningsrätt får ett sammanhållet ansvar för regional utveckling och hälso- och sjukvård (avsnitt 7.2). 33. En ny geografi, nya uppgifter och ett nytt politiskt uppdrag motiverar en ny beteckning regionkommuner (avsnitt 7.2). Vi har även tidigare slagit fast att företrädarna för de nya regionkommunerna bör vara direktvalda samt att regionkommunerna ska ha egen beskattningsrätt. Vad gäller regionstorleken hänvisar vi till de goda exemplen i form av Västra Götaland och Skåne som genom sina regionförstoringar fått större tyngd, bättre finansieringsmöjligheter och en tydligare insyn från allmänhetens sida. Detta kräver dock en viss storlek på de nya regionerna. Vi vill även uppmuntra kommunerna till ökad samverkan inom kärnverksamheten så att förutsättningarna ökar för att värna vår välfärd. Självklart ser vi också gärna fler frivilliga kommunsammanläggningar. Det nya politiska uppdraget fordrar även en annan typ av politiker med en helt annan roll och ett annorlunda uppdrag än vad dagens kommun- och landstingspolitiker är vana vid. Vi anser att den formella beteckningen regionkommun är bra även om det i dagligt tal kommer att handla om regioner. En ny regional geografi Regionförbundet anser att följande förslag är viktiga: 34. A. En gemensam läns- och regionkommunindelning som även statliga sektorsmyndigheter med regionindelning som regel skall följa. 34. E. Att arbetsmarknadsregionerna, som de beräknas se ut 2030, utgör byggstenar i läns- och regionkommunindelningen och inte bör delas annat än om mycket starka skäl föreligger. Det är viktigt att det finns en överensstämmelse mellan de båda nivåerna. Vi anser att definitionen inte kan vara det avgörande när det gäller de framtida arbetsmarknadsregionerna utan det är områdets funktionalitet som ska vara avgörande, d v s hur människor, bor, arbetar och rör sig samt hur marknads- och samverkansområden fungerar för företagen. Ökad rörlighet skapar tillväxt. Regionförbundet anser att följande förslag är mindre viktiga: 34. B. Ett riktvärde för invånarantal på mellan en och två miljoner invånare och som inte utan starka skäl understiger en halvl miljon invånare. 34. C. Att varje regionkommun har ett eget regionsjukhus, eller om så inte är möjligt etablerar ett institutionaliserat samarbete med en regionkommun som har ett regionsjukhus. 34. D. Att varje regionkommun har minst ett universitet med betydande fasta forskningsresurser. 34. F. Att län och regionkommuner så långt som möjligt avgränsas så att medborgarna kan känna anknytning dit. Vi anser att ett övre riktvärde för invånarantalet är helt oviktigt och avstyrker därför detta förslag. Ett övre riktmärke blir kontraproduktivt eftersom det leder till fel slutsatser. Det vägledande ska vara att de nya regionerna hänger ihop funktionellt d v s att de fungerar där människor bor, arbetar och utövar sina fritidsintressen. Stor frihet måste därför ges till de aktörer som ska bilda de framtida regionerna. Den generella principen om att det måste vara minst ett universitet inom varje regionkommun är tveksam. Genomförandet (indelningsprocessen) Det är av yttersta vikt att processen präglas av en utveckling underifrån. Detta arbete får gärna underlättas med hjälp av statliga förhandlingsmän i förberedelsearbetet. Det är viktigt att fördelningen av olika samhällsorgan blir naturlig med en rättvis fördelning så att de sprids på olika orter i den blivande storregionen. Dessa instutioner måste ha legitimitet och finnas i invånarnas närhet. Vi kan nu konstatera att det första steget är taget från regeringens sida och vi ser nu framemot det framtida

6 samarbetet med regeringens samordningsman Jan-Åke Björklund. Utöver regionala initiativ behövs ett klarare agerande från regeringen. Sommarens olika utspel och kommentarer gör att regeringens fortsatta ambitioner är något oklara. Vi måste också ha respekt för att en sådan har reform tar tid att genomföra och att det därför upprättas en tidsplan som sedan ligger fast. Avslutningsvis, när reformen är genomförd kommer Sverige att se annorlunda ut. Med primärkommuner där avstånden är längre. Därför är det viktigt att regeringen uppmuntrar kommunerna att samverka när det gäller inflytanden gentemot de nya regionledningarna. Särskilt yttrande Samtliga parter i Mälardalen ställer sig bakom huvudinriktningen i Ansvarskommitténs betänkande. Vi är gärna med och driver fram en regionförstoring för att följa med i den utveckling som främjar hållbar tillväxt och konkurrenskraft i Stockholm-Mälardalen. Vi anser dessutom att det är en absolut förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att utveckla vår region. Som alla vet har länen i Mälardalen en klar potential att fortsätta utvecklas som en expansiv internationell tillväxtregion. Det ska dessutom vara en region som känns naturlig för människor och företag som lever och verkar här. Vi är övertygade om att en hållbar tillväxt skapas bäst om delar av ansvaret flyttas från central nivå ut till regionerna. Med tanke på den stora förändring i samhällsorganisationen som föreslås är det oerhört viktigt med en bred förankring för att denna reform ska hålla i många år framöver. Vi är öppna för en lösning i flera steg innan vi går vidare på en mer långsiktig och övergripande förändring. Detta får dock inte ersätta slutmålet med funktionella regionkommuner som är direktvalda och som har en egen beskattningsrätt. Slutligen är det mycket angeläget att regionbildningen i Stockholm-Mälardalsområdet inte avstannar. Därför behöver vi, de berörda parterna, så snart det är möjligt att bjuda in statens förhandlingsman för att gå vidare i detta arbete Fråga: Kommittén ska även analysera om det behövs en samordnad regional indelning för vissa statliga myndigheter och för vilka myndigheter en sådan i så fall skulle vara relevant. Vilka myndigheter är i detta sammanhang relevanta utifrån ett landstings, regions- och kommunperspektiv? Svar: I första hand anser vi att Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Trafikverket och Polismyndigheten bör inordnas i en samordnad regional indelning Mvh Viking Jonsson Ordförande Regionförbundet Sörmland Åsa Kullgren Finanslandstingsråd Daniel Portnoff Kommunstyrelsens ordförande Trosa kommun

7 Från: Johan Krabb Skickat: den 29 oktober :28 Till: Fi Indelningskommitten Kopia: Barbro Holmberg; Kent Johansson Ämne: Indelningskommittén - uppföljning efter samrådsgruppens möte Fi2015:09/2015/6 I förra veckan träffades Indelningskommittén och den samrådsgrupp som regioner och landsting utsett. Kommittén presenterade sitt arbete och en diskussion fördes om kriterier att använda i kommitténs kommande arbete. Vi tycker att mötet var givande och intressant, vilket vi tackar alla närvarande för. Indelningskommittén önskar nu få in skriftlig återkoppling på de frågor vi ställt, se bifogat brev. Vi önskar svar, helst på e-post, senast den 20 december 2015 till fi.indelningskommitten@regeringskansliet.se. Detta brev ställs till samtliga landstings- och regionstyrelser med kopia till de personer som utsetts till samrådsgruppen och samtliga landstings- och regiondirektörer. Hälsningar Barbro Holmberg och Kent Johansson gm Johan Krabb Johan Krabb Huvudsekreterare Indelningskommittén, Fi 2015: johan.krabb@regeringskansliet.se