Ansvarskommitténs slutbetänkande Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft SOU 2007:10 Gemensamt remissvar från:

Transkript

1 Ansvarskommitténs slutbetänkande Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft SOU 2007:10 Gemensamt remissvar från: Landstinget Halland Region Halland Falkenbergs kommun Halmstads kommun Hylte kommun Kungsbacka kommun Laholms kommun Varbergs kommun

2 Innehåll 1. Betänkandet i kondenserad form Ansvarskommitténs principiella utgångspunkter Tematisk presentation...8 A. Statens styrning, samordning och myndighetsroll... 9 Styrning och tillsyn... 9 Tvärsektoriell samordning Statens myndighetsroll frågan om ansvaret för den regionala utvecklingen B. Kunskapsbildning och lärande Nationellt förankrad kunskapsbildning Regionalt förankrad kunskapsbildning C. Demokratisk legitimitet Medborgaren som mottagare av offentlig service...20 Medborgaren som väljare och politisk deltagare...22 D. Geografi En ny läns- och regionkommunindelning...26 Den primärkommunala geografiska indelningen... 31

3 Betänkandet i kondenserad form 3 1. Betänkandet i kondenserad form Ansvarskommitténs uppdrag har varit att dels analysera hittillsvarande uppgiftsfördelning, ansvarsförhållanden och organisatoriska struktur i svensk offentlig politik, dels att lämna förslag på förändringar för att åstadkomma det Ansvarskommittén benämner en hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft. I starkt kondenserad form presenteras nedan kommitténs förslag, följt av Hallands kommuner och landstings synpunkter på dessa: 1. Ansvarskommittén. Den regionala nivån i samhällsorganisationen utvecklas genom att nya direktvalda regionkommuner inrättas. Dessa ersätter landstingen och får ett vidgat ansvar främst genom att man låter regionkommunerna, utöver huvudansvaret för hälso- och sjukvården, bli ansvariga för uppgifter gällande regional utveckling. Därmed har kommittén tagit ställning för en permanent lösning för att i framtiden låta det regionala utvecklingsarbetet bli en fråga för den kommunala självstyrelsen, vilket innebär att nuvarande ordning med kommunala samverkansorgan, försöksverksamhet i Skåne och Västra Götaland samt den traditionella ordningen med ett länsstyrelseansvar för dessa uppgifter ska upphöra. Hallands kommuner och landsting delar Ansvarskommitténs ställningstagande att i framtiden låta det regionala utvecklingsansvaret överföras från staten till det kommunala självstyrelsesystemet. Vi vill, ur principiell synvinkel, hävda att frågan om hur det regionala utvecklingsansvaret ska organiseras bör få bestämmas av berörda kommuner och landsting själva. Detta innebär därmed att det regionala utvecklingsarbetet i vissa län, som så önskar, kan komma att bedrivas inom ramen för kommunala samverkansorgan medan det i andra län kan komma att ske inom ramen för en direktvald regionkommun. 2. Ansvarskommittén. Kommittén presenterar principer bakom en gemensam geografi på regional nivå och förordar betydligt färre och mer jämnstora län jämfört med dagens länsindelning. De nya regionkommunernas indelning bör, enligt kommitténs förslag, i så stor utsträckning som möjligt överensstämma med hur nationella statliga myndigheter organiserat sin indelningsstruktur. Hallands kommuner och landsting riktar invändningar mot kommitténs bedömningar rörande behovet av en ny regional geografi. Vi menar att det inte finns några belägg för att större regioner också för med sig en allmänt starkare utvecklingskraft. Regioners geografi och samverkan inom och utanför densamma skapar förutsättningar för en stark utvecklingskraft oberoende av regionens storlek. Vi anser att förändringar i länsindelningen bör få växa fram underifrån med lokalt och regionalt förankrade aktörer som både initiativtagare och drivande i sådana geografiska reformprocesser.

4 Betänkandet i kondenserad form 3. Ansvarskommittén. Kommittén förordar att staten aktivt medverkar och lämnar stöd till primärkommuner som på frivillig väg vill gå samman, men man vill inte föreslå en obligatorisk indelningsreform på primärkommunal nivå (kommittén konstaterar att det inte finns belägg som visar att de mindre kommunerna klarar sina uppgifter på ett sämre sätt än andra kommuner). Ansvarskommittén föreslår också att det kommunala tillsynsansvaret i dess viktigaste delar förstatligas. Hallands kommuner och landsting delar i huvudsak kommitténs bedömningar och förslag rörande primärkommunernas uppgifter och struktur. 4. Ansvarskommittén. Kommittén föreslår en rad förändringar gällande statens styrning, tvärsektoriell samordning, satsningar på utvecklade medborgarperspektiv och förnyade metoder för kunskapsbildning, informations- och utvärderingssystem osv. Inte minst gäller dessa förslag förändringar inom hälso- och sjukvårdens område (bl.a. i förslag om en ny patientlag och om ett nytt ramverk för kunskapsstyrning inom sjukvården). I detta remissvar ska Ansvarskommitténs bedömningar och förslag ges en fördjupad beskrivning och fortlöpande kommer våra synpunkter att presenteras och utvecklas. Remissvaret kommer fortsättningsvis att disponeras enligt följande: I nästa avsnitt beskrivs kommitténs principiella utgångspunkter och våra synpunkter på dessa. I det därpå kommande avsnittet lämnas en tematisk genomgång av kommitténs bedömningar och förslag jämte våra synpunkter. Det är sammantaget fyra teman som vägleder framställningen: Statens styrning, samordning och myndighetsroll Kunskapsbildning och lärande Demokratisk legitimitet samt Geografi Vi vill också inledningsvis markera att vi inte lämnar något svar på den s.k. enkät som bilagts skrivelse från Finansdepartementet (Fi 2007/1536) i samband med att man inbjudit att lämna remissynpunkter på Ansvarskommitténs betänkande. Vi menar att den typen av enkäter, med svarsalternativ om att huvudsakligen tillstyrka respektive avstyrka förslagen, inte ger utrymme för mer nyanserade och fördjupande synpunkter på kommitténs förslag. Vi hänvisar istället till detta dokument. Hallands kommuner och landsting delar i huvudsak de bedömningar och förslag som lämnas i dessa avseenden.

5 Ansvarskommitténs principiella utgångspunkter 5 2. Ansvarskommitténs principiella utgångspunkter I Ansvarskommitténs andra kapitel, kallat Grundläggande utgångspunkter för en framtida samhällsorganisation, preciseras dels behoven av en samlad reform, dels formulerar kommittén ett antal principiella utgångspunkter som varit vägledande bakom de förslag som presenteras. I detta avsnitt sammanfattas kommitténs resoneman och våra synpunkter på dessa. När det gäller behoven av en reform angav kommittén redan i sitt delbetänkande (SOU 2003:123) ett antal förutsättningar för de offentliga verksamheterna i framtiden. Utgångspunkten för kommitténs resonemang i dessa delar är att man hävdar att det i framtiden kommer att riktas växande anspråk på offentligt finansierade välfärdstjänster. Denna slutsats grundas i att andelen mycket gamla i befolkningen kommer att öka framöver, att den medicintekniska utvecklingen öppnar för nya möjligheter inom vården, att efterfrågan på tjänster i allmänhet och privata tjänster i synnerhet kommer att öka samt att politiken har att möta nya utmaningar som ligger i t.ex. globaliseringens allmänna effekter och klimatfrågornas växande betydelse. Kommittén visar att de ekonomiska ramarna för den offentliga sektorn kommer att kunna försörja ett offentligt åtagande i framtiden i nivå med hur det ser ut idag. Men mot bakgrund av historiska erfarenheter blir kommitténs slutsats att det knappast är realistiskt att utgå från att framtidens efterfrågan på välfärdstjänster skulle nöja sig med att endast bibehålla dagens ambitionsnivåer. Utöver efterfrågeökningar till följd av demografiska omständigheter är det enligt kommittén rimligt att anta att efterfrågan på välfärdstjänster kommer att öka i takt med den ökande levnadsstandarden. Kommittén konstaterar: Denna spänning mellan ett ökat privat konsumtionsutrymme och ett, i historisk jämförelse, synnerligen begränsat offentligt konsumtionsutrymme blir en av de närmaste decenniernas svåraste politiska utmaningar (s. 73) Behovet av en samlad reform av den offentliga sektorns struktur och ansvarsförhållanden förstärks, utöver de samhällsekonomiska förutsättningarna, av ett antal andra strukturellt betingade förhållanden. För det första pekar kommittén på att den pågående regionförstoringen med växande pendlingsavstånd, inneburit ökande svårigheter för stat och kommuner att hålla ihop ett samlat regionalt perspektiv på utveckling av infrastruktur, kollektivtrafik och rumslig samhällsplanering. För det andra noterar kommittén att dagens sektoriserade och specialiserade samhällsorganisation har växande svårigheter att utveckla helhetslösningar och därmed att hantera dessa utmaningar. En tredje faktor är att medborgarna blivit alltmer krävande, självständiga och medvetna konsumenter av välfärdstjänster. Ett fjärde område är politikens ökande europeisering. Medlemskapet i EU har inneburit att svensk politik utmanas både i mening av att beslut på europeisk nivå påverkar politikområden i Sverige och att Sverige har ambitionen att påverka den politiska dagordningen inom EU. I sammanfattning presenterar kommittén fyra centrala motiv för de presenterade reformförslagen i betänkandet (se s. 76f): 1. utvecklingskraft, som handlar om de offentliga verksamheternas förmåga till fortlöpande utveckling och förnyelse för att tillgodose medborgarnas behov, 2. ett ökat medskapande, det vill säga att medborgarna ses som aktiva och ansvarstagande individer som så långt som möjligt vill styra sina egna livsvillkor,

6 6 Ansvarskommitténs principiella utgångspunkter 3. helhetssyn och minskad sektorisering som möjliggör omvandling av offentliga verksamheter utifrån ett samlat perspektiv på medborgarens liv och behov samt 4. ökad tydlighet vad gäller fördelning av ansvar och uppgifter mellan samhällsorganisationens olika delar och nivåer. De principer som Ansvarskommittén formulerar som vägledande bakom reformförslagen uttrycks i ett antal övergripande förutsättningar, främst följande: 1. Att skapa en tydlig rollfördelning i samhällsorganisationen och ett väl fungerande samspel mellan staten och kommunsektorn. 2. Att balansera sektoriseringen inom staten för att möjliggöra nya lösningar som sträcker sig över dagens verksamhetsmässiga gränser. 3. Att statens styrning och tillsyn över samhällsorganisationen tydliggörs samt 4. Att offentliga verksamheter i högre grad än i dag utvecklar kunskapsbildning som ger medborgare och andra samhällsaktörer en mer välgrundad bild av verkligheten jämfört med hur det förhåller sig idag. Dessutom preciserar kommittén inte mindre en sex grundläggande principer för samhällsorganisationen som varit vägledande bakom kommitténs förslag. En första princip är demokrati och legitimitet. Kommittén hävdar att det är angeläget att samhällsorganisationen tillgodoser högt ställda krav på att medborgarna skall kunna skaffa sig möjligheter till delaktighet. En andra princip rör den offentliga verksamhetens finansiering. Kommittén menar att den naturliga utgångspunkten är att ansvar och resurser i möjligaste mån bör följas åt. På verksamhetsområden med ett för stat och kommun gemensamt ansvar behövs det dessutom kompletterande principer för situationer där statliga beslut får ekonomiska konsekvenser inom kommunsektorn. För det tredje markerar kommittén att samhällsorganisationen måste tillgodose höga krav på rättssäkerhet. En fjärde princip gäller likvärdighet och definieras av kommittén som att en offentlig tjänst skall vara av lika värde för alla medborgare oavsett ålder, kön, ekonomiska förutsättningar eller bostadsort. En femte princip är behov av en god hushållning och effektivitet i termer av kostnadseffektivitet och måluppfyllelse. En sjätte princip är att beslut om verksamheter skall tas på den så kallade lägsta effektiva nivån. Kommittén pekar här på ett behov av att göra avvägningar mellan den överblick som finns på den nationella nivån och den närhet till problem och behov som finns på den regionala och lokala nivån. Hallands kommuner och landsting delar i väsentliga avseenden den analys som ligger bakom Ansvarskommitténs överväganden rörande behovet av en samlad reform och de motiv, förutsättningar och grundläggande principer som presenterats ovan. Vi vill dock göra ett par markeringar där vi önskat se mer tydliga ställningstaganden från kommitténs sida. För det första vill vi framhålla, kopplat till principerna gällande den offentliga sektorns finansiering och rollfördelningen mellan staten och kommunsektorn, att kommittén visserligen rört sig i rätt riktning jämfört med den nuvarande situationen men att förslagen i dessa delar kunde skärpas ytterligare. Det gäller dels den s.k. finansieringsprincipen*, dels det av kommittén föreslagna samrådsförfarandet mellan staten * Finansieringsprincipen innebär att den kommunala sektorn inte bör åläggas nya uppgifter utan att den samtidigt erhåller möjlighet att finansiera dessa uppgifter på annat sätt än genom höjda skatter (s. 117 i Ansvarskommitténs betänkande).

7 Ansvarskommitténs principiella utgångspunkter 7 och den kommunala sektorn. Vi menar, i likhet med förslagen i den kommunalekonomiska kommittén från 1992, att finansieringsprincipen bör lagstadgas för att förtydliga dess innehåll och omfattning. Likaså bör den föreslagna ordningen för samråd mellan staten och kommunsektorn regleras, inte enbart genom förordning, utan med lagstiftning (se vidare nedan under rubriken styrning och tillsyn). För det andra menar Hallands kommuner och landsting att en nödvändig förutsättning för en långsiktigt hållbar utvecklingskraft i samhällsorganisationen betingas av förmågan att åstadkomma regional tillväxt. Det finns i Sverige stor politisk enighet om att hela Sverige bör leva. Om det överhuvudtaget ska vara möjligt för kommuner i befolkningssvaga områden att klara sitt framtida välfärdsåtagande så förutsätter det en omfördelning av resurser i ett nationellt perspektiv gällande infrastruktur, skatteutjämning, delar av arbetsmarknadspolitiken och en del andra politikområden. Samtidigt är det viktigt att tillväxtregioner i större utsträckning än idag får ta del av de tillväxtpolitiska satsningarna. Att tillväxtregionerna får en fortsatt god utveckling kommer naturligtvis också att bidra till att förutsättningarna att bo och leva i hela landet ökar.

8 8 Tematisk presentation 3. Tematisk presentation I det följande ska kommitténs slutbetänkande behandlas utifrån fyra teman som kan anses bärande för de förslag och bedömningar kommittén lämnar. Det gäller följande teman: A. Statens styrning, samordning och myndighetsroll B. Kunskapsbildning och lärande C. Demokratisk legitimitet samt D. Geografi Det första temat Statens styrning, samordning och myndighetsroll behandlas statsmaktens suveränitet, framförallt gällande statens suveränitet inåt i förmågan att styra landet inrikespolitiskt. Ansvarskommittén föreslår en rad åtgärder för att i olika avseenden stärka statens styrning, förbättra samordningen mellan olika politikområden, förändra den offentliga tillsynen och, inte minst, ägnar kommittén stor uppmärksamhet åt innehållet i statens myndighetsroll i förhållande till olika utvecklingsuppgifter. I det andra temat Kunskapsbildning och lärande behandlar Ansvarskommittén en annan klassisk problematik i politiskt arbete, nämligen politikens förmåga att på ett rationellt sätt utforma politiska reformer och förmågan att lära av gjorda erfarenheter. Kunskapsfrågornas betydelse i politiken har också alltid handlat om att möjliggöra och underlätta för väljarna att utvärdera den förda politiken och i allmänna val utkräva ansvar för densamma. Ansvarskommittén föreslår ett antal insatser för att stärka kunskapsbildning, informationssystem och utvärderingsprocesser i hela den offentliga verksamheten. Det tredje temat Demokratisk legitimitet utgör den under senare år kanske mest uppmärksammade aspekten på politisk organisering. I det politiska systemets inflödessida har de politiska partierna dominerat i försöken att via såväl folkrörelsearbete som medial opinionsbildning få väljarnas stöd att genomföra de egna politiska idéerna och förslagen. Det politiska systemets legitimitet har allmänt ansetts vara beroende av ett aktivt medborgerligt deltagande vid valtillfällena och även i andra avseenden i försöken att påverka det offentliga beslutsfattandet. I det politiska systemets utflödessida har fokus riktats mot hur medborgarna möter den offentliga förvaltningen och viktiga frågor för att erhålla legitimitet har handlat om rättssäkerhet, likabehandling, öppenhet och valfrihet i förhållande till brukare, patienter och andra servicemottagare. Det är också i denna sistnämnda del som Ansvarskommittén presenterar huvuddelen av sina förslag. Medborgarens ställning i förhållande till det offentliga systemets utflöde ägnas uppmärksamhet bland annat genom förslag om en ny patientlag, förbättrad service och utvecklad webbinformation till den offentliga sektorns olika målgrupper. Ansvarskommittén ägnar dock inte lika mycket utrymme åt demokratiska aspekter på inflödessidan även om förslaget att låta direktvalda regionkommuner överta ansvaret för det regionala utvecklingsarbetet innebär ett vidgat representationsdemokratiskt innehåll. Det sista temat Geografi utgör den traditionellt sett kanske viktigaste konstituerande faktorn i den moderna statens organisering. Begreppet territorialitet brukar förstås som den gemenskap där samhället hålls samman och där olika sociala aktiviteter kan planeras och skapa ordning för medborgarna. Det är också i denna del som Ansvarskommittén lämnar de mest omfattande och omvälvande förslagen genom att föreslå att den territoriella indelningen i län och regioner görs om så att antalet län ska bli betydligt färre jämfört med hur det förhållit sig under lång tid i Sverige.

9 Tematisk presentation 9 Dessa fyra teman, som ska behandlas i den följande framställningen, täcker in samtliga de förslag och bedömningar som Ansvarskommittén lämnar i sitt slutbetänkande. Under respektive tematiserat avsnitt kommer inledningsvis Ansvarskommittén förslag och bedömningar att presenteras, följt av de synpunkter Hallands kommuner och landsting vill lämna på förslagen/bedömningarna. A. Statens styrning, samordning och myndighetsroll Det är ingen överdrift att påstå att Ansvarskommitténs förslag domineras av aspekter rörande statsmaktens inrikespolitiska suveränitet. I det följande ska denna omfattande lista på förslag och bedömningar sorteras under tre rubriker: styrning och tillsyn tvärsektoriell samordning samt statens myndighetsroll särskilt om ansvaret för den regionala utvecklingen Styrning och tillsyn Ansvarskommitténs överväganden rörande statens styrning och tillsyn utgår från en mycket kritisk analys av den nuvarande situationen. Kommittén menar i sin analys att den statliga styrningen av kommunsektorn kommit att bli alltmer komplicerad med en mängd olikartade styrformer. Ansvarskommittén gör följande beskrivning: Mångfalden av styrmedel och en tilltagande volym av styrsignaler bidrar till otydlighet. Det är i praktiken omöjligt att överblicka vare sig hur de enskilda styrmedlen i sig verkar eller vilka sammantagna effekter de ger (s. 94) I betänkandets fjärde kapitel illustrerar Ansvarskommittén styrningsproblemen inom hälso- och sjukvårdens område. Man menar här att statens styrningsförsök kommit till uttryck genom en komplicerad blandning av olikartade styrningsformer såsom tillfälliga statliga bidrag, nationella samordnare och handlingsplaner. Kommittén menar att detta skapat ett antal problem både för sjukvårdshuvudmännen och för staten själv. Ansvarskommittén utvecklar i detta kapitel en stark kritik av styrningen av hälso- och sjukvården i termer av att det exempelvis är oklart varför vissa styrformer väljs framför andra, att styrningen blivit otydlig, att statens agerande präglats av kortsiktighet och uttryck för tillfälligt uppkomna ambitioner etc. En vägledande princip bakom Ansvarskommitténs förslag rörande styrningsfrågorna handlar om att renodla den statliga styrningen mot normering, dvs. att styrformerna endast utvecklas inom ramen för lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter. Styrning via exempelvis nationella handlingsplaner, specifika avtal, nationella samordnare, projektpengar etc. bör enligt kommittén begränsas. En styrning som renodlas mot normering anses ge ökad långsiktighet, tydlighet och överskådlighet i statens styrning av kommunsektorn. Andra styrformer skapar, för att utnyttja Ansvarskommitténs formulering, inte sällan ryckighet då de av kommunsektorn uppfattas som signaler om att ständigt göra nya prioriteringar. Ansvarskommittén lägger dock in en brasklapp och noterar att en ökad inriktning mot normering inte bör uppfattas som att alla andra styrformer helt bör försvinna. Vad man pekar på är dock att alltid göra noggranna konsekvensanalyser och utvärderingar om man tänker sig att utnyttja andra former av styrning än normering. Kommittén uppmärksammar i detta sammanhang att myndigheternas s.k. allmänna råd utgör ett exempel på en icke-normerande styrform som bör utmönstras. Ansvarskommittén hävdar här att de allmänna råden, som finns definierade i författningssamlingsförordningen, uppfattas av kommuner/landsting som tvingande trots att de inte är rättsligt bindande. Praxisutvecklingen gällande de allmänna råden har inneburit att de fått en status som liknar myndighetsföreskrifter. Detta skulle enligt kommittén kunna leda till att såväl riksdagens som regeringens normgivningsmakt urholkas. Sammanfattningsvis föreslår kommittén:

10 10 Tematisk presentation att regeringen bör formulera en samlad strategi för styrningen av den kommunala sektorn. Huvuddragen i strategin bör läggas fast av riksdagen. Målsättningen för strategin bör vara en ändamålsenlig statlig styrning som värnar likvärdighet, bidrar till att uppnå nationella mål samt ge goda förutsättningar för en effektiv lokal och regional anpassning och utveckling. Strategin för statens styrning av kommunerna bör enligt kommittén bygga på följande: Den statliga styrningen bör i huvudsak ske genom normering. Beslut av normerande karaktär meddelas genom lag, förordning eller myndighetsföreskrift. Semirättsliga styrformer såsom myndigheters allmänna råd utmönstras. Regleringen av allmänna råd i författningssamlingsförordningen upphävs. När det gäller styrningen av hälso- och sjukvården bör denna renodlas mot ökande inslag av normering med syftet att ge medborgaren rätt till en likvärdig hälso- och sjukvård. Användningen av andra styrformer såsom handlingsplaner, avtal, nationella samordnare och olika former av kortvarigt ekonomiskt stöd bör begränsas väsentligt. Hallands kommuner och landsting välkomnar förslagen rörande att regeringen bör formulera en samlad strategi för styrningen av kommunsektorn, liksom förslagen att den statliga styrningen i huvudsak bör ske genom normering. Dessutom behandlar Ansvarskommittén, med styrningspolitisk innebörd, relationerna eller samspelet mellan staten och den kommunala sektorn. Kommittén noterar att relationen mellan staten och den kommunala sektorn präglas av avsaknad av tillit och konstruktiv dialog. Utifrån allmänna utvecklingsdrag i samhället, främst den demografiska och ekonomiska utvecklingen, utsätts samhällsorganisationen för påfrestningar. Kommittén menar därför att om relationen mellan staten och kommunsektorn inte förbättras kan detta bidra till att medborgarnas förtroende för det demokratiska systemet och de offentliga välfärdssystemen minskar. Kommittén hävdar att det behövs en fastlagd ordning för samråd mellan staten och kommunsektorn och föreslår att en särskild delegation inom Regeringskansliet skapas för samråd mellan staten och kommunerna. Denna delegation ska utses av regeringen och bestå av representanter från kommuner/landsting (regionkommuner) och från regeringen (med den minister som ansvarar för kommunala frågor som ordförande). Delegationen bör enligt kommitténs förslag hålla ett angivet minsta antal sammanträden per år och behandla frågor som är av väsentlig betydelse i relationen mellan staten och den kommunala självstyrelsen. Överläggningarna inom den nyinrättade delegationen bör kopplas till den tidigare nämnda strategin för statlig styrning och kommittén anger olika teman som tänkbara att behandla inom delegationen, t.ex. frågor om kommunsektorns ekonomi, om finansiering av uppgifter staten ålägger kommunerna, om horisontella mål såsom jämställdhet, integration och hållbar utveckling, om EU:s påverkan på kommunsektorn osv. Ansvarskommittén föreslår alltså: Att regeringen, inom Regeringskansliet, inrättar en delegation för samråd mellan staten och kommunerna. Samrådet regleras genom regeringens förordningsmakt. Hallands kommuner och landsting delar i huvudsak Ansvarskommitténs analys att relationerna mellan staten och kommunerna präglats av avsaknad av tillit och konstruktiv dialog. Vi ställer oss positiva till kommitténs förslag om att inrätta en delegation för samråd mellan staten och kommunsektorn och vi ställer oss också bakom förslagen rörande denna dele-

11 Tematisk presentation 11 gations arbetssätt och organisering. Vi menar att denna fråga är av så pass stor principiell betydelse att samrådsförfarandet bör regleras genom lagstiftning i riksdagen. Detta skulle enligt vår uppfattning ge förfarandet större politisk tyngd, ökad långsiktighet och kontinuitet jämfört med att, som kommittén föreslår, att förfarandet regleras endast genom regeringens förordningsmakt. En annan styrningsmässig fråga som Ansvarskommittén ägnar relativ stor uppmärksamhet gäller den offentliga tillsynen. Kommittén inleder sina överväganden rörande tillsynsfrågorna genom att peka på oklarheter i betydelsen av tillsyn. Kommittén menar att den offentliga tillsynens uppgift ytterst handlar om att övervaka efterlevnaden av att demokratiskt fattade beslut genomförs på ett avsett, effektivt och likvärdigt sätt. Kommittén bedömer att den offentliga tillsynen i framtiden kommer att tillmätas växande betydelse bl.a. beroende på att EG-rätten kommer att påverka alltfler politikområden. I likhet med situationen gällande statens styrformer hävdar kommittén att tillsynsbegreppet blivit alltmer oklart och att tillsynsansvaret varierar mellan olika politikområden. Kommittén pekar också på att tillsynsansvar åligger väldigt många olika offentliga organisationer (tillsynsansvar åligger idag dels cirka 70 centrala myndigheter, dels 21 länsstyrelser och dels att 290 primärkommuner har tillsynsansvar inom ett tiotal områden). Kommittén problematiserar här särskilt primärkommunernas tillsynsansvar och man noterar följande: Det kommunala (tillsyns)ansvaret medför en i många avseenden värdefull närhet till tillsynsobjekten. Samtidigt är uppdragen inom respektive område av väsentligt olika karaktär och volym, vilket innebär att kommunerna måste upprätthålla en mycket bred kompetens för att klara sina tillsynsuppgifter. Förutsättningarna för detta varierar mellan olika tillsynsområden och kommuner. Inom några områden har utvärderingar återkommande visat att många kommuner har svårt att upprätthålla en tillfredsställande nivå på sin tillsyn, både ifråga om resurser och kompetens (s. 252) Av dessa skäl, plus att kommittén menar att tillsynsansvaret bör bedrivas på ett likartat sätt över hela Sverige, bör den offentliga tillsynen övertas av staten, huvudsakligen genom länsstyrelserna. Man reserverar sig dock för att det inom särskilda områden (man nämner tillsyn över bestämmelser i Lagen om skydd mot olyckor och tillsyn enligt PBL) kan vara värt att överväga ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap. Ansvarskommittén aktualiserar, gällande den offentliga tillsynsverksamheten, även frågan om att lyfta bort tillsynsansvaret över hälso- och sjukvården från Socialstyrelsen. Kommittén menar att det finns skäl att flytta tillsynen över hälso- och sjukvården från Socialstyrelsen till en regionalt samordnad tillsynsverksamhet (en samordning som även bör innefatta tillsyn inom socialtjänsten). Kommittén lägger inte fram detta som ett konkret förslag utan nöjer sig med att lyfta fram frågan för fortsatt berednings- och utredningsarbete. I sammanfattning innebär kommitténs förslag gällande den offentliga tillsynen följande punkter: Staten övertar ansvaret för kommunernas tillsynsuppgifter. Ett förstatligande av den kommunala tillsynen måste dock föregås av en områdesvis prövning i särskild ordning, eftersom det inom några områden kan finnas särskilda skäl för ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap. Staten skall därutöver även i framtiden kunna överlåta avgränsade tillsynsuppgifter till enskilda kommuner. Länsstyrelserna ges ett samlat ansvar för tillsynen inom länet. Länsstyrelserna övertar merparten av kommunernas nuvarande tillsynsuppgifter samtidigt som regional tillsyn hos vissa sektorsmyndigheter samlokaliseras med länsstyrelsen. En tillsynsdelegation inrättas vid länsstyrelsen, bland annat med uppgift att samordna och planera tillsyn.

12 12 Tematisk presentation Det finns skäl att flytta tillsynen över hälsooch sjukvården från Socialstyrelsen. En regional samordning bör ske liksom en samordning med tillsynen över socialtjänsten. Hallands kommuner och landsting menar att Ansvarskommitténs ställningstagande att den offentliga tillsynsverksamheten skall vara ett statligt ansvar är en både rimlig och tilltalande princip. Vi delar kommitténs principiella utgångspunkter i att offentlig tillsyn bör vara likartad, vila på samma bedömningsgrunder och ange lika ambitionsnivåer över hela Sverige. Det är allmänt sett tilltalande att huvudmannaskap för olika offentliga verksamheter bör skiljas från tillsynen. Vi menar emellertid att denna princip inte kan tillämpas inom precis alla områden. Det finns politikområden som av olika skäl (ändamålsenlighet, närhetsprincip, kompetensskäl etc.) fortsättningsvis bör ha ett kommunalt tillsynsansvar. Vi menar att frågan om det kommunala tillsynsansvaret därför bör bli föremål för ytterligare utredningsarbete innan ett ställningstagande görs. Med denna reservation gjord ställer vi oss dock bakom huvudförslaget rörande den offentliga tillsynen, inklusive att en tillsynsdelegation inrättas vid länsstyrelsen. När det gäller kommitténs bedömning rörande att flytta tillsynsansvaret över hälso- och sjukvården från Socialstyrelsen kan vi instämma i kommitténs överväganden att en sådan förändring vore önskvärd och i enlighet med de principer kommittén för fram gällande tillsynsansvaret över den kommunala sektorn i övrigt. Det är dock viktigt att understryka, vilket även kommittén gör, att man inte genom en sådan överflyttning tappar kunskaps- och kompetenselement som ligger i att tillsynsansvaret varit nära kopplat till socialstyrelsens normerings-, uppföljnings- och utvärderingsaktiviteter inom området. Tvärsektoriell samordning En viktig utgångspunkt bakom flera av Ansvarskommitténs förslag är att försöka få till stånd tvärsektoriella arbetssätt i samhällsorganisationen. Även inom detta område utgår kommittén från en mycket kritisk analys. Med hjälp av exempel hämtade från bl.a. politikens försök att bekämpa ungdomsarbetslösheten visar kommittén på att statens organisation och styrning ofta uppfattas som otydlig både av enskilda individer som berörs av insatserna och av andra aktörer. Visserligen medger man att dagens offentliga åtaganden kräver specialisering inom den offentliga sektorn men samtidigt hävdar man ett allt mer skriande behov av att, som man uttrycker det, återsamla staten. Kommittén lägger därför fram en rad förslag med syftet att skapa en ny modell för statlig samordning med territoriellt fokus. Kommittén slår fast följande: Denna (modell) innebär såväl mer utvecklade former för beredning i Regeringskansliet som ett utvidgat uppdrag för länsstyrelserna. En viktig förutsättning för samordningsmodellen är en struktur med betydligt färre län än idag och en gemensam geografi inom staten (s. 223) Ansvarskommitténs förslag att åstadkomma en tvärsektoriell samordning innehåller inga åtgärder för att förändra sektorsmyndigheternas uppgifter eller befogenheter. Strategin är istället att uppmärksamma processer och arbetsorganisation inom den statliga förvaltningen. Förslagen utgår från dels att dämpa sektoriseringen inom Regeringskansliet och dels att förnya den regionala nivåns arbetsprocesser. Länsstyrelserna får en nyckelroll på den regionala nivån att utveckla en generalistkompetens (i förhållande till sektorsmyndigheternas expertroll) genom att få ansvar för att ta tillvara kunskapsunderlag från olika sektorsmyndigheter och utifrån dessa skapa en helhetsbild av den statliga verksamheten på regional nivå. Syftet med förslagen är, för att tala i kommitténs termer, att balansera de sektoriella perspektiven med ett tvärsektoriellt och territoriellt perspektiv.

13 Tematisk presentation 13 En nödvändig förutsättning är alltså att antalet geografiska områden i den statliga myndighetsstrukturen är betydligt färre än dagens 21 län. I sammanfattad form innebär förslagen följande: En modell för statlig samordning med ett territoriellt perspektiv bör skapas som bygger på ett utvecklat samspel mellan Regeringskansliet, länsstyrelserna och nationella sektorsmyndigheter. I modellen ingår ett nytt uppdrag för länsstyrelserna att till regeringen redovisa tvärsektoriella kunskapsunderlag (se vidare under Kunskapsbildning och lärande nedan). En samlad översyn av Regeringskansliet bör genomföras i syfte att utveckla processer och en arbetsorganisation som skapar ökat utrymme för tvärsektoriell beredning, såväl vad gäller statens styrning av kommunsektorn som ett tydligare territoriellt perspektiv. Hallands kommuner och landsting instämmer i Ansvarskommitténs analyser och förslag rörande behovet av tvärsektoriell samordning och behovet av att återsamla staten. Vi anser i likhet med kommittén att länsstyrelserna därvid bör ha en nyckelroll. Vi anser också att synsättet att länsstyrelsen bör möta sektorsmyndigheternas expertfunktion med generalistkompetens är bra. Förslaget att länsstyrelsen ska ta fram tvärsektoriella kunskapsunderlag är enligt vår mening också en god idé, men vi menar att dessa synsätt och förslag inte är tillräckliga för att i realiteten hävda länsstyrelsens samordningsuppgift. Erfarenheter visar att länsstyrelsen, trots stadganden i olika regelverk, aldrig kunnat fungera som en aktiv samordnare i förhållande till de olika sektorsmyndigheternas aktiviteter i respektive län. Vi är inte övertygade om att kommitténs, om än lovvärda, ansats att göra länsstyrelsens samordningsroll starkare sammanbunden (i ett samspel) med regeringens styrning är tillräcklig. Vi menar att det krävs betydligt starkare lagmässiga instrument eller verktyg för att ge länsstyrelsen den samordningsroll Ansvarskommittén eftersträvar. Det är därför angeläget att angripa denna problematik från två håll. Dels att förse länsstyrelserna genom dess instruktion och på andra sätt med starkare instrument att åstadkomma samordning. Dels att det inom ramen för den lagstiftning och anslagsreglering som styr sektorsmyndigheternas verksamheter tydligare markera samordningsaspekten så att man tvingas ta hänsyn till länsstyrelsernas uppgift att åstadkomma tvärsektoriella lösningar. Statens myndighetsroll frågan om ansvaret för den regionala utvecklingen I de suveränitetspolitiska aspekter som hittills behandlats har kommittén förordat att statens myndighetsroll på olika sätt bör renodlas, tydliggöras och bidra till att de offentliga insatserna genomförs på ett sätt som gagnar helhetens intresse. Även i sin syn på de regionala utvecklingsuppgifterna uttrycker kommittén en ambition att förtydliga roller och att minska komplexiteten inom detta område. Ansvarskommittén utkristalliserar därför två parallella uppdrag gällande den regionala utvecklingspolitiken. För det första ett utvecklingsuppdrag som handlar om att utifrån ett regionalt perspektiv prioritera, samordna och genomföra utvecklingsinsatser inom ramen för en hållbar, sammanhållen strategi. Detta uppdrag är, enligt kommittén, av politisk art och ansvaret läggs inom den kommunala självstyrelsen och på regionkommunerna. För det andra ett myndighetsuppdrag som handlar om tillsyn, tillstånd, rättstillämpning samt kunskapsbildning för en mer samlad stat på regional nivå. Detta uppdrag bör enligt kommittén tillfalla länsstyrelserna. Med detta ställningstagande har alltså kommittén klargjort att man menar att den regionala utvecklingspolitiken nu definitivt, efter bland annat tio års försöksverksamhet i Skåne och Västra

14 14 Tematisk presentation Götaland, bör vara ett uppdrag för landstingen eller regionkommunerna. Ansvarskommittén definierar i kapitlet om de regionala utvecklingsfrågorna vilka politikområden som har anknytning till den regionala utvecklingen. Kommittén hämtar denna definition från den senaste regionalpolitiska propositionen vari man identifierar hela 18 politikområden inom i stort sett alla politiska fält, förutom utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Kommittén menar, i sitt försök att avgöra vilka uppgifter som ska anförtros åt regionkommunerna, att långt ifrån alla uppgifter med anknytning till den regionala utvecklingspolitiken bör föras över. Kommittén hävdar här två saker. För det första finns det regionala utvecklingsuppgifter som även i framtiden bör anförtros andra organ, såväl primärkommuner som statliga sektorsmyndigheter. För det andra finns det områden, kommittén nämner t.ex. arbetsmarknadspolitik, gymnasieutbildning, som på lite längre sikt kan vara tänkbara att överföra till ett regionkommunalt ansvar. Följande områden föreslås dock redan nu ingå i regionkommunernas regionala utvecklingsarbete: Utarbeta och besluta om ett regionalt utvecklingsprogram (RUP) för länet, samt att leda och samordna arbetet med RUP. Regionkommunerna ska här ange geografiska regionintressen, ett juridiskt icke bindande regionplaneinstrument som tillför RUP en tydlig geografisk dimension samt att utarbeta en indikativ regiontrafikplan. Utarbeta förslag till regionala program inom den europeiska sammanhållningspolitiken samt att senast 2014 överta uppgiften att bereda och ta ställning till ansökningar om bidrag från dessa program. Senast 2014 bör också programstrukturen anpassas efter regionkommunindelningen. Besluta om användningen av det regionala utvecklingsanslag som föreslås ersätta det så kallade länsanslaget inom den regionala utvecklingspolitiken. Leda och samordna arbetet med regionala tillväxtprogram. I samverkan med främst länsstyrelsen verka för att landsbygdspolitiken integreras i det regionala utvecklingsarbetet. Utarbeta och besluta om länsplan för regional transportinfrastruktur, som integreras i den mer övergripande regiontrafikplanen. Bedriva lokal och regional kollektivtrafik, ensam eller tillsammans med länets kommuner. Bedriva regionalt folkhälsoarbete. Bedriva regional naturvård, vilket, utöver landstingens åtaganden inom området, föreslås bestå i planering och friluftsliv, skötsel av naturreservat och annat fältarbete. Regionalt anpassa, konkretisera och verka för de nationella miljömålen. Bedriva regional kulturmiljövård genom att bland annat besluta om användningen av den del av kulturmiljövårdsanslaget som fördelas regionalt. Bedriva regional kulturverksamhet, vilket, förutom landstingens åtaganden inom området, består i att fatta beslut om statsbidrag till regionala kulturinstitutioner. Bedriva regionalt jämställdhetsarbete. Ansvarskommittén betonar i sina resonemang om den nya regionala utvecklingspolitiken att samverkan och samråd utgör strategiska villkor för att politiken ska bli framgångsrik. Kommittén betonar att de viktigaste aktörerna i den regionala utvecklingspolitiken är länets kommuner, länsstyrelsen och vissa sektorsmyndigheter som Vägverket, Banverket, Arbetsmarknadsverket, Nutek, plus att näringslivet och andra organisationer involveras i arbetet. Ansvarskommittén markerar dessutom att all utvecklingsplanering måste utgå från ett lokalt perspektiv. Kommittén betonar därför betydelsen av att de nya regionkommunerna ägnar stort intresse

15 Tematisk presentation 15 och prioritering åt att utveckla en aktiv dialog och samverkan med primärkommunerna. Kommittén åberopar här erfarenheterna från försöksverksamheten i Skåne och Västra Götaland och man konstaterar: I Västra Götalands län har särskilda beredningar med företrädare för länets fyra kommunförbund knutits till regionutvecklingsnämnden, kulturnämnden och miljönämnden. De är beredningsorgan direkt under regionstyrelsen. I Skåne, med färre kommuner, sköts kontakterna mer direkt med de enskilda kommunerna, men lika fullt metodiskt och konsekvent. De utgör exempel på hur ett fungerande samband kommun-regionkommun kan säkerställas (s. 219) Kommittén menar att en ny läns- och regionindelning innebär att respektive län kommer att inrymma fler kommuner än tidigare vilket ökar betydelsen av att utveckla samarbetsformerna mellan regionkommun och primärkommun. Hur respektive län utvecklar dessa samverkansmodeller bör enligt kommittén vara en fråga för respektive län att själv utforma. I sammanfattning föreslår kommittén följande: Regionkommunen skall i det regionala utvecklingsarbetet samverka med länets kommuner, länsstyrelsen och övriga berörda statliga myndigheter. Regionkommunen skall också samråda med företrädare för näringslivet och andra organisationer i länet. Länsstyrelsen och andra statliga myndigheter skall inom sina verksamhetsområden lämna regionkommunen det biträde som krävs för det regionala utvecklingsarbetet. De skall också samråda med regionkommunen om pågående och planerade verksamheter av betydelse för den regionala utvecklingen. Samverkansorganen förlorar sin status som samverkansorgan i samband med att regionkommunerna bildas och de statliga uppgifter och resurser som samverkansorganen förvaltat överförs till regionkommunerna. Också de uppgifter och resurser som samverkansorganen övertagit från landstingen överförs till regionkommunerna. Försöksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning upphör i samband med att regionkommuner bildas i hela landet. Hallands kommuner och landsting ansluter sig till Ansvarskommitténs synsätt rörande det framtida ansvaret för den regionala utvecklingspolitiken. Vi instämmer i kommitténs principiellt motiverade tudelning i ett utvecklingsuppdrag som läggs inom den kommunala självstyrelsen och ett myndighetsuppdrag som tillfaller staten och länsstyrelserna. I ett par avseenden vill vi dock göra ett par anmärkningar gällande kommitténs förslag rörande det regionala utvecklingsarbetet. Det gäller för det första förslaget att låta regionkommunerna få vidgade uppgifter inom naturvårdsområdet. Vi menar att det visserligen är rimligt att regionkommunerna tar ett ökat ansvar för skötsel av naturreservat och annat fältarbete inom området men vi vill samtidigt markera att dessa uppgifter inte får medföra en övervältring av kostnader från stat till kommunsektorn. För det andra menar vi att förslagen inom kulturpolitikens område är motsägelsefulla. Å ena sidan föreslår Ansvarskommittén att regionkommunerna själva skall få avgöra fördelningen mellan olika kulturinstitutioner i länet rörande de statliga medel som finns för regional kulturverksamhet. Å den andra sidan föreslår kommittén, i nästföljande stycke, att respektive regionkommun ska teckna ett avtal med Statens kulturråd om användningen av dessa medel. Vi menar, utifrån de principer kommittén lagt fast om ett regionalt utvecklingsuppdrag, att det är den första delen som bör gälla, dvs. att regionkommunerna själva får avgöra fördelningen av dessa medel.

16 16 Tematisk presentation Avslutningsvis är det dock värt att framhålla att det är mycket tillfredsställande att kommittén tagit ställning för att det s.k. länsanslaget för regional utveckling nu i sin helhet betraktas som ett ansvarsområde tillhörandes den kommunala självstyrelsens utvecklingsuppdrag. När det gäller frågan om kommitténs förslag att mer specifikt låta det regionala utvecklingsansvaret överföras till nyskapade regionkommuner kommer vi i avsnittet om demokratisk legitimitet (se nedan) att lämna en mer utförligt motiverad ståndpunkt. B. Kunskapsbildning och lärande Ansvarskommittén ägnar, genomgående i hela slutbetänkandet, relativt stort utrymme åt kunskapsfrågor och lärande i den offentliga samhällsorganisationen. Centralt i kommitténs överväganden står behovet av att stärka statens kunskapsstyrning: En stärkt statlig kunskapsstyrning som stödjer utvecklingen mot allt mer kunskapsbaserad verksamhet är önskvärd. För detta talar såväl kvalitets- som effektivitetsskäl. De metoder, åtgärder eller behandlingar som visat sig ge bäst förväntat resultat i en given situation kan komma till användning, vilket medför att offentliga resurser används effektivt (s. 98) Kommittén utvecklar sin syn på kunskapsstyrning som en oerhört bred och mångfasseterad verksamhet. Den innefattar komponenter där nya rön och forskningsresultat tänkes utgöra viktiga underlag för styrningsaktiviteter, den bygger på att bättre än idag ta tillvara erfarenheter som görs i mötet mellan den offentliga förvaltningen och brukare/patienter/klienter/elever, den understryker behovet av att satsa på informationssystem, på utvecklade former för uppföljning och utvärdering osv. Kommitténs förslag omfattar, mer konkret uttryckt, kunskapsmässiga insatser med koppling till nationellt respektive regionalt förankrad kunskapsbildning. Nationellt förankrad kunskapsbildning Ansvarskommittén hävdar att en stärkt nationell kunskapsstyrning kräver att staten utvecklar och förfinar de nationellt baserade kunskapsbildningssystemen. Kunskap måste, skriver kommittén, samlas in, redovisas och återföras till aktuella verksamheter i samhällsorganisationen. Dagens situation präglas av att flera aktörer t.ex. myndigheter, Kommun- och landstingsförbund, privata organisationer, forskningsinstitut etc., hanterar kunskapsbildning med relevans för den offentliga sektorn. Kommittén menar att staten bör ta ett fastare grepp över den samlade nationella informationsförsörjningen för att åstadkomma en starkare tvärsektoriell syn på den kommunala sektorns verksamhe-

17 Tematisk presentation 17 ter och resultat. Ansvarskommittén lägger fram förslag om stärkt nationellt förankrad kunskapsbildning i ett par avseenden. För det första lyfter man fram behovet av nationell informationsförsörjning. Kommittén menar här att det behövs nationella system för insamling av data på lokal och regional nivå. Kommitténs föreslår att en utredning tillsätts för att utreda dessa frågor. För det andra föreslår kommittén, när det mer specifikt gäller hälso- och sjukvården, att ett ramverk för statlig kunskapsstyrning introduceras. Detta ramverk tänkes bestå av tre delar. Den första delen syftar till att tydliggöra den statliga kunskapsstyrningen genom att samordna de olika aktörernas insatser inom hälso- och sjukvården. Främst gäller detta samordning av fyra myndigheter; Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) och LFN (Läkemedelsförmånsnämnden). Den andra delen består i att utveckla regionkommuners och kommuners förmåga att prioritera och implementera riktlinjer för att generera kunskap. Ansvarskommittén föreslår här att specifika regionala kunskapscentrum skapas (se vidare nedan under regionalt förankrad kunskapsbildning). Den tredje delen består i att tydliggöra statens ansvar för nationell uppföljning av hälsooch sjukvårdens kvalitet och resultat. Kommittén föreslår att denna fråga blir föremål för fördjupat utredningsarbete. För det tredje föreslår kommittén att man inom ramen för den översyn av Regeringskansliets beslutsprocesser och arbetsorganisation som tidigare presenterats (se avsnitt ovan) även innefattar en prövning av lärandeaspekter och kunskapsbildning. I detta sammanhang pekar kommittén på att denna översyn även bör innefatta en analys av (1) kommittéväsendets betydelse, (2) hur erfarenheterna av medlemskapet i EU tas tillvara samt (3) hur det nya revisionsförfarandet inom staten påverkar Regeringskansliets kunskapsbildning. Kommitténs förslag gällande den nationellt förankrade kunskapsbildning innefattar i sammanfattning följande: Regeringen bör låta utreda hur den nationella informationsförsörjningen bör utvecklas när det gäller kommunsektorns verksamhetsområden. Ett ramverk för kunskapsstyrning inom hälso- och sjukvården inrättas. Ramverket består av tre delar: (1) Den statliga kunskapsstyrningen samordnas, vilket innebär att en samordning sker av myndigheternas (främst Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, SBU, LFN) arbete med kunskapsutveckling och kunskapsförmedling.(2) Regionala kunskapscentrum skapas (se vidare nedan) samt (3) Staten ges ett tydligare mandat för nationell uppföljning och utvärdering av hälso- och sjukvårdens kvalitet och resultat. En utredning föreslås bli tillsatt med uppgift att tydliggöra rollfördelningen och lämna förslag som ger bättre förutsättningar för uppföljning och utvärdering på nationell nivå. Den tidigare föreslagna översynen av Regeringskansliets beslutsprocesser och organisation bör innefatta överväganden med syftet att stärka ett systematiskt lärande kring den statliga styrningen. Vidare bör i detta sammanhang kommittéväsendet uppmärksammas, liksom en analys av samlade erfarenheter av Sveriges medlemskap i EU samt en analys av hur det nya revisionsförfarandet inom staten fungerar. Hallands kommuner och landsting har inget att erinra mot de förslag som presenteras rörande den nationellt förankrade kunskapsbildningen. Förslaget om att låta utreda den nationella informationsförsörjningen för kommunsektorn förefaller rimligt. Likaså synes förslaget att genomföra en översyn av regeringskansliets beslutsprocesser och organisation gällande lärande om styrning vara angelägen. Det finns inte heller någon anledning att på ett principiellt plan ifrågasätta Ansvarskommitténs idéer om att skapa ett ramverk för kunskapsstyrningen inom hälso- och sjukvårdens område. Vi vill dock

18 18 Tematisk presentation rikta invändningar mot resonemanget (se nästa delavsnitt) om att inrättandet av regionala kunskapscentrum skulle förutsätta att det finns ett regionsjukhus kopplat till respektive centrum. Vi ska utveckla argumentationen i denna del då vi behandlar den regionalt förankrade kunskapsbildningen i nästkommande avsnitt. Regionalt förankrad kunskapsbildning Ansvarskommitténs överväganden rörande den regionalt förankrade kunskapsbildningen kretsar kring både de nyinrättade regionkommunerna och länsstyrelsernas roll i framtidens samhällsorganisation. Kommittén menar att länsstyrelserna, i enlighet med önskemålen att åstadkomma tvärsektoriell samordning, ska ta fram tvärsektoriella kunskapsunderlag till regeringen. Med detta avser kommittén kunskapsunderlag med brett definierade block av offentliga åtaganden som belyser länets utveckling ur flera sektorsperspektiv. Tanken är att regeringen inom ramen för myndighetsstyrningen av länsstyrelserna ska kunna lägga ut uppdrag inom vilka områden man önskar att länsstyrelsen ska ta fram sådana kunskapsunderlag. Detta förutsätter också att länsstyrelserna utvecklar en egen kompetens för kvalificerade bedömningar inom olika områden. Ansvarskommittén menar att detta utvecklade myndighetsuppdrag för länsstyrelsen också bör föra med sig en kunskapsmässig roll inom det regionala utvecklingsarbetet. Kommittén menar därför att länsstyrelsen, för regeringens räkning, fortlöpande ska följa och analysera den regionala utvecklingen i respektive län. När det gäller de nyinrättade regionkommunerna presenterar kommittén i huvudsak två förslag. Dels att regionkommunerna ska inrätta regionala kunskapscentrum. Dels att regionkommunerna ges i uppdrag att till regeringen redovisa en årlig utvärdering av det regionala utvecklingsarbetet. Förslaget att regionkommunerna ska inrätta regionala kunskapscentrum inom hälso- och sjukvårdens område utgör en del av det ramverk för statens utvecklade kunskapsstyrning som presenterades ovan. Ansvarskommitténs resonemang baseras i detta avseende på en rapport från Socialstyrelsen om att strukturerna som stödjer kunskapsbildningen måste byggas ut. Det gäller erfarenheter från klinisk verksamhet, från forskning och utveckling samt från utbildningsverksamhet. Socialstyrelsen hävdar att det krävs väsentligt större huvudmän på regional nivå än dem som finns idag för att skapa användbara strukturer för kunskapsbildning och kunskapsspridning. Kommittén vill mot ovanstående bakgrund att regionala kunskapscentrum skapas i varje regionkommun. Syftet är att de föreslagna regionkommunerna skall ha en infrastruktur för hälso- och sjukvårdens kunskapsstyrning, där kunskapsbildning och kunskapsspridning är de huvudsakliga uppgifterna. Dessa regionala kunskapscentrum skall enligt kommittén medverka i kunskapsprocesser som bl.a. kan handla om att utgöra en samtalspart i samspelet med den statliga nivån när kunskapssammanställningar och nationella riktlinjer skall utarbetas... samordning av det regionala vårdprogramarbetet... utformning av rutiner för rapportering av data till nationella och regionala register,... stöd till forskning och utveckling,... stöd till den politiska och administrativa ledningen av regionkommunen i dess arbete med kunskapsspridning och kunskapsbildning. I kommitténs förslag rörande regionkommunernas roll i den regionalt förankrade kunskapsbildningen ingår även kunskapsfrågor med koppling till det regionala utvecklingsarbetet. Kommittén menar här att uppföljning av insatser för regional utveckling är ett svårt och i flera avseenden försummat område. Kommittén hävdar att detta leder till svårigheter att utkräva ansvar för den regionala utvecklingspolitiken och att det, allmänt sett, är svårt att bedöma i vilken grad nationella mål tillgodoses inom området. Ansvarskommittén vill därför att regionkommunen årligen upprättar en redovisning av det