EUROPAPARLAMENTET. Utskottet för utveckling och samarbete ARBETSDOKUMENT. Utskottet för utveckling och samarbete. Föredragande: Paul A.A.J.G.

Transkript

1 EUROPAPARLAMENTET Utskottet för utveckling och samarbete 14 januari 2003 ARBETSDOKUMENT om förvaltning av vatten i utvecklingsländerna: Politik och prioriteringar i EU:s utvecklingssamarbete Utskottet för utveckling och samarbete Föredragande: Paul A.A.J.G. Lannoye DT\ doc PE

2 1. Nuläge Tjugohundratalet har inletts och tillgången till vatten blir allt knappare. Befolkningarna i Syd drabbas särskilt hårt av allvarlig brist på vatten. Intensiva jordbruksmetoder, stora fördämningar, avskogning och föroreningar från industrin är en del av de faktorer som bidragit till denna begränsade vattentillgång, som hotar såväl fred som utveckling. Bristen på vatten hindrar en hållbar utveckling och utgör en grund för spänningar och konflikter i de flesta av utvecklingsländerna. Den blodigaste av dessa konflikter är det så kallade vattenkriget kring Jordanflodens avrinningsområde, där 75 % av tillgångarna utnyttjas av Israel, som omfattar mindre än 25 % av avrinningsområdet. Av världens 6 miljarder människor saknar mellan 1,4 och 1,7 miljarder tillgång till dricksvatten (uppgifter från Världshälsoorganisationen). Enligt World Water Vision (Haag, mars 2000) saknar över 3 miljarder människor (halva jordens befolkning) tillgång till sanitetstjänster (se bilaga). 2. Vattenpolitiken mellan Rio och Johannesburg: Ett förlorat decennium Under det senaste årtiondet har flera internationella konferenser satt upp målet att ge alla människor tillgång till tjänligt dricksvatten. Vid konferenserna i Dublin och Rio fastställdes följande principer om hållbar förvaltning av vattenresurser: - Dricksvatten erkänns som en faktor av grundläggande betydelse för liv, utveckling och miljö, och som en begränsad och sårbar resurs. - Utveckling och förvaltning av vattenresurser måste grundas på en deltagarstrategi som inbegriper användare, planerare och politiska beslutsfattare. - Kvinnor spelar en viktig roll för vattenförsörjningen och för förvaltning och underhåll av vattenresurser. Mot denna bakgrund avslutades Världsdecenniet för vatten och sanitet ( ) med ett internationellt åtagande som syftade till att ge alla människor tillgång till tjänligt dricksvatten senast år Ett förödande bokslut Trots internationella deklarationer, världsprogram, regionala program och nationella program och subventioner från Världsbanken och IMF, har antalet människor som saknar tillgång till dricksvatten inte minskat. År 1992 uppskattades siffran till 1,2 miljarder. Idag beräknar Världshälsoorganisationen att 1,7 miljarder människor saknar tillgång till dricksvatten. Experterna är dessutom eniga om att omkring 2,4 miljarder människor har mycket begränsad tillgång till sanitetstjänster. Detta medför mycket allvarliga hälsokonsekvenser. Varje dag dör PE /7 DT\ doc

3 omkring människor av sjukdomar som hänger samman med bristen på tjänligt dricksvatten och sanitetstjänster. Malaria, kolera, dysenteri, bilharzia, gulsot och diarrésjukdomar leder varje år till 3,4 miljoner dödsfall. Bara diarrésjukdomarna drabbar enligt WHO omkring 4 miljarder människor, varav omkring 2,2 miljoner dör. Offren är oftast barn under fem år. Enligt dessa siffror dör ett barn var femtonde sekund. Bristen på dricksvatten och sanitetstjänster är ett uppenbart resultat av fattigdomen. Nu under frihandelns epok växer klyftan mellan rika och fattiga oavbrutet, såväl inom alla världens länder som mellan i-länder och u-länder. Enligt UNCTAD:s årsrapport 2002, med titeln Escaping the poverty trap", har antalet människor som lever i extrem fattigdom i de minst utvecklade länderna mer än fördubblats, från 138 miljoner på 1960-talet till 307 miljoner på 1990-talet. Orsakerna till den ökade fattigdomen och till den minskade tillgången till vatten i Syd är flera: - Bibehållandet av intensiva och produktionsinriktade jordbruksmetoder som förbrukar nära 70 % av det sötvatten som finns tillgängligt på världsnivå, varav 40 % går förlorat vid konstbevattning. - Den utåtriktade ekonomin, som innebär att länderna i Syd väljer att odla grödor för export hellre än att odla livsmedel för de lokala behoven på hemmamarknaden. Detta hindrar utvecklingen av en lokal ekonomi och gör det svårt att höja befolkningens välstånd. - Villkoren för stöd som ställs för lån från Världsbanken och IMF till länderna i Syd. Bland dessa villkor finns avreglering av grundläggande samhällstjänster, bland annat inom vattensektorn, upplösning av samhällstjänster, avreglering, överföring av förvaltningen av offentliga tjänster till den privata sektorn osv. Dessa villkor har förstärkt processen med ökade utlandsskulder och därmed den ökande fattigdomen bland länderna i Syd. De offentliga medel som finns tillgängliga har reserverats för återbetalning av utlandsskulder i stället för att användas till en hållbar utveckling av dricksvattentillgång, energi, hälsa och utbildning. - Privatiseringen av vattentjänster, som medfört prisökningar. Denna situation har lett till våldsamma reaktioner i flera utvecklingsländer, t.ex. i Cochabamba i Bolivia där bönder och stadsbor kämpat i över två år mot privatiseringen. I Santa Fe i Argentina anordnades en spontan folkomröstning i 15 av regionens städer om hävande av ett koncessionsavtal. - Privatiseringen av vattentjänster i Bolivia År 1999 beviljade den bolivianska regeringen en koncession på 40 år till det internationella bolaget Agua Del Tunari som fick ansvaret för distribution av dricksvatten, konstbevattning och energi i Cochabambadalen. DT\ doc 3/7 PE

4 Huvuddragen i detta avtal var följande: - Alla dricksvattensystem som fanns koncessionsområdet, vilka byggts med hjälp av lokala resurser som t.ex. vattenkooperativet, överläts till konsortiet utan ersättning eller kompensation. - Kostnaderna för att genomföra projektet uppgick till omkring 311 miljoner dollar, en summa som skulle tas in genom höjda vattentaxor. - Trots bestämmelser om att taxorna skulle höjas med högst 35 % noterades en höjning med 400 %, utan att tjänsterna för den skull förbättrades. - Konsortiets monopol inom sektorn säkerställdes genom att det blev omöjligt för lokalbefolkningen att skaffa sitt dricksvatten från andra källor. På grund av det stora motstånd som mobiliserades bland befolkningen både på landsbygden och i städerna tvingades regeringen ge med sig och konsortiet gav upp projektet. 3. EU:s vattenpolitik Inom ramen för utvecklingspolitiken grundar sig kommissionen och rådet helt på de principer som fastställdes av Världsbanken 1993 i dess rapport om vattenförvaltning. Denna definition av vattenproblemet är bara delvis giltig, av följande skäl: - Det centrala problemet när det gäller vattenpolitik i global skala och i de flesta lokala situationer är att det råder obalans mellan tillgång och efterfrågan. - Man har prioriterat den franska modellen för vattenförvaltning, som grundar sig på partnerskap mellan offentlig och privat sektor. Denna typ av partnerskap anses allmänt vara en av de mest avancerade formerna av privatisering av vattenresurserna. De offentliga myndigheternas huvudsakliga roll är att garantera investeringar i infrastrukturer och fastställa den allmänna ram som bäst gynnar verksamheten inom det privata företag som ska ansvara för förvaltning av vattentillförsel, distribution, underhåll och vattenrening. - Principen om återhämtande av totalkostnaden (som innefattar återbetalning av omkring en tredjedel av investeringskostnaden) avgör priset på vatten för hushållsförbrukning. - Finansieringen av tillgången till vatten ska säkras av konsumtionen, även om denna princip inte tillämpas konsekvent när det gäller användning av vatten inom jordbruk och industri, inbegripet energisektorn. - Medborgardeltagande och främjande av kvinnors inflytande nämns knappast. Kommissionen stödjer dessa principer, men nämner inte privatisering av vattentjänster i sitt meddelande. Kommissionen nämner inte heller de villkor Världsbanken ställer för länder i tredje världen när de ansöker om lån. I själva verket ifrågasätter inte kommissionen principen om lånevillkor. Detta är inte heller förvånande, eftersom de som främst gynnas av denna praxis bland annat är privata företag i Frankrike (Suez, Vivendi, Saur Bouygues ) och Tyskland (RWE som har köpt upp det tredje största vattenföretaget i världen, Thames Water ). PE /7 DT\ doc

5 4. Toppmötet i Johannesburg: Rabatterade förslag I de beslut som fattades i Johannesburg upprepas bara den politik som förts sedan 1990-talet efter riktlinjerna från IMF, Världsbanken och Världshandelsorganisationen. Den stora nyheten i Johannesburg var att upprepa målen från Milleniumtoppmötet 2000 och konferensen i Monterrey i mars Den här gången gäller åtagandet inte längre att så fort som möjligt utplåna fattigdomen, utan bara att halvera andelen människor som saknar tillgång till tjänligt dricksvatten och grundläggande sanitetstjänster till år Detta mål hälsades som en stor framgång och som ett tecken på ett stort världsomfattande engagemang. Genom att ställa upp ett sådant mål visar de styrande i jordens rikaste och mäktigaste länder att de utan vidare accepterar att världsfattigdomen permanentas: För att kvantifiera målet antog de referenssiffran 1,3 miljarder fattiga (de allra fattigaste, dvs. de som lever på mindre än 1 dollar om dagen) och 1,2 miljarder utan tillgång till dricksvatten. De accepterar alltså att det 2015 fortfarande kommer att finnas 650 miljoner fattiga. De har inte räknat med de 1,4 miljarder fattiga som lever på mindre än 2 dollar om dagen. Enligt FN finns det 2,7 miljarder fattiga i världen (varav 1,3 miljarder lever på mindre än 1 dollar om dagen). Det kommer alltså fortfarande att finnas 1,4 miljarder fattiga som lever på mindre än 2 dollar om dagen Om man lägger samman siffrorna kommer det att finnas 2,05 miljarder fattiga. De har heller inte räknat med ökningen av världens befolkning. Om 15 år kommer 80 miljoner individer att ha fötts per år i Asien, Latinamerika och Afrika, det vill säga 1,2 miljarder människor. Om man antar att av dessa 1,2 miljarder är 200 miljoner rika, måste man räkna med 1 miljard nya fattiga människor. Det innebär att antalet fattiga 2015 uppgår till över 3 miljarder. Beslutsfattarna i Johannesburg hade mage att se detta som ett ambitiöst mål! 5. Slutsatser: Vatten till alla Som en av förutsättningarna för liv och hälsa ingår tillgång till vatten numera bland de grundläggande mänskliga rättigheterna. Efter den stora medborgaruppslutningen har FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter tagit initiativ till att skriva in denna rättighet i den allmänna kommentaren till den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. De 145 länder som ratificerat denna konvention är numer skyldiga att gradvis se till att befolkningen får allmän, rättvis och icke-diskriminerande tillgång till tjänligt vatten. Detta är ett viktigt första steg mot en förändring av vattenpolitiken. Mot bakgrund av det nya läget måste EU omdefiniera sin politik. Denna omläggning av politiken bör ske i följande etapper: a) En granskning i både Nord och Syd av produktionsmetoder och konsumtion för främjande av - en hållbar vattenförvaltning som i såväl Nord som Syd främjar ett ekologiskt jordbruk som i huvudsak grundas på lokala resurser, ekoteknik och kooperativ i regional skala, samt DT\ doc 5/7 PE

6 - nya bevattningssystem som istället för de befintliga systemen, som till stor del orsakat vattenobalansen (vattenförluster genom avdunstning), gynnar ett ekologisk, miljövänligt jordbruk tack vare nya bevattningsmetoder, kanalisering och utnyttjande av spillvatten. Man måste också se upp med den fälla som utgörs av utbudet av virtuellt vatten, dvs. att man inom ramen för den globala frihandeln minskar den mängd vatten som krävs för lokal produktion genom att i stället importera jordbruksprodukter som kräver hög vattenförbrukning. Ett jordbruk som förbrukar mindre vatten kan trots allt innebära att man för sin försörjning av jordbruksprodukter och livsmedel blir mer beroende av de stora livsmedelsindustrikoncernerna. b) Inrättande av institutioner som är representativa och främjar delaktighet - Gemenskapsförvaltning: De bästa vattenförvaltarna är medborgarna och de lokala samhällena. Äganderätten till vatten och förvaltningen av vattentjänster (distribution och rening av vatten) bör förbli eller åter bli en integrerad del av den offentliga och gemensamma sektorn, under strikt demokratisk kontroll. För detta ändamål kan EU hjälpa länderna i Asien, Afrika och Latinamerika att fastställa planer (lokala, kontinentala, interregionala och för avrinningsområden) för främjande och utveckling av vattentjänster, att bilda lokala företag (på regional, nationell eller kontinental nivå) av typen kooperativ med ömsesidigt ansvar, som ska ha i uppgift att garantera vattentjänster på en relevant ekonomisk och finansiell grund. - Bildande av regionala samarbetsorganisationer med en mycket bred representativ grund, som ska ansvara för att främja samordningen av vattenpolitiken mellan länder som delar ett avrinningsområde. Vattnet ska bidra till solidaritet mellan samhällen, länder, företag, kön och generationer, i syfte att stärka en rationell och demokratisk vattenförvaltning på regional nivå. - Internationell reglering: Tydliga regelverk på internationell och global nivå bör inrättas för att synliggöra en hållbar och solidarisk vattenpolitik. De parlamentariska instanserna har en grundläggande roll att spela för att bygga upp en världsomfattande vattenrätt för alla. - Nyskapande finansieringsinstrument: De nuvarande instrumenten för offentlig och privat finansiering är erkänt ineffektiva och inadekvata. Det är dessutom uppenbart att det inte går att låta de finansiella marknaderna lösa problemen med tillgång till dricksvatten och med ett hållbart jordbruk för livsmedelsproduktion. I sitt program för utvecklingsbistånd bör därför EU ge finansiellt stöd till bassamhällena (byar) och städerna för att rusta upp infrastrukturer och ge de sårbara befolkningsgrupperna tillgång till dricksvatten. PE /7 DT\ doc

7 Bilaga Land % av befolkningen utan tillgång till dricksvatten % av befolkningen utan tillgång till sanitetstjänster Argentina Bangladesh 5 57 Bolivia Brasilien Burkina Faso Kina Etiopien Haiti Indien Madagaskar Marocko Nicaragua Pakistan Paraguay Sudan Peru Sri Lanka Togo Turkiet Vietnam Källa: UNDP, Human Development Report 1999, s DT\ doc 7/7 PE