Den formella underrättelsen föranleder följande synpunkter, som i huvudsak disponeras i den ordning som följer av underrättelsen.

Transkript

1 M2007/4848/R Miljödepartementet Sverige Europeiska kommissionen Generalsekretariatet Rue de la Loi 200 B BRYSSEL Belgien Svar på formell underrättelse angående genomförande av direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (Er ref. SG-Greffe (2007) D/206934, ärendenummer 2007/2239) 2 bilagor. Europeiska kommissionen har i en formell underrättelse som inkom den 16 november 2007 anfört att Sverige inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt artiklarna 2, 4, 5, 9, 10, 11, 13 och 24 samt bilagorna VII, VIII, IX och X i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (RDV) och sina skyldigheter enligt artikel 10 i EG-fördraget jämförd med artikel 249 i EG-fördraget och artikel 1, 5 och 9 i direktivet. Den formella underrättelsen föranleder följande synpunkter, som i huvudsak disponeras i den ordning som följer av underrättelsen. 1. Inledning Sverige har införlivat RDV i svensk rätt genom följande författningar. 1. miljöbalken, 2. förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön, 3. Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 2001:30) om dricksvatten, omtryckta i LIVSFS 2005:10, 4. förordningen (2007:825) med länsstyrelseinstruktion, 5. förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, 6. lagen (2006: 412) om allmänna vattentjänster, 7. livsmedelslagen (SFS 2006:804), 8. livsmedelsförordningen (SFS 2006:813), 9. Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2006:1) om kartläggning och analys av ytvatten enligt förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön, 10. Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2006:11) om övervakning av ytvatten enligt förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön,

2 11. förordningen (SFS 2001:554) om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten, 12. Naturvårdsverkets förteckning (NFS 2002:6) över fiskvatten som ska skyddas enligt förordningen (2001:554) om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten, 13. Länsstyrelsens i Västra Götalands län förteckning över musselvatten som ska skyddas enligt förordningen (2001:554) om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten, Västra Götalands läns författningssamling 14FS 2002:474, 14. avfallsförordningen (SFS 2001:1063), 15. förordningen (SFS 1998:941) om kemiska produkter och biotekniska organismer, 16. förordningen (SFS 1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll, 17. Naturvårdsverkets föreskrifter (SNFS 1996:11) om skydd för grundvatten mot förorening med vissa ämnen, 18. Naturvårdsverkets föreskrifter (SNFS 1995:7) om utsläpp av industriellt avloppsvatten som innehåller vissa ämnen, 19. Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2007:4) och allmänna råd om åtgärdsprogram för ytvatten enligt förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön, och 20. Sveriges geologiska undersöknings föreskrifter (SGU-FS 2006:1) om kartläggning och analys enligt förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön, 21. Sveriges geologiska undersöknings föreskrifter (SGU-FS 2006:2) om övervakning av grundvatten och redovisning enligt förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön, och 22. Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2008:1) och allmänna råd om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten. Därutöver arbetar Naturvårdsverket för närvarande med att ta fram föreskrifter om förvaltningsplaner avseende ytvatten, som planeras att beslutas den 1 juli Sveriges geologiska undersökning (SGU) har av regeringen fått i uppdrag att redovisa förlag till hur dotterdirektivet för grundvatten (dir. 2006/118/EG) kan genomföras i svensk rätt (SGU dnr /2006). Direktivet ska vara införlivat i svensk rätt senast den 16 januari SGU har den 30 oktober 2007 redovisat sitt uppdrag i utredningen Införlivande av grundvattendirektivet i svensk rätt, se bilaga 1. Därutöver arbetar SGU för närvarande med att ta fram föreskrifter om kvalitetskrav, åtgärdsprogram och förvaltningsplaner avseende grundvatten, som planeras att beslutas i maj och juni

3 3 2. Allmänna utgångspunkter För förståelsen av hur införlivandet av RDV skett i den svenska miljörätten är en viktig utgångspunkt att känna till miljöbalkens (MB) tillämpningsområde, syfte och struktur. De bestämmelser som har särskild betydelse för att besvara den formella underrättelsen kommenteras närmare under de olika punkter som kommissionen tagit upp i underrättelsen. I huvudsak gäller MB samt de förordningar och myndighetsföreskrifter som meddelats med stöd av balken såväl verksamheter som enskilda åtgärder som har mer än en försumbar betydelse för miljön. MB:s tillämpningsområde är därför mycket vitt. I fråga om verksamhet som kan orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa, miljön eller andra intressen som skyddas av MB tillämpas, utöver balken, även bestämmelser i annan lag. MB innehåller trettiotre kapitel och har följande struktur. 2.1 Övergripande bestämmelser De övergripande bestämmelserna finns i 1-6 kap. (den första avdelningen). Den omfattar balkens övergripande mål och balkens förhållande till annan lagstiftning (1 kap.). Den omfattar vidare de allmänna, materiella bestämmelserna i form av allmänna hänsynsregler (2 kap.), hushållningsbestämmelser (3 och 4 kap.), miljökvalitetsnormer (5 kap.) och miljökonsekvensbeskrivningar (6 kap.). 2.2 Naturskydd, vissa verksamheter och kontroll De övergripande bestämmelserna, som nämnts ovan, kompletteras med en grupp bestämmelser som gäller specifikt för skyddet av naturen, vissa verksamheter och kontrollen av olika typer av verksamheter och åtgärder (den andra och tredje avdelningen). De omfattar naturskydd (7-8 kap.), miljöfarlig verksamhet (9 kap.), verksamheter som orsakar miljöskador (10 kap.), vattenverksamhet (11 kap.), jordbruk och annan verksamhet (12 kap.), genteknik (13 kap.), kemiska produkter och biotekniska organismer (14 kap.) samt avfall och producentansvar (15 kap.). 2.3 Prövning, kontroll och sanktioner De i huvudsak materiella bestämmelserna, som nämnts ovan, kompletteras med en grupp av bestämmelser som gäller prövningen av mål och ärenden (den fjärde-sjätte avdelningen). De omfattar allmänna bestämmelser om prövningen (16 kap.), vissa regeringsprövningar (17 och 18 kap.), förvaltningsmyndigheters och kommuners prövning (19 kap.), miljödomstolar (20-23 och 25 kap.), tillstånds giltighet och omprövning m.m. (24 kap.), tillsyn och avgifter (26-28 kap.) och sanktioner (29 och 30 kap.).

4 2.4 Civilrättsliga anspråk m.m. Slutligen finns det bestämmelser med visst skydd för enskilda (den sjunde avdelningen). Den omfattar ersättning vid ingripanden av det allmänna och vid tillståndsprövning av vattenverksamhet m.m. (31 kap.), skadestånd för vissa miljöskador och andra enskilda anspråk (32 kap.) samt miljöskadeförsäkring och saneringsförsäkring (33 kap.) Centrala bestämmelser för införlivandet av RDV MB:s övergripande mål, eller syfte, som gäller alla sektorer i samhället, är att främja en hållbar utveckling, som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl. MB ska tillämpas så att - människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter, oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan, - värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas, - den biologiska mångfalden bevaras, - mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och - återanvändning och återvinning, liksom annan hushållning med material, råvaror och energi, främjas så att ett kretslopp uppnås (1 kap. 1 MB). De s.k. allmänna hänsynsreglerna utgör grundläggande, materiella miljökrav. De gäller för alla verksamheter och åtgärder som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet och träffar - i princip - alla, såväl näringsidkare, myndigheter som privatpersoner. Bestämmelserna återger bl.a. försiktighetsprincipen och principen att förorenaren betalar. Vid prövningen av frågor om tillåtlighet, tillstånd, godkännande, dispens och vid tillsynen enligt balken är alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skyldiga att visa att de allmänna hänsynsreglerna iakttas (2 kap. 1 MB). De är indelade i krav på - kunskap, - försiktighetsmått, - produktval, - hushållning, och - lokalisering (2 kap. 2-6 MB). De nämnda kraven gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem (2 kap. 7 MB). Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar för att skadan eller olägenheten avhjälps i enlighet med bestämmelserna i 10 kap. MB om verksamheter som orsakar miljöskador (2 kap. 8 MB). Kapitlet innehåller även en s.k. stoppregel, som anger

5 förutsättningarna för att en verksamhet eller åtgärd inte får bedrivas eller vidtas (2 kap. 9 MB). Regeringen får meddela föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt, om det behövs för att varaktigt skydda människors hälsa eller miljön eller för att avhjälpa skador på eller olägenheter för människors hälsa eller miljön. Sådana föreskrifter kallas med en övergripande term för miljökvalitetsnormer. Regeringen får vidare överlåta till en myndighet att meddela miljökvalitetsnormer som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (5 kap. 1 MB). De grundläggande bestämmelserna om vad miljökvalitetsnormer ska ange, hur miljökvalitetsnormerna ska uppfyllas, åtgärdsprogram, kontroll och förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön återfinns också i kapitlet (5 kap MB). 5 kap. MB kompletteras bl.a. av förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön (VFF) som, utöver ett antal för miljörätten nya definitioner, innehåller närmare bestämmelser om vattendistrikt och vattenmyndigheter, kartläggning och analys, miljökvalitetsnormer, förvaltningsplaner, åtgärdsprogram, övervakning, internationell vattenförvaltning och rapportering (1-9 kap. VFF). Skydd av områden, bl.a. nationalparker, naturreservat, biotopskyddsområden, strandskyddsområden, miljöskyddsområden, vattenskyddsområden och områden för marinvetenskaplig forskning regleras i 7 kap. MB. Den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till en föroreningsskada eller allvarlig miljöskada (verksamhetsutövaren) är ansvarig för ett avhjälpande av skadan. Bestämmelserna i 10 kap. MB om verksamheter som orsakar miljöskador återspeglar också principen att förorenaren betalar. En vattenverksamhet får bedrivas endast om dess fördelar från allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den (11 kap. 6 MB). Det finns - enligt huvudregeln - en tillståndsplikt för vattenverksamheter (11 kap MB) och det följer ett underhållsansvar för sådan verksamheter till skydd för allmänna eller enskilda intressen ( 11 kap MB). 11 kap. MB, som gäller vattenverksamheter, kompletteras bl.a. av bestämmelser i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om avgifter för vattenverksamheter (6 kap. lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet), vilka regleras närmare i förordningen ( 1998: 928) om bygdeoch fiskeavgifter. Vidare finns kompletterande bestämmelser i lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster (va-lagen), som syftar till att säkerställa att 5

6 vattenförsörjning och avlopp ordnas i ett större sammanhang, om det behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön. Lagen reglerar bl.a. skyldigheten att betala avgifter för allmänna vattentjänster (1 och va-lagen). Bestämmelser om straff, andra påföljder och förverkande, liksom miljösanktionsavgifter, finns i 29 och 30 kap. MB Införlivandet av RDV RDV är ett s.k. ramdirektiv. Enligt ingressen, punkten 18, kräver gemenskapens vattenpolitik en klar och tydlig, effektiv och enhetlig rättslig ram. Denna ram har införlivats i svensk rätt genom ändringar i MB och i det system av kompletterande författningar med mer detaljerade och tekniska bestämmelser, som MB lägger grunden för. RDV:s syften är sammanfattningsvis att - skydda och förbättra tillståndet i vattnets ekosystem samt hindra ytterligare försämringar, - eftersträva ett ökat skydd för och en förbättring av vattenmiljön, bl.a. genom att utsläpp och spill av vissa ämnen minskar eller upphör, - säkerställa att föroreningen av grundvatten gradvis minskar och att ytterligare förorening förhindras, - främja en hållbar vattenanvändning och bidra till att mildra effekterna av översvämning och torka. De nämnda syftena täcks av MB och de författningar som har meddelats med stöd av balken, liksom de författningar som - enligt avsnitt 3 ovan - har en nära anknytning till balken. De väsentliga författningsändringar som RDV omedelbart krävde i fråga om MB gällde främst bestämmelserna rörande miljökvalitetsnormer, åtgärdsprogram och förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön. Genom de nämnda ändringarna i 5 kap. MB, som trädde i kraft den 22 december 2003, sattes den lag (SFS 2003:890) om ändring i miljöbalken i kraft som enligt artikel 24 i RDV var nödvändig för att följa RDV. Grunden var därmed lagd för det fortsatta arbetet när det gäller att införliva närmare bestämmelser för det fortsatta genomförandet i enlighet med den tidplan som följer av RDV. I enlighet med denna tidplan i fråga om bl.a. analyser och översyner (artikel 5) år 2004, övervakning (artikel 8) år 2006, åtgärdsprogram och förvaltningsplaner (artikel 11 och 13) år 2009 och uppnåendet av miljömålen (artikel 4) år 2015 innehåller VFF, som trädde i kraft den 1 augusti 2004, närmare bestämmelser om vattendistrikt och vattenmyndigheter, kartläggning och analys, miljökvalitetsnormer, förvaltningsplaner, åtgärdsprogram, övervakning, internationell vattenförvaltning och

7 rapportering. Det fortsatta arbetet med mer detaljerade och tekniska bestämmelser i myndighetsföreskrifter kunde därefter ta vid, för att säkerställa att kompletta regleringar fanns och kommer att finnas på plats inför de olika delmoment i genomförandet, som bl.a. följer av den angivna tidplanen, liksom kommande dotterdirektiv till RDV. Mot den beskrivna bakgrunden finns det nu anledning att, artikel för artikel, redovisa och närmare kommentera kommissionens påståenden om bristande genomförande av RDV Artikel 2 Kommissionen har anfört att det förefaller som om ett antal definitioner i artikel 2 inte har införlivats eller åtminstone inte har införlivats på ett korrekt sätt när det gäller skyldigheterna i RDV. Detta gäller definitionerna av farliga ämnen (artikel 2.29), prioriterade ämnen (artikel 2.30), förorenande ämnen (artikel 2.31), förorening (artikel 2.33), vattentjänster (artikel 2.38), vattenanvändning (artikel 2.39) och gränsvärden för utsläpp (artikel 2.40). Kommissionen har vidare anfört att de av RDV:s artiklar och bilagor, där dessa begrepp används, således inte omfattas av införlivandet. I fråga om definitionen av förorenande ämnen saknas därigenom nationella åtgärder för införlivandet av bilaga VIII, i fråga om definitionerna av farliga ämnen och prioriterade ämnen har bilaga X inte införlivats, i fråga om definitionen av gränsvärden för utsläpp har artikel 10.2 och bilaga IX inte införlivats och i fråga om definitionerna av begreppen vattentjänster och vattenanvändning har artiklarna 5 och 9 inte införlivats på ett korrekt sätt. Kommissionen har slutligen anfört att definitionen av begreppet vattentjänster införlivats i svensk författning på ett restriktivt sätt, så att den endast gäller vattenförsörjning och avlopp. 5.1 Farliga ämnen, prioriterade ämnen, förorenande ämnen, förorening och gränsvärden för utsläpp Allmänna utgångspunkter De bestämmelser som främst reglerar farliga ämnen, prioriterade ämnen, förorenande ämnen, förorening och gränsvärden för utsläpp är miljökvalitetsnormerna. Miljökvalitetsnormer ska ange - föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för påtagliga olägenheter och som inte får

8 överskridas eller underskridas efter en viss angiven tidpunkt eller under en eller flera angivna tidsperioder, - föroreningsnivåer eller störningsnivåer som ska eftersträvas eller som inte bör överskridas eller underskridas efter en viss angiven tidpunkt eller under en eller flera angivna tidsperioder, - högsta eller lägsta förekomst i yt- och grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning för bedömning av tillståndet i miljön, eller - de krav i övrigt på kvaliteten på miljön som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Miljökvalitetsnormer ska vid behov omprövas (5 kap. 2 MB). I detta sammanhang bör den allmänna hänsynsregeln om försiktighetsmått framhållas. Denna regel innebär att alla, som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidtar en åtgärd som inte är försumbar i det enskilda fallet, ska utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Vid yrkesmässig verksamhet ska bästa möjliga teknik användas. I samma syfte ska alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd bl.a. undvika att använda eller sälja sådana kemiska produkter eller biotekniska organismer som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter eller organismer som kan antas vara mindre farliga. Motsvarande krav gäller i fråga om varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism (2 kap. 3-4 MB). Dessa krav gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid en sådan bedömning ska nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder särskilt beaktas. En sådan avvägning får dock inte medföra att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. MB åsidosätts (2 kap. 7 MB). Bestämmelser som ger instrument för specifik prövning av miljö- och hälsofarlig verksamhet - och som därmed också omfattar de nämnda definitionerna - finns i 9 kap. MB, som gäller miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Med miljöfarlig verksamhet avses bl.a. - utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten, och - användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat utsläpp eller genom förorening av mark, luft, vattenområden eller grundvatten (enligt 9 kap. 1 MB). Med olägenhet för människors hälsa avses en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig enligt (9 kap. 3 MB). 8

9 Om det finns särskilda skäl med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön får regeringen, för en viss del av landet, meddela föreskrifter eller beslut om förbud mot att släppa ut avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar, eller - lägga upp fasta ämnen. Detta gäller om sådan verksamhet kan leda till att vattenområden, marken eller grundvattnet kan förorenas eller på annat sätt påverkas menligt (9 kap. 4 MB). För att skydda människors hälsa eller miljön får regeringen, om det framstår som mer ändamålsenligt än beslut i enskilda fall, också i andra fall meddela föreskrifter om förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått i fråga om miljöfarlig verksamhet. Sådana föreskrifter får också meddelas för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden. Om det finns särskilda skäl, får regeringen bemyndiga en myndighet att meddela sådana föreskrifter (9 kap. 5 MB). Regeringen får föreskriva att det ska vara förbjudet att utan tillstånd eller innan anmälan har gjorts - anlägga eller driva vissa slag av fabriker, andra inrättningar eller annan miljöfarlig verksamhet, - släppa ut avloppsvatten i mark, vattenområde eller grundvatten, - släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta ämnen, om detta kan leda till att mark, vattenområde eller grundvatten kan förorenas, eller - bedriva sådan miljöfarlig verksamhet, om den ändras med avseende på tillverkningsprocess, reningsförfarande eller på något annat sätt (9 kap. 6 MB). MB kompletteras av förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (FMH). I bilagan till förordningen anges om en verksamhet eller åtgärd kräver tillstånd eller anmälan. Förordningen innehåller vidare bestämmelser om tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet (5-6a ), särskilda bestämmelser om utsläpp (11 a b ) och särskilda bestämmelser om inrättande av bl.a. avloppsanläggningar (12-20 ). De nämnda bestämmelserna kompletteras av de allmänna bestämmelserna om prövningen av mål och ärenden enligt balken. Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får förenas med villkor(16 kap. 2 andra stycket MB). Tillstånd till ny verksamhet får inte ges om detta innebär att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. MB överträds (16 kap. 5 MB). En dom som innebär tillstånd till miljöfarlig verksamhet ska, i förekommande fall, innehålla bl.a. de villkor om utsläpp, begränsningsvärden och bästa möjliga teknik som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan på grund av föroreningar samt de övriga villkor som behövs för 9

10 att förhindra skada på eller olägenhet för omgivningen (22 kap. 25 MB). Några legaldefinitioner av begreppen farliga ämnen, prioriterade ämnen, förorenande ämnen, förorening och gränsvärden för utsläpp, som är identiska med de definitioner som finns i RDV, finns inte uttryckligen återgivna i de författningar som införlivar RDV i svensk rätt. Införlivandet av ett direktiv innebär inte heller nödvändigtvis en skyldighet att ordagrant återge definitionerna i nationell lagstiftning. Det finns inte heller någon skyldighet att i nationell lagstiftning följa den struktur enligt vilken ett direktiv är uppbyggt. Definitionerna har till syfte att ringa in sådana för vattenmiljön skadliga företeelser som ska minska eller helt upphöra genom det kombinerade tillvägagångssättet att tillämpa både gränsvärden som utgår från de begränsningar som krävs med hänsyn till miljön och människors hälsa och utsläppsregleringar som utgår från bästa möjliga teknisk. Definitionerna är därför införlivade i svensk rätt genom bl.a. de generella bestämmelser som anges ovan, vilka täcker RDV:s definitioner, och som kompletteras genom de särskilda bestämmelser av mer detaljerad och teknisk karaktär, som beskrivs nedan. Det kan i sammanhanget vidare noteras att definitionen av farliga ämnen inte har någon självständig betydelse i direktivet, utan används för att definiera en viss grupp av prioriterade ämnen, d.v.s. prioriterade farliga ämnen. Det kan även noteras att definitionerna av förorening och gränsvärden för utsläpp är vedertagna, inte minst i miljörättsliga sammanhang, och att miljöbalken, relevanta bestämmelser med nära anknytning till balken eller annan lagstiftning inte på något sätt begränsar deras betydelse i förhållande till RDV Särskilda bestämmelser För verksamheter och åtgärder med utsläpp till luft eller vatten som omfattas av tillståndsplikt enligt vad som anges i avdelningarna 1 och 4 i bilagan till FMH, ska vid en bedömning av behovet av försiktighetsmått och villkor särskilt beaktas om det i utsläppen förekommer ämnen som anges i avdelning 5 i samma bilaga. När ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet innehåller villkor om ett begränsningsvärde för utsläpp, ska med ett sådant begränsningsvärde avses den mängd, koncentration eller nivå på utsläppet som inte får överskridas eller underskridas under en eller flera angivna tidsperioder eller på annat sätt som närmare anges i tillståndet. Detta gäller oavsett om begränsningsvärdet har bestämts som gränsvärde, riktvärde eller annat värde. Värdet ska normalt avse den punkt där utsläppet lämnar anläggningen, utan hänsyn till eventuell utspädning (11 a och 11 b FMH). Avdelning 5 i bilagan tar upp ett antal förorenande ämnen som på angivet sätt särskilt ska beaktas. Det kan i sammanhanget även noteras att avsnitten 1 och 2 i avdelning 4 i bilagan tar upp vissa farliga ämnen som, om de förekommer i sådana mängder

11 som anges i bilagan, innebär att verksamheten ska tillståndsprövas enligt MB:s bestämmelser. Vattenmyndigheten ska upprätta förslag till och fastställa ett åtgärdsprogram för vattendistriktet och i det arbetet beakta de beskrivningar, kartläggningar och analyser som avses i 3 kap. VFF samt artikel 11.3 och 11.4 i RDV. Åtgärdsprogrammet ska ange de åtgärder som behöver vidtas för att miljökvalitetsnormerna ska kunna uppfyllas. (6 kap. 1 VFF). I bestämmelsen hänvisas således bl.a. till artikel I artikel 11.3, som gäller grundläggande åtgärder uttrycks bl.a. ett förbud eller andra åtgärder mot direkta utsläpp av förorenande ämnen, artikel 11.3 g, h, j och l. Det kan vidare noteras att begreppet förorening finns i artikel 11.3 h och k. Det finns även anledning att peka på bilagan till VFF. I punkten 2 finns föroreningar från punktkällor respektive diffusa källor omnämnda. I punkten 14 i samma bilaga omnämns vidare sådana prioriterade ämnen som avses i artikel 16 i RDV. Det finns slutligen bemyndiganden för regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att meddela närmare föreskrifter på området. Naturvårdsverkets och SGU:s bemyndiganden i 4 kap. 8 och 6 kap. 10 VFF om miljökvalitetsnormer respektive hur åtgärdsprogrammen, som ska vara inrättade år 2009, ska redovisas ger myndigheterna möjlighet att inom sina respektive ansvarsområden, vid behov, i föreskrifter närmare precisera begreppen farliga ämnen, prioriterade ämnen, förorenande ämnen och gränsvärden för utsläpp (prioriterade ämnen kommenteras närmare nedan). Ytterligare synpunkter i fråga om dessa definitioners införlivande lämnas, i förekommande fall, under respektive rubrik Särskilda synpunkter rörande prioriterade ämnen Naturvårdsverket får meddela närmare föreskrifter om hur bestämmelserna i 4 kap. VFF och bilaga V i RDV ska tillämpas när kvalitetskraven för ytvatten bestäms (4 kap. 8 VFF). Naturvårdsverket har i december 2007 beslutat föreskrifter och allmänna råd (NFS 2008:1) om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten. I 2 kap. 7 anges att klassificering av kemisk ytvattenstatus ska ske för de prioriterade ämnen som släpps ut i vattenförekomsten och i 1 kap. 3 definieras sådana ämnen som ett ämne som anges i bilagan till Europaparlamentets och rådets beslut nr 2455/2001/EG av den 20 november 2001 om upprättande av en lista över prioriterade ämnen på vattenpolitikens område och om ändring av direktiv 2000/60/EG.

12 Enligt övergångsbestämmelserna till föreskrifterna ska bestämmelserna om kemisk ytvattenstatus - och därmed prioriterade ämnen - träda i kraft vid en tidpunkt som bestäms senare. Skälet till detta är att Sverige avvaktar det kommande dotterdirektivet om prioriterade ämnen och att kommissionen har påpekat att medlemsstaterna inte behöver ta fram egna miljökvalitetsnormer på området så länge dotterdirektivet om prioriterade ämnen förhandlas. Detta framgår bl.a. i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om miljökvalitetsnormer inom vattenpolitikens område och ändring av direktiv 2000/60/EG (interinstitutionellt ärende 2006/0129 (COD) s. 6): Kommissionen föredrar gemenskapsåtgärder på denna punkt och kommer därför att avvakta resultatet av medbeslutandeförfarandet för detta förslag innan den driver på medlemsstaternas genomförande av denna skyldighet. Som framgår ovan finns således de grundläggande bestämmelserna på området och kan kompletteras så snart det nämnda dotterdirektivet beslutats. Sverige har således därigenom, liksom genom de allmänna och särskilda bestämmelser som redogjorts för ovan i avsnitten och gjort vad som krävs för att införliva de aktuella definitionerna i svensk rätt Vattentjänster och vattenanvändning Det har i Sverige varit en uppgift för i första hand det allmänna att ordna vattenförsörjning och avlopp när det med hänsyn till hälsoskyddet behövts i ett större sammanhang för befintlig eller blivande bebyggelse, s.k. allmänna va-anläggningar. Sådana anläggningar tillgodoser i mycket hög utsträckning behovet av vattentjänster. I tätorterna är anslutningen nästan hundraprocentig. Va-lagen har till syfte att säkerställa att vattenförsörjning och avlopp ordnas i ett större sammanhang, om det behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön. På landsbygden är det vanligast med vattentjänster som produceras i privat regi och för privat bruk, inbegripet jordbruk. I viss utsträckning produceras även vattentjänster i privat regi och för privat bruk av industrin. Självkostnadsprincipen är styrande för avgiftsuttaget, vilken innebär att huvudmannen, sammanlagt, inte fått ta ut mer avgifter för tjänsterna än vad som behövs för att täcka de nödvändiga kostnaderna för anläggningen och att verksamheten inte får drivas så att den totalt sett ger en väsentlig vinst. Principen gäller inte de va-anläggningar som inte är allmänna; i fråga om sådana privata anläggningar, s.k. enskilda anläggningar, råder avtalsfrihet. Det kan inledningsvis konstateras att termerna vattentjänster och vattenanvändning finns definierade i två olika artiklar; artikel 2.38 och 2.39 i RDV. Tolkningen av direktivet i denna del leder till slutsatsen att artikel 2.38, d.v.s. vattentjänster, motsvarar vad som i svensk rätt i 1 kap. 2 va-lagen

13 definieras som vattenförsörjning och avlopp, vilket är en vid beteckning för alla de tjänster avseende vattenförsörjning och avlopp som omfattas av den lagens bestämmelser. En annan tolkning skulle medföra att skillnaden mellan definitionerna av vattentjänster och vattenanvändning saknar betydelse och de båda begreppen skulle - de facto betyda samma sak. Det kan vidare konstateras att de begrepp som omfattas av artikel 2.38 a), d.v.s. uttag, uppdämning, lagring, rening och distribution av ytvatten eller grundvatten respektive artikel 2.38 b), d.v.s. insamling och rening av avloppsvatten som senare släpps ut till ytvatten måste läsas på så sätt att begreppen inom a) respektive b) har ett inbördes samband. Om så inte vore fallet, skulle ordet eller i stället ha använts i såväl a) som b). Det kan vidare noteras att den hantering av vatten som avses i b) bara gäller avloppsvatten. Definitionen i a) täcker således de tjänster som i svensk rätt, tillsammans, betecknar vattenförsörjning. Definitionen i b) täcker på samma sätt de tjänster som betecknar avlopp. Om så inte vore fallet, skulle indelningen i undergrupperna a) respektive b) också sakna betydelse. Det kan vidare konstateras att definitionen vattentjänster förutsätter en tjänst som tillhandahålls hushåll, myndigheter eller någon slags ekonomisk verksamhet. Ser man de olika begreppen i a) respektive b) isolerade kan man knappast se de enskilda delarna, var och en, som en tjänst till de nämnda mottagarna. När det gäller definitionen av vattenanvändning, d.v.s. vattentjänster samt all annan verksamhet som enligt artikel 5 och bilaga II anges ha en väsentlig effekt på vattenstatusen, så gäller det begreppet - enligt andra stycket i definitionen - för artikel 1 och för den ekonomiska analys som utförs enligt artikel 5 och bilaga III b. Det kan noteras att definitionen däremot inte uttryckligen gäller för artikel 9, d.v.s. den bestämmelse som innehåller kravet på täckning av kostnaderna för vattentjänster. Artikel 9 hänvisar vidare till bilaga III om en ekonomisk analys, som bl.a. ska innehålla tillräcklig information för att beakta principen om täckning av kostnaderna för vattentjänster och, om nödvändigt, uppskattningar av de volymer, priser och kostnader som är förenade med vattentjänster. Den ekonomiska analys som Sverige har utfört enligt artikel 5 har, mot den angivna bakgrunden, således haft sin utgångspunkt i begreppet vattentjänster enligt den definition som anges i 1 kap. 2 va-lagen. Det kan slutligen konstateras att två viktiga utgångspunkter för RDV, d.v.s. hushållning med vatten och principen om att förorenaren betalar har ett nära samband med definitionen av vattentjänster, som gäller just vattenförsörjning och avlopp. MB:s tillämpningsområde, syfte och struktur innebär emellertid att skiftande former av vattenanvändning täcks av balkens bestämmelser och 13

14 lagstiftning som har nära anknytning till balken. Bestämmelser om vattenverksamhet finns, såsom tidigare nämnts, i 11 kap. MB 1, som gäller vattenverksamhet och vattenanläggningar samt i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. En vattenverksamhet får endast bedrivas om dess fördelar från allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den (11 kap. 6 MB). Det finns - enligt huvudregeln en tillståndsplikt för vattenverksamheter (11 kap MB) och det följer ett underhållsansvar för sådan verksamhet till skydd för allmänna eller enskilda intressen ( 11 kap MB). Mot den angivna bakgrunden har Sverige således införlivat definitionerna vattentjänster och vattenanvändning på ett korrekt sätt Artikel 4.1. b i-iii Kommissionen har anfört att det förefaller som om artikel 4.1. b i-iii antingen inte har införlivats på ett korrekt sätt eller över huvud taget inte har införlivats. Med hänsyn till den helhet som artikel 4.1 b i-iii utgör och det nära samband som punkterna fått i de svenska bestämmelserna, finns det anledning att besvara kommissionens frågeställningar i ett sammanhang. I enlighet med den inledande redovisningen rörande MB och dess tillämpningsområde, syfte och struktur kan det konstateras att de allmänna reglerna om försiktighetsmått, produktval och hushållning, liksom rimlighetsavvägningen, som inte får medföra att en miljökvali- 1 Med vattenverksamhet avses 1. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattenområden, fyllning och pålning i vattenområden, bortledande av vatten från eller grävning, sprängning och rensning i vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden om åtgärden syftar till att förändra vattnets djup eller läge, 2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar för detta, 3. tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande av anläggningar och åtgärder för detta, och 4. åtgärder som utförs för att avvattna mark, när det inte är fråga om avledande av avloppsvatten, eller som utförs för att sänka eller tappa ur ett vattenområde eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål (markavvattning). Med vattenanläggning avses en sådan anläggning som har kommit till genom en vattenverksamhet, tillsammans med manöveranordningar som hör till anläggningen. Med vattentäkt avses bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning, värmeutvinning eller bevattning. Med vattenreglering avses ändring av vattenöverföringen i ett vattendrag till förmån för annan vattenverksamhet. Med vattenöverledning avses vattenreglering genom överföring av ytvatten från ett vattenområde till ett annat.

15 tetsnorm enligt 5 kap. MB åsidosätts, täcker de åtgärder som kommissionen pekar på (2 kap. 3, 4, 5 och 7 MB). Det gör även bestämmelsen om att den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till en föroreningsskada eller allvarlig miljöskada är ansvarig för den efterbehandling som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön (10 kap. 2 och 4 MB). När det gäller grundvatten har en närmare precisering av dessa skyldigheter gjorts på följande sätt. I RDV används termen miljömål, som i svensk rätt motsvaras av kvalitetskrav för vattendistrikt och som utgör bindande miljökvalitetsnormer. Regeringen får för vissa geografiska områden eller för hela landet meddela föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt, om det behövs för att varaktigt skydda människors hälsa eller miljön eller för att avhjälpa skador på eller olägenheter för människors hälsa eller miljön. Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela miljökvalitetsnormer som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (5 kap. 1 MB). Miljökvalitetsnormerna ska ange - föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för påtagliga olägenheter och som inte får överskridas eller underskridas efter en viss angiven tidpunkt eller under en eller flera angivna tidsperioder, - föroreningsnivåer eller störningsnivåer som ska eftersträvas eller som inte bör överskridas eller underskridas efter en viss angiven tidpunkt eller under en eller flera angivna tidsperioder, - högsta eller lägsta förekomst i yt- och grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning för bedömning av tillståndet i miljön, eller - de krav i övrigt på kvaliteten på miljön som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Miljökvalitetsnormer ska vid behov omprövas (5 kap. 2 MB). Om det behövs för att en miljökvalitetsnorm ska kunna uppfyllas, ska regeringen eller den eller de myndigheter eller kommuner som regeringen bestämmer upprätta ett förslag till åtgärdsprogram (5 kap. 4 MB). Närmare bestämmelser om miljökvalitetsnormer och hur de ska uppfyllas genom åtgärdsprogram finns vidare i 4 och 6 kap. VFF. Kvalitetskraven för grundvatten ska fastställas så att tillståndet i grundvattenförekomster inte försämras och så att alla grundvattenförekomster senast den 22 december 2015 uppnår god grundvattenstatus enligt bestämmelserna i bilaga V i RDV (4 kap. 5 VFF). Kriterierna för vad som utgör god grundvattenstatus är desamma i RDV och VFF. Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela miljökvalitetsnormer som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (5 kap. 1 15

16 MB). Varje vattenmyndighet ska således fastställa kvalitetskrav för bl.a. grundvattenförekomster ( 4 kap. 1 VFF). När kvalitetskraven för grundvatten fastställs i varje vattendistrikt, så sker det under den vägledning som VFF och SGU ger i form av exempelvis bindande föreskrifter. Bestämmelser om miljökvalitetsnormer av mer detaljerad och teknisk karaktär, avseende t.ex. föroreningsnivåer, kan inordnas i regelsystemet genom föreskrifter i förordning, men - med hänsyn till föreskrifternas karaktär - främst genom myndighetsföreskrifter. I såväl RDV som VFF anges åtgärdsprogram (5 kap. 4-8 MB och 6 kap. VFF) som den metod som ska användas för att miljökvalitetsnormerna ska uppfyllas. FMH innehåller särskilda bestämmelser om utsläpp. För verksamheter och åtgärder med utsläpp till luft eller vatten som omfattas av tillståndsplikt enligt vissa delar av bilagan till förordningen, ska vid bedömningen av behovet av försiktighetsmått och villkor särskilt beaktas om det i utsläppen förekommer ämnen som anges i avdelning 5 i bilagan. När ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet innehåller villkor om begränsningsvärde för utsläpp, ska med ett sådant begränsningsvärde avses den mängd, koncentration eller nivå på utsläppet som inte får överskridas eller underskridas under en eller flera angivna tidsperioder eller på annat sätt som närmare anges i tillståndet. Detta gäller oavsett om begränsningsvärdet har bestämts som gränsvärde, riktvärde eller annat värde. Värdet ska normalt avse den punkt där utsläppet lämnar anläggningen, utan hänsyn till eventuell utspädning (11 a och 11 b FMH). SGU har av regeringen fått i uppdrag att redovisa förlag till hur dotterdirektivet för grundvatten (dir. 2006/118/EG) kan genomföras i svensk rätt (SGU dnr /2006). För verksamheter och åtgärder med utsläpp till luft eller vatten som omfattas av tillståndsplikt ska, enligt ovan, en bedömning av behovet av försiktighetsmått och villkor göras. Dessa försiktighetsmått och villkor kan likställas med kravet att förebygga eller begränsa att föroreningar kommer ut i grundvattnet samt att förebygga en försämring av statusen i alla grundvattenförekomster. Mot den angivna bakgrunden har SGU, som är den statliga expertmyndigheten på området, föreslagit att ett förtydligande tillägg ska göras i 11 a FMH, så att de särskilda bestämmelserna om utsläpp till luft eller vatten även omfattar mark och grundvatten. I bilagan till FMH, avdelning 5, kan samma tillägg göras, så att de förorenande ämnen som särskilt ska beaktas vid utsläpp till vatten även gäller för utsläpp till mark och grundvatten. Ett sådant ställningstagande skulle medföra att bilaga VIII införlivas i svensk rätt genom FMH. Kvalitetskraven för grundvatten ska fastställas så att tillståndet i grundvattenförekomster inte försämras och så att alla grundvattenförekomster senast den 22 december 2015 uppnår god grundvattenstatus enligt bestämmelserna i bilaga V i RDV (4 kap. 5 VFF). SGU får meddela närmare föreskrifter om hur bestämmelserna i 4 kap. och i bilaga V i 16

17 RDV ska tillämpas när kvalitetskraven för grundvatten bestäms (4 kap. 8 VFF). Punkten i bilaga V hänvisar till annan relevant lagstiftning enligt artikel 17 i RDV, vars innehåll utvecklas och preciseras i dotterdirektivet för grundvatten. I detta direktiv förtydligas att god status även innefattar ej miljömässiga signifikanta uppgående trender. För att införliva dotterdirektivet för grundvatten i svensk rätt har SGU föreslagit att det i 4 kap. 5 och 8 VFF hänvisas till bilagorna I, II och IV i dotterdirektivet för grundvatten. SGU har gjort bedömningen att de förslag som myndigheten lämnat rörande ändringar i FMH och införlivandet av grundvattendirektivet innebär att de brister som kommissionen påtalat kommer att åtgärdas inom de tidsfrister som följer av RDV. Frågorna bereds för närvarande i Miljödepartementet, som inom kort avser att ta ställning till hur förslagen kan genomföras. Beträffande det praktiska genomförandet av SGU:s förslag och tidplan för detta, se nedan Artikel 4.4 Kommissionen har anfört att det förefaller som om artikel 4.4 antingen inte har införlivats på ett korrekt sätt eller över huvud taget inte har införlivats. De svenska kvalitetskraven för olika vattenförekomster regleras bl.a. i 4 kap. VFF. Kvalitetskraven för ytvatten ska fastställas så att tillståndet i ytvattenförekomster inte försämras och så att alla ytvattenförekomster, utom de som förklaras som konstgjorda eller kraftigt modifierade, senast den 22 december 2015, uppnår god ytvattenstatus enligt bestämmelserna i bilaga V i RDV (4 kap. 2 VFF). Kvalitetskraven för konstgjorda och kraftigt modifierade ytvattenförekomster ska fastställas så att tillståndet i dessa ytvattenförekomster inte försämras och så att god ekologisk potential och god kemisk ytvattenstatus enligt bestämmelserna i bilaga V i RDV uppnås senast den 22 december 2015 (4 kap. 4 VFF). Kvalitetskraven för grundvatten ska fastställas så att tillståndet i grundvattenförekomster inte försämras och så att alla grundvattenförekomster senast den 22 december 2015 uppnår god grundvattenstatus enligt bestämmelserna i bilaga V i RDV (4 kap. 5 VFF). Kvalitetskraven för skyddade områden ska fastställas så att alla normer och mål uppfylls senast den 22 december 2015, om inte annat följer av den lagstiftning enligt vilken de skyddade områdena har fastställts (4 kap. 6 VFF).

18 Om de förbättringar av vattenmiljön som behövs för att uppfylla kvalitetskraven av tekniska skäl eller utan orimliga kostnader inte kan åstadkommas inom den tid som anges i 2-6, d.v.s. 22 december 2015, får vattenmyndigheten besluta att kraven ska uppfyllas vid en senare tidpunkt, dock senast den 22 december Om naturliga förhållanden gör det omöjligt att åstadkomma förbättringarna, får vattenmyndigheten trots detta besluta att kvalitetskraven ska uppfyllas vid en senare tidpunkt (4 kap. 9 VFF). Bestämmelserna om reviderad kartläggning i 3 kap. 1 VFF, åtgärdsprogram i 6 kap. 1 VFF och reviderad förvaltningsplan i 5 kap. VFF säkerställer att den stegvisa måluppfyllelsen övervakas och utförs. Bestämmelsen i 4 kap. 9 VFF nämner dock inte uttryckligen skyldigheten att stegvis sträva mot måluppfyllelsen. Avsaknaden av ett sådant uttryckligt krav på stegvis förbättring kan leda till missförstånd och riskera att genomförandet av nödvändiga åtgärder skjuts på framtiden. Det är inte önskvärt. Ett uttryckligt krav på stegvis förbättring skulle tydliggöra behovet av att sätta åtgärder i verket och av en plan för hur slutmålet ska nås. Bestämmelsen i 4 kap. 9 VFF är inte formulerad som ett undantag från icke-försämringskraven i 4 kap. 2, 4 och 5 VFF och har som utgångspunkt att förbättringar av vattenmiljön ska ske. Kravet på icke-försämring är därmed uppfyllt. Även den bestämmelsen kan dock förtydligas, i syfte att undvika eventuella missförstånd. Genom en erinran i 4 kap. 9 VFF om det stegvisa förfarandet för att nå måluppfyllelsen och ett förtydligande av icke-försämringskravet kan de brister som kommissionen påtalat åtgärdas. Frågan bereds för närvarande i Miljödepartementet, som inom kort avser att ta ställning till hur de nämnda ändringarna kan genomföras. Beträffande det praktiska genomförandet av sådana ändringar och tidplan för detta, se nedan Artikel 4.9 Kommissionen har anfört att det förefaller som om artikel 4.9 antingen inte har införlivats på ett korrekt sätt eller över huvud taget inte har införlivats. Det kan konstateras att om en vattenförekomst i ett visst avseende omfattas av olika stränga kvalitetskrav enligt 4 kap. 2-6 VFF, så ska det strängaste kravet gälla (4 kap. 7 VFF). Bestämmelsen motsvarar artikel 4.2 i RDV. Artikel 4.9 gäller däremot en situation då tillämpningen av de nya bestämmelserna ska säkerställa åtminstone samma skyddsnivå som den befintliga gemenskapslagstiftningen. Det kan säkerställas genom en ändring i 4 kap. 7 VFF, som innebär att det strängaste kravet ska gälla även i de fall en vattenförekomst skyddas eller

19 berörs av krav enligt annan lagstiftning, d.v.s. såväl nationella som EGrättsliga bestämmelser. Genom ett tillägg i 4 kap. 7 VFF, som innebär att det strängaste kravet ska gälla även i de fall en vattenförekomst skyddas eller berörs av krav enligt annan lagstiftning, kan den brist som kommissionen påtalat åtgärdas. Frågan bereds för närvarande i Miljödepartementet, som inom kort avser att ta ställning till hur den nämnda ändringen kan genomföras. Beträffande det praktiska genomförandet av en sådan ändring och tidplan för detta, se nedan Artikel 5 Kommissionen har anfört att artikel 5 inte har införlivats korrekt i svensk lagstiftning. Enligt de svenska bestämmelser som är styrande för de kartläggningar och analyser som avses i artikel 5 ska varje vattenmyndighet se till att det för vattendistriktet görs - en beskrivning och analys av distriktet i enlighet med artikel 5 och bilaga II i RDV, - en kartläggning av mänsklig verksamhets påverkan på ytvattnets och grundvattnets tillstånd i enlighet med artikel 5 och bilaga II i RDV, samt - en ekonomisk analys av vattenanvändningen i enlighet med artikel 5 och bilaga III i RDV. Beskrivningen, kartläggningen och analyserna ska revideras löpande och vara så uppdaterade att de kan beaktas i arbetet med åtgärdsprogram senast den 22 december 2009 och vid de tidpunkter som följer av artikel 5 i RDV (3 kap. 1 VFF). VFF trädde i kraft den 22 augusti Kravet enligt 3 kap. 1 om att varje vattenmyndighet ska se till att det görs en beskrivning och analys av distriktet i enlighet med artikel 5 och bilaga II i RDV kom därmed att gälla vid samma tidpunkt. I och med hänvisningen till artikel 5 innebär bestämmelsen att den första beskrivningen och analysen skulle vara avslutad senast fyra år efter RDV:s ikraftträdande, d.v.s. den 22 december Som kommissionen indikerat understryker användningen av termen revideras att de nämnda kraven fanns redan i och med VFF:s ikraftträdande den 1 augusti Med hänsyn till den korta tid som stod till förfogande säkerställde regeringen den 3 juni genom särskilda uppdrag till Naturvårdsverket och SGU - att den första beskrivningen och analysen genomfördes i tid (M2004/405/Na, M2004/1778/Na). Det kan vidare konstateras att den tidpunkt kommissionen efterfrågar inkluderas i 3 kap. 1 VFF genom förordning (2007:770) om ändring i förordning (2004:660) om förvaltning av

20 kvaliteten på vattenmiljön, som trädde i kraft den 19 november Genom den ändringen kommer de fortsatta revideringarna att ske löpande och - genom hänvisningen till artikel 5 i RDV - vara i fas med den tidplan som finns där, se bilaga 2. Sverige har således vidtagit de åtgärder som krävs för att införliva artikeln på ett korrekt sätt Artikel 9 Artikel 9.1 behandlar olika ekonomiska begrepp i samband med vattentjänster; kostnadstäckning inberäknat miljö- och resurskostnader, incitament genom prispolitiken, adekvata bidrag från de olika vattenanvändningsverksamheterna och principen att det är förorenaren som betalar. Kommissionen har vidare gjort gällande att det förefaller som om 2 kap. 8 miljöbalken införlivar denna punkt. Det verkar dock, enligt kommissionen, inte finnas lagstiftning som införlivar alla de ekonomiska begrepp som nämns i artikel 9.1. Utöver vad som anförts i avsnitt 5 om definitionerna av vattentjänster och vattenanvändning, kan följande anföras till bemötande av de brister som kommissionen anfört. När Sverige utformar sin prispolitik, behövs ingen särskild, nationell bestämmelse som styr själva staten i denna utformning. Viktiga utgångspunkter i prispolitiken är att rådigheten över vatten i Sverige - enligt huvudregeln följer av äganderätten till marken. Den prispolitik som drivs i Sverige innebär bl.a. att offentliga organ inte ska subventionera vattenanvändningen. Vidare finns det normalt inte någon vattenbrist i Sverige och tillgångarna minskar inte heller. Artikel 9 gäller täckning av kostnaderna för vattentjänster, inberäknat miljö- och resurskostnader i enlighet med, framförallt, principen att förorenaren betalar. Principen om att förorenaren betalar är, som nämnts i tidigare avsnitt, utgångspunkten för ett antal bestämmelser i MB. Va-lagen innebär att förbrukarnas avgifter ska motsvara full kostnadstäckning. En fastighetsägare ska betala avgifter för en allmän va-anläggning, om fastigheten - finns inom va-anläggningens verksamhetsområde, och - med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt. Vid bedömningen av ett sådant behov ska särskild hänsyn tas till i vilken utsträckning jämförda alternativ tillgodoser intresset av en god hushållning med naturresurser (24 va-lagen).