SNPF:s årskonferens i Göteborg april 2009

Transkript

1 SNPF:s årskonferens i Göteborg april 2009 Inledningsanförande av SNPF:s ordförande Thomas Ekman Välkomna till Göteborg och Svenska Narkotikapolisföreningens tjugotredje utbildningskonferens. Ett särskilt välkommen till Rikspolischefen Bengt Svensson, Riksåklagare Anders Perklev, Generaltulldirektör Karin Starrin, Kriminalvårdschefen Lars Nylén och Länspolismästaren i Västra Götaland, Ingemar Johansson. Hjärtligt välkommen också till våra nordiska vänner från Norsk Narkotikapolitiförening och Islands NPF. Är det några nya medlemmar här? Ja, det är klar det är. Ni är varmt välkomna till SNPF. Och välkommen till alla föreläsare, totalt 35 st. Tack för att ni kommer till SNPFs konferens och delger oss era specialkunskaper. Vi har som vanligt en spännande fredagseftermiddag framför oss och hoppas att Ni alla blir kvar hela dagen. Vi kommer i år att dela ut ALLA stipendier i eftermiddag. Och även också en del doorprize. Men jag vill först lämna över ordet till Länspolismästaren i Västra Götaland, Ingemar Johansson och förresten, tack för hjälpen vi har fått här i Göteborg. Efter att länspolismästaren hälsat alla välkomna till Göteborg och konferensen höll SNPF:s ordförande Thomas Ekman följande tal.

2 Diskussion om den nationella narkotikastrategin De fyra verkscheferna rikspolischef Bengt Svensson, generaltulldirektör Karin Starrin, riksåklagare Anders Perklev och chefen för kriminalvården Lars Nylén diskuterade den narkotikastrategin utifrån respektive myndighets synpunkt. Rikspolischefen betonade vikten av att alla måste arbeta mot narkotika för att minska tillgången på narkotika och försvåra nyrekryteringen av missbrukare. Han återkom flera gånger till frågan om ökat samarbete både inom polisen men också mellan övriga rättsvårdande myndigheter och andra aktörer. Den underrättelsebaserade verksamheten är viktig och närmast att betrakta som en ledstjärna i polisens arbete och i det sammanhanget betonade rikspolischefen behovet av en mer enhetlig verksamhet över hela landet. Rikspolischefen menade också att det är absolut nödvändigt med en intensifierad och bättre spaning på internet. I det sammanhanget berörde han också frågan om klassning av droger som säljs via internet och som ännu inte är klassade. Han önskade snabbare klassning av droger än vad som är fallet idag. Vilka frågor har då högsta prioritet inom polisen? Grov organiserad brottslighet och arbetet med och för ungdomar har högsta prioritet, sa rikspolischefen som avslutningsvis konstaterade att narkotikaspanare i Sverige betytt mycket, inte bara för att klara upp narkotikabrott utan också annan narkotikarelaterad brottslighet. Rikspolischef Bengt Svensson talar om polisens narkotikastrategi

3 Chefen för Tullverket, generaltulldirektör Karin Starrin redovisade Tullverkets uppdrag som beträffande narkotika kort kan sammanfattas med att den består i att minska tillgången på narkotika. Detta ska bland annat ske i ett enormt varuflöde över landets gränser. Starrin betonade det ökade internationella samarbetets betydelse och såväl den nationella som den internationella samhällsnyttan till följd av Tullverkets arbete. En av Tullverkets viktigaste uppgifter är att störa och slå ut kriminella nätverk som ägnar sig åt omfattande narkotikahantering. Ingen enkel uppgift, enligt Starrin, som också konstaterade att tillgången på narkotika är för stor idag och för att åstadkomma ett ännu effektivare arbete mot narkotikaflödet krävs utvecklade arbetsmetoder, utvecklat samarbete och fortsatt kompetensutveckling. Vidare gäller det att prioritera på ett tydligare sätt. Karin Starrin pekade på tillkomsten av Norrlandsenheten som ett viktigt inslag i tullens arbete och betonade att droginformatörer gör ett mycket bra arbete och att narkotikahundar är ett effektivt redskap i arbetet mot narkotika. Riksåklagare Anders Perklev sa i sitt anförande att arbetet mot narkotika är högt prioriterat. I sitt anförande och den följande debatten talade Perklev om möjligheterna till utvidgat förverkande i enlighet med den nya lagstiftning som kom i juli 2008 och att det finns goda exempel på hur lagen redan använts. RÅ konstaterade att den grova brottsligheten alltid är organiserad och att ett effektivt sätt att angripa den verksamheten är att eliminera vinsterna från den. Anders Perklev noterade också att det är ett problem att alla idag tillgängliga droger inte är klassade och han berättade i det sammanhanget att RÅ ställer sig positiv till förslaget om skyddsomhändertagande av sådana droger i avvaktan på klassning. Även om Eurojust och Europol betyder mycket för att få till stånd snabba åtgärder i olika sammanhang behöver det internationella samarbetet utvecklas mer, menar RÅ. Han talade också om rättsutvecklingen och behovet av en enhetlig rättstillämpning. Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Stockholm har i uppgift att följa åklagarnas arbete och RÅ nämnde i det sammanhanget att det finns skäl att följa domstolspraxis i olika sammanhang. Beträffande narkotikarelaterade mål, där man noterat en 16%-ig ökning av inkomna ärenden under det senaste året, finns det kanske anledning att bevaka en utveckling där domstolarna i domar tar hänsyn till renhetsgraden i narkotika.

4 Chefen för kriminalvården, Lars Nylén, konstaterade att motivation och kontroll är viktiga inslag i kriminalvårdens verksamhet. Idag finns 40 personer utbildade för att ta hand om motivation av missbrukare på häkten runt om i Sverige. Beträffande kontroll har kriminalvården vidtagit nya åtgärder av olika slag, bland annat för att komma åt narkotika- och dopningsproblemen. Man har en nollvision när det gäller narkotika på fängelserna. Nylén nämnde till exempel att ett utvidgat, bevakat anstaltsområde resulterat i minskad införsel av narkotika och att placering av en narkotikahund vid anstalten i Gävle resulterade i en 70%-ig minskning av besök till de intagna. Arbetet mot narkotika har varit framgångsrikt, vilket bland annat visar sig i det faktum att man ser ett minskat antal positiva prover bland de cirka urinprov som tas på intagna. Nylén berättade att 60% av alla intagna är missbrukare av narkotika och alkohol och att man inom kriminalvården möter tunga missbrukare varje år. Häktet är, enligt Nylén, Sveriges största avgiftningsområde och här sker också en mycket stor del av kriminalvårdens motiverande verksamhet.

5 ROBERT BOHMAN och KATERINA JANOUCH - missbruk ur anhörigperspektiv Skam och smuts och smussel. Dagar fyllda av hemligheter och nätter fyllda av vånda. Aldrig fri, aldrig avslappnad, alltid på min vakt, alltid på helspänn. Ingen kavaj är endast ett plagg, alla kläder är gömställen för flaskor och påsar med vitt pulver. Inga sedlar är endast pengar, utan tunna pappersark laddade med ondska, för dem kan helvetet köpas. Inga ord kan yttras utan att de på förhand noggrant kontrolleras, ingen får ju veta, ingen får se vad som pågår. Skam och smuts och smussel. Dagar fyllda av hemligheter och nätter fyllda av vånda. Aldrig fri, aldrig avslappnad, alltid på min vakt, alltid på helspänn. Ska hon hitta, kan hon se. Glömde jag något framme, var lade jag kuvertet, flaskan, påsen. Det är ett heltidsarbete detta, allting är fint nu, allt är bra nu. Det är klart nu, det är slut, jag lovar nu. Det var allra sista gången. Vad sa jag sist, vad skyllde jag på? Ingen får veta, ingen får se vad som pågår för det är ju inget problem. Robert Bohman och Katerina Janouch invigningstalade på Svenska Narkotikapolisens årsmöte om hur det är att leva med missbruk ur ett anhörigperspektiv, något som det är förvånansvärt tyst om trots att det går fem anhöriga på varje missbrukare, lågt räknat. Robert Bohman är konceptkeratör och verksam som alkohol- och drogterapeut och föreläsare och Katerina Janouch är författare och journalist, med boken Anhörig nådde hon ut till en bred publik och föreläser om missbruksfrågor. Så skämmigt. Så fult. Så ensamt. Så är det att vara anhörig till en alkoholist. Eller till en narkoman. Trots att de anhöriga är många, flera miljoner, är de ändå så osynliga. Varför? Vad är det som gör att de anhöriga slår ner blicken och försäkrar sin omgivning allt är bara bra, inga problem, det är lugnt. Katerina Janouch: - En anhörigs historia är ingen trevlig sak, det är ofta en story fylld av vånda och skit och tårar och svek. Det är en story om förnekelse och medberoende och anklagelser mitt i natten, om bråk och hot och flaskor med slattar på botten, knark i små platta påsar. Det är en ensamhet som känns som den svartaste i världen. Man känner sig som en usel kvinna och mor och som en dålig människa. Man skäms och man ljuger och mitt i lögnen blir ensamheten ännu större och självföraktet växer. Det är verkligen för jävligt att vara anhörig, jag vill inte på nåt sätt försköna den bilden. Men trots att vi är så många och alla vet hur det är så ger vi inte varandra särskilt mycket stöd. Det beror på att ingen vill säga hur det verkligen är. Robert Bohman: - Jag är nykter och drogfri sedan åtta år tillbaka. Beroendet är en sjukdom som är obotbar men behandlingsbar, det är en demokratisk sjukdom som slår mot alla yrkesgrupper och samhällsklasser. De flesta missbrukare är inte utslagna, 90% har ett heltidsarbete och många har familj, lever på ytan ett vanligt liv. Spelet mellan missbrukaren och den anhöriga är en galen karusell som kan vara svår att ta sig ur. Men det går att tillfriskna, det finns inga hopplösa fall. - Det är en biopsykosocial sjukdom där förnekelsen är en stor del. Missbrukaren ljuger och tror på sig själv, han manipulerar sin omgivning och tar sina anhöriga som gisslan. Katerina Janouch: - I dag lever vi i ett tillfrisknande. Jag skäms inte längre. Jag önskar istället att fler vågade berätta. Att fler kunde sträcka på sig och säga som det är. Sanningen är nämligen det enda som kan knäcka missbruksmonstret som lurar i våra nära och kära. Först när de anhöriga vågar sluta förneka och ljuga, så kan det hända något radikalt i våra liv. För våra anhöriglögner möjliggör tyvärr fortsatt missbruk.