Delrapport 2 från 2015 års betaltjänstutredning: Tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner

Transkript

1 REMISSYTTRANDE Vår referens: 2016/01/009 Er referens: Fi2016/00127/B 1 (22) Finansdepartementet STOCKHOLM fi.registrator@regeringskansliet.se Delrapport 2 från 2015 års betaltjänstutredning: Tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner Sammanfattning Bankföreningen instämmer i utredningens slutsats att bankernas befintliga kontostruktur motsvarar kraven i direktivet att erbjuda betalkonto till vilket grundläggande tjänster kan kopplas. Att införa en ny särskild kontotyp skulle vara kostsamt men också väcka praktiska och etiska frågor. Bankföreningen tillstyrker förslaget att rätten till betalkonto ska gälla enbart konsumenter lagligen bosatta inom EU/EES: - Det har inte påvisats någon problembild som motiverar att lagstiftningen skulle utsträckas till andra konsumentgrupper eller näringsidkare. - Näringsidkare har inte svårt att öppna konto och grundläggande betaltjänster. Det fåtal klagomål utredningen refererar till avser sannolikt särskilda företagstjänster eller beror på tillämpningen av penningtvättsregelverket. - Det är normalt inte svårt för ideella organisationer att få konto och betaltjänster. Bristen på ett centralt företagsregister skapar dock problem. Regeringen och berörda myndigheter måste ta ansvar i denna del. - Det går inte att tillämpa direktivets bestämmelser om konsumenters rätt till konto på näringsidkare. Ett flertal praktiska frågor uppstår då förutsättningarna är helt andra än för konsumenter. - Att utsträcka regelverket till länder utanför EU/EES skulle leda till stora svårigheter. Det handlar om tillämpningen av penningtvättsregelverket, om särskilda regler som omfattar medborgare från vissa länder och om de oöverblickbara konsekvenser det skulle få att Sverige som enda land i Europa och sannolikt i världen skulle införa en laglig rätt för all världens medborgare och företagare att öppna konto med betaltjänster. Även synen på Sverige som land ur ett penningtvätts- och terrorismfinansieringsperspektiv påverkas. - En reglering som endast omfattar vissa typer av företag eller föreningar eller endast sådana med hemvist i Sverige skulle sannolikt vara konkurrensbegränsande och problem skulle uppstå i relation till EU-rätten.

2 2 (22) - Förslaget i betänkandet att regleringen bör omfatta konsumenter lagligen bosatta i EU/EES är det enda rimliga. Skulle likväl regeringen överväga att vidga den grupp som skulle ha rätt att öppna konto och grundläggande betaltjänster krävs ytterligare utredning. Bankföreningen efterlyser tydlighet vilka beaktanden bankerna ska göra för att leva upp till penningtvättslagstiftningen. Den nya lagstiftningen kring rätt till konto och betaltjänster får inte skapa osäkerhet kring vilka förutsättningar som gäller i denna del. Om banken noterar misstänkta mönster i en kunds transaktioner måste banken kunna begränsa tjänsteutbudet till kunden. Banken ska ha möjlighet att säga upp inte bara kringtjänster utan även ett konto när banken bedömer att detta är nödvändigt utifrån ett terrorismfinansierings- och penningtvättsperspektiv. Bankföreningen ifrågasätter de förenklingar utredningen gör kring id-handlingar. Tillämpningsproblem kommer oundvikligen att uppstå. Regeringen och berörda myndigheter måste ta ansvar och har en uppgift att fungera som stödfunktion för bankerna i denna del samt ge vägledning och lämna biträde för att kontrollera utländska id-handlingar. Det måste finnas en möjlighet att neka en kund konto och betaltjänster grundat på särskilda skäl på samma sätt som i dagsläget enligt insättningsgarantilagen. Sådana särskilda skäl kan vara lagliga hinder, tidigare misskötsel eller ohederlighet mot banken. Exemplen över särskilda skäl bör inte göras uttömmande. Bankföreningen efterlyser förtydliganden vad avser kapitlet om hävande av ramavtal. Uppsägningsgrunderna avser själva kontot och inte tjänsterna men detta framgår inte tydligt. Beträffande tillgången till betaltjänster kan Bankföreningen i stort bekräfta den bild som utredningen ger av tillgången till betaltjänster och pågående utveckling på betalningsområdet. Behovet och efterfrågan av kontanter minskar, förekomsten av andra betalningsmedel ökar markant och utvecklingstrenden är tydlig. Det är i ljuset av detta som bedömningen måste göras av tillgången till insättning och uttag av kontanter i Sverige. Utgångspunkten för diskussionen kring betalningar måste vara att det ska finnas en bra infrastruktur för allmänheten att göra betalningar. Fokus är konsumentens behov att reglera olika typer av utgifter som uppstår i vardagen och därvid använda någon eller flera av de betalningsmedel som finns att tillgå. Man hamnar fel om utgångspunkten är att ett visst betalningsmedel kontanter ska kunna användas i alla situationer. Det speglar inte verkligheten som den ser ut.

3 3 (22) Betalningsflödena måste studeras för att bedöma vilka infrastrukturbehov som finns i samhället. De konsumenter som tar ut kontanter använder dem sedan i handeln. Butiker, näringsidkare och föreningar kan därefter göra insättningar av dagskassor exempelvis via värdebolagen. Behovet av insättningar är alltså inte detsamma som för uttagen. Antalet uttag för konsumenter är avsevärt mycket större än antalet insättningar % av kontanterna omsätts inte i bankerna och handeln utan det torde handla om privat sparande och omsättning på den svarta marknaden. Eventuella lagstiftningsåtgärder får inte snedvrida konkurrensen eller hämma utvecklingen genom att låsa in betalningsmarknaden i betalningsmetoder som annars är på väg att överges. De fyra alternativ som utredningen övervägt skulle samtliga vara ytterst kostsamma, begränsa konkurrensen och de skulle inte svara mot konsumenternas och marknadens behov. Det måste alltid vara varje banks eget beslut vilken affärsmodell man vill följa och vilka tjänster man vill tillhandahålla och på vilket sätt man tillhandahåller dessa. För samtliga alternativ krävs ytterligare utredning om de seriöst ska övervägas med anledning av deras mycket långtgående konsekvenser. Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag att kreditinstitut bara ska vara skyldiga att erbjuda de grundläggande funktioner de tillhandahåller sina övriga kunder. Beträffande kontanttjänster delar Bankföreningen utredningens bedömning att såväl tillgången till uttag som insättning av kontanter är tillräcklig för att uppfylla direktivets krav. Bankföreningen välkomnar utredningens slutsats att den svenska befintliga bankbytesrutinen bör fortsätta att tillämpas. Formuleringar i betänkandet tyder dock på att utredningen menar att det skulle finnas ett val för banker verksamma i Sverige att tillämpa vilken rutin de vill. Bankföreningen motsätter sig detta och menar att syftet med en bankbytesrutin är att underlätta för kunden och berörda banker genom att alla tillämpar samma regler. Den befintliga svenska rutinen bör formaliseras i sådan grad att den täcker hela den svenska marknaden. Bankföreningen ser praktiska problem med att Allmänna Reklamationsnämnden ska besluta i ärenden rörande genomförandet av det av utredningen föreslagna regelverket, i synnerhet i fall där en konsument nekats öppna konto eller betaltjänst. Bland annat blir det svårt för banken att bemöta kundens yrkanden då det inte är tillåtet enligt PUL att spara uppgifter om personer som inte är kunder. Om avslaget skett grundat på penningtvättsregelverket är banken förhindrad att berätta detta för kunden. Banken kan då inte gå i svaromål när tvisten ska prövas. Centralt i lagstiftningsarbetet blir därför att tydliggöra att meddelandeförbudet enligt 3 kap. 4 lagen om åtgärder för att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism (2009:62) (PTL) inte hindrar banken att lämna uppgifter av betydelse för tvisten.

4 4 (22) 4.1 Konton som ska omfattas Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag. Syftet med direktivet är att alla konsumenter bosatta i EU/EES ska få tillgång till betaltjänster för att kunna klara sin vardag och bl.a. motta löneinsättningar, betala räkningar, göra överföringar och betala med kort i butik. Medan det i vissa andra medlemsstater inte är givet att få tillgång till dessa tjänster eller detta kan vara kostsamt något som framgår av EU-kommissionens konsekvensanalys avseende direktivet så har det enligt Bankföreningens uppfattning aldrig varit något särskilt problem i Sverige. Bankerna erbjuder olika typer av transaktionskonton till vilka tjänsterna kopplas till rimlig kostnad. Att så är fallet framgår bl.a. av uppgifter i betänkandet från Konsumenternas Bank- och finansbyrå. Mot den bakgrunden är det rimligt att som utredningen dra slutsatsen att befintlig kontostruktur motsvarar kraven i direktivet. Det är dessutom positivt för produktutveckling och marknadskonkurrens att bankernas konton inte är identiskt utformade och likadant namngivna. Som konstateras i betänkandet finns inget krav i direktivet att skapa någon särskild kontotyp som kallas betalkonto. En särskild kontotyp skulle vara mycket kostsam och tekniskt komplicerad att införa utan att vara till nytta. Vid sidan om kostnaderna och administrationen kring införandet av en särskild kontotyp uppstår många praktiska och etiska frågor exempelvis skulle det kunna uppfattas diskriminerande eller stigmatiserande att vissa kundgrupper skulle erbjudas en viss kontotyp och andra en annan. Bankföreningen välkomnar därför att något sådant förslag inte lämnats av utredningen. Bankföreningen instämmer i utredningens påpekande att kreditinstitut inte ska kunna undandra sig skyldigheten att erbjuda konton genom obligatoriska tilläggstjänster. Det på några ställen i betänkandet återkommande resonemanget att man befarar att banker skulle kunna skapa lösningar eller välja en prissättning för att utestänga kunder känns dock teoretiskt och föga realistiskt. Det råder hård konkurrens mellan bankerna och kundvård står i centrum. Bankerna arbetar ständigt med att locka fler kunder, inte stänga dem ute Vilka aktörer skyldigheten ska omfatta Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag. Generellt sett är det bra med en bred definition som inte skapar tolkningssvårigheter. 5.1 Vilka ska ha tillgång till betalkonto? Bankföreningen tillstyrker förslaget att rätten till betalkonto ska gälla enbart konsumenter lagligen bosatta inom EU/EES. Sverige bör inte gå utöver de krav som ställs i direktivet. Utredningen har inte kunnat påvisa någon problembild som motiverar att lagstiftningen skulle utsträckas till andra konsumentgrupper eller näringsidkare. Detta utvecklas närmare nedan. Skulle trots detta regeringen

5 5 (22) överväga ett annat tillämpningsområde än det som föreslås i betänkandet krävs ytterligare utredning. Kostnaderna, den administrativa bördan och inverkan på tillämpningen av andra regelverk, t.ex. penningtvättslagstiftningen, måste i så fall utredas ytterligare. Behovet av betalkonto för andra än konsumenter I betänkandet övervägs om näringsidkare bör omfattas av rätten till betalkonto med grundläggande funktioner. Bankföreningen konstaterar att det inte kunnat visas att det föreligger några problem för näringsidkare att få tillgång till konto och grundläggande betaltjänster. I betänkandet hänvisas till nio skriftliga anmälningar som Finansinspektionen mottagit under första halvåret 2015 liksom att myndighetens konsumentenhet dagligen ta[r] emot samtal från företagare som har blivit vägrade tilläggstjänster som de anser sig behöva till sina konton. Vilka tilläggstjänster som avses framgår inte. En hänvisning görs även till Konsumenternas Bank- och finansbyrå en vägledningstjänst riktad till konsumenter och inte näringsidkare utan att några kvantifierade uppgifter anges. Bankföreningen känner inte igen att det skulle föreligga några problem för näringsidkare att få tillgång till de grundläggande tjänster det här handlar om, dvs. bland annat debetkort, möjlighet att göra överföringar mellan konton och utgående betalning via autogiro. Det kan tänkas att det i vissa av de uppgivna fallen kan handla om att betaltjänster nekats med hänvisning till penningtvättsregelverket t.ex. för att kunden inte kunnat förklara syftet med att en viss tjänst önskas eller att kunden inte kunnat förklara sina transaktioner. Sannolikt är dock att det många gånger istället handlar om särskilda företagartjänster eller nekade krediter. Näringsidkarnas behov är ett annat än konsumenternas. Det handlar om andra produkter och prissättningsmodeller. Näringsidkare vill oftast ha ett större paket och exempelvis kunna hantera löneutbetalning på fil, ha ingående autogirobetalningar, bankgiro, företagskort och rörelsekrediter tjänster som inte omfattas av direktivet. Andra förutsättningar gäller vid öppnandet av sådana tjänster. Om Finansinspektionen har stöd för att näringsidkare hindras öppna betalkonto med grundläggande tjänster bör myndigheten agera inom ramen för sin tillsyn. Att rena företagstjänster skulle omfattas av regleringen vilket utredaren inte föreslår och inte heller närmare har utrett måste ses som helt uteslutet. Det skulle innebära en långtgående prisreglering, bankerna skulle inte längre ha rätt att välja vilka kundgrupper de vill samarbeta med utifrån bankens etiska principer och det skulle i praktiken begränsa bankernas möjlighet att bestämma över affärsverksamheten. Tankar i den riktningen skulle vara oproportionerliga med beaktande av den bristande problembilden. Bankföreningen kan bekräfta utredningens slutsats att det normalt inte är svårt för ideella organisationer att få konto och betaltjänster. Som påpekas i betänkandet

6 6 (22) möter bankerna dock praktiska problem i relation till ideella föreningar som inte bedriver näringsverksamhet. Det finns inte något centralt föreningsregister. Vissa ideella föreningar finns med i BASUN och liknande register. Alltså kan det vara svårt för en bank att kontrollera vem som tecknar firman mot centrala register. Bristen på heltäckande register över föreningar gör att banken måste grunda sin bedömning på stadgar och protokoll från stämmor och konstituerande styrelsemöten. När sådana protokoll uppvisas är det svårt för banken att veta om dessa är de gällande. Bankföreningen menar att det är ett ansvar för regeringen och berörda myndigheter att se över hur Sverige hanterar och för register över dessa föreningar och organisationer. Exempelvis bör man underlätta för alla typer av föreningar att få ett organisationsnummer och tillse att de finns i samma register som andra med organisationsnummer. Informationen i de offentliga registren behöver vidare uppdateras så att bankerna har någonstans att kontrollera uppgifterna. Idag kan en ideell förening ha ett organisationsnummer och finnas med i InfoTorg men ändå inte vara registrerad hos Bolagsverket vilket gör att andra kontroller fallerar. Åtgärder av regeringen på detta område skulle underlätta betydligt såväl för föreningarna som bankerna och innebära en mer rättssäker hantering. Principiella skäl föreligger alltså mot att utvidga rätten till konto och grundläggande betaltjänster. I tillägg kan också pekas på de praktiska svårigheter som skulle uppstå. Frågan uppkommer exempelvis hur lagligen bosatt i EU/EES tillämpas på företag och hur bankerna ska kunna följa penningtvättsregelverket vad avser utländska föreningar/företag om dessa saknar fast adress. I detta sammanhang kan noteras att det redan i dag är problematiskt att erhålla uppdaterade adressuppgifter för kunder som inte är bosatta i Sverige vilket skapar problem när banken måste nå dem för att bl.a. uppdatera eller erhålla ytterligare kundkännedomsuppgifter. Det är svårt att försäkra sig om vem som står bakom föreningen/företaget hemmahörande i ett annat EU/EES-land. Särskilda skäl för nekande av konto eller tjänst får en annan innebörd för näringsidkare. Betalningsanmärkningar är exempelvis inget skäl att hindra konsumenter att öppna konto men för en företagskund kan flera betalningsanmärkningar utgöra ett problem. Det finns som framgår av betänkandet näringsidkare som nekats konto när man skapat svenska holdingbolag i skattesyfte och bankerna inte förstår syftet med affärsrelationen och inte godtar skatteplanering. Kan en utvidgning begränsas till småföretagare och ideella föreningar? Bankföreningen delar utredningens bedömning att det är svårt och olämpligt att försöka definiera småföretagare och tillskapa särskilda regler för dessa inom ramen för den aktuella lagstiftningen. Oundvikligen uppstår i så fall gränsdragningssvårigheter. Visavi småföretag i andra EU/EES-länder uppstår frågor kring den nationella innebörden av olika associationsformer. Något behov av särskilda regler är det dessutom svårt att se då småföretagare och ideella organisationer normalt sett inte har några problem att öppna betalkonto och

7 7 (22) grundläggande funktioner, se ovan. Nedan under kapitel 6 framgår vidare att nya betalningslösningar betydligt underlättat vardagen för småföretag och ideella organisationer under senare tid. Begränsningar till Europeiska unionen/problem som en utsträckt reglering kan medföra Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag att rätten till betalkonto på samma sätt som i direktivet ska gälla konsumenter lagligen bosatta inom EU/EES. Begreppet lagligen bosatt bör även användas i författningstexten istället för såsom föreslaget bosatt för att undvika tolkningssvårigheter. Det ska enligt förslaget inte ställas krav på en fast adress. Bankföreningen önskar understryka betydelsen av att det måste finnas en postadress även om denna inte är fast. Som framgår av betänkandet måste det gå att kommunicera med kunden och bl.a. tillhandahålla bankdosa och kort. Likaså används postgång för att skicka koder, villkorsändringar, uppsägningar, kravbrev och andra liknande dokument. Av säkerhetsskäl kan det finnas begränsningar i hur banken kan och får skicka kort, kod och bankdosor till sina kunder, exempelvis kan det finnas begränsningar när adressen är en postbox. Även vid delgivning kan postbox eller poste restante vara problematiskt. Lagen om insättningsgaranti gäller alla och envar och begränsar sig följaktligen inte till en viss krets personer eller personer i ett visst geografiskt område. Förutsättningarna för att få tillgång till konto är emellertid helt andra än för tillgång till betaltjänster. Utredaren pekar på ett förtjänstfullt sätt på de svårigheter som en utsträckning av regelverket till länder utanför EU/EES skulle leda till. Det handlar om tillämpningen av penningtvättsregelverket, om särskilda regler som omfattar medborgare från vissa länder, t.ex. USA, och om de oöverblickbara konsekvenser det skulle få att Sverige som enda land i Europa och sannolikt i världen skulle införa en laglig rätt för all världens medborgare och företagare att öppna konto. Bankföreningen är av uppfattningen att de problem utredningen uppmärksammar är i högsta grad reella. Att utvidga direktivet utöver konsumenter lagligen bosatta i EU/EES skulle få mycket långtgående konsekvenser vilka är omöjliga att på förhand se vidden av. Det skulle inte bara innebära stora kostnader utan innebära en belastning på bankerna och dessutom ur systemsynpunkt påverka synen på Sverige som land ur ett penningtvätts- och terrorismfinansieringsperspektiv. Skulle en skyldighet införas att ingå avtal på distans för alla, även personer utanför EU/EES, uppstår en helt ny situation för bankerna och det blir en stor utmaning hur detta ska hanteras när det gäller penningtvättsfrågorna. Om man ingår avtal på distans innebär detta nämligen enligt lagen om åtgärder för att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism (2009:62) (PTL) 2 kap 6 3 st hög risk för penningtvätt

8 8 (22) och terrorismfinansiering, om inte omständigheterna i det enskilda fallet visar på motsatsen. Att kunden är bosatt utomlands, särskilt utanför EU/EES, kan vara en sådan omständighet som ytterligare höjer risken, särskilt för terrorismfinansiering. Dessa kunder är därför föremål för skärpta kundkännedomsåtgärder och oftast skärpt uppföljning. Om banken ingår avtal på distans, måste Finansinspektionens föreskrifter FFFS 2009:1 följas, 4 kap 3 för fysiska personer och 6 för juridiska personer. Dessa regler är inte avpassade för situationen att kunden är bosatt utomlands. Man bör också beakta riskerna för identitetsstölder och förfalskade id-handlingar. Detta gäller inte bara utifrån penningtvättsregelverket. Även kraven på att banken ska kontrollera kunden i enlighet med sanktionsregelverket förutsätter att banken kan kontrollera kundens identitet. För att avgöra om en id-handling är äkta krävs en fungerande registerkontroll mot utfärdaren. Att bedöma identitetshandlingar från länder utanför EU/EES är en stor utmaning. Redan idag öppnar bankerna givetvis konto för personer bosatta utanför EU/EES men förekomsten skulle öka betydligt om lagstiftningen ger en uttalad rätt till betaltjänster för personer utanför EU/EES. Om en utvidgning av rätten till konto skulle ske till länder utanför EU/EES måste man vidare beakta annan speciallagstiftning som kan lägga restriktioner på konto- och tjänsteöppning för medborgare utanför EU/EES. Som påpekas i betänkandet finns regler som tillkommit på senare år vad gäller amerikanska medborgare och personer bosatta i USA. För att begränsa möjligheten för dessa kundgrupper att t.ex. köpa fonder och värdepapper skulle bankernas webbplatser behöva konstrueras om för att avgränsa vilka tjänster kunderna ska ha tillgång till inom ramen för en lagstadgad rätt att öppna internetbank. Skulle regelverket inte bara utvidgas till konsumenter utanför EU/EES utan också till näringsidkare utanför EU/EES tillkommer därtill en rad frågeställningar och praktiska problem. Dels ökar risken påtagligt för brottslighet. Tillgång till betaltjänster är mycket attraktivt för brottsliga element över hela världen. Även om användning av bankens tjänster för brottslig verksamhet i sig är en uppsägningsgrund kan det vara svårt att praktiskt komma åt problemet när och om bankerna väl blir varse dem. Dels uppstår frågor kring hur banken ska kunna bedöma vem som är huvudman för ett utländskt företag och i förekommande fall även verifiera den verkliga huvudmannens identitet. Om hela världens näringsidkare har rätt att öppna konto med betaltjänster i Sverige ställs bankerna inför att bedöma utdrag ur nationella register, protokoll mm. av vitt skilda slag som är mycket svåra att verifiera. Detta medför att det även blir svårt för banken att kontrollera och hantera olika behörighetsfrågor i förhållande till näringsidkaren.

9 9 (22) Avgifter för andra än konsumenter Betalkontodirektivet syftar till att konsumenter lagligen bosatta i EU/EES ska få tillgång till konto och betaltjänster gratis eller till rimliga avgifter. Den befintliga insättningsgarantin ger redan i dagsläget såväl konsumenter och näringsidkare rätt att öppna konto och som framgått ovan finns inga särskilda påvisade problem kring möjligheten att öppna betaltjänster för någon av grupperna. Utredningen har inte funnit att vare sig grundläggande tjänster eller företagstjänster inte skulle vara rimligt prissatta i Sverige. De svårigheter och problem som följer av att rätten till konto och grundläggande betaltjänster utsträcks till näringsidkare, och som redogjorts för ovan, kvarstår oavsett om avgifterna fastställs på marknadsmässiga villkor eller inte. Utredningens bedömning Bankföreningen stödjer utredningen i dess bedömning att lagstiftningen bör följa direktivet och endast omfatta konsumenter lagligen bosatta i EU/EES-området. Ovan har framgått vilka långtgående konsekvenser en annan bedömning skulle få. Bankföreningen instämmer i utredningens slutsats att en reglering som endast omfattar vissa typer av företag eller föreningar eller endast sådana med hemvist i Sverige sannolikt skulle vara konkurrensbegränsande. Troligtvis skulle det även uppstå problem i relation till EU-rätten. Utredningens förslag att regleringen bör omfatta konsumenter lagligen bosatta i EU/EES är det enda rimliga. Skulle likväl regeringen överväga att vidga den grupp som skulle ha rätt att öppna konto och grundläggande betaltjänster krävs ytterligare utredning och Bankföreningen håller inte med om vad som yttras i betänkandet att huvudalternativet i så fall är att ge var och en rätt till betalkonto. Att alla konsumenter och näringsidkare i hela världen skulle ha en lagstadgad rätt att öppna konto och betaltjänster är som framgått ovan det absolut sämsta alternativet. I praktiken ogenomförbart. Bankföreningen ifrågasätter uppgiften att Finansinspektionens allmänna råd beträffande bl.a. företagares rätt till tjänster inte skulle kunna fortsätta att vara giltigt efter att den nya lagstiftningen för konsumenter trätt i kraft. Föreningen uppfattar att det allmänna rådet grundar sig på sundhetsregeln och har en koppling till insättningsgarantilagen. Insättningsgarantilagen och sundhetsregeln kommer att finnas kvar även efter att lagstiftningen om rätt till konto införts. Det är svårt att se vad som gör någon skillnad mot nuläget. Banker bedriver sin verksamhet på affärsmässiga grunder och ingår avtal med kunder utifrån en riskbedömning i varje enskilt fall. Bankföreningen bekräftar slutsatsen i betänkandet att banker även utifrån etiska principer måste ha en valfrihet när det gäller företagskunder och att situationen skiljer sig jämfört med vad som gäller för konsumenter.

10 10 (22) Som framgår av utredningen har det förekommit att banker nekat konto med betaltjänster till bl.a. holdingbolag som skapats av skatteskäl och till spelbolag där verksamheten inte är laglig i Sverige och banken annars enligt lotterilagen kan göra sig skyldig till främjande av ett inom landet anordnat lotteri som inte är tillåtet eller ett utom landet anordnat lotteri. Bankerna måste kunna stå bakom kundens affärsidé och avgöra om de vill samarbeta med och förknippas med företaget. Betaltjänster innebär risker och de kan användas på sätt som vållar skada inte bara för banken utan framförallt för andra företag och privatpersoner. Frågeställningen om bankernas möjlighet att sätta gränser i förhållande till sina företagskunder får stöd i Finansinspektionens rapport Miljö- och hållbarhetsperspektiv i kreditgivning till företag, publicerad den 27 november 2015: Som framgår ovan är det bara kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker och de risker som sorterar under dessa begrepp som anges särskilt i rörelsereglerna om riskhantering. Övriga risker som strategisk risk, systemrisk, legal risk och ryktesrisk utgör exempel på risker som omfattas av begreppet andra risker i bestämmelsen. Ett grundläggande motiv bakom rörelsereglerna för banker är att upprätthålla förtroendet för den enskilda banken och bankmarknaden i stort. Risker som kan antas leda till ett minskat förtroende för banken, och i förlängningen en försämring av bankens värde, kallas ofta ryktesrisk. Ryktesrisk kan komma till direkt uttryck till exempel genom att banken förlorar kunder och samarbetspartners, förlorar personal och får svårigheter att attrahera personal. Beroende på arten av ryktesrisk kan banken även få svårt att finansiera sig på marknaden. Finansinspektionen konstaterar vidare att: Det kan dock uppstå situationer där en banks agerande, utöver att ge upphov till ryktesrisk, utlöser tillämpningen av andra regler som gäller för verksamheten. FI:s allmänna råd om riktlinjer för hantering av etiska frågor anger att bankernas verksamhet ska bedrivas på ett sådant sätt att allmänhetens förtroende för banken och den finansiella marknaden upprätthålls och att verksamheten kan anses sund. Vidare framgår att en sund utveckling av verksamheten bland annat förutsätter att banken bedriver verksamheten på ett etiskt tillfredsställande sätt, vilket i sin tur förutsätter att den upprättar riktlinjer på detta område. Riktlinjerna bör bland annat innehålla handlingsregler ifråga om kreditgivning som syftar till att säkerställa att verksamheten vid varje tidpunkt bedrivs inom ramen för gällande regelverk och på ett etiskt godtagbart sätt. 5.2 Grunder för avslag I betänkandet redogörs för penningtvättslagstiftningens betydelse för om konto och betaltjänster kan öppnas. Bankföreningen konstaterar att det kommer att bli en utmaning för bankerna när rätten till konto för breda grupper och

11 11 (22) penningtvättslagstiftningen verkar i olika riktningar. Lagstiftningar som krockar medför oundvikligen problem, administration och missnöje. Även ansökningar som från början ter sig osannolika att de ska godkännas måste noga utredas vilket särskilt i fall med kunder utanför EU/EES är kostsamt för bankerna. Nyligen presenterades betänkandet SOU 2016:8, Ytterligare åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism fjärde penningtvättsdirektivet samordning ny penningtvättslag. Bankföreningen efterlyser en tydlighet i lagstiftningen vilka beaktanden bankerna ska göra för att leva upp till penningtvättslagstiftningen. Den nya lagstiftningen om rätt till konto och betaltjänster får inte skapa osäkerhet kring vilka förutsättningar som gäller i denna del. Lagstiftningen kring rätten till konto bör där så krävs hänvisa till den nya penningtvättslagen och inte inrymma tolkningar av penningtvättsregelverket som kan skapa osäkerhet i tillämpningen. Vid ansökan om ett konto och grundläggande betaltjänster bör det initialt inte uppstå några större problem med förslaget. Om banken inte kan uppfylla känn din kundkravet kan inget konto öppnas oavsett vilken regel man tillämpar (rätt till betalkonto eller kontraheringsplikt enligt insättningsgarantilagen). Däremot kan med den nu föreslagna lagstiftningen problem uppstå i och med att kunden inte bara får ett konto utan också betaltjänster. Om banken, när kunden varit kund en tid, vid en närmare granskning av honom eller henne och hans eller hennes transaktioner skulle notera misstänkta mönster i transaktionerna måste det stå helt klart att banken kan begränsa tjänsteutbudet till kunden. Redan i dag är detta en utmaning. Det är svårt att avsluta ett kundförhållande och Finansinspektionen har uttalat att kontraheringsplikten väger tungt och att banken måste begränsa det utbud kunden kan få tillgång till innan banken säger upp kontot. Mot denna bakgrund behövs ett förtydligande av lagstiftaren att banken ska ha möjlighet att säga upp inte bara kringtjänster utan även ett konto när banken bedömer att detta är nödvändigt utifrån ett terrorismfinansierings- och penningtvättsperspektiv. Beträffande kontroll av identitet ifrågasätter Bankföreningen den förenkling kring andra id-handlingar än EU-pass som utredningen ger uttryck för. Den nya lagstiftningen innebär att konsumenter lagligen bosatta inom EU/EES ska ha rätt till konto och betaltjänster. Det rör sig alltså inte nödvändigtvis om EU/EESmedborgare. Bankerna ställs därmed inför att bedöma dels id-handlingar från tredje länder, dels att ta ställning till handlingar som uppges visa att en person är lagligen bosatt i ett EU/EES-land. För en banktjänsteman är det ingen lätt uppgift att bedöma äktheten hos en id-handling från tredje land eller att ta ställning till om t.ex. en elräkning eller ett dokument från en kommun i ett annat land är giltiga handlingar för att styrka boendeort. Utredningen hävdar att id-handlingar från EU/EES-länder ska godtas i samma utsträckning som svenska id-handlingar. Enligt kraven på god kundkännedom i regelverket kan även ytterligare dokumentation krävas. Tillämpningsproblem kommer oundvikligen att uppstå och här krävs myndighetsstöd. Bankföreningen är av uppfattningen att regeringen och berörda myndigheter t.ex.

12 12 (22) Skatteverket, Polismyndigheten och Transportstyrelsen måste ta ansvar och har en uppgift att fungera som stödfunktion för bankerna i denna del samt ge vägledning och lämna biträde för att kontrollera utländska id- handlingar. Det stora antalet asylsökande i Sverige och i flera andra EU/EES-länder understryker än mer vikten av att staten (staterna) tar ett ansvar för att fastställa identiteten på de nyanlända och förser dem med handlingar som de kan använda för att styrka sin identitet i det nya landet och därmed t.ex. öppna bankkonton (förutsatt att övriga kundkännedomskrav uppfylls). Utredningen konstaterar att det vore olämpligt att en enskild banktjänsteman i varje ärende skulle utforska och efter eget tycke bedöma kundens intresse av att öppna konto. Bankföreningen delar uppfattningen att det bör undvikas att enskilda banktjänstemän tvingas göra svåra bedömningar. Det är inte ovanligt i nuläget att bankanställda hamnar i hotfulla situationer när de tillämpar penningtvättsregelverket. Däremot är det viktigt att det finns en möjlighet att neka en kund konto och betaltjänst grundat på särskilda skäl på samma sätt som i dagsläget enligt insättningsgarantilagen. Sådana särskilda skäl kan vara lagliga hinder, tidigare misskötsel eller ohederlighet mot banken. Missbruk av bankens tjänster kan t.ex. handla om en kund som upprepade gånger lämnat sitt kort till annan person eller ett flertal gånger förlorat sitt kort eller återkommande gör kortreklamationer där omständigheterna är oklara. Finns det omständigheter som sammantaget visar att en person inte är mogen eller lämplig att inneha ett kort då han eller hon inte förstår ansvaret det innebär eller struntar i villkoren för tjänsten så kan banken behöva neka rätten till tjänsten kort. En annan situation där särskilda skäl måste anses föreligga är när en konsument som är bosatt i USA inte kan få tillgång till vissa tjänster pga. den amerikanska skattelagen Dodd Frank. Detta bör tydliggöras i anslutning till bestämmelsen. Viktigt i sammanhanget är att exemplen över särskilda skäl inte görs uttömmande då man inte kan förutse alla situationer som kan uppstå. Bankföreningen förstår inte innebörden av att, såsom fastslås i betänkandet, särskilda skäl enligt förslaget inte sammanfaller med skälen att vägra en insättning enligt lagen om insättningsgaranti. Nuvarande praxis under insättningsgarantilagen bör följas. Det finns inga uppgifter om att bestämmelsen i den lagstiftningen på något sätt skulle missbrukas. Begreppet särskilda skäl är välkänt i juridiska sammanhang och betyder inte att banken skönsmässigt kan avslå ansökningar. Dessutom finns med den nya lagstiftningen möjlighet för konsumenten att vända sig till Allmänna reklamationsnämnden (ARN) om någon bank inte skulle tillämpa bestämmelsen på ett rimligt sätt.

13 13 (22) 5.3 Hävande av ett ramavtal om betalkonto med grundläggande funktioner Bankföreningen uppfattar förslaget som att uppsägningsgrunderna avser själva betalkontot och inte tjänsterna. Vissa formuleringar i betänkandet ger intrycket att utredningen utgår från att det generellt finns ett enda ramavtal som reglerar både konto och tilläggstjänster så är det ibland men oftast inte. Detta kan behöva tydliggöras. Som framgått ovan finns situationer när en kund missbrukar tjänster eller visar sig inte vara kapabel att handha dem på ett korrekt sätt. Det behöver inte nödvändigtvis handla om olagligt bruk av kontot eller tjänsterna. Det måste då vara möjligt för banken att säga upp tjänsterna även om kunden behåller sitt konto. Därför bör det tydligt framgå att banken med hänvisning till sina avtalsvillkor har kvar möjligheten att begränsa kunders tillgång till tjänster. Frågan är viktig även i relation till annan lagstiftning såsom lagen (2010:738) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument där bl.a. frågan om missbruk av kort regleras. Det skulle bli märkligt om misskötsel mot banken är en avslagsgrund vid ansökan om konto men banken däremot inte har rätt att säga upp en kund som i ett senare skede missköter sina åtaganden mot banken. Artikel 19.3 i betalkontodirektivet möjliggör för medlemsstaterna att fastställa avgränsade och specifika fall när ett ramavtal om ett betalkonto med grundläggande funktioner ensidigt får hävas. 6. Tillgången till betaltjänster 6.1 Inledning Kapitlet inleds med en uppräkning av de grundläggande funktionerna. Enligt författningstexten ska tjänsterna kunna utföras inom EES-området. Beträffande autogiro krävs ett tydliggörande att det är det svenska Autogirot som avses. Det är inte möjligt att ha autogirering (vilket initieras av betalningsmottagaren) eller stående överföringar (vilka initieras av betalaren) till konton i utländsk valuta från ett betalkonto i svenska kronor. Det kan antas att direktivet är skrivet utifrån euro-ländernas perspektiv vilket den svenska lagstiftaren måste beakta. I sammanhanget är värt att notera att Autogiro inte driftas av bankerna utan av Bankgirot (BGC AB), att det är personnummerbaserat och nationellt. Bankerna ställer inte krav på personnummer för sina kunder. För en kund utan personnummer kan banken tilldela ett fiktivt, internt nummer. Bankgirot hanterar dock inte bankernas interna personnummer. Bankerna har följaktligen inga svårigheter att leva upp till kravet att tjänster ska erbjudas kunder som saknar personnummer men det är inte möjligt att ta ansvar för tjänster bankerna själva inte kontrollerar. I tillägg till detta kan pekas på behovet av myndighetssamordning. Medan det å ena sidan finns en önskan att förenkla för dem utan personnummer möter bankerna kritik av Skatteverket när fiktiva nummer används eftersom detta bedöms försvåra skattekontrollen.

14 14 (22) För debetkort finns inga problem att göra uttag i automater både i Sverige och i andra EU/EES-länder. Däremot fungerar det inte på samma sätt när det gäller överföringsfunktionen i uttagsautomater (dvs. när man använder automaten för att knappa in överföringar mellan konton). Det går vanligen inte att från uttagsautomaten göra överföringar till konton i andra länder. För överföringar inom Sverige med nyttjande av uttagsautomaternas överföringsfunktion varierar det mellan bankerna, hos vissa kan man inte göra det alls, hos andra kan man göra det i Bankomat ABs automater men inte i t.ex. ICA-bankens automater. Överföring med nyttjande av uttagsautomaternas överföringsfunktioner fungerar om konsumenten är registrerad som kontohavare och disponerar kontot utan hinder (dvs. inte har t.ex. förmyndare). Mot denna bakgrund kan tjänsten överföring i automat inte tillhandahållas så att den fungerar inom hela EU/EES-området. Dessa tekniska aspekter måste beaktas i en lagstiftning som talar om rätt till konto och tjänster inom hela EU/EES. 6.2 Statens ansvar för vissa betaltjänster Bankföreningen anser att kapitlet beskriver det statliga ansvaret för tillhandahållandet av grundläggande betaltjänster på ett rättvisande sätt. Bland annat redogörs för att Svensk Kassaservice AB under ett antal år tillhandahölls av Posten AB men avvecklades. Det visade sig att efterfrågan på kontanthantering var låg. Det är ett faktum att det är ett offentligt ansvar att tillse att ett lands medborgare har tillgång till olika typer av samhällstjänster, bl.a. betaltjänster Tillgången till betaltjänster idag/framtidsbilden Bankföreningen kan i stort bekräfta den bild som ges av tillgången till betaltjänster och pågående utveckling på betalningsområdet. Uttag av kontanter kan ske på vissa bankkontor, i uttagsautomater och i butiker. Antalet uttagsautomater har ökat i antal men uttagen har som framgår av betänkandet minskat kraftigt gjordes 32 bankomatuttag per invånare och år medan antalet 2014 var 22 stycken. Under samma period ökade antalet kortbetalningar per invånare från tio stycken per år till 250 st. Vid sidan om Bankomat AB finns andra aktörer som tillhandahåller uttagsautomater. Bland annat kan noteras att Forex Bank under kommer att ha placerat ut ett 50-tal egna uttagsautomater. En viktig aspekt som utredningen uppmärksammar är att man i tillgänglig statistik mäter avståndet från konsumenters bostad till närmaste plats för tillgång till kontanter trots att mätpunkten logiskt sett borde vara från konsumentens arbetsplats eller butik, dvs. den plats där kontanterna ska användas. Mot denna bakgrund kan tillgängliga avståndsuppgifter ge en skev verklighetsbild. Vad beträffar insättningsautomater sker för närvarande ett omfattande utvecklingsarbete av Bankomat AB. Det pågår ett arbete att utöka tillgängligheten till

15 15 (22) insättningsautomater under 2016/2017. Det rör sig om ett 60-tal orter inom en två års-period och främst centrumanläggningar och kommunikationscentra. I de flesta fall handlar det om en kombination av insättning- och uttagsautomater på dessa platser. Tillgången på Bankomat AB:s insättningstjänst för kontanter kommer alltså att nå ut till fler bankkunder. Utgångspunkten för diskussionen kring betalningar måste emellertid vara att det ska finnas en bra infrastruktur för allmänheten att göra betalningar. Det finns en mängd olika betalningsmedel där kontanter är ett av många. Fokus är därmed konsumentens behov att reglera olika typer av utgifter som uppstår i vardagen och därvid använda någon eller flera av de betalningsmedel som finns att tillgå. Däremot hamnar man fel om utgångspunkten är att ett visst betalningsmedel kontanter ska kunna användas i alla situationer. Det speglar inte verkligheten som den ser ut, något som framgår tydligt av utredningens analys och slutsatser. Andelen kontantbetalningar har gått ner betydligt under senare år. Kortinköp står för 80 % av värdet av betalningarna i handeln. Samtidigt har det skett en snabb utveckling av alternativa betalningssätt, t.ex. genom Swish, Wy Wallet och izettle. Detta har öppnat upp för alternativ till kontanter även för betalningar mellan privatpersoner. Swish som möjliggör betalning i realtid med mobiltelefon har som beskrivs i betänkandet haft en kraftig ökning av antalet användare under senare tid. Ungefär hälften av befolkningen mellan år använder Swish. I december 2015 fanns 3,8 miljoner privata användare. Samtidigt har antalet företag och föreningar som använder Swish ökat snabbt under senare tid. Enligt färsk statistik från Swish tillkommer drygt nya företag/föreningar per månad. Sista kvartalet 2015 var ökningen st företag/föreningar. På månadsbasis har antalet betalningar bland dessa ökat med ca %. Utvecklingen har gått från ca betalningar hos Swish företags/föreningskunder i januari till stycken i december I takt med att alltfler föreningar och företag skaffar sig Swish och andra betalningslösningar underlättas betalningar utan kontanter i flera sammanhang och konsumenternas efterfrågan av kontanter avtar ytterligare. Swish i kombination med t.ex. fakturaköp som ökar i omfattning i e-handeln kommer alltmer att bli en lösning för t.ex. hemtjänsten som inte vill hantera kontanter. Undersökningen Sverige betalar 1 ger en intressant bild av hur konsumenternas betalningsmönster ändras. 36 % gör kortbetalningar några gånger per dag. Motsvarande siffra för kontanter är 6 % medan 42 % använder kontanter endast ett par gånger per månad. Kortbetalning är det föredragna betalningsmedlet för flertalet typer av transaktioner. Undantaget är betalning till en vän där betalappar är den betalningsmetod som konsumenterna föredrar och torghandel där kontanter ännu dominerar. I det senare fallet kommer som framgått ovan betalappar att växa som 1

16 16 (22) betalningsmetod. Swish och izettle syns alltmer frekvent på marknadsplatser. På frågan vilken betalmetod konsumenter tror att de kommer att använda sig mest av om tio år svarar 53 % kortbetalning, 28 % betalappar och blott 3 % kontanter. Även Riksbanken ser en utveckling där behovet av kontanter kommer att fortsätta minska. Av ett pressmeddelande från den 4 mars 2016 förstår man att det finns en bortre gräns för hur länge kontanter kommer att finnas kvar och att den tidpunkten inte är särskilt avlägsen: Kontanter bedöms finnas kvar överskådlig tid, det vill säga troligen in på 2030-talet. Det är i sammanhanget viktigt att studera betalningsflödena för att bedöma vilka infrastrukturbehov som finns i samhället. De konsumenter som tar ut kontanter använder dem sedan i handeln. Butiker, näringsidkare och föreningar kan sedan göra insättningar av dagskassor exempelvis via värdebolagen som i de flesta fall har transporter till orter med systembolag, apotek och butik. Behovet av insättningar är alltså inte detsamma som för uttagen, förenklat gör konsumenterna uttagen och handeln insättningarna. Antalet uttag för konsumenter är avsevärt mycket större än antalet insättningar. Som framgår av betänkandet omsätts inte % av kontanterna i bankerna och handeln. Detta torde förklaras av exempelvis privat sparande och omsättning på den svarta marknaden. Runt hälften av alla mynt ligger stilla hos hushållen. Det är i ljuset av den ovan beskrivna utvecklingen som bedömningen måste göras om tillgången till insättning och uttag av kontanter i Sverige. Behovet och efterfrågan av kontanter minskar, förekomsten av andra betalningsmedel ökar och utvecklingstrenden är tydlig Tänkbara lagstiftningsåtgärder Utredningen pekar på att eventuella lagstiftningsåtgärder inte får snedvrida konkurrensen. De ska inte heller hämma utvecklingen genom att låsa in betalningsmarknaden i betalningsmetoder som annars är på väg att överges. Detta är enligt Bankföreningens mening centrala utgångspunkter. Med dessa i åtanke, och med beaktande av den utveckling av utbud och efterfrågan på betalmarknaden som redogjorts för ovan, kan slutsatsen därmed inte bli någon annan än den utredningen kommit fram till, nämligen att det inte bör införas någon skyldighet för kreditinstitut att tillhandahålla insättnings- och uttagsmöjligheter för kontanter. De fyra alternativ som utredningen övervägt och med rätta förkastat med konstaterandet att de anses skjuta över målet skulle samtliga vara ytterst kostsamma, begränsa konkurrensen och inte minst viktigt, inte svara mot konsumenternas och marknadens behov. Det måste alltid vara varje banks eget beslut vilken affärsmodell man vill följa och vilka tjänster man vill tillhandahålla och på vilket sätt man tillhandahåller dessa. För samtliga alternativ krävs ytterligare

17 17 (22) utredning om de seriöst ska övervägas med anledning av deras mycket långtgående konsekvenser. Alternativ 1 med innebörd att alla kreditinstitut förpliktigas att tillhandahålla samtliga grundläggande tjänster skulle slå hårt mot det stora antal banker som är internetbaserade, saknar kontorsrörelse och/eller har valt produktupplägg som inte nödvändigtvis omfattar alla grundläggande funktioner. Det handlar om en majoritet av Sveriges banker. Detta alternativ skulle vara kostsamt och kostnaderna skulle slutligen bäras av konsumentledet. Alternativ 1 skulle också märkbart begränsa bankernas möjlighet att styra över sina sortiment och affärsupplägg. Att landets alla banker genom obligatoriska avtal med varandra skulle kunna tillmötesgå kravet ter sig orealistiskt och tveksamt ur en mängd perspektiv, bl.a. konkurrensrättsligt. Artikel 17.1 i betalkontodirektivet måste beaktas enligt vilket kreditinstitut bara ska vara skyldiga att erbjuda konsumenter de grundläggande funktioner som de tillhandahåller andra konsumenter. Även alternativen 2 och 3 som utredningen studerat skulle innebära betydande kostnader och dessutom leda till en snedvriden konkurrens visavi andra EU/EES-baserade banker. I båda fallen skulle det inte vara efterfrågan och marknadsförutsättningar som skulle avgöra vilka tjänster som tillhandahålls på vilka platser. Detta är inte acceptabelt vare sig av principiella eller samhällsekonomiska skäl. Konsumentkollektivet skulle tvingas stå för kostnaden. Slutligen vad gäller alternativ 4 framgår ovan att förutsättningarna för insättning och uttag följer olika principer. Det är också viktigt att understryka att handeln genom värdebolagens försorg har tillgång till kontanthantering även på platser där det saknas banker som tillhandahåller kontanthantering. Det kan konstateras att under de senaste 20 åren har de banker som etablerats i de flesta fall erbjudit sina kunder uttag med kort men inte insättning av det skälet att insättning i första hand är en tjänst för näringsidkare, dvs. en annan marknad, och efterfrågan är låg hos kunderna. Även för alternativ 4 skulle kostnaden bäras av kunderna. Detta alternativ skulle också sannolikt bli kontraproduktivt. I detta sammanhang kan t.ex. hänvisas till sid. 62 i Riksbankens webbtidskrift Penning- och valutapolitik, 2015:3 Den svenska betalningsmarknaden i förvandling enligt vilken långtgående lagstiftning kan komma att verka i motsatt riktning än den önskade: På vissa orter kommer efterfrågan på vissa betaltjänster att vara så liten att det inte är lönsamt för marknaden att tillhandahålla tjänsterna. Myndigheterna bör då avstå från att via lagstiftning tvinga betalningsförmedlarna att tillhandahålla dessa eftersom det kan ge oväntade följdverkningar. Om man exempelvis tvingar en bank att på alla bankkontor tillhandahålla en viss uppsättning betaltjänster riskerar man att banken på vissa orter finner att det är bättre att lägga ner kontoret istället för att ha kontoret kvar men utan en eller flera betaltjänster. Om man lagstiftar att butiker alltid måste ta emot kontanter innebär det också en extra kostnad för de butiker som annars inte skulle ha accepterat kontanter. Butiker med låg lönsamhet kan då tvingas stänga vilket torde ge upphov till ännu större problem. Det är därför rimligt att staten, liksom

18 18 (22) idag, genom olika stöd eller upphandlingar på vissa orter säkerställer ett utbud av grundläggande betaltjänster. Detta uppdrag ligger idag på PTS och länsstyrelserna som ska utvärdera och, om det bedöms nödvändigt, även hitta former för att tillhandahålla grundläggande betaltjänster Utredningens bedömning Bankföreningen tillstyrker förslaget som är välavvägt och balanserat. Det finns inga kända problem som pekar på att konsumenter skulle ha svårt att få tillgång till grundläggande betaltjänster, t.ex. debetkort, överföringar via internetbank eller Autogiro. Konsumenterna har idag tillgång till dessa tjänster utan att några särskilda krav ställs på bankerna att vissa tjänster måste erbjudas och/eller att så måste ske på vissa geografiska platser. Slutsatsen är följaktligen rimlig att kreditinstitut bara ska vara skyldiga att erbjuda de grundläggande funktioner de tillhandahåller sina övriga kunder. Därmed uppnås syftet med direktivet att alla kundgrupper ska ha rätt till grundläggande tjänster för att klara sin vardag utan att marknaden styrs eller produktutvecklingen bromsas. Beträffande kontanttjänster delar Bankföreningen utredningens bedömning. Analysen visar att såväl tillgången till uttag som insättning av kontanter är tillräcklig för att uppfylla direktivets krav. Såsom påpekas i betänkandet måste tillgången motsvara behovet i samhället. Den omfattande utredningen pekar tydligt på en utveckling där behovet av kontanter minskar medan andra betalningsmedel ökar i omfattning. I betänkandet påpekas rätteligen att kostnaderna för kontanthanteringen bärs av hela konsumentkollektivet trots att alltfler använder allt mindre kontanter. Bankföreningen instämmer i slutsatsen att bl.a. IT-infrastrukturen måste hålla en sådan standard att inte denna skapar svårigheter att använda betaltjänster. Staten har ett ansvar att bidra till stödåtgärder där ingen annan aktör kan antas tillgodose behovet av betaltjänster. 7. Byte av betalkonto I Sverige finns sedan många år en väl utvecklad bankbytesrutin. Rutinen som utvecklats över tid i syfte att fungera så snabbt och smidigt som möjligt för konsumenten beskrivs kortfattat i kapitel 7.2 i betänkandet. Rutinen bygger på att konsumenten utan kostnad i dialog med den nya banken på kort tid ska kunna genomföra bankbytet och ha kontroll över processen. Checklistor har tagits fram för såväl konsumenten som den nya och gamla banken. Alla banker har ett gemensamt intresse av att bytet fungerar och att rutinerna följs för att minska administrativa problem och undvika missnöjda kunder. Bankernas representanter med ansvar för bankbyte möts regelbundet och stämmer av eventuella praktiska problem och diskuterar hur rutinen ytterligare kan förbättras. Över tid har rutinen även utsträckts till andra tjänster än grundläggande betaltjänster. Tillsammans med Fondhandlareföreningen har t.ex. en motsvarande rutin för investeringssparkonto,

19 19 (22) ISK, i dagarna utvecklats. Som framgår av utredningen, som bl.a. refererar till uppgifter från Konsumenternas Bank- och Finansbyrå, är det ovanligt med kundklagomål kring bankbyte. Enligt artikel 10 och skäl 28 i betalkontodirektivet är det möjligt för medlemsstaterna att bibehålla en befintlig bankbytesrutin när detta främjar kunden, inte innebär någon ytterligare belastning för honom eller henne och bytet slutförs inom samma övergripande tidsram som den för direktivet. Enligt uppgift var Sverige ett av de pådrivande länderna i samband med förhandlingen av direktivet att denna möjlighet skulle införas i direktivtexten. Bankföreningen välkomnar utredningens slutsats att den svenska befintliga bankbytesrutinen bör fortsätta att tillämpas då den är både mindre komplicerad och slutförs snabbare än bytestjänsten enligt direktivet. I betänkandet konstateras att det skulle vara till nackdel för konsumenterna att införa en lagstiftning om en bytestjänst i enlighet med direktivet. Eftersom den svenska bankbytesrutinen bygger på en branschrekommendation av Svenska Bankföreningen finns behov av att den utvidgas till att även omfatta ickemedlemmar och att dessa ges möjlighet att delta i det praktiska utbytet kring och utvecklingen av rutinen. Bankföreningen stödjer följaktligen förslaget att Finansinspektionen ges föreskriftsrätt och att skadeståndsregler införs på området. Syftet med detta är att rutinen formaliseras på ett sådant sätt att den blir gällande bankbytesrutin i Sverige i enlighet med den möjlighet som ges i direktivet. Detta innebär att det inte ska finnas flera parallella bankbytesrutiner i Sverige. Banker i Sverige ska använda den inarbetade bankbytesrutinen under tillsyn av Finansinspektionen. I betänkandet talas dock om att de som inte är medlemmar i Svenska Bankföreningen ska också vara skyldiga att ha en bytesrutin och beträffande skadeståndsansvaret att denna inte blir beroende av om bytestjänsten i enlighet med direktivet tillämpas eller om bytet har genomförts enligt Svenska Bankföreningens inarbetade rutiner. Detta tyder på att utredningen menar att det skulle finnas ett val för banker verksamma i Sverige att tillämpa vilken rutin de vill så länge de har någon rutin alls. Om detta är avsikten önskar Bankföreningen peka på att syftet med en bankbytesrutin är att underlätta för kunden och berörda banker genom att alla tillämpar samma regler. Det ter sig krångligt och kostsamt om vissa banker tillämpar den inarbetade svenska rutinen medan en enstaka bank väljer att följa den mer komplexa och mer tidskrävande rutinen i direktivet. Bankerna skulle tvingas agera på olika sätt, och frångå sina vanliga rutiner, beroende på vilken bank kunden byter till eller från. Detta riskerar att försena bankbytet. Själva syftet med en gemensam rutin går förlorad.

20 20 (22) Bankföreningens uppfattning är att den befintliga svenska rutinen ska formaliseras i sådan grad att den täcker hela den svenska marknaden. I princip samtliga svenska banker följer redan den svenska rutinen. I sammanhanget kan avslutningsvis konstateras att det i debatten ibland sägs att det är svårt att byta bank. Det kan sannolikt gå att finna olika förklaringar till varför svenska konsumenter inte i högre grad byter bank. En anledning är att de istället för att byta bank blir kunder i flera banker samtidigt. Enligt en undersökning som genomfördes av Bankföreningen för tre år sedan hade 42 % av bankkunderna mer än en bank. Däremot är det felaktigt att det skulle vara svårt att byta bank. Erfarenheterna visar som framgått ovan att den svenska bankbytesrutinen fungerar väl. Enligt direktivet och den föreslagna lagstiftningen ska bankbytesrutinen avse byte av betalkonto mellan banker i samma medlemsstat. För konsumenter som vill öppna konto i en annan medlemsstat ska banken enligt artikel 11 i direktivet istället bistå dem med bl.a. kontoutdrag (i praktiken brukar konsumenten genom inloggning i internetbanken få en överblick över sina historiska transaktioner), överföra det återstående saldot samt stänga kontot. För att korrekt genomföra direktivet kan det finnas behov av att ange i författningstexten att kreditinstitut ska ha rutiner även i denna del. 8.1 Avgifternas storlek Bankföreningen tillstyrker förslaget att det inte bör ske någon prissättning genom författning eller att tillsynsmyndigheten ges någon aktivt prissättande funktion. Den typen av prisreglering är främmande för svenska förhållanden och skulle behöva sättas i ett större avtalsrättsligt sammanhang. Som konstateras i betänkandet har marknaden fungerat tillfredsställande utan reglering i fråga om nivåerna på årsavgifter. Konkurrensen fungerar följaktligen väl. Utredningens resonemang om att kreditinstitut skulle vilja prissätta sig från ansvaret för vissa kundgrupper känns teoretisk. Bankerna kan inte göra skillnad mellan olika kundgrupper, något som skulle vara diskriminerande. Bankerna arbetar för att öka kundbasen och antalet nöjda kunder, inte motsatsen. 8.2 En mekanism för kostnadsfri tillgång till betalkonto? Bankföreningen tillstyrker förslaget. Artikel 25 i betalkontodirektivet motsvarar befintlig nationell reglering i vissa andra medlemsstater vars regelverk inte bygger på samma logik som det svenska. Det finns därför inget skäl att införa en sådan mekanism.