Sopsortering i en återvändsgränd

Transkript

1 Sopsortering i en återvändsgränd en rapport från Fastighetsägarna Stockholm Ronny Bergens Tore Ljungkvist

2 Förord Samhällets avfallshantering är en viktig fråga som berör oss dagligen. Det borde därför vara en självklarhet att regelsystemet på detta område är klart och entydigt. Så är dock inte fallet. Det finns stora oklarheter om vilket ansvar de olika aktörerna har och vilka skyldigheter som ägare av flerbostadshus, såväl privata fastighetsägare som bostadsrättsföreningar, kan ha för hushållssopor. Även kraven på hushållen att sortera avfallet är svårtillgängliga och motsägelsefulla. Det finns härutöver problem av mer övergripande karaktär. Av hänsyn till de miljöpolitiska målen har avfallsfrågorna i många fall blivit behandlade så att normala krav på effektivitet och kostnadstänkande kommit i andra hand. Det förefaller också som om konsumentintresset fått ge vika när kraven på sortering av hushållsavfall formulerats. Fastighetsägarna Stockholm vill med denna rapport beskriva problemen med hanteringen av hushållsavfallet i flerfamiljshus. Rapporten är författad av miljöchefen Ronny Bergens och vice vd Tore Ljungkvist. Fastighetsägarna Sveriges utvecklingschef Bengt Wånggren, fastighetsjuristen Mikael Ekelund, flera medlemmar i föreningen och medarbetarna på Fastighetsägarna Stockholms föreningskansli har varit behjälpliga med genomläsning och goda synpunkter. Det är vår förhoppning att rapporten kan ge en bra bild av problemen och stimulera till debatt om hur våra hushållssopor i framtiden ska tas om hand på ett effektivt, konsumentvänligt och miljöriktigt sätt. Stockholm den 10 oktober 2003 Christer Jansson VD Fastighetsägarna Stockholm 2 3

3 Innehåll 1. Inledning Förord Inledning Flera perspektiv Miljöperspektivet Konsumentperspektivet Effektivitetsperspektivet Det estetiska perspektivet Hushållsavfallet - vad är det? Ansvaret för hushållsavfallet Kommunernas ansvar Producenternas ansvar Fastighetsägarnas ansvar Hushållens ansvar Sammanfattning av våra synpunkter Frågan om hur hushållsavfall ska tas om hand är sannolikt lika gammal som vår civilisation. Av inte minst hygieniska skäl har det alltid varit viktigt att göra sig av med hushållsavfall och inte behålla det i bostaden. Metoderna för att ta hand om avfallet har dock förändrats radikalt över tiden. Numera kastar vi inte ut det på gatan utan använder i allmänhet rationellare metoder. Källsortering är inte heller någon ny företeelse. Redan 1907 bestämdes i Stockholm att man skulle sortera avfallet i fyra fraktioner. Detta motiverades med att det var lönsamt med sortering, men 1921 ansåg man att det trots allt inte lönade sig, varför projektet lades ned. Avfallsfrågorna är numera en del av den mera övergripande miljöpolitiken, vilket har fått till följd att miljöperspektivet blivit det dominerande. Detta framgår inte minst av den proposition om avfallshantering som kom den 15 maj 2003, Ett samhälle med giftfria och resurssnåla kretslopp 1. Propositionen bygger främst på en statlig utredning, Resurs i retur 2, en rapport från Naturvårdsverket och ett stort antal remissvar med synpunkter på utredningen. Under senare år har avfallsfrågor behandlats i flera nya lagar och förordningar och regeringen har vidtagit ett stort antal åtgärder på avfallsområdet, vilket man stolt konstaterar i den nya propositionen. Tyvärr har man i detta arbete försökt lösa en fråga i taget vilket lett till att det är praktiskt taget omöjlig att få en entydig bild av hur avfallshanteringen ska skötas av inblandade parter. Vi vill med denna rapport fästa uppmärksamheten på främst två 1 Prop. 2002/03:117 2 SOU 2001:

4 frågor. För det första vill vi peka på hushållens, konsumenternas, problem med att sortera hushållsavfall. För det andra vill vi försöka reda ut vilket ansvar som fastighetsägare till flerbostadshus har för hushållsavfallet enligt gällande rätt. Frågorna hänger ihop. Även fastighetsägarna, inklusive bostadsrättsföreningarna, kan ses som konsumenter av de tjänster för avfallshantering som kommunerna och producenterna, genom de s k materialbolagen, tillhandahåller. Hushållens problem med sortering är främst att det är oklart hur långt sorteringsskyldigheten sträcker sig. Dessutom har kommuner och producenter inte lyckats ordna rimliga förutsättningar för sortering och insamling. Problemet för fastighetsägarna är främst att det har blivit otydligt hur långt deras ansvar för hushållsavfall sträcker sig. Miljöbalken och annan lagstiftning lägger inget insamlingsansvar på fastighetsägarna, men kommunerna visar stort intresse för att trots brist på lagstöd åstadkomma omfattande skyldigheter för fastighetsägarna i sina kommunala renhållningsordningar. Dessutom åläggs, med tveksamt lagstöd, fastighetsägare i Stockholm av kommunen att göra omfattande ombyggnader för att ordna sophanteringsutrymmen. Oklarheterna om fastighetsägarnas ansvar kan bero på att förordningarna för producentansvar och andra regelverk som styr omhändertagande av avfall har tillkommit utan att de sammantagna effekterna har kunnat överblickas. 3 Resurs i retur rekommenderar en s k utökad fastighetsnära insamling av avfallet för att öka servicen och tillgängligheten för hushållen. Detta förslag finns också i den efterföljande propositionen och i flera andra sammanhang. Ett exempel är Stockholms kommunfullmäktigebeslut 2001 rörande reviderad taxa för hushållsavfall 4. Målsättningen med taxan 3 jfr Resurs i retur sid kommunstyrelsens utlåtande 2001:38RII är att den ska vara enkel och begriplig för kunderna och styra mot en ökad miljöhänsyn. Taxan ska också främja en utveckling av fastighetsnära källsortering. Med uttrycket fastighetsnära källsortering menar man vanligtvis att boende i flerbostadshus ska kunna sortera sitt avfall i ett särskilt utrymme i huset. Detta underlättar sorteringen för de boende och kan kanske därför leda till ökad vilja att sortera hushållssopor. Ett annat skäl som åberopats för att flytta in sophanteringen i fastigheterna är nedskräpningen på gator och torg i staden. Återvinningsstationerna har ibland blivit soptippar för hushållsavfall. Den fastighetsnära källsorteringen innebär givetvis nya krav på fastighetsägare. Men i diskussionerna har de myndigheter som ansvarar för området ofta bortsett från de kostnader som sopsortering i varje fastighet innebär. Bristen på analys av de effekter, som olika beslut om hushållsavfall innebär, är ett problem. Vi försöker inte med denna skrift åstadkomma en total genomgång av avfallsfrågorna. Vi vill endast belysa hushållens och fastighetsägarnas problem med avfallet och sätta in den fastighetsnära källsorteringen i ett större sammanhang. Vi vill också i någon mån förmedla en bild av vilka värderingar som styr avfallsfrågorna, vilka de olika aktörerna är och vilka ansvarsområden de har. Problemen med hushållsavfallet inrymmer många svårlösta frågor och kräver speciell uppmärksamhet. Avfall från verksamheter, till exempel lokalhyresgästers avfall, tar vi därför inte upp trots att detta avfall har stor betydelse. Det kan emellertid finnas anledning att återkomma till detta i ett annat sammanhang. Vi tar endast indirekt upp behandlingen av returglas och pet-flaskor. Den organisation med pantsystem som finns för detta gör att returflaskor endast till en mindre del blir en del av hushållsavfallet. Det är i sig intressant i en situation när avfallsvolymerna växer. Ett annat 6 7

5 område som inte tas upp här är kompostering. Det ska också tilläggas att det vi beskriver grundar sig på erfarenheter från Stockholms stad, men problemen är likartade på många större orter. Lösningen av problemen varierar dock. Hushållsavfall är till stor del en rent kommunal angelägenhet. Olika kommuners skilda uppfattningar om hur avfallet ska hanteras har lett till att kraven på sopsortering skiljer sig åt i betydande grad mellan olika orter. Detta innebär i sig svårigheter att få ut en enhetlig information. 2. Flera perspektiv på avfallsfrågorna Avfallsfrågor diskuteras praktiskt taget alltid som miljöfrågor. Det leder till att frågeställningarna nästan uteslutande bedöms från ett miljöperspektiv. En fråga som vilket är det bästa sättet att ta hand om avfall uppfattas som en fråga om vilket som är det ur miljösynpunkt bästa sättet att ta hand om avfall. Vi menar att man utöver miljöperspektivet även bör se avfallsfrågorna ur konsumentperspektiv, effektivitetsperspektiv, och kanske även ur estetiskt perspektiv. 2.1 Miljöperspektivet Enligt miljöbalkens portalparagraf syftar denna lag till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi ska främjas så att ett kretslopp uppnås. EU:s sjätte miljöprogram och avfallspolicy stämmer bra överens med den svenska policyn för miljöanpassad hantering av varor och avfall. Inom EU gäller en s k avfallshierarki för hanteringen av avfall. Denna hierarki innebär att avfallets uppkomst i första hand ska förebyggas och att det avfall som ändå uppkommer ska vara så Avfallshierarkin ofarligt som möjligt. Avfallet 1. Avfallsminimering ska återanvändas, materialåtervinnas eller nyttjas för energi- Materialåtervinning 2. Återanvändning 3. Återvinning produktion i så hög grad som Energiutvinning 4. Deponering möjligt. 8 9

6 Deponering av avfall ska man försöka undvika på olika sätt. Det sker genom ekonomiska styrmedel. Flera kommuner har till exempel infört differentierade taxor med avseende på vikt. Viljan att sortera avfallet ökar om kostnaderna för att ta hand om volymen osorterat hushållsavfall ökar, är tanken. På denna punkt ställs ökande krav från EU. Även om EU:s policy stämmer överens med vår egen är det sannolikt få länder i världen som har en så offensiv miljöpolitik som Sverige 5. Miljöperspektivet genomsyrar vår samhällsdebatt. Våra miljömål om hur mycket av avfallet som ska återvinnas går på flera punkter längre än EU:s motsvarande mål. Miljömålen ställer mycket stora krav på att hushållen ska sortera. Därigenom kommer målen ofta i konflikt med normala krav på effektivitet. Ett exempel är hanteringen av plastförpackningar. Här åläggs hushållen att sortera i en särskild fraktion. Samhällets miljömål är att 70 procent av plastförpackningarna ska samlas in varav 30 procent ska gå till förbränning och 40 procent materialåtervinnas. Men återstående 30 procent går också till förbränning. Det betyder att mer än hälften, 60 procent, går till förbränning. Vore det då inte effektivare att slopa kravet på hushållen att sortera plastavfall och för materialåtervinning nöja sig med den mängd som industrin och andra större användare av plastmaterial kan sortera ut? 5 Resurs i retur sid 86 6 DN debatt den 10 februari 2003 Valfrid Paulssons artikel I en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter 6 skrev f d generaldirektören för Naturvårdsverket Valfrid Paulsson m fl experter att förpackningsinsamlingen totalt sett inte är till fördel för miljön. Artikelförfattarna ansåg att förbränning med energiutvinning av hushållsavfallet inklusive engångsförpackningar och matavfall är bäst för miljön, ekonomin och hushållningen med naturresurser. De skriver vidare: Just insamlingen av hushållens förpackningar är uppenbart mycket olönsam. Förpackningsinsamlingen är då inte samhällsekonomiskt försvarbar eftersom förbränning är ett bättre och billigare alternativ. Valfrid Paulsson ifrågasatte i sin artikel den rådande miljöpolitiken och fick inte stå oemotsagd. Utan att värdera den debatten tycker vi att det är värdefullt att även andra perspektiv lyftes fram. Vissa typer av avfall, till exempel farligt avfall, måste tveklöst sorteras ut och hanteras med stort hänsynstagande till miljöperspektivet medan annat avfall förmodligen kan hanteras på olika sätt beroende på hur man värderar olika faktorer vid analysen. För att förmå konsumenterna att på ett ansvarstagande sätt ta hand om de farliga delarna av hushållsavfallet på ett miljöriktigt sätt kan krävas att man prioriterar en utsortering av detta avfall. Miljömålen får inte sättas så högt och kräva så omfattande sortering att konsumenter och andra inte orkar med sina åligganden. Svårare att sortera för hushåll i flerbostadshus Skyldigheten att sortera är besvärligare för hushållen i flerbostadshus än för andra konsumenter. Större förbrukare inom handel och industri har helt andra möjligheter än ett vanligt hushåll att hantera och sortera avfall. Ett exempel är wellpapp, som är mycket utrymmeskrävande. Det vet var och en som köpt en bokhylla hos IKEA. I bostadsfastigheterna finns det inte sådana komprimatorer som kan pressa ihop papp för att minska volymen som man har hos en storförbrukare. Boende i flerbostadshus har inte heller samma utrymmen att förvara sorterade sopor på som till exempel hushåll i villa. Man bör enligt vår mening skilja på långsiktiga och kortsiktiga miljömål. I det korta perspektivet måste ambitionsnivån när det gäller 10 11

7 hushållens sortering i flerbostadshus koncentreras på det farliga avfallet. Av praktiska skäl måste man därför vara beredd att gå ner i avfallshierarkin och acceptera att avfall används för energiproduktion. På längre sikt är det rimligt att man har högre målsättningar. 2.2 Konsumentperspektivet För hushållen är samhällets hantering av avfall en mycket viktig fråga. Hushållsavfallet är mycket omfattande och det ökar för varje år. Den sortering som man kräver att hushållen ska utföra kräver utrymme, särskild utrustning och underhåll. I lagstiftningen beskrivs emellertid hushåll ibland som leverantörer av avfall. Detta är en fråga om perspektiv. Kanske vill lagstiftare och kommuner helst ha leverantörer som man kan ställa krav på i stället för att se sig själva som leverantörer av tjänster. Vi har i Sverige ett avfallsmonopol som täcker allt utom det som omfattas av producentansvaret. Konsumenter av avfallstjänster har därför i allmänhet inga möjligheter att välja andra tjänsteleverantörer än kommunerna och producenternas materialbolag 7. De har heller ingen möjlighet att avstå från tjänsterna. Konsumenten har härigenom försatts i en tvångssituation utan möjlighet att påverka sin ställning. Samhället ställer samtidigt allt mer långtgående krav på att konsumenterna ska ta ett ökat ansvar för avfallet. Har avfallet ett värde? Avfallet är, under vissa förutsättningar, en ekonomiskt värdefull råvara. Tidningspapper är det bästa exemplet på detta. Tidningspapper har under många år insamlats utan kostnad för konsumenterna efter- 7 jfr nedan avsnitt 4.2 om producentansvaret 12 13

8 som dess värde som råvara finansierat insamlingen. Värdet har varit så stort att insamlingen till och med kunnat ske fastighetsnära. Hushållen har alltså inte behövt lämna gamla tidningar på återvinningsstationer eller på andra platser. Varken transportkostnader eller andra betydande kostnader har därför uppstått för hushållen. Tidningspapper är dock ett undantag. För andra avfallsslag är det svårt att finna kalkyler där inte konsumenterna blir förlorare. Det kan diskuteras hur värdet i avfallet ska beräknas. Värdet är i de flesta avfallskalkyler ett resultat av oavlönat arbete utfört av konsumenterna. De har på grund av olika regler omfattande skyldigheter att sortera, lagra och transportera avfall. 8 Utan sådana skyldigheter för konsumenterna vore det mesta av avfallet i det närmaste värdelöst. I statliga utredningar och i miljöanalyser av avfallshantering värderas dock detta arbete till 0 kronor. Rimligtvis måste sådana kalkyler om avfallets värde ifrågasättas. Syftet är att förpackningarna ska återvinnas eller återanvändas av producenterna av den vara man köpt. Producenterna kräver därför dock utan lagstöd att hushållen ska tvätta förpackningarna och detaljsortera varje förpackning efter materialslag. Man vill härigenom förbättra kvalitén på det sorterade avfallet. En honungsburk ska tvättas ur och läggas i glasigloon medan locket, som är av metall, ska läggas i metallåtervinningen. Mjölkförpackningen ska diskas innan den läggs i pappåtervinningen. Detsamma gäller till exempel senapsburken och ketchupflaskan. Rengöringen sammanhänger främst med hygieniska krav i samband med mellanlagring. Om förpackningarna inte är rengjorda från matrester och annat, uppstår lukt- och råttproblem. Kraven på detaljsortering och rengöring är menar vi orealistiska ur ett konsumentperspektiv. Dessutom kan det vara tveksamt ur ett 8 jfr nedan avsnitt 4.4 om konsumentansvaret 9 miljöavgiften behandlas nedan i avsnitt 4.2 om producentansvaret miljöperspektiv. Om ett hushåll tvättar alla förpackningar före sortering, så går det åt mycket energi. Sorteringen förutsätter praktiska möjligheter Det påstås ibland att hushållen inte sköter sig. Man källsorterar inte tillräckligt noggrant och man lägger avfallet fel. De nedskräpade återvinningsstationerna är det vanliga exemplet på detta. Nedskräpningen beskrivs i allmänhet som effekten av för lite miljömedvetenhet hos konsumenterna. Detta har anses det lett till behov av övervakning genom vakter på återvinningsstationer och till och med övervakningskameror. Vi undrar om man inte gör en felaktig analys av problemet. Konsumenterna, som får allt längre gående krav på sig, måste ges bättre möjligheter att klara kraven. Om man vill att fru Andersson ska sortera bort sina söndriga lysrör och hopplösa hårtork från hushållssoporna, måste hon kunna lämna det i närheten av sin bostad eller invänta att någon kommer och hämtar. Avfallssorteringen förutsätter praktiska möjligheter att kunna lämna det sorterade avfallet inom rimligt avstånd från bostaden. Många saknar bil, inte minst i tätorter. Äldre personer har svårigheter att transportera sitt avfall längre sträckor. Det skulle därför behövas ett stort antal nya återvinningsstationer för att behålla de nuvarande kraven på sortering. Ur ett konsumentperspektiv finns det därför behov av fastighetsnära källsortering. Men vem ska betala för den? Är det konsumenten? Konsumenterna betalar en miljöavgift när de köper varor i handeln. Miljöavgiften ska täcka kostnaderna för att ta hand om dels resterna av varan när den är förbrukad och dels varans förpackning. 9 Den ska också täcka hela kostnaden för avfallshanteringen. Konsumenterna måste ha rätt att kräva att miljöavgiften för varje vara används så att avfallshanteringen av den varan i slutändan inte betalas 14 15

9 även via hyran eller skattsedeln. De flesta ägare av flerbostadshus har förståelse för hushållens problem med avfallshanteringen. Många fastighetsägare har därför frivilligt ordnat utrymmen för källsortering i sina hus. Detta innebär emellertid stora investerings- och driftkostnader, som i slutändan betalas av hushållen. Om investeringen för utrymmet och hyran av detta betalades av producenterna genom miljöavgiften, skulle en del problem gå att lösa. 2.3 Effektivitetsperspektivet Konsumenter och skattebetalare har rätt att kräva att avfallsfrågorna hanteras effektivt och fungerar väl i alla led. Bevarandet av en god miljö måste få kosta. Men effektivitet måste alltid vara en ledstjärna. Det påstås ibland att avfallshanteringen idag är mindre effektiv än den var för tio år sedan, när mycket gick till förbränning. Å andra sidan gick mycket avfall då även till deponi, vilket inte är någon bra lösning på avfallsfrågorna. Det har i debatten framkommit inte minst genom Valfrid Paulssons ovan citerade DN-artikel att energiåtervinning genom förbränning är ett effektivt sätt att återvinna avfall. Det är möjligt att det ur miljösynpunkt inte är likvärdigt med att återvinna själva råvaran. Men om man tillåter sig att vid sidan av miljöperspektivet även anlägga ett effektivitetsperspektiv vore det bättre att åtminstone på kort sikt utvinna energi ur avfallet genom att bränna det. För hushåll och fastighetsägare ökar kostnaderna med den alltmer ambitiösa miljöpolitiken som innebär sortering i allt fler fraktioner. Den förutsätter investeringar i nya soprum som dels ska ge förutsättningar för avancerad avfallssortering, dels tillgodose entreprenörers och fastighetsskötares krav på god arbetsmiljö. Den leder till att utrymmen som skulle ha kunnat användas för bostäder och lokaler måste tas i anspråk för sopsortering. Vi har beräknat att en ytterligare yta på minst 20 kvadratmeter måste utnyttjas för soprummen i varje fastighet. Enbart för Stockholms innerstad kommer därigenom en yta motsvarande 3000 lägenheter att behöva tas i anspråk. I många fall är det lokalytor som försvinner, men det innebär under alla omständigheter ett betydande inkomstbortfall för fastighetsägarna. Med en kvadratmeterhyra på 800 kronor skulle inkomstbortfallet uppgå till 1,4 miljarder kronor. Härtill kommer stora kostnader för investeringar. Sannolikt kommer kostnaden i slutändan att betalas av hushållen. Det borde finnas effektivare sätt att ordna avfallshanteringen i Stockholm. Det kommunala monopolet innebär i sig en risk för att effektiviteten blir eftersatt. Samordningsvinster när fastighetsägare gemensamt vill upphandla entreprenörer för avfallshantering motverkas. Miljöavgifterna ska täcka delar av kostnaderna för sortering Konstruktionen av miljöavgifterna förtjänar viss uppmärksamhet från effektivitetssynpunkt. Miljöavgifterna, som tas ut när konsumenten köper vissa varor, ska täcka kostnaderna för insamling och behandling av avfallet. Miljöavgiftens storlek bestäms av producenternas materialbolag. Dessa har sannolikt ett intresse av att avgifterna för förpackningarna hålls så låga att inte själva varan upplevs som dyr av konsumenten. Härigenom finns det en risk för att materialbolagen får in mindre intäkter än vad de behöver för att ordna en effektiv, estetiskt acceptabel och konsumentvänlig avfallshantering. Elektronikavfallet är sannolikt ett exempel där rätt miljöavgift på såld vara skulle kunna täcka kostnaden för insamlingen, men som idag inte gör det. 10 Miljöavgiften är dessutom tänkt som ett styrmedel för att åstadkomma ur miljösynpunkt bättre produkter. Såvitt vi förstår har denna 10 Miljöavgifterna behandlas också nedan under avsnitt

10 utveckling ännu inte kommit särskilt långt. Det kan också bero på att avgiften är för låg. För att insamlingen av förpackningar ska fungera har man lyft fram behovet av fastighetsnära källsortering. Det betyder i praktiken krav på att fastighetsägaren ska ta på sig ansvar för att ordna sorteringen i fastigheten. Om fastighetsägarna tvingas till detta, blir det i slutändan hyresgästerna som får betala två gånger för samma sak, dels i form av högre hyra, dels i form av miljöavgift när varan inköptes. Härtill kommer följande. Ett motiv för samhället att lägga ansvaret på producenterna genom materialbolagen har varit att skapa ett kostnadseffektivt insamlingssystem. En fullskalig återvinningsstation i varje fastighet innebär, som vi redovisade ovan, ett mycket dyrt insamlingssystem. Ur effektivitetssynpunkt måste man därför begränsa ambitionsnivån för insamlingen, både vad gäller närhet till hushållen och antalet fraktioner som ska sorteras. Sammanfattningsvis är det vår uppfattning att effektiviteten i sophanteringen måste förbättras, till exempel genom att fler insamlingsställen ordnas utan att för den skull finnas i varje fastighet och att miljöavgifterna sannolikt därför måste höjas. Effektivitetsperspektivet får inte heller komma bort i diskussionerna om förbränning av hushållsavfallet. 2.4 Det estetiska perspektivet Avfall förfular. Våra alltjämt rena städer och närmiljöer är resultatet av generationers strävan att hålla snyggt omkring sig. Lortsverige är förhoppningsvis något som vi har lagt bakom oss. Riskerna för att vi ska behöva gå omkring bland sopor på gator och torg som i mindre utvecklade delar av världen får väl bedömas som liten. Ändå är det med tungt hjärta som man numera ofta får se överfulla skräpcontainrar mitt i stan, glasskärvor och flygande papper på återvinningsstationer i vackra förorter och högar av burkar och kartonger lite överallt. Konsekvenserna, inte minst luktproblem och råttor, är allvarliga. Återvinningsstationer förfular. Vi har idag ca 120 återvinningsstationer i Stockholms innerstad som alltså ska betjäna hushåll, dvs mer än hushåll per återvinningsstation. Erfarenheten visar att detta är för få, men vi kan å andra sidan av estetiska skäl inte ha ett så stort antal återvinningsstationer som skulle behövas för att konsumenterna ska kunna klara av kraven på sortering. Det är inte som många tror kommunerna som ska se till så att återvinningsstationer hålls rena och snygga. Det har producenterna genom materialbolagen ansvar för 11. Enligt vår mening lever materialbolagen inte upp till sitt ansvar. Det finns för få stationer med hänsyn till nuvarande krav på sortering och de som finns sköts inte tillräckligt bra. Vilken slutsats ska man dra av detta? Vi menar att kraven på sortering av hushållsavfall måste anpassas till hushållens förutsättningar att sköta sina åtaganden. Vi tror att det är en förutsättning för att rimliga estetiska krav på vår närmiljö ska kunna tillgodoses. Vi menar att det finns ett samband mellan den tilltagande nedskräpningen och en brist på lojalitet mot avfallspolitiken. Många känner en stor misstro mot systemet. För att lösa detta krävs i varje fall på kort sikt att avfallssorteringen begränsas till vad som är absolut nödvändigt. Att lösa problemet med nedskräpning med hjälp av kontroller av olika slag går inte. Avfallssortering förutsätter en stor lojalitet med de uppsatta målen hos konsumenterna. Det kräver i sin tur att hushållen är väl informerade om målen med och kraven på sortering. Det kräver också att det finns realistiska möjligheter att lämna hushållsavfall på närbelägna insamlingsställen. Innan förutsättningarna är uppfyllda kan man inte ha en alltför långtgående sopsortering. 11 jämför nedan avsnitt

11 3. Hushållsavfallet vad är det? Allt som kommer in i våra hem kommer med tiden att bli avfall. Maten som vi köper i butiken innehåller förpackningar. Skal som vi tar bort och rester som vi inte äter blir avfall. Till våra hem köper vi tyger, möbler etc som går sönder eller som vi tröttnar på och därför blir avfall. Avfallet kan, beroende på material, storlek och karaktär, hänföras till flera olika avfallskategorier, som ska hanteras på olika sätt och med olika aktörer som ansvariga. Gränsdragningen mellan olika kategorier är ofta svår att göra. Detta innebär svårigheter vid sortering. Ibland får det också till följd att ansvaret för avfallet är otydligt. Avfall finns sedan 1999 definierat i 15 kap 1 miljöbalken. Definitionen överensstämmer med den definition som anges i EU:s ramdirektiv för avfall 12. Avfall definieras enligt detta direktiv som: Varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig med Avfallsdefinitionen innebär att även sådant som i dagligt tal inte betraktas som avfall, t.ex. skrotbilar, tidningspapper och överblivna stenmassor, är avfall i lagens mening. Avfall kan ju ha ekonomiskt värde, till exempel som råvara för träskiveindustrin, begagnade reservdelar, råvara för pappersindustrin och fyllnadsmaterial i vägar. Avfall måste hanteras. Med hantering av avfall avses i avfallsför /442EG, ändrat 1991/156/EG 20 21

12 ordningen insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall. Med bortskaffande avses bland annat deponering. Det som berör hushållen direkt är insamlingsdelen, men indirekt berörs de också av regler om transporter, återvinning och bortskaffande. Fastighetsägaren har inga lagliga skyldigheter att hantera hushållsavfall. Däremot kan de i vissa fall ha skyldighet att tillhandahålla utrymmen för hantering av avfall. Vi återkommer till frågan om ansvarfördelningen i följande avsnitt. Hushållsavfall Vad som utgör hushållsavfall framgår av miljöbalken 15 kap 2 där det sägs: Med hushållsavfall avses avfall som kommer från hushåll samt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet. Exempel på hushållsavfall är soppåsen från köket, torrsopor, latrin, slam från slamavskiljare, skrymmande avfall (möbler mm), läkemedelsrester, oljerester etc. Med jämförligt avfall menas avfall från industrier, affärer och likartade verksamheter som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål eller verksamhet uppehåller sig inom en lokal eller i en anläggning. Det kan vara avfall från personalmatsalar, restaurangavfall och toalettavfall. Med grovavfall avses sådant hushållsavfall som är skrymmande och inte ryms i en soppåse. Det kan vara gamla möbler som blir över efter en flyttning eller förpackningsmaterial till nya möbler. Det kan också vara en gammal TV eller andra större elektriska och elektroniska produkter. Enligt lag ska detta sorteras på olika sätt av hushållen 13. Vi anser att det utifrån ett fastighetsägarperspektiv är lämpligt att dela in hushållsavfallet efter sin karaktär i farligt avfall, brännbart avfall och icke brännbart avfall enligt följande: Farligt avfall Farligt avfall är skadligt för miljön och vår hälsa och måste därför samlas in och tas om hand på rätt sätt. Farligt avfall definieras genom en uppräkning av farliga egenskaper i avfallsförordningen 14. Vi har fört hit ytterligare några avfallskategorier, till exempel riskavfall från sjukvården. Men begreppet farligt avfall är otydligt och omfattar sannolikt en del ämnen som inte är särskilt farliga för miljön. Hur den enskilde konsumenten ska kunna veta om hans avfall utgör farligt avfall är ett problem. Exempel på farligt avfall hos hushåll i flerfamiljshus är > Batterier > Bränslen och oljeprodukter > Målarfärg, lack och lim > Produkter med kvicksilver och andra tungmetaller > Frätande ämnen > Gifter och bekämpningsmedel > Starka rengöringsmedel > Kyl- och frysskåp > Elektroniskt och elektriskt avfall > Riskavfall (avfall från hemsjukvården) > Radioaktivt avfall, till exempel vissa brandvarnare Miljöstationer är det vanligaste systemet för insamling av hushållens farliga avfall. De finns vanligen vid avfallsanläggningar och bemannade återvinningscentraler, men kan även vara placerade vid bensinstationer, lanthandlare och stormarknader. Andra sätt att samla in hushållens farliga avfall är batteriholkar, röda boxar och miljöbilar. I Stock- 13 jfr avsnitt bilaga 2 och 3 till avfallsförordningen (SFS 2001:1063) 22 23

13 holms kommun finns ett antal miljöstationer, som huvudsakligen ligger vid bensinstationer. Det betyder att det finns ganska få miljöstationer i innerstaden. Det finns även miljöstationer vid de tre återvinningscentralerna. I genomsnitt lämnas 2 kilo farligt avfall in per person och år i Sverige. Det finns särskilda bestämmelser för transport av farligt avfall som innebär att det bara får transporteras av den som har särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Farligt avfall bör inte mellanlagras i bostadsfastigheter. Grovsoprum, som är tillgängliga för alla boende, bör alltså inte användas för insamling av farligt avfall. Kommunerna har ansvaret för det farliga avfallet. I Stockholm finns för få insamlingsställen för miljöfarligt avfall. Brännbart avfall Att ta tillvara den energi som finns i avfallet genom förbränning är den vanligaste metoden för behandling av hushållsavfall i Sverige idag. Cirka 40 procent av hushållsavfallet tas tillvara på detta sätt. Värmen från förbränning av avfall täcker ungefär 10 procent av det totala fjärrvärmebehovet i Sverige. Förbränning av avfall är alltså en viktig energikälla i Sverige. Brännbart avfall är av mycket varierat slag. Några exempel: Plast finns i många olika former. Hushållen får in en mängd förpackningar i plast. Enligt särskilda bestämmelser ska hushållen sortera ut förpackningsplasten och förvara den för sig. All annan plast utgör en brännbar del av hushållsavfallet. Wellpapp och kartong är brännbart material. Men har det kommit till hushållet som förpackning, till exempel för mjölk eller skor ska det enligt lag sorteras ut och hanteras för sig. Om det kommit till hushållet på annat sätt än som förpackning ska det behandlas som brännbart material. Organiskt avfall är brännbart. Exempel på organiskt avfall är matrester och växtavfall, till exempel vissna krukväxter. Tidningar ska sorteras ut av konsumenten och insamlas av producenten, i detta fall Pressretur AB. Pappret går i retur till pappersbruken som råvara för nytt papper. Under många år har det inte funnits några svårigheter att avsätta returpappret varför konsumentvänliga system för insamling av papper etablerats. Tyvärr kommer dessa i vissa fall i strid med brandmyndigheternas tillsyn av fastigheternas brandskydd. Hushållen har ingen skyldighet att sortera ut textilier men det sker ofta ändå. Det finns en etablerad marknad för insamling och återvinning av textilier, främst kläder. Om konsumenten inte sorterar ut textilavfall är det en del i det brännbara blandavfallet. Icke brännbart avfall Det avfall som inte kan brännas är endast en mindre del av hushållsavfallet. Även delar av det icke brännbara avfallet kan återvinnas. Återstoden, restfraktionen, efter en sådan utsortering kommer att hamna på deponi. Miljömålet är att denna rest ska bli så liten som möjligt. För hushållen är det ofta svårt att bedöma om avfallet är brännbart eller ej. En resårmadrass ser brännbar ut eftersom den är klädd i tyg. Ur avfallssynvinkel består den emellertid främst av stålfjädrar varför den inte är brännbar. Metall i form av konservburkar är en relativt stor del av det icke brännbara hushållsavfallet. Konservburkarna är förpackningar och ska enligt särskilda bestämmelser sorteras ut av hushållen och hanteras som en särskild avfallsfraktion. Annan metall ska i några kommuner hanteras som egen fraktion.. Det bör nämnas att metall på ett enkelt sätt kan sorteras ut och återvinnas vid centrala återvinningsanläggningar. Kravet på hushållen att sortera metall i flera fraktioner är därför diskutabel

14 Brist på överskådlighet Vår genomgång ovan är inte komplett utan vill endast ge en bild av komplexiteten i de regler som styr hanteringen av hushållsavfallet. Regelsystemet är svårtillgängligt och uppdelat i ett stort antal författningar av olika dignitet. Bristen på överskådlighet sammanhänger också med att definitionerna av de olika avfallsslagen är otydliga och svåra att tillämpa. Varje kommun bestämmer dessutom över sitt hushållsavfall. Samordning mellan kommunerna saknas. Bristerna i överskådligheten har negativa effekter. Svårigheterna att diskutera avfallsfrågorna ökar. Möjligheterna att åstadkomma reformer minskar. Informationsinsatserna till konsumenterna försvåras och slutresultatet en fungerande avfallshantering blir sämre än det borde vara. Problemet blir än större av att ansvaret för hushållsavfallet är uppdelat på flera olika aktörer med oklara gränser. Detta problem behandlas i följande avsnitt

15 4. Ansvaret för hushållsavfallet En grundprincip är att den som skapar avfall har ett ansvar för det. I den nu lagda propositionen 15 föreslås att detta ansvar ska förtydligas och man inför därför begreppet avfallsinnehavare. Den som innehar avfall ska enligt förslaget se till att avfallet hanteras på ett hälso- och miljöriktigt sätt. Hur det nya begreppet ska kunna få den avsedda effekten står dock inte helt klart Ansvaret för det avfall som kommer ifrån hushållen i flerbostadshus överförs till primärt två aktörer. Kommunen är ansvarig för hushållsavfall i vilket innefattas även farligt avfall inklusive elektroniskt avfall. Producenterna av förpackningar och andra produkter är ansvariga för det avfall som omfattas av producentansvar. 16 Det betyder att olika sorters avfall hanteras utifrån olika lagstiftning och med olika utformning av ansvaret. Fastighetsägare till flerbostadshus har ingen skyldighet enligt lag att ta hand om hushållsavfallet. Det ansvaret delas av hushållen, kommunerna och producenterna. Många kommuner har emellertid i sina renhållningsordningar ålagt fastighetsägarna ett långtgående ansvar för till exempel sortering. Fastighetsägaren betalar dessutom för kommunens borttransport av avfallet. Vi hävdar att det ansvar för hushållsavfall som lagts på fastighetsägare av flerbostadshus genom renhållningsordningarna inte är i överensstämmelse med lag. Vem som får ansvaret för avfallet bestäms på sätt och vis av hushållet. Enligt lagstiftningen åligger det konsumenten att sortera ut förpackningar, tidningar etc och placera detta i producenternas insamlingssystem. Hushållen, de boende, har alltså ansvar för sortering i olika avfallsfraktioner. Om bostadsrättshavaren herr Johansson ändå inte sorterar ut en glasförpackning ur hushållsavfallet, blir den förpackningen kommunens ansvar i stället för producenternas genom materialbolagen. Ekonomiskt sett blir det stora skillnader beroende på hur herr Johansson sorterar. Hamnar glasburken i hushållsavfallet ökar kostnaden för fastighetsägaren, bostadsrättsföreningen (och därmed hushållen), som endast betalar för borttransporten av det osorterade hushållsavfallet och inte för det som sorterats. Producenten genom materialbolaget, går också miste om råvaran som glasburken utgör. Å andra sidan gör herr Johansson själv en tidsvinst genom att inte bära iväg burken till miljöstationen. Hur förhåller sig de olika aktörernas ansvar till varandra? Är det tillräckligt tydligt hur långt ansvaret sträcker sig? Kan det uppstå problem om ansvaret inte framgår klart? I följande avsnitt ska vi gå igenom de olika aktörernas ansvarsområden och försöka reda ut de grundläggande sambanden. 15 Prop.2002/03:117 sidan 47 ff 16 en sammanställning över de lagar och förordningar som styr avfallshanteringen finns på sidan

16 Uppdelningen av ansvaret mellan kommuner och producenter och de författningar som styr detta framgår mycket grovt av nedanstående bild. Producentansvar Förordningen (1997:185) om producentansvar Förpackningar Förordningen (1997:185) om producentansvar El o elektronik Förordningen(2000:208) om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter Tidningar Förordningen (1994:1205) om producentansvar för returpapper Hushållsavfall Miljöbalken 15 kap Avfallsförordningen (2001:1063) Kommunalt ansvar Kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner Batterier Förordningen (1997:645) om batterier Icke brännbart/ brännbart avfall Förordningen (2001:512) om deponering av avfall 4.1 Kommunernas ansvar Kommunerna har det övergripande ansvaret för hushållsavfallet. I den under våren 2003 lagda propositionen 17 framhålls, att det är viktigt att kommunerna även i fortsättningen ska ha det övergripande planeringsansvaret för allt avfall som uppkommer i kommunen. De kommunala renhållningsordningarna Den kommunala renhållningsskyldigheten finns inskriven i 15 kap 8 miljöbalken och avfallsförordningen. Där stadgas till exempel att 17 Prop.2002/03:117 sidan kap 10 miljöbalken och 15 avfallsförordningen 19 Stoppa sorteringshysterin Folkpartiets avfallspolitiska program för Stockholms stad 20 Utrednings-och statistikkontoret 2003 Avfallshanteringen i Stockholm och renhållningsförvaltningens service sid Farligt avfall Avfallsförordningen (2001:1063) kommunen svarar för att hushållsavfall transporteras bort till en behandlingsanläggning och att det återvinns eller bortskaffas. Borttransporten ska anpassas till de behov som finns hos olika slag av bebyggelse. Genom en särskild bestämmelse i miljöbalken, 15 kap 9, ges regeringen rätt att meddela föreskrifter om hanteringen av avfallet. Av bestämmelsen framgår också att denna rätt kan delegeras till kommunerna, vilket regeringen har gjort genom en bestämmelse i avfallsförordningen. Kommunerna ska, med stöd av rätten att meddela föreskrifter, i en avfallsplan och en kommunal renhållningsordning tala om vad som gäller för avfallshanteringen i kommunen. Kommunen ska till exempel bestämma hur hushållsavfall ska hanteras. Man kan säga att kommunens ansvar preciseras i den kommunala renhållningsordningen, men denna innehåller också annat av intresse. Stockholms stads renhållningsförvaltning har i ett förslag om ny renhållningsordning som f n (september 2003) behandlas i kommunfullmäktige föreslagit en bestämmelse, 12, som säger att fastighetsinnehavare ska sortera ut de olika avfallsslagen. Härigenom försöker kommunen överflytta ansvaret för soporna från hushållen, de boende, till fastighetens ägare. Sedan frågan om lagenligheten av en sådan bestämmelse ifrågasatts, har ärendet bordlagts. Vi återkommer till frågan om fastighetsägarnas ansvar nedan i avsnitt 4.3. Kommunens ansvar för farligt avfall Vi har ovan under avsnitt 3 redogjort för vad som kan räknas som farligt avfall. Kommunen har ett legalt ansvar för farligt avfall och för att ordna insamlingssystem för detta. 18 Av en rapport från Folkpartiet i Stockholm 19, som redovisar en undersökning från Utrednings- och statistikkontoret 20, framgår att hanteringen av farligt avfall fungerar dåligt i Stockholm

17 Endast var fjärde invånare i Stockholm uppger att någon gång har varit på någon av stadens miljöstationer under det senaste året. Var tredje boende i flerfamiljshus uppger att de överhuvudtaget inte har något farligt avfall och därför inte behöver lämna något ifrån sig. Det finns 20 miljöstationer i Stockholm. Det kan inte anses vara tillräckligt. Kommunen har ett ansvar för att insamla elektriska och elektroniska produkter från hushållen separat trots att detta omfattas av producentansvaret. Man delar därför på ansvaret. Kommunerna ordnar insamlingen av allt el-avfall från hushåll, men producenterna har skyldighet att återvinna det. Kommunerna ansvarar för borttransport av kasserade kyl- och frysskåp. De förs till anläggningar som tömmer dem på farligt innehåll. Cirka kyl- och frysskåp kasseras varje år. Metallen i kasserade kyl- och frysskåp återvinns. Det finns för få insamlingsställen av miljöfarligt avfall i Stockholms innerstad. Vi ifrågasätter därför om Stockholms stad lever upp till sitt ansvar. Kommunernas finansiering av avfallshanteringen Kommunernas avfallshantering av hushållsavfall bekostas med avgifter från fastighetsägarna s k renhållningsavgifter. Dessa ska grundas på självkostnad och likställighetsprincipen. Den betalas indirekt av hushållet som en del av hyran eller avgiften till bostadsrättföreningen. Avgifternas storlek och fördelningsnycklar mellan olika slag av hämtning beslutas av kommunfullmäktige i en kommunal renhållningsordning och i avfallstaxan. Renhållningsavgifterna används ofta som ekonomiska incitament för att styra avfallshanteringen. Avgiften för hushållsavfall inklusive skrymmande avfall för ett hushåll boende i flerfamiljshus i Stockholm, omräknat till en lägenhet på 70 m 2, har ökat från drygt 600 kronor år1999 till 1200 kronor år Renhållningsavgiften ska täcka kommunens kostnad för bland annat behållare, insamlingsarbete, gemensamma återvinningscentraler, hantering av hushållens farliga avfall, information och rådgivning samt planering, administration med mera. Med tanke på de brister som finns idag och de ökande ambitionsnivåerna får man räkna med att avgiften kommer att stiga ytterligare. En viktig fråga rör fastighetsägarens skyldighet att betala avgifter för hushållsavfallet. Frågan diskuteras nedan i avsnitt 4.3. Informationen Det har med rätta riktats stark kritik mot bristerna i informationen till hushåll och andra om hur avfall ska hanteras. Det är i det närmaste omöjligt för boende i Stockholms innerstad att få reda på var och hur man ska sortera. Svenska renhållningsverksföreningen har gjort ett försök att reda ut begreppen på sin hemsida Av den ovannämnda propositionen 22 framgår att regeringen avser att tydliggöra det kommunala ansvaret för informationen. Informationen bör enligt regeringen förbättras genom att innehålla anvisningar om hur sorteringen ska gå till samt var och varför sorteringen ska utföras. Det är en bra ambitionsnivå. Men bristerna i informationen sammanhänger i mycket hög grad med bristerna på struktur i definitioner och regelverk. Löser man inte det kan informationen inte bli förståelig. 21 uppgift från medlemmar hos Fastighetsägarna Stockholm 22 prop. 2002/03:117 sid

18 4.2 Producenternas ansvar Principerna och målen för avfall och avfallshantering tillkom genom riksdagsbeslut De bygger på EU-direktiv och är alltså inte endast en svensk företeelse. Avsikten är att producenterna ska ha ett ansvar för att ta hand om det avfall som uppkommer i produktionen. De viktigaste målsättningarna med producentansvaret är att 23 mängden genererat avfall ska minska mängden deponerat avfall ska minska energi- och materialsnåla varor ska utvecklas nedskräpningen ska minska mängden miljöskadliga ämnen i varor och avfall ska minska Producenterna har alltså fått ett ansvar för att ordna ett insamlingssystem för delar av avfallet. Däremot ställs inga krav på vilken kvalitet insamlingen ska ha, bortsett från att vissa mål angående volymer ska uppfyllas. Man har inte gett tydliga anvisningar om hur insamlingen ska gå till, till exempel att hushåll endast ska behöva gå en begränsad sträcka med sitt avfall, vilket vore rimligt. Bristen på precisering av producenternas ansvar är ett allvarligt problem, vilket uppmärksammats i propositionen 24. Regeringen påpekar där att producenterna är skyldiga att tillhandahålla lämpliga insamlingssystem så att hushållen kan sortera ut sina förpackningar etc. Någon precisering av vad som avses med lämpliga har inte gjorts trots att Naturvårdsverket har haft möjlighet att göra det, konstaterar regeringen. Vi vill understryka att det är viktigt att producentansvaret innebär ett kostnadsansvar. Kostnaderna för den mark och de lokaler som 23 SOU 2001:102 sid prop. 2002/03:117 sidan

19 behövs för insamling och sortering av avfallet måste ersättas av producenterna. Vad omfattar producentansvaret? Idag finns fem områden för producentansvar: förpackningar av olika materialslag, returpapper, däck, bilar och elektriska och elektroniska produkter. Ansvaret är lite olika utformat, men gemensamt är att producenterna ska ordna system för insamling och återvinning. Idag omfattas cirka företag av producentansvaret. För att det ska fungera i praktiken skapade industri och handel ett antal materialbolag för att hantera förpackningar: Svensk Glasåtervinning, Plastkretsen, Returwell, Svensk Kartongåtervinning och MetallKretsen. De fick i uppdrag att organisera och administrera insamlingssystem och säkerställa att förpackningarna återvinns. Tillsammans bildade de fem bolagen 1994 en paraplyorganisation Förpackningsinsamlingen och REPA-registret som en serviceorganisation. Regeringen sätter upp mål för återvinning för varje materialslag. Producenterna redovisar till REPA-registret hur mycket de producerar av varje materialslag samt hur stor del av producerade förpackningar som återvunnits genom insamlingen. Det är den metod med vilken man kan beräkna om materialbolagen uppfyller målen med producentansvaret. Ett exempel på mål för återvinning är att 70 procent av metallförpackningarna ska samlas in från hushållen. År 2002 samlades ton metallförpackningar in från hushållen vilket motsvarar 62 procent. De svenska målen är många gånger mer långtgående än EUs mål för återvinning. För metall är EUs mål att 50 procent ska återvinnas år Den 1 juli 2001 infördes producentansvar på elektriska och elektroniska produkter. Producentansvaret gäller för det el-avfall som lämnas in när man köper en ny produkt. Detta gäller både industrin och hushåll. Historiskt elektronikavfall från hushållen dvs de varor som inköpts tidigare ansvarar kommunerna för. El-kretsen, som hanterar elektriskt och elektroniskt avfall, är ett senare tillkommet materialbolag som numera ingår i paraplyorganisationen. Produkter som inkluderas i producentansvaret är till exempel spisar, tvätt- och diskmaskiner, handverktyg, trädgårdsredskap, IT-utrustning, telekomutrustning, TV, audio- och videoutrustning, kameror, klockor, spel, leksaker och ljuskällor. En del elektronikavfall omfattas inte av producentansvar. Utanför producentansvaret finns kyl och frys som även fortsättningsvis ligger helt inom kommunernas ansvarsområde. Returpapper, dvs tidningar och jourmaler, sköts av Pressretur AB. Förpackningsinsamlingens uppdrag är att samordna de materialbolagsfrågor som vinner på att samordnas. Det kan enligt Förpackningsinsamlingens hemsida, vara lokala etableringar och drift av återvinningsstationer, kommunavtal samt information om insamling och återvinning av förpackningar. Regeringen anser 26 att producentansvaret trots allt till stor del uppfyllt sina syften och inneburit en värdefull koppling mellan produkt och avfallshantering och att det därför bör kvarstå men utvecklas vidare. När det gäller ansvaret för förpackningar anser regeringen att det finns behov av att klargöra att producenterna är skyldiga att samla in allt avfall som utgörs av förpackningar. Detta innebär ingen ändring av miljömålet enligt regeringen. Man måste nog räkna med att denna formulering av avfallsmålet 25 Gemensam ståndpunkt (EG) nr 18/2003 antagen av rådet den 6 mars prop. 2002/03:117 sidan

20 i praktiken innebär ökande krav på hushållen. Detta förutsätter att hushållen ges förutsättningar att ta hand om och lämna från sig sorterat avfall. Så är inte förhållandena idag. Man måste därför enligt vår mening först ordna detta på ett för hushållen godtagbart sätt. Återvinningsstationer Materialbolagen ska se till så att det finns återvinningsstationer med insamlingskärl. Intentionerna var att återvinningsstationerna skulle ligga vid köpcentra o dyl. Men på många platser, till exempel i större städer är detta omöjligt. I allmänhet har man tecknat avtal med kommunerna i deras egenskap av markägare. För återvinningsstationen betalar materialbolagen viss hyra. De ska dessutom hålla rent runt återvinningsstationerna. På grund av svårigheter att få fram lämpliga återvinningsstationer på kommunal mark i större städer har återvinningsstationerna blivit färre än önskvärt. Detta borde ha lett till att materialbolagen istället försökt hyra utrymmen av fastighetsägare, men detta är mera ovanligt. Kanske förlitar man sig på att fastighetsägarna i stället ska tvingas att på egen bekostnad i sina fastigheter anordna insamlingsplatser, alltså tvång på fastighetsnära källsortering. Bristen på återvinningsstationer har blivit ett problem. Idag finns till exempel endast fyra insamlingsplatser för elektroniskt och elektriskt avfall i Stockholm. Enligt vår mening kan kraven på hushållen att sortera hushållsavfall inte få leda till en skyldighet för enskilda att transportera avfall långa sträckor. I Svensk byggnorm från år 1978 utgick man från ett längsta avstånd på 200 meter för hushållens transporter av avfall. Senare undersökningar har bekräftat att detta är en lämplig maxgräns. Vi menar att bristen på återvinningsstationer måste få till följd att hushåll i flerbostadshus tills vidare måste få ett begränsat ansvar för sortering av sina förpackningar. På längre sikt kan man överväga mer långtgående skyldigheter. Återanvändning Idén när man införde producentansvaret var att en del av avfallet efter sortering skulle ha ett sådant värde att det skulle uppstå en efterfrågan på det sorterade materialet och en möjlighet att avyttra det. Det har dock inte uppkommit sådana marknader för sorterat avfall på det sätt som man hoppades på. Exempel på system som faktiskt fungerar är pet-flaskor, aluminiumburkar och returglas, men i dessa fall bygger systemen på pant. Förhoppningen att man skulle kunna skapa en kretsloppsmarknad på marknadsekonomiska villkor har alltså med ett undantag inte förverkligats. Det enda fallet där återvinningen fungerar på marknadsmässiga grunder är returpapperhanteringen. Avfallshanteringen kan inte i övriga fall betalas av återanvändning av materialet eller av återvinning av råvaran. Producenternas miljöavgifter Vi har ovan under avsnitt 2.3 tagit upp några aspekter på miljöavgifterna. Bakgrunden är följande. För att uppnå självfinansiering av hanteringen tas en särskild miljöavgift ut när varan med förpackning säljs. Miljöavgiftens storlek beslutas av producenterna själva. Den ska täcka samtliga kostnader för insamling och hantering. Till kostnaderna hör även markhyra till kommunen för återvinningsstationerna. En speciell svaghet i systemet med miljöavgifter är att det inte finns någon obligatorisk skyldighet för enskilda producenter att delta i materialbolagens insamling och ta ansvar för materialbolagens verksamhet. Den som vill kan därigenom avstå från att lägga miljöavgift på den vara han producerar eller säljer