Med verkligheten som fiende eller bundsförvant? Om socialdemokratins återkomst i (o)möjligheternas värld

Transkript

1 Mars 2012 Harald Niklasson Med verkligheten som fiende eller bundsförvant? Om socialdemokratins återkomst i (o)möjligheternas värld För miljoner människor runt om i världen kom 2008 års finansiella härdsmälta och dess följder den Stora Recessionen att innebära en katastrof. De förlorade sina arbeten, sina hem, sina besparingar inför ålderdomen, sitt försäkringsskydd, sin trygghet. För dem blev vad som tidigare hade tett sig som verklighetsfrämmande mardrömmar plötsligt en mardrömsliknande verklighet. Hur kunde det gå så illa? Kan något likartat hända igen? Vi vet att det kommer att ta lång tid för USA, Europa och Japan att komma till rätta med sina kvarstående stora ekonomiska obalanser och problem i övrigt. Förhoppningsvis kommer den höga ekonomiska tillväxten i andra delar av världen att fortsätta under ett antal år framöver. Men vad händer om så inte blir fallet? Vad händer om exempelvis Kina och Indien börjar uppvisa kraftigt minskad tillväxt redan innan USA, EU och Japan kommit på fötter igen? I sin bok Fritt fall: Världsekonomin i kris (Leopard förlag 2011) skriver den framstående ekonomen och nobelpristagaren Joseph Stiglitz om den Stora Recessionen. Beteckningen den Stora Depressionen reserverar han för den av massarbetslöshet präglade 1930-talskrisen. Kommer vi att i en nära framtid få uppleva något som förtjänar beteckningen den Andra Stora Depressionen? Det tror jag inte. Men orolig är jag. Det vore fel att kalla Stiglitz för en olyckskorp. Hans bok är i första hand en analys av den Stora Recessionen: av dess innebörd, orsaker och konsekvenser. Han vill att vi ska lära av begångna misstag. Han är konstruktiv. Han pekar på vad som krävs för att vi ska slippa framtida kriser av likartade eller än värre slag. Det är inte för sent, säger han. Men orolig är han! Och jag måste medge att läsningen av hans bok inte har lindrat utan snarare underblåst min egen oro. För mig framstår många av hans till synes konstruktiva förslag som politiskt omöjliga: som oförenliga med hur de internationella politiska institutionerna och beslutsprocesserna i praktiken ser ut och fungerar. Se mig gärna som en olyckskorp. Jag hoppas innerligt, och tror, att mina farhågor ska visa sig oberättigade. Som jag ser det erbjuder Stiglitzs verklighetsbeskrivningar och analyser intressanta utgångspunkter för en diskussion kring den svenska socialdemokratins nuvarande problem och framtida möjligheter. Problemen är svåra och möjligheterna begränsade. Verkligheten är vår främsta fiende, sa Olof Palme. Politik är att vilja, sa han också. Vi får inte tappa bort vare sig den ena eller den andra av dessa båda insikter. Till dagens svenska verklighet hör såväl hög arbetslöshet som stora och ökande klyftor mellan individer och grupper. Varför har det blivit så? Somliga inbitna 1

2 socialdemokraters automatsvar blir att det beror på att Sverige sedan hösten 2006 haft en borgerlig regering. Då glömmer de dels hur motsvarande förhållanden såg ut år 2006, efter tolv år av socialdemokratiskt styre, dels att den Stora Recessionen skulle ha inträffat också om den svenske finansministern hade hetat Östros i stället för Borg. Vad som hände 2008 och därefter gav oss en påminnelse om i hur hög grad den svenska ekonomin och därmed svenska regeringars möjligheter att uppnå eftersträvansvärda mål är beroende av vad som händer i vår omvärld. Innan jag fastnar på den svenska politiska arenan vill jag ägna en stund åt en kritisk granskning av mångas benägenhet att se den Stora Recessionen såsom orsakad av vissa identifierbara makthavares eller inflytelserika aktörers ansvarslösa beteenden. 1. Vårt behov av syndabockar Katastrofer brukar utlösa ett sökande efter syndabockar. Vilka var det som genom sina beteenden orsakade den Stora Recessionen? Till dem hör uppenbarligen inte vare sig Anders Borg eller några andra svenska politiker. Giriga spekulanter? Till de ofta utpekade hör bankerna eller mer generellt aktörerna på de finansiella marknaderna. Det var, sägs det, deras skamlösa girighet som på olika vägar kom att resultera i den Stora Recessionen. Man kan invända att merparten av dem agerade inom ramen för ett ekonomiskt system, som bygger på girighet som en central drivkraft. Kapitalägarna förväntas välja de placeringar som ger störst avkastning. Företagen förväntas stäva efter maximal vinst och de enskilda medborgarna efter att få det så bra som möjligt för egen del. Sådan är den kapitalistiska marknadsekonomin. Där finns vinnare och förlorare, rika och fattiga, slott och kojor, överflöd och misär. I vårt sökande efter syndabockar får vi dock inte glömma existensen av politik. Några renodlade kapitalistiska marknadsekonomier finns inte, inte heller några renodlade planekonomier. Betraktar vi den svenska modellen och dess konsekvenser kan vi säga: Sådan är den svenska blandekonomin. Efter att ha läst Stiglitzs Fritt fall och hans tidigare utgivna bok Fungerande globalisering (Bokförlaget Daidalos 2007) kan vi säga: Sådan är den nuvarande ekonomiska världsordningen. Marknaderna för varor, tjänster och kapital är globala. I de skeenden i USA som ledde fram till den Stora Recessionen fanns inslag av ekonomisk brottslighet. De som ägnat sig åt sådant, eller åt ett djupt omoraliskt utnyttjande av befintliga kryphål i lagen, får finna sig i att bli utpekade som syndabockar. Brottlighet måste bestraffas och omoraliska beteenden avslöjas och skambeläggas. Men merparten aktörer på de finansiella marknaderna har trots allt hållit sig inom ramen för det tillåtna och accepterade. Varför skulle deras girighet vara mer skamlig än din eller min? Det är inte de som skrivit lagarna och utformat spelreglerna. Mot den bakgrunden kan vi identifiera ytterligare två grupper av tänkbara syndabockar: politikerna och nationalekonomerna. Dogmatiska politiker? 2

3 Vad vi i första hand bör rikta sökarljuset mot är bristfälligheter i våra ekonomiska och sociala system. Nåväl, då är det politikerna som vi bör skjuta in oss på, tänker förstås många. Visst, det är de som skapat de befintliga regelverken. Stiglitz ser uppkomsten av den Stora Recessionen som något som politikerna dessförinnan hade bäddat för. Efter en lång period av långtgående avregleringar och privatiseringar baserade på en dogmatisk övertro på marknadernas självreglerande förmåga har ramarna för det tillåtna och accepterade efter hand kommit att inrymma allt mer av ur samhällsekonomisk och social synpunkt skadliga beteenden. Den som vill träda till politikernas försvar kan göra detta på sätt som liknar det nyss framförda försvaret av spelarna på de finansiella marknaderna. Vid varje tidpunkt är den enskilde politikern underkastad en rad då etablerade spelregler och maktstrukturer. Han eller hon är hänvisad till att agera inom ramen för vad som för tillfället är politiskt möjligt. Det brukar ju ibland sägas att politik är det möjligas konst. I spelet mellan olika intressen och deras mer eller mindre inflytelserika företrädare blir utrymmet för sakliga argument och vidsynta analyser milt uttryckt tämligen så begränsat. I såväl USA som många andra länder präglas den ekonomisk-politiska debatten av starka motsättningar mellan dem som vill minska och dem som vill öka inslaget av politik i de befintliga blandekonomierna. Låt mig en smula provisoriskt karaktärisera de förra som marknadsliberaler och de senare som interventionister. De senare framhåller existensen av betydande marknadsmisslyckanden och av ett motsvarande behov av regleringar och offentligt bedrivna eller finansierade verksamheter. De förra pekar på förekomsten av stora politikmisslyckanden och framhåller marknadernas självreglerande förmåga. I Sverige, där inslaget av politik i den nationella blandekonomin är jämförelsevis stort, är motsättningarna mellan marknadsliberaler och interventionister långt mindre polariserande och handlingsförlamande än vad de för närvarande tycks vara i USA. Till detta ska jag återkomma. Trångsynta nationalekonomer? Såväl marknadsliberaler som interventionister kan hitta stöd för de egna bedömningarna och ställningstagandena hos professionella nationalekonomer. I Fritt fall ägnar Stiglitz ett långt kapitel åt en kritisk granskning av nationalekonomernas roll som leverantörer av förment vetenskapliga underlag för politiska åtgärder, exempelvis avregleringar och privatiseringar. Åstadkommandet av en väl fungerande samhällsmodell med en klar och ändamålsenlig roll- och ansvarsfördelning mellan olika aktörer kräver, menar han, en reformering av den nationalekonomiska vetenskapen. Även bland nationalekonomerna finns en ofta ganska så tydlig skiljelinje mellan markandsliberaler och interventionister. Under de senaste årtiondena har de förra förstärkt sina inomvetenskapliga positioner. Detta återspeglas i de begrepp, teorier, modeller och metoder som återfinns i de i dag världsledande läroböckerna i nationalekonomi ( Economics ) och som för Stiglitz framstår som baserade på i många avseenden grovt orealistiska och därmed missledande förutsättningar. I den mån politikerna har byggt sitt agerande på där funna synsätt och argument är det inte de utan snarare nationalekonomerna som bör utnämnas till syndabockar, när den 3

4 förda politiken visat sig ge upphov till inte bara ekonomisk ineffektivitet och ökande klyftor mellan individer och grupper utan också förödande makroekonomiska kriser. Stiglitzs grundläggande synsätt är att en väl fungerande blandekonomi måste inrymma ett stort inslag av politik men också att en ändamålsenlig politik måste ta sikte på skapandet av väl fungerande marknader. Många ser honom som en utpräglad interventionist. Han menar att många av de på senare år genomförda avregleringarna och privatiseringarna har varit baserade på orealistiska förhoppningar om uppkomsten av en effektivitetsgenererande konkurrens mellan olika leverantörer av de aktuella produkterna, exempelvis finansiella tjänster (sätt att spara och låna), försäkringar, utbildningar, vård och omsorg, läkemedel, kommunikationer, etc. Ofta har det handlat om en oförmåga att inse betydelsen av och hantera den i sådana sammanhang så betydelsefulla informationsproblematiken. I detta avseende kan Stiglitz hänvisa till bland annat sin egen nobelprisbelönande forskning kring konsekvenserna av ofullständig och framför allt ojämnt fördelad ( asymmetrisk ) information. Den information som de olika aktörerna har tillgång till är mycket ofta högst bristfällig. Men somliga vet mer eller mindre än andra. Sådant bäddar för grova marknadsmisslyckanden. Men för de politiker och ekonomer i det interventionistiska lägret, som till skillnad från Stiglitz tenderar att blunda för den uppenbara förekomsten av också politikmisslyckanden, kan han te sig som en marknadsliberal. Efter att tidigare ha argumenterat mot utnämningen av först spelarna på de finansiella marknaderna (förutom dem som brutit mot gällande spelregler) och sedan politikerna (förutom de uppenbar korrupta) till syndabockar, tycks jag nu ha börjat skjuta in mig på nationalekonomerna. Men också detta framstår, vid närmare eftertanke, som tämligen så missriktat. Få ledande nationalekonomer ingen av dem som jag själv läst och försökt förstå kan anklagas för att i sin verksamhet som forskare ha varit uppenbart intellektuellt ohederliga. Nationalekonomerna är ofta oense om vilka teorier eller metoder eller verklighetsbeskrivningar som är mest rättvisande och fruktbara, men de vapen som kommer till användning i motsvarande strider är i allmänhet tämligen så blanka. Vad den enskilde nationalekonomen skriver i sina vetenskapliga publiceringar eller läroböcker blir alltid föremål för ingående granskning av hans eller hennes kolleger. Samtidigt är det få nationalekonomer förunnat att åstadkomma mer än högst marginella bidrag till den ständigt pågående utvecklingen av den högst ofullgångna nationalekonomiska vetenskapen. Det centrala problemet är att de redskap för analys och förståelse av samhälleliga förhållanden, orsakssamband och problem, som den vetenskapen tillhandahåller, är och förblir högst bristfälliga. Motsvarande kan som jag ser det med än större rätt sägas om de övriga samhällsvetenskaperna, säg statsvetenskap och sociologi. Låt oss nu efter detta ofruktbara sökande efter syndabockar återvända till mina inledningsvis nämnda farhågor för att vi kan vara på väg mot en världsomspännande depression. Jag lider hellre av vad som förhoppningsvis är verklighetsfrämmande mardrömmar än låter mig vaggas till sömns av vad som kan komma att visa sig vara ett orealistiskt önsketänkande. 2. Makroekonomisk politik i en djup recession För Sverige kommer en förnyad stor global recession eller i västa fall en depression av 1930-talskaraktär att medföra en kraftigt minskad efterfrågan på svenska 4

5 exportvaror och en snabbt ökande arbetslöshet. Förutsatt att inflationen inte ligger alltför långt över två procent kommer Riksbanken att svara med räntesänkningar. Eftersom vad vi här föreställer oss är en djup och långvarig global lågkonjunktur kommer Riksbankens möjligheter att på detta sätt stimulera den svenska ekonomin att snart nog vara uttömda. Somliga socialdemokrater kommer att börja ropa på en expansiv finanspolitik, exempelvis större bidrag till kommunerna, ökade investeringar i infrastruktur och fler platser i rejäla arbetsmarknadsutbildningar. Borg och Reinfeldt kommer att iaktta ansvarsfull försiktighet med sådant och prioritera ordning och reda i statens finanser. Låt mig än en gång erinra om att vad vi har för ögonen är en tänkt framtida kris, som innebär att mina och andra olyckskorpars farhågor har besannats. Än en gång har miljoner maktlösa människor runt om i världen drabbats av vad för dem är en katastrof. En rad centralbanker i de krisdrabbade länderna eller valutaområdena har i likhet med Riksbanken svarat med räntesänkningar. Deras respektive styrräntor har så småningom blivit praktiskt taget lika med noll. Trots detta är den kvarstående arbetslösheten förfärande hög. Den Andra Stora Depressionen står för dörren. Det låter sig förstås sägas att uppkomsten av denna mardrömsliknande verklighet borde ha förhindrats, men när den nu blivit ett faktum, vad kan och bör då göras? Jag tror nog att merparten såväl politiker som ekonomer håller med om att vad som i ett sådant tänkt läge bör komma till stånd bättre sent än aldrig! är en global keynesiansk efterfrågestimulans, det vill säga en globalt samordnad expansiv finanspolitik. Varför kan inte Sverige satsa på en sådan expansiv politik på egen hand utan att bry sig om hur andra länder agerar? Svaret är att om inte också andra länder slår in på samma väg så kommer endast en begränsad andel av den ökning av antalet jobb, som den svenska regeringen åstadkommer, att återfinnas i Sverige, som samtidigt drar på sig stora underskott i dels den statliga budgeten, dels bytesbalansen via ökad import. Det förstnämnda leder till en ökande statsskuld och det sistnämnda till en ökning av Sveriges nettoskuld gentemot omvärlden. Detta bäddar för framtida problem. Verkligheten är en svår fiende. Om EU lyckas åstadkomma en expansiv finanspolitik i alla sina medlemsländer utan att likartade satsningar kommer till stånd i ekonomiskt tungt vägande länder i resten av världen, kommer följderna för EU i sin helhet att bli av samma slag som dem vi nyss hänförde till Sverige. Men konsekvenserna för varje enskilt EU-land, exempelvis Sverige, blir fördelaktigare än om landet i fråga är ensamt om att föra en expansiv politik. Borgs förmodade ovilja att satsa på en ensidigt svensk efterfrågestimulans innebär alltså inte nödvändigtvis att han är obenägen att medverka i genomförandet av ett EU-gemensamt stimulanspaket. Men att konstruera och sjösätta ett kraftfullt sådant paket är lättare sagt än gjort. Då tänker jag dels på hur EU:s regelverk, institutioner och arbetssätt för närvarande ser ut, dels på existensen av stora EUinterna obalanser och därmed sammanhängande intressemotsättningar mellan de olika medlemsländerna. Dessutom kommer nog en del av de ledande europeiska politikerna att säga att de är beredda att satsa på en starkt expansiv finanspolitik endast om övriga ekonomiskt tunga länder eller grupper av länder i världen gör detsamma. 5

6 Om det är svårt att åstadkomma en EU-gemensam expansiv politik så är det än svårare att konstruera och sjösätta en globalt samordnad sådan satsning. Marknaderna för varor, tjänster och kapital har globaliserats men någon motsvarande, långtgående globalisering av den ekonomiska politiken finns inte. De för detta behövliga ekonomiska och politiska institutionerna lyser med sin frånvaro. Vad som finns är ett komplicerat samspel mellan olika länder eller grupper av länder, ofta kanaliserat via en rad trots allt existerande internationella organisationer. Må så vara att detta samspel ibland har resulterat i betydelsefulla internationella överenskommelser och konventioner, exempelvis sådana som syftat till globala marknadsliberaliseringar, men vi har också sett åtskilliga exempel på hur internationella förhandlingar kan köra fast på grund av oöverstigliga intressemotsättningar mellan de involverade parterna. Vad som hittills har åstadkommits i form av en globalt samordnad miljöpolitik är skrämmande otillräckligt i förhållande till det uppenbara behovet av en sådan. I fråga om exploateringen av betydelsefulla och globalt ojämnt fördelade naturtillgångar har vi sett hur frånvaron av internationella överenskommelser har medfört såväl kvarstående protektionism som förödande geopolitisk maktutövning. Ytterligare ett av många andra nämnbara exempel på konsekvenserna av bristfällig global samordning erbjuds av svårigheterna att åstadkomma en välmotiverad, internationellt tillämpad beskattning av kapital, kapitalinkomster och finansiella transaktioner. Enskilda länder eller grupper av länder tenderar att använda sig av låga sådana skatter som ett medel i konkurrensen om internationellt rörliga verksamheter och kapitaltillgångar. En globalt samordnad ekonomisk politik borde förstås komma till stånd redan innan världsekonomin återigen hamnar i diket med förfärande konsekvenser för många av passagerarna. I frånvaro av ett sådant gemensamt, förebyggande agerande av vad Stiglitz efterlyser återstår bara att hoppas på att det ska visa sig att vi olyckskorpar oroat oss i onödan. Men vår oro är mer vidsynt än så! (Jag kom att tänka på hur Karl och Linus alla känner väl till serien Snobben står och hänger vid ett staket och ser oroliga ut. Viola dyker upp. Hon frågar vad det är som de är så oroliga för. Framtiden, säger Karl, allt möjligt, inget särskilt. Linus förtydligar: Vi har en mycket vidsynt oro. ) 3. Ökande klyftor Det är fler än vi notoriska pessimister som förfäras över de i Sverige och många andra länder ökande klyftorna mellan individer och grupper i fråga om såväl inkomster och förmögenheter som upplevd social och ekonomisk trygghet. Det finns anledning att tro att denna olycksaliga och sönderslitande utveckling i betydande grad sammanhänger med den så kallade globaliseringen, som bland mycket annat inneburit långtgående avregleringar av de internationella marknaderna för varor, tjänster och kapital. En av konsekvenserna har blivit att de lågutbildade och lågavlönade i de rika länderna mött ökad konkurrens från sina kolleger i andra och fattigare länder. Samtidigt har produktionen i de förra länderna förskjutits i riktning mot en ökad specialisering på jämförelsevis kapital- och kunskapsintensiva varor och tjänster. Mot den bakgrunden ter det sig föga förvånande att utvecklingen i dessa länder kommit att präglas av ökande inkomst- och förmögenhetsklyftor mellan å ena 6

7 sidan kapitalägarna och de välutbildade och å andra sidan de egendomslösa och lågutbildade. Samtidigt har bland annat den nämnda internationella skattekonkurrensen medfört att det blivit allt svårare för Sverige och andra länder att finansiera dels sina ambitiösa välfärdssystem, dels olika slag av sysselsättningsfrämjande åtgärder, inklusive en aktiv arbetsmarknadspolitik värd den beteckningen. Detta har gått ut över dem som drabbats av arbetslöshet eller sjukdom eller som på andra sätt haft otur i livet, kanske redan från födseln. Vi får dock inte glömma att myntet har en framsida: De internationella marknadsliberaliseringarna har medfört förbättrade levnadsvillkor för miljoner och åter miljoner mycket fattiga människor i stora delar av världen. Om den effekten kvarstår om den fortsatta globaliseringen inte kommer på avvägar! är vad som har åstadkommits något i högsta grad önskvärt: ökad global rättvisa. Den bedömningen kvarstår även om en bieffekt har blivit och förblir minskad jämlikhet i de redan rika länderna. De som där i ett nationellt perspektiv har det jämförelsevis dåligt har det i ett globalt perspektiv jämförelsevis bra. (Somliga ogillar relativiseringar av begrepp som rättvisa eller jämlikhet men den attityden finner jag föga fruktbar.) I sin bok Fungerande globalisering hävdar Stiglitz att åstadkommandet av en uthålligt välsignelsebringande inklusive fortsatt rättviseförstärkande ekonomisk världsordning baserad på väl fungerande internationella marknader förutsätter den samtidiga existensen av något som i dag saknas: en kraftfull och ändamålsenlig internationalisering av den ekonomiska politiken. I frånvaro av det sistnämnda kan de önskvärda effekterna av de genomförda och fortsatta globala liberaliseringarna gå förlorade samtidigt som de inte önskvärda bieffekterna blir många och med tiden allt starkare. Dit hör växande klyftor mellan dem som i olika avseenden har tur eller otur här i livet, en grov misshushållning med ändliga naturtillgångar, en ödesdiger miljöförstörelse och en hänsynslös exploatering av maktlösa människor, som ställs inför valet mellan fattigdom till följd av arbetslöshet och fattigdom till följd av låga löner. Dessutom vet vi vid det här laget att oreglerade internationella marknader kan ge upphov till en inte minst för de fattigaste länderna förödande ekonomisk instabilitet. Förhoppningar om att den av Stiglitz och andra efterlysta reformeringen av den ekonomiska och sociala världsordningen ska komma till stånd i en nära framtid ter sig för mig som uttryck för ett verklighetsfrämmande önsketänkande. Men möjligheternas värld är kanske större än vad vi olyckskorpar tror. Jag hoppas innerligt att så ska visa sig vara fallet. Och att vår svenska regering i sitt agerande på alla de internationella arenor, som den har tillgång till, ska bidra till ett framtida möjliggörande av sådant som i dag ter sig omöjligt. Efter att ha uttalat den förhoppningen kommer jag fortsättningsvis att vistas på den svenska politiska arenan. 4. Landet Lagom Jag skrev för en stund sedan att motsättningarna mellan marknadsliberaler och interventionister är långt mindre polariserande och handlingsförlamande i Sverige än vad de för närvarande tycks vara i USA. I fråga om de centrala inslagen i den svenska samhällsmodellen finns i dag en märkligt hög grad av samförstånd mellan de två dominerande politiska partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, åtminstone i deras retorik. 7

8 Orsakerna till detta är förstås att söka i det historiskt förflutna. Där hittar vi, i närtid, Moderaternas beramade så kallade kursomläggning i god tid före valet Den innebar en förflyttning bort från tidigare intagna, tämligen så tydligt deklarerade marknadsliberala positioner i riktning mot ett accepterande av en rad fundamentala inslag i den av tidigare socialdemokratiska regeringar etablerade svenska samhällsmodellen. Motsvarande byte av retorik kunde ibland te sig en smula komisk: Det var inte alltid så lätt för inbitet högersinnade moderater att plötsligt börja tala väl om fackföreningar, kollektivavtal, arbetsrätt, socialförsäkringar, skattefinansierad vård och omsorg och andra företeelser, som de vant sig vid att se som uttryck för en olidlig socialdemokratisk hegemoni. I den mån Moderaterna genom sin tydligt markerade kursomläggning har bidragit till åstadkommandet av det i Sverige numera rådande samförståndet i fråga om vad som utgör grundvalarna för och de bärande väggarna och bjälklagen i det svenska samhällsbygget har de gjort sig förtjänta av ett stort fång röda rosor. (De har dock hittills avstått från att ta steget fullt ut och byta namn till Socialmoderaterna). Men också Socialdemokraterna borde få en blomsterkvast, fast i olika nyanser av blått. Också de har ändrat färdriktning. Tillsammans har deras många återkommande kursjusteringar resulterat i en nog så remarkabel avvikelse från den kurs partiet höll för något eller några årtionden sedan. Ofta har motsvarande reformer karaktäriserats som avregleringar, liberaliseringar, privatiseringar, decentraliseringar, nedskärningar, besparingar och så vidare. För många inbitna socialdemokrater har detta tett sig som en serie svåracceptabla förflyttningar bort från traditionell socialdemokratisk politik i riktning mot ett accepterande av marknadsliberala recept. Mot den bakgrunden är det föga förvånande att en konsekvens av Moderaternas plötsliga kursomläggning inför valet 2006 blev en för Socialdemokraterna svårhanterlig utsuddning av de för väljarna synliga skillnaderna mellan en socialdemokratisk (lagom moderat) och moderat (lagom social) politik. Myter och realiteter? Det är förstås svårt att bedöma hur utvecklingen i Sverige under de allra senaste åren skulle ha sett ut, om valet 2006 hade resulterat i ett fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Min egen bedömning är att den utvecklingen skulle ha blivit i stort sett densamma som den faktiskt observerade. Då tänker jag i första hand på sådant som sysselsättningen, arbetslösheten, tillväxten, räntenivån, inflationen och statsfinanserna. I dessa avseenden framstår den svenska ekonomin i dag och i ett internationellt perspektiv som jämförelsevis stark. Föreställningen att detta är den borgerliga regeringens förtjänst är en myt, som det förstås ligger i borgerlighetens intresse att omsorgsfullt odla och befästa. Inför valet 2006 beskrev ledande borgerliga politiker det då rådande tillståndet i Sverige som präglat av massarbetslöshet och ett gigantiskt utanförskap. Om den beskrivningen var berättigad då så är den det förvisso också i dag! Detta faktum har dagens borgerliga makthavare lyckas rätt bra med att förtränga. De har bytt språkbruk. 8

9 Hur är det med den av många socialdemokrater odlade föreställningen att ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav skulle ha resulterat i en jämnare fördelning av bland annat inkomster och förmögenheter än den som vi i dag ser? Är också detta en myt? För egen del ser jag det som ett obestridligt faktum att det borgerliga maktövertagandet gått ut över de medborgare som har det allra sämst, i synnerhet de arbetslösa eller sjuka, och samtidigt gynnat i första hand dem som har det allra bäst. Från den utgångspunkten betraktar jag det inträffade maktskiftet som djupt beklagligt. Till bilden hör att försämringarna för de arbetslösa eller sjuka har medfört ökad otrygghet också för dem som för tillfället är friska och i arbete. Alla vet att de själva eller deras närstående när som helst kan drabbas av allvarliga sjukdomar eller förr eller senare hamna i arbetslöshet. Samtidigt måste vi komma ihåg att utvecklingen i riktning mot ett alltmer splittrat och ojämlikt samhälle började göra sig gällande långt före valet Den med tiden efter Sovjetunionens sammanbrott alltmer långtgående globaliseringen har inneburit drastiska förändringar av vad våra svenska regeringar har möjlighet att åstadkomma. De internationella liberaliseringarna, i förening med det snabba införandet runt om i världen av revolutionerande ny teknologi, har medfört ett stort bortfall av tidigare befintliga, relativt enkla arbeten och en samtidig tillkomst av nya, mer kunskapskrävande och för många av de arbetslösa svåråtkomliga arbeten, främst av typen avancerade tjänster. Konsekvensen av allt detta har blivit en kraftig ökning av den över en konjunkturcykel genomsnittliga arbetslöshetsnivån. Arbetslösheten under en nutida högkonjunktur är långt högre än vad den för några årtionden sedan var under en dåtida lågkonjunktur. Den höga arbetslösheten i förening med att samhället i en rad avseenden blivit mer heterogent har tagit sig uttryck i ökande svårigheter att uppnå fördelningspolitiska mål eller något annorlunda uttryckt i en skärpning av den alltid kännbara konflikten mellan å ena sidan mål som ekonomisk effektivitet eller hög tillväxt och å andra sidan mål av typen jämlikhet eller rättvisa. Vid valet 2006 hade den utvecklingen tillsammans med Moderaternas kursomläggning försatt socialdemokratin på defensiven. Att Socialdemokraterna hade fog för påståendet att det var de som i det förflutna hade skapat grundvalarna för den av Moderaterna övertagna och uttryckligen hyllade svenska samhällsmodellen hjälpte föga, än mindre att de kunde peka på sin kraftfullt genomförda sanering av den svenska ekonomin efter den djupa krisen under det tidiga 1990-talet. Sådana resonemang framstod för väljarna som defensivt tillbakablickande. Frukterna av Socialdemokraternas saneringspolitik i form av en jämförelsevis stark svensk ekonomi, inklusive ordning och reda i statens finanser, kom att tillfalla den tillträdande borgerliga regeringen. Socialdemokraternas möjligheter att inför valet 2010 återupprätta sin identitet som ett parti med en offensivt framåtblickande och för väljarna begripig och attraktiv politik försvagades, för att inte säga försvann, i och med bildandet av den röd-gröna alliansen. Socialdemokratins ansvar År 2014 kommer det svenska samhället knappast att vara mindre ojämlikt, orättvist och otryggt än vad det var 2010, då det var mer ojämlikt, orättvis och otryggt än Är detta en följd av de borgerliga valsegrarna 2006 och 2010? Mitt eget svar blir: Ja, i viss mån, men inte enbart. Vi får inte glömma det nyss påpekade: att 9

10 utvecklingen i riktning mot ett mer ojämlikt samhälle började göra sig gällande långt före Annorlunda uttryckt: År 2006 var det svenska samhället mer ojämlikt, orättvist och otryggt än vad det var, säg, Socialdemokraterna bär ett tungt ansvar för vad som hände i Sverige från början av 1980-talet och fram till valet år 2006, inklusive för uppkomsten av den djupa talskrisen. Mot slutet av 1980-talet hade den då befintliga svenska samhällsmodellen gått i baklås, blivit omöjlig att långsiktigt upprätthålla. Regeringen Bildt, som tillträdde 1991, fick ta den stora stöten, låt vara med benäget bistånd av den socialdemokratiska oppositionen. Sedan, efter valet 1994, blev det Socialdemokraterna som fick ta hand om den fortsatta saneringen av de offentliga finanserna och om återupprättandet av en långsiktigt konsistent svensk samhällsmodell. Inför valet 2006 kunde regeringen Persson med fog hävda att den förda politiken i många avseenden varit framgångsrik, i varje fall med beaktande av hur utgångsläget hade sett ut. Men målet full sysselsättning var långt ifrån uppnått, låt vara att alla prognoser pekade på en snabbt ökande sysselsättning och fallande arbetslöshet. Saneringspolitiken hade resulterat i ordning och reda i statens finanser men samtidigt medfört vad många väljare uppfattade som markanta avvikelser från traditionell socialdemokratisk välfärds- och sysselsättningspolitik. Därmed och efter Moderaternas byte av gångkläder och make up låg det politiska mittfältet öppet för en skickligt genomförd borgerlig offensiv. 5. Med verkligheten som fiende eller bundsförvant? Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål. Så står det i partiprogrammet. Dessvärre har Socialdemokraterna blott alltför ofta fått erfara att politiska åtgärder, som är tänkta att fungera som steg på vägen mot detta överordnade mål, kan ge upphov till oönskade och nog så påtagliga bieffekter. På motsvarande sätt torde den nuvarande borgerliga regeringen vid det här laget ha insett att dess politik försämrade villkor för de arbetslösa och sjuka, skattesänkningar för de mest förmögna och för dem som arbetar, en rad missriktade avregleringar och privatiseringar, med mera har medfört inte bara uppenbara orättvisor och växande klyftor utan också ekonomisk ineffektivitet. Socialdemokratin och borgerligheten har en gemensam fiende: Verkligheten. Inför valet 2014 måste Socialdemokraterna göra verkligheten till sin bundsförvant. Detta förutsätter att deras partiledning har förmågan att utveckla ett handlingsprogram, som i jämförelse med det borgerliga alternativet ligger i merparten väljares i första hand merparten löntagares intresse. Jag skrev merparten och inte alla. Socialdemokraterna har alltid varit och måste förbli ett intressebaserat parti. Det finns ingen anledning för dess företrädare att sticka under stol med detta. Vad de måste tydliggöra är i vilken mening och på vad sätt denna klart deklarerade intresseförankring, som förutsätter ett nära samarbete med i första hand löntagarnas organisationer, ligger i linje med partiets grundläggande solidaritetsideologi. Till den verklighet, som Socialdemokraterna måste förhålla sig till, hör den borgerliga argumenteringen. Den är inte at leka med! Moderaterna kommer att framställa sig 10

11 själva som företrädare för en politik som i jämförelse med det socialdemokratiska alternativet ligger i merparten löntagares intresse. Hösten 2014 kommer de återigen att vädja till dem som arbetar, som vid varje tidpunkt är långt fler än de arbetslösa eller sjukskrivna. I deras argumentation kommer det nog åter att vimla av arbetande vårdbiträden eller undersköterskor, vilkas disponibla inkomster påstås bli högre med den moderata än med den socialdemokratiska politiken. Om Socialdemokraternas främsta motargument blir att de arbetslösa eller sjuka kommer att få det bättre med Löfven i stället för Reinfeldt vid rodret, ja då har debatten fått den av Moderaterna önskade inriktningen. De produktiva, som arbetar, ställs mot de improduktiva, som inte arbetar, och en moderat arbetslinje mot en socialdemokratisk bidragslinje. Ideologi och intressen En av utgångspunkterna för den socialdemokratiska argumenteringen bör, tycker jag, vara en enkel princip av följande typ: Alla medborgare som är dokumenterat villiga att efter förmåga bidra till produktionen av sådant som är av värde för andra ska erbjudas bestående drägliga levnadsvillkor och slippa att bli hänvisade till enbart behovsprövat försörjningsstöd, det vill säga slippa att hamna i utpräglad relativ fattigdom. En tillämpning av denna princip förutsätter existensen av på politisk väg etablerade skyddsnät, som vid sidan av att det erbjuder ett rejält kortsiktigt skydd mot stora och plötsliga inkomstbortfall också är sådana att ingen som drabbats av långvarig sjukdom, och ingen som trots upprätthållna ansträngningar att få fotfäste på arbetsmarknaden hamnat i långvarig arbetslöshet, ska behöva acceptera ett liv i fattigdom. I dessa avseenden får det inte finnas någon bortre parentes i de av Socialdemokraterna förordade samhälleliga åtagandena. Som tidigare framhållits är alla de löntagare, som vid en viss tidpunkt är friska och i arbete, medvetna om att de själva eller deras närstående när som helst kan bli allvarligt sjuka eller mer eller mindre plötsligt drabbas av arbetslöshet. Det betyder att de är villiga att acceptera en viss sänkning av sin inkomst efter skatt vid bibehållen hälsa och fortsatt arbetande, om detta är förknippat med förbättrade villkor för de sjuka eller arbetslösa och därmed också för dem själva i händelse av i framtida sjukdom eller arbetslöshet. Jag önskar att jag kunde säga att Moderaternas primitiva argumentation i termer av en intressemotsättning mellan dem som arbetar och dem som inte arbetar därmed är punkterad. Men verkligheten är en svårare fiende än så. Solidariteten mellan olika medborgargrupper ytterst mellan dem som har tur och dem som har otur här i livet är en ömtålig planta. Efter allt som har hänt under de senaste årtiondena ter den sig i dag rätt illa medfaren. I sin bok Common Wealth: Economics for a Crowded Planet påpekar den framstående ekonomen Jeffrey Sachs att vad som strax efter det andra världskriget gjorde det möjligt för de nordiska länderna att etablera och sedan långsiktigt och framgångsrikt upprätthålla en socialdemokratisk samhällsmodell ( a social-welfare model of social democracy ) var en i dessa länder då befintlig hög grad av social och etnisk homogenitet. Han hänvisar till forskning som visar att de offentliga 11

12 välfärdsutgifterna ( social spending ) som andel av BNP är störst i de länder där de sociala och etniska klyftorna är minst. Vi är vana vid att föreställa oss att en ambitiös välfärdspolitik bidrar till att minska klyftorna i samhället. Vad Sachs påpekar är existensen av ett orsakssamband i den andra riktningen: Små klyftor möjliggör en ambitiös välfärdspolitik. En för oss i Sverige av milt uttryckt oroande tolkning av detta orsakssamband är att minskande ekonomisk, social och etnisk homogenitet kan underminera grundvalarna för det av Socialdemokraterna i det förflutna åstadkomna välfärdsbygget. Ett enkelt resonemang kan begripliggöra varför det kan vara så. Urholkad solidaritet och klassamhällets återkomst Om den stora merparten av löntagarna löper ungefär lika stor risk att drabbas av exempelvis arbetslöshet eller sjukdom, hyser de om de har ungefär samma värderingar och beteendemönster ungefär samma betalningsvillighet för förekommande slag av arbetslöshets- och sjukförsäkringar. Eftersom privata sådana försäkringar av en rad skäl alltid blir ytterst bristfälliga har de anledning att efterfråga på politisk väg åstadkomna trygghetssystem. Alla betalar då ungefär lika mycket i form av skatter eller avgifter för den trygghet dessa system erbjuder. Men antag nu att det i samhället finns ett antal i fråga om sina förutsättningar, värderingar, beteendemönster och riskbedömningar mycket olikartade grupper: att samhället i detta avseende är heterogent snarare än homogent. Då kommer de medborgare som betraktar sig själva som jämförelsevis skötsamma och ansvarsfulla, eller som av andra skäl anser sig löpa jämförelsevis liten risk att bli arbetslösa eller sjuka, att upptäcka att en mycket stor andel av deras egna inbetalningar i realiteten tillfaller (i form av utbetalda försäkringsersättningar eller bidrag ) andra grupper än dem de själva tillhör. De får därmed anledning att motsätta sig införandet eller observera detta det fortsatta upprätthållandet av en kostsam generell välfärdspolitik. De kan komma att föredra alternativ som innebär lägre skatter för dem som arbetar finansierade med besparingar i form av bland annat lägre ersättningar till de arbetslösa eller sjuka. För sitt eget vidkommande har dessa jämförelsevis lyckligt lottade medborgare goda möjligheter att kompensera sig för det sistnämnda via kompletterande individuella eller gruppvisa privata försäkringar. (Resonemanget kan generaliseras till att innefatta också en rad andra inslag i välfärdspolitiken än de nämnda försäkringssystemen.) En central målgrupp för Moderaternas agerande har varit och kommer att förbli de löntagare som uppfattar sig själva som jämförelsevis väl etablerade som insiders på arbetsmarknaden. Den i Moderaternas propaganda använda beteckningen på denna målgrupp har varit och kommer att förbli de som arbetar. Mot bakgrund av den nyss skisserade problematiken, som kan betecknas som en klassamhällets återkomst, kommer det att bli svårt för Socialdemokraterna att få merparten löntagares stöd för en politik som i jämförelse med det borgerliga alternativet innebär påtagligt bättre villkor för de sjuka och arbetslösa men samtidigt avsevärt lägre förväntade disponibla inkomster (via högre skatter) för dem som ser sig själva som insiders på arbetsmarknaden. Moderaterna kommer också fortsättningsvis att skildra det socialdemokratiska alternativet som en på dem som inte arbetar inriktad bidragslinje till skillnad från den egna på dem som arbetar inriktade arbetslinjen. 12

13 6. Alternativa arbetslinjer Har Moderaterna fog för sitt påstående att den egna politiken medför lägre arbetslöshet och högre sysselsättning än det socialdemokratiska alternativet? Låt mig för en stund låtsas att jag fått i uppgift att motivera ett jakande svar på den frågan! Det borgerliga arbetslinjen Jag utgår från att Moderaternas politik i jämförelse med Socialdemokraternas bland annat innebär dels lägre ersättningsnivåer i de generella välfärdssystemen (i första hand arbetslöshets- och sjukförsäkringarna), dels lägre skatt på arbetsinkomster. Via vilka orsakssamband kan detta resultera i lägre arbetslöshet och högre sysselsättning? En primär effekt blir en förstärkning av drivkrafterna för aktivt arbetssökande hos alla dem som vid en viss tidpunkt av någon anledning inte arbetar men som har anledning att tro att det på arbetsmarknaden finns eller snart nog kommer att finnas för dem tillgängliga arbetstillfällen. Detta leder till en snabbare tillsättning av på arbetsmarknaden befintliga eller uppkommande vakanser. Till bilden hör att det intensifierade arbetssökandet i somliga fall kan innebära en övergång från passivitet ett uteblivet eller bara skenbart arbetssökande till allvarligt menade försök att få fotfäste på arbetsmarknaden. För dem som redan är i arbete blir motsvarande effekt en förstärkt benägenhet att göra vad de kan för att undvika att hamna i arbetslöshet. Vid varje tidpunkt består en viss andel av de då befintliga arbetstillfällena av obesatt vakanser. Resultatet av de nämnda beteendeförändringarna blir en minskning av den andelen, det vill säga en ökning av den totala sysselsättningen. Om en viss minskning av antalet obesatta vakanser vid ett oförändrat antal befintliga jobb vore den enda sysselsättningsgenererande effekten av den borgerliga politiken skulle den således uppnådda men rätt begränsade sysselsättningsökningen knappast framstå som värd sitt pris. Det priset är försämrade levnadsvillkor för de många som också fortsättningsvis kommer att råka ut för arbetslöshet eller långvarig sjukdom, vilket samtidigt innebär en förlust av trygghet för alla som vet att sådant kan drabba också dem. Som tillfälliga försvarare av Moderaternas arbetslinje måste jag kunna hävda att den också kan förväntas leda till en signifikant ökning av antalet befintliga arbetstillfällen. Ett sådant påstående kan baseras på det rimliga antagandet att försämrade levnadsvillkor för dem som inte arbetar i kombination med förbättrade villkor för dem som arbetar kommer att medföra en press nedåt på arbetstagarnas löneanspråk. Ju lägre dessa är desto större blir det antal arbetstillfällen som arbetsgivarna finner det lönsamt och meningsfullt att inrätta. På vad sätt och på vilka vägar som de sänkta löneanspråken ger sig till känna beror i hög grad på hur lönebildningen är organiserad. I Sverige finns numera ett stort inslag av individualiserad lönesättning, där de enskilda arbetstagarnas löneanspråk spelar en central roll, men också ett kvarstående betydande utrymme för kollektiva förhandlingar och avtal. En fackförenings benägenhet att reagera med sänkta löneanspråk blir beroende av hur arbetsmarknaden ter sig för dess medlemmar. Den reaktionen blir starkare ju större den andel av medlemmarna är som befinner sig i eller löper stor risk att drabbas av arbetslöshet. Resultatet av en mer återhållsam 13

14 lönesättning blir oavsett på vilka vägar den kommer till stånd en ökning av antalet på arbetsmarknaden befintliga jobb och därmed ökad sysselsättning. Till bilden hör att de arbetstagargrupper, som kan förväntas i speciellt hög grad dämpa sina lönekrav, i stor utsträckning består av personer med bristfällig utbildning eller arbetslivserfarenhet. Att dessa grupper uppvisar en jämförelsevis hög arbetslöshet måste ju bero på kan man hävda att deras löneanspråk är för höga i förhållande till värdet för arbetsgivarna av vad de är i stånd att prestera. Denna diagnos pekar på sänkta löneanspråk som en adekvat medicinering. En bieffekt blir ökad lönespridning till nackdel för de redan lågavlönade. Det bör tilläggas att den borgerliga politiken inkluderar också andra sätt att försöka förbättra arbetsmarknadsläget för vissa i speciellt hög grad arbetslöshetsdrabbade grupper än åstadkommandet av reducerade löneanspråk. Dit hör bland annat dels införandet av dels det så kallade RUT-avdraget för hushållsnära tjänster, dels den nyligen genomförda sänkningen av restaurangmomsen. Sådana åtgärder innebär en relativ subventionering av vissa i speciellt hög grad arbetsintensiva (med avseende på relativt okvalificerat arbete ) varor och tjänster. Resultatet kan förväntas bli ett ökat utbud av arbetstillfällen, som inte förutsätter kvalificerad utbildning eller arbetslivserfarenhet, och därmed ökad sysselsättning. Enligt detta mitt försök att försvara Moderaternas arbetslinje kan denna resultera i 1) ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet, 2) försämrade levnadsvillkor för dem som drabbas av arbetslöshet eller sjukdom, 3) ökad disponibel inkomst för dem som arbetar fast till priset av ökad otrygghet (försämrade levnadsvillkor i händelse av framtida arbetslöshet eller sjukdom), samt 4) större löneskillnader via en press nedåt på lönerna för speciellt de redan lågavlönade. Den förstnämnda effekten innebär ett effektivare utnyttjande av medborgarnas förmåga och villighet att genom arbete bidra till sin egen och andras försörjning och därmed en ökning av den gemensamma kakan av producerade nyttigheter. Man kan invända att effekterna 2, 3 och 4 innebär ökad orättvisa eller minskad jämlikhet att kakan blir mer ojämnt fördelad och samtidigt större upplevd otrygghet för dem som för tillfället är friska och i arbete. Men om den under punkt 1 nämnda effekten verkligen uppkommer så innebär den i sig själv en viss minskning av det antal medborgare som vid varje tidpunkt tillhör gruppen de som inte arbetar. Om Moderaterna har fog för påståendet att den egna politiken i jämförelse med det socialdemokratiska alternativet medför inte bara högre disponibla inkomster (via lägre skatter på arbetsinkomster) för dem som arbetar utan också ökad sysselsättning, kommer de att ha goda möjligheter att återigen få stöd för denna sin politik hos stora löntagargrupper, i synnerhet om den kvarstående långtidsarbetslösheten som en följd av den tilltagande heterogeniteten i samhället (se ovan) är koncentrerad till vissa minoriteter. Det socialdemokratiska alternativet? Det finns en fundamental oklarhet i mitt försök att försvara Moderaternas arbetslinje. Det försvaret har byggt på antagandet att alternativet till Moderaterna politik har varit och kommer att förbli en socialdemokratisk handlingsförlamning. Det 14

15 är i jämförelse med en passiv eller defensiv socialdemokratisk politik som den nyssnämnda effekten ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet av den borgerliga politiken möjligen kan uppkomma. Den borgerliga regeringen kan knappast anklagas för att ha varit passiv, men det skulle en tänkt av Socialdemokraterna ledd regering inte heller ha varit. I svensk politisk historia är arbetslinjen ett av socialdemokratin i samverkan med fackföreningsrörelsen myntat begrepp. Det i realiteten intressanta socialdemokratiska alternativet kan inte definieras som den borgerliga regeringens politik minus ett antal av den regeringen vidtagna reformer. En socialdemokratisk eller röd-grön regering skulle ha gemomfört andra eller annorlunda utformade reformer. Till bilden hör bland annat att de av Moderaterna genomförda skattesänkningarna och relativa subventioneringarna varit statsfinansiellt kostsamma. En socialdemokratisk regering skulle ha använt motsvarande budgetutrymme för finansiering av dels en rad mer direkt sysselsättningsgenererande verksamheter, exempelvis inom området vård, skola och omsorg, dels en mer offensiv arbetsmarknadspolitik. Skulle den således tänkta socialdemokratiska politiken ha medfört en påtagligt högre eller lägre sysselsättning under perioden från 2006 och fram tills i dag än vad den borgerliga politiken visat sig göra? Det är fullt möjligt, men jag låter det ändå vara osagt, detta av det enkla skälet att varken den tänkta alternativa politiken eller dess konsekvenser låter sig observeras. Det enda som för mig ter sig ovedersägligt är att merparten av dem som i dag har det allra sämst skulle ha fått det bättre med en socialdemokratisk eller rödgrön i stället för en borgerlig regering samtidigt som åtskilliga av dem som i dag har det allra bäst skulle ha fått det något sämre. Till den verklighet som Socialdemokraterna kommer att ha att hantera i valrörelsen 2014 hör dels konsekvenserna av ett då åttaårigt borgerligt regeringsinnehav, dels Moderaternas argumentering till förmån för en fortsatt och vidareutvecklad tillämpning av deras mångomtalade arbetslinje. Under de då förflutna åtta åren har Socialdemokraterna motsatt sig många av den borgerliga regeringens reformer och i stället förordat andra eller annorlunda utformade åtgärder. Detta innebär inte att Socialdemokraterna år 2014 kan lova att under den då framförliggande mandatperioden göra vad de skulle ha gjort i det förflutna, om regeringsmakten hade varit deras. Den hösten 2014 föreliggande, av Moderaterna utformade samhällsmodellen låter sig inte utan vidare omformas till den variant av den svenska modellen som en socialdemokratisk politik skulle ha resulterat i. En saboterad arbetslöshetsförsäkring, eller en försvagad fackföreningsrörelse, eller en delvis avvecklad aktiv arbetsmarknadspolitik, eller en gradvis urholkad generell välfärdspolitik, låter sig inte lätt repareras. Och genomförda, ojämlikhetsskapande skattereformer, eller vidtagna segregationsdrivande och samhällsekonomiskt skadliga privatiseringar, kan inte utan stora olägenheter återkallas. Det kommer att vara tämligen så lätt för Socialdemokraterna att under ytterligare något år framöver basera sin argumentation på många medborgares missnöje med sådant som låter sig beskrivas som olyckliga konsekvenser av den borgerliga regeringens politik. Men sedan, om inte förr så i början av 2014, måste de konkretisera vad de tidigare utan tydliga preciseringar framställt som tänkbara inslag i sin egen framtida politik. Mot bakgrund av det nyss sagda framstår den uppgiften som allt annat än lätt. Såväl deras borgerliga motståndare som medierna och väljarna kommer att efterfråga tydliga svar på precisa frågor. 15

16 En fråga som för mig framstår som helt central är om Socialdemokratern kommer att våga gå till val på en politik som innebär påtagligt högre skatter på bland annat arbetsinkomster för merparten av dem som arbetar än vad det borgerliga alternativet gör. Om svaret är nej, vilket utrymme kommer då i realiteten att föreligga för sådant som rejäla satsningar på investeringar och utbildning, det förstnämna med avseende på bland annat olika typer av infrastruktur och det sistnämnda inom ramen för bland annat en återupprättad offensiv arbetsmarknadspolitik? Eller för en höjning av ersättningsnivåerna i arbetslöshets- och sjukförsäkringarna? Eller för personalförstärkningar och kvalitetsförbättringar inom offentligt bedrivna eller finansierade verksamheter av typen vård, skola och omsorg? Eller för en påtaglig minskning av skillnaden mellan skatten på arbetsinkomster för dem som arbetar och skatten på pensioner för dem som har arbetat? Eller för att se till så att ingen som är dokumenterat villig att efter förmåga bidra till sin egen och andras försörjning ska hamna i fattigdom? Som framgått sitter en olyckskorp på min axel. Aldrig mer, säger den: Nevermore. Jag har försökt tolka dess kraxande. Har du inget mer konstruktivt att komma med, frågar jag. Nej, kraxar den, det ligger inte i min natur, prata med någon annan. 7. Något mer konstruktivt? I en undanskymd vrå i mitt inre bor en svältfödd optimist. Det är väl henne som korpen menar att jag bör prata med. Varför deppar du, frågar hon. Socialdemokratins överordnade mål fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle har blivit alltmer avlägset, svarar jag. Vi var mycket närmare det målet för säg 25 år sedan än vad vi är i dag eller vad vi kommer att vara 2014 eller 2018 eller Så nära det målet kommer vi aldrig mer. Aldrig mer, det är vad den där korpen kraxar i mitt öra. Vi glider allt längre bort ifrån det målet. Sverige dras isär. Klyftorna vidgas. Visst, svarar min ännu inte avlidna optimist, världen har förändrats, det måste du och andra socialdemokrater acceptera. Må så vara att verkligheten har blivit en allt svårare fiende, men den låter sig trots allt påverkas. Politik är att vilja! Socialdemokratin behövs! Dessutom, tillägger hon, glömmer du det helt fantastiska som hände för mindre än ett årtionde sedan. Moderaterna blev plötsligt socialdemokrater! Du minns väl vad Bo Rothstein skrev i DN strax efter valet 2006? Nyliberalismen var besegrad! Socialdemokraterna som parti hade förlorat men socialdemokratin som ideologi hade triumferat! Så kunde det te sig då, svarar jag, men du ser väl vad som hänt sedan dess? Moderaterna har steg för steg underminera grundvalarna för den samhällsmodell de då sade sig ha accepterat. Du hörde vad jag nyss sade om sådant som gått förlorat, saboterats, försvagats, urholkats eller avvecklats. Och du minns vad jag dessförinnan har sagt om hur våra svenska regeringars handlingsutrymme med tiden blivit alltmer begränsat av vad som händer i vår omvärld. Jag önskar att jag utan att därmed förfalla till ett verklighetsfrämmande önsketänkande kunde avsluta denna dialog med att låta optimisten inom mig besegra mitt pessimistiska överjag. Helst skulle jag förstås vilja låta alla mina hittills redovisade funderingar utmynna i en rad konstruktiva förslag i fråga om vad som kan och bör ingå i ett framtida socialdemokratiskt handlingsprogram, som inte blundar för realiteter. Jag hoppas och tror att Socialdemokraternas nya partiledning kommer att 16

17 stå mindre handfallen inför uppgiften än vad jag själv gör. Då måste den våga problematisera! För mig ter sig vägen fram till de nyss efterlysta konkretiseringarna som lång och svårframkomlig. Jag har inte mycket att komma med men vill ändå avsluta med att åtminstone antyda i vilken riktning mina egna tankegångar pekar. Kort summering Som jag ser det bör den framtida socialdemokratiska politiken inkludera bland annat följande: 1) Starka fackföreningar Ett återupprättande av starka fackföreningar som ett centralt och för merparten löntagare betydelsefullt inslag i den svenska samhällsmodellen 2) Försvar av generell välfärdspolitik Ett fortsatt energiskt och tydliggjort försvar av den generella välfärdspolitiken, inklusive ett återupprättande av en anständig och väl fungerande arbetslöshetsförsäkring baserad på merparten löntagares behov av ett rejält skydd mot stora och plötsliga inkomstbortfall 3) Genomtänkt synsätt kring socialförsäkringar och arbetsmarknadspolitik Utveckling och tillämpning av ett genomtänkt synsätt i fråga om samordningen och roll- och ansvarsfördelningen mellan å ena sidan arbetslöshets- och sjukförsäkringarna och å andra sidan en aktiv arbetsmarknadspolitik, värd den benämningen, där en av utgångspunkten måste vara att alla som är dokumenterat villiga att efter förmåga bidra till produktionen av sådant som är av värde för andra ska erbjudas bestående drägliga levnadsvillkor och slippa att bli hänvisade till enbart behovsprövat ekonomiskt bistånd 4) Kompetensutveckling för långtidsarbetslösa Ett återupprättande av rejält kompetensutvecklande verksamheter för de långvarigt arbetslösa som ett centralt inslag i den aktiva arbetsmarknadspolitiken 5) Nej till dogmatiskt motiverade avregleringar Ett avvisande av fortsatta på borgerlig dogmatism baserade och ur såväl jämlikhets- som effektivitetssynpunkt dåligt motiverade avregleringar och privatiseringar, speciellt en eliminering av inom området vård, skola och omsorg förekommande, på privata vinstintressen baserade sätt att utnyttja anvisade skattemedel 6) Saltsjöbadsanda och offensiv näringspolitik Ett återupprättat förtroendefullt samarbete mellan å ena sidan en socialdemokratisk regering och å andra sidan såväl fackföreningarna som arbetsgivarnas organisationer för utveckling och genomförande av en offensiv näringspolitik och dessutom för upprätthållandet av ett väl fungerande svenskt lönebildningssystem, som gör det möjligt att åstadkomma en ansvarsfull återhållsamhet i lönesättningen på andra sätt än via dels försämrade villkor för dem som drabbas av arbetslöshet eller sjukdom, dels ökad otrygghet för dem som för tillfället är friska och i arbete 7) Ökad användning av riktade lönesubverntioner En ökad användning inom ramen för den aktiva arbetsmarknadspolitiken av på arbetslöshetsdrabbade personer (i stället för på stora grupper) inriktade lönesubventioner, som lämpligen bör utformas i nära samarbete med berörda arbetsgivare och deras organisationer 8) Investeringar i infrastruktur 17

18 Ett genomförande av sådana investeringar i bland annat infrastruktur, som enligt noggrant genomförda kalkyler ter sig samhällsekonomiskt lönsamma, och ett avvisande av sådana satsningar som inte gör det 9) Acceptera RUT Ett accepterande av RUT-avdraget som ett i princip förtjänstfullt och utvecklingsbart politiskt medel 10) Ordning och reda i offentliga finanser Ett klargörande av att Socialdemokraternas makroekonomiska politik innebär ett upprätthållande av kravet på ordning och reda i de offentliga finanserna 11) Effektivitets- och fördelningspolitiskt lämplig beskattning En ur såväl effektivitets- som fördelningssynpunkt lämplig utformning av den beskattning som det nu sagda kräver! 12) Åtgärder inriktade på globala systemförändringar En på långsiktiga globala systemförändringar inriktat global samverkan! 18