Brottsoffer. En handledning för Polisens del i lokalsamhällets brottsofferstödjande arbete. RPS Rapport 2001:1

Transkript

1 Brottsoffer En handledning för Polisens del i lokalsamhällets brottsofferstödjande arbete RPS Rapport 2001:1

2 Publikationer i serien RPS RAPPORT * KRIPUT-rapport RPS RAPPORT Samverkan mot brott. Etapp IV-V (Polisbyrå I) 2 Nytt ordningsbotssystem. Huvudstudie (Registerbyrån) 3* Vittneskonfrontationer (Verkskansliet) 4* Vittnesskydd (Verkskansliet) 5 Spridning av en rationell anmälansrutin (Polisbyrå I) 6 Datakommunikation inför år 2000 (Databyrån) 7 Metod och teknik vid hastighetsövervakning (Polisbyrå I) RPS RAPPORT Enkätundersökning hos polismyndigheterna om datorrelaterad brottslighet (Polisbyrå II) 2 Alkoholutandningsprov som rättsligt bevismedel (Polisbyrå I) 3 Översyn av planerings- och budgetprocessen inom polisväsendet (Ekonomibyrån) 4 Kriminalteknik för 2000-talet (Polisbyrå I) 5* Vittnesförhör (Verkskansliet) 6 Svenskt Polislexikon. Fältprov Utvärdering Förslag (Informationsenheten) 7 Polisens tillsyn av transporter av farligt gods (Polisbyrå I) 8 Tvättning av pengar (Polisbyrån) 9 Sammanställning av vissa yttranden rörande alkoholutandningsprov (Polisbyrån) RPS RAPPORT Försöksverksamheten avseende funktionen som vakthavande befäl ett regeringsuppdrag (Polisbyrån) 2 Den framtida utbildningen inom polisväsendet. Förslag från Äppel projektet (Polishögskolan) 3 Försöksverksamhet med automatisk hastighetsövervakning (Polisbyrån) RPS RAPPORT Fördelningsmodellen en komplettering (Ekonomibyrån) 2 Åtgärdsprogram mot rån i butiker och penninginrättningar ett regeringsuppdrag (Polisbyrån) 3 Översynsrapport från Rikspolisstyrelsen (VKA) 4 Spridning av en rationell anmälansrutin, del 2 (POB) 5 Projekt för översyn av skotertrafiken (POB) 6 Försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade kvinnor m.m. (POB) RPS RAPPORT Registrering av dödade, skadade, oskadade och utrymmande personer vid olyckor och andra nödlägen (POB) ISRN RPS-R- -94/1- -SE 2 DNA-register (POB) ISRN RPS-R--94/ 2--SE 3 Promemoria angående kontrollerade leveranser av narkotika m.m. (POB) ISRN RPS-R--94/3--SE 4 Ökad säkerhet vid värdetransporter (POB) ISRN RPS-R--94/4--SE 5* Kriminalunderrättelseverksamhet Grunder, tillämpning och avgränsning (RKP) ISRN RPS-R--94/5--SE 6* Gärningsmannaprofilering (POB) ISRN RPS-R--94/6--SE 7 CBS - Centrala Brottsspaningssystemet (REB) ISRN RPS-R--94/7--SE 8 Organisationsförändringar. Förslag till problemlösningar vid planerad organisation (POB) ISRN RPS-R--94/8--SE 9* Återköp och betalning för information. Rapport nr 1-2 av KRIPUT-gruppen, Umeå (POB) ISRN RPS-R--94/9--SE 10 Mobila arbetsplatser en rapport från MoAr-projektet (POB) ISRN RPS-R--94/10--SE 11 Sållningsinstrument för alkoholutandningsprov (POB) ISRN RPS-R--94/11- -SE 12* Rekonstruktioner vid förundersökning om brott. Rapport nr 1 av KRIP- UT-gruppen i Malmö (POB) ISRN RPS-R--94/12--SE

3 Innehållsförteckning Förord Inledning...3 Brottsoffren i fokus...7 Förstärkt lagstiftning En modell för Polisens del i lokalsamhälletsbrottsofferstödjande arbete Grundläggande utgångspunkter Samverkan i lokalsamhället Systemtänkande Kompetent personal Tydlig ansvarsfördelning Högsta polisledningen Närpolischefen Förundersökningsledare och vakthavande befäl Brottsoffersamordnaren Systemförvaltaren en utvecklad brottsoffersamordnare Övriga anställda Relevant information till brottsoffer Grövre brott Muntlig eller skriftlig information? När skall information lämnas? Vid anmälanstillfället Under förundersökningens gång Vilka språk skall användas? Krav på all personal Viktiga funktioner som måste fungera dygnet runt Kontinuerlig hot- och riskbedömning De mest utsatta brottsoffren Brottsförebyggande åtgärder Hela samhällets ansvar Organisationen Aktiv förundersökningsledning Referenser... 48

4

5 Förord Brottsoffrens situation har under senare år uppmärksammats i allt större utsträckning. En rad åtgärder och reformer har också genomförts som underlättat brottsdrabbades möjligheter till stöd och hjälp, till exempel förbättrad ersättning, utökad rätt till målsägandebiträde och stödperson samt möjlighet till fingerade personuppgifter. Genom den strategi för det fortsatta brottsofferarbetet som presenteras i regeringens proposition Stöd till brottsoffer (prop. 2000/01:79) flyttas positionerna fram ytterligare. I anslutning till propositionen fick ett flertal myndigheter särskilda uppdrag som syftar till att förverkliga regeringens intentioner. Rikspolisstyrelsens uppdrag består i att upprätta en handlingsplan för det fortsatta brottsofferarbetet, att i samråd med Riksåklagaren utarbeta en metod för kvalitetssäkring samt att i samverkan med Brottsoffermyndigheten genomföra utbildning. Polisen har en viktig roll när det gäller att stödja och skydda brottsoffer. Polisen kan emellertid endast göra en begränsad del av det som sammantaget måste göras för brottsoffer i lokalsamhället. Det är därför viktigt att myndigheter och organisationer strategiskt samverkar i dessa frågor. Föreliggande handledning presenterar en modell för Polisens del i det samlade brottsofferarbetet i lokalsamhället. För Polisens vidkommande är det bland annat viktigt att all personal har kunskap om brottsoffers reaktioner och behov. Det måste även finnas en klar ansvarsfördelning så att alla inom myndigheten vet vem som gör vad i brottsofferarbetet. Polismyndigheten måste också ha rutiner som säkerställer att brottsoffer får relevant, tillförlitlig och kontinuerlig information samt ett korrekt bemötande. Utöver detta finns det två grundläggande inslag i polisverksamheten som måste fungera dygnet runt: kontinuerlig hot- och riskbedömning samt aktiv förundersökningsledning. Handledningen, som utarbetats av polisöverintendent Karl-Åke Pettersson, kriminalkommissarie Bo Hägglund och brottsofferspecialist Magnus Lindgren, vänder sig i första hand till myndighetsföreträdare. Även poliser och civilan- 3

6 ställda som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med brottsoffer kan emellertid ha utbyte av innehållet. Genom denna handledning får polismyndigheterna ett bra hjälpmedel för att flytta fram positionerna ytterligare på brottsofferområdet. Rikspolisstyrelsen Harald Boström 4

7 Inledning Under de senaste årtiondena har brottsoffrens situation kommit allt mer i fokus inom Polisen. Från Rikspolisstyrelsens sida har ett flertal rapporter givits ut som bland annat beskriver hur Polisen bättre skall kunna ge brottsoffer hjälp och stöd (RPS 1986:18), hur Polisen kan medverka till uppbyggnaden av brottsofferjourer (RPS 1989:1) samt hur Polisen systematiskt kan inhämta brottsoffers upplevelser av polisarbetet (RPS 1997:4). Rikspolisstyrelsen har också i flera omgångar inspekterat polismyndigheternas handläggning av frågor rörande brottsoffer. Under åren 1994/1995 inspekterades i stort sett samtliga polismyndigheter i landet. Resultaten från dessa inspektioner visar bland annat på betydelsen av att det finns tjänsteföreskrifter som reglerar ansvarsfördelning och handläggning av brottsofferfrågor. Vidare efterfrågas samordning av åtgärder för att förbättra brottsoffrens situation samt utbildning i gällande lagstiftning. I inspektionsrapporterna påtalas också behovet av en attitydförändring hos delar av polispersonalen. Under senare hälften av 1990-talet genomfördes nya inspektioner av polismyndigheternas hantering av brottsoffer. Dessa inspektioner pekar bland annat på ett stort utbildningsbehov, särskilt av befattningshavare som dagligen tar emot brottsanmälningar, och visar också att frågor som myndigheten skall behandla direkt med ett brottsoffer inte har fått tillräckligt genomslag, till exempel handläggningen av besöksförbud, trygghetspaket och andra trygghetsskapande åtgärder samt den handläggning som ålagts Polisen genom bestämmelserna i 1 kap. 6 polisförordningen (1998:1558) och i 13 a 13 c, 14 förundersökningskungörelsen (1947:948). Vidare konstateras brister beträffande dokumentationen av de underrättelser och den information som lämnas till brottsoffer. Utöver dessa inspektioner med direkt fokus på brottsoffer, genomförde Rikspolisstyrelsen under slutet av 1990-talet även inspektioner av brottsutredningsverksamheten vid ett tiotal polismyndigheter i landet. Resultaten från dessa finns sammanställda i rapporten Iakttagelser vid inspektioner av 3

8 brottsutredningsverksamheten några sammanfattande synpunkter (RPS, 1999). I rapporten ger Rikspolisstyrelsen sin syn på hur polismyndigheterna, i nära samverkan med åklagarna, kan effektivisera den brottsutredande verksamheten. Det konstateras att en effektiv brottsutredningsverksamhet många gånger är en förutsättning för att brottsoffer överhuvudtaget skall få sina rättigheter tillgodosedda, särskilt när det gäller en snabb och rättssäker behandling. Mot bakgrund av dessa resultat, som visar att det har varit svårt att utveckla brottsofferhanteringen på det sätt som statsmakterna kräver av ett modernt polisväsende, framfördes önskemål om att Rikspolisstyrelsen skulle utarbeta en handledning för svensk polis. Arbetet, som bedrivits i projektform, har letts av polisöverintendenten Karl-Åke Pettersson och kriminalkommissarien Bo Hägglund. Under arbetets gång knöts doktoranden/lektorn Magnus Lindgren, verksam vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet och vid Polishögskolan, till projektet. Inom ramen för arbetet har ett flertal delprojekt initierats med syfte att förankra frågeställningarna på lokal nivå. Vid Polismyndigheterna i Kalmar och Västerbottens län påbörjades exempelvis projekt med fokus på genomförandet av kontinuerliga hot- och riskbedömningar. Projektet i Kalmar har numera utökats till att även omfatta Polismyndigheterna i Kronobergs och Blekinge län och genomförs i nära samarbete med professor Henrik Belfrage, Växjö universitet. Vid Polismyndigheterna i Värmlands och Örebro län bedrevs försöksverksamhet med hundpatruller för att skydda och stödja utsatta kvinnor. Vid Polismyndigheten i Hallands län initierades ett projekt med yttre anmälningsupptagning och vid Polismyndigheten i Norrbottens län bedrevs försök med personliga besök vid bostadsinbrott. Utöver detta har vid Polismyndigheten i Östergötlands län påbörjats försök med att utveckla stödet till personer som utsatts för bostadsinbrott. Vid sidan av arbetet med dessa projekt har en rad utbildningar och seminarier hållits på olika platser i landet. Syftet med dessa har varit att ytterligare utveckla och fördjupa Polisens brottsofferstödjande verksamhet samt att förankra tankarna i denna handledning. Vidare har Polishögskolan 4

9 utarbetat och genomfört distansutbildningar med fokus på brottsoffer. För närvarande pågår också ett brottsofferprojekt med inriktning på homofobiska brott vid Polismyndigheten i Västmanlands län där tankarna i denna handledning skall omsättas i praktiken. Den modell för Polisens del i lokalsamhällets brottsofferstödjande arbete som nu presenteras har således till stor del vuxit fram utifrån erfarenheterna från de försök som bedrivits inom ramen för projektet. Under arbetets gång har manuset vid ett flertal tillfällen delats internt samt externt med myndigheter och ideella organisationer verksamma inom brottsofferområdet. Syfte har varit att skapa delaktighet och konsensus i dessa frågor. De förslag som presenteras svarar därför väl upp mot hur såväl polisanställda som företrädare för ideella organisationer anser att dessa frågeställningar måste hanteras framöver. Förslagen ligger också i linje med de krav som regeringen ställer på Polisens brottsofferarbete i propositionen Stöd till brottsoffer (prop. 2000/01:79). I denna handledning används i första hand begreppet brottsoffer. Det finns emellertid idag ingen allmänt accepterad definition av vem eller vilka som är att betrakta som brottsoffer. Begreppet är inte närmare definierat i lagstiftningen, men omnämns bland annat i lagen om Brottsofferfond (1994:419) och i instruktionen för Brottsoffermyndigheten (1994:572). Den juridiska termen för en person som utsatts för brott är målsägande. Rättegångsbalken (RB) 20 kap. 8 definierar målsägande som den mot vilken ett brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller som har lidit skada av det. I den nyligen redovisade propositionen Stöd till brottsoffer används både begreppet brottsoffer och begreppet målsägande. Även den så kallade Brottsofferutredningen (SOU 1998:40, s. 73) uppmärksammade att brottsofferbegreppet kan definieras på olika sätt. I betänkandet användes benämningen brottsoffer främst för fysiska personer som direkt har drabbats av ett brott. I vissa avsnitt behandlade dock utredningen en vidare krets än de direkt drabbade, till exempel anhöriga till någon som dödats genom brott. 5

10 I vissa sammanhang kan definitionen av begreppet brottsoffer vara ännu vidare. I en deklaration från Förenta Nationerna om brottsoffers grundläggande rättigheter från år 1985 definieras ett brottsoffer som en person som har lidit fysisk eller psykisk skada, ekonomisk förlust eller påtaglig försämring av sina grundläggande rättigheter genom handling eller underlåtenhet som strider mot landets straffrättsliga lagstiftning. En person kan anses som brottsoffer oavsett om gärningsmannen har identifierats, gripits, åtalats eller dömts och oavsett vilken familjerelation som finns mellan gärningsmannen och offret. Utöver de direkt drabbade omfattar definitionen även anhöriga. Vidare omfattar definitionen personer som har lidit skada genom att ingripa för att undsätta offret eller för att förhindra brott samt offer för brottsbekämpningen, främst genom offentliga felaktiga myndighetsavgöranden och tvångsåtgärder (FN, 1985). Den internationella polischefsföreningen The International Association of Chiefs of Police (IACP) går ännu längre: dess definition av termen brottsoffer inbegriper inte bara de direkta offren, utan även deras familjer och andra medlemmar i lokalsamhället. Definitionen omfattar även sekundära offer, som till exempel vittnen till våldsbrott, poliser och andra som kommer till en brottsplats, andra yrkesgrupper som arbetar med brott och konsekvenser av brott (domare, åklagare etc.) samt nämndemän som dömer i uppmärksammade mål (IACP, 2000). I denna handledning avser begreppet brottsoffer främst fysiska personer som utsatts för brott. Vidare avses såväl direkt drabbade som indirekta offer, till exempel anhöriga till våldsdödade och personer som i sina yrken exponerats för stark känslomässig stress samt i tillämpliga delar även vittnen och juridiska personer. I den mån definitionen är av direkt betydelse för tillämpningen av en lagregel används, liksom i propositionen Stöd till brottsoffer, begreppet målsägande. Ytterst handlar dock brottsofferproblematiken om grundläggande mänskliga rättigheter. 6

11 Brottsoffren i fokus Från det att själva brottet stått i centrum under 1700-talet och framåt, kom uppmärksamheten i slutet av 1800-talet i allt större utsträckning att riktas mot brottslingen. Brottslingen fick utstå en ingående granskning utifrån olika perspektiv; biologiskt, psykologiskt och sociologiskt. Först under 1970-talet riktades intresset också mot kriminalitetens offer. Utgångspunkten för det ökade intresset för brottsoffrens situation är kvinnorörelsen engagemang för utsatta kvinnor. I början av 1970-talet startade den så kallade våldtäktsdebatten i USA där kvinnorörelsen ifrågasatte det amerikanska samhällets syn på och bemötande av våldtagna kvinnor. Under samma period uppkom olika privata, frivilliga initiativ som styrdes av åsikten att samhället har ett ansvar att ta hand om offer för brott. Bland annat startades särskilda våldtäktscenter, dit våldtagna kvinnor kunde vända sig dygnet runt för att få juridisk rådgivning och emotionellt stöd. Våldtagna kvinnor kunde också få någon som följde med till polis, läkare, advokat etc. Många center startade också gruppterapi för våldtagna kvinnor. Dessa var huvudsakligen influerade av feministisk ideologi och kom att få stor påverkan på den framtida utformningen av offerhjälpsprogrammen. Bakom flertalet av dessa tidiga insatser för brottsoffer stod personer som själva tidigare blivit utsatta för brott och som upptäckt att den hjälp som fanns var otillräcklig. Redan från början valde de nya grupperna att arbeta fristående från det etablerade systemet och de rättsliga myndigheterna. Även i Sverige uppmärksammades brottsoffren i den allmänna debatten först under 1970-talet. Den svenska debatten uppkom i samband med att den statliga sexualbrottsutredningen våren 1976 lade fram ett betänkande om sexualbrotten i Sverige, Sexuella övergrepp (SOU 1976:9). Sexualbrottsutredningens förslag mötte kraftig kritik; bland annat hävdades att det utpekade kvinnan som medbrottsling vid våldtäkten. I samband med betänkandet publicerade kvällstidningen Expressen en artikelserie med fokus på kvinnor som utsatts för våldtäkt. Syftet med artikelserien var att skildra våldtagna kvinnors situation och de konsekvenser 7

12 som brotten gav upphov till. Samma år kom journalisten Maria-Pia Boëthius (1976) ut med den uppmärksammade boken Skylla sig själv, som analyserade och debatterade förekomsten av våldtäkt och de fördomar och myter som är förknippade med dessa brott. I anslutning till våldtäktsdebatten uppmärksammades också andra former av förtryck mot kvinnor, däribland misshandel. Liksom många våldtäktsoffer hade misshandlade kvinnor ofta negativa erfarenheter av rättsväsendet. Trots rättsväsendets skyldigheter att agera, upplevde många kvinnor att ingenting hände när de anmälde det inträffade till Polisen. Det var inte ovanligt att misshandeln betraktades som en familjeangelägenhet, snarare än som ett polisärende, och det fanns på sina håll även en attityd att kvinnan hade del i det inträffade och därför fick skylla sig själv. I slutet av 1970-talet bildades de första svenska kvinnojourerna, efter engelsk förebild. Jourerna drevs av ideella krafter och arbetade fristående från staten. År 1978 startade en kvinnojour i Göteborg och en i Stockholm och något år senare en i Umeå. Jourerna erbjöd misshandlade kvinnor hjälp i form av stödjande samtal, moraliskt stöd och social gemenskap. Idag, drygt 20 år senare, finns ungefär 140 kvinno- och tjejjourer i landet. I början av 1980-talet gjordes försök att starta jourer med inriktning på hjälp och stöd till en bredare grupp brottsoffer. År 1980 bedrevs en försöksverksamhet med stöd till brottsoffer i Malmö. Avsikten var att hindra att brottsoffer belastades ytterligare genom att de svårigheter som hade uppkommit inte blev åtgärdade på ett snabbt och ändamålsenligt sätt. Några år senare, år 1982, startades en jourverksamhet i Stockholm på initiativ av Röda Korset och kvarterspolisen i Vasastan. Den baserades på ett tjugotal frivilliga, så kallade stödpersoner, som hade telefonjour. Efter ett drygt år lades dock verksamheten ned på grund av att för få samtal kom till jouren. År 1983 startades en liknande verksamhet i Södertälje av en kvarterspolis i samarbete med Svenska kyrkan. Denna jour har kommit att bilda modell för de cirka 110 brottsofferjourer som idag finns i Sverige. 8

13 Under senare hälften av 1980-talet ägde en för kriminalitetens offer positiv utveckling rum. Antalet kvinnojourer och brottsofferjourer ökade, bland annat tack vare Rikspolisstyrelsens medverkan och genom tillkomsten av Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) 1 och Brottsofferjourernas Riksförbund (BOJ). Fokus kom under denna period i allt större utsträckning också att riktas mot barn som utsatts för misshandel och sexuella övergrepp. Den positiva utvecklingen har fortsatt under hela talet med en utbyggnad av antalet brottsoffer- och kvinnojourer. Vidare har det bildats ett flertal nya ideella organisationer inom brottsofferområdet, till exempel Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (SKR), Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade (RAV) och Samverkan mot alkohol och rus i trafiken (SMART). Under slutet av 1990-talet uppmärksammades också andra offergrupper, däribland offer för homofobiska brott samt barn som växer upp i våldets närhet. Under samma period ökade fokuseringen på det brottsförebyggande arbetet. Genom effektiva brottsförebyggande åtgärder kan antalet brott minskas, vilket i sin tur innebär att färre människor drabbas av brott. Utvecklingen under de första åren på 2000-talet har kännetecknats av ett ökat samarbete mellan kvinnojourer och brottsofferjourer. Detta gäller i första hand på central nivå där Brottsofferjourernas Riksförbund och Sveriges Kvinnojourers Riksförbund har etablerat ett nära samarbete. Även lokalt har många kvinno- och brottsofferjourer utökat samarbetet, till exempel genom gemensamma telefonjourer. Under talet har fokus också allt mer riktats mot barn som växer upp i våldets närhet, bland annat till följd av det arbete som bedrivs av Rädda Barnen, Barnens rätt i samhället (BRIS) och Barnets rätt mot kommersiell sexuell exploatering (ECPAT). Vidare har utbyggnaden av stöd åt vittnen och brottsoffer vid landets tings- och hovrätter, som startade under slutet av 1990-talet, fortsatt. I dagsläget finns frivilliga så kallade vittnes- eller rättegångsstöd vid ett 40-tal tingsrätter och vid två hovrätter. 1 År 2000 ändrades namnet till Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. 9

14 Som framgår ovan har kvinnorörelsen gått i bräschen för utvecklingen inom brottsofferområdet. Under senare år har dock även andra grupper kommit i fokus. Det gäller till exempel barn samt offer för rasistiska och homofobiska brott. Förstärkt lagstiftning Parallellt med den utveckling som beskrivs ovan har en mängd åtgärder för att stärka brottsoffers ställning genomförts under senare år. Nya lagar har införts och gamla har förbättrats. Utvecklingen kan sägas ha gått från förbättringar för offret på det generella planet, genom ekonomisk kompensation, till åtgärder som tar sikte på det enskilda offret, till exempel möjlighet till målsägandebiträde och rätt till information. Brottsoffrens situation har också uppmärksammats av det internationella samfundet, bland annat av Förenta Nationerna, Europarådet och Europeiska unionen, som utarbetat en rad dokument som tar sikte på att stärka skyddet för de grundläggande mänskliga rättigheterna. En av de första svenska utredningarna med fokus på brottsoffer genomfördes år 1985, då Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick i uppdrag av regeringen att kartlägga i vilka hänseenden det fanns särskilda behov av stöd och hjälp till brottsoffer från samhällets sida och hur dessa behov lämpligen kunde tillgodoses. BRÅ redovisade uppdraget till regeringen i januari 1986 i form av promemorian Stöd och hjälp åt brottsoffer En probleminventering (Falkner, 1986). Problemorienteringen innehåller bland annat förslag till åtgärder som kan vidtas av Polisen. Ett förslag var att de poliser som har den inledande kontakten med målsäganden skall lämna information om de särskilda bestämmelser som gäller för förundersökningen och förfarandet därefter. Av inventeringen framgår att informationen bör lämnas muntligen utifrån ett punktvis uppställt kortfattat formulär. Vidare framgår att Polisen alltid bör överlämna en mer detaljerad broschyr till målsäganden. I februari 1986 uppdrog regeringen åt Brottsförebyggande rådet att genomföra en fördjupad undersökning av vissa avsnitt som berördes i probleminventeringen. Undersökningen 10

15 avsåg bland annat att närmare studera brottsoffer- och kvinnojourer samt sammanträffanden mellan offer och gärningsmän. Uppdraget redovisades i mars 1988 till regeringen i BRÅ-rapporten Brottsoffer (1988:1). I denna föreslås bland annat att Polisen bör få större möjligheter att ägna sig åt brottsoffer samt att personer som utsatts för brott bör få kontinuerlig information om hur handläggningen av polisanmälan fortskrider och om vilka beslut som fattas i ärendet. Vidare lämnades förslag att medling mellan offer och gärningsman ytterligare bör prövas innan ett ställningstagande om införande kan övervägas. Vad gäller brottsoffer- och kvinnojourer betonades vikten av att dessa behåller sin ideella karaktär och bygger på ett frivilligt engagemang. Ett betydelsefullt dokument inom brottsofferområdet är departementspromemorian Brottsoffren i blickpunkten åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning (Ds 1993:29). Utgångspunkten för arbetet var att mot bakgrund av redan genomförda åtgärder på brottsofferområdet kartlägga behovet av ytterligare insatser och föreslå de åtgärder som krävs för att stärka brottsoffrens ställning. Promemorian innehåller omfattande förslag till åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning; bland annat föreslås att Polisens informationsskyldighet stärks samt att det inrättas en brottsofferfond för att främja brottsofferarbete av olika slag. Departementspromemorians förslag behandlas i propositionen Brottsoffer i blickpunkten (prop. 1993/94:143). Där föreslås bland annat inrättandet av en särskild Brottsoffermyndighet med syfte att främja brottsoffers rättigheter, behov och intressen. Propositionen innehåller också förslag om inrättande av en Brottsofferfond med uppgift att ge ekonomiskt stöd till olika former av brottsofferinriktad verksamhet. Den 1 juli 1993 tillsatte regeringen en särskild kommission Kvinnovåldskommissionen för att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld. Kommissionen redovisade år 1994 delbetänkandet Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats (SOU 1994:56). I delbetänkandet föreslås inrättandet av ett nationellt kompetensoch resurscentrum för kvinnor som utsatts för våldtäkt och 11

16 misshandel. Sedan år 1994 finns ett sådant centrum vid Akademiska sjukhuset i Uppsala (Rikskvinnocentrum). År 1995 presenterades kommissionens huvudbetänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60), som bland annat innehåller förslag om att landets polismyndigheter bör utarbeta särskilda åtgärdsprogram beträffande sin handläggning av ärenden som rör våld mot kvinnor. Vidare föreslås införandet av ett nytt brott i brottsbalken (se 4 kap. 4 a BrB). Brottet tar främst sikte på upprepade kränkningar som riktas mot nära anhöriga, till exempel en kvinna eller ett barn. Vid bedömning av straffvärdet skall särskild hänsyn tas till det upprepade eller systematiska i beteendet. Genom en förändring i socialtjänstlagen (1980:620) föreslås även Socialtjänsten få ett särskilt ansvar för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld och andra övergrepp, får stöd och hjälp att förändra sin situation. Kvinnovåldskommissionens förslag till åtgärder för att motverka våld mot kvinnor behandlas i regeringens proposition Kvinnofrid (prop. 1997/98:55). Propositionen innehåller bland annat förslag om införandet av ett kvinnofridsbrott där hänsyn tas till det upprepade eller systematiska i beteendet. Vidare föreslås en utvidgning av våldtäktsbrottet så att med samlag jämställs annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag. Propositionen innehåller också förslag om en satsning på att öka kunskaperna hos olika yrkesgrupper som handlägger eller på annat sätt kommer i kontakt med ärenden som rör våld mot kvinnor. I anslutning till propositionen fick bland annat Rikspolisstyrelsen i uppdrag att inventera samtliga polismyndigheter vad gäller ärenden om våld mot kvinnor. År 1995 tillsatte regeringen en särskilt utredare med uppgift att utvärdera de åtgärder som vidtagits den senaste tioårsperioden på brottsofferområdet. I mars 1998 presenterades utvärderingen av den så kallade Brottsofferutredningen i betänkandet Brottsoffer Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40). I betänkandet konstateras att de åtgärder som vidtagits har haft stor betydelse för brottsoffren men att det fortfarande finns brister, framför allt när det gäller rättsväsendets och andra myndigheters kunskap om brottsofferprob- 12

17 lematiken, bemötande av brottsoffer samt information till målsägande och vittnen. Utifrån Brottsofferutredningens betänkande överlämnade regeringen i mars 2001 propositionen Stöd till brottsoffer till riksdagen med förslag till åtgärder för att ytterligare förbättra stödet till dem som utsatts för brott (prop. 2000/01:79). I propositionen föreslås bland annat att rätten till målsägandebiträde utvidgas. Utöver detta föreslås att socialtjänstens ansvar för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp förtydligas genom en komplettering i socialtjänstlagen (1980:620). 2 I propositionen, som antogs av riksdagen våren 2001, presenteras även en strategi för det fortsatta brottsofferarbetet. Strategin omfattar tre huvudlinjer: Utbildningsinsatser för alla som arbetar inom rättsväsendet och som kommer i kontakt med brottsoffer. Förbättrad samverkan mellan rättsväsendets myndigheter utifrån ett rättskedjeperspektiv. Om en myndighet i rättskedjan tar väl hand om brottsoffer medan andra låter bli, blir det samlade intrycket ändå dåligt. Vidgad och fördjupad forskning inom brottsofferområdet för att öka kunskapen om olika offergruppers reaktioner och behov. I strategin lyfts Polisens arbete med brottsoffer fram som en särskilt betydelsefull komponent. Det konstateras att brottsofferarbetet är en viktig del i den polisiära verksamheten. Regeringen menar därför att det är angeläget att Polisen är medveten om detta och att denna insikt genomsyrar Polisens arbete. (För mer information om utvecklingen inom brottsofferområdet samt om brottsoffers reaktioner och möte med de centrala aktörerna (polis, åklagare, domstol etc.), se Lindgren, Pettersson och Hägglund, 2001). 2 Socialtjänstlagen ändrades den 1 januari 2002 (SFS 2001:453). 13

18 En modell för Polisens del i lokalsamhällets brottsofferstödjande arbete Polisen är den myndighet som i många avseenden har bäst överblick över lokalsamhället och som därför ofta tilldelas samordnande uppgifter, inte minst inom brottsofferområdet. Ett stort och till viss del outtalat ansvar för brottsofferfrågorna i lokalsamhället vilar därför idag på Polisen. Under senare år har regeringen lyft fram brottsofferfrågorna som ett för Polisen viktigt arbetsområde. I budgetpropositionen för år 2000 (prop. 1999/2000:1, utgiftsområde 4) uttalar regeringen: Rättstrygghet uppnås främst genom en effektiv brottsförebyggande, brottsbeivrande och brottsofferstödjande verksamhet. Genom en sådan skrivning har regeringen i princip jämställt den brottsofferstödjande verksamheten med tidigare polisiära kärnverksamheter. Denna markering måste rimligen innebära att brottsofferstödet, på olika sätt, bör prioriteras ännu hårdare i Polisens arbete. I 2001 års budgetproposition är ett av verksamhetsmålen förbättrat stöd till brottsoffer (prop. 2000/2001:1, utgiftsområde 4). I praktiken har det dock inte sällan visat sig vara svårt att få genomslag för prioriteringar i det vardagliga polisarbetet. Orsakerna till detta kan vara flera. En orsak kan vara den speciella poliskultur där fokus i första hand ligger på att försöka gripa gärningsmän, det vill säga reagera på det som redan inträffat snarare än att förebygga och förhindra brott. Detta bidrar till att polisorganisationen i vissa fall kan ha svårt att ta till sig idéer om nya arbetssätt (Ekman, 1999; RRV 1996:64). En annan orsak kan vara att det är svårt att prioritera när det tillkommer vad som kan uppfattas som nya arbetsuppgifter i en redan arbetstyngd organisation. I dessa fall kan det vara enklare att bedriva tillfälliga kampanjer i stället för ett mer strukturerat arbete som syftar till att få till stånd ett bestående förändrat arbetssätt (se t.ex. BRÅ 1997:2). I stället för att på allvar integrera dessa frågor i den löpande polisverksamheten har man ofta låtit någon eller 14

19 några enskilda poliser (ofta så kallade eldsjälar) ta ansvar för det prioriterade området. Med ett sådant arbetssätt är det närmast omöjligt att få genomslag för förändringarna i den totala verksamheten. Dessutom kan poliskulturen ha bidragit till att många fortfarande uppfattar brottsofferproblematiken som en mjuk fråga som egentligen inte hör hemma i det riktiga polisarbetet, vilket medför att den inte får den status som den rätteligen borde ha. För att utveckla den brottsofferstödjande verksamheten måste polischeferna därför mer kraftfullt och tydligt gå i spetsen för förändringar av värderingar och attityder inom detta område. I praktiken handlar det ofta om att cheferna måste se till att strategier, handlingsplaner och andra brottsofferstödjande dokument verkligen omsätts i praktisk tilllämpning, dygnet runt. Utöver statsmakternas krav finns det inom brottsofferområdet idag en rad starka ideella organisationer och andra krafter både på riksplanet och lokalt som kan ställa berättigade men ibland tillsynes motstridiga krav på Polisen. Om inte polismyndigheterna tar ett övergripande ansvar för det samlade brottsofferstödet utan överlämnar prioriteringarna till enskilda polismän och civilanställda, finns det risk att frågorna inte får den prioritering som statsmakterna avsett. I sämsta fall kan det också leda till att enskilda anställda riskerar att bli utbrända eller ledsnar eftersom de efterhand upplever sig ha svårt att inom den egna organisationen få gehör för sina brottsofferfrågor/ansvarsområden. Följande avsnitt innehåller därför en modell för hur Polisens del i lokalsamhällets brottsofferstödjande arbete skulle kunna utvecklas och där samverkansfrågorna utgör en grundsten. Det måste till exempel finnas ett systemtänkande, där Polisen går från att enbart arbeta med vissa enskilda brottsofferstödjande åtgärder till ett mer heltäckande brottsofferprogram. Utöver detta måste det inom en polismyndighet finnas kompetent personal med kunskap om bland annat brottsoffers reaktioner och behov. Det måste även finnas en klar ansvarsfördelning så att alla inom myndigheten vet vem som gör vad i brottsofferarbetet. Polismyndigheten måste också ha rutiner som säkerställer att brottsoffer får relevant, 15

20 tillförlitlig och kontinuerlig information samt ett korrekt bemötande. Utöver detta finns det två inslag i polisverksamheten som måste fungera dygnet runt, nämligen kontinuerlig hot- och riskbedömning samt aktiv förundersökningsledning. 16

21 Grundläggande utgångspunkter Samverkan i lokalsamhället En viktig förutsättning för det brottsofferstödjande arbetet i lokalsamhället är att det finns en utvecklad samverkan mellan myndigheter och mellan myndigheter och ideella organisationer. I regeringens brottsförebyggande program Allas vårt ansvar (Ds 1996:59) konstateras att brott måste angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats som bygger på medborgerliga initiativ och ett brett engagemang från allmänhetens sida. Vidare konstateras att Polisen har en central roll i detta sammanhang. Polisen har också en central roll i det brottsofferstödjande arbetet, vilket man även historiskt sett har haft. Under och 1970-talen fokuserades samhällsdebatten och kriminalpolitiken i första hand till gärningsmännens situation. Många poliser upplevde dock på nära håll det lidande som brotten orsakade de enskilda offren. Under denna period hade också Polisen förhållandevis stora resurser på kriminalavdelningarna vilket medförde att omhändertagandet av brottsoffren kom in som en naturlig del i den brottsutredande verksamheten. Även om det inte var uttalat eller medvetet så gjorde enskilda poliser, särskilt brottsutredare och spanare, många gånger ett bra och för brottsoffren viktigt arbete i detta hänseende. Från att Polisen tidigare i princip varit helt ensam i samhället om att bistå brottsoffer med stöd och information uppkom under mitten och slutet av 1980-talet olika ideella organisationer som verkade inom brottsofferområdet, i första hand kvinno- och brottsofferjourer. Brottsofferjourerna tillkom inte sällan genom enskilda polismäns engagemang. Utvecklingen uppmuntrades av Rikspolisstyrelsen som dels utarbetade en handledning för Polisens medverkan i brottsofferverksamhet (RPS 1989:1), dels medverkade till att det vid landets polismyndigheter utsågs personer med uppgift att vara utbildningsansvariga inom respektive polismyndighet. I praktiken kom dessa dock i första hand att fungera som brottsoffersamordnare, det vill säga en länk mellan polismyndigheten och den lokala brottsofferjouren. Under senare 17

22 hälften av 1980-talet formaliserades Polisens uppgifter och skyldigheter i förhållande till brottsoffer, bland annat till följd av den ökade uppmärksamheten som brottsoffren fick i den allmänna debatten. Under 1990-talet försämrades den ekonomiska situationen i Sverige och kraven på att effektivisera den offentliga sektorn ökade. För Polisens vidkommande innebar detta bland annat att polismyndigheter slogs samman till större enheter samt att ett stort antal civilanställda avskedades. Parallellt med detta fortsatte fokuseringen på brottsoffren i samhället vilket medförde att kraven på Polisen ökade. Polisen fick en ökad underrättelse- och informationsskyldighet. Vidare ökade de ideella organisationernas krav på Polisen. Fortfarande stod dock Polisen, med hjälp av kvinno- och brottsofferjourer, för merparten av stödet och informationen till brottsoffren. Polisen utgör emellertid endast en mindre del av de samlade resurser som finns i samhället för att hjälpa och stödja brottsoffer. Vad har till exempel socialtjänsten för möjligheter att hjälpa en misshandlad kvinna i det akuta skedet? Hur hanterar åklagarna frågor rörande våldsutsatta kvinnor och deras barn? Vad gör hälso- och sjukvården för att underlätta situationen för en våldtagen kvinna eller man? Polisens brottsofferstödjande verksamhet måste därför ses som en del av lokalsamhällets samlade brottsofferstöd. Detta stöd är inte starkare än dess svagaste länk. Polisens brottsofferstödjande arbete skall också ses som en del i hela rättskedjan, där åklagare, domare och kriminalvården samt Brottsoffermyndigheten är viktiga länkar. Verksamheten måste numera präglas av ett medborgarperspektiv och ett rättskedjeperspektiv. För Polisen är det särskilt viktigt att verksamheten har sin grund i lokalsamhället, att polisrollen utvecklas till att på ett naturligt sätt även omfatta brottsofferproblematiken samt att verksamheten präglas av systemtänkande och helhetsperspektiv. Det är också viktigt att myndighetsledningen ser till att det finns en klar ansvarsfördelning inom myndigheten vad beträffar den brottsofferstödjande verksamheten, att det bedrivs en aktiv förundersökningsledning, att det genomförs 18

23 kontinuerliga hot- och riskbedömningar samt, inte minst, att samtliga brottsoffer får relevant och anpassad information. Övriga aktörer i lokalsamhället är den kommunala plattformen, där socialtjänsten, hälso- och sjukvården, skolan, räddningstjänsten, bevakningsföretag, näringslivet i övrigt, kyrkliga samfund, var och en på olika sätt kan stödja och hjälpa brottsoffer inom sina respektive verksamhetsområden. Motsvarande aktörer inom den ideella/frivilliga sektorn, som ofta stödjer brottsofferverksamhet i form av olika slags jourverksamheter, är till exempel brottsoffer- och kvinnojourer samt så kallade tjejjourer. Det är av avgörande betydelse i brottsofferarbetet att de olika aktörerna på ett prestigelöst sätt kan samverka med bibehållande av sina respektive yrkesroller och att de har tillräckliga kunskaper om brottsofferfrågor. Här är det viktigt att de ideella organisationerna ges möjlighet att samverka med den offentliga sektorn så att synergieffekter uppnås på sätt som beskrivs i regeringens ovan omnämnda brottsförebyggande program. Under arbetet med denna handledning har det visat sig att sådan samverkan med fördel kan inordnas inom ramen för de nybildade lokala brottsförebyggande råden (lokala brottsförebyggande råd finns för närvarande i drygt 200 av landets 289 kommuner). Den kritik som understundom riktats mot Polisen för att inte ta mäns våld mot kvinnor på allvar kan också många gånger ha sin grund i en bristande helhetssyn i lokalsamhället. Istället för att andra viktiga aktörer inom brottsofferområdet, till exempel socialtjänsten, tagit sin del av ansvaret har Polisen ofta varit ensamma, särskilt utanför kontorstid i ett klockan perspektiv. De enskilda polismännen har då agerat på ett sätt som för dem och deras befäl förefallit vara det totalt sett bästa för kvinnan ifråga (egentligen det minst dåliga). Om Polisen istället haft stöd och hjälp från andra aktörer i lokalsamhället skulle man antagligen ha kunnat hantera dessa brott på ett annat och bättre sätt. För framtiden är det därför avgörande för Polisen att man ser till helheten, både internt och i det lokalsamhälle man är satt att verka i, om man skall kunna undgå att få kritik för sitt agerande. 19

24 Betydelsen av samverkan framhålls också av Kommittén mot barnmisshandel som i sitt slutbetänkande Barnmisshandel Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72) bland annat föreslår att regeringen ger Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen och Skolverket ett gemensamt uppdrag att utarbeta en strategi för samverkan i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Man föreslår också att berörda verksamheter bör ha ett lagstadgat ansvar att samarbeta. Systemtänkande Polisens brottsofferarbete måste framöver präglas av en bättre helhetssyn än i dagsläget. I många fall hålls verksamheten inte ihop, utan blir till en nischhantering där enskilda befattningshavare, var för sig och utan riktig samordning, ansvarar för viktiga delar inom brottsofferområdet. Det är inte ovanligt att en person inom myndigheten har ansvar för våld mot kvinnor, en annan för sexuella övergrepp mot barn, en tredje för barnpornografi och trafficking, en fjärde för att myndighetens larmpaket fungerar etc. Bristen på helhetssyn och förståelse har varit det som försvårat de många gånger ambitiösa försök som gjorts av enskilda poliser och civilanställda att flytta fram positionerna på brottsofferområdet. För att Polisen skall kunna leva upp till de krav som statsmakterna numera ställer inom detta område måste det i framtiden tillskapas ett bättre systemtänkande hos polismyndigheterna där man går från att arbeta med enskilda åtgärder, till exempel larmpaket, besöksförbud och olika sekretessfrågor, till ett sammanhållet system av åtgärder. Det kan handla om att kunna lämna information över tid beträffande vad som händer i en brottsutredning, att genomföra kontinuerliga hot- och riskbedömningar, att bedriva en aktiv förundersökningsledning under i princip hela dygnet samt att ha en fungerande samverkan med myndigheter, ideella organisationer och företag som arbetar med brottsoffer. En sådan helhetssyn är också en viktig förutsättning för att Polisen skall kunna anlägga en problemorienterad ansats i sin brottsofferstödjande verksamhet. Med ett utvecklat arbetssätt kommer det bli naturligt att brottsofferfrågorna på sikt genomsyrar allt polisarbete. 20

25 Kompetent personal En förutsättning för att Polisen skall kunna fullgöra sin del av lokalsamhällets brottsofferstödjande arbete är att samtliga anställda ur ett brottsofferperspektiv förstår hur den egna myndigheten är organiserad och hur den fungerar. Det kan till exempel handla om vilka öppettider som gäller för Polisens godsutlämning eller cykelkällare, i vilken utsträckning det genomförs godsspaning efter stulna smycken, vem som lämnar ut ett larmpaket klockan 01.00, vilka rutiner som tillämpas vid direktavskrivningar av brottsanmälningar, vad som händer i en pågående brottsutredning etc. Ur ett förvaltningsrättsligt perspektiv är detta inga nyheter eftersom det i mycket handlar om att fullgöra en myndighets grundläggande serviceskyldighet gentemot medborgarna. Det är också förståeligt att det idag kan vara svårt för en enskild polisanställd att känna till olika lokala förutsättningar eftersom polismyndigheterna blivit mycket större än tidigare. En annan förutsättning för att Polisen skall kunna agera professionellt och göra sin del av den brottsofferstödjande verksamheten är att personalen verkligen förstår hur samhällets samlade brottsofferstöd är tänkt att fungera samt att man har grundläggande kunskap om brottsoffers behov och reaktioner. Om inte de enskilda polischeferna, polismännen och civilanställda förstår helheten, har relevant kunskap och kan omsätta denna i praktiken, kommer de aldrig att kunna vidta de rätta stöd- och skyddsåtgärderna eller lämna den rätta informationen. De kommer därför inte att kunna handla professionellt. Det är således mycket viktigt för Polisen att inta ett professionellt förhållningssätt till brottsofferfrågorna. De flesta poliser har fått lära sig att fokusera på brott och på gärningsmän. Att gripa gärningsmän eller att utreda brott är för många den viktigaste av polisens arbetsuppgifter. Det har därför tidigare inte funnits någon direkt anledning att fokusera även på brottsoffren, utan dessa har ofta betraktats som sekundära i förhållande till gärningsmännen. Ett motsvarande betraktelsesätt har i princip gällt inom hela rättsväsendet. För personalen inom rättsväsendet har det under senare år blivit allt tydligare att statsmakternas fokusering på brottsof- 21

26 fer inte är en dagslända utan något som kommit för att stanna. Att snabbt få genomslag för en sådan genomgripande förändring är inte alltid lätt, särskilt inte i kårorganisationer. En viktig del i utvecklingsarbetet är därför att samtliga polisanställda får insikt i att brottsoffer numera har rätt att få samma uppmärksamhet som gärningsmännen. Det är därför nödvändigt att alla ansvariga inom Polisen gör vad de kan för att omsätta detta synsätt i praktiken samtidigt som man också genom sitt eget agerande visar att dessa frågor verkligen prioriteras i det löpande polisarbetet. Ett annat sätt att visa på att detta område är prioriterat är att satsa på utbildning och annan kompetensutveckling. Sådan utbildning kan med fördel bedrivas i samverkan med resten av rättsväsendet och övriga aktörer i lokalsamhället (jämför prop. 2000/01:79, s. 15). Utbildningen kan till exempel innehålla träffar mellan företrädare för olika yrkesgrupper som, redovisar hur respektive grupp, utifrån sin egen yrkesroll, tacklar dessa frågor. Erfarenhetsmässigt kan möten av detta slag vara det som behövs för att, utöver sedvanliga informations- och utbildningsinsatser, hjälpa till att öka förståelsen över myndighets- och sektorsgränser. I utvecklingsarbetet är det viktigt att framhålla att den professionella polisrollen innebär att det inte finns utrymme för egna värderingar huruvida det är viktigt att prioritera brottsofferfrågorna eller ej. Dessa måste prioriteras på sätt som nämnts, oavsett vad den enskilde medarbetaren själv kan ha för uppfattning. Ett sådant förhållningssätt kan emellertid inte tvingas på en anställd, varför det är bättre om myndigheterna genom kompetensutveckling av olika slag kan underlätta för den enskilde att själv komma fram till denna insikt. Det som blir avgörande för ett bra resultat är att de enskilda poliserna behåller sin polisroll och inte försöker gå in i andras specialområden (socialarbetare, kuratorer osv.). Detta är lätt hänt eftersom det förekommer missuppfattningar om vad Polisens del i det samlade brottsofferstödet egentligen handlar om. En vanlig missuppfattning, även inom Polisen, är att det i första hand handlar om att vara snäll mot brottsoffer. Forskning har dock visat att brottsoffren i all- 22

27 mänhet inte är missnöjda med Polisens uppträdande eller attityder (Lindgren, 1996; 1997a). Det handlar således inte om att vara snäll utan om att inta ett empatiskt och professionellt förhållningssätt, inte bara initialt utan även över tid. Ett brottsoffer som är känslomässigt påverkat kan i många fall ha svårigheter att lämna korrekta och fullödiga upplysningar om det som inträffat. I ett professionellt brottsofferomhändertagande ligger därför att redan vid första mötet klara ut om denna första kontakt är tillräcklig eller ej. I vissa fall kan det vara nödvändigt att träffa eller ringa till den drabbade i ett senare skede när vederbörande hämtat sig från den första chocken. Om en misshandlad kvinna har sin man eller sina barn med sig vid anmälningstillfället vågar hon kanske inte lämna en riktig beskrivningen av vad som egentligen inträffat. I ett sådant fall krävs fler kontakter. Även förhållandevis enkla åtgärder, som att ordna ett avskilt rum där ett brottsoffer kan sitta och vänta, att bjuda på en kopp kaffe eller erbjuda skjuts hem, kan vara det som behövs för att underlätta i en svår situation. Tydlig ansvarsfördelning De enda tillfällen då allmänheten vanligtvis kommer i kontakt med Polisen är, förutom vid passansökan, när man blivit utsatt för ett brott. Brottsofferfrågorna är därför en mycket viktig del av Polisens ansikte utåt och måste också av denna anledning ges hög prioritet. Det är inte möjligt att låta en enda person inom myndigheten, den så kallade brottsoffersamordnaren, ha ansvaret för att i princip själv genomföra hela myndighetens brottsofferstödjande verksamhet. Det har visat sig att när en ensam person har allt ansvar kan myndigheten hamna i ett läge som innebär att hela dess brottsofferstödjande verksamhet i princip ligger nere när vederbörande inte finns tillgänglig (Lindgren & Litzén, 1998; Maguire & Corbett, 1987). Brottsofferhanteringen måste därför ses i ett helhetsperspektiv och inte som en nischhantering. För att en polismyndighet skall ha en chans att få hela brottsoffersystemet att fungera måste man noga klara ut 23

28 hur ansvaret skall fördelas inom myndigheten. Vem har huvudansvaret och vilket ansvar åvilar andra befattningshavare vid myndigheten (länspolismästare, närpolischefer, förundersökningsledare, ansvariga för kriminalunderrättelsetjänsten, vakthavande befäl, brottsoffersamordnare, anmälningsmottagare, receptionister m.fl. kategorier). Det samlade ansvaret för polismyndighetens brottsofferstödjande verksamhet skulle kunna fördelas enligt följande. Högsta polisledningen Länspolismästaren och övriga i den högsta polisledningen måste gå i spetsen och själva visa att dessa frågor numera skall ha en högre prioritet än tidigare. Detta kan ske på många olika sätt. Ett kan vara att vid de dialoger som ledningen för med sina mellanchefer alltid uppmärksamma hur dessa sköter sin del av myndighetens brottsofferhantering. Om det finns ett heltäckande system blir det också lättare att diskutera och i detalj följa upp det ansvar som åvilar den aktuella mellanchefen. Ledningen har ett stort ansvar för att värna brottsofferfrågorna vid de policy-diskussioner man för med samverkande myndigheter och ideella organisationer. Särskilt viktigt är det att klara ut med åklagarna hur förundersökningsledningen skall hanteras i ett klockan perspektiv. Andra viktiga samverkansfrågor kan vara hur informationsplikten skall fullgöras av poliser respektive åklagare samt hur ansökan om besöksförbud skall hanteras. Beträffande de sistnämnda har det inte varit ovanligt att enskilda åklagare har olika syn på hur besöksförbuden är tänkta att fungera, ett förhållande som kan inverka menligt på hela institutets tillämpning. Polisledningen har traditionellt sett bra förbindelser med åklagarmyndigheten och med de samverkande myndigheterna på det kommunala planet. Dessa kontakter är ytterst värdefulla eftersom kravet på samverkan är särskilt stort i brottsoffersammanhang. De förändringar i socialtjänstlagen som trädde i kraft den 1 juli 2001 (SFS 2001:231), innebär att socialtjänstens ansvar för brottsoffer skärpts. Detta ställer ännu större krav på en strategisk samverkan mellan polisledningen och kommunledningen. 24