Förutsättningar för balansansvariga

Transkript

1 /2003/MA60 1(23) Förutsättningar för balansansvariga Arbetsgruppsrapport Innehållsförteckning 1. BAKGRUND OCH UPPDRAG Elkonkurrensutredningen Arbetsgruppens uppdrag BALANSTJÄNST OCH BALANSANSVAR BESKRIVNING OCH VÄRDERING AV PROBLEMEN Allmänt Antalet balansansvariga företag Industrikunders förutsättningar Förutsättningar för stora och små balansansvariga elleverantörer MÖJLIGA ÅTGÄRDER Inledning Enprisavräkning på förbrukning Vingelmån på förbrukning En- och en halv pris avräkning på förbrukning Information och utbildning SLUTSATSER OCH REKOMMENDATIONER Bilaga 1 - Balanstjänstens uppgifter...15 Bilaga 2 - Balansansvariga företag...20 Bilaga 3 - Obalanser och obalanskostnader...21

2 2(23) 1. Bakgrund och uppdrag 1.1 Elkonkurrensutredningen Hösten 2001 tillsatte regeringen den s.k. Elkonkurrensutredningen med uppgift att analysera prissättningen på elmarknaden och identifiera om det finns behov av kompletterande åtgärder för att en väl fungerande konkurrens med lika villkor för marknadens aktörer ska kunna upprätthållas. Utredningen redovisade sitt slutbetänkande, Konkurrensen på elmarknaden, i januari Utredningens allmänna bedömning är att prisbildningen och konkurrensen på elmarknaden fungerar förhållandevis väl i dag (s.15). Enligt utredningen finns dock oroande tecken, såsom att antalet aktörer minskar i både produktion och elhandel, vilket kan hämma konkurrensen. Utredningen noterar vidare att större elförbrukare (t.ex. elintensiv industri) i dag endast i begränsad utsträckning är aktiva i handeln på Nord Pool. Utredningen föreslår att Svenska Kraftnät ska analysera om det med hänsyn till konkurrens- och marknadsaspekter finns skäl att förändra balansavräkningens utformning. Ambitionen bör vara att förbättra förutsättningarna för större förbrukare att ta eget balansansvar. Utredningen redovisade i detta sammanhang följande invändningar (citat) som hade framförts av aktörer på elmarknaden mot den svenska modellen för balansavräkning: Stora och/eller kraftproducerande aktörer anses ha konkurrensfördelar jämfört med elhandlare utan egen produktion respektive större kunder. Ett exempel på en sådan konkurrensfördel som framhållits är att balansansvariga som har egen kraftproduktion kan delta aktivt i balansregleringen och sälja reglerkraft till Svenska Kraftnät. Ett annat exempel är att stora aktörer har många kunder vars respektive obalanser kan slå åt olika håll, vilket har sagts kunna innebära att prognosfel hos olika kunder sammanlagras på sådant sätt att kostnaden per omsatt MWh blir lägre för en stor aktör än för mindre aktörer. Enprisavräkning anses vara enklare än tvåprisavräkning. Till detta har flera skäl framförts till utredningen. Ett är att i enprisavräkning aktiv reglering inte behöver skiljas från passiv balanskraft. Ett annat skäl som framförts är att enprisavräkning anses ge mindre risk för den balansansvarige, eftersom man får en större intäkt de gånger man ligger i obalans åt rätt håll. Flera stora elkunder (processindustrier o.d.) har till utredningen framfört att den större risk man bedömer att tvåprissystemet ger i detta hänseende gör att man avstår från att ta eget balansansvar.. En harmoniserad nordisk lösning anses vara att föredra. Bland annat har angivits att konkurrensen skulle kunna öka i en mer

3 harmoniserad marknad där aktörer lättare kan operera i flera länder utan att behöva ta särskild hänsyn till olika avräkningssystem och regelverk. 3(23) Den 23 april 2002 inbjöd Svenska Kraftnät företrädare för aktörer på elmarknaden till ett möte för att diskutera de synpunkter som hade framförts till Elkonkurrensutredningen. Vid mötet framkom att det inte finns en entydig bild av vilka svårigheterna är, dvs. i balanstjänstens regelverk eller i andra förhållanden på elmarknaden. Det beslöts att bilda en arbetsgrupp för att föra diskussionen vidare. Arbetsgruppen redovisar sina slutsatser i denna rapport. 1.2 Arbetsgruppens uppdrag Arbetsgruppens uppdrag har varit att undersöka behovet av förändringar i balanstjänstens regelverk som ytterligare kan främja en väl fungerande elmarknad utan att för den skull äventyra balanstjänstens grundläggande funktioner. Uppdraget har avgränsats till villkoren i balanstjänstens regelverk, främst prissättningen av balanskraft i balansavräkningen. Andra faktorer utanför Svenska Kraftnäts ansvarsområde, som också kan påverka förutsättningarna för att agera på spotmarknaden belyses inte här. Gruppens uppgift har varit att bedöma om det finns skäl att modifiera regelverket, och i så fall att presentera förslag till förändringar. Arbetsgruppens sammansättning har varit: o Margareta Bergström (Statens Energimyndighet) o Per-Olof Granström (Svensk Energi) o Fredrik Kopp (Svenskt Näringsliv) o Per-Olov Östlund/Jonas Melin (Oberoende Elhandlare) o Cecilia Hellner ordförande (Svenska Kraftnät) o Roger Kearsley (Svenska Kraftnät) o Tania Pinzon sekreterare (Svenska Kraftnät) 2. Balanstjänst och balansansvar Svenska Kraftnäts balanstjänst har två huvuduppgifter: o att kontinuerligt hålla elbalans i ett område (ofta ett land) - mellan produktion och förbrukning. Denna balansreglering utförs löpande dygnet runt av driftorganisationen. o att se till att marknadens aktörer gör rätt för sig i balanshänseende genom att fördela kostnaderna för balanshållningen genom balansavräkningen. Ett antal balansansvariga aktörer på elmarknaden - i Sverige ca 30 st - åtar sig på timbasis att planera, på företagsnivå, för att produktion och inköp av kraft motsvarar den förväntade konsumtionen och

4 4(23) försäljningen till kunderna. Avvikelser i varje balansansvarigs balans görs upp ekonomiskt i efterhand med Svenska Kraftnät. I bilaga 1 beskrivs i mera detalj hur balanstjänsten fungerar. Sedan balanstjänsten infördes 1996 har regelverket kontinuerligt utvecklats och anpassats, för att både förbättra förutsättningarna för aktörerna på elmarknaden och effektivisera elsystemets drift. Balansregleringen har under flera år kontinuerligt harmoniserats mellan de nordiska länderna. Numera fungerar den som en gemensam nordisk balansreglering. Priset för upp- och nedreglering blir detsamma i de olika länderna, såvida inte flaskhalsar omöjliggör överföring av reglerkraft över gränserna. Förändringen har inneburit förbättringar för aktörerna på flera sätt. Dels har behovet av reglering i systemet blivit mindre (dvs. ett färre antal timmar med reglering), dels har reglerkraftpriset, och därmed balanskraftpriset, blivit lägre (dvs. avvikelsen från spotpriset är mindre). En konsekvens av utvecklingen mot en alltmer öppen elmarknad är dock att kvaliteten på den momentana balanshållningen (frekvensen) i Norden gradvis har försämrats. En orsak är att aktörerna, oavsett storlek, numera endast har ansvar för sina balanser på timbasis och inte momentant. Detta, tillsammans med andra åtgärder som har haft till syfte att förenkla och harmonisera för elmarknadens aktörer, har påverkat de systemansvarigas möjligheter att effektivt sörja elsystemets drift på ett säkert sätt. Målsättningen är att aktörerna inte ska reglera sin produktion eller förbrukning själv under leveranstimmen utan överlåter den uppgiften helt och hållet åt de systemansvariga. Det är därför önskvärt att genom regelverket för balanstjänsten stärka styrsignalerna, så att de balansansvariga som har reglerresurser bjuder in dem till balanstjänsten. Det finns även förespråkare för en gemensam nordisk balansavräkning, men det är tveksamt om en sådan kan införas inom en nära framtid. Det pågår dock ett arbete inom Nordel för att undersöka och analysera skillnaderna i regelverken för balansavräkning inom de nordiska länderna och föreslå områden där harmonisering kan ske. Arbetsgruppen kommer att lämna en rapport till Nordels Marknadskommitté i april. 3. Beskrivning och värdering av problemen 3.1 Allmänt En utgångspunkt för gruppens arbete har varit att elmarknadens funktion skulle förbättras ytterligare om fler aktörer, främst förbrukare, blir mer aktiva på spotmarknaden och/eller genom att bjuda in resurser till balansregleringen. En ökad flexibilitet skulle gagna förutsättningarna för en väl fungerande konkurrens och samtidigt vara en fördel för den tekniska driften av elsystemet. En

5 5(23) sådan utveckling bedöms vidare inverka positivt på möjligheterna att klara situationer med effektbrist. Frågan gäller i vilken utsträckning regelverket för prissättning på balanskraft kan bidra till detta. Ett första led i arbetet har varit att värdera prissättningens betydelse genom att beskriva förutsättningarna för skilda typer av aktörer att åta sig balansansvar. Aktörer som inte själva vill ta på sig balansansvar kan agera fritt på elmarknaden om de kan köpa tjänsten balansansvar från ett balansansvarigt företag. Dessa påverkas indirekt av balanstjänstens prissättningsregler. Därför behandlas även denna andrahandsmarknad. 3.2 Antalet balansansvariga företag Antalet balansansvariga företag har varierat under åren sedan elmarknadens avreglering, se tabell 1. En lista över nuvarande balansansvariga företag återfinns i bilaga 2. Sedan år 2000 har antalet minskat och det har uttryckts farhågor om att detta kan leda till sämre konkurrens på elmarknaden. Därför har arbetsgruppen försökt undersöka om orsaken till att företag har avslutat sitt balansansvar har någon direkt koppling till balanstjänstens villkor. Tabell 1: Antalet balansansvariga År Antal BA En översyn av orsakerna till att antalet balansansvariga minskat visar följande: o uppköp och sammanslagningar av företag förklarar merparten av de uppsagda eller överlåtna balansavtalen. o endast två företag, Enron och Norigo, har försvunnit som följd av konkurser. o Kraftkommission tvingades nyligen ställa in sina betalningar och kunde därmed inte fortsätta handla på elbörsen eller vara balansansvarig. o Statoil ansåg sig ha underskattat elmarknadens komplexitet och lämnade elmarknaden (även i Norge) då de inte lyckats få lönsamhet i verksamheten. o Aquila Energy Limited var balansansvarig för några månader under 2002 men var aldrig aktiva. När beslutet togs att Aquila skulle lämna tradingverksamheten sades även balansavtalet med Svenska Kraftnät upp. Det är svårt att dra några entydiga slutsatser av detta, men ett stort antal balansansvariga företag har försvunnit till följd av

6 företagsuppköp eller samgåenden, dvs förändringar i marknadsstrukturen. Frågan om hur många balansansvariga som bör finnas för att marknaden ska anses fungera med tillfredsställande konkurrens går inte att besvara. 3.3 Industrikunders förutsättningar Idag är inga stora industrier, verksamma i Sverige, direkt aktiva som aktörer på spotmarknaden och endast ca 10 agerar som clearingkunder. Det skulle vara en fördel för elmarknadens funktion och för den tekniska driften av elsystemet i situationer med produktionsbrist om förbrukningssidan var mer aktiv på marknaden. En ökad priselasticitet i förbrukningen har av flera bedömare framhållits som en avgörande förutsättning för en fortsatt positiv utveckling av elmarknaden. En förutsättning för att agera som självständig aktör på spotmarknaden är att man tar balansansvar, antingen direkt hos Svenska Kraftnät, eller indirekt via ett balansansvarigt företag. Ännu finns det inte något industriföretag som har valt att bli balansansvarig hos Svenska Kraftnät. En industrikund som tar balansansvar, direkt eller indirekt, tar risken för de obalanskostnader som kan uppstå. Då balansansvarstjänsten köps, tillkommer även en avgift till den balansansvarige för administration. Det tillkommer även avgifter för handel på Nord Pool. Vidare, erfordras resurser, såväl personal som systemmässiga, för att hantera förbrukningsprognoser, insamling av underlag, rapportering, verifiering och korrigering. Prognosnoggrannheten inom industrin är normalt god, men störningar i processerna sker emellanåt. Industrikunder har vanligen få och ganska stora uttagspunkter vilket ger en liten sammanlagringseffekt. Det betyder att bortfall av en punkt slår hårt på balansen under innevarande timme. De industriföretag som arbetsgruppen har varit i kontakt med har framhållit att de inte i första hand är intresserade av att själva ta balansansvar gentemot Svenska Kraftnät. Som skäl har anförts att det skulle innebära en alltför stor personalinsats och många företag saknar i dag den kompetens som krävs för att klara ett sådant åtagande. Ett alternativ för ett industriföretag som vill vara aktör på spotmarknaden eller clearingkund är i stället att köpa tjänsten balansansvar från ett av de företag som har avtal med Svenska Kraftnät om balansansvar. Enligt uppgift till arbetsgruppen har emellertid industriföretagen - när de har gjort anbudsförfrågningar avseende balansansvar hos de balansansvariga - endast fått ett fåtal anbud. Vidare hävdas att prisskillnaden mellan anbuden från de större balansansvariga och de något mindre aktörerna är betydande. 6(23)

7 7(23) Enligt vad gruppen erfarit har många industrikunder, efter en sådan anbudsförfrågan, valt att ingå avtal med större balansansvariga företag som har erbjudit en lösning som i allmänhet innefattar elleverans inklusive balansansvar. Kunden har således valt en modell som innehåller el och balans i samma paket. Kunden kan normalt välja mellan olika typer av kontrakt, t.ex. med riskeliminering, som innebär att kraften köps till ett fastpris, eller kontrakt med rörligt pris, dvs. spotpris plus ett fast påslag för balanskostnaden. Det är främst två saker som bör lyftas fram: 1. Konkurrensen på elmarknaden om elleveranser till större elförbrukare (större än 5 MW) upplevs som dålig. Det har framförts att endast ett fåtal större elleverantörer erbjuder leveranser till stora kunder till ett konkurrenskraftigt pris. 2. Industrikunden anser att ett direkt eller indirekt balansansvar med dagens regelverk medför för stora risker. Industriföretag (större förbrukare) har till arbetsgruppen framfört att de i viss mån är villiga att ta högre kostnader om detta innebär ökad frihet och oberoende att agera på spotmarknaden samt möjligheter att på sikt sänka sina kostnader. Merkostnaden får dock inte vara betydande. Med nuvarande prissättning för balanskraft skulle kostnaderna för balansansvar vara oförutsägbara och de kan periodvis vara mycket höga. Hittills har industriföretagen därför valt det riskfria alternativet att sluta paketavtal med en större balansansvarig aktör och därmed tagit bort fysisk volym från den öppna marknaden. Sammantaget framstår det ändå som om industrikunderna hittills värderat förutsägbarhet framför de risker och möjligheter som är förknippade med att ta eget balansansvar eller köpa tjänsten för att på så sätt kunna ta en mer självständig och aktiv roll på elmarknaden. Det bör samtidigt påpekas att industrin har visat ett visst intresse för att ingå avtal om att dra ner förbrukning vid effekttoppar, förutsatt att villkoren är affärsmässiga. 3.4 Förutsättningar för stora och små balansansvariga elleverantörer Stora elleverantörer anses ha vissa fördelar på elmarknaden jämfört med små elleverantörer. Detta framförs bl a som en förklaring till att små aktörerna har svårt att konkurrera med de större aktörerna om industrikunderna. Följande exempel på stora aktörers fördelar uppges: o En stor aktör med många olika typer av kunder har en större sammanlagringseffekt på förbrukningssidan till följd av att vissa kunder förbrukar mera och andra mindre än planerat. Aktören får därmed lägre relativa balanskraftkostnader

8 8(23) (kostnad för balanskraft/mwh total förbrukning) än en mindre aktör. o En stor aktör, särskilt de med egen produktion, har bemanning dygnet runt och bättre kunskaper, vilket ger denne bättre förutsättningar på balanstjänsten, t ex genom att kontinuerligt kunna hantera sina förbrukningsprognoser. Ovanstående punkter har att göra med att större aktörer har storskalfördelar på elmarknaden. I detta avseende skiljer sig inte elmarknaden från andra marknader. Figur 1: Obalanser och obalanskostnader, juli 2002 JULI 2002 Regleravgift (förbrukningsbalanskraft) SEK/MWh och balanskraftomsättning i procent av total förbrukning Regelravgift SEK/MWh Mörk stapel % 35% 30% 25% 20% 15% 10% 5% BKomsättn. i % av tot förbr. Ljus stapel 0 Balansansvariga företag 0% Figur 1 visar för juli 2002 den procentuella förbrukningsbalansen och obalanskostnaderna för samtliga balansansvariga företag. I bilaga 3 finns motsvarande diagram för månaderna juli till november Diagrammen visar dels den procentuella förbrukningsobalansen (ljusa, smala staplar), dels obalanskostnaden (regleravgiften) uttryckt per MWh förbrukning (mörka, tjocka staplar). I genomsnitt ligger förbrukningsobalansen på 5 % av den totala förbrukningen i landet. I juli månad låg 12 företag (av 31) lägre än detta i genomsnitt för månaden. Motsvarande siffra för augusti, september, oktober och november är 19, 19, 17 respektive 16. Företagen i bilden är inte namngivna men det kan avslöjas att ett av de tre största företagen inte finns med bland de 10 bästa under juli, augusti, september och november. Kostnaden för balanskraften (regleravgiften) följer inte nödvändigtvis obalanskurvan, eftersom obalans åt rätt håll inte ger någon kostnad medan obalans åt fel håll debiteras en s k regleravgift.

9 För juli månad har 19 företag en kostnad lägre än 1 kr/mwh. Den aktör som hade högst kostnad för regleravgifter fick betala 10,5 kr/mwh. I augusti var det 25 företag vars kostnader understeg 1 kr/mwh. Den högsta kostnaden en aktör haft under denna månad är 2,4 kr/mwh. I september hade 8 aktörer, varav två av de tre stora, en kostnad lägre än 2 kr/mwh. Av de två företag vars kostnad understeg 1 kr/mwh denna månad var ett företag ett av de tre stora. En aktör hade en kostnad på nästan 12 kr/mwh. Under oktober månad hade 23 företag en kostnad lägre än 2 kr/mwh och av dessa hade 6 företag en kostnad lägre än 1 kr/mwh. En aktör hade en kostnad på drygt 12 kr/mwh. I november månad hade 16 företag en kostnad som understeg 2 kr/mwh och av dessa hade 4 företag en kostnad lägre än 1 kr/mwh. Bland dessa 4 fanns ingen av de tre stora aktörerna med. Den högsta kostnaden en aktör haft under november månad var drygt 6 kr/mwh. Det är svårt att dra några entydiga slutsatser av detta men det kan konstateras att kostnaden för regleravgifter liksom obalansen varierar betydligt mellan olika månader. Det bör dock understrykas att de tre stora företagen ofta (men inte alltid) har låga (men inte alltid lägst) obalanser och regleravgiftskostnader. Ett antal mindre aktörer återfinns långt till höger i diagrammen. Detta pekar på att det inte är omöjligt för mindre aktörer att hantera sin balans på ett tillfredsställande sätt. Aktörer med stora obalanser och höga kostnader bör kunna reducera dessa om de finner det ekonomiskt motiverat att satsa tid och resurser. 9(23) 4. Möjliga åtgärder 4.1 Inledning Avsikten med eventuella ändringar i regelverket för balanstjänsten är att förbättra elmarknadens funktion, om detta kan ske utan att robustheten i elsystemet försämras. Tre modeller som har diskuterats, och som bör underlätta för mindre aktörer, beskrivs nedan. Gemensamt för samtliga modeller är att de resulterar i minskade intäkter för Svenska Kraftnät. Arbetsgruppen är enig om att eventuella förändringar ska vara kostnadsneutrala för Svenska Kraftnät, varför intäktsminskningar måste kompenseras genom nya eller höjda fasta avgifter. Enligt mindre elleverantörer och större förbrukare skulle ett system med enprisavräkning (se bilaga 1) underlätta för dem att ta ett eget balansansvar. Som skäl anförs att risken förknippad med felprognoser skulle minska, eftersom förlusterna vid obalans åt fel håll i viss mån skulle raderas ut av vinster vid obalans åt rätt håll.

10 Vidare anförs att enprisavräkning skulle minska eventuella sammanlagringsskillnader mellan större och mindre aktörer. 10(23) Motivet för valet av tvåprisavräkning är att den ger bättre styrsignaler för balanshållning. Aktörer frestas inte att missbruka balanskraft och det finns starkare incitament i ett tvåprissystem att bjuda reglerkraft och att lämna förbrukningsprognoser och produktionsplaner med hög kvalitet. Aktörerna i Svenska Kraftnäts Marknadsråd har uttalat ett starkt stöd för systemet med tvåprisavräkning med hänvisning till bl.a. dessa skäl. Fokus för arbetet med att utveckla effektiva incitament för balanshållning har hittills gällt framför allt produktion. Balansavtalet innehåller visserligen i stort sett samma regler för produktion och förbrukning, men hittills är det endast produktion som har varit aktiv i balansregleringen. Som tidigare har redovisats har det visat sig svårt att aktivera förbrukningssidan. Uppdelningen av balansavräkningen i tre balanser planerad, produktion och förbrukning - möjliggör emellertid att behandla produktion och förbrukning på olika sätt. Svenska Kraftnät är av de skäl som nyss har redovisats inte berett att överge systemet tvåprisavräkning för produktion. Arbetsgruppen konstaterar emellertid att de problem som identifieras i den här rapporten inte gäller produktion utan endast förbrukning. Det är därför värt att undersöka om situationen kan förbättras genom att prissätta förbrukningsbalansen annorlunda. Arbetsgruppen redovisar i det följande ett antal alternativa åtgärder som samtliga innebär en förändrad prissättning av obalans på förbrukningssidan. 4.2 Enprisavräkning på förbrukning Ett alternativ är att tillämpa enprisavräkning i förbrukningsbalansen. Svenska Kraftnät ser inga tekniska hinder för en sådan ordning eftersom förbrukningssidan inte är särskilt aktiv i balansregleringen. Enligt Svenska Kraftnät finns dock vissa tveksamheter mot ett system med enprisavräkning i förbrukningsbalansen, bl.a. följande: Det är önskvärt att aktivera förbrukningssidan via bud till reglermarknaden. Med enprisavräkning finns det en risk för att styrsignalen till de balansansvariga försvagas och att de självreglerar i stället. Eftersom mängden reglerbar kraft på förbrukningssidan är relativt liten, är dock detta antagligen ett mindre problem. Det primära är att den regleras. Ett system med enprisavräkning på förbrukning försämrar incitamenten för aktörerna att lämna förbrukningsprognoser med så hög kvalitet som möjligt. Med sämre incitament finns en risk att aktörerna medvetet lägger felaktiga förbrukningsprognoser i syfte att kunna spekulera i prisskillnaden mellan spothandeln och balanskraft.

11 11(23) Ett system med enprisavräkning på förbrukning innebär också flera fördelar för marknadens aktörer, främst: Det minskar effekten av sammanlagring på förbrukningssidan i systemet, vilket skulle gagna de balansansvariga som har få uttagspunkter. Det är ett enklare system för aktörerna att hantera, bl.a. genom att avräkningen blir mindre komplicerad. Det ger mindre osäkerhet i balanskraftkostnaden för den enskilda aktören. Det kan bidra till ökad harmonisering, i första hand med Norge. Den minskade intäkten för Svenska Kraftnät av att införa ett system med enprisavräkning på förbrukning jämfört med dagens system uppskattas av Svenska Kraftnät till Mkr/år 1. Ett sätt att finansiera en sådan lösning kan vara att införa en ny fast avgift per omsatt förbrukning. 4.3 Vingelmån på förbrukning En alternativ lösning som i viss mån ändå bibehåller incitamentet för den balansansvarige att göra bra förbrukningsprognoser är att införa s.k. vingelmån i förbrukningsbalansen. Figur 2 visar, utöver konventionell en- och tvåprisavräkning (bild a och b) två sätt att införa vingelmån för förbrukning. Exemplen gäller för en uppregleringstimme. Figur 2. Vingelmån Prissättning av balanskraft Exempel: Uppregleringstimme Bild a) Enpris Pris Bild b) Tvåpris Volym Reglerkraftpris Spotpris Bild d) Vingelmån alt modifierad enpris Volym Pris - + Reglerkraftpris Spotpris - + Bild c) Vingelmån alt modifierad tvåpris 1 Den stora spridningen beror på att intäkten från tvåprisavräkningen har varierat starkt från år till år.

12 12(23) Fördelen med vingelmån framför enprisavräkning är att större delen av volymen har kvar incitamentet att hålla balansen (dvs. genom tvåprisavräkningen). De två varianterna av vingelmån har följande för- och nackdelar: o Vingelmån på förbrukningsbalans (modifierad tvåpris, bild c) o Inget straff för obalanser åt fel håll o Minskat incitament till att hålla balansen o Vingelmån på förbrukningsbalans (modifierad enpris, bild d) o Styrsignal genom straff för obalanser åt fel håll. o Begränsat incitament att hjälpa systemet genom att medvetet ha lite obalans åt rätt håll. Det bedöms inte vara någon ekonomiskt skillnad, vare sig för aktörerna eller för Svenska Kraftnät, mellan de två varianterna. I några år har en vingelmån på 5 MW + 0,5 % tillämpats för produktionsobalans. Motivet är att minska producenternas incitament att självreglera för att därigenom få in så mycket produktion som möjligt till balansregleringen. Mindre balansansvariga har efterfrågat en liknande vingelmån för förbrukning med hänvisning till att producenterna har en fördel av reglerna om vingelmån för förbrukningsobalans. Svenska Kraftnät har hävdat att det saknas ett logiskt samband mellan produktionsoch förbrukningsobalanserna. En vingelmån för produktionsobalansen är således inget argument för att införa en vingelmån för förbrukningsobalansen. Frågan har diskuterats i arbetsgruppen och gruppen delar Svenska Kraftnäts uppfattning på denna punkt. Som nyss har redovisats kan det dock finnas andra skäl att införa en vingelmån för förbrukning. I så fall kan det vara lämpligt för enkelhets skull att välja en liknande vingelmån som den som gäller för produktion. Av detta skäl skulle varianten enligt bild c vara att föredra, eftersom det är så vingelmån för produktion tillämpas. Svenska Kraftnät uppskattar ett intäktsbortfall av Mkr/år för en vingelmån på förbrukning på 5 MW + 0,5 % uppmätt förbrukning. Alternativt skulle en mindre vingelmån kunna väljas (t ex 2 MW + 0,2 %). Motsvarande intäktsbortfall uppskattas då till Mkr/år. Införandet av en vingelmån som ett generellt villkor i balansansvarsavtalet skulle kunna finansieras genom andra avgiftshöjningar, t.ex. genom en fast avgift. Arbetsgruppen bedömer att en vingelmån på förbrukning innebär en förbättring för industriföretag och mindre balansansvariga jämfört med dagens regelverk, även om regelverket fortfarande skulle innebära viss osäkerhet för dessa aktörer. Samtidigt äventyras troligen inte balanstjänstens grundläggande robusthet.

13 13(23) Det har dock anförts i arbetsgruppen att vingelmån endast skulle ge ett begränsat incitament för nya aktörer att bli balansansvariga. Men som en kompromisslösning bör den kunna accepteras. 4.4 En- och en halv pris avräkning på förbrukning En kompromisslösning till enpris och tvåpris avräkningen, som föreslogs av en norsk-svensk arbetsgrupp (Statnett, Svenska Kraftnät, NordPool m fl) för några år sedan var den s.k. 1½-prismodellen. Det är i huvudsak en tvåprismodell, där det mindre förmånliga priset, i stället för spotpriset, är genomsnittet av spot- och reglerkraftpriset. Modellen har samma för- och nackdelar som enprisavräkning. Balanskraft åt rätt håll skulle ge ett förmånligare pris än spotpriset, men inte så förmånligt som regleringspriset. Risken för spekulation behöver inte vara mindre, men modellen bedöms vid ett införande leda till ett omkring hälften så stort intäktsbortfall som enprisavräkning. 4.5 Information och utbildning De mindre företagen har ofta inte den kompetens som finns hos de större företagen. Med hjälp av informations- och utbildningsinsatser speciellt riktade mot små balansansvariga aktörer skulle bättre balans kunna erhållas. Svenska Kraftnät har under 2002 hållit praktiska utbildningar riktad till elmarknadsaktörer. Dessutom, som en följd av den förbättrade uppföljningen av obalansen (se figur 1), har Svenska Kraftnät inlett en uppsökande verksamhet för att med information och utbildning försöka hjälpa balansansvariga med höga obalanskostnader att bli bättre. Båda dessa former av utbildning har uppskattats, varför Svenska Kraftnät har för avsikt att utöka denna typ av verksamhet. 5. Slutsatser och rekommendationer Utgångspunkten för gruppens arbete är att ett ökat antal aktörer på spotmarknaden, särskilt industrier (större förbrukare), skulle gagna en fortsatt positiv utveckling av elmarknaden. Det finns många faktorer som påverkar valet att agera på spotmarknaden eller inte, men detta arbete har begränsats till balanstjänstens regler för prissättning. Som framgår av kapitel 3 krävs ett balansansvar, antingen direkt hos Svenska Kraftnät eller indirekt via ett balansansvarigt företag, för att kunna vara svensk aktör på spotmarknaden. Arbetsgruppens slutsats är att en modifiering av villkoren för de balansansvariga företagen när det gäller prissättning av balanskraft kan bidra till en positiv utveckling av elmarknaden enligt ovan.

14 Med hänsyn till uppdraget har vi inte funnit några motiv för att analysera förändringar av den del av regelverket som gäller produktionsobalansen. Vi konstaterar dock att principen med en uppdelning av balansavräkningen i delbalanser t ex planerad, produktion och förbrukning bör behållas. Vi har analyserat flera alternativa modifieringar, som har det gemensamt att de påverkar prissättningen av förbrukningsobalans. Två intressanta alternativ är enprisavräkning för förbrukning och vingelmån på förbrukning. Arbetsgruppen har bedömt att det inte finns några tekniska hinder att införa något av alternativen. Effekterna av sammanlagring av många olika kunders förbrukning minskar i båda alternativen. Detta är en fördel för de aktörer som har ett begränsat antal uttagspunkter, t.ex. industriföretag (större förbrukare) och mindre elleverantörer. Gruppens bedömning är därför att båda alternativen bidrar till att skapa bättre förutsättningar för fler aktörer att, direkt eller indirekt, ta eget balansansvar. Bägge alternativen har den nackdelen att de försämrar incitamenten att lämna förbrukningsprognoser av hög kvalitet. Det är dock svårt att bedöma de effekter som ändrade styrsignaler kan medföra. Ett införande av enprisavräkning är ett större steg och är enligt gruppens bedömning den åtgärd som kan få störst betydelse när det gäller att underlätta för aktörer att aktivera sig på spotmarknaden. Enprisavräkning på förbrukning ger också större utrymme för en harmonisering än vingelmån, eftersom systemet med enprisavräkning redan tillämpas i Norge. För närvarande pågår ett arbete inom Nordel där enprisavräkning på förbrukning diskuteras som en möjlig åtgärd för att harmonisera regelverken för balansavräkning. Frågan kommer att behandlas inom ramen för Nordel och i dialog med branschorganisationerna - under våren Båda alternativen innebär att Svenska Kraftnät får ett intäktsbortfall, som är större för enprisavräkning än för vingelmån. Arbetsgruppen är dock enig om att en förändring av regelverket ska finansieras av balansansvariga inom ramen för balansansvarsavtalet. Hur detta sker får avgöras inom ramen för Svenska Kraftnäts årliga översyn av balansansvarsavtalet. Avsikten är att denna rapport skall remissbehandlas av Svenska Kraftnät, så att eventuella ändringar i regelverket kan behandlas inom ramen för detta arbete. 14(23)

15 /2003/MA60 15(23) Bilaga 1 - Balanstjänstens uppgifter 1. Inledning I en avreglerad elmarknad med en frivillig spotmarknad behöver det företag som sköter systemansvaret i Sverige Svenska Kraftnät (SvK) - en mekanism för att kunna balansera tillförsel och uttag av el. Denna mekanism eller balanstjänst har två huvuduppgifter: att kontinuerligt hålla elbalans i ett område (ofta ett land) - mellan produktion och förbrukning. Denna balansreglering utförs löpande dygnet runt av driftorganisationen. att se till att marknadens aktörer gör rätt för sig i balanshänseende genom att fördela kostnaderna för balanshållningen genom balansavräkningen. Ett antal balansansvariga aktörer på elmarknaden - i Sverige ca 35 st - åtar sig på timbasis att planera, på företagsnivå, för att produktion och inköp av kraft motsvarar den förväntade konsumtionen och försäljningen till kunderna. Avvikelser i varje balansansvarigs balans görs upp ekonomiskt i efterhand med SvK. 2. Balansregleringen Balansansvariga och andra aktörer kan handla el på den kommersiella marknaden för att planera sina fysiska balanser ända fram till strax före leveranstimmen. När leveranstimmen startar tar balanstjänstens balansreglering över balanshanteringen. Balansreglering innebär att kontinuerligt se till att elproduktion och förbrukning i ett område är i balans. Marknadspris (t ex spotpris) (- MW) Pris (kr / MWh) Nedregleringspriset om nedreglering avropats samma för alla som avropats Volym (+ MW) Bud på reglerkraft Uppregleringspriset om uppreglering avropats samma för alla som avropats Figur 1. Priskurva för kraft som används för balansreglering. För att förbereda för detta tar balanstjänsten löpande emot anbud - effektvolym (MW) och pris (kr/mwh) - från balansansvariga som är villiga att snabbt (inom 10 minuter) öka eller minska sin produktion (eller förbrukning). Anbud för balansreglering arrangeras i

16 16(23) prisordning för varje timme (figur 1). När det krävs centrala åtgärder för att justera elbalansen aktiverar balanstjänsten det fördelaktigaste anbudet genom avrop. Denna reglering med manuella ingrepp kombineras med en automatisk frekvensstyrd reglering av generatorerna i vissa kraftstationer. Den automatiska regleringen upphandlas periodvis från producenter som har lämpliga resurser. Efter varje timme bestäms regleringspriset efter den dyraste åtgärden vid uppreglering (balanstjänsten köper el), eller den billigaste åtgärden vid nedreglering (balanstjänsten säljer el), som använts under timmen. Detta regleringspris gäller för alla som har avropats för att reglera balansen upp eller ner. Balansregleringen har under flera år kontinuerligt harmoniserats mellan de Nordiska länderna. Numera fungerar den som en gemensam nordisk balansreglering. Priset för upp- och nedreglering blir detsamma i de olika länderna, såvida inte flaskhalsar omöjliggör överföring av reglerkraft över gränserna. 3. Balansavräkning Balansavräkningen har två huvudsyften: 1. att skapa rättvisa i elmarknaden genom att kontrollera och rätta till de balansansvarigas balanser mellan tillförsel och uttag av el (dvs produktion + inköp mot förbrukning + försäljning). 2. att finansiera balansregleringen genom att fördela kostnaderna för balansregleringen mellan de balansansvariga på basis av deras eventuella obalanser. Det finns dessutom ett tredje viktigt syfte: 3. att lämna styrsignaler till de balansansvariga för att påverka hur de sköter sina balanser och därmed elmarknadens effektivitet. Ambitionerna bakom punkterna 1 och 3 ovan bestämmer till stor del utformningen av regelverket för balansavräkningen. Även fysiska egenskaper i landets (områdets) elsystem spelar in, t ex vattenkraft eller värmekraft, frånkopplingsbar förbrukning mm. Olika metoder kan tillämpas dels för beräkning av balanskraft, dels för prissättning av balanskraft. Beräkning av balanskraft Enkel balans I den enklaste modellen för balansavräkning jämförs tillförsel och uttag av el för varje balansansvarig och timme. Tillförseln består av uppmät produktion och eventuella inköp av el, inklusive inköp av reglerkraft från SvK. Uttag består av förbrukning och eventuell försäljning av el, inklusive reglerkraft.

17 Denna enklare typ av balansavräkning tillämpas i Norge och i Finland, och tillämpades fram till slutet av 1999 även i Sverige. 17(23) Tre balanser Från november 1999 infördes en utvecklad avräkningsmodell i Sverige. En liknande modell tillämpas även in Danmark. Den svenska modellen innebär tre olika balanskontroller (figur 2): Figur 2. Avräkningsmodell med tre balanser Rapporterade Uppmätta Avräkning g) Produktionsplan l)förbrukningsprognos G) Uppmätt produktion L) Uppmätt förbrukning Balanskraft (prod) = G g Balanskraft (förbruk) = L l T) Handel Avräkning Balanskraft (planerad) = g l +/- T Planerad balanskraft (kolumn 1): Här kontrolleras att aktörerna planerar för balans. Detta grundkrav har alltid gällt, såväl hos NordPool som hos balanstjänsten, men föls inte upp i den enklare balansmodellen. Balanskraften beräknas genom att summera produktionsplan (+), förbrukningsprognos (-) och rapporterad handel, dvs köp (+) eller försäljning (-). Balanskraft för produktion (rad 1): Här jämförs den senast lämnade produktionsplanen (korrigerad för eventuella reglerkraftaffärer mm med SvK) med uppmätt produktion. Balanskraft för förbrukning (rad 2): Här jämförs den senast lämnade förbrukningsprognos (korrigerad för eventuella reglerkraftaffärer) med uppmätt förbrukning. Modellen har följande fördelar jämfört med den enkla kontrollen: aktörerna får ett incitament att förbättra sina produktionsplaner och förbrukningsprognoser. Dessa får uppdateras fram till strax före leveranstimmen. villkoren för producenter och icke-producenter jämställs mera, då producenter inte längre har möjligheten att förbättra företagets nettobalans genom att reglera sin produktion under leveranstimmen.

18 18(23) Producenten saknar incitament att spara reservproduktion för egen del och bör bjuda alla tillgängliga reglerresurser in till balansregleringen. Prissättning av balanskraft Enprisavräkning I den enklaste modellen avräknas all balanskraft till regleringspriset. Det betyder att aktörer som reglerar aktivt, när balanstjänsten avropar balansreglering, och de som reglerar passivt genom att ha obalans åt rätt håll 2 för systemet får samma pris. I Norden används metoden endast i Norge. Där är den möjlig tack vare den homogena produktionsapparaten (vattenkraft från stora magasin) och att det har funnits gott om reglerkraft i Norge. Tvåprisavräkning I denna modell får balansansvariga som reglerar aktivt ett pris (uppeller nedregleringspriset) medan de som reglerar passivt - genom att ha obalans åt rätt håll - inte får någon extra ersättning utöver spotmarknadspriset. För Sveriges del visas prissättningen av balanskraften i figur 3. a) UPPREGLERING Uppregleringspris Pris spotpris - + Volym Pris spotpris - + b) INGEN REGLERING c) BÅDE UPP- OCH NEDREGLERING Störst volym avgör (upp- eller nedreglering) Samma volymer (ingen reglering) (gäller från och med 1 november 2000) spotpris d) NED- REGLERING - + Nedregleringspris Figur 3. Prissättning av balanskraft i Sverige (tvåprismodellen). Om endast uppreglering har beställts (fall a), gäller uppregleringspriset för aktörer med en negativ obalans. Övriga avräknas till spotmarknadspris (område Sverige). Om ingen reglering har beställts (fall b), avräknas alla aktörer till spotmarknadspris. Under de få timmar då både upp- och nedreglering har beställts (fall c), tillämpas antingen upp- eller nedregleringspriset i avräkningen beroende på vilken regleringsriktning motsvarar 2 Med rätt håll menas att aktörens obalans i avräkningen är åt det håll som skulle hjälpa systemet, dvs positiv för uppregleringstimmar och negativ för nedregleringstimmar. Men timavräkningen, som tillämpas i båda länderna, innebär att man aldrig kan vara säker på att den som i avräkningen har obalans åt rätt håll (dvs genomsnitt över timmen) har hjälpt systemet under den del av timmen när hjälpen behövdes.

19 den större energivolymen. Om volymerna är lika tillämpas spotmarknadspriset. Om endast nedreglering har beställts (fall d), gäller nedregleringspriset för aktörer med en positiv obalans. Övriga avräknas till spotmarknadspris. Sverige, Finland och Danmark som saknar Norges homogena vattenkraftsystem - tillämpar tvåprisavräkning. I dessa länder finns det aktörer i Sverige huvudsakligen producenter med vattenkraft - som har investerat i reglerbar produktion, och aktörer som inte har det. Då är det viktigt att kostnader för bl a reglering fördelas på ett sätt som alla aktörer upplever som rättvist. Det är också viktigt för systemet att det finns ett tillräckligt kraftigt incitament för aktörer att bjuda reglerkraft, samt att bibehålla befintlig (och eventuellt investera i ny) reglerkapacitet. Avgifter Avgifter förknippade med balanstjänsten är följande: o Balansgrundpriset - sätts till spotpriset (svenskt prisområde). o Regleringsavgift - beskrevs i tidigare avsnitt och tas enbart ut för planerad balanskraft som över- eller understiger 1 MW samt för produktions balanskraft som över- eller understiger 5 MW+ 0,5 % av uppmätt förbrukning. o Volymavgiften - uppgår för närvarande till 1 kr/mwh och tas ut för all balanskraft. o Effektavgiften - uppgår till 20 kr/mwh och betalas per avräkningsperiod, dvs 24 gånger om året. Effektavgiften baseras på den högst uppmätta förbrukningen som aktören är balansansvarig för. o Motpartsavgift - uppgår till 500 kr per motpart och faktureringsperiod. o Effektreservavgift - är en avgift som infördes år 2000 för att täcka kostnaderna för Svenska Kraftnät att upprätthålla reservkapacitet för effektbristsituationer. Dessa kostnader är avsedda att täcka balanstjänstens kostnader. Den strikta uppdelning av Svenska Kraftnäts kostnader på stamnät och balans som görs sedan 2002 visar emellertid en underskott för balanstjänsten. Därför behöver Svenska Kraftnät se över avgiftsstrukturen inför (23)

20 Bilaga 2 20(23) Bilaga 2 - Balansansvariga företag Balansansvariga företag Bergen Energi AB DalaKraft AB Elkraft Sverige AB Energi E2 A/S, filial Sverige Fortum Generation AB Fyrstad Kraft AB Graninge Kraft AB Hydro Kraft AB Jämtkraft AB Kraftaktörerna AB Kraft & Kultur i Sverige AB Lunds Energi AB Markedskraft AB Mega Balans AB Mälarenergi AB Mölndal Energi AB Nordeuropeisk Energiallians AB Plusenergi AB Produktionsbalans PBA AB Skandinaviska Energimäklarna AB Skellefteå Kraft AB Statkraft Marked AB Storuman Energi AB Sydkraft Energy Trading AB Tekniska Verken i Linköping AB Telge Kraft AB Vattenfall AB Växjö Energi Öresundskraft Marknad AB Östkraft AB Antal balansansvariga 30

21 21(23) Bilaga 3 Bilaga 3 - Obalanser och obalanskostnader JULI 2002 Regleravgift (förbrukningsbalanskraft) SEK/MWh och balanskraftomsättning i procent av total förbrukning Regelravgift SEK/MWh Mörk stapel Balansansvariga företag 40% 35% 30% 25% 20% 15% 10% 5% 0% BKomsättn. i % av tot förbr. Ljus stapel AUGUSTI 2002 Rerleravgift (förbrukningsbalanskraft) SEK/MWh och balanskraftomsättning i procent av total förbrukning Regleravgift SEK/MWh Mörk stapel Balansansvariga företag 35% 30% 25% 20% 15% 10% 5% 0% BKomsättn. i % av tot. förbr. Ljus stapel

22 22(23) Bilaga 2 SEPTEMBER 2002 Regleravgift (förbrukningsbalanskraft) SEK/MWh och balanskraftomsättning i procent av total förbrukning Regleravgift SEK/MWh Mörk stapel % 30% 25% 20% 15% 10% 5% 0% BKomsättn. i % av tot förbr. Ljus stapel OKTOBER 2002 Regleravgift (förbrukningsbalanskraft) SEK/MWh och balanskraftomsättning i procent av total förbrukning 12 35% 11 Regleravgift SEK/MWh Mörk stapel % 25% 20% 15% 10% 5% 0% Bkomsättn. i % av total förbr. Ljus stapel

23 23(23) NOVEMBER 2002 Regleravgift (förbrukningsbalanskraft) SEK/MWh och balanskraftomsättning i procent av total förbrukning 7 30% Regleravgift SEK / MWh Mörk stapel % 20% 15% 10% 5% Bkomsättn. i % av total förbr. Ljus stapel 0 0%