Kultur~Natur: Konferens för kulturstudier i Sverige: Conference in Sweden June 2009

Transkript

1 Paper from the conference Kultur~Natur: Konferens för kulturstudier i Sverige, organised by the Advanced Cultural Studies Institute of Sweden (ACSIS) in Norrköping June Conference Proceedings published by Linköping University Electronic Press at The Authors. Kultur~Natur: Konferens för kulturstudier i Sverige: Conference in Sweden June 2009 Editor Andreas Nyblom

2 Upphovsrätt Detta dokument hålls tillgängligt på Internet eller dess framtida ersättare från publiceringsdatum under förutsättning att inga extraordinära omständigheter uppstår. Tillgång till dokumentet innebär tillstånd för var och en att läsa, ladda ner, skriva ut enstaka kopior för enskilt bruk och att använda det oförändrat för ickekommersiell forskning och för undervisning. Överföring av upphovsrätten vid en senare tidpunkt kan inte upphäva detta tillstånd. All annan användning av dokumentet kräver upphovsmannens medgivande. För att garantera äktheten, säkerheten och tillgängligheten finns lösningar av teknisk och administrativ art. Upphovsmannens ideella rätt innefattar rätt att bli nämnd som upphovsrättsinnehavare i den omfattning som god sed kräver vid användning av dokumentet på ovan beskrivna sätt samt skydd mot att dokumentet ändras eller presenteras i sådan form eller i sådant sammanhang som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. För ytterligare information om Linköping University Electronic Press se förlagets hemsida Linköping Electronic Conference Proceedings, 40 Linköping University Electronic Press Linköping, Sweden, ISSN (www) ISSN (tryck) 2009, Respektive författare ii

3 Innehåll Plenarföreläsningar Introduktion till ACSIS konferens för kulturstudier 2009 Johan Fornäs...7 Gränsgångare eller gengångare? Transgena möss och urbana fåglar Tora Holmberg...11 Modernitet in på kroppen, eller kropp, känslor, sinnen som social arena Karin Johannisson...19 Art, artistic research, and the animal question Helena Pedersen...25 Papers Det binäras magi: Om den binära kategoriseringens principer och om husdjuret som det antibinäras tankefigur David Redmalm...33 Nordiskt friluftsliv och allemansrätt: Nationella identitetsprojekt och ekopolitisk inspiration Klas Sandell...39 By, landskap, kraftverk kärnkraftens poetik Fredrik Krohn Andersson...51 Att arbeta etnografiskt i massiva onlinespel Malin Sveningsson Elm...61 Att förhandla nu mot då: Djur, ekonomisk vinning och historia Leif Häggström...79 Kulturteori och socialteori mer än goda grannar? Leo Bartonek...89 Idrottens gränstrakter: Om äventyrsidrott och friluftssport Johan Arnegård & Klas Sandell...95 Kändisbruk: En tidningsläsare klipper och klistrar 1888 Johan Jarlbrink Postmodern vitalism: Från D'Arcy Thompson till Mandelbrot Fernando Flores The Boundary Work of Commercial Friendship Johan Hultman & Erika Andersson Cederholm Natur och kultur i förening? Verksamheten i hembygdsföreningar Anna Eskilsson Ett eget rum: Kön, kropp och sexualitet i några svenska samtidsromaner Jenny Björklund Parkour en posthumanistisk idrott? Kalle Jonasson iii

4 Vad är kulturpolitik: Professionellt, smalt och okontroversiellt? Tobias Harding Slack Space eller det övergivna husets potential Catharina Gabrielsson Re-reading time-geography: Genus och speglingar av makt i tidrummet Tora Friberg, Christina Scholten och Annika Sandén Den öppna bostaden som konsumtionsgenerator Maja Willén Dammsugarens gestaltning i tidningen Råd & Rön Sophie Elsässer Kvalitet och genus En komparativ studie av tre kulturområden: litteratur, teater och museum Linnéa Lindsköld När hunden själv får välja om hunden i konsumtionssamhället från 1950 till 2000-talets början Sarah Vinterlycka De patenterade konsterna 100 år av upphovsrättskritik Martin Fredriksson Maskinisk darwinism: teknikens naturhistoria hos Samuel Butler och Gilles Deleuze Jonnie Eriksson Intersektionella konstruktioner av norskhet i nutida kulturminnesförvaltning Wera Grahn Nykter eller drogad? En fråga om sammanhang Eddy Nehls Noetic Norden: assembling and dissembling the art of the north Stuart Burch Gör platsen patienten? Rumsliga föreställningar i psykiatrin Ebba Högström Hur Eva Dahlgren är gjord Framställningar av en artistpersona i marknadsföring, media och musiktexter Anna Biström Coachning som bekännelse: Föräldracoachning och fostran av neoliberala medborgare Magnus Dahlstedt Glidningar och förgivettaganden: Några noteringar om aktuell och passerad kulturpolitisk diskurs Anders Frenander Att sminka de döda: Estetiseringen av döden I tv-serien Six Feet Under Mikael Askander När skogen inte känns igen: Existentiella följder av förändrad skogsmarksanvändning Håkan Berglund-Lake iv

5 Berömda artisters dilemman Eva Blomberg Ekologi som kris, livsstil och estetik: den ekologiska retorikens ideologiska och utopiska energier Johan Hedrén Kulturens inflytande och utflytande: Aspektpolitik i staden Per Möller v

6

7 Paper from the conference Kultur~Natur: Konferens för kulturstudier i Sverige, organised by the Advanced Cultural Studies Institute of Sweden (ACSIS) in Norrköping June Conference Proceedings published by Linköping University Electronic Press at The Author. Kultur~Natur Introduktion till ACSIS konferens för kulturstudier 2009 Johan Fornäs ACSIS och Tema Q (Kultur och samhälle), Linköpings universitet fornas@acsis.liu.se This is the slightly revised opening of the Swedish cultural studies conference Culture~Nature, organised by the Advanced Cultural Studies Institute of Sweden (ACSIS) in Norrköping June Johan Fornäs is Professor at the Department of Culture Studies (Tema Q) and Director of the ACSIS national centre for interdisciplinary cultural research. The text gives a general background to the topic and structure of this conference. 7

8 ACSIS är ett centrum för kulturstudier här vid Linköpings universitet, med syftet att stärka kulturforskningen genom nationellt och internationellt nätverkande mellan ämnesområden och universitetsorter ( Det leds av en nationellt tillsatt styrelse med en ledamot från varje svenskt universitet, med ordföranden Dan Brändström som tidigare var chef för Riksbankens Jubileumsfond och har en unik insikt i kulturforskningens villkor. En splitter ny resurs är exempelvis vår vetenskapliga tidskrift Culture Unbound: Journal of Current Cultural Research har just publicerat sina första tio artiklar, inklusive ett temablock om kulturens och kulturforskningens nytta. Tidskriften utges gemensamt av ACSIS, Tema Q (Kultur och samhälle) samt Swedish Cultural Policy Research Observatory (SweCult), med Martin Fredriksson, Jenny Johannisson och mig som redaktörer. Den är refereegranskad men öppet och gratis tillgänglig som open access på Linköping University Electronic Press ( När ACSIS 2005 höll landets första stora kulturstudiekonferens blev det tydligt hur stort behov det finns för sådana mötesplatser på detta breda fält vars dynamiska gränsland knyter samman områden som annars sällan möts. Två år senare arrangerade vi ett motsvarande europeiskt evenemang, som också satte gränssnitt och övergångar i fokus. I höstas höll vi en lite mindre konferens om kulturvetenskapens nytta. I denna vår tredje riktigt stora konferens har vi återgått till ett främst svenskspråkigt format eftersom det helt uppenbart finns ett stort behov av detta som komplement till de internationella träffpunkter som redan existerar. ACSIS konferenser saxar ju mellan de stora konferenserna Crossroads in Cultural Studies som den internationella organisationen Association for Cultural Studies (ACS) anordnar förra året hölls den på Jamaica och nästa sommar i Hongkong. Inom humaniora och kulturforskning i allmänhet finns det flera goda skäl att ibland upprätthålla dialoger på det egna språket, parallellt med de samtal som förs på företrädesvis engelska ut mot omvärlden. De kulturella och samhälleliga fenomen vi studerar har nämligen ofta en utpräglat lokal eller regional karaktär, och ibland måste de även analyseras utifrån denna kontext. Sedan är det också viktigt att föra ut dessa analyser i de transnationella nätverken, och vi har här fört in sådana moment, dels genom Celia Lurys introduktionsföreläsning och dels genom ett par engelska gruppsessioner med internationellt deltagande. Medan våra bägge tidigare konferenser tematiskt var rätt ofokuserade har vi i år valt att utgå från en mer precis huvudtematik, även om gruppsessionerna får röra sig fritt över hela kulturforskningsfältet. Temat för i år är Kultur~Natur. Av alla de grundläggande kulturdefinitioner som förekommer hör den som ställer kultur mot natur till de mest fundamentala. Den har samtidigt fått en förnyad aktualitet genom att så många av samtidens stora debattämnen och ödesfrågor just kommit att handla om den laddade relationen mellan kultur och natur. För vad är klimatkrisen, den nya genetiken, sociobiologin, epidemiskräcken och skönhetsoperationerna om inte uttryck för en pågående gränsförskjutning mellan dessa poler? Man kan hävda att det pågår en strukturell kulturalisering där människorna sträcker sina designande tentakler allt längre ut i rymden och in i cellernas och atomernas inre. Det ger individer, samhälle och kultur ett växande ansvar. Samtidigt slår naturen på olika sätt tillbaka mot den sfär av mening och identitet som formar ett kulturellt kärnområde. I denna konferens tänker vi oss inte kultur och natur som något motsatspar. Det lilla tildetecknet (~) antyder istället att det finns en dynamiskt böljande förbindelse mellan de två begreppen, och samtidigt en frånvarande eller svårformulerad förbindelse mellan dem. Här handlar det om att undersöka några av de förmedlingar som knyter samman dem och slår broar mellan frihetens och nödvändighetens riken. Celia Lurys introduktionsföreläsning är tänkt att öppna horisonten för dessa frågor, som sedan vidareutvecklas i fyra plenarsessioner där särskilt inbjudna moderatorer getts möjlighet att sätta samman var sin panel. I den första har Jenny Sundén tagit ett samlat grepp om vetenskap som ett möte mellan praktik och teknik, där mentala operationer och materiella artefakter 8

9 samspelar. I den andra plenaren har Maths Isacson som även ingår i ACSIS styrelse bjudit in forskare att reflektera över makt och resurser ur ekonomiskt perspektiv. Anette Göthlunds plenar utgår från konstområdet där form och material samverkar och där naturens landskap och kroppar vävs samman med kulturella betydelselager. I den fjärde plenarsessionen sätter Torbjörn Forslids gäster fokus på hur mänskliga identiteter väver samman diskurser och kroppar. Insprängt mellan dessa ligger en mängd spännande gruppsessioner som forskare från hela landet själva föreslagit och organiserat. Flera relaterar sig till konferensens huvudtematik, medan andra rör sig friare ut på kulturstudiefältet och visar på dess svårbegränsade rikedom. Konferensen hade 200 deltagare, varav 160 framträdde i programmet. Könsfördelningen var jämn, 90% kom från ett tjugotal svenska lärosäten, med Linköpings universitet (21%), Lunds universitet (15%), Stockholms universitet (9%), Malmö högskola (9%), Uppsala universitet (7%) och Göteborgs universitet (6%) som de mest välrepresenterade. 11% deltog även i båda de tidigare konferenserna och 36% hade åtminstone varit med på någon av dem. Ämnesmässigt hörde många hemma i breda tvärvetenskapliga kulturforskningsmiljöer (15%), med historieämnen (12%), etnologi (8%), pedagogik (6%), arkeologi (6%), hälsa/vård (5%), konst/bild (4%), barn/ungdom (4%), litteratur (4%), medier/it (4%), miljö/geografi (4%), och genus (3%), sociologi (3%), teknik/vetenskapsteori (3%) och etnicitet (3%) som viktiga delområden. Konferensen har möjliggjorts tack vare välkommet ekonomiskt stöd från Riksbankens Jubileumsfond, forskningsrådet Formas samt filosofiska fakulteten vid Linköpings universitet. Ett stort tack till alla som vetenskapligt och praktiskt gjort detta evenemang möjligt! 9

10

11 Paper from the conference Kultur~Natur: Konferens för kulturstudier i Sverige, organised by the Advanced Cultural Studies Institute of Sweden (ACSIS) in Norrköping June Conference Proceedings published by Linköping University Electronic Press at The Author. Gränsgångare eller gengångare? Transgena möss och urbana fåglar Tora Holmberg Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet tora.holmberg@gender.uu.se Inom teknik- och vetenskapsstudier inklusive feministiska vetenskapsstudier har gränser mellan natur och kultur sedan länge undersökts, problematiserats och omvärderats. Det är nu en självklar utgångspunkt att naturen inte upptäcks, utan skapas. Vi har aldrig varit moderna, som Latour säger, natur och kultur har aldrig varit åtskilda. Men gränserna skapas och återuppfinns gång på gång i vetenskaplig praktik. Med utgångspunkt i några figurer som utmanar och samtidigt befäster dessa gränser transgena möss och urbana djur undersöks hur vi kan förstå vetenskapens roll i denna gränsproduktion. Slutligen vill jag med hjälp av transbegreppet diskutera och kritiskt granska idén om överskridanden; vad de innebär, vilka begränsningar själva idén för med sig och vilka etiska och vetenskapliga implikationer som kan finnas. 11

12 Inledning När jag var liten bodde jag strax utanför Uppsala och vi födde upp kaniner. De fick para sig och föda ungar på våren, och min pappa slaktade dem på hösten. Så såg årscykeln ut för kaninerna och för oss. Som mest hade vi närmare 50 kaniner i olika burar på gräsmattan. Det säger sig självt att de flesta var rätt anonyma för oss människor. Men det fanns några undantag från regeln. Dels var det vissa avelskaniner som undantogs höstslakten, de fick gå kvar till nästa år. Dels fanns där vissa som jag liksom tjatat mig till. Det var Fiffelin som levde i bästa välmåga (och ofta parade sig med mitt rosa pantern-gosedjur), Virre som bröt ett ben och fick gipsas, Gråis som var lite långsam i intellektet och Cissi som hade nåt fel på tänderna. Dessa namngivna, ihågkomna individer bryter tydligt av mot den stora, anonyma massan av kaniner. Vad är då poängen med denna utvikning i barndomsminnen? Jag vill peka på två saker som är viktiga för det jag kommer att ägna resten av detta paper. Det första handlar om kategoriseringar, gränsdragningar och namngivandets magi. Inom symbolisk interaktionism talar man om namngivande som en symbolisk handling, viktig för relationens mening och innebörd (Trost & Levin 1996: 114). När det gäller till exempel hundar, så har man sett att de ofta namnges efter egenskaper, efter utseende (Pricken eller Fluffy) eller efter kändisar, men vanligast är att man väljer människonamn till sitt husdjur, vilket gör att han eller hon symboliskt ges individuella karaktärer och livshistoria som en virtuell person (Sanders 2003: 411). Genom namngivandet skapas ett subjekt och en mer vänskaplig eller jämlik interaktion blir möjlig. Summan av kardemumman är att även om alla djur i min berättelse hör till kategorin kaniner, kategoriseras de olika, som antingen mat eller husdjur. Vissa namnges, blir individer och uppgår i familjen. Andra stannar ute och blir mat. Det andra handlar om husdjuren och deras plats som gränsvarelser, som gränsgångare mellan natur/djur och kultur/människa. Husdjur är en kategori som jag inte kommer att ta upp här, ett ämne för David Redmalms avhandlingsprojekt (Redmalm, kommande). I stället är det andra former av animala gränsvarelser som kommer att tas upp; transgena möss och urbana fåglar. Jag kommer att diskutera deras status som just gränsvarelser, och deras roll som utmanare av natur/kultur dikotomin som sådan. Slutligen vill jag med hjälp av det feministiska transbegreppet diskutera och kritiskt granska idén om överskridanden; vad de innebär, vilka begränsningar själva idén för med sig och vilka etiska implikationer som kan finnas. Inom teknik- och vetenskapsstudier inklusive feministiska vetenskapsstudier har gränser mellan natur och kultur sedan länge undersökts, problematiserats och omvärderats. Det är nu en självklar utgångspunkt att naturen inte upptäcks, utan skapas i laboratoriet. Vi har aldrig varit moderna, som Bruno Latour säger, natur och kultur har aldrig varit åtskilda. De förmoderna, mer flytande gränserna ploppar ständigt upp i det moderna projektet att skapa rena kategorier. Vad menar han då med modern? Det moderna, enligt Latour, består av två sammanvävda nivåer: The first set of practices, by translation, creates mixtures of entirely new types of beings, hybrids of nature and culture. The second, by purification, creates two entirely distinct ontological zones; that of human beings on the one hand; that of non-humans on the other. Without the second, the work of translation would be slowed down, limited, or even ruled out. (Latour 1993: 10-11) Med andra ord lever vi i en tid av samtidig hybridisering av kategorier och dikotomier, och åtskiljande genom renhetssträvanden. Man kan här tala om två parallella domäner, med ständig trafik däremellan. Det ligger här nära till hands att gå till Mary Douglas och hennes klassiska studie Renhet och fara (1997 [1966]) som inspirerat en hel del Science and Technology Studies (STS) och feministiska vetenskapsstudier. Douglas menar att kulturen tillhan- 12

13 dahåller vissa grundläggande kategoriseringssystem i vilka värderingar och upplevelser kan inordnas (1997 [1966]: 60). Men kultur ska för den skull inte förstås som statiskt. Materia och erfarenheter som inte passar in i våra kategorier anomalier upplevs som hotfulla och orena då de sätter hela kategoriseringssystemet i gungning. Gränser och gränstillstånd är särskilt känsliga för framkallande av fara. I övergången mellan två kategorier eller tillstånd, hotas ordningens stabilitet av formlöshet. För att återställa, normalisera, ordningen används symboliskt handlande: ritualer. Alternativt kan anomalier ignoreras, eller glömmas bort och återuppväckas vid en annan historisk tidpunkt, i en annan kulturell ordning (ibid, kap. 6). Kultur är för Douglas relativt autonomt, vilket inte räcker för att förstå hur biovetenskaplig kunskap idag produceras på sätt som överskrider en rad gränser. Donna Haraway är mer specifikt inriktad på dessa frågor. Med sin kulturteori intresserar hon sig för den moderna biologins framväxt och etablering, och hur vetenskapen flätas samman med andra institutioner inom den kulturella och historiska kontext där den bedrivs. Genom gränsdragningar skapas kategorier och objekt, och var gränserna för tillfället dras och vad kategorierna ges för innehåll, blir avgörande för skapandet av mening såväl som kroppar och objekt (Haraway 1991: 201). Mina empiriska exempel som jag strax ska komma till, handlar båda om människor och andra djur. Inom vetenskapen, har naturvetenskapen traditionellt representerat djuren och samhällsvetenskap och humaniora har tagit sig an människorna. Internationellt sett har vi nu sett ett ökat samhällsvetenskapligt intresse för relationer mellan människor och andra djur. De huvudsakliga orsakerna till det är först och främst den så kallade kulturella vändningen som bidragit till ett ökat intresse för hur betydelsefulla andra djur är för den mänskliga kulturen. Vi har på senare år sett ett ökande intresse för husdjur och djuraktiviteter av olika slag och detta hänger samman med förändrade normer och föreställningar om djur och natur. Men andra djur kan också ses och analyseras i poststrukturalistiska termer som den andra, utan vilken vi inte skulle kunna definiera vad det betyder att vara människa: Utan det djuriska, ingen mänsklighet (Haraway 2008, Holmberg 2005). För det andra har sociala rörelser som djurrättsaktivism och miljörörelsen, argumenterat för en större medvetenhet och starkare ansvar för människans privilegierade position. Dessa sociala och kulturella tendenser i samhället, bidrar för det tredje till en ökad reflexivitet: att undersöka om och i så fall hur olika discipliner kan tillåta ett mindre antropocentriskt och förtryckande perspektiv på andra djur, ett tema för ett nytt bokprojekt för vår humanimal group på Centrum för genusvetenskap som vi valt att kalla Undisciplined animals (Segerdahl, kommande). Bevingade följeslagare Jag tänkte här ta mitt första, högst vardagliga exempel på gränsvarelser: urbana djur. Staden är förutom människor, befolkad av både fyrbenta, icke-benta och bevingade djur. Vare sig deras närvaro är önskvärd eller ej, så finns de där och bidrar till en stadens ande anima urbis (Wolch 2002: 722). Hundar och katter, duvor och hästar är integrerade i det urbana landskapet. Människors relationer till andra djur är en del av skapandet av den urbana miljön, identiteten och platsen (Griffiths m.fl. 2000). Om man vill analysera djur i staden, är natur/kultur-gränsen ett givet fokus: skapandet av den civiliserade staden i sig bygger på utestängningen av natur. Närvaron av djur kan därmed å ena sidan avcivilisera urbana platser, vilket i sin tur skapar behov av normaliserande strategier som sanering, för att tala med Mary Douglas. Det handlar om att vilda djur såväl som husdjur kan, om de passerar vissa gränser, uppfattas som ohyra och därmed kräva utrotning (Griffiths m.fl. 2000). Det kan handla om att djuren blir för många, att de inte passar med den övriga sammansättningen eller att de helt enkelt är på fel plats på fel tidpunkt (jfr. Herzog 1989). Å andra sidan har vi en lika stark tradition av att koppla samman behandlingen av djur med grad av civilisation; ju bättre ett samhälle behandlar sina djur, det vill säga, ju humanare man är, desto högre grad av civili- 13

14 sation. Exempel på detta kan ses när frågor om djurs välfärd kommer upp på agendan. Lite tillspetsat kan man säga att frågor om djur i stan rör sig längs dessa axlar; ohyra respektive välfärd. Jag ska illustrera med en film som belyser fenomenet. Filmen heter Trevligt att råkas och handlar om just: råkor (Triq produktion 2003). I filmen om råkorna står det klart att de stör den ordnade och civiliserade staden, fåglar är i grunden okontrollerbara. De dyker upp, eller snarare ner, från ingenstans, de rör sig över oändliga sträckor, de bryr sig varken om nationella eller kulturella gränser och de äter det vi lämnar efter oss. I många städer har man infört förbud mot att mata fåglar. Men vi får inte heller glömma den andra sidan av myntet, djuren i det här fallet fåglar är inte bara orosmoment och källor till konflikter i det urbana. De utgör många gånger ett slags socialt kitt och fungerar som sociala möjliggörare. Det är idag välkänt att särskilt hundägare oftare träffar andra människor och inleder interaktion med okända (Sanders 1999). Men kan man då inte tänka sig att ankdammar och andra fågelplatser kan verka på liknande sätt, att kontakt med andra djur skapar och underhåller kontakter mellan människor? Stig Fredriksson, eller Natur-Stig, som arbetar som guide i Slottsskogen i Göteborg, berättar om en kategori parkbesökare som getts särskilda smeknamn, som fru von Fågel och Sälmormor (Holmberg 2006). Dessa kvinnor sägs kommunicera så effektivt att djuren pratar tillbaka. Till och med kråkor, som av goda skäl är reserverade mot människor, sägs ha ätit ur fru von Fågels hand. I Göteborgs-posten uttalar sig Sonja Pettersson, alias Slottskogens egen fru von Fågel, så här: Jag pratar alltid med fåglarna. Jag lever på det, annars skulle jag sitta hemma i gungstolen och självdö. I går morse kom svanhannen sturskt emot mig. Han gör mig ingenting, men jag sa: "Vet hut på dig! Ska du visa dig sån för mig?" Då vände han och gick. (Serenander & Lidell 2003: 25) Smeknamnen tillsammans med anekdoterna sätter fingret på det faktum att fåglar ibland blir väldigt centrala för människors vardag och för deras identitet. I filmen Trevligt att råkas berättas också om människor som engagerat sig i råkornas väl och ve, och som verkligen inte ser det som önskvärt att de ska utplånas (Triq produktion 2003). Återigen verkar det vara spänningen mellan ohyra och välfärd som spökar. Ska vi då se det, som man traditionellt gjort, som att djuren ersätter verkliga mänskliga relationer i en mer och mer individualiserad värld? James Serpell sätter fingret på denna fråga och menar att vi snarare än att nostalgiskt tråna efter en tid då mänskliga relationer var viktiga, kan förstå och analysera dessa människa djur relationer i sin egen rätt (Serpell 1986). Det behöver inte handla om ett nollsummespel, där brist på mänskliga relationer ersätts av andra djur. Tvärtom har studier visat att människor som har husdjur, också har ett rikare mänskligt socialt kontaktnät. Om det gäller fru von Fågel får vi låta vara osagt, men om det nu faktiskt är så att människor känner stark empati för och samhörighet med andra djur, så behöver vi kulturforskare ta detta på allvar och fundera en vända till över begrepp som social identitet, vänskap och interaktion. När det gäller frågor om andra djur och urbanisering, har vi att göra med ett outvecklat forskningsområde. Det är främst kulturgeografer som intresserat sig för dessa frågor, och det finns en rad viktiga lärdomar att dra från dessa (fåtal) studier. Analyser av platser och platsers betydelse för människors identitet, kan vinna mycket av att utvidgas till analyser av andra djur. Urbanisering handlar inte bara om ökad förtätning av stadskärnan, utan också om rumslig utbredning av staden. Utbredningen sker förstås till viss del på bekostnad av de människor och andra djur som befolkar (ordet visar på språkets antropocentriska slagsida) områdena runt omkring staden. Vi behöver mer kunskap om vad som sker på gränsen mellan stad och land, vad gäller hur relationer mellan människor och andra djur ser ut i dessa semivilda gränsytor. Inte minst är detta en fråga som aktualiseras i samband med konflikter runt rovdjur: 14

15 Vad händer när det civiliserade samhället möter den vilda naturen? Detta är temat för ett nytt projekt som jag planerar, som rör Controversial connections. Transgena gränskrypare Jag tänkte ta ytterligare ett exempel på gränsvarelser eller gränskrypare i det här fallet, nämligen transgena möss, möss som man på olika sätt medvetet förändrat i arvsmassan. Idag utgörs nära hälften av alla djurförsök av transgena eller genetiskt modifierade djur, framförallt möss. Så även om de på många sätt är science fiction upplösning av artgränser mellan människa och djur, är de också högst vardagliga i laboratoriet. Eller som Haraway säger: Transgenic organisms are at once completely ordinary and the stuff of science fiction (1997: 57). Dessa gränskrypare utgör på sätt och vis kulturforskarens våta dröm; de kan sägas balansera på den fina gränsen mellan natur/kultur, organism/uppfinning, vetenskap/teknik, djur/människa. De utmanar på så sätt modernitetens sorterings- och kategoriseringsapparat, och kastar oss in i postmoderna hybridiseringsdiskurser. Dessa djur representeras ibland som vilka laboratoriemöss som helst som vanliga, ordinära. Som en av forskarna som Malin Ideland och jag intervjuat för projektet Dilemman med transgena djur: Vi som människor har under årtusendenas lopp haft djur och ändrat beteende på dem genom selektiv avel. Ett artificiellt urval snarare än ett naturligt urval. Så jag är inte så bestört av den manipulation som en genetisk modifiering i labbmiljö innebär. För många gånger är inte effekten större än i avel. Det går lite snabbare. (Intervju forskare) Den här typen av utsaga är framträdande när välfärdsfrågor diskuteras, det vill säga djuretiska spörsmål i forskningspraktik och djurförsöksetiska nämnder. I andra sammanhang skiftar repertoaren och de transgena mössen framstår som lösningen på alla sjukdomar som hopp. Oftast har medicinska framsteg inte skett för att man avsiktligt har gått in och letat efter en bot [ ] Man vet inte vad det leder till. Kanske ingenting. Kanske blir det bot för alla diabetiker i hela livet. Miljoner människor kommer ha nytta av det. (Intervju forskare). Man kan säga att samma djur får högst skiftande betydelser beroende på sammanhang. Men, något som är lika tydligt är att vissa relativt tekniska frågeställningar och dilemman blir mer framträdande som frågan om man ska ta vävnadsprover från svans, öra eller tå medan andra nog så intressanta frågeställningar som rör försökens syfte, tolkning av resultat och avel verkar hamna mer i skymundan. Malin Ideland och jag har talat om transgena tystnader för att begripliggöra den processen (Holmberg & Ideland 2009). Något som också är slående är hur etiken teknifieras. Det är som att det handlar om att det som på något sätt kan lösas på ett rationellt sätt (genom cost-benefit analys) blir framträdande. Frågor som ter sig olösliga som transgena djurs vara eller onödiga försök artikuleras inte i första taget. I stället får man söka dessa frågor i det implicit sagda. Här diskuteras djur som blir över, som inte används, ett nog så intressant tema. Vi kanske avlivar en tredjedel eller nåt sånt där, de, de paras ju och så blir det så att ett antal djur har fel genkombination och då behöver vi ju inte dem och då avlivar vi dem. [paus] Så snart som möjligt. (Intervju forskningsledare) I en labbkultur där djuren offras sacrifice på engelska för ett högre syfte, blir dessa möss som inte används hotfulla och omgärdas av förminskande, normaliserande retorik och ritualiserade praktiker. T: Går det att göra nåt åt det [spillet]? I: Nej, det går inte att göra nåt åt. 15

16 T: Nej, det är som det är. I: Det är som det är. Det är så biologin funkar så att, det blir djur som man inte använder utan de kan avlivas snabbt. [paus] (Intervju forskningsledare) Utan att gå in på detaljer nöjer jag mig med att säga att vi här har att göra med ett slags absolution; ett besvärjande av ansvar. Jag nämnde att transgena djur på ett kulturellt plan utmanar många av modernitetens förgivettagna åtskillnader; mellan natur och kultur, djur och människa, vetenskap och teknik, uppfinning och organism. Kulturteoretiker menar att dessa hybrida överskridanden skapar en hotbild som på många sätt har med föreställningar om smuts och orenhet att göra (Douglas, 1997[1966]), och där motdraget blir ett slags renlighetssträvanden och strategier. På ett liknande, metaforiskt plan kan vi leka med tanken att den oreda som skapas i djurhus och laboratorier via överskridanden av olika gränser, men också den potentiella oreda som faktiskt är en del av hela avels- och produktionsprocessen, hanteras genom olika sätt att städa upp (Holmberg, kommande). Renlighet som metafor används frekvent i biomedicinsk forskning och inom transgenproduktion och försök. Det talas om rena linjer, rena knockar, pathogenfree och clean animals. Jag vill också föreslå att renlighetssträvanden går hand i hand med det mest framträdande draget inom bioteknologisk forskning: biologisk kontroll. Vetenskapsantropologen Sarah Franklin har föreslagit, utifrån sina många studier av klonade djur (särskilt kring fåret Dolly), att normen för biovetenskapen idag är transbiologi, en biologi som karaktäriseras av särskilt skapande av liv, liv som är made and born snarare än det omvända (Franklin 2007). Transbiologin överskrider ständigt olika gränser; institutionella, kulturella och materiella. Vad betyder då det för mitt exempel här? Jag menar att det ger en viktig ledtråd till att förstå varför vissa frågor hanteras medan andra blir mer tysta. Tekniska dilemman som har med val av biopsiställe att göra, eller lösningar för transgena tekniker, ligger inom ramen för biologisk kontroll. Frågor om spill och annan avelsrelaterad oreda, kan forskarna inte göra mycket åt, de ligger utanför den biologiska kontrollen. Om vi fortsätter med Sarah Franklin och hennes idé om transbiologi så har Franklin rätt i att det är så mycket av nutida biologi och bioteknologi opererar. I efterdyningarna av ny teknologi som IVF, kloning, genmodifiering och så kallad tissue engineering skapas också nya förståelser av kulturellt invanda kategorier som art, släktskap, kropp och kroppslighet, sexualitet och reproduktion, kön/genus och ras. Enligt Haraway så överskrider trans en culturally salient line between nature and artifice, and they greatly increase the density of all kinds of other traffic on the bridge between what counts as nature and culture (Haraway 1997: 56) De öppnar med andra ord för en rad andra överskridanden. Men är då dessa alltid av godo? Och för vem? Det verkar som att gränsöverskridanden mellan människa och andra djur, som i fallet med de transgena mössen, gör inget eller i värsta fall medverkar till mänsklig överhöghet human exceptionalism (Urbanik 2006) Snarare verkar gränserna förstärkas, och det är här jag menar att vi måste se till det specifika med dessa gränskrypare; mössen som smuts och renhet samtidigt utmanar och befäster kulturella ordningar. Jag menar också att en kulturteoretisk, feminist science studies ingång ofta poängterar den utmanande sidan, något vi ser i nya forskningsansökningar och program (även det jag själv arbetar med). Jag tror som Eva Hayward, att trans är ett prefix som bär på och skapar hopp om förändring, förbättring och subversion, och att vi därför ofta överanvänder det (Hayward 2009). För mössen gör det ingen större skillnad, de går kvar i sina trånga burar och deras kroppar används för obetalt transgent arbete. 16

17 Anomalier går igen För att avrunda med en tillbakagång till mina inledande frågor: är det då så att vi kan slå fast att de urbana fåglarna och de transgena mössen utmanar iden om åtskillnad mellan natur/kultur? Ja, förvisso destabiliserar fåglarna den civiliserade och städade staden. Men vad mer är, de utmanar gränser mellan djur och ohyra, och mellan främling (kanske i Baumans version, en rasifierad utomstående) och vän. Min poäng är att specifika gränsvarelser överskrider/utmanar specifika gränser, vilket i sig skapar specifika förståelser och förkroppsliganden av dessa varelser. Gränsflygare som till exempel råkor och duvor, förändrar stadens arkitektur genom uppfinnandet av särskilda nät och annat som ska försvåra för dessa att sätta sig. De förändrar policy och aktiviteter, då de indirekt också skapar problematik och reglering kring matande eller inte matande. De transgena mössen skapar också oreda, kanske inte så mycket längs natur/kultur gränsen, utan snarare för att de är just möss; de förökar sig, de slåss med varandra, och deras kroppar neutraliserar och motstår på så sätt ibland genförändringar. För att återgå till Mary Douglas kan vi se att vår strävan att inordna händelser och upplevelser i den kända och etablerade ordningen bäddar för förändringspotential. I slutändan är upplevelser alltid motsägelsefulla och klassificeringar ofullständiga. Kategoriseringssystemet strider mot sig själv och innehåller därför nyckeln till sin egen undergång (1997 [1966], se kap. 9). På så sätt kan gränsflygare som urbana fåglar destabilisera diskursen om människan i centrum, förändra det urbana rummet och vända upp och ner på sociala praktiker. Och transgena möss, den ultimata bilden av eller metonymen för biologisk kontroll, kan skapa oreda just genom sin kroppsliga, organiska, vanliga, mushet. Jag skulle här, istället för att säga som Latour att vi aldrig varit moderna och att vi därför inte kan utmana moderniteten, vilja kritisera idén om det ständigt utmanande genom att leka med tanken att dessa figurer snarare "går igen"; de spökar i sin förmoderna, hybridiserade skepnad. Vi försöker ständigt skapa rena kategorier både inom vetenskapen och mer vardaglig förståelse men vi är dömda att misslyckas och hemsöks ständigt. Och, samtidigt som detta sägs, så menar jag att det finns gränser som aldrig någonsin tillåts överskridas. Jag menar att man så tydligt kan se att även om gränser mellan människa och djur lekfullt kan beröras, som i namngivandet av fåret Dolly eller i termer som humanisering av transgena modelldjur, upprätthålls dessa gränser aktivt och stabilt. Förstås skulle de inte kunna användas i djurförsök eller utrotas från gatorna om de inte var just djur. Är människa/djur den ultimata gränsen, som flera filosofer hävdat? I Haraways bok When species meet (2008) undersöker hon hur relationer mellan människor och andra djur kan förstås, bland annat i termer av ansvar och delande. Här menar hon också ett slags ontologiskt delande och möte i det Giorgio Agamben (2004) kallat the open det avgrundslika avståndet mellan människor och andra djur. Min ödmjuka förhoppning är att förändrade praktiker, i vilka dessa animala gränsvarelser medverkar som subjekt och aktörer, kommer leda till förändrade öppningar, till ett slutande av denna avgrund. Referenser Agamben, G. The Open. Man and Animal, Stanford University Press, Stanford: Douglas, M. Renhet och fara, Nya Doxa, Nora: 1997 [1966]. Franklin, S. Dolly mixtures. The remaking of geneaology, Duke University Press: Griffiths, H., Poulter, I., Sibley, D. Feral cats in the city, i Philo, C. & Wilbert, C., (eds.) Animal spaces, beastly places. New geographies of human-animal relations, London: Routledge: Haraway, D.J. Simians, cyborgs and women. The reinvention of nature, New York: Routledge: Haraway, D.J. Modest_Witness@Second_Millenium. FemaleMan _Meets_OncoMouse. Routledge: London & New York:

18 Haraway, D.J. When Species Meet, Minnesota University Press: Hayward, E. Lessons from a starfish, i Griffith, N. & Hird, M.J. (eds.) Queering the Non-Human, Ashgate, Aldershot: Herzog, H.. The moral status of mice. ILAR Journal 31(1), Holmberg, T. Vetenskap på gränsen, Arkiv Förlag, Lund: Holmberg, T. Människor, andra djur, och utmaningar för sociologin, Sociologisk Forskning nr. 1, 5 19: Holmberg, T., Ideland, M. Transgenic silences. The rhetoric of comparisons and the construction of transgenic mice as ordinary exclusivities, Biosocieties 4(2): Holmberg, T. Tail tales. How researchers handle transgenic dilemmas, New Genetics and Society: kommande. Latour, B. We have never been modern, Harvard University Press: Redmalm, D. Husdjurets genealogi, avhandlingsprojekt, Akademin för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap (HumUS), Örebro universitet: kommande Sanders, C. Understanding dogs. Living and working with canine companions, Temple University Press Segerdahl, P. Undiciplined Animals, Centre for Gender Research, Uppsala University: kommande. Serenander, K., Lidell, K. Slottsskogens egen Fru von Fågel, Göteborgsposten 5 september: Serpell, J. In the company of animals, Oxford: Basil Blackwell: Triq produktion, Trevligt att råkas, se besökt 10 augusti 2009: 2003 Trost, J., Levin, I. Att förstå vardagen; med ett symbolisk interaktionistiskt perspektiv, Studentlitteratur: Urbanik, J. Geography and Animal Biotechnology: How Place and Scale are Shaping the Public Debate, Unpublished Ph.D. dissertation. Clark University, Worcester, MA: Wolch, J. Anima urbis, Progress in Human Geography, 26(6): :

19 Paper from the conference Kultur~Natur: Konferens för kulturstudier i Sverige, organised by the Advanced Cultural Studies Institute of Sweden (ACSIS) in Norrköping June Conference Proceedings published by Linköping University Electronic Press at The Author. Modernitet in på kroppen eller: kropp, känslor, sinnen som social arena Karin Johannisson Uppsala universitet Karin.Johannisson@idehist.uu.se My focus, within a broader field of the history of emotions and the history of the senses, is on through what bodily strata, and what signs and symptoms modernity was (and is) literally embodied. Defining modernity I am following Marshall Berman s definition: a kind of vital experience - of space and time, of me and the other, of the possibilities and threats of life displaying itself at different points in time, but mostly with reference to the turn of the century The aim is to show how intensified social change, on a collective and individual level (i.e. to the elite and bourgeoisie) is deeply related to embodiment. A new body was appearing, characterized by painfully sensitive senses. This modern, and hastily modernized body, was thus highly sensibilized, even agonized and phobic, demonstrating a broad spectrum of nervous and burn-out symptoms. Not only perceptions but the senses themselves, like emotions, are culturally flexible, illustrating a transgressive, versatile body. 19

20 I. Prolog När August Strindberg anländer till Paris på 1890-talet drabbas han av sinneskaos. Förvirrad rör han sig i strömmen av främmande intryck. Sinnena lurar honom. Byggnader tycks dra sig undan när han närmar sig och alléer kniper om honom som tänger. Ett torg öppnar sig som en avgrund. Han knuffas mot främmande kroppar i gatans trängsel. Inklämd i en kö känner han sig utplånas av mängden, av beröringen med de andra. Han flyr i panik. Andra stunder känner han sig euforisk. Energin från gatans sten överföres till mitt nervsystem, vars känslighet skärpts genom kroppsliga eller själsliga lidanden. I dagar ligger han sedan på sängen, utmattad och i obestämd melankoli. Vad händer med mig, frågar han sig. Jag är nervös likt en kräfta som avkastat sitt ryggskal, retlig som silkesmasken när den förvandlas. Är det så att mina nerver undergå en evolution i riktning mot överförfining och mina sinnen bliva alltför subtila? Ömsar jag hud? Håller jag på att bli en modärn människa? ( Förvirrade sinnesintryck, i SS 27, 1987). Det är en lysande beskrivning av det nervösa tillstånd som en hel europeisk generation skulle göra till sitt kring 1900 ett triggat, speedat jag i ett samhälle i intensiv förändring. Den nya storstadsmänniskan måste vara ultraflexibel. Nervös blev en ny psykisk identitet med rastlöshet, hypersensibilitet och starka känslosvängningar som huvudsymtom. Tillståndet tränger rakt in i jaget och gör kroppen opålitlig. II. Storstadens sinnen Det handlar alltså om modernitet definierad som industrialisering, urbanisering, sekularisering, kommersialisering, nya kommunikationer, ny teknik och nya tempon bokstavligen in på kroppen. Påslaget gäller alla sinnen: Hörseln. Robert Musil och andra beskriver staden som: en kokande retort där ljuden skär som stålvajrar. Känseln. I storstaden måste eliten trängas med alla andra. Med sin ofrivilliga beröring mellan främmande kroppar är denna trängsel provokativ. Spårvagnen, järnvägsstationen, gatan framstår som promiskuösa; här rör sig försäljare, affärsmän, kontorister, överklassdamer, gatsopare och barnjungfrur som i en gemensam hetsad kropp. Beröringsskräcken är stor. Den står för smitta men också för förbjudet begär. I socialrapporter framställs hela stadsmiljön som en plats för risk, skräck och äckel. De privilegierades hem infiltreras av hantverkare, springpojkar, månglare, sotare främmande smutsiga kroppar visserligen skilda från det lägsta proletariatet, (prostituerade, tjuvar) liksom från de allra lägsta, de bokstavligen orena (dödgrävare, sopåkare, kloakarbetare). I kontrast till dessa grupper står de rent smutsiga: fabriksarbetare och tjänstefolk. Lukten. Smutsen glider i alla dessa hierarkier och schatteringar mellan sociala, moraliska och fysiska dimensioner. Den invaderar borgerlighetens privatiserade kropp särskilt i form av lukter. Lukt blir en klassmarkör, ett objekt för fasa, förakt och fascination. Begreppet the attraction of repulsion hade skapats av Dickens; lukter rör sig just i detta tvetydiga fält. Utsöndrade exempelvis på en spårvagn kan de framstå som oanständiga men också som hotfulla. Här börjar ett av den moderna människans stora kroppstrauman: att lukta. Peter Stallybrass och Allon White har påpekat att för att dekonstruera den borgerliga kroppens förhållande till lukt och smuts måste man gå genom stadens förmedlande topografi som redan innehåller bestämda klass-, köns- och rasrelationer. (Beyond the Body proper: Reading the Anthropology of material Life, 2007.) Borgerlighetens kropp kännetecknas av sin vertikala axel. Stå upp! Räta på dig! Huka inte! Kryp inte på golvet! Denna axel kodas genom stadens egen vertikala axel: från ett övre (patricierhusen) till ett nedre (kloakerna). 20