MAGASIN NIC. Vem i hela friden ska man vara solidarisk med? edited by NIC and friends ALLT ÄR PÅ RIKTIGT ISSN

Transkript

1 10 ESSÄ Vem ska man vara solidarisk med och varför? 20 INTERVJU #1 Hanna Cinthio om hedersvåldets konsekvenser. 24 INTERVJU #2 José Gordillo en solidarisk solitär. 40 INTERVJU #3 Vill du vara moralisk sluta tänka och gå på magkänslan. Doktor i psykologi vänder upp och ner på det vi trodde oss veta om moral. 49 LOKALT Centrum för urban konst, CFUK, vill sätta Malmö på kartan som Sveriges främsta graffitistad. 58 GLOBALT Valparaiso är känd som en av Chiles charmigaste kuststäder. Men det är också en av landets främsta arenor för graffiti. 68 URBAN- KONST CFUK Extended Version en av CFUKs tre galleriformer. 82 FÖRENINGSLIV European Social Forum på väg till Malmös folkpark; Sofielunds Folkets hus satsar på soppcafé och solidaritets arbete; och vad innebär det att leva i vår globaliserade värld? Det nya programmet Glokal-TV ska försöka ge svar. MAGASIN NIC. ISSN ALLT ÄR PÅ RIKTIGT Vem i hela friden ska man vara solidarisk med? N I C s ö k e r s v a r o c h h i t t a r d e t m i t t f r a m f ö r n ä s ( t ) a n. edited by NIC and friends

2 Hej. Och välkommen till Magasin NIC ett branschmagasin och en inspirationskälla för aktörer inom den sociala ekonomin. Även om själva begreppet fått något mossigt över sig, tror vi på folkbildningens möjligheter. För självkännedomens, reflektionens och den fruktbara analysens skull. Bildning gör det möjligt att gå sin egen väg utan att snegla på andra. Det är en av huvudtankarna bakom den tidskrift du håller i. Vi vill motverka trenden att identifiera sig med en sak eller en smak istället för sin inre kärna; för vare sig normen har bestämts av ett etablissemang eller ett avantgarde så kan den leda fel. Från dessa tankar är steget inte långt till temat för detta nummer: solidaritet. Ett begrepp som fallit ur modet, precis som folkbildning. Vad innebör det att vara helhjärtat solidarisk, och hur vet man vem man ska vara solidarisk med? Om vi bortser från identifikation, plikter och politiska korrektheter, vad är det då som driver oss och som gör att vi tar parti för den ene framför den andre? Sidorna som nu följer är ett försök att titta in i solidaritetens kärna och komma fram till vad som är värt vår solidarisering. PS. Vi vill gärna höra din mening om solidaritet; vad betyder begreppet för dig och hur är du säker på att du riktar din solidaritet rätt? Mejla oss på nic@glokala.se Adiós till nästa gång! henrik eklundh paglert redaktör och formgivare FOTO: HENRIK EKLUNDH PAGLERT Sida 2 Magasin Nic # 2, 2008 Sida 3 Magasin Nic # 2, 2008

3 64 36 NIC-MANNEKÄNGERNA IS BACK. SEE INSIDE essä Vem ska man vara solidarisk med? Stefan Karlsson problematiserar och inspirerar i en essä om ett begrepp som fallit ur modet. 20 intervju #1 När gruppen sätter sig före individen Hanna Cinthio om hedersvåldets konsekvenser. 24 intervju #2 José Gordillo om konstnärsskap, konstliv och hur man blir en solidarisk solitär. 40 intervju #3 Vill du vara moralisk sluta tänka och gå på magkänslan. Doktor i psykologi vänder upp och ner på det vi trodde oss veta om moral. 49 lokalt Centrum för urban konst, CFUK, vill sätta Malmö på kartan som Sveriges främsta graffitistad. Vi var med på invigningen. 58 globalt Valparaiso är känd som en av Chiles charmigaste kuststäder. Men det är också en av landets främsta arenor för graffiti. Magasin NIC reste till gatukonstens mecka. 68 URBANKONST CFUK Extended Version en av CFUKs tre galleriformer. 82 FÖRENINGSLIV European Social Forum på väg till Malmös folkpark. Sofielunds Folkets hus satsar på soppcafé och solidaritetsarbete. Vad innebär det att leva i vår globaliserade värld? Det nya programmet Glokal-TV ska försöka ge svar. UTGIVARE Håkan Larsson Till vardags en av två rektorer på Glokala folkhögskolan. Har ett finger med i mycket av den innovativa förenings- och stadsutvecklingen i Malmö från Stapelbäddsparken till Sofielund. hakan@glokala.se REDAKTION Liv Zetterling Projektledare som håller ihop den bångstyriga organismen NIC. Brinner för urbankonst och att tjejer ska erövra gatukulturen. liv@glokala.se Henrik Eklundh Paglert Till vardags redaktör för en av Malmös stadsdelstidningar. I detta sammanhang är han huvudredaktör och formgivare. info@eklundhpaglert.se Stefan Karlsson Tidigare skribent och redaktör för Sofielundsbladet. Nu huvudskribent och biträdande redaktör för NIC. stefan@sofielund.org MEDARBETARE Johanna Gustavson Frilansjournalist med tidigare erfarenhet från Sydsvenskan, Ystads Allehanda, Skånska Dagbladet och Unique Generation. Skriver gärna om urban kultur och social hållbarhet. Henrik Rosenqvist Frilansfotograf med erfarenhet från Dagens Arbete och Sydsvenskan. Utbildad vid Nordens Folkhögskola Biskops Arnö. Babak Payandeh Född i Iran men skolad i London. Osynlig när han jobbar, men tar riktigt bra bilder. Jesper Blomqvist Möllanbo, väktare, fil kand i filosofi och blivande bibliotekarie. Även utrustad med block och penna. Helen Johansson Pedagog med lust och intresse för bild och foto. Anthony Iswandi Reklamare från Djakarta, med grym koll på Illustrator. SAMARBETE OCH ANNONSER Liv Zetterling, PRENUMERATION Liv Zetterling, TRYCK Holmbergs AB PAPPER Galerie Art Gloss / Matt ISSN ADRESS Magasin NIC Rolfsgatan 16, Malmö NIC ansvarar bara för beställt material,. Vi vill gärna att ni hör av er med tips, idéer, kritik och beröm, och vi har självklart ingenting emot att ni citerar ur denna tidskrift; säg bara att det är från oss ni lånat Vem är NIC? NIC är Sveriges första branschmagasin för ideella organisationer som jobbar för en bättre värld. Förkortningen står för Network of Interaction and Civic Education, på svenska: Nätverk för möten och folkbildning. Det är ett projekt där Folkbildningsföreningen i Malmö har huvudansvaret, och där Bryggeriet, ABF, TV Malmö Öppna kanalen, Möllevångsgruppen och Sofielunds Folkets hus ingår på ett hörn. Projektet går ut på att hitta nya former för kommunikation och lärande, och, skapa nya samarbetsområden. Som ett led i detta ger NIC ut ett samhälls-, kultur- och nöjesmagasin med fokus på urban kultur och innovativt föreningsliv Magasin NIC. NICS VÄRDEGRUND Alla människor har lika värde. Alla människor har rätt till lika möjlighet att förverkliga sig. I de mänskliga rättigheterna ingår också skyldigheter skyldigheter att inte kränka andras rätt. Andras idéer, levnadssätt, uppförande och åsikter kan vara lika berättigade som ens egna. Öppenhet skapar tillit och är en förutsättning för demokrati. Dialog förutsätter beredvillighet att lyssna och ta in andras åsikter, och att man delger relevant information. Allt liv bildar en helhet och helheten påverkar delarna. MAGASIN NICS SYFTE Vara en röst åt denna värdegrund. Spegla fenomen och aktiviteter som NIC gör eller gillar. Ge röst åt dem som vanligtvis inte hörs. MAGASIN NICS REDAKTIONELLA TANKE Magasin NIC vill uppmärksamma det som varit, det som nyss blivit och det som ska komma. I en värld då mediet blivit synonymt med budskapet har innehållet drunknat. Vi vill plocka upp det till ytan igen. Vi ska vara en motvikt till snuttifieringen av verkligheten och ironiseringen av allvaret. Vi vill uppmuntra slow-reading och stimulera till eftertanke och handling. Vi gillar det som bubblar under ytan och i underjorden men vi tror inte att vår tids tankar och idéer nödvändigtvis är viktigare än tidigare generationers. Resultatet är ett sammelsurium av högt och lågt, nära och fjärran det är folkbildning i ny kostym. VILL DU VETA MER ELLER BLI EN NIC-MEDARBETARE? Kontakta Liv på liv@glokala.se om du vill veta mer om projektet i sin helhet. Mejla Henrik på info@eklundhpaglert.se eller Stefan på stefan@sofielund.org, om du vill veta mer om magasinet eller bidra med feedback, idéer, framtida innehåll eller sponsring. Sida 4 Magasin Nic # 2, 2008 Sida 5 Magasin Nic # 2, 2008

4 Jag är ej jag. Jag är den som osedd går vid min sida, den som jag stundom tror mig se och som jag stundom glömmer. Den som tiger stilla när jag talar, den som milt förlåter när jag hatar, den som vandrar där jag inte går, den som blir kvar när jag är död. Juan Ramón Jiménez, citerad i robert blys syskonsamhället Skulptören och målaren Alberto Giacometti föddes 10 oktober 1901 i Schweiz. Han studerade vid Skolan för konst och konsthantverk i Genève och i Paris tillsammans med Bror Hjorth, där han med undantag för krigsåren var bosatt. Han dog den 11 januari 1966 i Chur. BILDEN: Det stora huvudet och Gående man i konstmuseet Louisiana två verk som Giacometti själv ville skulle stå tillsammans. FOTO: HENRIK EKLUNDH PAGLERT Diktaren Juan Ramón Jiménez föddes den 24 december 1881 i spanska Andalusien. Han tog intryck av symbolisterna, däribland Paul Verlaine, liksom av den spansk-amerikanska modernisten Rubén Darío. Med sin subtila diktning spelade han en dominerande roll i spansk 1900-talspoesi. I början av spanska inbördeskriget flyttade Jiménez till USA fick han Nobelpriset i litteratur med motiveringen: for his lyrical poetry, which in Spanish language constitutes an example of high spirit and artistical purity. Sina sista år tillbringade han i Puerto Rico. Han dog 1958 i San Juan. KÄLLA: WIKIPEDIA OCH NOBELPRIZE.ORG Sida 6 Magasin Nic # 2, 2008 Sida 7 Magasin Nic # 2, 2008

5 text och mobilfoto: henrik eklundh paglert Vissa dar skriker kroppen efter att få komma ut och gå. Det här var en sån dag; en mulen söndagmorgon Jag kom ner på Föreningsgatan och började traska i riktning mot havet. En rad saker slog mig efter en stund tänk att vi människor föds utan att ha bett om det, och att vi kommer att dö vare sig vi vill eller inte. Psykoanalytikern/filosofen Erich Fromm menar att det mesta vi gör under vår tid på jorden handlar om att tackla den situationen vi gör vad vi kan för att fly från friheten att känna in vårt öde; vår särskildhet. En annan sak jag tänkte på var hur mycket det finns att titta på i Malmö en tidig söndagmorgon, trots att nästan ingen är ute och går. Det finns gott om plats till dig och dina tankar. Malmö vaknar Sida 8 Magasin Nic # 2, 2008 Sida 9 Magasin Nic # 2, 2008

6 Vem ska man vara solidarisk med och varför? essä: stefan karlsson foto: helen johansson och stefan karlsson O M M Ä N S K L I G A R ÄT T I G H E T E R O C H A N D R A O N Ö D I G A B E G R E P P Den här essän har sin upprinnelse i en diskussion med en god vän. Vi satt på en lunchrestaurant och kom att diskutera mänskliga rättigheter. Min vän hade svårt att förstå hur man kunde komma på något så absurt och meningslöst som mänskliga rättigheter, eftersom ingen kan garantera att de löften som utlovas verkligen infrias. Dagligen blir människor förföljda av förtryckande regimer, miljontals människor svälter och barnarbete är fortfarande vanligt. Det är ett hån mot de som blir förtryckta och rättigheterna är inte värda mer än pappret som de är tryckta på, gick min vän på mellan tuggorna. Jag försökte invända att man nog ska se de mänskliga rättigheterna som någonting man strävar efter att förverkliga, men jag insåg samtidigt otillräckligheten i våra ansträngningar och vilken enorm uppgift som ligger framför mänskligheten. Det är lätt att bli missmodig när man tänker på det enorma lidande som vi människor åsamkar inte bara varandra utan allt levande. Det är sant att värdet på rättigheterna urholkas om ingen kan garantera att de uppfylls. Man kan också formulera det som att med varje rättighet är det också förbundet en skyldighet att respektera denna rättighet. När skyldigheten inte upplevs förpliktande upphör rättigheten. U T A N S O L I D A R I T E T I N G E T S A M H Ä L L E Det talas mycket i vårt samhälle om olika gruppers rättigheter, men desto mindre om de skyldigheter som vi har mot våra medmänniskor och samhället för att dessa rättigheter ska kunna realiseras. Och om vi lyfter blicken lite högre hela vårt samhälle bygger på att vi tar hänsyn till andra människors behov och ibland avstår från det som ur ett strikt egoistiskt perspektiv gynnar oss själva. Hur kommer det sig att vi gör detta? Hur är samhället egentligen möjligt? Varför råder det inte fullt krig mellan människor i vårt samhälle, som det gör på många andra platser i världen? Kan det vara så att det ökade talet om rättigheter och det minskade talet om skyldigheter hänger ihop med den ökade individualiseringen i samhället och välfärdsstatens nedmontering? När hörde vi någon senast hålla ett brandtal för solidaritetens betydelse? Visst, det förekommer här och var men inte är det det budskapet som möter oss dagligen i media. Ändå är det just solidaritet, medmänsklighet och att vi bryr oss om varandra, som hela samhällsbygget vilar på. På något sätt tar vi för givet att samhället ska finnas där och tillfredsställa våra önskningar när vi kräver vår rätt. Men det är inte alldeles självklart att vi kan förvänta oss det i framtiden. Ä R V Ä L F Ä R D S S T A T E N Ö V E R F L Ö D I G? Välfärdsstatens primära uppgift har varit att frigöra människan från begränsningar och beroenden, för att därigenom skapa ett drägligt liv för alla medborgare. Därför har välfärdstjänsterna i det västerländska samhället successivt kommit att knytas till individer. Samtidigt har familjens betydelse minskat, inte bara i ekonomisk betydelse utan även socialt som institution. Det har ofta gått så långt att vi åtminstone vi västerlänningar som hängt med i utvecklingen, och kanske speciellt i Sverige ser familjen som ett hinder för individen att fullt ut utveckla sin individualitet. När individens och familjens intressen kolliderar blir vi inte förvånade om individens intressen får förtur, när till exempel en av föräldrarna blir förälskad i någon annan och drar vidare. Ett annat exempel är barnens förändrade relation till familjen och staten. Vi förväntar oss numera att skolan ska sköta den sociala fostran som förut sköttes av familjen. Det finns särskilt en historia som har blivit symbol för välfärdsstatens välvilliga men alltför långtgående, och därigenom hämmande, inflytande över medborgarna. Det var en reklamkampanj som branschorganisationen Brödinstitutet låg bakom. På reklampelare kunde man läsa: Socialstyrelsen vill att vi äter 6-8 skivor bröd om dagen. De flesta som såg reklamen trodde att det verkligen var Socialstyrelsen som låg bakom uppmaningen. Ingen tyckte att det var det minsta märkligt. (Göran Hägg, s 355) Det paradoxala är att nu när välfärdsstaten står vid sitt slutmål den fria och självständiga (eller kanske snarare inbillat självständiga) individen så drar den sig tillbaka, eftersom alltfler börjat misstro staten om att kunna leverera välfärdstjänsterna. Men vem ska nu garantera den trygghet och den vägledning som har varit en förutsättning för att utveckla den självständiga individen? Behövs välfärdsstaten inte längre? Är den som en överbeskyddande förälder som inte vill släppa taget om sina nu vuxna barn; men som på senare tid har kommit till insikt och nu motvilligt sakta släpper greppet? T H E E C O N O M I C M A N Ä R E N S C H I M P A N S Allt fler börjar istället sätta sitt hopp till en annan gammal aktör i det västerländska samhället: den ekonomiska marknaden. Den frigjorda och självständiga individ som nu träder fram på arenan, och som vi förväntas vara, passar som hand i handske in i det konsumtionsinriktade samhälle som vi har gått in i. En annan logik gör sig gällande inom marknadens sfär jämfört med statens, och även ett annat språkbruk. De som förut var klienter och patienter blir nu kunder som förväntas kunna göra rationella val. Marknadens logik bygger på att individerna drivs av sitt egenintresse och därför i valsituationer alltid väljer det som mest gynnar dem själva. Detta i sin tur förutsätter att individerna har tillgång till korrekt information om de olika valalternativ som står till buds och att de faktiskt bemödar sig om att vara fullt informerade. Om inte dessa villkor är uppfyllda fungerar inte marknaden som det är tänkt. Svagheten med denna modell är inte svår att se. Det räcker med att hänvisa till premiepensionssystemet. Det politiska motivet till att genomföra pensionsreformen förutom att minska kostnaderna eftersom man påstod att det gamla systemet blivit för dyrt var att öka medborgarnas eget ansvar för sin pension. Men en stor del av svenska folket har inte gjort något aktivt val utan låter sjunde AP-fonden förvalta sina pengar. Som en ödets ironi visar det sig nu att det En folksamling visar solidaritet under Skåne Social forum. Det är inte så att det här är fel inte alls. Men betänker vi tillräckligt hur vi lever våra liv; hur vi agerar i vardagen? Är det lättare att vara solidarisk på distans än i närmiljön? Sida 10 Magasin Nic # 2, 2008 Sida 11 Magasin Nic # 2, 2008

7 under 1900-talet har gjort det tack vare välfärdsstaten. Arbetarna har helt andra rättigheter på arbetsplatserna idag jämfört med hur det såg ut i början av 1900-talet. Kvinnorna har frigjorts från det obetalda hemarbetet och kan lönearbeta precis som mannen, tack vare att staten tagit på sig delar av ansvaret. Homosexuella har helt andra rättigheter idag och sexualitet är över huvud taget inte så tabubelagt längre. Men det är lätt att hålla med Rosenberg när han säger att fler rättigheter inte innebär att vi blivit mindre beroende av andra. Barn är fortmest rationella är att inte göra något val, om man får tro en rapport från Institutet för framtidsstudier. Det visar sig att premiepensionssystemet har blivit ett fiasko. Inte ens självaste chefen för Premiepensionsmyndighetens fond- och finansavdelning, ekonomen Daniel Barr, har gjort något aktivt val. Och hela 98 procent av de unga sparare som kom in i systemet 2007 lät sina pengar gå till icke-väljarnas fond. (Aftonbladet ) Även nationalekonomerna verkar nu ha fått upp ögonen för att människan inte är så ensidig som man tidigare trott; det finns annat än egenintresset som motiverar hennes handlingar. Människan är helt enkelt inte så egoistisk och rationell som man förutsatt. Istället spelar rättvisa och altruism stor roll för mänskligt handlande. Människor tenderar att straffa individer som beter sig renodlat egoistiskt (DN.se ). Däremot verkar det som att schimpanser agerar just så som de nationalekonomiska modellerna förutspår. The economic man är alltså en schimpans! P L I K T O C H P R O F I T Varför gör vi saker fast vi inte har någon personlig nytta av dem; ja, saker som till och med kan vålla oss smärta och lidande? Detta är en F Ö R S Ö K E R V I T Ä N K A U T V A D S A M V E T E T K R ÄV E R AV O S S Ä R D E T I N T E S A M V E T E T S O M K R ÄV E R D E T AV O S S. av huvudfrågorna i Göran Rosenbergs essäbok Plikten, profiten och konsten att vara människa. Varför satt ett vårdbiträde bredvid hans döende svärfar på ett sjukhem i Stockholm och höll svärfadern i handen? Insikten om vår mänskliga ensamhet och vår mänskliga samhörighet är förklaringen, enligt Rosenberg. Inför döden tränger sig insikten om vår samhörighet på. Det individuella löses upp och det individöverskridande gör sig påmint. Samvetet... är det vetande som förenar oss med andra människor och som kan driva oss att göra saker och ting som vi inte gör för oss själva som individer utan som vi gör för oss själva som oavvisliga medlemmar i en generations- och individöverskridande ödesgemenskap. (Rosenberg, s 44) Rosenberg påpekar att samvetets känslomässiga grundvalar inte kan ersättas med rationella kalkyler. Försöker vi tänka ut vad samvetet kräver av oss är det inte samvetet som kräver det av oss. För Rosenberg representerar orden profit och plikt två skilda drivkrafter i den mänskliga tillvaron, båda nödvändiga och ofrånkomliga, båda sinsemellan oförenliga. Solidaritet Känsla av samhörighet med och beredvillighet att stödja och hjälpa andra människor, särskilt sådana som tillhör den egna gruppen (broderskap, sammanhållning). Källa: Solidaritet (av latinets solidum, hela summan, kapitalet) Innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa. Källa: Wikipedia Profit betecknar alltså det vi gör av egenintresse, plikt det vi gör för att vi måste. Det är lätt att tro att det skulle vara någonting fult att göra saker av egenintresse, saker som berikar en själv. Men det har också sin plats; vi behöver göra saker som vi mår bra av och får oss att växa. Att vi själva är i balans är förutsättningen för att vi ska kunna hjälpa andra människor. Man kan se dessa drivkrafter som två poler som befinner sig i ett spänningsförhållande och driver fram en rörelse. Den ena leder över till den andra och sedan tillbaka igen. Den österländska filosofin talar om yin och yang. Båda behövs och man kan inte tänka sig den ena utan den andra. S V Å R I G H E T E N A T T S K A P A B A L A N S Just nu har vi kommit till en punkt i vår samhällsutveckling där vi tenderar att nedvärdera eller bortse från plikten och ägnar vår uppmärksamhet åt egenintresset. Plikt har fått något otidsenligt över sig. Värnplikten, en gång självklar, håller på att avvecklas tillsammans med välfärdsstaten. Plikten kallar kunde man ibland höra folk säga för ett tiotal år sedan. Det är inget som vi säger till varandra idag. Vår förra kung, Gustav VI Adolf, hade som valspråk Plikten framför allt. Det är något av ett ödets ironi att han avled 1973, samma år som oljekrisen kom och välfärdsstaten för första gången sedan den infördes fick allvarliga problem. Vår nuvarande kung har ett mer uppdaterat valspråk: För Sverige i tiden. Plikten att lönearbeta är fortfarande stark men man talar inte om den som plikt (förutom när individer misslyckas med att uppfylla den sjuka, arbetslösa) utan man ser arbetet som något som ska utveckla och berika en som person. Ungdomar söker sig till prestigefyllda yrken som läkare och journalist eller till arbeten där man hamnar i fokus, som till exempel artist och programledare. Vad händer om man betonar endera av ytterligheterna, om det inte finns balans mellan yin och yang? Det vi bevittnar just nu i västvärlden är ett överdimensionerat egenintresse och en tillspetsad individualism, parad med en oreglerad marknadsekonomi. Det är den ena extremen. Den andra extremen är en oreglerad totalitär stat. Det har vi sett flera exempel på under 1900-talet: nazityskland, fascismen i Spanien och Italien samt hela det så kallade kommunistiska östblocket med Sovjetunionen i spetsen. Kina har lyckats med konststycket att förena (men på ytan, verklig förening förutsätter en sammansmältning) de båda extremerna i sitt samhällsbygge: en oreglerad marknadsekonomi med en totalitär stat. Många menar att även Sverige gick för långt åt den totalitära polen när välfärdsstaten var i sin glans dagar. Andra menar att de nordiska länderna lyckades skapa ett unikt och bärkraftigt samhällsbygge, något som kan liknas vid en verklig förening av de båda polerna. R Ä T T I G H E T E R D R Ö M M E N O M A T T K Ö P A S I G F R I F R Å N A N S V A R De individuella rättigheter som växte fram Strukturers upplösning framkallar förutom lidande ofta det bästa hos människan. Samvetets röst moralens ursprung, enligt somliga kan lättare urskiljas när det som förut drog till sig vår uppmärksamhet försvinner. Sida 12 Magasin Nic # 2, 2008 Sida 13 Magasin Nic # 2, 2008

8 farande beroende av sina föräldrar. Äldre är beroende av sina anhöriga och eventuell omsorgspersonal. Vi kan självklart organisera beroendet på olika sätt till exempel privata vårdhem istället för offentliga men vi kan inte bli fria från det. Vi kan därmed inte befria oss från behovet av plikter, och vi kan inte ersätta en känslomässig förpliktelse med en aldrig så förnuftig rättighet. Ö K A D I N D I V I D U A L I S M F L E R S O C I A L A F Ä L L O R Vi står inför en helt ny situation med en framväxande individ som frigjort sig (tror hon) från både familj och samhälle, samtidigt som välfärdsstaten drar sig tillbaka. Den senmoderna individen ser inte längre bindningarna som håller samhället samman och är omedveten om att samhället är beroende av hur hon lever sitt liv. Förlorar vi förmågan att samarbeta med andra och det är inte omöjligt, för varför skulle människor samarbeta om man kan klara sig själv med andra ord om vi förlorar förmågan att utveckla känslomässiga förbindelser samt tillit, blir sociala fällor lätt följden. En social fälla är en situation (se Bo Rothsteins bok Sociala fällor och tillitens problem) där alla inblandade tjänar på att samarbeta, förutsatt att alla andra samarbetar. Om inte alla samarbetar, eller man inte kan lita på att de gör det, kan det vara mer fördelaktigt att inte samarbeta. Ett exempel är utfiskningen i sjöar och hav. Begränsas inte fisket leder det på sikt till att fisken utrotas. Alla fiskare skulle långsiktigt tjäna på att begränsa fisket. Kortsiktigt däremot så skulle man kunna få större fångster om man struntar i restriktionen. Avgörande för vilket handlingsalternativ fiskarna kommer att välja är om de litar på att alla andra kommer att respektera begränsningen. Det är med andra ord inte särskilt rationellt att vara den ende fiskaren som respekterar fiskekvoten. Om tilliten inte finns så slår den sociala fällan igen. Vi kan säkert förvänta oss fler sociala fällor i framtiden, och vad som är ännu värre individerna vet inte hur de ska kunna ta sig ur dem. M A R K N A D E N I N G E N L Ö S N I N G P Å S O C I A L A F Ä L L A N S P R O B L E M Nu kanske någon tycker att det här är överdrivna farhågor. Visst ser situationen mycket bättre ut i Sverige jämfört med många andra länder. Rothstein menar att forskningen inom statsvetenskap visat att Sverige har ett unikt högt socialt kapital, det vill säga mellanmänsklig tillit. Det är denna tillit som många forskare, särskilt Robert Putnam, menar ligger bakom demokratiska samhällen med hög välfärd och blomstrande föreningsliv. Rothstein vänder på det och hävdar att det snarare är statliga institutioner befriade från korruption, som lägger grunden för förtroendet och den mellanmänskliga tilliten. Det sociala kapitalet i sin tur behövs för att det övriga samhället V I K A N S Ä K E R T F Ö R V Ä N T A O S S F L E R S O C I A L A F Ä L L O R I F R A M T I D E N, O C H V A D S O M Ä R Ä N N U V Ä R R E I N D I V I D E R N A V E T I N T E H U R D E S K A K U N N A T A S I G U R D E M. ska kunna blomstra. Rothstein menar att människor som är föremål för selektiva välfärdstjänster (behovsprövade stöd som till exempel socialbidrag, förtidspension) har klart lägre tillit till andra människor än resten av befolkningen. Erfarenhet av generella stöd, såsom barnbidrag och sjukpenning, påverkar inte tilliten till andra människor i någon nämnvärd utsträckning. En minskning eller urholkning av det generella välfärdssystemet leder sannolikt till att människor hänvisas till selektiva åtgärder, vilket i sin tur alltså skulle minska den mellanmänskliga tilliten i samhället. Den förklaring Rothstein ger är att selektiva, behovsprövande offentliga verksamheter (som socialtjänsten) lättare stimulerar tankar om fusk och godtycklig behandling än universella rätttigheter. Ett tillbakadragande av välfärdsstaten, som byggt upp och administrerar de generella välfärdssystemen, skulle alltså kunna minska förmågan och viljan att samarbeta med andra människor. Det som förvärrar situationen är att även marknaden och det konsumtionsinriktade samhället leder utvecklingen åt samma håll. Vi luras att tro att vi kan köpa oss fria från alla problem om vi nu har pengar vill säga. Ytterst handlar det om att köpa oss fria från moraliskt ansvar. Vårt ansvar för andra människor, denna hörnsten i all moral, blir som Zygmunt Bauman beskriver det: en fråga om räkenskaper och kalkylering, om valuta för pengarna, Trenden att bygga små inhägnade privatsamhällen, gated communitys, kommer från USA. Här är ett område i Söderkulla i Malmö som nyligen har blivit inhägnat. om förmåner och kostnader, om lyx som man kan tillåta sig eller ej. (Bauman 1996, s. 300) Rothstein menar att forskning visar att aktörer som enbart agerar efter marknadens principer inte kan lösa det sociala dilemmats problem. Det vill säga, har man en gång hamnat i en social fälla krävs det andra handlingsnormer än egenintresse eller profit för att komma ur den. V Ä R L D S R E G E R I N G E R S Ä T T E R V Ä L F Ä R D S S T A T E N? Med avmoderniseringen av samhället, vilket vi kan säga blir följden när välfärdsstaten drar sig tillbaka, får vi enligt Rosenberg enklavens rättvisa, sektens rättvisa, främlingsrädslans rättvisa, subkulturernas, ungdomsgängens, MCklubbarnas och de inhägnade privatsamhällenas rättvisa (Rosenberg, s. 234). Utan fungerande förbindelser mellan det som skiljer människor åt till det som förenar dem, kommer det som skiljer dem åt att ta överhanden. Ju större mångfald av individer, etniciteter och nationer som är förenade, desto viktigare är de ändamålsenliga institutionerna som nu avvecklas tillsammans med välfärdsstaten. Går det att förhindra den här negativa samhällsutvecklingen? Rosenbergs lösning är en överstatlig global politisk nivå, som ersättning för det politiska tomrum som nationalstaten (välfärdsstaten) lämnar efter sig. Men vad är det som säger att den nya globala politiska nivån, en världsregering om man så vill, kommer att bli demokratisk? Vi har sett förr att politiska institutioner tagits över av odemokratiska krafter. Vi får inte heller glömma bort att det runt om i världen finns många diktaturer. Hur ska världen kunna enas kring ett demokratiskt styre som vilar på de mänskliga rättigheterna? M O R A L E N M Å S T E S Ö K A S I I N D I V I D E N I sin inträngande analys av de faktorer som gjorde Förintelsen möjlig, konstaterar Zygmunt Bauman att själva det moderna samhället var en förutsättning för att Förintelsen skulle kunna äga rum. Ännu mer skrämmande är insikten att dessa mekanismer fortfarande är verksamma i våra senmoderna samhällen. Samhällets socialisering (uppfostran) av sina medborgare är ingen garanti för att Förintelsens ohygglighet inte skulle kunna upprepas. Varför inte? Av det enkla skälet att de individer som administrerade och genomförde Förintelsen inte gjorde något fel ur juridisk mening, eller enligt de sociala normer som fanns i Tyskland vid den här tidpunkten. Bauman menar att detta faktum avslöjar begränsningarna hos de gängse moralteorierna. Tvärtemot moralteorierna visar det här att moral kan yttra sig i olydnad mot socialt upprätthållna principer och i ett handlande som öppet trotsar den sociala solidariteten och enigheten. (Bauman 1989, s 243) Hannah Ahrendt argumenterar även hon för att grunderna till människors moraliska beteende måste sökas på annat ställe än i samhället. De framtida moraliska människor Ahrendt vill se är: människor med förmåga att skilja mellan rätt och orätt även då de endast har sitt eget omdöme att ledas av, ett omdöme som dessutom råkar helt strida mot vad de måste betrakta som den enhälliga meningen hos alla runt omkring dem. ( ) De få som fortfarande kunde skilja mellan rätt och fel följde egentligen bara sitt eget omdöme, och de gjorde det frivilligt; det fanns inga regler att lyda eftersom det inte existerade några regler för det aldrig förut skådade. (Ahrendt, i Bauman 1996, s 306) Moraliskt handlande kan enligt detta sätt Sida 14 Magasin Nic # 2, 2008 Sida 15 Magasin Nic # 2, 2008

9 E N H A N D L I N G Ä R I N T E R ÄT T E L L E R M O R A L I S K B A R A F Ö R AT T A L L A A N D R A U T F Ö R D E N. Himmelska fridens torg den 4 juni Horder av studenter ropar Leve demokratin, leve friheten!. Kinas armé, Folkets befrielsearmé (!), ryckte ut med stridsvagnar och pansarfordon och sköt in i folkmassorna. En ensam man förevigades i ett ögonblick av självuppoffring. Kommunistpartiet hävdade först att aktionen som tog uppemot liv var nödvändig för att försäkra regimens stabilitet. Sedan dess har partiet gjort vad man kan för att mörka händelsen. Och Google.cn den kinesiska versionen av sökmotorjätten har gått med på att bortcensurera sökresultat som visar att massakern ägt rum. Solidaritet, när det verkligen gäller, kräver modet att gå emot strömmen. ILLUSTRATION: HENRIK EKLUNDH PAGLERT Solidaritet är att känna igen sig i andra varelser och värna deras liv. (Mosaik,1968, av Owe Wessbohn). att se inte handla om att följa regler, eller av förnuftet uttänkta principer. Det måste sökas i varje människas omdöme, menar Ahrendt. Bauman pläderar för att moralens ursprung finns i samvetet. S O L I D A R I T E T K A N V A R A O M O R A L I S K Konsekvensen av ovanstående är att ett samhälles normer och lagar inte behöver vara riktiga ur moralisk synvinkel. En handling är inte rätt eller moralisk bara för att alla andra utför den. Det kan till och med vara så att solidaritet kan vara omoralisk, beroende på vem man är solidarisk med. Därför är det vanskligt att sätta sitt hopp till någonting yttre: en politisk, ekonomisk eller social struktur. Varken marknaden, plikten eller ens välfärdsstaten kan erbjuda en garanti för att samhället och dess medborgare agerar moraliskt riktigt. M Ä N S K L I G H E T E N S K R I S Så varför håller då vårdbiträdet i den döende svärfaderns hand? Insikten om vår mänskliga ensamhet och vår mänskliga samhörighet, är Rosenbergs svar. Jag skulle vilja säga att hemligheten ligger i insikten om livets bräcklighet och allt livs samhörighet. Det är denna insikt som är orsaken till att vi kan engagera oss i och offra oss för allt levande på denna planet, inte bara för andra människor. Många tänkare och vetenskapsmän menar att mänskligheten står inför en allvarlig kris. På område efter område har vi nu kommit till vägs ände. Redan C G Jung menade att mänskligheten genomgår en andlig och moralisk kris: Känslan av en högre mening med tillvaron är det som höjer människan över det krasst vardagliga perspektivet. Saknar hon den känslan, är hon vilsen och olycklig (se Magasin NIC nr 1). Det som kanske ändå är mest påtagligt och akut är det hot som det vetenskapliga utnyttjandet av intellektet utgör, i form av olika typer av tekniska uppfinningar och massförstörelsevapen. Vi har skapat en teknokratisk samhällsordning som bygger på rovdrift av övriga livsformer och natur; en samhällsordning som leder till en återvändsgränd ur vilken vi inte hittar ut. Filosofen Georg Henrik von Wright beskriver människans belägenhet på följande sätt: Det är något av en paradox, att ju mera mänskligheten måste lita till sin egen klokhet och uppfinningsrikedom, desto mera hjälplös blir den enskilda människan och desto omänskligare hennes samhälle. (von Wright, s 151) U T V E C K L A S E L L E R D Ö Någonting verkar ha hänt de senaste decennierna. Ett stort antal människor har börjat söka efter en utväg ut ur den röra som mänskligheten skapat; en röra som likt mytens Nemesis slår tillbaka på henne själv. Framväxten av den så kallade New age-rörelsen kan man se som ett uttryck för detta sökande. Den samtida andliga läraren Eckhart Tolle uttrycker det på följande sätt: En betydande del av jordens befolkning kommer snart, om de inte redan har gjort det, att inse att mänskligheten nu står inför ett obönhörligt beslut: att utvecklas eller dö. En fortfarande relativt liten men snabbt växande andel av mänskligheten upplever redan inom sig upplösningen av egots tankemönster och framväxten av en ny dimension av medvetenhet. (Tolle, s 27) Det blir allt vanligare att unga människor blir vegetarianer eller veganer och kämpar för djurs rättigheter. Även miljöfrågorna har blivit rumsrena; och efter den lite yrvakna insikten på politisk nivå om att jorden faktiskt kan gå under om vi inte lägger om vår livsstil, kan man snart inte öppna en dagstidning utan att hitta en nyhet som relaterar till klimathotet. Det jag själv gör, om det så är frågan om att köpa en leksak eller kaffe, får konsekvenser för människor och liv på andra sidan jordklotet. Även mina tankar, känslor och handlingar påverkar omgivningen. Ett uppvaknande moraliskt ansvar kan bli följden av en utveckling som annars är väldigt dyster. D E T N Y A M E D V E T A N D E T T A R F O R M Genom globaliseringen har världen krympt och det blir alltmer uppenbart att allt liv hänger ihop och bildar en helhet. Bakom de oändligt mångskiftande former som livet kan ta sig uttryck i finns det någonting gemensamt som förenar dem. Detta någonting upplevs ibland som en djup känsla av frid och samhörighet. Denna upplevelse kan betecknas som upplevelsen av ett nytt medvetande, eller av Gud om man så vill. När detta nya medvetande är etablerat, som igenkänner allt livs samhörighet bakom de skiftande formerna, finns inte längre behovet av att dominera eller bekämpa andra livsformer. Att göra det skulle vara liktydigt med att bekämpa sig själv. Försvinner gör även behovet av att söka efter sin identitet i formens värld. Detta är sann samhörighet och sann kärlek. När tillräckligt många människor vaknat upp ur vår samtids stora illusion att vi kan bli lyckliga för egen del genom att våldföra oss på liv och natur behöver vi inte längre diskutera begrepp som moral, solidaritet och mänskliga rättigheter. Det som det mänskliga intellektet varit sysselsatt med under tusentals år blir ointressant och istället kan vi koncentrera oss på att leva Livet och solidarisera oss med det. Vill du läsa vidare? Bauman, Zygmunt (1991): Auschwitz och det moderna samhället, Göteborg: Daidalos. Bauman, Zygmunt (1996): Postmodern etik, Göteborg: Daidalos. Hägg, Göran (2005): Välfärdsåren svensk historia , Stockholm: Wahlström & Widstrand. Rosenberg, Göran (2004): Plikten, profiten och konsten att vara människa, Stockholm: Albert Bonniers förlag. Rothstein, Bo (2003): Sociala fällor och tillitens problem, Stockholm: SNS förlag. Tolle, Eckhart (2007): En ny jord ditt inre syfte, Malmö: Damm förlag AB. Von Wright, Georg Henrik (1996): Vetenskapen och förnuftet, Stockholm: Månpocket. Sida 16 Magasin Nic # 2, 2008 Sida 17 Magasin Nic # 2, 2008

10 Hallå malmöbo är du solidarisk? NIC-mannekäng # 1 NIC-mannekäng # 2 mannekängintervjuare: stefan karlsson foto: babak payandeh Vad tänker du på när du hör ordet solidaritet? Jag förstår inte så bra svenska så jag vet inte riktigt vad det betyder. Vad tänker du på när du hör ordet solidaritet? Det är enighet. Vad betyder ordet solidaritet för dig? Det är svårt att förklara, men man ska vara solidarisk, det tycker jag. Är du solidarisk med någon eller något? Ja, det får man väl säga. Hur vet man vem eller vad man ska vara solidarisk med? Det handlar om rättvisa. Vad som är rätt och vad som är fel, kan man känna på sig; det är nog en inre känsla. STIG OLSSON Man kan säga att det handlar om att man engagerar sig i andra människor som man tycker synd om eller vill hjälpa. Är det ungefär som Röda Korset? Det kan man säga. Det är ett bra steg man kan ta, men jag kan inte förklara på svenska. Är du solidarisk med någon eller något? Ja, min kusin är utan föräldrar så jag har hjälpt honom. Vi förlorade allt i kriget i Srebrenica; Många av mina kusiner är döda. Jag kom hit till Sverige med min man och mina barn. Om jag hjälper min kusin eller mina föräldrar så känner jag mig stolt. Jag vet vad det betyder att inte ha någonting. Nu har jag allt men det finns andra som inte har det. Hur vet man vem eller vad man ska vara solidarisk med? Först hjälper jag mina släktingar och sedan andra, till exempel hemlösa här i Sverige. Ibland säger jag att jag inte har några pengar, men sedan ångrar jag mig! ESMA MOHIĆ NIC WAS HERE NIC WAS HERE Sida 18 Magasin Nic # 2, 2008 Sida 19 Magasin Nic # 2, 2008

11 DET ÄR INTE ACCEPTABELT ATT UNGDOMAR I MALMÖ HAR OLIKA RÄTTIGHETER BEROENDE PÅ VAR DERAS FÖRÄLDRAR KOMMER IFRÅN ELLER VILKEN STADSDEL DE BOR I. ALLA MÄNNISKOR SKA OMFATTAS AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA. DET HANDLAR INTE OM ATT SLÅ NER PÅ NÅGON SÄRSKILD RELIGION EL- LER KULTUR, UTAN OM ATT KRÄVA LIKA RÄTTIGHETER FÖR ALLA, MENAR HANNA CINTHIO. När gruppen bestämmer över dig Hanna Cinthio arbetar som verksamhetsansvarig för Elektra Syd ett projekt som arbetar för att alla ungdomar som lever i Sverige ska få sina rättigheter tillgodosedda. Elektra startade 2002 efter mordet på Fadime Sahindal. Vi menar att det inte går att prata om hedersproblematik utan att prata om allting som finns runtomkring. När unga män och D E T R Ä C K E R I N T E M E D A T T kvinnor i Sverige idag inte har rätten att välja vilket liv de ska leva; om de ska gifta sig och när de ska gifta sig, så handlar det om mer än bara hot och våld. Det handlar om tradition, familj, uppväxt, känslor och en massa saker som är komplicerade. Det går inte att bara gå in och plocka folk och säga: vi flyttar dig från familjen så har vi löst problemet. Som vi i Elektra ser det så handlar det om att i många kulturer i världen, precis som man F LY T T A E N S K I L D A P E R S O N E R F Ö R text och foto: stefan karlsson gjorde i Sverige för inte så länge sedan, tänker man kollektivt. Det är familjen som är minsta enheten i samhället, inte individen. Som individ kan du inte bestämma över ditt liv om det går ut över familjen. Hanna Cinthio menar att det rör sig om strukturer som uppkommit i samhällen där det inte finns ett socialt försäkringssystem, som här i Sverige. Det finns ingen trygghet utanför gruppen eller familjen. Du som individ är beroende av gruppen och gruppen är beroende av dig och din lojalitet. K Ö N S R O L L E R B E G R Ä N S A R F R I H E T E N Ett konkret exempel på hur det kollektiva tänkandet begränsar individens valfrihet är könsrollerna. Både tjejer och killar drabbas men tjejerna drabbas hårdast. Det är lättare för en kille att komma undan och välja själv. Som tjej måste du vara oskuld den dag du gifter dig. Som kille är det kanske inte lika viktigt med oskulden men du ska vakta din systers oskuld. Du ska se till att hon går på rätt ställen, inte klär sig fel o s v. Annars är det du som blir bestraffad. Under tiden jag arbetade på BRIS så var det en 17-årig tjej som vände sig till organisationen. Hon hade blivit bortgift med en äldre kusin som bodde i Tyskland. Nu var hon hemma på sommaren för att hälsa på sina föräldrar och mådde jättedåligt. Hon älskade inte sin man och har inte gift sig med honom av fri vilja. Hon beskrev äktenskapet med orden att det är som att bli våldtagen varje kväll. AT T K O M M A T I L L R Ä T T A M E D D E T H E D E R S R E L A T E R A D E V Å L D E T. Historiskt har det sett ungefär likadant ut i alla kulturer, menar Hanna Cinthio. Det som blir tydligt idag är att det kommer människor med traditionellt sätt att se på världen och bosätter sig i ett samhälle med ett helt annat budskap. De som får ta smällen är många gånger barnen, tonåringarna. De går i skolan och ser ett annat sätt att leva. De vill behålla lite av det gamla och ta lite av det nya, men föräldrarna sätter stopp för det. H A N D L A R I N T E O M R E L I G I O N Hanna Cinthio anser att hedersproblematik inte har med religion att göra. Jag träffar både muslimer, kristna och andra som lever under dessa förhållanden. Det som är gemensamt är att föräldrarna tagit sig rätten att bestämma. Gruppen bestämmer över den enskilda individen. För äldre personer kanske det här låter jätteexotiskt men många människor lever med det här som en självklarhet i dagens Malmö. Jag kan gå ut på en högstadieskola och prata med tjejerna. Då kan någon säga: Jo, jag kan välja helt själv. Mer än henne där borta för hon vet vem hon ska gifta sig med. Jag får välja mellan honom och honom och honom. Det är valfrihet att få välja mellan tre killar som alla är muslimer och kommer från Syrien och så vidare. Det är inte så att hon kan komma hem och säga: det här är min kille som jag har träffat i skolan. T R A D I T I O N E L L A K U LT U R E R H A R Ä V E N P O S I T I V A S I D O R Hanna Cinthio påpekar att det finns positiva bitar med traditionella familjeorienterade kulturer. Det positiva är att du har en trygghet, tillhörighet, en stor familj och jättefina traditioner. De sakerna gör det också svårt att bryta med det som är dåligt. Just hederskulturen är för mig ett negativt inslag i en i övrigt positiv kultur. Man kan hantera det här på olika sätt. Antingen accepterar man att det är såhär, lever med det och är tyst. Eller så protesterar man lite, får igenom en del och nöjer sig med det och föräldrarna Hanna Cinthio jobbar idag halvtid på Malmö stads enhet för etniska relationer och andra halvan på Rosengårdsskolan i Malmö där honarbetar med sexoch samlevnadsfrågor och enskilda samtal. Mohamed jobbar idag på Hållplats 8 på Rosengård. blir nöjda. Sedan finns det de ungdomar som lever ett liv de inte står ut med. Att till exempel bli riktigt kär för första gången men samtidigt veta att det här kan aldrig bli någonting. Den här personen kan jag aldrig ta med mig hem och presentera för mina föräldrar. Problemet är att vi har politiker och beslutsfattare som ser det som att de här människorna har ett problem, medan vi har andra värderingar och fungerar på ett annat sätt. Så är det inte. Det här är ett gemensamt vi och ett gemensamt problem. Det Elektra gör är att vi ger stöd till de ungdomar som känner igen sig i den här situationen. Vi kan även hjälpa till med att påbörja en förändring. L Å N G S I K T I G T A R B E T E K R Ä V S Hanna lämnar över ordet till Mohamed som också arbetar med de här frågorna i Elektra. Mohamed berättar att han är född och uppvuxen i Dubai men kom till Sverige när han var 12 år. Han har jobbat med ungdomar i riskzonen i nio år. När Elektras projekt dök upp började han själv fundera kring sin egen situation. Då kom han fram till att han blivit så pass självständig att han kunde ställa sig bakom Elektra. Han såg en möjlighet att påverka ungdomar så att de i sin tur kan påverka sina barn. Tyvärr är det här så djupt rotat att jag ser det som ett långsiktigt arbete. Det är ingenting man går in och förändrar på ett par månader. Jag ska tillsammans med en annan kille jobba med en grupp ungdomar under ett års tid. Fungerar det bra kanske vi kan jobba vidare med deras kompisar. Bara det att diskutera de här frågorna är ett enormt stort steg för många ungdomar idag. De har aldrig överhuvudtaget ifrågasatt de idéer de vuxit upp med. Mohamed tar som exempel hans relation till sin egen släkt. Jag har inte öppet sagt att jag tagit det här ställningstagandet till hela min släkt. Jag pratar lite smidigt och i smyg med mina systrar. Reaktionen han fått har varit: vad har hänt med dig. Har du blivit svensk? Hur kan du tänka så? M Y N D I G H E T E R S R Ä D S L A Hur tycker då Hanna Cinthio att svenska myndigheter förhåller sig till de här frågorna? Problemet i det svenska samhället tror jag handlar om en överdriven hänsyn, en rädsla för att bli beskylld för att vara främlingsfientlig eller rasist. Jag kan inte riktigt förstå det synsättet därför att visa respekt mot en annan människa är för mig att ifrågasätta. Att inte ställa en motfråga när man möter något man tycker är konstigt är att inte visa respekt. Bara man vill någonting bra och har en positiv agenda kan man ställa vilka frågor som helst. fotnot: artikeln har tidigare publicerats i Sofielundsbladets nätutgåva. Sida 20 Magasin Nic # 2, 2008 Sida 21 Magasin Nic # 2, 2008

12 1. Jag vill så mycket som jag inte skulle vilja att jag ville. 2. Vad menas med att en film är klassisk? Att den är ordentligt gjord!? Eller att den inte är gjord med en kamera där man tror att kameramannen runkar när han filmar? Vem sade vad? 7. Kvinnor vid makten uppträder som manliga förebilder. Jag kan inte se att de har speciella kvinnliga eller feministiska värderingar. Makten korrumperar, och båda könen faller för den. 9. Människans villkor är sådana att smärta och möda inte bara är symtom som kan avlägsnas utan att själva livet förändras. Det är snarare hur livet självt känns, tillsammans med den nödvändighet till villken det är knutet. För vanliga dödliga skulle gudarnas bekymmerslösa liv vara ett livlöst liv. 10. Den som vill leva om sitt liv har inte levat. 3. Den moderna kapitalismen behöver människor som kan samarbeta utan friktioner och i stora förband, människor som ständigt vill öka sin konsumtion och vilkas smakinriktningar är standardiserade och lätt kan påverkas och förutses. Dessa människor bör få känna sig fria och oavhängiga, inte vara bundna vid någon auktoritet inte ens vid sitt eget samvete och ändå vara villiga att ta order, inordna sig störningsfritt i det sociala maskineriet, finna sig i att manipuleras utan tvång, ledas utan ledare, eggas till arbetsinsatser utan annat motiv än ambitionen att sköta sig, vara i farten, fungera, gå på. Och vad är resultatet? Individen i det moderna samhället har förlorat kontakten med sitt eget väsen, med sina medmänniskor och med naturen. 4. Sök inte alltför mycket berömmelse, men sök inte heller mörker. Var stolt. Men påminn inte världen om dina dåd. Överträffa när du måste, men överträffa inte världen. Många hjältar är ännu inte födda, många har redan dött. Att leva och höra denna sång är en seger. 1, Hjalmar Söderberg, författare. 2, Roman Polanski, regissör. 3, Eric Fromm, existentiell psykoanalytiker. 4, okänd afrikansk diktare. 5, Albert Einstein,teoretisk fysiker. 6. August Strindberg, författare. 7. Simone de Beauvoir, författare. 8, Camille Paglia, kultur- och samhällskritiker. 9, Hannah Arendt, filosof och politiker. 10, Karen Blixen, författare. 5. Det är beklämmande att vi lever i en tid, där det är lättare att spränga en atom än en fördom. 6. Varje genomsnittsmänniska skall, när han hör en ny tanke uttalas, ett ögonblick stå villrådig om det är han som är rubbad eller tänkaren; i vanliga fall antager han att den andre är rubbad, ty en individ som ej tänker själv, har just därför en mycket stark tro på sig själv. 8. It is woman s destiny to rule men. Not to serve them, flatter them, or hang on them for guidance. Nor to insult them, demean them, or stereotype them as oppressors. EWS by NICNEWS by NIC Nya dödssynder ska få fler till biktstolen Sedan medeltiden har de sju dödssynderna högmod, girighet, vällust (otukt), avund, frosseri, vrede och lättja (likgiltighet) varit ett rättesnöre inom romersk-katolska kyrkan. text: stefan karlsson Vatikanen har nu uppdaterat dödssynderna och lagt till sju nya: miljöförstöring genmanipulation knarkhandel abort pedofili bidra till ökade klyftor mellan fattiga och rika samla på sig överdrivet mycket rikedom Den katolske ärkebiskopen Gianfranco Girotti menar att det idag finns fler sätt att synda på än tidigare och Glöm sömn nu har vakenpillret kommit! En gång i tiden talade man om att dygnet bör bestå av åtta timmar arbete, åtta timmar fritid och åtta timmar sömn. I vår stressade och uppskruvade tillvaro försöker vi pressa in så mycket arbete och fritidsaktiviteter som möjligt på bekostnad av sömnen och återhämtningen. text: stefan karlsson Men nu har lösningen kommit vakenpillret. Dessa används redan idag i USA av studenter, människor som arbetar skift och andra som har problem med trötthet. Nu kan vi alltså fortsätta pressa in mer aktiviteter i våra liv och minska på sömnen, men utan att vi blir trötta; ända tills vi kollapsar. att detta är grunden för den utökade listan. Aftonbladet antyder att det kan finnas ett annat och mer närliggande skäl till att man gör uppdateringen. En undersökning visar nämligen att 60 procent av Italiens katoliker har slutat att avlägga bekännelse. Kanske har biskopen tröttnat på att se sin biktstol tom. Stressforskaren Aleksander Perski befarar att även vi i Sverige väljer denna genväg i stället för att ta itu med de verkliga problem som ligger bakom tröttheten. Nämligen den stora förändring som samhället har genomgått de senaste decennierna. Det handlar om hur vi lever, vårt konsumtionsmönster och andra livsvillkor. En del av oss upplever vårt nya sätt att leva som oerhört påfrestande. Men det är som om vi resignerat och inte längre tror oss kapabla att styra utvecklingen utan har överlåtit den åt marknadskrafterna att ta hand om. Priset vi får betala är ökningen av det som kallas mild psykiatri, helt enkelt en försämring av vår mentala hälsa, säger Aleksander Perski till DN. Har biskopen Gianfranco Girotti tröttnat på att komma till jobbet och finna biktstolarna tomma? Skriv din biografi med sex ord text: henrik ekludh paglert Hemingway utmanades en gång att skriva en roman bestående av sex ord. Han antog förstås utmaningen och skrev: For sale: baby shoes, never worn. Inspirerad av detta lade Larry Smith, grundaren till nätmagasinet Smith Magazine, till en funktion på sin sajt som är uppbyggd av läsarnas egna berättelser. Six Word Memoirs sexordsmemoarer skrivna av kända och okända författare blev snart sajtens populäraste kategori. Så här kan det till exempel låta: Cursed with cancer, blessed with friends., I still make coffee for two., Menopause sucks. Just ask my husband., We are all immigrants, my friend., Did it My Way; lost again.. Kan du fånga ditt liv på sex ord? Sida 22 Magasin Nic # 2, 2008 Sida 23 Magasin Nic # 2, 2008

13 Självsäker svensk-spanjor står ut som solidarisk solitär text: henrik eklundh paglert illustrationer: josé gordillo foto: anthony iswandi i llustrationerna är josé gordillo Sida 24 Magasin Nic # 2, 2008

14 Han föddes i Francos Spanien I tonåren bodde han i Sartres Paris. Då skulle han bli författare kom han till folkhemmets Sverige. Här bestämde han sig för att bli bildkonstnär. Han inspirerades av landsmännen Mirò och Gaudì och började med experimentellt foto. Vietnamkriget fick honom att skärpa sitt engagemang och på 1970-talet hade han blivit en malmöprofil som ställde ut egensinniga kollage på de finaste gallerierna samt introducerade den samtida spanska konsten på en jätteutställning som letade sig ända till Liljevalchs. På 1980-talet när även de mest idealistiska konstnärer sålde sig höll han en låg profil och pläderade för ekologisk rättvisa och vikten av att ta vara på det globala i det lokala. Parallellt borrade han sig djupare ner i sin bildvärld som blev mer symbolisk. På 1990-talet slog han ett slag för Rosengård och områdets outnyttjade internationalitet och öppenhet. Tillsammans med arkitekten Ivo Waldhör var han med och utsmyckade innergårdar och grindar. På 2000-talet när han fick reda på att Öresundsbron till stora delar byggdes i den spanska hamnstaden Cadiz gick han igång med sitt dittills största projekt: att slå en kulturbro mellan Skåne och Andalusien. Det var tänkt att bli det viktigaste konstverk han någonsin skapat. Sida 27 Magasin Nic # 2, 2008

15 Efter 47 år i Sverige är världsmedborgaren José Gordillo kvar i Malmö. Av kulturbron har det ännu inte blivit mycket av, och just nu ser det mörkt ut för projektet. Regionpolitikerna vill hellre leka med bekanta grannländer än med Andalusisk urkraft. Och av José Gordillos konst har man inte sett mycket av de senaste åren. José har blivit en av dessa gamla gubbar som vår ålders- och trendfixerade samtid inte längre intresserar sig för. Just därför ville jag intervjua honom. I hela mitt liv har jag sökt efter mig själv efter konstnären José och människan José, vilket för mig är samma sak, säger José Gordillo när vi ses över en fika. Det har resulterat i ett väldigt personligt bildspråk, ett slags bildalfabet. Men på grund av att jag satsat på min egen utveckling, och bevakat min integritet, så har jag inga gallerier eller flotta broschyrer att visa upp. Jag har bara min konst. José kände min far för länge sedan; därför har det blivit så att jag och José försiktigt brukar nicka till varandra när vi möts på stan nästan alltid på cykel, på väg åt varsitt håll. Jag såg också hans senaste utställning i Malmö, runt Mer kontakt än så har vi inte haft. Men så en dag fick jag ett mejl. Det var José som berättade att han är aktuell med en kalender. Det är de bilderna vi har framför oss. Finessen med bildalfabetet är att varje bild fungerar för sig själv samtidigt som man kan se dem i ett sammanhang, liksom ett språk. Var och en är unik samtidigt ingår vi i ett kollektiv där andra är lika viktiga som oss själva. Förstår ni? Jag tror jag förstår. José gör ingen direkt skillnad mellan sitt konstnärliga uttryck och sitt mänskliga avtryck sitt liv om man så vill. Han berättar att han i tjugo trettioårs-åldern hamnade i en situation där det blev alldeles nödvändigt för mig att hitta mig själv. Mina bilder härrör ur en existentiell djupanalys som handlar om vilka vi är och hur vi relaterar till andra människor och till universum. När man är ärlig mot sig själv, och visar respekt mot sig själv, då blir man respektfull och kan leva i samklang med andra. Jag hoppas att mina bilder kan inspirera betraktaren att komma i kontakt med sin egen goda kärna. Jag upplever ditt måleri som påtagligt jordnära, inte olikt exempelvis aboriginers sandmåleri. Stämmer. Och det finns även ett släktskap med den ursprungliga afrikanska och den raffinerade asiatiska konsten. Det är det universella som intresserar mig, inte det nationella eller det akademiska. Konst ska inte heller vara någonting som man hänger upp på väggen, och basta! Den ska finnas i människors vardag. Apropå konst i vardagen tar José fram ett memoryspel med sina bilder. Spelet medverkade i ett projekt tillsammans med Sydsvenskan. De exemplar som gjordes blev mycket uppskattade men eftersom jag inte tog betalt för dem, och eftersom jag aldrig propagerar för min konst, så finns de inte längre att köpa, säger han med uppgiven min. D E T Ä R D E T U N I V E R S E L L A S O M I N T R E S S E R A R M I G I N T E D E T N A T I O - N E L L A E L L E R D E T A K A D E M I S K A. Sida 28 Magasin Nic # 2, 2008

16 D E T Ä R F Ö R M Y C K E T G E S C H Ä F T, S P E K T A K E L O C H T I N G E LT A N G E L, O C H F Ö R L I T E E X I S T E N T I E L L A V Ä R D E N. Av totalt 100 gjorda spel finns några få på dagis och montessoriskolor i Malmö och Lund. Andra har spritts för vinden. Men något ska finnas på Malmö konstmuseum och Statens historiska museum, säger José. Vilka enskilda konstnärer gillar du? Många; bland dem Mirò och speciellt Gaudì. Basen i min konst är densamma som i deras; vi rör oss på samma plan men jag är en modern människa. Det låter pretentiöst, men Mirò nådde aldrig ända fram med sitt uttryck. Det gjorde Gaudì. Honom betraktar jag som en av de allra största genom tiderna. Jag blir berörd bara jag pratar om honom... José menar att hans eget bildspråk nu är fulländat. Jag har funnit det ultimata uttrycket vitt och svart så nu tänker jag stanna. Jag gör inte som många andra, som bara fortsätter och fortsätter. Jag kan istället göra ett uppehåll på flera år och sedan plocka upp tråden på nytt där jag var och är. Lite som konsten att cykla, tänker jag, även om parallellen antagligen haltar kraftigt. Nöjer du dig med att vara skapande eller är det viktigt för dig att visa din konst? Det är jätteviktigt. Men numera vill jag visa mina bilder på en respektfull plats; jag ställer inte upp på att ha en gallerist som tar procent av förtjänsten. Jag gör gärna offentlig konst och jag vill gärna in på de stora institutionerna men inga gallerier längre. José tycker att det kräver alltför mycket energi att arrangera utställningar och närvara på vernissager. Det handlar bara om pengar och det tar tid från det som är det väsentliga i livet; att vara sann mot sig själv. Vad tycker du om konstscenen i Malmö? Det är för mycket geschäft, spektakel och tingeltangel och för lite existentiella värden. Förstår du? Det är för lite bildmässig tyngd, menar jag den tyngd som publiken egentligen söker men som de inte finner idag. Hur har det blivit så? Jag anklagar Duchamp för den skit vi ser idag! 1916 vände den franske konstnären Marcel Duchamp upp-och-ner på en pissoar och ställde ut den som ett konstverk en ready-made. Det var början på en våg av konceptkonst som ännu idag påverkar konstnärer och konstpublik; det som var menat som en spark i häcken på ett sömnigt konstetablissemang upphöjdes till storartad konst, och konstvärldens egna mäklare gallerister och kuratorer eldade villigt på kulten av Duchamp. José tar Rooseum de sista åren konsthallen var öppen som exempel på den konstvärld han inte gillar. Man bildar först en image kring en institution. Och sedan blir allt som man ställer ut där inne konst per automatik. Ligger det en Colaburk på gatan utanför är den värld 50 öre, plockar du in den och lägger den på golvet i Rooseum kan den plötsligt bli värd kronor! Du är från flamencons och tjurfäktningarnas Andalusien, du bor i Malmö och du avskyr den samtida konstscenen; hur finner du konstnärlig inspiration och livslust? Sida 31 Magasin Nic # 2, 2008

17 J A G Ä R V Ä L D I G T S O C I A L M E N Ä N D Å L E V E R J A G V Ä L D I G T E N S A M. D E T Ä R S J Ä LV V A LT, M E N Ä N D Å I N T E, F Ö R D E T F I N N S I N G E T A LT E R N AT I V. J A G V I L L I N T E L E V A I D E T M E N I N G S L Ö S A B R U S E T. I mig själv. Jag betraktar mig som en filosof egentligen ingen akademiskt skolad sådan, utan en sann filosof. En människa blir mänsklig först när hon förstår att det är kärlek som gäller kärlek till sig själv och till andra. Du förstår? Livet går ut på att komma i kontakt med sig själv; det är därför du brukar se mig så ofta där borta i parken, säger José och pekar ut mot Kungsparken. På den bänken sitter jag varje dag året runt, ibland till och med i regn och snö. Jag behöver den sortens avkoppling. På ett vis en enstöring, på ett annat vis en person som skriker efter att få kommunicera med andra så upplever jag José. Är denna personlighet typisk för konstnärer? José avger ett svar utan att ha fått frågan: Jag är väldigt social men ändå lever jag väldigt ensam. Det är självvalt men ändå inte, för det finns inget alternativ. Jag vill inte leva i det meningslösa bruset. Jag söker en fördjupning av tillvaron. Vi har inte mycket tid till vårt förfogande och då gäller det att satsa rätt. Jag berättar för José att temat för tidningen som jag intervjuar honom för är solidaritet ett ord som verkar ha fallit ur modet men vars innebörd borde intressera någon som kallar sig filosof och som gör konst för folket. Finns det någon koppling mellan konstnärskapet och att vara solidarisk med den som är svagare? José tittar på mig utan att säga något och visar upp ett papper: Kalender 2008 i samarbete med Stadsmissionen. Sedan kommer ett citat av José själv: Jag talar dagligen med utsatta människor. För mig är det viktigt att visa solidaritet gentemot dem som lever i utanförskap... Kalendern består av tolv av Josés bildbokstäver och den säljs helt och hållet till förmån för hemlösa. Ordet solidaritet försvann med Palme. Då tog man bort det begreppet. Jag vet vad det innebär att inte ha någonstans att bo; därför gör jag det här. Jag får ingenting betalt, det är helt ideellt. Men, funderar jag tyst för mig själv, konstnärskapet kräver rimligen också ett stort utrymme att vända sig inåt en egocentrisk hållning. Mina tankar förs till ett ord som har samma rot som solidaritet men som snarast antyder dess motsats: att vara solitär. Hur hänger detta ihop? För José är det inget konstigt alls. När man är individuell på riktigt, blir man kollektiv och solidarisk. Förstår du? För att jag ska må bra måste andra runtomkring mig också må bra, annars kommer de att krångla med mig. Jag pläderar för den sanna egoismen för att den ger en sådan feedback till dina medmänniskor! Drygt två timmar har nu gått sedan vi slog oss ner i kafeterian på stadsbiblioteket och José har fortfarande inte rört sin apelsinfestis. Jag och fotografen är uppfyllda av otidsenliga tankar och av ett engagemang som får Jante att vakna upp inom en. Det är dags att gå ut i parken för ett foto. Det blir alltid så när jag är på middag; jag bara pratar och hinner aldrig äta upp min mat, säger José samtidigt som han undrar om han ska ha hatten på sig när vi fotar honom. En liten bit in i parken faller trädens skuggor långa en plats för en solidarisk solitär. Genom den existentiella egoismen blir man generös och empatisk, fortsätter José. De flesta människor har inte funnit sig själva; då ges plats till saker som egentligen inte fungerar i det kollektiva livet kapitalism till exempel. Kapitalism kan bara existera om människor inte är medvetna; för då köper de kompensation. Människor har blivit perverterade och indoktrinerade. Indoktrinerade av vad? Av att passa in i ett visst samhällsmönster. Från och med den dag du föds, till den dag du dör, är allt ordnat för dig. Du har knappt något utrymme alls att själv bestämma över. Det är som om samhället skulle veta bättre än du vad det är du själv vill. Och säg, är det inte just så det blivit? I skolorna behövs det samhällsvägledare för att hjälpa ungdomar att ta reda på vad de vill med sina liv! Och samtidigt har vi många unga som tar livet av sig. Så här är det pojkar, säger José, och ser ut att vilja lägga sina armar över våra axlar: Det hela är egentligen mycket enkelt. Vi har all kunskap vi behöver inom oss det är bara att lyssna inåt och göra därefter. Pläderingar och predikningar. Hans ord borde för länge sedan ha orsakat mig en överdos av ouppnåelig livsvisdom. Men så känns det inte med José, för här finns också en stor ödmjukhet. Det har blivit dags att gå, men egentligen skulle jag vilja följa med honom till hans favoritbänk i parken och fortsätta vårt samtal över varsin av hans medhavda ljumna burköl. Och hörrni, ropar José efter oss. Jag konkurrerar inte med någon, det är inte det som intresserar mig. Jag gör min egen grej, springer mitt eget lopp med kärlek. Det är väl det det hela handlar om, eller hur? OM SINA MÅLNINGAR De är en hyllning till en godartad existens; en motvikt till vår komplicerade värld och en väckarklocka för våra grundläggande behov. Mina bilder är hemma överallt. OM HUR HAN HITTADEL MÅLERIET: Från början ville jag bli författare; det var på 1950-talet när jag bodde i Paris och Sartre och de andra höll till där. Men när jag kom till Sverige blev jag intresserad av bildkonst. Jag upptäckte att det är ett mer primitivt uttryck, mer fysiskt och direkt, och att den kan skapa en dialog bortom språket. OM TEXTER I BILDKONSTEN Det är för mycket förklaringar i konsten idag; texter som är helt irrelevanta. Vill man ha med många texter kan man skriva en bok istället. Det är bilden som är det viktiga; som har ett existentiellt och tidlöst uttryck. OM SOLIDARITET: Jag predikar för egoism i dess positiva bemärkelse. Genom den existentiella egoismen blir man generös och empatisk därför att man förstår att vi är beroende av varandra. Vi färdas alla i samma båt den tid vi har att leva. Därför är det mycket bättre att vara snäll och kärleksfull. OM TITLAR PÅ KONSTVERK: Jag har inte satt några namn på bilderna eftersom jag vill lämna människorna i fred med sin upplevelse. Namn skulle bara begränsa. OM SAMTIDSKONSTEN I MALMÖ: Det är för mycket geschäft, spektakel och tingeltangel och för lite existentiella värden. Det är för lite bildmässig tyngd den tyngd som publiken egentligen söker, men som de inte finner idag. Sida 32 Magasin Nic # 2, 2008

18 Hallå malmöbo är du solidarisk? mannekängintervjuare: stefan karlsson foto: babak payandeh NIC-mannekäng # 3 NIC-mannekäng # 4 Vad tänker du på när du hör ordet solidaritet? Att acceptera varandra och att det ska vara lika för alla. Alla har samma värde. Vad tänker du på när du hör ordet solidaritet? Socialdemokraterna. Jag tänker på de röda partierna. Vad betyder ordet solidaritet för dig? Sammanhållning. Man tar personligt ansvar och tar hand om varandra. Är du solidarisk med någon eller något? Ja, min familj och mina vänner. Hur vet man vem eller vad man ska vara solidarisk med? Drömscenariot är att man är det med alla. Varför man inte är det vet jag faktiskt inte. FREDRIK PALOMINO Vad betyder ordet solidaritet för dig? Jag har vuxit upp som hippiebarn på 70-talet så det har jag blivit präglad av, framförallt det här att kämpa för allas rätttigheter. Det gäller även i hemmet. Jag har tre barn och jag står inte som något överhuvud. Jag har största ansvaret men mina barn har samma rättigheter. Är du solidarisk med någon eller något? Ja, det tycker jag nog. Hela mitt sätt som jag är och lever på är nog rätt så solidariskt. Jag har alltid kämpat för dem som haft det svårt och blivit illa behandlade. Jag försöker alltid göra rätt, men sedan är man inte perfekt. Hur vet man vem eller vad man ska vara solidarisk med? Det ska man väl vara mot alla egentligen. Det handlar om respekt, att vara lyhörd och lyssna på människor. När man inte gör det så är man inte solidarisk. CAMILLA GISSLOW NIC WAS HERE NIC WAS HERE Sida 34 Magasin Nic # 2, 2008 Sida 35 Magasin Nic # 2, 2008

19 Finn text och foto: jesper blomqvist dig själv Sida 36 Magasin Nic # 2, 2008

20 OMKARANANDA är född 1968 i Köpenhamn. Som 16-åring började han med yoga och meditation. Omkarananda hade som barn upplevelser med nada yoga och ishwara devata (psykisk ljud och symbol) som väckte hans spirituella intresse. Han är elev av Satyananda-traditionen men är också inspirerad av zenbuddism och Eckhart Tolle. Sedan 2000 har Omkarananda varit aktiv Sverige och han har startat Klassisk Yoga och Meditation K-yoga i Malmö och Lund. och var solidarisk Solidariteten tillhörde och 70-talen, säger yogaläraren Omkarananda. Då härskade begrepp som brotherhood. Utanför fönstret på sjätte våningen i en grå kubformad byggnad i centrala Malmö hänger regntunga moln. Malmö är grått. Orkar människor vara solidariska under årets grå vintermånader? Sedan kom 1980-talet, säger Omkarananda. Då var alla måna om sig själva och den individualistiska självupptagenheten tog oss ifrån solidariteten. Materialismen härskade. För en utomstående kan yoga framstå som en individualistisk och självcentrerad verksamhet, som något där man går längre och längre in i ett jag sitt eget jag, sitt eget själv. Omvärlden blir då det andra; det stora som jag inte kan kontrollera, inte styra och råda över. Yogan framstår som självbeskådelse med sin kroppskontroll, sina andningsövningar och sin tarmsköljning. I buddhismen mediterar man över allas frigörelse och för allas bästa. En motsvarighet i yogan är karma-yogan. Det handlar om att vilja vara en människa som hjälper andra och som inte är fast i sitt ego. Yogan uttrycker ett behov att komma över sina egenintressen. Det är en filosofi och ett levnadssätt. Det handlar om att nuet inte får styras av framtiden. Filosofi och levnadssätt. Andlighet som solidaritet. Men fortfarande hur kan yoga och meditation beskrivas som solidaritet? Kan man kanske tala om solidaritet mot sig själv? Mot vilken del av vårt själv skulle vi i sådana fall vara solidariska? Företagsledaren som går in i väggen och kraschar totalt? Det grundläggande är inte att tjäna sig själv det är att komma ur sin självupptagenhet och utvidga sitt självmedvetande så att man kan dela med sig av sig själv. Kan solidariteten starta i en uppgörelse i människans innersta i stället för som i det mer traditionella sättet att se sig själv i andra? Den Australien-födde filosofen och djurrättsaktivisten Peter Singer tjänstgjorde på ett universitet i USA och fann att många av hans akademiska kollegor gick i terapi år efter år utan att göra märkbara mentala framsteg. Många upplevde en tomhet och brist på mening även efter år av terapi. Singers slutsats var att kollegorna istället borde arbeta solidariskt med andra människor genom ideella organisationer, och därigenom vinna en känsla av sammanhang och mening i mötet med andra. Ett utökat medvetande ökar inte nödvändigtvis insikten om andra människors lidande, men om man mår bra själv så är det lättare att hjälpa andra, säger Omkara. Så även i en yogastudio handlar det om att se andra. Fast här börjar resan mot solidariteten hos dig själv genom förmågan att släppa taget och öka medvetandet. Och utanför fönstret är himlen fortfarande grå. Sida 38 Magasin Nic #1, 2007 Sida 39 Magasin Nic #1, 2007