Paralympics väg mot olympisk status

Transkript

1 Paralympics väg mot olympisk status Paralympics har utvecklats till ett globalt idrottsevenemang av rang de senaste 20 åren. Men vägen dit har kantats av spänningar. Konflikter kring organisatoriska frågor, inflytande och olika sätt att se på idrott har alltid funnits inom handikappidrottsrörelsen. Hans Bolling Fil.dr. Historiska institutionen Stockholms universitet H a n d i k a p p i d r o t t e n fick en hel del uppmärksamhet under Skytten Jonas Jacobsson belönades med Svenska Dagbladets guldmedalj, statstelevisionen hade dagliga sändningar från de paralympiska spelen i Peking och frågan om den idrottande kroppen diskuterades livligt i samband med den sydafrikanske sprintern Oscar Pistorius kamp mot det internationella friidrottsförbundet IAAF. Inom idrotten finns det en förkärlek att tala om genombrott och om att skriva in sig i rekordböckerna, och det fanns en del som talade för att 2008 skulle vara året för handikappidrottens stora genombrott på bred front. Knappt fyra år senare kan vi konstatera att även om det blev ett genombrottsår så skedde det inte på bred front (1). Samma dag som de fjortonde olympiska spelen invigdes i London 1948 hölls en tävling vid sjukhuset i byn Stoke Mandeville norr om den engelska huvudstaden. Som idrottstävling betraktat var det inget särskilt med den. Två lag bestående av åtta idrottsutövare 14 män och två kvinnor tävlade i bågskytte. Alla deltagare var dock ryggmärgsskadade och rullstolsburna, och tävlingen vid Stoke Mandeville-sjukhuset har kommit att ses som startskottet för den paralympiska rörelsen. Mannen bakom idrottstävlingarna i Stoke Mandeville, neurokirurgen Ludwig Guttmann, ses i dag i vissa kretsar som den internationella handikappidrottens motsvarighet till den olympiska rörelsens Pierre de Coubertin. Idrott på högsta nivå När de paralympiska spelen invigs i London den 29 augusti 2012 är det inte mycket som påminner om tävlingen som hölls i Stoke Mandeville 64 år tidigare. Under spelen i London kommer de som följer dem att ta del av idrott på högsta nivå. Nära idrottsutövare från 160 länder kommer att tävla i 20 idrotter: boccia, bordtennis, bågskytte, bänkpress, cykling, fotboll fem- och sjumanna, friidrott, goalball, hästsport, judo, rodd, rullstolsbasket, rullstolsfäktning, rullstolsrugby, rullstolstennis, segling, simning, skytte och volleyboll. De paralympiska spelen är helt enkelt ett av världens största idrottsevenemang (2). Borta är den tid när handikappidrott, även på elitnivå, sågs som en del av den medicinska rehabiliteringen av funktionshindrade och då utövarna bemöttes med kommentaren: Visst är de duktiga som kan, trots att Den moderna tolkningen av ordet Paralympics att prefixet syftar till det latinska prefixet para som i parallell och inte till paraplegic (dubbelsidig förlamning) kommer att vara sann inte bara i idrottsligt utan även i organisatoriskt hänseende. Organisationskommittén för London-OS ansvarar nämligen för såväl de olympiska som de paralympiska spelen. Detta i enlighet med det avtal som slöts mellan Internationella olympiska kommittén (IOK) och Internationella paralympiska kommittén (IPC) år 2001, ett avtal som fastställer principen om ett bud, en stad. Det innebär att de städer som ansöker om att organisera olympiska spel också söker att arrangera de paralympiska. I den här artikeln kommer vi att följa den paralympiska rörelsens väg till 14 svensk idrottsforskning 2/2012

2 OS-status. Innan vi går vidare är det dock bäst slå fast att idrottstävlingarna i Stoke Mandeville 1948 på intet sätt var först på plan. Handikappidrotten har en historia av organiserat och internationellt idrottsutbyte som sträcker sig avsevärt längre tillbaka i tiden än så. Exempelvis hölls internationella handikappidrottstävlingar i tyska Aachen redan år 1927 och inom dövsporten har återkommande världsspel, numera Deaflympics, hållits regelbundet sedan år De nödvändiga klasserna Vad är då handikappidrott? Frågan är egentligen en smula larvig och svaret på den skiljer sig inte från svaren på frågor som: Vad är fotboll och vad är friidrott? Praktiskt finns det egentligen inte några begränsningar i fråga om vilka aktiviteter personer med funktionsnedsättningar kan ta del av. De begränsningar som finns är främst av ekonomisk art, då den utrustning som krävs är dyr, eller en fråga om tillgänglighet. Det som utmärker handikappidrotten är istället det arbete som läggs ner på klassificering. Idrottsutövare har alltid önskat att tävla mot personer med likartade förutsättningar så att tävlandet blir meningsfullt en vinst eller förlust får betydelse. Klassindelning inom handikappidrotten är en förutsättning för att de aktiva ska kunna tävla på någorlunda lika villkor utifrån sina egna förutsättningar. Det är emellertid ingenting som är unikt. Tänk till exempel på de olika viktklasserna inom boxning, brottning och tyngdlyftning samt handikappsystemen inom golf och galoppsport. Klassificering är alltså ett sätt att strukturera tävlandet. Idrottsutövare med funktionsnedsättningar är indelade i klasser som definieras av deras funktionsnedsättning eller förmåga. Inom den paralympiska rörelsen delas idrottsutövare av tradition in i sex olika grupper: amputerade, cp-skadade, ryggmärgsskadade, synskadade, utvecklingsstörda och en grupp som inkluderar alla som inte passar in de övriga fem grupperna, de andra les Autres. Under de senaste decennierna har utvecklingen inom handikappidrotten gått mot allt färre klasser en utveckling som ses som positiv av de flesta även om det hela tiden handlar om en balansgång. För få klasser skapar ett orättvist tävlingssystem och missgynnar de aktiva med de svåraste funktionshindren, för många klasser medför för liten konkurrens och hotar att sprida ett löjets skimmer över handikappidrotten. Ett mått på att antalet En sprakande avslutning av Paralympics i Fågelboet i Peking /2012 svensk idrottsforskning 15

3 klasser har minskat vid de paralympiska spelen, och att det därmed blivit svårare att erövra medalj, får vi om vi jämför spelen i Arnhem 1980 med spelen i Peking I Arnhem tävlade knappt deltagare om cirka medaljer, medan de tävlande i Peking lämnade den kinesiska huvudstaden med medaljer (3). Förändrad syn på funktionshinder Förändringen i hur idrottsutövare klassats inom handikappidrotten har en parallell i utvecklingen av synen på personer med funktionsnedsättningar i samhället i övrigt. Det talas gärna om två olika sätt att se på personer med funktionsnedsättning; den medicinska synen på funktionsnedsättning kontra den sociala. Under större delen av 1900-talet kategoriserades personer med funktionsnedsättningar utifrån dem som var i behov av medicinsk omsorg, rehabilitering eller som var segregerade från det övriga samhället. Detta synsätt har kallats den medicinska modellen. Modellen gjorde sig även gällande när personer med funktionsnedsättning började klassificeras i samband med idrottsutövning. Från cirka år 1970 förändrades dock synen och numera talas det istället om den sociala modellen, vilken riktar uppmärksamhet mot omgivningen och dess betydelse för individens möjligheter att fungera i samhället. Det har inneburit att intresset för personer med funktionsnedsättning flyttats över från det medicinska och socialpolitiska området till det samhällspolitiska. I enlighet med det nya synsättet har också klassificeringen av idrottsutövare med funktionsnedsättning kommit att göras med hänsyn till funktion i stället för funktionsnedsättning. Handikappidrottsrörelsens hållning är att klassningen ska utgå från respektive idrottsgrens speciella karaktäristik och baseras på funktion snarare än handikappdiagnos. Att ha en amputerad arm innebär ju till exempel på intet sätt samma funktionshinder i alla idrotter. Klassificeringen har två huvudsyften, dels att avgöra om idrottsutövaren är berättigad att delta och dels att gruppera idrottsutövarna vid tävlan. Tävlingarna i Stoke Mandeville Det fanns två huvudsakliga skäl till att mannen bakom tävlingarna i Stoke Mandeville, Ludwig Guttmann, ivrade för idrott. Dels för att patienterna skulle träna upp sina kroppar, dels för att idrottsutövade skulle hjälpa till att motverka anstaltslivets negativa inflytande på patienternas humör. Det handlade alltså framför allt om ett medicinskt rehabiliteringsperspektiv. På så sätt skilde sig den idrott som Guttmann propagerade för inte från den idrott för rörelsehindrade, framför allt krigsinvalider, som samtidigt slog rot i andra länder. Många människor, främst unga män, drabbades av varaktiga funktionsnedsättningar till följd av andra världskriget. Tävlingarna i Stoke Mandeville fick tidigt en fast organisation och blev årligt återkommande. Fyra år efter starten, 1952, blev de även internationella i och med att ett holländskt lag deltog. Det uppmärksammades givetvis av organisationskommittén som kallade tävlingarna för the First International Inter-Spinal Unit Sports Festival. Totalt lockade de 130 deltagare. Tävlingarna var dock fortfarande öppna enbart för ryggmärgsskadade. Den handikappidrott som har sina rötter i Stoke Mandeville och Guttmanns verksamhet kännetecknades av ett medicinskt Ska man arbeta för att idrottsgrenar för funktionshindrade ska komma med på det olympiska programmet? Svaret är inte självklart... filantropiskt synsätt, där det handlade om att rehabilitera personer med funktionsnedsättning. Inom den paralympiska rörelsen i dag är fokuseringen på det idrottsliga mycket tydlig, det handlar om idrottsutövande och ska bedömas på sportsliga grunder. De spänningar som funnits mellan olika sätt att se på handikappidrotten har varit synlig i klassificeringssystemen. Förespråkarna av det medicinska synsättet har velat organisera ett rigoröst klassificeringssystem inom vilket de med samma diagnoser skulle tävla mot varandra. De som har betraktat handikappidrott som en idrott bland andra har å andra sidan strävat efter 16 svensk idrottsforskning 2/2012

4 att organisera idrotten kring förmåga, där idrottsutövare med olika funktionsnedsättningar men med likartad förmåga ska kunna tävla mot varandra. IPC samlade handikappidrotten Internationellt var handikappidrotten en splittrad rörelse fram till år 1989 då Internationella paralympiska kommittén (IPC) bildades. Organisationen ansvarar sedan 1994 helt och full för de paralympiska spelen. IOK var pådrivande i skapandet av en internationell idrottsorganisation som skulle företräda den samlade handikappidrotten, då man ville ha en samtalsoch samarbetspartner. Samlandet av den internationella handikappidrotten i en organisation innebar att man anammade samma organisationsstruktur som funnits inom svensk handikappidrott sedan Svenska handikappidrottsförbundet (SHIF) bildades år När SHIF bildades skapades en organisation som rymde idrott för personer med hörselskador, rörelsehinder, synskador och utvecklingstörning och som var ansluten till Riksidrottsförbundet (RF). Dövsporten lämnade dock SHIF år 1995 när Sveriges dövas idrottsförbund valdes in som medlem av RF. I och med bildandet av IPC skapades en tydlig huvudorganisation för den internationella handikappidrotten som kunde driva och utveckla den i en gemensam och för idrotten gynnsam riktning. Skapandet av IPC innebar också att många nationella paralympiska kommittéer bildades runt om i världen. De kom i viss utsträckning att förändra synen på handikappidrott i flera länder. Till skillnad från de organisationer som tidigare organiserat handikappidrott sökte de samarbete med sina nationella olympiska kommittéer och nationella riksorganisationer för idrott. Det ledde till att de omvärderade sitt förhållande till de förutvarande nationella organisationerna för handikappidrott och deras internationella federationer. IPC:s ställning stärktes därmed på andra internationella handikappidrottsorganisationers bekostnad, tack vare den organisationsmodell man valt. OS och Paralympics i samma stad OS-året 1960 flyttade idrottstävlingarna för ryggmärgsskadade från England och Stoke Mandeville till Italien och Rom. Det innebar att deltagarna fick chansen att tävla i samma stad som OS-deltagarna. Tävlingarna har därför kommit att betraktas som de första paralympiska spelen. Detta trots att de egentligen bara var de årligt återkommande tävlingarna för ryggmärgsskadade som flyttat från sin ordinarie tävlingsort. Upplägget från år 1960 upprepades 1964 och tävlingarna förlades till OS-staden Tokyo. År 1968 var det emellertid stopp, då Mexico City inte ansåg sig kunna arrangera tävlingar för ryggmärgsskadade idrottsutövare. Trots detta valde man att flytta ut spelen från England. Värd för tävlingarna blev istället Tel Aviv. Under 1970-talet kom fler grupper av funktionshindrade att få tillträde till de paralympiska tävlingarna. I Heidelberg 1972 förekom för första gången uppvisningstävlingar med synskadade idrottsutövare och i Toronto 1976 hade evenemanget öppnats upp för ett vidare spektrum av idrottsutövare. Där fanns tävlingsklasser även för amputerade, synskadade och les Autres. Samtidigt vidgades även spelens organisatoriska bas. År 1980 introducerades tävlingar även för cp-skadade. De fem grupper av funktionshindrade som sedan dess utgjort kärnan i den paralympiska rörelsen hade därmed blivit paralympiska. I och med att fler hade möjlighet att delta växte tävlingarna och antalet klasser blev oerhört många. Det blev uppenbart att klassificeringssystemet var i behov av en förändring. De paralympiska spelen i Seoul 1988 har kommit att ses som de första i den moderna eran. Det ligger ingen större överdrift i påståendet att det var då som Paralympics tog steget in i en ny tidsålder. Sedan dess har samtliga paralympiska spel avgjorts på samma arenor som OS-tävlingarna samma år. De spel som följt på Seoul 1988 har egentligen bara utgjort ytterligare steg på vägen mot allt större och mer uppmärksammade spel. Nya idrottsgrenar har tillkommit, antalet klasser har minskat, publikoch medieintresset har ökat och de paralympiska spelen har lyckats knyta till sig världsomspännande företagssponsorer. Paralympics samlar numera cirka idrottsutövare från hela världen. Bland de nya idrottsgrenar som introducerats är rullstolsrugby en av de mer spektakulära. De paralympiska spelen i Peking samlade 3,44 miljoner åskådare och en total 2/2012 svensk idrottsforskning 17

5 Referenser 1. Om inget annat anges bygger artikeln på: Bolling, H. Idrott, historia och samhälle s London2012, 9 maj maj Kontakt hans.bolling@historia.su.se tv-publik på 3,8 miljarder tittare i 80 länder (3). Sverige i Paralympics Sverige har varit representerat vid samtliga paralympiska spel med skiftande framgång. Under och 1980-talen placerade sig Sverige oftast bland de tio främsta nationerna, men därefter har det gått sämre med 29:e platsen i Sydney 2000 och en enda bronsmedalj i Turin 2006 som lågvattenmärken. Orsaken till Sveriges relativa tillbakagång kan delvis förklaras av att antalet deltagare har ökat och därmed också konkurrensen. Samtidigt finns färre medaljer att vinna. De resurser som satsas för att nå framgång har även de ökat, mer bland konkurrenterna än i Sverige. Men det är inte bara bristande resurser och ökad konkurrens som lett till att Sverige tappat i relativ styrka inom handikappidrotten. Det beror också på problem med att rekrytera idrottsutövare. Den svåra integreringsfrågan Den internationella handikappidrotten främsta tävling Paralympics har under de senaste decennierna utvecklats från en perifer, om än angelägen, företeelse till en del av den globala idrottsindustrin. I dag står idrotten i centrum och de paralympiska spelen har mognat och står säkert på egna ben. Vägen till ett framgångsrikt idrottsevenemang har dock inte varit spikrak. Det har alltid funnits spänningar inom den internationella handikappidrottsrörelsen. De har dels handlat om organisatoriska frågor och strider om inflytande, dels om olika sätt att se på idrott. De organisatoriska problemen löstes till största delen genom bildandet av Internationella paralympiska kommittén år Även om handikappidrott och Paralympics i dag står stark så finns utmaningar inför framtiden. En fråga handlar om integreringen med den övriga idrottsrörelsen. Om idrottsutövare med funktionshinder kan tävla vid de olympiska spelen i vissa idrottsgrenar, varför ska man då bevara dem på det paralympiska programmet? Skytte och bågskytte är exempel som ofta nämns. Rullstolsburna Neroli Fairhall från Nya Zeeland deltog i bågskytte i Los Angeles 1984 och många har följt Jonas Jacobssons strävan att kvalificera sig till såväl olympiska som paralympiska spel år Frågan om integrering handlar dock inte enbart om enskilda idrottsutövare utan även om idrottsgrenar. Ska man arbeta för att idrottsgrenar för funktionshindrade ska komma med på det olympiska programmet? Svaret på frågan är inte självklart. En idrottstävling förlorar ju mycket av sin lyster om den inte väcker intresse och lockar åskådare. Därför är det inte säkert att den paralympiska rörelsen skulle tjäna på att de mest publikdragande och spektakulära idrottsgrenarna blir en del av det olympiska programmet. PRENUMERERA på CIF:s nyhetsbrev! E-posta till: marie.broholmer@gih.se Gör idrotten någon nytta? Nu är det hög tid att anmäla sig till konferensen Idrott & samhällsnytta maj i Göteborg. Möt företrädare för idrotten, politiken och den akademiska världen för samtal om idrottens förhållande till samhället. Lyssna på bland annat Ulf Bjereld, Jorid Hovden och Johan R Norberg. Läs program och anmälan till konferensen Forskarna kritiserar Idrottslyftet Forskare från hela landet har granskat regeringens miljardsatsning på unga. I årets första nummer av Svensk Idrottsforskning riktar de kritik mot att idrottsrörelsen inte lyckats lockat nya grupper till idrotten och pekar på stora brister i jämställdhets- och jämlikhetsarbetet. Men helt klart har pengarna också varit till nytta för utvecklingen av barn- och ungdomsidrotten. Läs om Idrottslyftet i Svensk Idrottsforskning Prenumerera på Svensk Idrottsforskning I 20 år har tidningen Svensk Idrottsforskning informerat om det senaste från forskarvärlden. För 200 kr får du en årsprenumeration. Till prenumerationsbeställning 18 svensk idrottsforskning 2/2012