Ny kollektivtrafikmyndighet

Transkript

1 (45) Ny kollektivtrafikmyndighet Ett kunskapsunderlag som stöd inför bildandet av de regionala kollektivtrafikmyndigheterna Sveriges Kommuner och Landsting Post: Stockholm, Besök: Hornsgatan 20 Tfn: växel , Fax: info@skl.se Org nr:

2 (45) Ny kollektivtrafikmyndighet Innehåll Ny kollektivtrafikmyndighet... 2 Förord Kommunernas och landstingens nuvarande ansvar för kollektivtrafik Nya lagen om kollektivtrafik - organisation och ansvar... 6 Myndighet i förvaltningsform... 6 Landstingens och kommunernas ansvar... 8 Kommunalförbund eller gemensam nämnd i län med gemensamt ansvar... 9 Län där landstinget ensamt bär ansvaret... 9 Regler om kostnadsansvar och tvistelösning Avreglerad marknad Kompletterande föreskrifter, tillsyn och överklagande av myndighetsbeslut Den nya regionala kollektivtrafikmyndighetens uppgifter och befogenheter Behörig kollektivtrafikmyndighet enligt EU:s förordning Allmän trafikplikt Långsiktiga och trafikslagsövergripande trafikförsörjningsprogram Tillgång till nödvändig infrastruktur Skolskjutsar, färdtjänst och sjukresor Skolskjutsar Färdtjänst och riksfärdtjänst Sjukresor Samordnad planering och upphandling Kollektivtrafiken ett viktigt medel för att nå övergripande samhällsmål Sammanhållen planering för regional utveckling Sammanhållen planering för hållbar stadsutveckling Partnerskap för en fördubblad kollektivtrafik Olika organisationsmodeller för den regionala kollektivtrafikmyndigheten Kommunalförbund Gemensam nämnd Landstinget ensamt ansvarig Möjliga roller för enskilda kommuner Möjliga roller för aktiebolag... 21

3 (45) 8. Skatteväxling vid ändrat huvudmannaskap Generella principer vid skatteväxling Kollektivtrafikmyndighetens ekonomiska ansvar Tätortstrafik Spårvägstrafik Kollektivtrafik till sjöss Skolskjutsar Färdtjänst och riksfärdtjänst Sjukresor Nya regionkommuner Tidplan för beslut och genomförande Bilaga 1 Kollektivtrafikens utveckling Historik och nu gällande ansvar för kollektivtrafik Organisationsstrukturen Kollektivtrafikens skattefinansiering Bilaga 2 Lag (SFS 2010:1065) om kollektivtrafik kap. Allmänna bestämmelser kap. Regional kollektivtrafik kap. Befogenheter för behöriga myndigheter enligt EU:s kollektivtrafikförordning kap. Krav på kollektivtrafikföretag kap. Tillsyn kap. Överklagande... 44

4 (45) Förord Den 1 januari 2012 träder en ny kollektivtrafiklag ikraft som innebär att det ska finnas en kollektivtrafikansvarig myndighet i varje län. Kommunerna och landstinget har ett gemensamt ansvar att bestämma hur den regionala kollektivtrafiken ska organiseras. Föreliggande promemoria syftar till att ge ett kunskapsunderlag inför bildandet av den nya myndigheten. I promemorian belyses olika organisatoriska alternativ och olika aspekter som bör beaktas när den nya kollektivtrafikmyndigheten ska bildas. Inför bildandet av kollektivtrafikmyndigheten kan det vara värdefullt att ha med det historiska perspektivet på kollektivtrafiken. För den som inte är förtrogen med kollektivtrafikens historia finns en kort sammanfattning i bilaga 1. Janne Rusk, expert på kollektivtrafikfrågor, har varit projektledare. Chefsjuristen Germund Person har biträtt i juridiska frågor tillsammans med förbundsjuristerna Magnus Ljung (upphandlingsrätt) och Staffan Wikell (kommunalrätt). Ekonomerna Björn Sundström och Derk de Beer, har medverkat i frågor om skatteväxling. Olof Nordell, Vianord, har medverkat som konsult och skribent. Stockholm 3 januari 2011 Gunilla Glasare Sveriges Kommuner och Landsting Avd för tillväxt och samhällsbyggnad

5 (45) 1. Kommunernas och landstingens nuvarande ansvar för kollektivtrafik 1978 infördes en trafikhuvudmannalag. som innebar att kommunerna och landstinget skulle inrätta en gemensam huvudman, som ansvarade för den lokala och regionala linjetrafiken för persontransporter med buss. Huvudmannaskapet skulle utövas av ett kommunalförbund, eller om alla parter var överens, ett aktiebolag. Det gemensamma huvudmannaskapet gällde alla län utom Stockholms och Gotlands län. Modellen med ett gemensamt huvudmannaskap motiverades i propositionen med önskemålen om att både kunna ha ett länsövergripande synsätt i planering och genomförande och tillgodose olika lokala behov. Även sambandet med den kommunala fysiska planeringen betonades. Syftet med länstrafikreformen angavs bland annat. vara att förbättra den kollektiva trafikservicen i landets olika delar och att underlätta införandet av regionalt gällande rabattsystem, s.k. länskort. Till grund för utformningen av reformen låg också bedömningen om kollektivtrafikens ökande betydelse för den regionala utvecklingen och därmed behovet av att knyta den till målen för regional- och sysselsättningspolitiken. Inledningsvis omfattade trafikhuvudmännens ansvar endast linjetrafik med buss. Genom 1988 års trafikpolitiska beslut omfattar ansvaret numera all lokal och regional kollektivtrafik oavsett trafikslag ersattes trafikhuvudmannalagen av en ny lag om ansvar för viss kollektiv persontrafik. Principerna för det länsvisa huvudmannaskapet är oförändrade men lagen säger att det i varje län ska finnas länstrafikansvariga som ansvarar för den lokala och regionala linjetrafiken för persontransporter. Länstrafikansvariga är landstinget och kommunerna i länet gemensamt, med följande undantag. I Stockholms län är landstinget länstrafikansvarigt och i Gotlands län är kommunen länstrafikansvarig. Landstinget och kommunerna i övriga län kan komma överens om att antingen landstinget ensamt eller kommunerna gemensamt ska vara länstrafikansvariga. De länstrafikansvarigas uppgifter ska handhas av en trafikhuvudman. Kommunerna och landstinget kan således, om man är överens inom länet, införa renodlat landstingskommunalt eller primärkommunalt huvudmannaskap. Alternativet med primärkommunalt huvudmannaskap innebär att alla kommuner i länet gemensamt är ansvariga. I de län där kommunerna och landstinget har ett gemensamt ansvar ger lagen utrymme för att, inom ramen för det gemensamma ansvaret, komma överens om hur det ekonomiska ansvaret för trafiken ska fördelas. Om kommunerna och landstinget gemensamt ansvarar för kollektivtrafiken föreskriver lagen att trafikhuvudmannen ska organiseras som ett kommunalförbund men om parterna är överens kan det även få organiseras som ett aktiebolag.

6 (45) Lagstiftningen för färdtjänst och riksfärdtjänst ändrades 1997 så att kommunerna har möjlighet att överlämna ansvaret för färdtjänst och riksfärdtjänst till trafikhuvudmannen. Efter överenskommelse med landstinget eller kommun i länet får trafikhuvudmannen upphandla persontransport- och samordningstjänster för sådana transportändamål som det annars ankommer på kommun eller landsting att tillgodose samt att samordna sådana transporttjänster. I lagen om ansvar för kollektivtrafiken finns tvistelösningsregler om bl.a. hur ansvaret för skattefinansieringen av trafiken ska fördelas om man inte kommer överens om annat. Dessa regler är oförändrade sedan den gamla lagens tillkomst Nya lagen om kollektivtrafik - organisation och ansvar En ny lag om kollektivtrafik (SFS 2010:1065) och vissa följdändringar i annan lagstiftning beslutades av riksdagen den 23 juni Lagen ersätter den tidigare lagen om ansvar för viss kollektiv persontrafik (SFS 1997:734) och träder i kraft den 1 januari Myndighet i förvaltningsform Från den 1 januari 2012 ska det i varje län finnas en regional kollektivtrafikmyndighet i förvaltningsform, som ansvarar för den regionala kollektivtrafiken. Med begreppet regional kollektivtrafik avses i den nya lagen såväl regional som lokal kollektivtrafik. De regionala kollektivtrafikmyndigheterna får en tydligare strategisk roll jämfört med dagens trafikhuvudmän i Regional trafik har getts en mer funktionsenlig definition vilket innebär att det blir lättare för myndigheten att utan administrativa hinder etablera trafik över länsgränser. Avgörande blir inte längre huruvida trafiken passerar en länsgräns utan främst trafikens utformning och karaktär och vilka ändamål den i första hand tillgodoser. För att få en bättre och mera tydlig politisk styrning och en bättre samordning med annan samhällsplanering ska strategiska beslut om kollektivtrafiken, som i dag ofta fattas av länstrafikbolag, fattas av en myndighet i förvaltningsform. Det innebär att det inte längre blir möjligt att låta ett aktiebolag handha de länstrafikansvarigas samtliga uppgifter. Den regionala kollektivtrafikmyndigheten ska upprätta och fastställa ett trafikförsörjningsprogram för kollektivtrafiken. Programmet ska upprättas efter samråd med berörda intressenter och uttrycka målen för kollektivtrafikförsörjningen och ligga till grund för beslut om den allmänna trafikplikten. Den nya lagen är anpassad till EU:s regelverk där kollektivtrafik har definierats som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse. 1 Den regionala kollektivtrafikmyndigheten är enligt kollektivtrafiklagen behörig myndighet att fatta beslut om allmän trafikplikt enligt kollektivtrafikförordningens bestämmelser. 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg.

7 (45) I propositionen framhålls att kollektivtrafik verkar i en komplex omgivning där strategiska beslut om kollektivtrafik behöver samverka med andra beslut om t.ex. bebyggelseplanering, regional utveckling, miljöförbättrande åtgärder, transportinfrastrukturinvesteringar och åtgärder som minskar utanförskap. Den samhällsomställning som krävs för att nå de klimatpolitiska målen innebär också en stor utmaning. Detta talar enligt regeringen för att de politiska besluten bör fattas i ett sammanhang där andra politiska frågor beslutas. Politikerna kan därmed väga åtgärder mot varandra i syfte att välja de effektivaste styrmedlen för att uppnå de politiska målen. Om beslut om kollektivtrafik samordnas med andra politiska beslut skapas bättre förutsättningar att få ut mer av satsningar inom kollektivtrafiken. En sådan samordning åstadkommes bäst om myndighetsuppgifterna för kollektivtrafik bedrivs i förvaltningsform. I praktiken är det i dag ofta svårt att skilja trafikhuvudmännens två roller som ansvarig för kollektivtrafiken och som verkställande organ från varandra. Därför bör det, enligt regeringens mening, införas en ordning som gör det möjligt att urskilja strategiska beslut om kollektivtrafiken från beslut om den operativa verksamheten. De strategiska uppgifterna bör enligt regeringens uppfattning bedrivas i förvaltningsform. Regeringen menar att det ökar möjligheterna för att de politiska besluten i första hand berör målen och de strategiska vägvalen för den regionala kollektivtrafikförsörjningen. Vidare bör det vara tydligt för alla marknadsaktörer när en organisation är myndighet och när den är ett kollektivtrafikföretag på en marknad där tillträdet är öppet inom alla trafikslag. Begreppen trafikhuvudman och länstrafikansvariga försvinner i alla de lagar där begreppen förekommer och ersätts med regional kollektivtrafikmyndighet respektive dem som ansvarar för kollektivtrafik i länet. I propositionen sägs följande om begreppet länstrafikansvariga. "Begreppet länstrafikansvarig för dem som är ansvariga för den regionala kollektivtrafiken förs inte in i den nya lagen och byts i existerande lagar som hänvisar till detta begrepp i trafikhuvudmannalagen ut eftersom regeringen inte anser att det behövs ett särskilt begrepp för detta och att det skulle kunna ge intryck av att de länstrafikansvariga är behörig myndighet enligt kollektivtrafiklagen." Begreppet infördes i 1997 års lagstiftning och har i praktiken inte haft någon betydelse i sak. I propositionen framhåller regeringen vikten av att det endast finns en kollektivtrafikmyndighet i varje län. "En organisation per län innebär goda möjligheter att möta de krav som ställs på kollektivtrafiken. Det integrerade nät av regional kollektivtrafik som det ansvariga organet har ansvar för att ombesörja sträcker sig ofta över kommungränser. Resenärens behov av resor i dagliga livet för att ta sig till och från arbete och utbildning samt för kortare resor på fritiden har under de senaste decennierna inneburit allt fler resor över kommungränser. Det förklaras främst av ökad differentiering på arbetsmarknaden, valfrihetsreformer inom skolan och vården, förändrade sociala umgängesformer samt ett bättre utbud av regional kollektivtrafik. Eftersom de regionala kollektivtrafikmyndigheterna bör vara skyldiga att vid behov

8 (45) samverka med andra regionala kollektivtrafikmyndigheter skapas även förutsättningar för att åstadkomma en god regional kollektivtrafikförsörjning över länsgränser." 2 Eftersom det enligt lagen bara får finnas en kollektivtrafikansvarig myndighet i varje län är det sålunda inte möjligt för en enskild kommun 3 att vara kollektivtrafikansvarig myndighet. Landstingens och kommunernas ansvar Landstinget och kommunerna inom ett län ansvarar gemensamt för kollektivtrafiken. Regeringen pekade i sin proposition 4 på att under de senaste decennierna har ordningen med gemensamt ansvar visat sig vara lyckad. "Det är viktigt att varje kommuns behov och ambitioner avseende kollektivtrafik tas om hand. Primärkommunerna har andra viktiga verksamheter som har stark koppling till strategiska beslut om kollektivtrafik, främst beslut om bebyggelseplanering, skol- och näringslivsfrågor. Landstinget har ett regionalt perspektiv och har ansvar för sjukvård. Genom landstinget finns även en möjlighet att fördela nettokostnaden för kollektivtrafik på ett annat sätt än vad som är kopplat till den direkta nyttan för respektive kommun. Tillsammans har de kommunala myndigheterna en mängd olika verksamheter som påverkar kollektivtrafiken." I de län där man har bildat regioner ansvarar landstinget för de regionala utvecklingsfrågorna och den regionala utvecklingsplaneringen. I propositionen framhåller man vikten av att det finns ett samband mellan kollektivtrafikplaneringen och den regionala utvecklingsplaneringen och att en fungerande regional kollektivtrafik är en förutsättning för en hållbar tillväxt i regionerna. Kollektivtrafiken har därför starka samband med såväl kommunernas som landstingens/regionernas olika ansvarsområden. Kommunerna och landstinget kan komma överens om att antingen landstinget ensamt eller kommunerna gemensamt, utan landstinget, ska bära ansvaret. I Stockholms län ansvarar enligt lagen landstinget ensamt för kollektivtrafiken, om inte landstinget och kommunerna kommer överens om att gemensamt ansvara för denna trafik eller om att endast kommunerna ska utöva detta ansvar. I Gotlands län ansvarar kommunen för kollektivtrafiken. Om man inte kommer överens om ansvarsfördelningen mellan kommunerna och landstinget gäller enligt lagen att ansvaret ska bäras gemensamt av kommunerna och landstinget. Begreppen trafikhuvudman och länstrafikansvariga avskaffas och ersätts med regional kollektivtrafikmyndighet respektive dem som ansvarar för kollektivtrafik i länet i alla de lagar där begreppen förekommer. 2 Prop. 2009/10:200, sidan 74 3 Med undantag för Gotlands kommun. 4 Prop. 2009/10:200, sidan 74

9 (45) Kommunalförbund eller gemensam nämnd i län med gemensamt ansvar I de län där kommunerna och landstinget gemensamt bär ansvaret ska den regionala kollektivtrafikmyndigheten organiseras som ett kommunalförbund eller i en gemensam nämnd. Detsamma gäller även i de fall där kommunerna gemensamt, utan landstingets medverkan, bär ansvaret. Regeringen framhöll i propositionen att en regional kollektivtrafikmyndighet inte nödvändigtvis innebär att man måste inrätta en ny organisation som enbart har till uppgift att handha kommunernas och landstingets ansvar för kollektivtrafik. I de flesta län kommer troligen myndighetsfunktionen att hållas samman med andra myndighetsuppgifter i en gemensam organisation, enligt propositionen. Regeringen anser att samverkansorgan enligt lagen om samverkansorgan 5 är en organisationsform som kan vara lämplig för uppgiften att vara regional kollektivtrafikmyndighet i de län där ett sådant kommunalförbund är bildat. Samverkansorganen benämns vanligtvis regionförbund och är kommunalförbund enligt kommunallagen. Det är enligt regeringen frivilligt för kommuner och landsting att välja en sådan organisationsform. Samverkansorganet är en kommunal beslutande församling inom ett län med särskild uppgift att svara för regionala utvecklingsfrågor i länet. Samtliga kommuner i ett län måste ingå i samverkansorganet. Landstinget kan ingå som medlem. Samverkansorganen har tagit över vissa uppgifter från länsstyrelserna om att besluta om statliga medel för regional tillväxt och besluta om prioritering bland åtgärder avseende infrastruktur m.m. vid upprättande av länsplaner för regional infrastruktur. Samverkansorganen kan även få uppgifter från sina medlemmar. Om den regionala kollektivtrafikmyndigheten inte läggs hos ett samverkansorgan kan det gemensamma ansvaret för kollektivtrafik i stället handhas av ett annat kommunalförbund eller av en gemensam nämnd. Län där landstinget ensamt bär ansvaret I de län där man kommit överens om att landstinget ensamt ska vara ansvarig samt i Stockholms län är landstinget regional kollektivtrafikmyndighet. I några län har man bildat regioner som förutom sjukvårdsfrågor även ansvarar för regionala utvecklingsfrågor. Ytterligare regionbildningar med ett regionalt utvecklingsansvar planeras att genomföras men man har kommit olika långt i det arbetet. En region är i juridiskt avseende ett landsting och även i ett sådant län måste således alla kommuner och regionen vara överens om att regionen ensam ska vara ansvarig. I många län är resmönstret sådant att det kan vara svårt att skilja det inomkommunala linjenätet och resmönstret från det kommungränsöverskridande och det kan då vara mer ändamålsenligt att lägga hela ansvaret för kollektivtrafiken på regionen, som är ett direktvalt organ med egen beskattningsrätt. I Gotlands län är kommunen regional kollektivtrafikmyndighet. 5 Lagen (2002:34 om samverkansorgan i länen

10 (45) Regler om kostnadsansvar och tvistelösning Reglerna om fördelning av kostnadsansvaret vid oenighet är i den nya kollektivtrafiklagen desamma som i nuvarande trafikhuvudmannalag. "Om inte enighet uppnås i fråga om sättet att fördela underskott i förbundsverksamheten mellan medlemmarna i ett kommunalförbund, ska landstinget täcka hälften av underskottet och kommunerna i länet tillsammans resten. Varje kommuns skyldighet att tillhandahålla medel ska bestämmas i förhållande till det trafikarbete som har lagts ned i kommunen under verksamhetsåret." Om det finns synnerliga skäl, får regeringen meddela föreskrifter eller i särskilt fall besluta om undantag. I trafikhuvudmannalagen finns även andra tvistlösningsregler som anger vad som ska gälla vid oenighet inom ett kommunalförbund i frågor om organisation och representation. Vidare finns bestämmelser om föreskriftsrätt för regeringen för det fall trafikhuvudmän i olika län inte kommer överens i vissa samverkansfrågor. Det finns även bestämmelser om samarbete mellan trafikhuvudmän och landsting och kommuner i länet i fråga om bl.a. transporttjänster samt om trafikhuvudmännens ansvar för frågor om handikappanpassning. Dessa bestämmelser har överförts till den nya kollektivtrafiklagen. Avreglerad marknad Enligt den nya kollektivtrafiklagen får kollektivtrafikföretag fritt etablera kommersiell kollektivtrafik inom alla geografiska marknadssegment. Redan tidigare har riksdagen beslutat att från 1 oktober 2010 öppna marknaden för persontrafik på järnväg. Den 1 januari 2012 avskaffas även den begränsning som hindrat kommersiella bussföretag att bedriva regional kollektivtrafik utifrån egna marknadsbedömningar. Trafikhuvudmännens ensamrätt att bedriva lokal och regional linjetrafik avskaffas således. Avtal om ensamrätter för trafikföretag förbjuds i kollektivtrafiklagen eftersom sådana skulle motverka syftena med ett öppnare marknadstillträde på kollektivtrafikområdet. Kompletterande föreskrifter, tillsyn och överklagande av myndighetsbeslut Regeringen har i lagen getts bemyndigande att, efter framställning av en regional kollektivtrafikmyndighet, ett landsting eller en kommun meddela föreskrifter om samverkan om trafiken mellan de regionala trafikmyndigheterna. För att utöva tillsyn över lagens efterlevnad kommer regeringen att utse en tillsynsmyndighet, som har rätt att begära in uppgifter och ta del av sådana handlingar som behövs för att utöva tillsynen. Tillsynsmyndigheten ges också rätt att meddela förelägganden och förbud som får förenas med viten. Kollektivtrafikmyndighetens beslut om allmän trafikplikt ska delges och får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Även tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall får överklagas till förvaltningsdomstol.

11 (45) 3. Den nya regionala kollektivtrafikmyndighetens uppgifter och befogenheter Behörig kollektivtrafikmyndighet enligt EU:s förordning Den regionala kollektivtrafikmyndigheten är enligt kollektivtrafiklagen behörig myndighet enligt EU:s kollektivtrafikförordning 6. I förordningen definieras kollektivtrafik som persontransporttjänster av allmänt ekonomiskt intresse som erbjuds allmänheten fortlöpande och utan diskriminering. Den regionala kollektivtrafikmyndigheten kan med stöd av EG-rätten och den svenska lagstiftningen om kollektivtrafik ingripa på marknaden för att säkerställa att den regionala kollektivtrafik, som bedöms vara av allmänt ekonomiskt intresse, kommer till stånd och tillhandahålls fortlöpande. Förutsättningarna för att myndigheten ska kunna ingripa på marknaden är att det allmänna ekonomiska intresset har definierats, dokumenterats och fastställts genom beslut. Kollektivtrafikmyndigheten ska i trafikförsörjningsprogrammet lägga fast det allmänna ekonomiska intresset och det ska offentliggöras. Allmän trafikplikt I EG-förordningen om kollektivtrafik definieras vad som avses med allmän trafikplikt. I förordningen fastställs hur de behöriga myndigheterna kan ingripa för att se till att det tillhandahålls tjänster av allmänt intresse på kollektivtrafikområdet som bland annat är tätare, säkrare, av bättre kvalitet eller billigare än vad den fria marknaden skulle kunna erbjuda. För att säkerställa detta kan kollektivtrafikmyndigheten ålägga eller ingå avtal med kollektivtrafikföretag genom att införa allmän trafikplikt. För att kunna ingå avtal om allmän trafikplikt måste myndigheten genom beslut ha fastställt vilken trafik som omfattas av allmän trafikplikt och vad trafikplikten innebär. För sådan trafik som inte omfattas av allmän trafikplikt får myndigheten inte ingå avtal med kollektivtrafikföretag om allmän trafikplikt. Ett nytt beslut om allmän trafikplikt måste sålunda tas innan myndigheten kan ingå avtal om allmän trafikplikt. Myndigheten kan också införa trafikplikt genom allmänna bestämmelser. Det går dock inte att klart utläsa av propositionstexten vad sådana allmänna bestämmelser kan innehålla eller vad de kan omfatta. Kollektivtrafikmyndighetens beslut om allmän trafikplikt ska delges genom kungörelsedelgivning enligt delgivningslagens bestämmelser. Besluten om allmän trafikplikt får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Kollektivtrafikmyndigheten får inte överlåta till aktiebolag eller kommun att besluta om allmän trafikplikt.. Befogenhet att ingå avtal om allmän trafik får dock överlämnas till aktiebolag eller till kommun. Ett avtal får inte ingås för en ny avtalsperiod utan att ett nytt beslut om allmän trafikplikt har fattats av kollektivtrafikmyndigheten. 6 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007

12 (45) Långsiktiga och trafikslagsövergripande trafikförsörjningsprogram Trafikhuvudmannen ska enligt nu gällande lag årligen upprätta och anta en trafikförsörjningsplan som anger omfattningen av trafiken och grunderna för biljettprissättningen. Det finns två väsentliga skillnader mellan trafikförsörjningsplanerna i den nuvarande lagstiftningen och kraven på regionala trafikförsörjningsprogram i den kommande lagstiftningen. I nuvarande lagstiftning finns det inga krav på vad planerna ska innehålla. När det gäller trafikförsörjningsprogrammen i den nya lagstiftningen finns det däremot flera krav på vad dessa ska innehålla och ytterligare eller mer preciserade krav kan komma att ställas i föreskrifter. Trafikförsörjningsplanerna i nuvarande lagstiftning har ingen rättslig status och kan inte bli föremål för någon rättslig prövning. I den kommande lagstiftningen kan beslut om allmän trafikplikt komma att överklagas till domstol. De beslut som fattas om den allmänna trafikplikten ska baseras på mål för den regionala trafikförsörjningen som har lagts fast i trafikförsörjningsprogrammet. Kollektivtrafikmyndigheten kan med stöd av EG-rätten och den nya kollektivtrafiklagen ingripa på marknaden för att säkerställa att den regionala kollektivtrafik, som bedöms vara av allmänt ekonomiskt intresse, kommer till stånd och tillhandahålls fortlöpande. Förutsättningarna för att myndigheten ska kunna ingripa på marknaden är att det allmänna ekonomiska intresset har definierats, dokumenterats och fastställts genom beslut. I trafikförsörjningsprogrammen ska det allmänna ekonomiska intresset läggas fast och offentliggöras. Trafikförsörjningsprogrammen får därmed en viktig rättslig status. Trafikförsörjningsprogrammet för den regionala kollektivtrafiken är inte bara ett viktigt dokument som underlag för beslut om allmän trafikplikt. Trafikförsörjningsprogrammen är också en viktig del i den regionala utvecklingsplaneringen. Programmet bör ange de långsiktiga och strategiska målen för kollektivtrafiken och hur kollektivtrafiken bidrar till den regionala utvecklingen. Programmet bör även tjäna som underlag för fysisk och annan samhällsplanering i regionen. Programmet ska omfatta alla former av regional kollektivtrafik - även kommersiell trafik. Det ska också omfatta miljöskyddande åtgärder och tidsbestämda mål och åtgärder för anpassning av kollektivtrafik med hänsyn till behov hos personer med funktionsnedsättning. Myndigheten ska också definiera vilka bytespunkter och linjer som ska vara fullt tillgängliga för alla resenärer. Programmet ska upprättas efter samråd med angränsande läns regionala kollektivtrafikmyndigheter och med övriga berörda myndigheter, organisationer, kollektivtrafikföretag samt företrädare för näringsliv och resenärer. Programmen ska uppdateras vid behov. Även varje kommun ska regelbundet i ett trafikförsörjningsprogram ange omfattningen av trafik enligt lagen (SFS 1997:736) om färdtjänst och lagen (SFS 1997:735) om riksfärdtjänst och grunderna för prissättningen för resor med sådan trafik. Det gäller dock inte i den mån kommunen överlåtit sina uppgifter enligt dessa lagar till den regionala kollektivtrafikmyndigheten. Då ska i stället motsvarande upplysningar lämnas av kollektivtrafikmyndigheten i det regionala trafikförsörjningsprogrammet. Även

13 (45) kommunen ska samråda med berörda intressenter innan den antar sitt trafikförsörjningsprogram. Den regionala kollektivtrafikmyndigheten ska regelbundet i ett regionalt trafikförsörjningsprogram fastställa mål för den regionala kollektivtrafiken. Sveriges Kommuner och Landsting har tillsammans med Svensk Kollektivtrafik utarbetat en vägledning för det kommande arbetet 7 och anordnar regionala tankesmedjor om arbetet med de regionala trafikförsörjningsprogrammen. Tillgång till nödvändig infrastruktur I propositionen framhåller regeringen vikten av att offentligt ägd infrastruktur som hållplatser och bytespunkter tillhandahålls på konkurrensneutrala och ickediskriminerande villkor. "Att kollektivtrafikföretag på konkurrensneutrala och ickediskriminerande villkor kan få tillgång till offentligt ägd infrastruktur som hållplatser och bytespunkter är av stor betydelse för att underlätta etablering av kommersiell trafik. Regeringen avser att vidare följa frågan om ansvar för, tillgång till och prissättning för hållplatser och bytespunkter för att kunna vidta åtgärder som säkerställer en tillfredsställande upplåtelse av denna typ av infrastruktur." Regeringens utgångspunkt är således att offentligt ägd infrastruktur i form av hållplatser och bytespunkter alltid ska upplåtas på konkurrensneutrala och ickediskriminerande villkor. Detta omfattar även utrustning där information kan visas. Detta innebär att kollektivtrafikmyndigheterna i sin planering av infrastruktur bör beakta även den kommersiella trafikens krav och önskemål. Om det uppstår kapacitetsproblem vid terminaler eller hållplatser måste sakligt grundade principer tillämpas vid fördelning av kapaciteten. 4. Skolskjutsar, färdtjänst och sjukresor Skolskjutsar Skolskjuts är en kommunal uppgift som regleras i skollagen. Riksdagen beslutade i juni 2010 om en ny skollag (SFS 2010:800). Enligt den nya lagen har elever i grundskolan, grundsärskolan och gymnasiesärskolan rätt till kostnadsfri skolskjuts från en plats i anslutning till hemmet om sådan behövs med hänsyn till färdvägens längd, trafikförhållandena, elevens funktionsnedsättning eller annan särskild omständighet. För gymnasieelever ansvarar kommunen för elevens reskostnader mellan bostaden och skolan när färdvägen är minst sex kilometer. Trafikhuvudmännen kan medverka vid upphandlingen och samordningen av skolskjuts eller, efter överenskommelse med en kommun i länet, upphandla skolskjuts samt samordna dessa. Färdtjänst och riksfärdtjänst Kommunens ansvar och skyldigheter för färdtjänst regleras i lagen om färdtjänst (SFS 1997:736) och för riksfärdtjänst i lagen om riksfärdtjänst (SFS 1997:735). Kommu- 7 Regionala trafikförsörjningsprogram - en vägledning och ett verktyg, framtagen i oktober 2010 av SKL och Svensk Kollektivtrafik.

14 (45) nerna kan enligt trafikhuvudmannalagen överlåta sitt ansvar för färdtjänst och riksfärdtjänst till trafikhuvudmannen i länet. Detta gäller även om huvudmannan är ett aktiebolag. Enligt den nya kollektivtrafiklagen kan ansvar för färdtjänst och riksfärdtjänst överlåtas till den nya kollektivtrafikmyndigheten, men myndigheten kan inte i sin tur överlåta ansvaret till aktiebolag. Beslut om tillstånd till färdtjänst och riksfärdtjänst måste således efter den 1 januari 2012 fattas av en myndighet i förvaltningsform. Kommuner som vill överlåta sitt ansvar för färdtjänst och riksfärdtjänst till den nya kollektivtrafikmyndigheten måste besluta om detta och sådana beslut måste fattas under 2011 även i de fall kommunen tidigare överlåtet sitt ansvar till trafikhuvudmannen. Nya beslut krävs eftersom trafikhuvudmannen som juridisk person upphör att finnas och ersätts med kollektivtrafikansvarig myndighet. Sjukresor Landstingen är sedan 1992, då lagen (SFS 1991:419) om reskostnadsersättning vid sjukresor infördes, ekonomiskt ansvariga för sjukresor. Ansvaret innebär att med utgångspunkt i lagen fastställa och ombesörja utbetalning av ersättning för resor i samband med sjukbesök. Landstingen beslutar om vilka färdsätt som får användas men har inget formellt ansvar att anordna sjukresor. Landstingen har emellertid ett egenintresse av att sjukresorna genomförs på ett effektivt sätt, till exempel genom att resorna samordnas. Detta kan ske genom att fler personer delar taxi eller genom att resorna planeras så att taxibilarnas tomkörning mellan uppdragen minskas. Samordnad planering och upphandling Efter överenskommelse med landstinget eller en kommun i länet får kollektivtrafikmyndigheten upphandla persontransport- och samordningstjänster för sådana transportändamål som kommunerna eller landstinget ska tillgodose samt samordna sådana transporttjänster. Myndigheten kan i sin tur överlämna sina befogenheter att upphandla och samordna till ett aktiebolag. Även om landsting eller kommun tidigare kommit överens med trafikhuvudman om upphandling av sådana persontransport- och samordningstjänster krävs nya beslut eftersom trafikhuvudmannen avvecklas och ersätts med en ny myndighet. Det kan finnas effektivitetsvinster att göra om det aktiebolag, som övertagit befogenheten att ingå avtal om allmän trafik, även har befogenheter att upphandla och samordna exempelvis färdtjänst, skolskjutsar och sjukresor samt beställningscentraler för sådan trafik. Ett uttryckligt stöd för att överlämna dessa befogenheter till ett aktiebolag finns därför i den nya kollektivtrafiklagen. Ett beslut om att överlämna befogenheter ska beslutas av kollektivtrafikmyndighetens beslutande församling. Är myndigheten organiserad som en gemensam nämnd är det istället fullmäktige i de i nämnden samverkande kommunerna (inkl. i förekommande fall landstingskommunen) som var och en ska fatta beslut om överlämnande. Besluten ska vara samstämmiga vilket innebär att alla berörda kommuner måste vara överens om överlämnandet.

15 (45) 5. Kollektivtrafiken ett viktigt medel för att nå övergripande samhällsmål Kollektivtrafik är inte ett mål i sig utan ett medel för att nå mer övergripande regionala och lokala samhällsmål. Därför bör kollektivtrafik inte ses som ett eget separat politikområde. Regional utvecklingsplanering, som regionkommuner och regionförbund ansvarar för, och kommunernas samhällsplanering är viktiga underlag för kollektivtrafikplaneringen, samtidigt som kollektivtrafiken är viktig för en hållbar lokal och regional utveckling. I Transportinfrastrukturkommitténs betänkande föreslås de nya kollektivtrafikmyndigheterna få en roll i infrastrukturplaneringen. 8 Kollektivtrafiken är ett viktigt medel i ett tillväxt- och utvecklingsperspektiv för att skapa en långsiktigt hållbar utveckling. Den lokala och regionala kollektivtrafiken är delar i ett system. Interregionala och regionala resor börjar och slutar ofta med en lokal resa Samordning och integration är nyckelord om man ska skapa en attraktiv och effektiv kollektivtrafik. Resenärsperspektivet med en väl fungerande trafik för hela resan är en viktig utgångspunkt, då man diskuterar kollektivtrafikens organisation. Organisationen bör främja en helhetssyn och motverka suboptimeringar. Den politiska styrningen av den nya kollektivtrafikmyndigheten bör därför utformas på ett sådant sätt att en integration mellan regional utvecklingsplanering, infrastrukturplanering och kommunal samhällsplanering främjas. En samordnad och väl integrerad planering är av avgörande betydelse för att skapa en attraktiv och effektiv kollektivtrafik. Sammanhållen planering för regional utveckling Regionaliseringen och regional utvecklingsplanering har fått stort genomslag i Sverige under det senaste decenniet. Från den 1 januari 2011 finns det fyra regionkommuner och fler är på väg att bildas. EU-medlemskapet och introduktionen av EU:s regionalpolitik är en av orsakerna till den här utvecklingen. En annan och minst lika viktig förklaring är insikten att de traditionella formerna för regional planering inte har varit tillräckliga för att skapa goda förutsättningar för tillväxt. Under de senaste tio åren har regionerna utvecklat en regional utvecklingsplanering där man har samlat ihop planeringsförutsättningar från olika samhällsaktörer. Att ansvaret för den regionala utvecklingen överfördes först till Region Skåne och Västra Götalandsregionen och sedan till regionala samverkansorgan i de flesta län påskyndade utvecklingen och har givit utvecklingen fler dimensioner. De verksamheter som kommuner och landsting har ansvaret för har på ett naturligt sätt kommit in som viktiga delar i planeringen. Kommunernas arbete med den lokala utvecklingen, som manifesteras i utvecklingsprogram och översiktsplaner, och landstingens sjukvård har därmed kommit att få betydelse för 8 Transportinfrastrukturkommitténs betänkande Effektivare planering av vägar och järnvägar (SOU 2010:57)

16 (45) planeringen av kollektivtrafiken. Den lokala, regionala och nationella nivån har kommit att kopplas ihop på ett nytt sätt i arbetet. Medlen i utvecklingsarbetet har utvecklats genom samverkan mellan olika intressenter, näringsliv, offentliga högskolor och universitet. Planering av infrastrukturen har utvecklats till en av huvuduppgifterna för den nya regionala utvecklingsplaneringen. Det arbete som region Skåne och Västra Götalandsregionen lagt ner på att utveckla en väl fungerande kollektivtrafik i sina regioner visar att kollektivtrafiken är en strategisk del i regionförstoring och regionintegration. Regionförstoringen ger företagen tillgång till ett större arbetskraftsutbud och en större lokal marknad och arbetskraften tillgång till fler arbetstillfällen där deras kompetens kan utnyttjas på bästa sätt. Kollektivtrafiken ska också bidra till regionens utveckling genom att knyta ihop det lokala och regionala transportnätet med de interregionala transporterna med buss, tåg, båt och flyg. Planeringen av kollektivtrafiken måste därför integreras med den lokala och regionala utvecklingsplaneringen. Sammanhållen planering för hållbar stadsutveckling Kommunerna har genom plan- och bygglagen ansvaret för bebyggelseplaneringen och den fysiska planeringen. Kollektivtrafiken är ett medel för att skapa det goda livet och en hållbar samhällsutveckling. Erfarenheterna visar att när man medvetet kombinerar utbyggnaden av bebyggelsestruktur och kollektivtrafik har en stark kollektivtrafik etablerats och kunnat fortleva. Som väghållare ansvarar kommunerna för det lokala väg- och gatunätet. I den rollen ansvarar man inte bara för utformning och utbyggnad av vägnätet utan även hur man prioriterar tillgänglighet och framkomlighet för olika trafikslag. En annan viktig del i väghållaransvaret är lokaliseringen och utformningen av hållplatser och bytespunkter för kollektivtrafiken. Kommunernas parkeringspolicy är ytterligare en faktor som är av betydelse i relationen till kollektivtrafiken. Det är genom dessa roller som det kan skapas bra förutsättningar för en attraktiv och effektiv kollektivtrafik. Det är därför angeläget att planeringen av kollektivtrafiken sker i nära samverkan med kommunernas fysiska planering. 6. Partnerskap för en fördubblad kollektivtrafik Vid årsskiftet 2007/2008 överlämnade Vägverket och Banverket regeringsuppdraget Koll Framåt, ett åtgärdsinriktat handlingsprogram för kollektivtrafiken med målet en kraftfull ökning av kollektivtrafikens marknadsandel. I början av 2008 tog en enad kollektivtrafikbransch över stafettpinnen och presenterade sin ambition för näringsdepartementet att fördubbla kollektivtrafikens marknadsandel. I denna partnersamverkan ingår Svensk Kollektivtrafik, Svenska Bussbranschens Riksförbund, Branschföreningen Tågoperatörerna, Svenska Taxiförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting. Under hösten 2010 har även Trafikverket anslutits till partnersamarbetet.

17 (45) Parternas gemensamma vision 9 är att kollektivtrafiken ska vara en självklar del av resandet i ett hållbart samhälle. Det övergripande målet på vägen mot visionen är att fördubbla kollektivtrafikens marknadsandel på sikt. Fram till 2020 ska resandet i kollektivtrafiken ha fördubblats. För att kunna förverkliga branschens gemensamma vision om en fördubblad kollektivtrafik är det angeläget att landstinget och kommunerna har en gemensam uppfattning om hur kollektivtrafiken ska kunna utvecklas mot de uppställda målen i länet och att detta ligger till grund för hur verksamheten ska organiseras. 7. Olika organisationsmodeller för den regionala kollektivtrafikmyndigheten Landstinget och kommunerna måste komma överens om vem som ska vara kollektivtrafikmyndighet och hur den ska organiseras Myndighetsutövningen måste bedrivas i förvaltningsform, och det är därför inte möjligt att överlämna myndighetens samtliga uppgifter till ett aktiebolag. I de län där landstinget och kommunerna gemensamt eller där enbart kommunerna gemensamt bär ansvaret kan myndigheten organiseras antingen som kommunalförbund eller som gemensam nämnd. I skriften Kommunala samverkansformer utgiven av Sveriges Kommuner och Landsting belyses de aspekter som är av betydelse när det gäller kommunal samverkan. 10 I län där landstinget ensamt bär ansvaret är landstinget kollektivtrafikmyndighet. Det avtal som ligger till grund för kommunernas och landstingets överenskommelse om den kollektivtrafikansvariga myndigheten bör även innehålla en klausul om uppsägningstid av avtalet. För ett kommunalförbund ska detta regleras i förbundsordningen. Uppsägningstiden för ett kommunalförbund får enligt kommunallagen sättas till högst tre år. Motsvarande princip bör även kunna tillämpas när man träffat överenskommelse om landstinget som ansvarig myndighet. En viktig aspekt som måste beaktas när man formar kollektivtrafikens nya organisation och ansvarsfördelning är att det blir tydligt för medborgarna vem som ansvarar för vad. Kommunalförbund I många län har kommunerna och landstinget bildat ett kommunalförbund 11, som svarar för regionala utvecklingsfrågor i länet. Regeringen framhåller att regionförbundet 9 Se 10 SKL:s skrift "Kommunala samverkansformer" behandlar frågor om avtal, interkommunala företag, kommunalförbund, gemensamma nämnder m.m. Den andra upplagan är daterad december Regler om kommunalförbund finns i kommunallagen (1991:900). Ett regionförbund är formellt ett samverkansorgan, enligt lagen (2002:34) om samverkansorgan i länen.

18 (45) kan vara lämpligt för uppgiften att vara regional kollektivtrafikmyndighet i de län där ett sådant är bildat. Om den regionala kollektivtrafikmyndigheten inte läggs hos regionförbundet kan det gemensamma ansvaret för kollektivtrafik i stället utövas av ett annat kommunalförbund. 12 Ett kommunalförbund är en offentligrättslig juridisk person som har egen rättskapacitet och är organisatoriskt fristående i förhållande till sina medlemskommuner. Ett kommunalförbund ska ha en förbundsordning som fastställs av förbundsmedlemmarnas fullmäktige. Förbundsordningen är vid sidan av bestämmelserna i kommunallagen det dokument som reglerar förhållandena i ett kommunalförbund. En central del i förbundsordningen är vilken rättslig kompetens som kommunalförbundet ska ha. Varje ändring av kompetensfördelningen måste beslutas av samtliga förbundsmedlemmar genom ändring av förbundsordningen. Frågor om beslut (vem bestämmer vad?) och skattefinansiering (vem betalar vad?) är viktiga frågor då kommuner och landsting gemensamt ansvarar för kollektivtrafiken. Dessa frågor ska regleras i förbundsordningen. Idag regleras kommunernas och landstingets skyldighet att lämna ägarbidrag till länstrafikbolaget i ett särkilt avtal som kommunerna och landstinget har träffat. Motsvarande regelverk ska finnas i förbundsordningen då ett kommunalförbund är kollektivtrafikmyndighet. Om man inte kan komma överens om hur kostnaderna ska fördelas gäller de principer som anges i 2 kap. 6 i kollektivtrafiklagen. Minimikravet vid bildande av ett kommunalförbund är att varje medlem ska ha minst en ledamot och en ersättare i den beslutande församlingen. I övrigt råder det stor frihet för medlemmarna att komma överens om fördelningen av platser. För att garantera insyn och inflytande finns möjligheter att tillföra särskilda regler i förbundsordningen. Det kan handla om rätt för förbundsmedlem att väcka ärenden i den beslutande församlingen, krav på kvalificerad majoritet för beslut i vissa typer av ärenden samt om närvarorätt och yttranderätt för förtroendevald, som inte är ledamot i den beslutande församlingen. När ett kommunalförbund har bildats och trätt i funktion, är det i princip självbestämmande inom ramen för kommunallagen och annan lagstiftning som gäller för uppgiften samt regleringen i förbundsordningen. Medlemmarnas insyn och inflytande säkerställs bland annat genom kommunallagens krav att alla medlemmar ska vara representerade i den beslutande församlingen. Det är genom de förtroendevalda i kommunalförbundets beslutande församling som medlemskommunernas ambitioner ska förverkligas samtidigt som de förtroendevalda i första hand ska verka för förbundets intressen. Kommunalförbundet har således som kollektivtrafikansvarig myndighet det fulla kostnadsansvaret för all kollektivtrafik såväl inom enskilda kommuner som mellan kommuner. 12 Prop. 2009/2010:200 sid

19 (45) Ett kommunalförbund omfattas också av likställighetsprincipen enligt kommunallagens bestämmelser. Det innebär att alla medborgare inom kommunalförbundets verksamhetsområde ska behandlas lika om det inte finns sakliga skäl för något annat. Bestämmelsen innebär att särbehandling av vissa grupper av medlemmar endast är tillåten på objektiva grunder. Det innebär vid fastställandet av taxorna i kollektivtrafiken att lika avgift ska tillämpas för lika prestation eller att kommunmedlemmar som befinner sig i motsvarande läge ska betala samma avgifter. Om kommuner och landsting inte kan komma överens om hur antalet ledamöter och ersättare i ett kommunalförbunds beslutande församling ska fördelas mellan landstinget och kommunerna i länet ska, enligt den nya kollektivtrafiklagen, följande principer gälla för ett kommunalförbund, som är kollektivtrafikmyndighet. Landstinget ska utse hälften och kommunerna tillsammans hälften av ledamöterna. Antalet ledamöter och ersättare som varje kommun ska utse bestäms i förhållande till folkmängden i kommunerna. Varje kommun ska dock utse minst en ledamot och en ersättare. Om det finns synnerliga skäl får regeringen meddela föreskrifter eller besluta om undantag. Principerna om antalet ledamöter och ersättare i kommunalförbund är desamma som i nuvarande trafikhuvudmannalag. Många regionförbund har idag en verksamhet av liten ekonomisk omfattning och en organisation utan fullmäktige. Om ett sådant förbund ska ansvara för kollektivtrafiken måste organisation, beslutande församling, fördelning av antalet ledamöter och ersättare, finansiering m.m. utformas utifrån de nya förutsättningarna. Gemensam nämnd Ett alternativ till kommunalförbund är att organisera kollektivtrafikmyndigheten som en gemensam nämnd. Ledamöter och ersättare i nämnden väljs av fullmäktige i respektive kommun och landstinget. Antalet ledamöter och suppleanter bestäms i avtalet mellan parterna men varje part måste utse minst en ledamot och en ersättare. Till skillnad mot kommunalförbund är en gemensam nämnd inte en egen juridisk person utan ingår i en av de samverkande kommunernas eller landstingens politiska organisation. Denna kommun eller detta landsting sägs vara värdkommunen eller värdlandstinget. Ordförande och vice ordförande utses av fullmäktige i värdkommunen/värdlandstinget. Den gemensamma nämnden företräder samtliga samverkande parter och ingår avtal för deras räkning. Den gemensamma nämnden är skyldig att lämna upplysningar till fullmäktige i kommunerna och landstinget. I avtalet mellan parterna bör man också reglera insynsfrågor i nämnden, exempelvis vad gäller den ekonomiska förvaltningen. Styrelsen i värdkommunen/värdlandstinget har en uppsiktsplikt över den gemensamma nämnden. Hur kostnaderna för verksamheten ska fördelas mellan kommunerna och landstinget bör regleras i samverkansavtalet. Värdkommunen/värdlandstinget ska upprätta budgeten i samråd med de övriga samverkande parterna. I SKL:s skrift "Kommunala samverkansformer" finns utförligare information om vad som gäller för en gemensam nämnd.

20 (45) Landstinget ensamt ansvarig Landstinget och kommunerna kan komma överens om att landstinget ensamt ska vara ansvarigt för kollektivtrafiken. Landstinget är då kollektivtrafikansvarig myndighet. Landstingets ansvar omfattar all regional kollektivtrafik. I begreppet regional trafik i den nya lagen innefattas även det som tidigare har benämnts lokal trafik. Landstinget har således som kollektivtrafikansvarig myndighet det fulla kostnadsansvaret för all kollektivtrafik såväl inom enskilda kommuner som mellan kommuner. Om landstinget är ansvarig myndighet innebär likställighetsprincipen att alla medborgare i länet ska behandlas lika om det inte finns sakliga skäl för något annat. Bestämmelsen innebär att särbehandling av landstinget av vissa kommunmedlemmar eller grupper av medlemmar i länet endast är tillåten på objektiva grunder. Det innebär vid fastställandet av taxorna i kollektivtrafiken att lika avgift ska tillämpas för lika prestation eller att kommunmedlemmar som befinner sig i motsvarande läge ska betala samma avgifter. Möjliga roller för enskilda kommuner Kollektivtrafikens utveckling är beroende av annan samhällsutveckling men sambandet är ömsesidigt. Med en väl utbyggd och fungerande kollektivtrafik skapas goda förutsättningar för en hållbar samhällsutveckling. Kommunerna ansvarar för en rad uppgifter som har kopplingar till kollektivtrafiken. Inte minst har kommunernas ansvar för bebyggelseplanering och infrastruktur stor inverkan på kollektivtrafikens attraktivitet och effektivitet. En väl fungerande och utbyggd kollektivtrafik bidrar till att skapa attraktiva och väl fungerande sociala miljöer. Regeringen framhåller också i propositionen hur viktigt det är att det finns ett samband mellan kommunernas planering och planeringen av kollektivtrafiken. Bebyggelsestrukturen och gatunätets utformning är av stor betydelse för möjligheter att utforma en attraktiv och effektiv kollektivtrafik samt för att underlätta byte till och från andra trafikslag. I den kommunala översikts- och detaljplaneringen och i Trafikverkets planering av infrastrukturprojekt grundläggs förutsättningarna för bl.a. linjedragningar, lokalisering av bytespunkter, stationer och hållplatser, anslutande gångoch cykelvägar, cykelparkeringar samt kapacitet och framkomlighet för kollektivtrafiken i gatunätet och övrig infrastruktur. En effektiv samordning mellan myndigheter med ansvar för fysisk planering och den regionala kollektivtrafikmyndigheten är därför nödvändig för att redan från första början i planering och projektering kunna skapa goda möjligheter för en attraktiv och konkurrenskraftig kollektivtrafik. 13 Det är därför nödvändigt att kommunerna har ett stort engagemang i frågor som rör kollektivtrafiken oavsett val av organisation för den kollektivtrafikansvariga myndigheten. Eftersom myndighetsuppgifterna när det gäller kollektivtrafik ligger hos den kollektivtrafikansvariga myndigheten är det viktigt att kommunens engagemang i kol- 13 Prop. 2009/2010:200 sid. 48