RAPPORT D2010:04. Gassäkerhet på deponier - Risker, egenkontroll och åtgärder ISSN

Transkript

1 RAPPORT D2010:04 Gassäkerhet på deponier - Risker, egenkontroll och åtgärder ISSN

2

3 Förord Aktiva och avslutade deponier ger upphov till utsläpp av växthusgaser. Samtidigt utgör gasproduktionen en riskfaktor vid drift av deponier, avslutning och utnyttjande av nedlagda deponier. Syftet med detta projekt har varit att ta fram och testa en modell för preliminär riskanalys för gassäkerhet som är anpassad till förhållandena på svenska deponier. Ytterligare en rapport från nätverket, Metanoxiderande filteranläggningar vid sluttäckning av äldre deponier. Praktisk erfarenhetsuppföljning och omvärldsanalys, finns publicerad hos Avfall Sverige (D2010:03). Malmö oktober 2010 Carl Odelberg Ordf. Avfall Sveriges Deponeringssatsning Weine Wiqvist VD Avfall Sverige

4

5 Författarnas förord Ambitionen med föreliggande rapport är att öka kunskapen kring gassäkerhet vid deponier där organiskt avfall deponerats och peka på möjligheter till en förbättrad egenkontroll. Arbetet med rapporten har skett inom ramen för Nätverket för gassäkerhet och metanoxidation, som startades 2008 och nu utgör en undergrupp till Avfall Sveriges deponeringsgrupp. I gruppen ingår ett antal representanter för verksamhetsutövare, branschorganisationer, myndigheter, entreprenörer och konsulter. Projektgruppen som tagit fram föreliggande rapport har bestått av: Towe Ireblad, Sweco Sami Serti, Sweco Eric Rönnols, Rönnols Miljökonsult Anette Wästlund, Telge Återvinning Magnus Lindsjö, NSR Deponeringsgruppen, Avfall Sverige har fungerat som referensgrupp för projektet. Arbetet har finansierats genom bidrag från Deponeringssatsningen, Telge Återvinning, NSR och Sweco. Projektgruppen vill rikta ett varmt tack till Peter Flyhammar på Avfall Sverige för kommentarer och synpunkter på rapporten.

6

7 Sammanfattning Läckage av metangas från deponier har länge betraktats som en miljörisk på grund av den effekt metan har som växthusgas. Från säkerhetssynpunkt har intresset framförallt knutits till själva deponigasanläggningarna, se bl a rapporten Säkerhet för deponigas-anläggningar (RVF, 1998). Att läckaget även kan utgöra en säkerhetsrisk vid sidan av gasuttagssystemet och utanför avfallsanläggningen har i Sverige inte beaktats i samma utsträckning. Sluttäckning av deponier kan medföra att gasläckaget från deponin flyttas och därmed också säkerhetsriskerna förknippade med detta i vissa fall ökar, vilket måste beaktas bl a när gammal deponimark i stadsnära miljöer kan komma att utnyttjas för nyetablering av verksamheter och bostäder. Projektets huvudsakliga syfte har varit att utveckla en praktiskt hanterbar metod för verksamhetsutövare avseende gassäkerhet relaterad till deponigas inom och i anslutning till avfallsdeponier. Metoden ska uppfylla de krav på egenkontroll avseende gassäkerhet som åligger varje verksamhetsägare enligt miljölagstiftningen. Vidare i rapporten diskuteras möjliga åtgärder för att minska de risker som identifieras relaterade till deponigas. Projektet har genomförts av Sweco, NSR och Telge Återvinning inom Nätverket för metanoxidation och gassäkerhet, som arbetat med dessa frågor under ett par års tid och nu utgör en undergrupp till Deponeringsgruppen inom Avfall Sverige, se Arbetet har utförts i fyra steg: Identifiering av generella risker förknippade med deponigas på en avfallsanläggning och i anslutning till anläggningen. Fältundersökningar på två avfallsanläggningar (Tveta Återvinnings-anläggning i Södertälje och Filborna Återvinningsanläggning i Helsingborg). Tolkning och bedömning av resultat från fältundersökningarna beträffande risker för gasmigration från deponi till angränsande byggnader och ledningssystem inom och utanför anläggningen. Utifrån bedömningarna för anläggningarna diskuteras förslag till åtgärder. Förslag till generell arbetsmodell och checklista för arbete med värdering av gassäkerhet vid avfallsdeponier.

8 Efter genomgång av tänkbara risker och de två fallstudierna har en inledande bedömning avseende gassäkerhet på deponier gjorts och ett förslag till checklista för bedömning av gassäkerhet vid deponier tagits fram. Checklistan är det praktiska verktyget för att stegvis utföra bedömning av gassäkerheten. Här finns en förteckning över generella risker som är kända, vilket blir till hjälp vid identifieringen av de specifika riskerna i det enskilda fallet. Checklistan ska också säkerställa att riskbedömningen har utförts på en fastställd miniminivå. Resultaten av genomgången sammanställs i en tabell med beskrivning av händelser som kan utgöra risker och förslag ges till åtgärder i olika tidsperspektiv. Den framtagna modellen och checklistan bedöms kunna fungera som ett användbart underlag för att stärka det praktiska arbetet med gassäkerhet på deponier. För att ytterligare utveckla metodarbetet föreslås att den framtagna checklistan tillämpas och utvärderas på en svensk deponi.

9 SUMMARY Leakage of methane gas from landfills has for many years been identified as an environmental risk, due to the effect of methane as a greenhouse gas. From a safety perspective the focus has mainly been on the landfill gas extraction systems, see e g the report Security of landfill gas extraction systems (Säkerhet för deponigasanläggningar) (RVF, 1998). The leakage can also pose a general safety hazard inside and outside the waste facility, which has not been highlighted to the same extent. Final coverage of landfills may lead to new and possibly increased safety risks due to changed patterns of landfill gas movements. This has to be taken into consideration if areas close to old landfills land are planned to be utilized for housing or industrial purposes. The main objective of the project has been to develop a useful tool for a landfill owner to make a first evaluation of the gas safety risks related to the landfill gas within and adjacent to the landfill. The method should be a useful tool in the environmental monitoring, compulsory for every landfill facility. The report also discusses possible measures to reduce the identified risks related to landfill gas. The project has been carried out by Sweco, NSR and Telge Återvinning within the Network of methane oxidation and landfill gas safety (Nätverket för metanoxidation och gassäkerhet).the network constitutes a new subgroup to the landfill group (Deponeringsgruppen) within Swedish Waste Management (Avfall Sverige; ). The work has been carried out in four steps: The identification of general risks associated with landfill gas at and in connection with waste treatment facilities. Field studies on two waste facilities with landfills (Tveta Återvinningsanläggning in Södertälje and Filborna Återvinningsanläggning in Helsingborg). Interpretation and evaluation of the results from field studies concerning the risks for gas migration from landfill to adjacent buildings and pipeline systems within and outside the facility. Based on the findings proposals for action were discussed. Proposal for a general approach and a checklist for evaluation of gas safety at landfills.

10 After examining the possible risks and conducting the two case studies, an initial assessment of the gas safety at landfills was executed and a checklist for evaluation of gas safety was proposed. The checklist is the practical tool to -step by step- carry out an assessment of the gas safety situation. It contains a list of known general risks, which in each specific case is helpful for the identification of the specific risks. The checklist also ensures that the risk assessment has been carried out at a certain minimal threshold level. The results of the review are summarized in a table with the description of events that could pose risks. Suggestions of protective measures are given for different time perspectives. The developed model and the checklist are considered to be a useful base to strengthen the practical work with gas safety on landfills. To further develop the methodology, it is suggested that the developed checklist should be applied and evaluated in a case with a Swedish landfill.

11

12 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 Inledning Syfte Genomförande Fallstudier Begrepp och definitioner Avgränsning 3 2 Lagstiftning och egenkontroll Lagstiftning Egenkontroll 6 3 Deponigas Deponigasens sammansättning Gaspotential Deponigasens rörlighet Deponigasens explosionsområde Gasuppsamlingsteknik 11 4 Risker förknippade med deponigas Potentiella risker 13 5 Riskbedömningar 16 6 Gassäkerhet - checklista Förslag till metod för inledande riskbedömning Arbetsgång vid användning av checklistemetoden 18 7 Riskreducerande åtgärder 23 8 Erfarenheter från fallstudierna Fortsatt arbete? 24 9 Referenser 25 Bilagor 1. Gassäkerhet på deponier, fallstudie Tveta Återvinningsanläggning, Telge Återvinning 2. Gassäkerhet på deponier, fallstudie, Filborna, NSR 3. Checklista för riskbedömning av avfallsdeponier från gassäkerhetssynpunkt

13 1 Inledning Deponering av avfall har länge varit en praktisk metod att göra sig av med avfall. I takt med ett ökat miljömedvetande har kraven kring hanteringen av avfall och utformningen av deponier ökat. Under det senaste decenniet har stora framsteg gjorts i takt med att lagstiftningen ändrats och en mer restriktiv syn tillämpats. Från år 2002 är det i Sverige förbjudet att deponera utsorterat brännbart avfall och sedan år 2005 råder förbud mot deponering av organiskt avfall. Detta innebär bla a att det organiska innehållet i nyanlagda deponier minskar kraftigt vilket kan ha en avgörande betydelse för utformningen. Det finns idag knappt 90 kommunala deponier i drift att jämföra med ca 300 deponier som tog emot avfall från kommunerna 1994 (Avfall Sverige, 2010). Som en konsekvens av förordningen (2001:512) om deponering av avfall avslutades majoriteten av dessa till utgången av år Inkluderat industrioch slamdeponier finns idag 332 deponier i drift i Sverige. Antalet nedlagda deponier av olika storlek som inte längre tillförs något avfall uppgår uppskattningsvis till flera tusen (Naturvårdsverket, 2010). Dessa tippar innehåller organiskt avfall som troligtvis fortfarande bryts ned och som ett resultat av detta inte kan uteslutas generera deponigas. Organiskt avfall som placeras på deponi bryts ned genom aeroba och anaeroba processer. Den senare leder till bildandet av deponigas som till största delen består av metan (CH 4 ) och koldioxid (CO 2 ). Dessa utsläpp är klimatpåverkande och bidrar till växthuseffekten. Insikten om detta förhållande har bl a lett till regler för att begränsa utsläppen. Under 2008 utvanns deponigas vid 47 aktiva anläggningar i landet (Avfall Sverige, 2009). Många av landets nedlagda deponier producerar troligtvis deponigas men inte i tillräcklig mängd för ett kommersiellt uttag. Från säkerhetssynpunkt har intresset framförallt knutits till själva deponigasanläggningarna. Renhållningsverksföreningen (nuvarande Avfall Sverige) tog redan 1995 fram rapporten Säkerhet för deponigas-anläggningar (RVF, 1995) vilken reviderades 1998 (RVF, 1998). Att gasläckage även kan utgöra en säkerhetsrisk vid sidan av gasuttagssystemet har i Sverige inte beaktats i samma utsträckning som i utlandet. Avslutningsåtgärder på en deponi kan medföra förändrade och ibland ökade risker kopplade till gasläckge, p g a att gasen kan söka sig nya vägar när en tät sluttäckning appliceras på deponin. Dessa frågor aktualiseras i dag i allt högre grad, dels beroende på bristen på dokumenterad kunskap om äldre deponier i offentliga rapporter och dels för att gammal deponimark i stadsnära miljöer allt oftare blir intressant för nyetablering av verksamheter och bostäder. Frågor om skyddsavstånd, säkerhet och förebyggande åtgärder med avseende på deponigas bör beaktas och värderas i samband med bl a planläggning, bygglov, markvärdering, entreprenadarbeten, egenkontroll, fastighetsförvärv, etc. 1

14 Under vissa förhållanden kan deponigas transporteras långa avstånd horisontellt från deponin och utgöra en risk för människors hälsa och säkerhet. Olyckor och incidenter (t ex brand) relaterade till deponigas sker frekvent utomlands. Trots detta har arbetet med att begränsa dessa olyckor på ett systematiskt sätt inte utarbetats för svenska förhållanden. Författarna önskar att föreliggande arbete kan visa på en metod för verksamhetsutövare hur en process kan påbörjas för att öka kunskapen om gassäkerheten på och omkring en deponi. Projektet behandlar gassäkerhet på deponier ur perspektivet egenkontroll, riskkällor och åtgärder. I rapporten avses att ges en generell bild av problemen med gassäkerhet vid deponier. Det är viktigt att notera att varje deponi och dess omgivningar är unika, varför riskkällor och åtgärder som är aktuella för en anläggning inte med självklarhet är applicerbara på en annan anläggning. 1.1 Syfte Projektets huvudsakliga syfte har varit att utveckla en praktiskt hanterbar metod för verksamhetsutövare avseende gassäkerhet relaterad till deponigas inom och i anslutning till avfallsdeponier. Metoden ska uppfylla de krav på egenkontroll avseende gassäkerhet som åligger varje verksamhetsägare enligt miljölagstiftningen. Vidare diskuteras möjliga åtgärder för att minska de risker som identifieras relaterade till deponigas. 1.2 Genomförande Arbetet har utförts i fyra (4) steg: Identifiering av generella risker förknippade med deponigas på en avfallsanläggning och i anslutning till anläggningen. Fältundersökningar på två avfallsanläggningar (Tveta Återvinnings-anläggning i Södertälje och Filborna Återvinningsanläggning i Helsingborg). Tolkning och bedömning av resultat från fältundersökningarna beträffande risker för gasmigration från deponi till angränsande byggnader och ledningssystem inom och utanför anläggningen. Utifrån bedömningarna för anläggningarna diskuteras förslag till åtgärder. Förslag till generell arbetsmodell och checklista för arbete med värdering av gassäkerhet vid avfallsdeponier. 1.3 Fallstudier Som en del i arbetet har två fallstudier utförts. Dessa har bl a omfattat mätningar av gasförekomst i brunnar och ledningsnät på Tveta Återvinningsanläggning i Södertälje och Filborna Återvinningsanläggning i Helsingborg. Den egenskap hos avfallsanläggningarna som utgör en fara är den gasproduktion som sker vid deponeringen av organiskt avfall. Underlagsmaterial för bedömningarna har utgjorts av detaljplaner, uppgifter om angränsande bebyggelse, översiktskartor, geologiska kartor, ledningskartor, miljörapporter etc. Fallstudierna har givit underlag för utveckling av en översiktlig metod för en övergripande riskutredning med avseende på deponigas. Möjliga riskfaktorer som kan leda till gasansamling på deponin eller gasmigration till omgivningar och orsaka brand och explosion har identifierats. Behov av riskreducerande åtgärder har bedömts och presenteras översiktligt i rapporten. Beskrivningarna och resultaten från fallstudierna presenteras i bilagorna 1 och 2 till rapporten. Resultaten från fallstudierna bidrar med värdefull information i diskussionen om riskkällor och i framtagandet av en checklista för riskanalys, anpassad till avfallsdeponier, se kapitel 7. 2

15 1.4 Begrepp och definitioner Begrepp som används i texten definieras nedan; riskkälla riskvärdering skadehändelse incident konsekvens riskreducerande åtgärd ett förhållande, en händelse eller en omständighet som kan ge upphov till en skadehändelse identifiering av möjliga skadehändelser och orsaker till dessa händelse som direkt eller indirekt leder till en incident eller olycka händelse utan skada men som innebär att en olycka kan inträffa effekt och påverkan på människors liv och hälsa på grund av incident eller olycka åtgärd för att minska eller eliminera en risk 1.5 Avgränsning I riskvärderingen ingår endast risker för människors liv och hälsa genom brand, explosion eller kvävning. Med risk för människors liv och hälsa avses såväl personal på deponi och avfallsanläggning såsom tredje person på och utanför anläggningen. Arbetet omfattar inte miljörisker eller egendomsrisker. 3

16 2 Lagstiftning och egenkontroll 2.1 Lagstiftning Kraven på deponier har skärpts sedan EU:s deponeringsdirektiv implementerades i svensk lagstiftning. Förordningen (2001:512) om deponering av avfall utfärdades den 7 juni 2001 och syftar till att förebygga och minska de negativa effekter deponering av avfall kan orsaka på människors hälsa och miljö. Förordningen gäller alla deponier som tagit emot avfall efter 1995 och som inte avslutats innan den 1 juli Dessa deponier skulle uppfylla kraven senast 31 december, Naturvårdsverket har med stöd av förordningen beslutat om föreskrifter om deponering av avfall (NFS 2004:10) och mottagningskriterier. Enligt 25 i deponeringsförordningen (SFS 2001:512) ska en verksamhetsutövare se till att deponigas samlas in från deponier som tar emot biologiskt nedbrytbart avfall för deponering. Under deponins aktiva fas skall verksamhetsutövaren provta och mäta deponigas. Den aktiva fasen innefattar enligt deponeringsförordningen den period som sträcker sig från första tillfället då avfall tas emot vid en deponi till dess deponeringen upphört och aktiva åtgärder för kontroll och utsläppsbegränsning inte längre behövs. Den aktiva fasen innefattar både driftfas och efterbehandlingsfas. Denna efterbehandlingsfas varar i minst 30 år eller den längre tid som tillsynsmyndigheten bestämmer. Enligt Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2004:10) om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall, ska insamlad deponigas behandlas och nyttiggöras. Om insamlad gas inte kan användas för energiutvinning, ska den facklas eller hanteras på annat miljömässigt mer effektivt sätt. I föreskrifterna står också att deponigas skall provtas och mätas vid representativa punkter och på ett sådant sätt, att den kunskap som behövs för att bedöma deponins inverkan på miljön och människors hälsa erhålls. Uttag av metan, koldioxid och syre skall mätas varje månad. För andra gaser skall uttaget mätas regelbundet efter behov enligt sammansättningen av det deponerade avfallet. Gasutvinningssystemets effektivitet skall kontrolleras var sjätte månad. Tillstånd och/eller gällande kontrollprogram för en deponi kan innehålla villkor om hur gasen ska hanteras. På detta sätt görs bedömningen för varje enskilt fall utifrån den specifika deponins innehåll och uppbyggnad (Naturvårdsverket, 2009). När det gäller äldre deponier som inte omfattas av deponerings-förordningen finns vanligen också möjligheter för tillsynsmyndigheten att ställa krav på åtgärder. Naturvårdsverket kommer att vägleda mer om detta under 2010 i vägledning om inventering och riskbedömning av gamla deponier (Naturvårdsverket, 2009). 4

17 2.1.1 Lagen om brandfarliga och explosiva varor Myndigheterna ställer krav på att anläggningar som hanterar brandfarlig vara t.ex. deponigas skall söka tillstånd för hantering enligt lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor även kallad LBE. Den som hanterar brandfarliga eller explosiva varor skall vidta de åtgärder och de försiktighetsmått som behövs för att förhindra brand eller explosion som inte är avsedd och för att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa, miljö eller egendom genom brand eller explosion. Deponigas omfattas av lagen (LBE), som ställer kravet på den som hanterar den brandfarliga gasen. LBE kan inte ställa krav på den som en gång orsakat att gasen bildades. Tillståndsansökan omfattar bland annat en översiktlig beskrivning av anläggningen och dess delar, den mängd deponigas som förväntas hanteras inom anläggningen, gasföreståndare etc. Ansökan görs hos kommunens byggnadsnämnd, vanligen samtidigt som bygglov inlämnas. Tillstånd för drift av anläggningen ges efter det att myndigheternas representanter besökt anläggningen vid en så kallad avsyning. Det finns idag inga specificerade skyddsavstånd för avslutade deponier, utan behövligt skyddsavstånd får bedömas från fall till fall. Tillsyn enligt LBE utövas av räddningstjänsten. Tillsynsmyndigheten har rätt till tillträde och provtagning. Verksamheter som är tillståndspliktiga enligt miljöbalken är skyldiga att regelbundet genomföra periodisk besiktning. Denna omfattar genomgång av hur de villkor man har för verksamheten uppfylls. Gasföreståndarens uppgift är att säkerställa att: anläggning är utförd och drivs enligt gällande föreskrifter och eventuella villkor i tillståndet, teknisk kontroll av anläggning utförs enligt gällande föreskrifter och villkor, anvisning finns för underhåll och drift av anläggning, anvisning för gassäkerheten finns (exempelvis Svenska Gasföreningens GASA), klassningsplaner finns och är aktuella, beredskapsplaner finns och är aktuella, rutin för olycks- och tillbudsrapportering finns, samt att personalen har utbildning och kompetens för förekommande arbeten och erhåller den fortbildning som behövs. Vidare åligger det föreståndaren att: följa utvecklingen inom sitt ansvarsområde och ta initiativ till säkerhetshöjande åtgärder, ansvara för företagets kontakter med räddningsnämnden inom sitt ansvarsområde, ansvara för driftsättning av ny eller ombyggd anläggning med beaktande av gällande regler angående försöksdrifttillstånd och drifttillstånd, avbryta verksamheten om anläggningen inte kan drivas på ett säkert sätt, rapportera till företagsledningen om aktiviteter inom sitt ansvarsområde, exempelvis genom årliga rapporter. Avvikelserapporter, rapporter om ingripande i driften och rapporter om behov av åtgärder är exempel på rapporter som kan lämnas. 5

18 2.2 Egenkontroll I detta avsnitt ges en sammanfattning av några av de viktigaste lagar som reglerar egenkontrollen vid avfallsanläggningar med avseende på gassäkerhet Miljöbalken Miljöbalkens införande i januari 1999 innebar ett utökat ansvar för verksamhetsutövare att själva bedriva ett förebyggande arbete, ha kontroll över verksamheten, minska påverkan på hälsa och miljö och kontrollera att verksamheten uppfyller gällande regler på miljöområdet. Det är verksamhetsutövaren som ska visa att denne arbetar för att minska miljöpåverkan från sin verksamhet och har tillräcklig kunskap för att uppfylla miljöbalkens krav. I Miljöbalken kapitel 26 (Tillsyn), 19 beskrivs det allmänna krav på egenkontroll som gäller för alla typer av verksamheter och åtgärder som omfattas av miljöbalkens regler; 19 Den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön skall fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga sådana verkningar. Den som bedriver sådan verksamhet eller vidtar sådan åtgärd skall också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön. Den som bedriver sådan verksamhet skall lämna förslag till kontrollprogram eller förbättrande åtgärder till tillsynsmyndigheten, om tillsynsmyndigheten begär det. Detta innefattar allt inom miljöbalkens område som inte har en försumbar effekt på hälsa och miljö (Gibson, 2003) Förordningen (1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll Förordningen om verksamhetsutövarens egenkontroll omfattar dem som yrkesmässigt bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt miljöbalkens kapitel 9 eller 11-14, t ex verksamheten vid en avfallsanläggning. Den sjätte paragrafen lyder; 6 Verksamhetsutövaren skall fortlöpande och systematiskt undersöka och bedöma riskerna med verksamheten från hälso- och miljösynpunkt. Resultatet av undersökningar och bedömningar skall dokumenteras. Inträffar i verksamheten en driftstörning eller liknande händelse som kan leda till olägenheter för människors hälsa eller miljön, skall verksamhetsutövaren omgående underrätta tillsynsmyndigheten om detta. Förordningen ställer vissa grundläggande krav på en verksamhets-utövare, där bl a riskbedömning ingår: Organisation och ansvarsfördelning ska vara dokumenterad, Rutiner ska finnas för kontroll av utrustning etc, Resultatet av egenkontrollen ska dokumenteras, Bedömning ska göras av de risker som verksamheten kan medföra Verksamhetsutövaren har en skyldighet att underrätta tillsynsmyndigheten vid händelser som kan leda till olägenheter för människors hälsa eller miljön. Till förordningen och miljöbalkens 6 kap 19 har Naturvårdsverket gett ut ett allmänt råd, som beskriver hur balken och förordningen skall tolkas (RVF, 2003). 6

19 2.2.3 Arbetsmiljölagen Regler angående människors hälsa återfinns förutom i miljöbalken främst inom arbetsmiljölagstiftningen, såsom Arbetsmiljölagen (1977:1160) och Arbetsmiljöverkets föreskrifter, exempelvis Systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1). I Arbetsmiljöverkets föreskrifter: Systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) som omfattar alla arbetsgivare föreskrivs att: Arbetsgivaren skall regelbundet undersöka arbetsförhållandena och bedöma riskerna för att någon kan komma att drabbas av ohälsa eller olycksfall i arbetet. När ändringar i verksamheten planeras, skall arbetsgivaren bedöma om ändringarna medför risker för ohälsa eller olycksfall som kan behöva åtgärdas. Riskbedömningen ska dokumenteras skriftligt. I riskbedömningen skall anges vilka risker som finns och om de är allvarliga eller inte. 7

20 3 Deponigas 3.1 Deponigasens sammansättning Den deponigas som bildas vid nedbrytning av organiskt material i deponin består till största delen av metan, % och koldioxid, %. Gasen innehåller också små mängder av vätgas, syre och kväve samt föroreningar som kvicksilver och klorerade kolväten. En generell sammansättning hos deponigas redovisas i tabell 1. Metanhalten i deponigasen varierar beroende på avfallets innehåll av organiskt material, var i upplaget mätningen görs och i vilken fas nedbrytningen befinner sig i. Tabell 1. Deponigasens normala sammansättning (Retzner och Rylander, 1991). Stora variationer kan förekomma både inom en anläggning och mellan anläggningar. Deponigasens innehåll Sammansättning Metan CH % Koldioxid CO % Vätgas H % Syre O % Kväve N % Svavelväte H 2 S ppm Deponigasen är färglös och kan ha varierande lukt, beroende på dess sammansättning. Metan och koldioxid är lukt- och färglösa gaser, medan svavelväte, merkaptaner m fl nedbrytningsprodukter har starka och karaktäristiska lukter. 3.2 Gaspotential Den bildade mängden deponigas beror av avfallets mängd och innehåll av organiskt material. Osorterat hushållsavfall har högt innehåll av organiskt material vilket gör att det också bildar mer metan under nedbrytningen än traditionellt verksamhets- och byggavfall. Även slam, trädgårdsavfall, restprodukter från jordbruket och organiskt industriavfall har högt innehåll av organiskt material. Den största gasbildningen sker de första åren efter deponeringen då aktiviteten är som störst hos de metanbildande bakterierna. Gasproduktionen fortsätter under lång tid även då deponin är avslutad och kan pågå upp till år i naturliga miljöer. Om gasproduktionen forceras med hjälp av olika åtgärder blir perioden för gasproduktionen betydligt kortare. Olika faktorer påverkar mängden bildad gas, dess sammansättning och gaspotential. Faktorerna utgörs främst av upplagets form och storlek, upplagsteknik, avfallets sammansättning och struktur, näringsämnen och toxiska ämnen i deponin, fukthalt, temperatur och ph-värdet i upplaget. En gasproduktionskurva illustrerar hur produktionen av deponigas avtar logaritmiskt med tiden under den metanbildande fasen, se figur 1. 8

21 Figur 1. Deponigasproduktionens variation med tiden. Diagrammet gäller för ett ton hushållsavfall med en halveringstid på 7,5 år (Naturvårdsverket, 1993). Ju större andel organiskt material i deponin desto större blir även sättningarna i deponin, vilket måste beaktas vid utformning av både gasuppsamlingssystem och täckningsåtgärder. Sättningarna kan dels skada brunnar och gasledningar, dels orsaka vattenlås som hindrar gastransporten i ledningar och även skapa sprickor och gasläckage genom tätskikten. 3.3 Deponigasens rörlighet Flera olika processer styr transporten av metan genom upplaget. Dessa utgörs främst av diffusion och konvektion vilka beskrivs nedan. Den metangas som bildats genom nedbrytning av det organiska avfallet kan komma att migrera såväl horisontellt som vertikalt i upplaget. Då metan är lättare än luft kommer gasmigreringen, om inga hinder i form av täta skikt etc finns, att ske mot markytan. Beroende på packningsgraden i upplaget ändras permeabiliteten. Då deponin är byggd i lager kommer gasen att följa horisontella sprickbildningar och vertikal transport sker endast via hål och sprickor i upplaget. Detta sker också om markytan är tät, t ex på grund av att tjälen på vintern lägger sig som ett lock över deponin. Under transporten löser sig en viss mängd metan (temperaturberoende) i det vatten som finns i avfallets porer och kanaler. Resterande metan migrerar mot ytan och avgår till atmosfären. Gastransporten i upplaget skapas delvis av diffusion, som innebär en utjämning av koncentrationsskillnader från ett område med hög koncentration till ett område med lägre koncentration. Diffusionen beror bland annat av täckskiktets fukthalt, porositet och porstruktur. Konvektion är en transportprocess som är beroende av den drivande kraften vilken kan vara naturlig eller påtvingad. Naturlig konvektion uppstår på grund av densitetsskillnader som i sin tur bland annat beror av temperatur- och koncentrationsändringar. Densitetsskillnaden ger upphov till en naturlig cirkulation som leder till att fluidet förflyttar sig, transporteras och kan liknas vid skorstenseffekten. Då temperaturen är högre i marken än i omgivningen innebär det att luftens densitet i upplaget är lägre än på motsvarande nivå i omgivningen. Om densiteten i upplaget är lägre uppstår en naturlig rörelse från deponin till omgivningen. Detta resulterar i en drivande kraft för den naturliga konvektionen och gasen migrerar i upplaget. 9