Vetenskapsmannen och trappmaskinen del 1

Transkript

1 Vetenskapsmannen och trappmaskinen del 1 Varför de flesta av oss tror att träning gör oss smalare och varför vi har fel Av Gary Taubes (översättning Karin20) (Photo: Howard Schatz) Låt oss börja med en kort frågesport: några frågor att begrunda under de 30 (eller 60 eller 90) minuter du tillbringar på gymmet med att bränna överskottskalorier, eller kanske medan du har dåligt samvete eftersom du inte engagerar dig så mycket. Om smala personer är mer fysiskt aktiva än feta personer ett faktum som i den ofta dunkla vetenskapen om viktkontroll har etablerats som en sanning ställt utom allt rimligt tvivel betyder det att träning gör en fet person smal? Betyder det att slappa gör en smal person fet? Titta på ett matematiskt alternativ på dessa frågor. Antag att vi går till gymmet och bränner 3500 kcal varje vecka motsvarande 700 kcal per gång, fem gånger i veckan. Eftersom ett halvt kilo fett är lika med 3500 kcal, betyder det att vi skulle bli ett halvt kilo lättare för varje vecka vi tränar? Och kommer vi att fortsätta att minska i denna takt så länge som vi fortsätter att träna? För de flesta av oss är det rädslan att bli överviktig anledningen till att vi motionerar, den drivkraft som leder oss till gymmet. Det är också därför som de allmänna statliga hälsomyndigheterna vidtar åtgärder för att uppmuntra till ännu mer träning som en del av en hälsosam livsstil. Om vi är feta eller fetare än idealet, träna. Bränn kalorier. Förbruka energi. Fortfarande fet? Bränn mer. Som exempel har U S Department of Agriculture USDA (USAs motsvarighet till Jordbruksdepartementet (?!? )Övers anm) ) i sina riktlinjer för diet, nu rekommenderat att vi ska ägna oss upp till 60 minuter dagligen åt fysiska aktiviteter på en moderat till ansträngande nivå bara för att hålla vikten dvs hålla oss från att inte öka mera i vikt. Under betänkande av denna allmänt förekommande information, det inflytande detta har

2 på våra liv, och den eleganta enkelheten i begreppet bränn kalorier, tappa vikt skulle det inte vara underbart att tro att det är sant? Poängen är att vetenskapen antyder att det inte är så, och alltså är svaren till alla ovannämnda frågor är nej. Härom månaden publicerade American Heart Association AHA (USAs Hjärt- och lungsjuka) och American College of Sports Medicine ACSM (USAs kollegium för idrottsmedicin) gemensamma riktlinjer för fysiska aktiviteter och hälsa. De föreslog att 30 minuter med moderat fysisk träning fem dagar i veckan är nödvändigt för att gynna och behålla hälsan. Vad de emellertid inte (övers markering) sa, var att mer fysisk aktivitet skulle leda till minskad vikt. Faktiskt, de bästa de kunde säga om relationen mellan fetma och träning var detta: Det är rimligt att förmoda att personer med relativt hög daglig energiförbrukning, har mindre sannolikhet att öka i vikt över tiden, jämfört med dem som har låg energiförbrukning. Hittills är data som stöder denna hypotes är inte särskilt entydiga. Med andra ord, trots ett halvt århundrade av ansträngningar för att bevisa något annat, kan vetenskapen fortfarande inte säga att träning håller kilona borta. De 30 minuterna som AHA-ACSM rapporten rekommenderade är en avvikelse från den nyligen presenterade riktlinjerna från andra auktoritativa organisationer the Institute of Medicine of the National Academies (typ Medicinalrådet?) och the International Association for the Study of Obesity (Internationella förbundet för fetmastudier) där båda, liksom USDA (se ovan), rekommenderar att vi motionerar upp till 60 minuter per dag för att undvika vad USDA kallar ohälsosam viktökning. Men anledningen till denna 60-minuters rekommendation är precis så att väldigt lite bevis finns för att belägga det faktum att mindre motion har någon effekt. (konstig mening, övers anm) Den rapport som dessa experter oftast citerar som grund för sina påståenden publicerades 2000 av två finska forskare som undersökte all relevant forskning om träning och vikt under de senast föregående tjugo åren. Trots att denna finska rapport är den mest rigorösa granskning av bevis som gjorts till dags dato, kan den knappast sägas ha förklarat orsakerna. När de finska forskarna tittade på resultaten av de dussinet bäst konstruerade experimentella försöken som handlade om viktkontroll dvs framgångsrika bantare som försökte hålla borta de kilon de tappat fann de att alla återfick en högre vikt. Och beroende på vilket sorts experiment, kunde träningen antingen minska farten av viktökningen (med 3,2 ounces per månad) eller öka farten (med 1,8 ounces). Den slutsats som finnarna själva drog, med karaktäristisk underdrift, var att relationen mellan träning och vikt är mer komplex än de annars skulle ha föreställt sig. Det här är inte att säga att det inte finns excellenta anledningar till att vara fysiskt aktiv, vilket dessa rapporter ständigt påpekar. Vi kanske just njuter av träning. Vi kan öka vår totala kondition, vi kan leva längre, kanske genom att minska vår risk för hjärtsjukdomar eller diabetes; vi kanske tycker bättre om oss själva. (Naturligtvis kan detta också vara ett kulturellt fenomen. Det är svårt att tro att exempelvis fransmännen skulle öka sin stora självkänsla genom att tillbringa mera tid på ett gym.) Men det finns ingen anledning att tro att vi skulle minska något signifikant antal kilon och liten anledning att tro att det hindrar oss från att öka i vikt genom träning. Nästa avsnitt: Efterträningshormonet som faktiskt utfodrar dina fettceller

3 Vetenskapsmannen och trappmaskinen del 2 (Photo: Howard Schatz) Det enda som troligtvis kan sagas om motion med säkerhet är att den tenderar att göra oss hungriga. Kanske inte direkt, men till slut. Bränn mer kalorier och oddsen är mycket höga att vi även konsumerar mera. Och detta enkla faktum kan ensamt förklara både de vetenskapliga bevisen och i högsta grad nationens frustrerade anekdotiska upplevelser. Det är svårt att få hälsoetablissimanget att tala om avståndet mellan deras officiella rekommendationer och de underliggande vetenskapliga bevisen, eftersom de vill uppmuntra oss att motionera, även om deras primära anledning till detta är diskuterbart. Steve Blair, t ex, en tränande forskare från South Carolina universitetet och en medverkande författare till AHA-ACSMs riktlinjer, säger att han var kort, fet och flintskallig när han började springa i trettioårsåldern och nu är han kort, fetare och har mindre hår vid 68 års ålder. Under dessa år uppskattar han att han har sprungit nästan miles och ökat med ca 15 kg. När jag frågade Blair om han trodde att han skulle ha varit smalare om han hade sprungit ännu mera, var han tvungen att tänka efter. Jag kan inte förstå hur jag skulle ha kunnat vara mer aktiv sade han. För trettio år sedan sprang jag 50 miles i veckan. Jag hade inte tid till mera. Men om jag under de senaste årtiondena kunde ha varit ute två till tre timmar per dag, hade jag kanske inte ökat dessa 15 kg Och kanske skulle han gjort det ändå. Om vi litar på AHA/ACSM-rapporten som han medverkade i, finns det väldigt liten anledning att tro att mängden av hans springande gör någon skillnad. Hursomhelst, så tror Blair själv att han skulle ha varit ännu fetare om han inte sprungit. Varför? Det fanns en tid en gång då praktiskt taget ingen trodde på att träning skulle hjälpa en människa att minska i vikt. Fram till sextiotalet avfärdade läkare som behandlade feta och överviktiga patienter denna åsikt som naiv. När Russel Wilder, en fetma och diabetes

4 specialist vid Mayo Clinic, föreläste om fetma 1932, sade han att feta patienter tenderade att tappa mera kilon när de vilade i sängen, eftersom ovanligt ansträngande fysisk motion sänker viktminskningstakten. Problemet, så som han och hans samtida såg det, är att lätt motion bränner ett obetydligt antal kalorier, en mängd som är ogjord med en jämförelsevis ansträngningslös förändring i dieten beräknade Louis Newburgh från universitetet i Michigan att en 125 kgs man använder enbart tre kcal genom att gå uppför en trappa detta motsvarar att låta bli en kvarts tesked socker eller en hundradels ounce smör. Han skulle vara tvungen att gå uppför tjugo trappor för att göra av med energin som finns i en brödskiva! märkte Newburgh. Så varför inte skippa trapporna och skippa brödet och sluta med det här? Dessa läkare argumenterade ytterligare att mer ansträngande träning inte hjälper saken eftersom det ökar aptiten. Kraftig muskelträning leder vanligtvis till en direkt efterfrågan på ett större mål noterade Hugo Rony från Northwestern universitetet i sin bok Fetma och magerhet från Konsistent hög eller låg energiförbrukning resulterar i konsistent hög eller låg nivå på aptiten. Sålunda äter män med tungt fysiskt arbete rent spontant mer än män som har ett stillasittande yrke. Statistiken visar att ett genomsnittligt dagligt intag av kalorier hos en skogshuggare är mer än 5000 kcal, medan en skräddares intag är endast ca 2500 kcal. Personer som ändrar sitt yrke från stillasittande till ansträngande eller vice versa utvecklar snart motsvarande förändringar i aptiten Om en skräddare blir skogshuggare och genom att göra så börjar äta som en skogshuggare, varför då inte anta att samma sak skulle ske, om än på en lägre skala, om en överviktig skräddare bestämmer sig att träna som en skogshuggare en timme per dag? Tillerkännande till varför vi började tro på ett annat sätt går till en man, Jean Mayer, som började sin karriär på Harvard i början av femtiotalet, gick vidare till att bli den mest inflytelserika nutritionisten i landet, och då, under sexton år, tjänstgjorde som chef på Tufts universitet (där det nu finns ett Jean Mayer USDA Human Nutrition Forskningscenter för åldrande). Som en auktoritet på människans viktreglering, var Mayer en av de allra första av en ny sort, en sort som därefter har kommit att dominera detta fält. Hans föregångare Wilder, Rony, Newburgh och andra hade alla varit läkare som arbetade nära feta och överviktiga patienter. Mayer var inte läkare. Hans utbildning var i psykologisk kemi; han hade erhållit en doktorstitel vid Yale med en avhandling om samverkan av A- och C- vitaminer hos råttor. I de kommande årtiondena publicerade han hundratals uppsatser om olika aspekter av nutrition, inkluderande varför vi blir feta, men han hade aldrig i sitt kliniska arbete försökt få feta patienter att gå ner i vikt. Och därför blev hans hypoteser mindre kopplade till anekdotiska eller verkliga upplevelser. Så tidigt som 1953, efter bara ett par år med forskning på laboratoriemöss, började Mayer att lovprisa fördelarna med träning för viktkontroll gav New York Times honom äran för att ha avslöjat de populära teorierna om att motion spelade en liten roll vad gällde viktkontroll. Mayer visste att de feta ofta inte åt mer än de smala och ibland även mindre. Detta tycktes utesluta frosseri som en källa till deras övervikt, vilken då skulle betyda att dessa feta personer måste vara mindre fysiskt aktiva. Hur skulle det då annars förklaras att de åt mera kalorier än de gjorde av med och blev feta? Nästa avsnitt: Stimulerar träningen din aptit?

5 Vetenskapsmannen och trappmaskinen del 3 Genom hela sextiotalet dokumenterade Mayer sambandet mellan inaktivitet och övervikt. Han noterade att feta högstadieflickor åt flera hundra kalorier mindre än smala klasskamrater. Termodynamikens lagar motsades emellertid inte av denna upptäckt, skrev han, därför att de feta flickorna använde mindre energi än de smala: De var mycket mindre aktiva, de tillbringade fyra gånger så många timmar tittande på TV. Mayer studerade också spädbarn. Det påfallande fenomenet är att de fetare babysarna var tysta och lugna och hade ett moderat intag av mat, rapporterade Mayer, medan de babysar som åt mest också tenderade att vara väldigt smala, skrek och grät mycket, rörde sig mycket och blev mycket spända. Sålunda drog Mayer slutsatsen att vissa individer föds mycket tysta, inaktiva och lugna och blir feta av ett moderat matintag och vissa individer är redan från första början mycket aktiva och blir inte särskilt feta inte ens med ett högt matintag. Det var Mayer som banade väg för den nu allenarådande kutymen att inbegripa en stillasittande livsstil som den viktigaste faktorn som leder till fetma och de kroniska sjukdomar som medföljer fetma. Den moderna amerikanen, sade Mayer, är slö jämfört med sina pionjäranfäder som konstant var aktiv i hårt fysiskt arbete. Varje modern bekvämlighet, från elfönster till elektriska tandborstar, verkar med den här logiken endast till att minimisera de kalorier vi förbrukar skrev Mayer Fetmans utveckling är till stor del resultatet av bristen att förutse en civilisation som använder tusentals miljoner varje år till bilar, men är ovilliga att bygga en swimmingpool och en tennisbana på varje högstadieskola. Mayers hypoteser hade alltid sina brister, men dessa ignorerades av samma anledningar som fortfarande idag vem vill öppet ifrågasätta idén att fysisk aktivitet är universalmedlet? Det första problemet är ett logiskt: Slutsatsen att ju fetare vi är, desto mer stillasittande är vi troligtvis, har en faktisk korrelation; men detta säger oss ingenting om vad som är orsak och vad som är verkan. Det är en allmän uppfattning, noterade Rony 1941, att många feta personer är lata, dvs uppvisar minskade impulser till muskelaktiviteter. Detta kan delvis vara en effekt som övervikt kan ha på impulser för aktiviteter på vilken normal människa som helst. Lika troligt är att fetma och fysisk inaktivitet är båda symptom på samma underliggande orsak. Det enda som kan sagas om träning med säkerhet är att det tenderar att göra oss hungriga. Kanske inte genast, men till slut. Bränn mera kalorier och oddsen är mycket höga att vi konsumerar mer också, Det här logiska problemet fördunklades av Mayers fullständiga attack på hungerns roll. Mayer erkände att motion skulle kunna göra oss hungrigare, men han sade att det inte nödvändigtvis var så. Detta var kärnan av Mayers budskap en påstådd lucka i sambandet mellan aptit och fysisk aktivitet. Om motionen minskar till under en viss nivå, minskar inte längre matintaget, sade Mayer. Med andra ord, att promenera en halvtimme om dagen kan vara lika med bara fyra brödskivor, men om du inte promenerar denna halvtimme, kommer du fortfarande att vilja äta dessa brödskivor.

6 Mayer baserade denna slutsats på två (och enbart två) av hans egna studier från mitten av femtiotalet. Den första innebar att demonstrera att laboratoriemöss som tränade några timmar varje dag åt mindre än möss som inte tränade alls. Men denna studie kunde aldrig upprepas. Och när mössen fick avsluta detta träningsprogram åt de mer än någonsin och ökade i vikt med åldern mycket snabbare än möss som fick förbli stillasittande. Med hamstrar och ökenråttor ökade träning deras kroppsvikt och kroppsfettprocent. Så motion gör dessa speciella gnagare fetare och inte smalare. Mayers andra studie var en utvärdering av diet, fysisk aktivitet och vikt hos arbetare och köpmän vid en kvarn i västra Bengalen i Indien. Den artikeln citeras fortfarande t ex av Medicinska institutet (USA) som kanske det enda existerande beviset på att fysisk aktivitet och aptit inte nödvändigtvis går hand i hand. Men denna utvärdering har heller aldrig upprepats, trots (eller kanske på grund av) ett halvsekels förbättringar av metoder för att värdera dieter och energiförbrukning hos människan har kommit. Det hjälpte att Mayer stötte sitt budskap om mera motion med ett passionslikt släktskap till ett moraliskt korståg var Mayer den huvudsaklige författaren till en amerikansk hälsovårdsrapport som förespråkade ökad fysisk aktivitet tillsammans med diet som den bästa vägen att minska i vikt var Mayer ordförande i Richard Nixons Vitahuskonferens om mat, näring och hälsa. Den framgångsrika behandlingen av fetma måste involvera långtgående förändringar i livsstilen, sammanfattar konferensens rapport. Dessa förändringar inkluderar ändringar av dietmodeller och mönster för fysisk aktivitet började Mayer skriva en kolumn om nutrition i flera dagstidningar. Mayer skrev, och lät misstänkt likt en dietdoktor som säljer patientfrågor, att motion gör att övervikten smälter bort snabbare och att i motsats till vad folk tror, stimulerar motion inte din aptit. Nästa avsnitt; Motionsexplosionen griper tag om Amerika Sista avsnittet: Hur fett påverkar vår förmåga att tappa kilon Av copyright-skäl får dessa avsnitt läsas direkt på nedanstående länkar som går till New York Times Magazine som har rätten till artikeln. Gary Taubes excellenta artikel 'The Scientist and the Stairmaster - Why most of us believe that exercise makes us thinner and why we're wrong