ÅRGÅNG 21. Tema: IDROTTSLYFTET Tidernas satsning granskad

Transkript

1 ÅRGÅNG 21 Tema: IDROTTSLYFTET Tidernas satsning granskad

2 INNEHÅLL nr 1/ Ledare Per Nilsson Idrottslyftet mer och fler Fakta om regeringens storsatsning på barn Var hamnade idrottslyftspengarna? Joakim Wirén Åkesson och Johan R. Norberg Idrott för alla ur nyanlända barns perspektiv Krister Hertting och Inger Karlefors Ledare osäkra om barns rättigheter Karin Redelius När upphör ledarens sociala ansvar? Johan von Essen Unga ledare behöver stöd Lena Larsson och Jane Meckbach Idrottstävlingar skapar kön Håkan Larsson och Susanne Johansson Rörelser i staden aktivitet på olika villkor i Malmö Karin Book Manlig idrottsprofilering i grundskolan Inger Eliasson, Magnus Ferry och Eva Olofsson Styra eller styras? Om relationen mellan staten och RF Owe Stråhlman, Sten Eriksson och Göran Patriksson Ansvarig utgivare Per Nilsson Chefredaktör Christine Dartsch Christine.Dartsch@gih.se Redaktör Johan Pihlblad Johan.Pihlblad@gih.se Adress Centrum för idrottsforskning Box Stockholm Tel Hemsida CIF på Prenumerationspris Helår med fyra nummer kostar 200 kr. Beställs på hemsidan. Pg-konto Prenumerationsärenden Marie Broholmer marie.broholmer@gih.se Grafisk form och produktion Tomas Svensson Grafiska Huset AB Tel tomas@grafiskahuset.se Tryckeri Grafiska punkten i Växjö AB Foto (om ej annat anges) Bildbyrån i Hässleholm ISSN-nr Det stora lyftet uteblev Staffan Karp, Inger Eliasson, Josef Fahlén, Kent Löfgren och Kim Wickman Idrottslyftet lyfter vad då? Matthis Kempe-Bergman, Håkan Larsson och Karin Redelius Fler stannar men färre börjar? Susanna Hedenborg, Kalle Jonasson, Tomas Peterson, Katarina Schenker och Helena Tolvhed Ett lyft under varierande villkor PG Fahlström, Per Gerrevall, Marie Hedberg och Susanne Linnér Starka män söker kvinnor Hansi Hinic och Hampus Lostin En utvecklingsmotor som inte startade Olov Wolf-Watz ÅRGÅNG 21 Tema: IDROTTSLYFTET Tidernas satsning granskad Vår i idrotts-sverige. 2 svensk idrottsforskning 1/2012

3 Ledare nr 1/2012 Bästa läsare! R e g e r i n g e n s s ä r s k i l d a s a t s n i n g på barn- och ungdomsidrott, Idrottslyftet, är nu inne på sitt femte år. Runt om i landet har tusentals projekt fått dela på drygt 2 miljarder kronor sedan starten år Riksidrottsförbundet (RF) har låtit ett antal forskare från olika högskolor och universitet att utvärdera arbetet. I det här numret som är ett samarbete med RF kan du läsa om vad de har kommit fram till. Hur har egentligen pengarna använts i föreningar och förbund och vilka har effekterna blivit? Läser man forskarnas omdömen framkommer en bild av att idrotten inte alltid har lyckats nå upp till förväntningarna. Utvärderingarna riktar till exempel kritik mot att idrottsrörelsen inte lockat nya grupper till idrotten och pekar på stora brister i det jämställdhets- och jämlikhetsarbete som målet var att förbättra. Men helt klart har pengarna också varit till nytta för utvecklingen av barn- och ungdomsidrotten. I Idrottslyftet ingår även ett antal enskilda forskningsprojekt. I den här tidningen kan du bland annat läsa om Joakim Åkessons och Johan R Norbergs jämförelse mellan Idrottslyftet och den tidigare satsningen, det så kallade Handslaget. Karin Redelius har gjort en spännande studie som handlar om barn- och ungdomsledare och deras syn på barns rättigheter. Resultatet tyder på att det finns en del att jobba med för att förverkliga visionerna i RF:s idédokument Idrotten vill. Dessutom har Karin Book undersökt hur barn och ungdomar använder stadens olika platser för idrott och hur unga från olika stadsdelar rör sig i staden. Årets första nummer är alltså vigt åt Idrottslyftet. Men det händer även andra intressanta saker i forskningsvärlden. I februari presenterades resultaten av den stora utvärderingen av nordisk idrottsforskning. Rapporten Sport Sciences in Nordic Countries visar att bland annat att den nordiska forskningen håller hög kvalitet, men att den varierar mycket mellan olika enheter, länder och forskningsområden. Forskningen är inte lika nyskapande och banbrytande som den varit tidigare. Särskilt märks det på elitidrottens område. Den internationella utvärderingsgrupp som skrivit rapporten föreslår att vi behöver fler tvärvetenskapliga samarbeten mellan de nordiska länderna, men också inom respektive land. De konstaterar vidare att det finns goda möjligheter att skapa en samnordisk spetsforskningsenhet. I utvärderingen ingick 97 forskningsenheter från Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island. Våren och försommaren innehåller även flera konferenser att se fram emot. Den stora internationella biokemikonferensen IBEC arrangeras i Sverige och Stockholm den juni. Dessförinnan finns ett antal att välja bland, till exempel Idrott & samhällsnytta den maj i Göteborg. RF och Centrum för idrottsforskning bjuder då in till ett dialogmöte om idrottens roll i samhället. Missa inte heller Centrum för idrottsforsknings nyhetsbrev som har premiär i vår. Nu blir det ännu enklare att hålla sig uppdaterad om idrottsforskning i Sverige. Nästa nummer av Svensk Idrottsforskning kommer ut i juni. Vi det laget har Sverige redan spelat sina inledande matcher i fotbolls EM och OS i London står i startgroparna. OS är också temat i nästa tidning. Vi utlovar intressant forskning från olika discipliner, allt med bäring på den kommande olympiaden. Per Nilsson Ordförande, Centrum för idrottsforskning 1/2012 svensk idrottsforskning 3

4 Idrottslyftet mer och fler Fakta om regeringens storsatsning på barn I d r o t t s l y f t e t ä r e n e x t r a statlig satsning på svensk barn- och ungdomsidrott som startade 1 juli Årligen har regeringen avsatt 500 miljoner kronor till Riksidrottsförbundet (RF), utöver det ordinarie anslaget till idrotten. Räknar man in projektet Handlaget som föregick Idrottslyftet har barn- och ungdomsidrotten under den senaste åtta åren fått ett tillskott på över tre miljarder kronor. Målet under Idrottslyftets första fyra år var att öppna dörrarna för fler barn och ungdomar att börja idrotta, och att få fler unga att idrotta längre upp i åldrarna. Idrottslyftet mer och fler var RF:s motto. Arbetet skulle dessutom utgå från ett jämställd- och jämlikhetsperspektiv. Idrottsrörelsen skulle främst arbeta med: Att utveckla specialidrottsförbund och föreningar Att öka tillgänglighet till anläggningar och idrottsmiljöer Att stärka ledarförsörjningen Att stärka samverkan med skolan Färska utvärderingar För att ta reda på vad som har hänt i Idrottslyftet perioden gav RF sex lärosäten och en konsultfirma i uppdrag att tillsammans med frivilliga specialidrottsförbund genomföra en extern utvärdering. Förbunden valde i sin tur ut ett antal projekt som forskarna fick undersöka närmare. Tjugofyra förbund och RF:s egen roll har utvärderats och redovisats till RF. I det här numret får du en kortfattad version av deras rapporter. En del av pengarna satsade RF även på forskningsmedel i samarbete med Centrum för idrottsforskning. Forskare fick söka medel för projekt som hade frågeställningar med anknytning till Idrottslyftets mål. Majoriteten av de tolv projekt som valdes ut är nu avslutade. Flertalet av dem kan du läsa om i det här numret av Svensk Idrottsforskning. Idrottslyftet fortsätter Den 1 juli 2011 inleddes Idrottslyftet år 5, som beräknas pågå till den 31 december Regeringen vill att den fortsatta satsningen ska ha en ännu närmare koppling till skolans arbete. Den ska även stödja andra typer av motionsaktiviteter än idrott i syfte att nå fler barn och ungdomar. Särskilt flickor och barn med invandrarbakgrund. Först ut Handslaget Statens särskilda satsning på barn- och ungdomsidrott går tillbaka till år Då gav regeringen RF i uppdrag att genomföra en extra satsning fram till år Målet var att få fler att börja idrotta. Totalt satsades en miljard fördelat över de fyra åren. Mer om Handslaget finns att läsa i Lars-Magnus Engströms sammanställning Forskning om Handslagets genomförande och resultat och i Svensk Idrottsforskning nr 3/4 år Det temanumret hittar du på Centrum för idrottsforsknings webbplats, där du för övrigt hittar samtliga nummer sedan starten år FAKTA Riksidrottsförbundet Utvärderare Idrottslyftet Riksidrottsförbundet (RF) är en paraplyorganisation för hela den svenska idrottsrörelsen. Inom RF finns bland annat 69 självständiga specialidrottsförbund som representerar olika idrotter. Cirka idrottsföreningar finns representerade i RF. Gymnastik- och idrottshögskolan Göteborgs universitet Högskolan i Halmstad Linnéuniversitetet Malmö högskola Umeå universitet Ramböll Management För dig som vill fördjupa dig mer i utvärderingen och forskningsprojekten gå in på: 4 svensk idrottsforskning 1/2012

5 Var hamnade idrottslyftspengarna? Möjligheten fanns att bryta mönstret att tydligare stödja mindre resursstarka föreningar och kommuner och hitta andra sätt att locka nya ungdomsgrupper till idrotten. Men Idrottslyftet gick i samma fotspår som Handslaget. I d r o t t s r ö r e l s e n s f ö r e n i n g a r är mycket olika varandra. De befinner sig i skilda sammanhang och bedriver olikartade verksamheter. De verkar under olikartade ekonomiska och organisatoriska förhållanden. Frågan är vad som händer när ett generellt och storskaligt utvecklingsprojekt som Idrottslyftet ska realiseras inom ramen för ett så brokigt föreningsliv? Hösten 2002 lanserade regeringen den idrottspolitiska utvecklingssatsningen Handslaget. Satsningen innebar att idrottsrörelsen under en fyraårsperiod och parollen öppna dörrarna för fler tillfördes sammanlagt en miljard kronor, utöver det ordinarie statsanslaget för utvecklingsprojekt inom barn- och ungdomsidrotten på lokal nivå. Efter regeringsskiftet år 2006 presenterades en ny utvecklingssatsning, Idrottslyftet. Denna gång hade resurserna fördubblats till två miljarder kronor fördelat över den kommande mandatperioden. Därtill hade satsningens övergripande ambitioner även kompletterats med målet att få flera att fortsätta längre inom idrotten. En ytterligare nyordning var att idrottsrörelsen fick större handlingsutrymme att själv styra över medlens fördelning på verksamheter och projekt (1). Föreningarnas förutsättningar Den här artikeln handlar om resursspridningen inom Idrottslyftet. En huvudfråga är därmed om Riksidrottsförbundet (RF) infört nya fördelningsprinciper för att förhindra att även denna satsning utmynnar i en regional spridning som gynnar idrottslivet i socioekonomiskt välmående kommuner, såsom Handslaget gjorde. Men vi vill även gå ett steg längre. I 2007 års utvärdering Var hamnade handslagspengarna? Stor blev större och liten kunde inte hänga med (2) studerade vi endast föreningarnas externa sammanhang, medan den här studien även tar steget in i de lokala föreningarna. Vi har analyserat fyra utvalda föreningar i syfte att belysa faktorer som påverkar deras förutsättningar att engagera sig i satsningar motsvarande Idrottslyftet. I utvärderingen skiljer vi därför mellan föreningsexterna och föreningsinterna faktorer. Föreningsexterna faktorer är omständigheter och villkor som föreningarna har svårt att påverka, såsom Idrottslyftets fördelningsprinciper, förbundstillhörighet samt lokala sociala förhållanden. Föreningsinterna faktorer är faktorer kopplat till klubbarnas egna verksamheter såsom organisationsstruktur, ideellt engagemang samt beredskap och förutsättningar att engagera sig i olika former av utvecklingsprojekt. Utvärderingen hämtar teoretisk inspiration i Robert D. Putnams välkända undersökning Den fungerande demokratin från år 1996 (3). I likhet med Putnam är intresset riktat mot relationen mellan sociala sammanhang och ideellt föreningsliv, samt hur den påverkar demokratisk effektivitet (i den här studien mätt i idrottsföreningars engagemang inom Idrottslyftet). Men medan Putnam visar hur ett vitalt föreningsliv skapar medborgerligt engagemang (socialt kapital), vilket i sin tur är betydelsefullt för skapandet av ett välfungerande demokratiskt samhälle, läggs tyngdpunkten i denna studie på den dialektiska relationen mellan ett vitalt föreningsliv och medborgerligt engagemang. Det finns således ett ömsesidigt förhållande mellan dessa två snarare än att det ena leder till Joakim Wirén Åkesson Lic. i idrottsvetenskap Institutionen idrottsvetenskap, Malmö högskola Johan R. Norberg Docent i idrottsvetenskap Institutionen idrottsvetenskap, Malmö högskola 1/2012 svensk idrottsforskning 5

6 Figurer FAKTA Den här artikeln baseras på Joakim Åkessons rapport Var hamnade handslagspengarna? från år Studien visar att Riksidrottsförbundet utformade fördelningsprinciper för Handslaget som i praktiken gynnade förbund med redan omfattande ungdomsverksamhet. Dessutom hamnade de regionala medlen i störst utsträckning hos populära idrotter i föreningar i tätbefolkade och socioekonomiskt välmående kommuner på bekostnad av föreningslivet i ekonomiskt svagare kommuner eller på landsbygden. Figur 1 Modell över relationer mellan föreningsliv, socialt kapital och effektivitet Figur 1. Modell över relationer mellan föreningsliv, socialt kapital och effektivitet. Tabell 1 Idrottslyftsmedlens fördelning ( ) det andra (Figur 1) (4). Vi fokuserar alltså på avsedda och oavsedda konsekvenser av Idrottslyftets utformning. Syftet är i första hand att förstå föreningarnas förutsättningar att engagera sig i satsningen och inte att bedöma satsningens måluppfyllelse. Med en mer metodologisk och utvärderingsteoretisk terminologi rör det sig alltså om en utvärdering enligt en så kallad relevansmodell Källa: Riksidrottsförbundet där projektets strategiska utformning ställs mot dess övergripande mål i en problematiserande diskussion om utformningens relevans för målen (5). Fyra nivåer av satsningen har analyserats: den del av idrottslyftsatsningen som rör specialidrottsförbunden och dess föreningar. Distriktsidrottsförbunden behandlas i genomgången av RF:s fördelningsprinciper, men lämnas därefter utanför studien. Utvärderingen omfattar satsningens två första år, Nedan presenteras utvärderingens tre övergripande resultat. Fördelningens konsekvenser Idrottslyftet är problematiskt att utvärdera, inte minst med tanke på de vaga syftesformuleringarna. Förvisso är det fastslaget att idrottsrörelsen genom satsningen ska öppna dörrarna till idrotten för fler barn och ungdomar och utveckla sin verksamhet så att de väljer att fortsätta idrotta högre upp i åldern (6). Men varför det anses vara viktigt, och vad som ska uppnås genom detta, är inte närmare preciserat. Är syftet att höja ungdomens fysiska hälsa och välbefin- Figur 2 Samvarians mellan: Idrottslyftsmedel per nande? invånare Ska (Y) det och medborgerliga andel av befolkningen engagemanget öka och därmed även effektivi- med eftergymnasial utbildning (X) i Skånes 33 kommuner. teten i samhället? Handlar det om att ge barn och unga en meningsfull sysselsättning? Är utgångspunkten att idrotten i sig 1) RF:s fördelningsprinciper för idrottslyftet. 2) Specialidrottsförbundens resurstilldelning och idrottslyftsstrategier. 3) Resursfördelningens regionala spridning mellan kommuner i Skåne. 4) Fyra utvalda föreningars förutsättningar och engagemang att delta i Idrottslyftet. självt har ett samhälleligt egenvärde? Om detta står det ingenting skrivet. Att bedöma utformningen av Idrottslyftets fördelningsprinciper i relation till syftet med satsningen, blir därför svårt. Vad man däremot kan göra är att analysera fördelningsprinciperna, och de konsekvenser som följer av hur de är utformade. Källmaterialet består av dokument från ovanstående organisationer, intervjuer med företrädare för organisationerna, samt statistik från Statistiska centralbyrån. Utvärderingen inkluderar i huvudsak RF har fördelat Idrottslyftet enligt tabell 1. Störst andel, 56 procent eller drygt 1,1 miljarder kronor, har avsatts för direkt föreningsstöd på lokal nivå. Fördelningen mellan idrotter är gjord på basis av specialidrottsförbundens andel av Idrottslyftet Summa i tkr Andel det ordinarie statsbidraget (RF-bidraget) och aktivitetsnivån i deras barn- och Utvecklingsstöd SF ,6 ungdomsverksamhet (mätt utifrån Utvecklingsstöd DF ,8 LOK-stödet). Varje specialidrottsförbund Föreningsstöd SF ,0 har därefter beslutat hur stödet ska Föreningsstöd DF ,0 spridas till de egna föreningarna. Näst Ledarförsörjning SISU Källa: Riksidrottsförbundet & Statistiska 7,0 centralbyrån. största bidragspott, 488 miljoner kronor Projekt ,0 motsvarande 24 procent, har tilldelats Tillgänglighet ,0 förbunden i form av utvecklingsstöd. Förutom ett mindre grundbidrag för varje Utvärdering och rådgivning ,6 förbund, har utvecklingsstödet fördelats Summa mellan förbunden enligt samma principer Tabell 1. Idrottslyftsmedlens fördelning ( ). Källa: Riksidrottsförbundet som det lokala föreningsstödet. 18 procent 6 svensk idrottsforskning 1/2012

7 Källa: Riksidrottsförbundet Figur 2 Samvarians mellan: Idrottslyftsmedel per invånare (Y) och andel av befolkningen med eftergymnasial utbildning (X) i Skånes 33 kommuner. Idrottslyftsmedel per invånare (kronor) Källa: Riksidrottsförbundet & Statistiska centralbyrån. Andel av befolkningen med eftergymnasial utbildning (procent) Källa: Riksidrottsförbundet & Statistiska centralbyrån. Figur 2. Samvarians mellan: Idrottslyftsmedel per invånare och andel av befolkningen med eftergymnasial utbildning i Skånes 33 kommuner. Källa: Riksidrottsförbundet & Statistiska centralbyrån. Merparten av bidraget gick till landets stora barn- och ungdomsidrotter. av satsningen, 360 miljoner kronor, har reserverats för speciella insatser. Det området har i sin tur delats in i kategorierna tillgänglighet, ledarförsörjning, och projekt. Kategorin tillgänglighet har i huvudsak fördelats mellan distriktsförbunden varav ungefär hälften tillfallit de tre storstadsdistrikten. Resterande förbund har delat på den andra hälften. SISU idrottsutbildarna har ansvarat för kategorin ledarförsörjning. De regionala SISU-distrikten har haft huvudansvaret och stöttat föreningarna genom bland annat utbildnings- och ledarutvecklingsinsatser. Den pott som varit avsatt för kategorin projekt har använts till nationella och centralt initierade projekt. Resterande 32 miljoner kronor, motsvarande 1,5 procent, användes till rådgivning och utvärdering. RF:s fördelning av idrottslyftsmedel är i huvudsak en fortsättning på de principer som gällde för Handslaget. Effekterna blev därmed i stor utsträckning desamma. Merparten av bidraget gick till landets stora barn- och ungdomsidrotter. De fem största (fotboll, innebandy, ishockey, ridsport och handboll) tillfördes hela 41 procent av medlen. Fotbollsförbundet fick mest 96 miljoner kronor under satsningens två första år, motsvarande 19 procent av bidragskategorin föreningsstöd under dessa år att sprida ut bland landets fotbollsklubbar. Summan motsvarar lika mycket som de 44 förbund med minst idrottslyftsmedel tillsammans fick att dela ut till sina lokala föreningar. Den regionala analysen av Skåne visade att idrottslyftsmedlen fördelade sig mycket ojämnt mellan länets 33 kommuner. I genomsnitt delades det ut 36 kronor per invånare i Skånes kommuner. Mest fick Båstad med 96 kronor per invånare. Minst fick Perstorp med 10 kronor per invånare. Hur kan dessa skillnader kan förklaras? En hypotes var att det finns samband mellan kommunernas socioekonomiska nivåer och hur mycket idrottslyftsmedel som hamnat i kommunerna. Sambandet testades med hjälp av statistiska analysmetoder, vilka gav följande resultat. I likhet med Handslaget har resurserna i Idrottslyftet spridits ojämnt med avseende på de olika kommunernas socioekonomi (mätt i utbildningsnivå, inkomstnivå, och valdeltagandenivå). I figur 2 går det att se samvariansen mellan utbildningsnivå och idrottslyftsmedel per invånare, i kommunerna. Relativt mycket medel hamnade i kommuner med höga socioekonomiska nivåer det vill säga i kommuner med höga utbildnings-, inkomst- och valdeltagandenivåer. I utvärderingen jämförde vi även spridningen av idrottslyftsmedel och ohälsotalen i Skånes kommuner. Resultatet visade att mest medel tenderade hamna i kommuner med låga ohälsotal. Lite medel har följaktligen hamnat i kommuner med höga ohälsotal. Sammanfattningsvis har Idrottslyftet fördelats i enlighet med kvantitativa principer där de redan stora barn- och ungdomsidrotterna fått mest medel. De idrotter som redan lockat till sig många barn och ungdomar har således fått ökade resurser för att fortsätta med det. Det har därtill främst ägt rum i sammanhang där det redan fanns både sociala och ekono- 1/2012 svensk idrottsforskning 7

8 Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson Weijber och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth på Riksidrottsmötet inför starten av Idrottslyftet år miska resurser, ett brett och aktivt idrottsutbud, och låga ohälsotal. Inga nämnvärda strategiska satsningar har gjorts för att öka idrottsengagemanget inom varken underprivilegierade idrotter, grupper av människor, eller med hänsyn till sociala sammanhang och geografiska områden. Behov och utvecklingsarbete Fyra föreningar valdes som sagt ut för att närmare analysera vilken betydelse föreningsinterna faktorer har för engagemang inom Idrottslyftet: Förening 1. En förening som haft idrottslyftsmedel och befinner sig i en kommun där det hamnat mycket idrottslyftsmedel per invånare. Förening 2. En förening som inte haft idrottslyftsmedel och befinner sig i en kommun där det hamnat mycket idrottslyftsmedel per invånare. Förening 3. En förening som haft idrottslyftsmedel och befinner sig i en kommun där det hamnat lite idrottslyftsmedel per invånare. Förening 4. En förening som inte haft idrottslyftsmedel och befinner sig i en kommun där det hamnat lite idrottslyftsmedel per invånare. Vid närmare analys visade det sig att föreningarna 2, 3 och 4 hade flera gemensamma kännetecken. Föreningarna hade ideellt arbetande styrelser utan direkta specialkompetenser. De bars upp av ett fåtal personer vilka agerade som styrelseledamöter, ledare och eldsjälar på en och samma gång. Ingen av föreningarna hade avlönad personal, bortsett från enstaka tränararvoden. Samtliga uttryckte också svårigheter att engagera ideella krafter som kan bidra till vidareutveckling av verksamheten. De personella resurserna var hårt ansträngda och ägnades nästintill uteslutande åt att bedriva föreningens basverksamhet. De hade i princip inga inkomster annat än de som medlemmarna genererade genom medlems-, träningsoch tävlingsavgifter. Resurserna för utvecklingsarbete var kraftigt begränsade, särskilt ifråga om personella krafter. Det var dessutom främst ledarbrist och anläggningsbegränsningar som angavs som hinder för verksamhetsutveckling. En av föreningarna hade visserligen bedrivit ett projekt inom Idrottslyftet men utan långvariga effekter och utan försök att upprätthålla verksamheten genom nya ansökningar. Överhuvudtaget menade föreningarna att alla tillgängliga resurser lades på den ordinarie verksamheten och 8 svensk idrottsforskning 1/2012

9 att det därmed saknade både idéer och krafter för att engagera sig i Idrottslyftet. Förening 1 var radikalt annorlunda. Föreningen hade en professionell och specialiserad styrelse, bestående av ledamöter med höga positioner i näringslivet. Föreningen hade anställd strategisk och administrativ personal. Även om föreningen hade tillgång till ideella krafter var de inte beroende av dem samma utsträckning som de övriga tre föreningarna. Tillgången till anställd personal fick även till följd att föreningen kunde bedriva ett kontinuerligt och strategiskt utvecklingsarbete. Vidare ägde föreningen sin egen anläggning vilket skapade ett ekonomiskt överskott. De tillämpade även riskspridning genom att bedriva en rad olikartade verksamheter. Föreningen var djupt involverad i Idrottslyftet och hade fått mycket medel därifrån. För att ha möjlighet att engagera sig inom en satsning som Idrottslyftet är det alltså viktigt att det finns resurser i föreningarna, inte minst på ledarsidan. Därmed blir slutsatsen att Idrottslyftet är mest anpassat för de föreningar som redan kommit en bit på väg i sitt utvecklingsarbete. För de klubbar som har idéer och kraft att arbeta med dem har satsningen skapat möjlighet att realisera olika former av projekt och förändringsinsatser och därmed förstärka en redan positiv utvecklingsprocess. Men för föreningar som kämpar med att få tid och ork till den ordinarie verksamheten, och som kanske är i störst behov av stöd, har satsningen inte inneburit en lika stor möjlighet (Figur 3). Vi har sett flera exempel på institutionaliserat agerande i den här studien. RF har fördelat idrottslyftsmedlen till specialidrottsförbunden i enlighet med principer som skapades i Handslaget, och för dem har de säkerligen framstått som högst rättvisa och naturliga. Men på lokal nivå framstår idrottslyftet inte alltid lika självklart. Flera föreningar har vittnat om, inte bara svårigheterna med att engagera sig inom idrottslyftet, utan också att ens se engagemang inom satsningen som någonting görbart. De upplevda hindren, har medfört att de inte ens uppfattat satsningen som någonting för dem där det främsta och största hindret som identifierats är bristen på personella resurser för utvecklingsarbete. Studien har också pekat på att detta spårbundna (8) agerande inte enbart bestämts av förhållanden inom den enskilda föreningen. Det är också beroende av det externa sociala, geografiska och demografiska sammanhang som den befinner sig i och är en del av. Idrottslyftets övergripande konstruktion och strategiska upplägg har i stor utsträckning borgat för accelererad takt men i samma riktning. Det har resulterat i att stor har getts ökad möjlighet att bli större. Frågan är dock varför RF inte har utnyttjat möjligheten till att byta riktning, att bryta mot den intrampade stigens självklarhet, för att därigenom våga försöka åstadkomma något radikalt annorlunda och kanske även locka nya ungdomsgrupper till idrotten? Referenser 1. Norberg, Johan R. Idrottens föränderliga samhällsnytta. Kommande Åkesson, Joakim. Var hamnade handslagspengarna? Putnam, Robert D. Den fungerande demokratin Rothstein, Bo. Sociala fällor och tillitens problem s Vedung, Evert. Utvärdering i politik och förvaltning s Regeringen. Sveriges Riksidrottsförbunds disposition av medel från AB Svenska Spel Berger, Peter L. m.fl. The social construction of reality s Steinmo, Sven. Historical Institutionalism. I Della Porta m.fl. Approaches and Methodologies in the Social Sciences s Kontakt joakim.akesson@mah.se johan.norberg@mah.se Den intrampade stigens självklarhet Inom samhällsvetenskaplig teoribildning är institutionalisering ett vanligt begrepp. Det används för att förstå hur och varför människor utvecklar vanor och rutiner. Som exempel har Peter L. Berger och Thomas Luckmann diskuterat hur kontinuerligt mänskligt agerande tenderar att institutionaliseras. Rationaliteten bakom mycket mänskligt agerande är ofta att man gör som man alltid har gjort, vilket tenderar att osynliggöra alternativa handlingsmöjligheter. Även om förändring således hela tiden äger rum tenderar den att gå i samma riktning (7). Utvecklingsarbete Resurs-överskott Grundläggande behov Figur 3. Utvecklingspyramid, där det grundläggande behovet måste tillgodoses innan det går att ta nästa steg uppåt i pyramiden. 1/2012 svensk idrottsforskning 9

10 Idrott för alla Ur nyanlända barns perspektiv Barn som just kommit till Sverige har det inte alltid lätt att komma in i föreningslivet, även de vill vara med. Olika hinder måste övervinnas. Här ger Geoff, Mustafa, Kim, Annia, Maia och Saga sina bilder av hur de ser på idrotten i Sverige. Krister Hertting Lektor i lärande Luleå tekniska universitet Institutionen för konst, kommunikation och lärande Inger Karlefors Lektor i pedagogik Umeå universitet Pedagogiska institutionen D e n o r g a n i s e r a d e i d r o t t e n i Sverige ska vara en öppen arena för alla, men alla medborgare deltar inte i idrottsverksamhet. Verksamheten har två olika mål, tävlingsfostran och föreningsfostran (2). Dels en fostran till tävlingsidrottare, dels till goda föreningsmedlemmar enligt svensk folkrörelsetradition. Det tycks dock finnas en snedrekrytering som uttrycks genom att pojkar idrottar mer än flickor och att rika idrottar mer än fattiga (2). Det gäller såväl svenskfödda som invandrade barn och ungdomar. Barn och ungdomar med invandrarbakgrund är underrepresenterade i föreningslivet (3) särskilt flickor (4,5). Idrottsrörelsens idéprogram Idrotten vill uttrycker en ambition att invandrade barn och ungdomar ska ha möjlighet att delta i idrott. Idrotten ska aktivt arbeta för att barn och ungdomar med invandrarbakgrund kommer med i idrottens föreningsverksamhet (1). Idrotten som integrationsarena Aktiviteter inom den svenska idrottsrörelsen har under ett drygt sekel växt till att bli den vanligaste fritidssysselsättningen för barn och ungdomar. Den utveckling och framgång som den organiserade idrotten har genomgått under de senaste decennierna har enligt pedagogen Lars- Magnus Engström begränsat den oorganiserade, spontana idrotten (6). Han menar dock att den nu växer igen, men i andra former. Folkrörelsebakgrunden och det ideella engagemanget gör att idrott också engagerar många föräldrar och därför borde kunna fungera som en viktig mötesplats mellan nyanlända och redan etablerade medborgare. Genom idrotten kan nyanlända lättare involveras och få kontakter i det nya hemlandet. Ett ömsesidigt utbyte skulle vara möjligt och invandrande barn och ungdomar som kommer till idrotten skulle då inte bara anpassas till den svenska modellen, utan även vara med att omforma och utveckla den (7). Men bilden av den organiserade idrottens betydelse för invandrares integration är inte entydig. Idrottsrörelsen har svårt att attrahera alla medborgare, där socioekonomi, kön, kultur och etnicitet är begränsande faktorer, och verksamheten tycks oftare styras av idrottens behov än av de idrottandes intressen (2,8,9). Den organiserade idrotten tycks ha svårt att vara receptiv mot den kulturella mångfald som invandrade barn och ungdomar representerar. Forskaren Kristin Walseth använder begreppen bridging och bonding när hon diskuterar och beskriver idrottsutövandets betydelse för kontakt och kommunikation mellan idrottsdeltagare (10). Bridging innebär att lära känna människor som är annorlunda än en själv, till exempel människor med annan kulturell och etnisk bakgrund. Bonding innebär att behålla relationen med kamrater med samma bakgrund som man själv. Walseths studie visar att de flesta nya relationer i en idrottsklubb är ganska ytliga, men även om de är ytliga kan de ha betydelse för att lära känna lagkamraternas bakgrund, normer och värderingar. Bonding är vanligt inom idrottsverksamhet där individer som har känt varandra länge finns i samma idrott. Det är inte lätt komma in i den idrottsgemenskapen, vilket kan leda till utanförskap (11,12). Idrott och identitetsarbete Relationen mellan kultur och identitet har avgörande betydelse för om individen väljer att delta i en verksamhet eller inte (5). En 10 svensk idrottsforskning 1/2012

11 individs identitet har formats av den uppväxt och den kultur man växt upp i. Forskaren Fazal Rizvi menar att skapandet av kulturer och identiteter är en mångfacetterad och rörlig process där identiteter och sociala sammanhang både formar och formas av varandra (13). Walseth använder termen identity work för att betona att identiteten är något som individen måste arbeta med (14). I spänningsfältet mellan den egna kulturen och den nya, blir identiteten ifrågasatt och resultatet kan bli ett ställningstagande om att delta i idrott eller inte. De flesta studier som har beskrivit de invandrade barnens och ungdomarnas föreställningar och erfarenheter av den organiserade idrotten har riktat sig mot ungdomar, som redan är eller har varit involverade i idrottsrörelsen. I den här studien vill vi ta fasta på de bilder och föreställningar om idrott som barn har med sig till Sverige och hur barnen ser på idrott som fritidssysselsättning i den form den har i Sverige. Barns bilder av idrott i Sverige Studien genomfördes på en skola för integration i en svensk kommun, där alla nyanlända barn påbörjar sin skolgång med fokus på språkinlärning. När barnen anses mogna slussas de över till den ordinarie skolgången. Tiden vid integrationsskolan är cirka sex månader till två år, beroende på ålder och bakgrund. Målgruppen i studien var barn mellan år. Studien genomfördes i två steg. I det första steget inbjöd vi 20 barn (två grupper om tio barn) att rita teckningar. Instruktionen var att rita en bild om en upplevelse av idrott i hemlandet. Många av barnen hade vid det tillfället precis anlänt till Sverige. I samband med det fördes enklare informella samtal med barnen för att få en större förståelse för deras tankar (15). I nästa steg, åtta månader senare, deltog sex barn i intervjuer om sina erfarenheter och önskningar om idrott i Sverige. Dessa barn presenteras närmare i den här artikeln. I analysen av teckningsstudien framträdde tre teman: idrotten som formell arena, idrotten som informell arena och idrotten som åskådararena. Urvalet av barnen är gjort utifrån dessa teman. Geoff kom hit från Indonesien tillsammans med sin pappa. Mamma är kvar i Indonesien. Hans teckning visar barn som spelar fotboll, men också en annan lek jampering. Det träd som finns på teckningen symboliserar leken. Den går till så att barnen klättrar upp i ett träd med oljad stam och hämtar saker som hänger i trädet. När han spelade fotboll i Indonesien var det mest på lek tillsammans med kompisar, men han har också spelat organiserat med tränare. Här i Sverige vill Geoff spela fotboll i ett fotbollslag på sin fritid och har också Barnen i studien har olika erfarenheter av organiserad idrott. Kulturella skillnader finns och även en könsskillnad. Två flickor kan inte delta på grund av att bland annat klädseln sätter stopp för det. Barnen på bilden har inget att göra med de barn som nämns i artikeln. 1/2012 svensk idrottsforskning 11

12 haft kontakt med en klubb där hans kompis spelar. Han fick dock inte börja direkt utan han behöver träna mer först. Det skulle betyda väldigt mycket för honom om han blev antagen till laget. Fotbollen i Sverige är annorlunda än den i Indonesien menar Geoff. I Sverige behöver man kunna passa mer än i Indonesien, där sparkade man hårt. Geoff tycker att skolan är roligare än fritiden för där har han sina kompisar, och han är medveten om att skolan är viktig och att han måste lära sig mer. Mustafa kommer från Burma, men bodde senast i Thailand. I Burma lekte han fotboll med sina kompisar men spelade inte organiserat. Mustafa tränar sedan en tid tillbaka två gånger i veckan med ett fotbollslag i Sverige och vill bli fotbollsproffs. Han menar att han har kompisar i laget under träningar och matcher, men umgås inte med de andra spelarna i laget efter träningen. Då umgås han i stället med sina klasskompisar från språkskolan. Han har ibland svårt att följa med och förstå det tränarna säger på svenska och tycker det är svårt att fråga. Ibland frågar han en lagkompis. Han tycker att det vore bra om tränarna pratade långsammare, då skulle det vara lättare för honom att förstå. Han försöker titta på övningarna och skapa sig en förståelse för hur de ska utföras. Han skulle gärna ha med sig de andra kompisarna från språkskolan på träningen, det skulle göra honom mer trygg. När han inte är i skolan eller på träning så försöker han lära sig svenska och läser andra läxor. Kim är från Kina har bott sex månader i Sverige. Han tycker mycket om att spela pingis. Han spelade mycket med sin pappa i en park i Kina, men han har inte spelat pingis sedan han kom till Sverige. Nu spelar han gitarr och dator på sin fritid. Han skriver, målar och läser nyheter. Han träffar inga kompisar på fritiden, utan gör många saker för sig själv. Kim tycker om att simma och han skulle gärna spela tennis på sin fritid. Han skulle gärna vilja komma i kontakt med en idrottsförening, i pingis eller tennis. Men han vet inte hur man gör. Hans pappa kan inte heller så pass bra svenska att han kan hjälpa till. Annia kommer från Somalia. Hon är 11 år går i 4-5-6:an. Hon har sjal runt huvudet och lång kjol. Hon har sju systrar och två bröder. Efter skolan leker hon ofta med sina syskon ute. De jagar varandra, kastar snöboll och pratar somaliska. I Somalia lekte de andra lekar, för där fanns ingen snö att göra snöbollar av. Hon har ingen erfarenhet av idrott från Somalia och hon kan inte vara med på den idrottsundervisning där man måste ha lite kläder på sig. Då säger hon att hon är sjuk. När de springer så är hon med och på redskapsbana. På fritiden när hon inte leker, gör hon läxor. Svenska och matematik nämner hon särskilt. Det finns ingen idrott som hon skulle vilja hålla på med. Maia är en allvarlig lite blyg tjej på 12 år. Hon har en bror som är 14 år. I Thailand spelade hon fotboll. De spelade 11-mannafotboll och hon spelade center. Det var roligt att spela fotboll, men ibland kunde det bli för allvarligt. I Sverige spelar hon tennis på tv:n. Det är roligt, men hon skulle gärna lära sig tennis på riktigt, men hon vet inte hur det skulle gå till. Hon spelar också bordtennis och badminton på tv:n. Basket, som det finns mycket av i staden och på hennes skola, tycker hon inte om. Hon har fått bollen i huvudet och det gör ont, så basket vill hon inte spela. Badminton skulle hon helst vilja spela och gärna med andra tjejer. I Sverige spelar hon fotboll en gång i veckan med skolan. På idrottslektionerna spelar de badminton, basket och springer. Maia kan inte simma, men är med på simlektionerna. Hon går dock inte på badhuset själv med sin bror eller med familjen för att träna. Saga är 12 år är en charmig, glad och öppen tjej som kommer från Afghanistan. Hon har en syster och tre bröder, så de är sju i familjen. I Afghanistan har hon en vit häst, hund, får och kor, som hon lämnade där. Om hon reser tillbaka dit kan de krama henne säger hon med längtan i rösten. Saga ritade fyra barn som spelar basket. Det är hon själv och hennes klasskompisar. Maia, som inte tycker om basket, är en av dem. De spelar basket på skolgården och då de har olika språk så talar de svenska med varandra. I Afghanistan spelade hon fotboll, lekte, hoppade hopprep och lekte kurragömma. Pojkar och flickor lekte tillsam- 12 svensk idrottsforskning 1/2012

13 mans. Saga gör inget särskilt efter skolan. Hon är hemma och läser, övar till något prov eller spelar dator. Hon vill inte vara med i någon klubb och spela basket för nu är det ju snö ute. Men inne vill hon inte heller spela, för det är för många pojkar som gör det. Hon behöver också vara hemma och passa sina småsyskon när mamma och pappa arbetar. Hon har inga svenska kompisar, men skulle gärna vilja ha några. Saga är så duktig på att simma så hon ska börja lära sig simma ryggsim. Om någon skulle be henne komma och spela i sitt basketlag skulle hon följa med (åtminstone med intervjuaren): Jag kommer med dig alltid, säger hon. Ska hon vara med i någon klubb vill hon ha någon kompis med sig eller någon som hon känner. Svårt att få kontakt med idrotten Den preliminära analysen av intervjuerna visar på intressanta mönster. Utgångspunkten för analysen var alltså de teman som framkom vid teckningsstudien: idrotten som formell arena, idrotten som informell arena och idrotten som åskådararena. Vid intervjuerna framkom att alla utom en pojke fanns på åskådararenan, men flera av barnen ville in på den formella idrottsarenan. Att inte veta hur man kommer i kontakt med en idrottsklubb, att inte vara bra nog eller att vilja ha någon som räcker ut handen och säger Kom med, var tre skäl till att barnen befann sig på åskådararenan i Sverige. Barnen har också olika erfarenheter av organiserad idrott beroende på vilket land de kommer ifrån. Medan Kim, Maia och i viss mån Geoff har erfarenhet av organiserade idrottsaktiviteter (det ingår i deras identitet) så har de andra barnen inte den erfarenheten. Förutom att idrottserfarenhet kan bero på en kulturell skillnad, kan vi ana att det också finns en könsskillnad. Två av flickorna kan inte delta i organiserad idrott på grund av klädseln, att pojkar är där eller att de behöver ta ansvar för familjen. Familjeförhållanden tycks också ha en betydelse. Med många syskon att leka med ligger den informella aktiviteten närmre identiteten än den formella. Mustafa är den enda som tagit sig in i den organiserade svenska idrotten. En förståelse av hans berättelse är att han kommit till det Walseth benämner bridging, men han har fortfarande en bit kvar till bonding. De preliminära resultaten visar att barnens ankomst till en ny kultur gör att det blir förskjutningar mellan aktivitetsarenorna. Olika hinder måste övervinnas för att barnen ska kunna delta i idrottsverksamheten. De flesta barnen i studien hamnar på åskådararenan och den informella arenan när de kommer till Sverige, men det finns en önskan att ta sig till den formella arenan. Trots politiska intentioner om en idrott för alla finns det svårigheter för barnen att komma i kontakt med idrotten som formell arena vid ankomsten till Sverige, och även när kontakten är tagen är det inte självklart att få vara med. Vi har i tidigare studier sett att barn som rör sig i flera kulturella sammanhang och utvecklar vad man skulle kunna betrakta som dubbla identiteter att hantera, kan göra detta till något positivt och en stolt del av den man är (16). Kan idrotten hjälpa till att skapa utrymme för den stoltheten och bli en positiv byggsten i skapandet av en identitet i det nya hemlandet? Som forskaren Tomas Peterson lyfter fram finns möjligheten att invandrade barn och ungdomar inte enbart formas av den svenska idrottsrörelsen, utan att de också är med och utvecklar och omformar den (8). Idrotten har en lång tradition av internationella och globala möten. Men idrotten verkar också lokalt. För oss i Sverige är det en utmaning att få vårt svenska system att på ett naturligt sätt möta de globala rörelser som är ett faktum i dagens samhälle. För att möta barn och ungdomar som kommer hit från andra kulturer sätts högre krav på förståelse, känslighet och flexibilitet hos den svenska idrottsrörelsen och dess föreningar. Genom förståelsen, känsligheten och flexibiliteten kan idrottsrörelsen närma sig de bilder som barn från olika kulturer har av idrott, och någonstans smälta samman med dessa. Det skulle vara till gagn för både idrotten och alla barn som vill vara en del av idrottsrörelsen. Vi hoppas få möjlighet att genomföra en studie inom ett par år, när barnen hunnit etablera sig i sina lokala skolor och sina lokala sammanhang och vidare studera hur dessa barns förhållande till den svenska idrottsrörelsen har utvecklats. Referenser 1. Idrotten vill. Riksidrottsförbundet Peterson, T. SOU 2008:59. Föreningsfostran och tävlingsfostran Norberg, J. R. Idrott och integration. En kunskapsöversikt. Riksidrottsförbundet Idrott och integration en statistisk undersökning. Riksidrottsförbundet Strandbu, Å. Identity, embodied culture and physical exercis: Stories from Muslim girls in Oslo with immigrant back grounds Young :27. pp Engström, L-M. Svensk idrottsforskning : Peterson, T. Idrotten som integrationsarena? I: Att möta främlingar. G. Rydstad & S. Lundberg (red). Arkiv Walseth, K. En problematisering av idretten som arena för integrasjon av etniske minoriteter. org. 27 januari Lundvall, S. Handslagsrapport 2007:13. Riksidrottsförbundet Walseth, K. Sport, Education and Society , 1: Elling, A & Knoppers, A. J Youth and Adolescence , 3: Cortis, N. Australian J Social Issues , 1: Rizvi, F. Discourse: Studies in the Cultural Politics of Education , 3: Walseth, K. Young Muslim Women and Sport: The Impact of Identity Work Karlefors, I. & Hertting, K. Svensk Idrottsforskning , 2: Hertting, K., Alerby, E. Int J Learning : Kontakt Krister.hertting@ltu.se Inger.karlefors@ltu.se 1/2012 svensk idrottsforskning 13

14 Ledare osäkra om barns rättigheter Hur ser ledare på barns rättigheter? Svaren från närmare 200 ledare visar att många är ovana att resonera i termer av att idrottande barn har rättigheter och att kunskapen om barnkonventionens innehåll är låg. Karin Redelius Docent i pedagogik Gymnastik- och idrottshögskolan S v e r i g e s r e g e r i n g har bestämt att all barn- och ungdomsverksamhet som får statligt stöd ska bedrivas ur ett barnrättsperspektiv (1). Ett sådant perspektiv utgår från FN:s konvention om barnets rättigheter, den så kallade barnkonventionen. Känner barn- och ungdomsledare till det regeringsbeslutet? Har de kunskap om vad det innebär att ta utgångspunkt i ett barnrättsperspektiv? Och vilka rättigheter anser ledare att idrottande barn har? De här frågorna behandlas i studien Idrottsledarna och barnkonventionen (2). Syftet med undersökningen var att studera idrottsledares syn på idrottande barns rättigheter, med särskilt fokus på barns rätt till delaktighet och att få komma i främsta rummet. Frågeställningarna rör ledares syn på vilka rättigheter och skyldigheter idrottande barn har, vad barn kan vara delaktiga i och bestämma över, vad det innebär att utgå från barnets bästa, och vilket barns bästa som avses. I den här artikeln är fokus särskilt riktat mot den första frågan: Vilka rättigheter och skyldigheter anser ledare att idrottande barn har? Barnkonventionen utgör den fond mot vilken resultaten tolkas och det är också konventions definition av barn, alla människor under 18 år, som används i studien (3). Idrotten vill inte bindande Regeringen är alltså tydlig med att idrott för unga ska utgå från barnkonventionen, men vad anser idrottsrörelsen? På Riksidrottsförbundets stämma år 2009 beslutades att utformningen av all barn- och ungdomsidrott ska utgå från barnkonventionen, och att så ska föras in i idéprogrammet Idrotten vill. Skrivelsen inleder nu de riktlinjer och rekommendationer som sedan programmets tillkomst år 1995 stipulerar hur idrott ska utformas för barn och unga (4). Idrottsrörelsens officiella hållning överensstämmer alltså med regeringens beslut, men idrottsrörelsen består av självständiga förbund och föreningar och även om Idrotten vill utgör ett styrdokument har den ingen bindande funktion. Utvärderingar har också visat att Idrotten vill inte har särskilt stor genomslagskraft på föreningsnivå (5). Hur idrott ska utformas för barn och unga verkar det med andra ord finnas olika och delvis motstridiga uppfattningar om. Det är därför angeläget att studera vilka föreställningar idrottsledare har om barns rättigheter, liksom vilken förståelse ledarna har om vad ett barnrättsperspektiv konkret kan innebära. Det senare är också en förutsättning för att perspektivet ska kunna omsättas i den praktiska idrottsverksamheten, vilket påpekas i regeringens proposition (1). Idrottsledares dubbla uppdrag En utgångspunkt för studien är att ledares handlingsutrymme är beroende av det sammanhang som ledaren ingår i. Med detta menas, enkelt uttryckt, att ledare inte enbart agerar efter eget huvud, utan att deras agerande är betingat av den situation de befinner sig i. I det här fallet utgörs situationen av en idrottslig praktik där det både finns uttalade och outtalade 14 svensk idrottsforskning 1/2012

15 regler för och förväntningar på hur en idrottsledare ska uppträda. Hur en ledare handlar, hur han eller hon utformar och organiserar idrottsverksamheten, är påverkat av ledarens egna kunskaper och Drygt hälften svarade att de inte känner till Idrotten vill. erfarenheter av idrott men också av hur dessa kunskaper och erfarenheter tas emot av omgivningen (6). Den speciella miljö som barn- och ungdomsidrotten utgör är också betingad av det som Tomas Peterson kallar för idrottsledares dubbla uppdrag: dels föreningsfostran, vilket är det uppdrag som kommer från samhället, dels tävlingsfostran, vilket är idrottens eget uppdrag (5). Det förra handlar om att utveckla demokratiska tanke- och handlingsformer och att ge barn och ungdomar möjligheter att idrotta och att vara delaktiga i och ta ansvar för sin egen idrottsutövning. I uppdraget ingår att ta hand om alla dem som vill vara med och att låta var och en utvecklas på sina premisser. Genom att barn och ungdomar får en föreningsfostran uppfylls en del mål som inte nödvändigtvis handlar om idrott, men som är viktiga ut ett samhälleligt perspektiv. Det andra uppdraget däremot, tävlingsfostran, handlar om att uppfylla idrottens mål. Denna fostran innebär att lära de unga att handskas med vinster och förluster, medtävlare och motståndare samt att förbereda barn och ungdomar för att kunna prestera så bra som möjligt i ett idrottsligt tävlingssammanhang. Målet är med andra ord att bli bra i idrott, och i detta fostransuppdrag ingår att ge alla en grenspecifik utbildning och att utveckla barn och ungdomar till duktiga idrottsutövare. Även om förenings- och tävlingsfostran inte behöver utesluta varandra, präglas ledaruppdraget av dessa delvis motstridiga mål. Vilka ledare tillfrågades? Två olika datainsamlingar ligger till grund för studien. Den första består av intervjuer med tolv idrottsledare, åtta män och fyra kvinnor. Ledarna är mellan 22 och 52 år och de verkar som tränare för barn och ungdomar i föreningar i Mälardalen och i Stockholmsområdet. De representerar idrotterna badminton, bordtennis, fotboll, gymnastik, ishockey, karate och konståkning. Ledarna är verksamma i både lagoch individuella idrotter och de representerar både bredd- och mer elitinriktade föreningar. Den andra datainsamlingen består av enkätsvar från 160 ledare. Av dessa är 111 män (70 procent) och 49 kvinnor (30 procent). Den äldsta ledaren är 64 år och den yngsta 15 år. Medelåldern är 33 år. De flesta har varit ledare i minst fem år, men några gjorde sin första säsong. Var femte ledare har varit ledare i tolv år eller mer. Knappt 40 procent har egna barn bland dem de tränar. Åldersspannet på de barn och ungdomar de är ledare för varierar mellan 5 och 18 år. Ledarna representerar ett trettiotal olika idrotter. Få känner till idrottens idéskrift I idrottsrörelsens gemensamma idéskrift Idrotten vill finns de övergripande riktlinjerna för hur barn- och ungdomsidrott ska bedrivas. Dokumentet är ett viktigt styrinstrument, men frågan är vilken kunskap ledarna har om skriften. Drygt hälften (55 procent) av ledarna svarade att de inte känner till Idrotten vill. En fjärdedel sa att de har hört talas om dokumentet och tio procent svarade att de har bläddrat i det. Knappt sju procent (eller elva personer) svarade att de har läst Idrotten vill. Regeringen beslutade relativt nyligen om att enbart den barn- och ungdomsverksamhet som bedrivs i enlighet med ett barnrättsperspektiv ska erhålla statligt stöd. Har beslutet ändå nått fram till verksamma idrottsledare? Av de ledare som besvarade enkäten, anger majoriteten (80 procent) att de inte känner till regeringsbeslutet. I en öppen fråga ombads ledarna ge exempel på vad det kan innebära att utgå från barnkonventionen när man utformar idrott för unga. Drygt 70 procent svarade att de inte visste vad det kan innebära medan resterande andel ledare formulerade olika förslag. Vilka rättigheter har barn? I enkäten ställdes frågan: Har de barn/ ungdomar som du leder några rättighe- 1/2012 svensk idrottsforskning 15

16 Det har stormat ordentligt kring gymnastiksporten den senaste tiden. Tidiga elitsatsningar har kritiserats hårt, inte minst i en artikelserie i Dagens Nyheter. Flera före detta gymnaster har beskrivit träningsklimatet och vittnat om en osund tränarkultur. ter? En stor andel ledare (70 procent) svarade Ja på den frågan. Resterande andel svarade antingen att idrottande barn inte har rättigheter (cirka 10 procent), eller att de åtminstone inte har några som de kan komma på (cirka 20 procent). Ledarna beskrev också med egna ord cirka 150 olika exempel på vad rättigheterna kan bestå av. I stort kan de kategoriseras i sex skilda områden, det vill säga barns rätt: 1. Att delta. 2. Att bli behandlade väl, respekterade och sedda. 3. Att få säga vad de tycker och bli lyssnade på. 4. Att få utvecklas i sin idrott. 5. Att få bestämma (vissa) träningar och övningar. 6. Att ha utbildade, kunniga och engagerade ledare. Svarsbilden var dock inte enhetlig utan kännetecknas istället av stor spridning. Att dessa kategorier går att mejsla ut bland svaren betyder alltså inte att alla ledare gav exempel på samtliga, eller ens på någon, av ovanstående rättigheter. Rätten att få säga sin åsikt och att bli lyssnad på, som är en viktig princip i barnkonventionen, var en av de vanligast förekommande. Ändå var det inte fler än ett tjugotal av de cirka 150 exempel som gavs som handlade om barns rätt att få komma till tals. Rätten att bli respekterad och bemött på ett bra sätt när man idrottar förekom också i ett tjugotal svar. Många av svaren var kortfattade och knapphändigt formulerade, vilket inte är så konstigt med tanke på att frågan skulle besvaras skriftligt i en enkät. Låt oss därför vända blicken mot de ledare som intervjuades och se hur de besvarade frågan om idrottande barns rättigheter. Är rättigheterna självklara? Då frågan ställdes i intervjuerna var det tydligt att många ledare först inte förstod den. En av dem, en konståkningstränare, begrundade frågan länge och sa sedan: Oj, vad svårt [lång paus]. Jag kan ju bara tala om konståkning och där kan jag inte komma på någonting faktiskt. Näe, har du något förslag eller någon ledtråd? Andra ledare behövde också fundera en stund, och uttryckte sig sedan lite tvek- 16 svensk idrottsforskning 1/2012

17 samt, som om det var något lurt med frågan: Ja det ska de väl ha nu är jag inte riktigt säker på var du vill komma? Att det för många var ovanligt att tänka i termer av idrottande barns rättigheter, bekräftades även mot slutet av intervjun. Ledarna ombads då reflektera över om det var något som behandlats i intervjun som de inte tänkt på tidigare. En ledare svarade: Ja, det här med barns rättigheter den hade jag inte ens lagt en tanke på. Jag tror att det lätt blir att man tänker på vad de har för skyldigheter. När du sa rättigheter, då kunde jag inte komma på något. Jag har inte ens funderat kring den frågan alls faktiskt. Och det tror jag inte bara gäller mig. Flera var inne på samma spår, så ledarens fundering ovan stämmer. En tränare hade dock inga svårigheter med att formulera sig. En badmintontränare för tonåringar svarade snabbt: Om de har några rättigheter? Ja jag tvingar de aldrig. De är här på egen fri vilja. Jag säger så här: Jag kan inte tvinga er och jag vill inte tvinga er. Ni får gå hem precis när ni vill, och så får ni komma tillbaka nästa gång. Jag kommer inte att tvinga er, men jag kommer att driva er till saker. Det är mitt jobb. Jag kommer att driva er till utveckling! I ovanstående citat låter det nästan som att barn också har en skyldighet att utvecklas, och frågan är vad ledare anser om barns skyldigheter. Den frågan utgör den andra sidan av myntet och säger indirekt också något om barns rättigheter. Vilka skyldigheter har barn? Både i enkäten och i intervjuerna fick ledarna besvara frågan om idrottande barn har några skyldigheter. När det gäller den frågan redovisas intervjusvaren först. Vi fortsätter därför med den badmintontränare som citerades ovan. När han talar om barns rättigheter, framhåller han att han aldrig tvingar barn. På följdfrågan, som handlar om huruvida barn som idrottar har några skyldigheter, återkommer han till frågan om tvång kontra frihet: Skyldigheterna är att de ska vilja! När de kommer till min träning så måste de vilja vissa saker; de ska vilja driva sin kropp. Det finns inget tvång. Tvånget är att de ska försöka, men det är det enda. [ ]. Det finns inget tvång, jag kan inte tvinga dom till någonting. Men jag kör ju med krav, jag kör med hot, jag kör med alla de saker som alla ledare gör. Att döma av ovanstående utsaga handlar barns skyldigheter om att de måste vilja. Enligt tränaren är det viljan att driva sin kropp hårt och viljan att alltid försöka som räknas, och som det enligt honom är barns skyldighet att leva upp till på träningen. Flera andra ledare talar i intervjuerna om vikten av att vara fokuserad och om att barnen måste göra sitt bästa. Ledarna framhåller att det förvisso är en rättighet för barn att få idrotta, men i samtalen blir det tydligt att när barnen väl är på en träning, då har de också en skyldighet att göra det de är där för, nämligen träna och göra som tränaren säger. En fotbollstränare som har hand om tioåriga flickor, säger: Ibland är de ju ofokuserade, så otroligt ofokuserade och vi tycker att vi lägger ner tid dels på att lägga upp en träning, dels på att vara där och då kan de ju inte hålla på och flamsa, de måste ju lyssna på vad vi säger. När fotbollstränaren uttrycker sig på det viset handlar vikten av koncentration om att barnen ska vara fokuserade för ledarnas skull. Ledarna har ansträngt sig och lägger ner tid, oftast ideell sådan, på sitt uppdrag. Då måste de också få utdelning i form av uppmärksamma barn som beter sig så som ledarna vill och önskar. Vi ska nu närmare granska enkätsvaren. Drygt 20 procent av ledarna menade att idrottande barn inte har några skyldigheter (eller åtminstone inga som de kan komma på). Resterande andel gav med egna ord exempel på vad idrottande barns skyldigheter kan bestå av. Liksom i fallet med rättigheter är det ingen enhetlig svarsbild som tonar fram, utan exemplen är många och av olika karaktär. När ledarna själva ger exempel på skyldigheter kan det låta som följer: Passa tiden, vara tysta när andra pratar, räcka upp handen om de vill säga något, respektera alla i laget. (manlig fotbollstränare) 1/2012 svensk idrottsforskning 17

18 Referenser 1. Regeringens proposition 2008/09:126, Statens stöd till idrotten. 2. Den fullständiga rapporten finns att ladda hem på Riksidrottsförbundets webplats 3. Förenta Nationerna. FN:s konvention om barnets rättigheter Riksidrottsförbundet. Idrotten vill. 1995; Se t.ex. Engström, L-M. m.fl. Idrotten vill. En utvärdering av barn- och ungdomsidrotten, FoU-rapport 2007:1. 6. Säljö, R. Lärande i praktiken: ett sociokulturellt perspektiv Peterson, T. Talangutveckling eller talangavveckling? Elvin, G. Möjligheternas dokument. I För barnets bästa: en antologi om idrott ur ett barnrättsperspektiv. Centrum för idrottsforskning 2011:2. Kontakt karin.redelius@gih.se Vara en god kamrat och engagerad i träningen. (manlig simtränare) Kämpa på träning och match. (manlig handbollstränare) Närvara på träningar och följa programmet. (kvinnlig baskettränare) Komma i tid, höra av sig om de inte kan komma, vara vänliga mot andra. (kvinnlig gymnastiktränare) Hålla tider, vara ordningssam, normala skolregler. (manlig brottningstränare) De enskilt vanligaste skyldigheterna som anges är att komma i tid till träningen respektive att höra av sig om man inte kommer (cirka 25 svar vardera). De framhåller även vikten av att följa överenskomna regler. Och precis som en tränare uttrycker det i sista citatet ovan, så är det i mångt och mycket skolans regler som ledarna anser vara idrottande barns skyldigheter. Rättigheter och skyldigheter En kort sammanfattning av resultaten ger vid handen att skriften Idrotten vill i stort sett är okänd. Åtminstone sett till hur många som de facto anger att de läst skriften, men andemeningen kan naturligtvis vara känd bland ledarna. Merparten av ledarna har inte hört talas om regeringens nya riktlinjer rörande det statliga stödet. En majoritet kan heller inte ge exempel på vad det kan betyda att ha barnkonventionen som utgångspunkt då idrottsverksamhet för barn och unga ska utformas. Dessutom är många ledare ovana att tänka i termer av och att tala om idrottande barns rättigheter. Flera menar att frågan om barns rättigheter sällan berörs inom idrotten, vilket dock inte är detsamma som att barns rättigheter inte tillgodoses i den praktiska idrottsverksamheten. När ledarna ombeds ge exempel på vad rättigheterna kan bestå av, är det inte en enhetlig bild som tonar fram. Det kan både bero på att det finns många rättigheter att framhålla, och att det inte finns någon samstämmig uppfattning bland ledarna om vad idrottande barns rättigheter kan bestå av. Att beskriva idrottande barns skyldigheter, verkar för ledarna te sig något lättare. Frågan om rättigheter och skyldigheter är komplex. Nästan samtliga av de kategorier svar som identifierades som barns rättigheter, går att återfinna som skyldigheter: Barn har rätt att delta i idrott men de har också har skyldighet att träna, komma i tid och att meddela frånvaro. Barn har rätt att bli bemötta väl, respekterade och sedda men de har också skyldighet att ha ett gott uppförande, respektera andra och vara en bra kompis. Barn har rätt att komma med synpunkter och att bli lyssnade på men de har också skyldighet att lyssna på andra, vara tysta när ledarna pratar och att följa instruktioner. Barn har rätt att utvecklas i idrott men de har också skyldighet att ha rätt inställning, vara fokuserade och göra sitt bästa. En tolkning av att idrottande barns rättigheter och skyldigheter framstår som två sidor av samma mynt, går att hänföra till idrottsledares dubbla uppdrag. De har rätt att vara med, känna delaktighet och må bra (föreningsfostran), men de har också en skyldighet att träna så att de utvecklar sina färdigheter och att ha rätt inställning (tävlingsfostran). Barnkonventionen ett stöd! Att barnkonventionen ska vara en utgångspunkt om föreningen ska få statligt stöd, känner alltså få ledare till. Skulle konventionen, om den var mer känd och bearbetad, kunna vara ett stöd då ledarna balanserar mellan att låta alla vara med och att utveckla vinnare? Gunnar Elvin, som arbetar på Barnombudsmannen och som har erfarenhet som idrottsledare, är övertygad om att barnkonventionen är ett användbart redskap (8). Han uppfattar barnkonventionen som möjligheternas dokument, och menar att konventionen inte ska ses som en samling regler utan som ett förhållningssätt. För att vara säker på att man som idrottsledare har ett förhållningssätt där barnets bästa är i fokus, finns det ett par enkla kontrollfrågor som man som ledare kan ställa sig: Varför finns vi som förening? Vem är verksamheten till för? Om man inom föreningen eller enskild ledare på allvar reflekterar över de frågorna, är det svårt att komma fram till något annat svar än att det är utövaren, alltså barnet, som verksamheten är till för. Med ett sådant förhållningssätt blir frågan om idrottande barns rättigheter lätt att besvara. 18 svensk idrottsforskning 1/2012

19 När upphör ledarens sociala ansvar? Så gott som alla barn- och ungdomsledare säger att de tar ett socialt ansvar. Men i konflikten mellan idrottsliga mål och sociala insatser väljer de flesta idrotten. Vad tycker egentligen ideella ledare om idrottens självpåtagna roll som fostrare? D e n o r g a n i s e r a d e i d r o t t e n är ett stort fenomen i det svenska samhället, och det gäller inte minst barn- och ungdomsidrotten. Mer än hälften av alla ungdomar mellan 13 och 20 år tränade eller tävlade i en idrottsförening år 2010 (1). Ungdomsidrotten är viktig, inte bara som ett fritidsintresse, utan också eftersom det finns en förväntan på att idrotten ska fostra de barn och ungdomar som är aktiva i idrottsföreningar samt vara ett socialt stöd för dem som behöver. Barnoch ungdomsidrott handlar alltså inte bara om att leka, träna och tävla, den har också en social dimension. Idén om att idrott kan fostra barn och ungdomar är gammal, den formades under det tidiga 1900-talet, och är fortfarande viktig för idrottsrörelsen (2). Att idrotten är fostrande och tar socialt ansvar ger den legitimitet i det vidare samhället, inte minst gentemot staten. Det finns goda skäl att undersöka denna sociala dimension, hur den uttrycks och hur man uppfattar den inom idrotten. Det är de ideella idrottsledarna som möter och interagerar med barn och ungdomar och det är de som representerar idrottsföreningen. För att undersöka om och hur idrotten har en fostrande funktion är denna grupp viktig. Nästan var tionde vuxen person i Sverige är ideellt engagerad i idrotten, och många av dem i barn- och ungdomsidrotten (3). Därför finns alla typer av människor representerade bland ledarna. Vidare finns det många olika skäl till att bli ledare. Här finns idrottsintresserade, föreningsmänniskor men också föräldrar som blivit engagerade genom sina barn. Idrottsledarna är alltså en viktig men också mycket heterogen grupp. Dessutom är det förbryllande att idrott har uppfattats vara ett sätt att stötta barn och ungdomar. Tävlingsidrott, som denna undersökning ägnar sig åt, karaktäriseras inte av socialt hänsynstagande, tvärtom syftar den till att någon ska vinna. Det finns alltså en spänning mellan tävlingsidrottens prestationsintresse och samhällets förväntan på att idrotten ska fostra som torde påverka hur ideella idrottsledare ser på sitt ledaruppdrag (4). Samtidigt talar idrottens företrädare om hur viktig idrotten är för att barn och ungdomar ska bli ansvarsfulla vuxna. Det finns alltså starka och normativa förväntningar på barn- och ungdomsidrottens fostrande roll som står i stark kontrast till idrottens tävlande. För att veta hur idrottsledare ser på idrottens fostrande roll och vilka sociala insatser de gör fick ideella ledare som var engagerade i föreningar inom Sörmlandsidrotten möjlighet att svara på en enkät. 530 personer valde att svara och deras svar ligger till grund för de resultat som här diskuteras. För att analysera deras svar användes två analysinstrument som hade arbetats fram i en tidigare intervjustudie med idrottsledare (5). Socialt ansvar och idrottsliga mål Det första analysinstrumentet fångar upp att socialt ansvar inte är något enhetligt, utan att det tar sig olika uttryck. För att fånga dem delade vi in sociala insatser i olika formar. I en första form är det att vårda de sociala sammanhang som kommer med att vara ledare, som att skapa gemenskap och laganda. Nästa form är de allmänmänskliga insatser som uppkommer när man möter andra människor, som att trösta den som är ledsen. Därefter följer de Johan von Essen Teologie dr. Avdelningen för forskning om det civila samhället. Ersta Sköndal högskola 1/2012 svensk idrottsforskning 19

20 Gemenskap bland unga vattenpolospelare. Att ha roligt och vara med kompisar är det bästa med idrotten om man frågar barnen. moraliska eller politiska frågor som aktualiseras i laget eller föreningen utan att de är idrottsliga frågor. Man kan exempelvis ta kontakt med sociala myndigheter om någon håller på att hamna snett. Till sist kan den sociala dimensionen avse den funktion som föreningen vill att verksamheten ska fylla i samhället. Den första formen finns med i själva ledarrollen, medan den sista ibland uppfattas vara en politisk fråga som inte har med idrott att göra. Det andra analysinstrumentet fångar den spänning mellan idrottsledarskapets sociala dimension och den idrottsliga som de ideella ledarna måste hantera. Frågan är då om man menar att det råder harmoni eller konflikt mellan idrott och socialt ansvarstagande. En annan fråga är vad man tycker är viktigast, att idrotta eller att ha sociala målsättningar. Betonar man de idrottsliga målsättningarna och harmoni kan man mena att idrott leder till goda sociala värden, som exempelvis gemenskap. Betonar man de sociala dimensionerna och harmoni kan man anse att ett gott socialt sammanhang leder till goda idrottsliga resultat. Betonar man den idrottsliga dimensionen och konflikt menar man att sociala målsättningar inte får störa idrottsliga målsättningar. Betonar man den sociala dimensionen och konflikt menar man att det är problematiskt att strävan efter idrottsliga resultat kan leda till sociala problem. Ideella ledares sociala insatser Bland de idrottsledare som svarade på enkäten finns alla typer, men de flesta är medelålders föräldrar som är tämligen väl förankrade på arbetsmarknaden och som i liknande utsträckning som befolkningen i övrigt har en eftergymnasialutbildning. De fick frågor om varför de blev ledare, vad de gör för sociala insatser och varför de gör sådana, hur långt de menar att deras ansvar sträcker sig och hur de ser på förhållandet mellan idrott och sociala insatser. Deras svar visade att idrottsledarskapets sociala dimension har olika former som rör sig från idrottsledarskapets sociala sida, som är en aspekt av den sociala 20 svensk idrottsforskning 1/2012