ATT TA ETT LIV. Att ta ett liv IN.indd :34

Transkript

1 Att ta ett liv IN.indd :34

2 FALLET KAJ LINNA KALAMARKSMORDET STEFAN LISINSKI Att ta ett liv IN.indd :34

3 FORORD 7 INLEDNING 13 DEL I: 21 DEL II: DE LANGA AREN 83 DEL III: ETT NYTT LIV 185 NAMN 227 TACK 229 Att ta ett liv IN.indd :34

4 inledning Sune Lindberg tänkte att slutet var nära. Han låg blodig på köksgolvet, med fötterna bundna. Snörena runt handlederna hade han lyckats lirka upp, men han var ändå för svag för att ta sig någonstans. När han försökte resa sig gick det runt i huvudet och han spydde. Det var fredag. Sune hade legat där på golvet i nästan två dygn. Eftersom han inte lyckades nå vattenkranen kändes det som att han var på väg att torka ut. Men det var inte det värsta. Sune var 57 år gammal och hade alltid levt tillsammans med sin två år äldre bror Roger. Sedan tio år tillbaka var han också helt beroende av brodern efter att en stroke lämnat honom förlamad i halva kroppen. När Sune och Roger hade kommit hem på onsdagskvällen hade Roger gått ut till ladugården. Sedan dess hade han inte återvänt. Den maskerade mannen som hade överfallit och bundit Sune hade visat upp en blodig påk innan han gav sig på honom. Det var nog Rogers blod, tänkte Sune. Då öppnades dörren. Det var Maria från hemtjänsten som hade kommit för att se hur det stod till med bröderna. Hon hade åkt från samhället Roknäs, som låg en dryg halvmil bort, till deras ensliga gård i Kalamark. Det hade gått några dygn 13 Att ta ett liv IN.indd :34

5 sedan hemtjänsten senast haft kontakt med Sune och Roger och deras trygghetslarm hade gått. Orsaken kunde vara att batteriet var på väg att ta slut, men för säkerhets skull körde Maria ändå till Kalamark för att se om allt var som det skulle. När hon upptäckte att matpaketet som hemtjänsten levererat dagen före stod kvar på förstutrappan började hon ana oråd. Dörren var låst, men hon kunde höra att någon jämrade sig därinne. När hon tittade in genom köksfönstret såg hon Sune på golvet. Hon hittade nycklarna till huset på gårdsplanen, slängda intill en spark, och tog sig in. Sune var omtöcknad. Han talade hela tiden om att Roger nog var ihjälslagen. Maria klippte genast av snörena runt hans fötter. Efter att ha larmat ambulans ringde hon sin kollega Carina som snabbt tog sig till platsen. Sune var svag men bad Carina att leta efter Roger. Han är nog i fuse, sa han. Fuse är pitemål och betyder ladugård. Carina sneddade över gårdsplanen, men hejdade sig i sista stund. Det här borde hon inte göra ensam. När ambulansen kom fick Sune hjälp upp på en stol och ett glas vatten. Än en gång frågade han efter sin bror. Nu tog Carina med sig en av ambulansförarna och gick ut. Inne i den trånga ladugården luktade det starkt från getterna och hönsen, men det var helt tyst. Djuren gav inte ifrån sig ett ljud. Det var som att de förstod att något var galet. Längst in, nära kaninburarna, såg Carina en stor hög med bråte på golvet. Underst i högen stack ett par stövlar fram. Carina förstod direkt. Det var Roger. Alla mord är otäcka, men mordet på Roger Lindberg skulle komma att få även erfarna poliser att bli särskilt illa till mods. 14 Att ta ett liv IN.indd :34

6 FALLET KAJ LINNA & KALAMARKSMORDET Det var som om mördaren, eller mördarna, hade velat ta livet av honom flera gånger om. Först hade han blivit slagen. Minst åtta hårda slag hade träffat i bakhuvudet, på exakt samma ställe. Roger Lindberg måste ha legat still, medan mördaren fortsatte att slå. Sedan hade kroppen bundits med balsnören och tejpats hårt över ansikte, armar och ben. Som om inte det var nog hade ansiktet också täckts med en regnrock, varpå mördaren sedan staplat säckar med hönsfoder över kroppen. Varje säck vägde 30 kilo. Högst upp hade en skottkärra placerats. Den fyllde inte någon funktion mer än att den gav en extra obehaglig känsla. Rånmordet i Kalamark inträffade på kvällen onsdagen den 14 april Det blev en stor nyhet i Norrbotten. Själv arbetade jag sedan några år tillbaka som rättsreporter på Dagens Nyheter i Stockholm. Min uppgift var att följa de viktigaste och mest uppmärksammade brotten i Sverige. Men Kalamarksmordet gick mig helt förbi. Jag skrev inte en rad om saken medan brottsutredningen pågick. Dagens Nyheter berättade kortfattat att en misstänkt 41-årig man var efterlyst och så småningom att han greps i Swansea i Wales och transporterades tillbaka till Norrbotten. När hovrättens dom kom fick våra läsare veta att mannen dömdes mot sitt nekande till livstids fängelse och att det helt saknades teknisk bevisning mot honom. Hovrätten konstaterar, liksom tingsrätten, att bevisningen är så stark att det inte finns några tvivel om att han är gärningsmannen, hette det i artikeln. Efter att Högsta domstolen valt att inte pröva målet stod det klart att rånmordet i Kalamark var avslutat och uppklarat. 15 Att ta ett liv IN.indd :34

7 Mördaren hade fått sitt straff. En farlig man hade låsts in på livstid och allmänheten kunde andas ut. Strax före jul 2005 satt jag på Dagens Nyheters redaktion och arbetade på ett reportage om människosmuggling från Kina när telefonen ringde. Hej, min bror är oskyldigt dömd till livstids fängelse, sa en kvinna. Skulle du vilja titta på hans fall? Någon tror kanske att man som journalist hoppar högt av glädje när man får ett sådant samtal. Så är det inte. De flesta journalister skulle nog reagera som jag gjorde, med stor skepsis och en del trötthet. Vi som skriver om brott och straff får ofta liknande samtal, från dömda eller deras anhöriga. I allmänhet är tipsen värdelösa. Den orättvisa behandling de klagar på visar sig oftast vara fullt rimlig vid en närmare granskning. Eller också handlar de påstådda rättsövergreppen om någon sorts juridiskt finlir som en journalist inte nödvändigtvis behöver lägga så mycket krut på. En gång ringde en man och berättade att han var felaktigt dömd för mord på sin hustru. Felet, enligt mannen, bestod i att han borde ha blivit dömd för grov misshandel och grovt vållande till annans död. Det var ju inte meningen att hustrun skulle dö, förklarade han. Ett annat samtal var särskilt bisarrt. Mannen i luren var dömd till livstids fängelse för att ha mördat och styckat sin sambo, medan deras barn låg och sov i rummet bredvid. Allt detta hade han visserligen gjort, förklarade mannen. Men domstolen hade inte tagit hänsyn till att hans sambo hade burit sig illa åt. Hon hade hotat att lämna honom och ta barnen med sig. Den gången blev det ingen artikel. 16 Att ta ett liv IN.indd :34

8 FALLET KAJ LINNA & KALAMARKSMORDET Nu förklarade jag för kvinnan i telefonen att det givetvis var väldigt illa om hennes bror var oskyldigt dömd till lagens strängaste straff, men för att jag skulle kunna skriva om saken var jag tvungen att bli fullständigt övertygad om att domen verkligen var fel. Du kommer att bli övertygad, svarade hon. Jag blev lite intresserad. Till och från hade jag sett fall där rättsväsendets förutfattade meningar verkade gå före konkreta bevis. Kanske är vi inte alltid lika inför lagen, hade jag tänkt ibland. Den som avviker från vad samhället anser vara normalt kan kanske dömas just därför. Sådana fall är förstås mycket viktiga att berätta om. Samtidigt hade jag en hygglig uppfattning om hur rättssystemet fungerar i Sverige. Åklagaren väcker åtal som prövas i domstol, först i tingsrätten, sedan i hovrätten och ibland ända upp i Högsta domstolen. När målet prövats i alla instanser gäller den så kallade orubblighetsprincipen. En dom som vunnit laga kraft ska stå fast. Den ska vara ett avslut för alla inblandade och inte kunna prövas om och om igen. Därför är det näst intill omöjligt för en dömd att få en ny chans. Tanken är på många sätt vettig, om domstolarna har gjort ett noggrant och självständigt arbete. Om de inte har gjort det är det värre, särskilt när hårda straff har dömts ut. Och här handlade det alltså om det allra strängaste straffet, livstid. Jag såg därför framför mig vad som skulle hända. Även om jag kom fram till att kvinnans bror var oskyldig skulle det inte spela någon roll. Han hade haft sin chans i rättegångarna som varit och skulle med största sannolikhet inte få en chans till. Det spelar faktiskt ingen roll om domarna som dömde hade tänkt galet, så länge de gjorde det på ett formellt korrekt sätt. 17 Att ta ett liv IN.indd :34

9 Dagens Nyheter är Sveriges största morgontidning, men varken jag eller tidningen har makt att ändra en dom, hur felaktig den än är. Det försökte jag förklara för kvinnan, som heter Carita Postma. Du måste förstå att det är väldigt, väldigt, svårt att riva upp en dom, sa jag. Carita bad mig ändå att sätta mig in i fallet och jag lovade lite motvilligt att i alla fall fundera på saken. Hon skulle skicka domar och utredningsmaterial. Förresten, vad heter din bror? frågade jag. Kaj Linna, sa hon. Han är dömd för rånmordet i Kalamark i fjol. Det var så det började för mig. Om jag då, vid juletid 2005, hade förstått att jag skulle arbeta med detta fall i mer än elva år hade jag förmodligen gett upp direkt. Det är faktiskt ännu svårare att riva upp en dom än vad jag sa till Carita. Det var tur att jag inte förstod det. 18 Att ta ett liv IN.indd :34