3. HÄSTVINDAR VID GRUVAN...

Transkript

1

2 Sammanfattning Vid 1500-talets början var Falu Koppargruva en mycket primitiv gruva utan avancerade tekniker. Men mellan 1545 och 1620 infördes hästvindar ( ), pipepungskonst ( ), seriekopplade pumpsättningar och vattendrivna spel ( ) vid gruvan, tekniker som kom att bana väg för gruvans storhetstid och som delvis var i drift ända in på 1900-talet. Syftet med detta arbete är att förklara varför, den för 1500-talets Sverige så centrala gruvan Falu koppargruva, genomgick så snabb teknisk förändring mellan åren 1545 och I 1500-talets agrara Sverige skedde förändringar mycket långsamt om de skedde alls och framställning av ädelmetaller ur själva berget måste ha varit mycket märkvärdigare än vi kan föreställa oss. I denna förkapitalistiska ekonomi var statens prestige och makt viktigare än pengar och symbolvärdet i en koppargruva och i kopparframställningen var mycket stort. Att Gustav Vasa inte lade sig i gruvdriften förrän efter 20 år vid makten, när gruvan gått dåligt i årtionden och varit lamslagen totalt i två år hävdar jag kan ha berott på synsättet att det viktiga inte var hur mycket koppar man utvann utan att man gjorde det. Bergsmännen saknade motivation att driva teknikutvecklingen. Även om överlevnad var huvudmotivet för bergsmännen var prestige en viktig faktor även för dem. Detta menar jag kan ha utgjort motiv till att bergsmännen fortsatte investera tid och pengar i en för dem ofta olönsam produktion utan att för den skull utveckla den till något mer lönsamt. Vid 1500-talets Falu Koppargruva saknades en strävan efter expansion och lönsamhet och det var först med Karl IX som strävan efter lönsamhet började bli en stark motivation. Jag har, utifrån Lindqvist, utvecklat fyra förutsättningar som behövs för att lyckas med transfer av teknik; motivationen, ekonomin, kunskapen och makten. De aktörer vid gruvan som införde den teknik jag beskrivit ovan menar jag var de som först hade tillgång till och bäst kunde utnyttja alla dessa förutsättningar nämligen: Gustav Vasa och Karl IX. De lät uppföra teknikerna vid gruvan framförallt på kronans bekostnad men också med en stor arbetssinsats från en skattskyldig befolkning. Om det infördes ny eller gammal, väl fungerande eller misslyckad teknik avgjordes inte av medvetna systembyggares kalkyleringar eller förutsägbara utvecklingsfaser som Hughes skriver om, inte av relevanta gruppers konsensus som SCOT-teoretikerna diskuterar och inte heller av det kaos och den fragmentisering som Summerton nämner. Det avgörande för teknikutvecklingens riktning vid Falu Koppargruva menar jag var tillgången till makt. Jag menar, precis som SCOTteoretikerna, att teknikutveckling och transfer av tekniska lösningar inte förutsätter att man löser tekniska problem tekniskt utan socialt. Men till skillnad från dessa menar jag att detta inte görs genom att relevanta grupper uppnår konsensus om att problemet har lösts utan genom att sociala grupper utövar en maktkamp där vinnande grupp/grupper får makten att fritt formulera lösningen på det tekniska problemet: closure.

3 Innehållsförteckning 1. INLEDNING AVGRÄNSNING OCH SYFTE TEORETISK ANSATS TILLVÄGAGÅNGSSÄTT BAKGRUND TERMER BAKGRUNDSORIENTERING BESKRIVNING AV TIDEN OCH PLATSEN TEKNIKUTVECKLINGEN I KORTHET AKTÖRER HÄSTVINDAR VID GRUVAN VARFÖR LADES INTE GRUVAN NER? TILLGÅNGEN PÅ BILLIG ARBETSKRAFT HÄSTVINDARNAS EFFEKTIVITET GUSTAV VASAS SENA INGRIPANDE TEKNIK FRÅN TYSKLAND? BEGSMÄNNENS PASSIVA ROLL DEN MÄRKVÄRDIGA PIPEPUNGSKONSTEN MÄNNEN MED DEN TEKNISKA KUNSKAPEN KRONANS TILLGÅNG TILL DAGSVERKEN KREDITGIVARE OCH HANDELSMÄN OLÖNSAM INVESTERING BLEV STARTSKOTT MOTIVATION OCH LÖNSAMHET KRONOBRUKETS ROLL PUMPVERK OCH VATTENDRIVNA SPEL FRÅN JOHAN III TILL KARL IX KARL IXS JAKT PÅ TEKNISK KUNSKAP KOSTSAM INVESTERING BERGSMÄNNENS BEROENDE AV KREDITGIVARNA DE NYA BERGSMÄNNEN OCH BERGSMÄNNSKOLLEKTIVET KARL IX OCH KRONOBRUKETS LÖNSAMHET SLUTSATS OCH DISKUSSION KÄLLSKRIFTER OCH LITTERATUR KÄLLSKRIFTER LITTERATUR BILAGA 1 - ORDLISTA BILAGA 2 - REGENTLÄNGD BILAGA 3 - BILDBILAGA... 42

4 1 1. Inledning När Gustav Vasa 1521 tog makten i Sverige var Falu Koppargruva en oansenlig gruva. Där pågick brytningen under mycket torftiga villkor. Där bars korgar med malm och säckar med vatten upp ur djupet av gruvdrängar. Troligtvis fanns där inga mer komplicerade hjälpmedel än handvindar. 1 Gruvan lämnade sedan stegvis medeltidens primitiva uppfordringsmetoder och införde moderna kontinentala maskiner. Falu Koppargruva var hundra år senare en för sin tid avancerad gruva och där användes hästvindar, trampvindar, pipepungskonst, seriekopplade pumpsättningar, vattendrivna spel och stånggångar. Denna utveckling fullbordades inom loppet av åttio år och innebar en revolution för gruvdriften i hela Sverige. Vid mitten av talet var Falun Sveriges näst största stad 2 och gruvan var landets absolut största arbetsplats. Falu Koppargruva var då inte bara Sveriges utan en av världens största koppargruvor och Sveriges drottning Kristina skrev att Svea rikes styrka stod och berodde på Kopparberget. Med detta kom Falu Koppargruva att få ett stort inflytande på teknisk, ekonomisk, social och politisk utveckling både i Sverige och i Europa. 3 Falu Koppargruvas historia har flera gånger nedtecknats och det som tidigare skrivits om gruvans teknikutveckling har framförallt svarat på frågor som vad, när och till viss del hur. I detta arbete vill jag undersöka varför. Jag kommer att analysera tekniken i ett sammanhang där olika aktörers tillgång på makt att styra utvecklingen blir belyst och jag kommer att koncentrera mig på de 80 år då den tekniska utvecklingen var som störst. Vad var det egentligen som gjorde att Falu Koppargruva gick från småskalig brytning med primitiva metoder till en stordrift som aldrig tidigare skådats i Sverige, och detta på bara åttio år? Vem eller vad satte igång en sådan utveckling och varför? 1.1 Avgränsning och syfte Innan ångmaskinen eller elektriciteten kom var det ett hårt arbete att forsla malm, gråberg och vatten upp ur gruvor. Förr eller senare nådde alla större gruvor det djup där en effektivare kraftkälla än människors muskelkraft måste till. Detta var särskilt fallet vid den vattensjuka och rasbenägna Falu Koppargruva. Då uppfordringstekniken blev direkt avgörande för gruvans fortlevnad har jag valt att koncentrera mig på utvecklingen av just denna teknik. Gruvans storhetstid brukar räknas från 1629 och fram till det stora raset 1687 och det är oftast denna tidsperiod som lyfts fram idag. 4 Men de största tekniska landvinningarna skedde innan storhetstiden, närmare bestämt mellan 1545 och Den uppsjö av tekniska nyheter som då introducerades revolutionerade gruvdriften i Sverige på ett sätt som närmast kan jämföras med elektricitetens intåg. Förarbetet till denna uppsats visade snabbt att detta var ett omfattande ämne. För att kunna fördjupa mig har jag valt att begränsa mig till de tekniker som infördes under den tidsperiod då kronan själv bedrev bergsbruk vid gruvan, kronobrukstiden (Detta är också den i källorna mest väldokumenterade tiden.) Detta betyder att stånggångstekniken, 6 som infördes mellan 1620 och 1624, hamnar utanför detta arbete och i framtiden väl förtjänar en studie i sig. 1 Lindroth (1955 a), s. 41, 106, Boëthius (1965), s Falun fick sina stadsprivilegier Forsslund (1936), s. 7f. 4 Forsslund (1936), s. 61ff, Wedin (2006), s Kronobruket startade några år tidigare än 1540 men eftersom det är oklart exakt vilket år har jag valt att likt Lindroth sätta detta år som gräns, Lindroth (1955:a), s. 42f. 6 Stånggången var en kraftöverförningsanordning mellan ett vattenhjul och till exempel ett pumpverk eller ett spel. Stånggångar kunde överföra kraften från vattenhjul till gruvor på alltifrån någon meters upp till flera kilometers avstånd. Denna tekniska nyhet blev en del av de tekniska system som sedan kom att användas vid gruvan fram till 1926.

5 Sid Syfte Syftet med detta arbete är att förklara varför och hur Falu koppargruva genomgick så snabb teknisk förändring mellan åren 1540 och De frågor jag ämnar besvara är: Vad - Vilka uppfordringstekniska landvinningar gjordes vid Falu Koppargruva mellan 1540 och 1620 och när skedde de? Vem - Vilka aktörer påverkade denna teknikutveckling och hur? Varför - Vilka faktorer gjorde att just dessa aktörer påverkade utvecklingen? 1.2 Teoretisk ansats Fyra förutsättningar I sin avhandling Technology on trial skriver Svante Lindqvist att för att lyckas med införandet av en redan utvecklad teknik på en ny plats krävs ett antal förutsättningar: tillgång till praktisk kunskap om tillämpningen av teknologin, uppbackning ekonomiskt och auktoritärt samt social position. 7 Jag vill här göra ett försök att tillämpa denna förklaringsmodell på Falu Koppargruvas tekniska utveckling där den teknik som infördes redan var etablerad i Europa. Jag har valt att förenkla, och delvis utveckla modellen och talar i detta arbete om fyra förutsättningar som behövs för att en teknik ska kunna införas på ny plats: 1) Tillgång till kapital, 2) Tillgång till makt, 3), Tillgång till teknisk kunskap och 4) Motivation. 8 Dessa fyra förutsättningar återkommer jag till i mina analyser genom hela arbetet SCOT En teori inom tekniksociologin som diskuterar just den sociala utvecklingen av teknik är SCOT, (Social Construction of Technology). Inom SCOT studeras hur olika sociala grupper tolkar och formar en ny teknik. Under en lång följd av år utvecklas många olika varianter av en teknisk nyhet och varje social grupp har sin egen syn på hur den uppfunna tekniken borde se ut. De kommer oftast i konflikt med varandra över vilken konstruktionslösning som ska anses som den rätta. Konflikten ebbar sedan ut efter en tid och en lösning blir den dominerande. Det tekniska problemet försvinner som problem och utvecklingen avstannar. Stabiliserandet av detta innovationsförlopp förutsätter inte att man löser det tekniska problemet tekniskt utan socialt genom att relevanta grupper uppnår konsensus om att problemet har lösts. Detta kallas att nå closure. 9 I min fokusering på uppfordringsteknikens utveckling, kommer jag att ta avstamp i den kritik som riktats mot denna teori och den utveckling av teorin detta lett till. Kritiken mot SCOT En kritik eller utveckling av SCOT som jag i detta arbete själv ansluter mig till är den Michael Callon beskriver i Society in the Making: The Study of Technology as a Tool for Sociological Analysis. Callon menar att sociala faktorer inte automatiskt ska priviligeras i förklaringen av teknisk utveckling. Även om sociala faktorer ibland är avgörande kan ekonomiska, politiska 7 Lindqvist (1984), s Observera att det enbart handlar om motivation att införa ny teknik, inte motivation i allmänhet. I och med detta lägger jag heller ingen värdering i ordet motivation. Att ha motivation att utveckla tekniken ska inte ses som bättre eller sämre än att inte ha det. När jag talar om att aktörer saknar denna motivation så bör man komma ihåg att de istället har motivation att göra andra saker, de är inte per automatik passiva medborgare i samhället i övrigt. 9 Alalehto (1993), s. 244, Summerton (1998), s. 28f.

6 Sid. 3 eller tekniska faktorer vara mer avgörande än de sociala. 10 Det sociala behandlas därför i detta arbete som en av många faktorer som anses ligga bakom teknisk förändring. En annan kritik jag kommer att ansluta mig till här belyser att det inom SCOT förutsätts att alla relevanta sociala grupper har lika stor makt att påverka closure, vilket mycket sällan är fallet. Istället betraktar jag, likt Alalehto i sin kritik av SCOT, stabiliseringen av ett innovationsförlopp som en maktfråga. Vissa aktörer har ett större intresse av, eller mer makt att påverka, att deras tekniska lösning antas än andra och därför bör man studera en teknikutveckling som en hierarkiskt ordnad intressestruktur. Makt är en central social mekanik och anger förhållandet mellan olika aktörer i den process som studeras inom SCOT. 11 I denna studie kommer jag särskilt att fokusera på de olika aktörernas ojämlika tillgång till makt att påverka utvecklingsprocessen vid gruvan Sociotekniska system En viktig poäng inom tekniksociologin är att tekniska system är sociotekniska till sin natur. Det räcker inte med att enbart få tekniska lösningar på plats. Den som inför en teknik måste dessutom handskas med ekonomiska faktorer, politiska hinder, organisatoriska problem och sociala processer. Tekniska system består av mer än enbart tekniska komponenter; de omfattar bl.a. ett stort antal aktörer och organisationer som utvecklar, driver och använder systemen, samt institutioner och institutionella regelverk som utgör ramarna för verksamheten. När en viss teknisk artefakt hamnar i en annan omgivning eller annan tid behövs därför anpassning till platsens eller tidens karaktäristiska geografiska, sociala, lagstifnings- och marknadsmässiga drag, något som kallas transfer. 12 Detta arbete fokuserar dock inte på utformningen, den andra delen i en transferprocess, utan själva makten över införandet, den första delen i en transferprocess Arbetets förhållningssätt till Hughes Ett av tekniksociologins viktigaste forskningsområden, LTS (large technical systems), växte fram på 1980-talet under inflytande av teknikhistorikern Thomas P. Hughes och utgör idag en grund som all teknikhistorisk forskning bör förhålla sig till. Stora tekniska system, menar Hughes, börjar oftast som lokala system med ett fåtal förgreningar, expanderar till ett större geografiskt område och blir därmed regionala, för att successivt växa till nationella och även internationella system. I denna expansion talar Hughes om utvecklingsfaser som uppfinningsfasen, spridningsfasen och tillväxtfasen. Under varje fas uppstår olika typer av problem som systembyggarna måste lösa för att systemet ska kunna fortsätta att expandera och dessa problem kallar Hughes reverse salients, ett begrepp som påminner om det mer välkända begreppet flaskhalsar. Ett system som tagit sig igenom uppkomna flaskhalsar och gått igenom Hughes faser får efterhand en inneboende tröghet och tenderar likt gamla människor, att bli mindre anpassningsbara; de uppnår momentum. Sådana system, menar Hughes, tenderar att utöva ett visst bestämmande över andra system, individer och grupper i samhället de blir sammhällsdanande. 13 Jag vill betona att även ett teknikskt system som inte uppnått momentum, i högsta grad är samhällsdanande. Samhällen formar teknik på samma sätt som teknik formar samhället och det är delar i denna process jag utforskar i detta arbete. Jag inledde arbetet med denna uppsats med utgångspunkt i Hughes teori om tekniska system men har under arbetets gång mer och mer insett svårigheten med att använda sig av teorin vid 10 Callon (1987), s Alalehto (1993), s. 246f. 12 Hughes (1987), s. 67, Summerton (1998), s. 22, 30f. 13 Hughes (1987), s. 54, Summerton (1998), s. 24ff.

7 Sid. 4 analysen av den tekniska utvecklingen i 1500-talets Falu Koppargruva. Hughes tekniska system beskriver egentligen en teknisk innovation och dess system. Han utgår från en radikal uppfinning och följer sedan dess utveckling och denna är då inte geografiskt bunden utan bunden enbart till innovationen i sig. Jag följer i detta arbete inte en teknisk innovation utan en geografisk plats med ett system av tekniker. Min studie kretsar kring en naturfyndighet som i sig ställer krav på tekniska lösningar av olika slag. Där införs tekniska innovationer allt eftersom medan andra tas ur bruk. Hughes förutsätter också att ett stort tekniskt system, antingen i sig självt eller genom sina systembyggare, ständigt strävar efter utveckling och expandering. Hans utveckling förutsätter därmed ett kapitalistiskt system och är därmed begränsat till sådana talets Sverige var inte ett kapitalistiskt samhälle och det var heller inte självklart att aktörer vid gruvan strävade efter utveckling och expandering. Detta är något jag kommer att diskutera i arbetet och som jag återkommer till i slutsatsen. Jag har under arbetets gång därför snarare varit beredd på att som Summerton skriver i sin artikel Stora tekniska system en introduktion till forskningsfältet: överge den dominerande bilden av det integrerade, välkontrollerade system som vuxit fram i ordnade processer med klara faser för att snarare teckna en bild av det kaos och den fragmentisering som ofta kännetecknar denna komplexa uppbyggnads- och förändringsprocess. 14 Tekniken vid gruvan har formats av samhället runt om men också fungerat samhällsdanande i sig. Jag ser därför teknik som redskap för sociologisk analys, något som Callon menar leder till en ny förståelse av teknisk förändring. Genom att studera vilka aktörer och faktorer som initierat och styrt utvecklingen av uppfordringsteknik i Falun och varför de gjort det använder jag studiet av teknik som ett redskap för att studera de nätverk som skapar samhälle och teknik, eller som Callon uttrycker det: society in the making Tillvägagångssätt Kontextualisering Jag anser att vi, i ett samhälle där tekniken alltmer bestämmer över vår vardag och teknikutvecklingen går allt snabbare, behöver ställa oss frågan vem eller vad som styr teknikens utveckling. Framförallt behöver vi ifrågasätta samhällets syn på lönsamhet och expandering som den enda vägen framåt och vidareutveckling som något som alltid är eftersträvansvärt, och framförallt oundvikligt. För att ha möjlighet att styra teknikutvecklingen måste vi bli medvetna om vilka medel som historiskt styrt denna process. Tekniken förkroppsligar värderingar i det samhälle som skapar den. Det är därför min övertygelse, vilket även framgått av min teoretiska ansats, att teknisk utveckling bara kan förstås om tekniken sätts i en kontext med icke-tekniska faktorer och att denna kontext har lika mycket att säga om tekniken som tekniska artefakter i sig. För att kunna förstå behov och önskningar i det samhälle som utvecklar eller introducerar en teknik kommer jag därför att sätta mig in i såväl den rent tekniska och praktiska situationen vid gruvan som de sociala och politiska förhållandena och tankegångarna som fanns kring berget Forskningsläge och litteratur 14 Summerton (1998), s Callon (1987), s. 84, 99f.

8 Sid. 5 Det finns sannolikt inga bergverk i världen som är så väldokumenterade under denna period som Falu Koppargruva och Sala Silvergruva. För Kopparbergets del är det fråga om en period på 80 år, kronobrukets år mellan , och de rikaste källorna är kungabrev och fogderäkenskaper. 16 En genomgång av de förstahandskällor som finns skulle ta många år i anspråk 17 och många har också i åratal studerat dem. För att besvara mitt syfte har jag i detta arbete istället valt att dels utgå från litteratur av författare som i sin tur studerat dessa källor och dels från källskrifter, dvs. tryckta böcker där källor från 1300-talet och framåt översatts, renskrivits och i vissa fall även fotograferats. Båda dessa typer av litteratur är självklart i sig en tolkning av de källor de bygger på. Läsaren av detta arbete bör därför vara medveten om att detta i första hand är en litteraturstudie. Även om denna tid är väldokumenterad är det framförallt kronans bruk som dokumenterats och den information vi har om bergsmännens många bruk är betydligt mer begränsad. De skymtar fram här och var i olika dokument och räkenskaper men någon enhetlig och löpande information, likvärdig med kronobrukets, finns inte från dem. Detta ger en delvis skev bild av det som skett och detta är ett problem som jag återkommer till senare under arbetet. Det har exempelvis varit svårt att förstå hur olika tekniker mottogs bland bergsmännen och vilken nytta de verkligen fick av dem. 18 Min huvudlitteratur är Sten Lindroths Gruvbrytning och Kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800-talets början band 1 och 2 19 och Bertil Boëthius två böcker Gruvornas, hyttornas och hamrarnas folk och Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott. Uppkomst, medeltid, tidig Vasatid. 20 Lindroths arbete om gruvan är ett omfattande verk i två delar, av vilka jag huvudsakligen haft nytta av den första delen. Verket behandlar Stora Kopparbergets tekniska historia, från äldsta tider fram till början av talet. Han har djupstuderat Bergslagets arkiv och olika offentliga arkiv. 21 Boëthius har i sina två böcker i stort sett studerat samma källor och med samma noggrannhet som Lindroth men med en annan inriktning. Han har koncentrerat sig på räkenskaperna och genom siffror försökt skönja både rika och fattiga människors vardagsliv vid berget. Han har exempelvis noggrant gått igenom skatteförteckningar, produktionssiffror och löner. Deras texter försöker besvara frågorna när, var och hur. I detta arbete kommer jag framförallt att koncentrera mig på frågan varför. Bland de källskrifterna jag använt mig av kan jag särskilt nämna tre. Elias Wessén har i sin Medeltida urkunder rörande Stora Kopparberget 22 avfotograferat de allra äldsta källorna från gruvan och översatt dessa från latin eller gammelsvenska till både svenska och engelska. Det är framförallt kungabrev från 1300-talet och framåt. Den mest omfattande källskriften är C. G. Kröningssvärds Diplomatarium Dalekarlicum Urkunder rörande Landskapet Dalarne 23 med 970 avskrivna originaltexter från framförallt talet. Texterna är av blandat 16 Lindroth (1955:a), s. 42f. 17 Framförallt ligger svårigheten i att dessa källor är skrivna på tre olika språk (svenska, latin och tyska) och med ett väldigt ålderdomligt språk och svårtydda bokstäver. Att tyda dessa källor kräver en specialkunskap som jag inte har och svåreligen kan skaffa mig inom tidsramen för denna uppsats. 18 Lindroth (1955:b), s. 88. Det som framförallt finns bevarat från bergsmännens bruk är deras klagobrev till kungen. Eftersom dessa alltid var ett försök att få hjälp av kungen så har de säkerligen gärna överdrivits. 19 Lindroth (1955:a) och (1955:b). 20 Boëthius (1951), Boëthius (1965). 21 Han diskuterar också aktivt sina källor och hur andra tolkat dem. Se till exempel sid. 43 not 3, och sid. 144 i Lindroth (1955:a). 22 Wessén (1947). 23 Kröningssvärd ( ).

9 Sid. 6 slag, framförallt kungabrev och domslut. För att kontextualisera periodens teknikutveckling har jag framförallt använt professor Eli Heckschers standardverk Sveriges Ekonomiska Historia från Gustav Vasa, första delen. 24 Jag har även fördjupat mig i biografier om de olika kungarna då dessa under arbetets gång visat sig allt mer centrala. 24 Heckscher (1936).

10 Sid Bakgrund 2.1 Termer För att förstå uppfordringstekniken behöver man först förstå en del grundläggande termer som vind, konst och spel. Förvirrande är att dessa på 1500-talet användes på olika sätt, något både Carlberg och Lindroth diskuterar. 25 Sven Rinman definierade dessa termer 1788 i sitt Bergwerkslexicon, ett lexikon som kom att standardisera de svenska bergverkstermerna. 26 Hans definitioner, trots att de är senare nedtecknade, får här ligga till grund för termerna så som de kommer att användas i detta arbete. Bilder på anordningarna nedan finns i bildbilagorna längst bak i boken. Vind kallas ett uppfordringsverk vid gruvor som hissade upp berg och malm (och i undantagsfall vatten) som drevs av muskelkraft. De vanligaste människodrivna vindarna var skjutvinden 27, handvinden 28 och trampvinden 29 och den vanligaste vinden driven av djur var hästvinden. En anläggning vid gruvor som hissade upp malm eller berg och som drevs av annan källa än muskelkraft kallas för spel. Spelet fyllde alltså samma funktion som vinden men drevs av exempelvis vattenkraft eller senare elektricitet. Hästvinden var inte effektiv för uppfordring av vatten. Det mesta vattnet skvimpade över och kärlen tog lång tid att fylla. Vattenuppfordring gjordes istället effektivare med hjälp av konster. Konst kallas en anläggning som hade till uppgift att forsla upp vatten ur gruvor med hjälp av ett pump- eller lyftverk. Drevs konsten av vattenkraft, vilket var det vanligaste, kallas den här för vattendriven konst. 30 Den första konsten i Falun var en pipepungskonst som kommer att beskrivas mer ingående längre fram. Vanligast var annars att konsten bestod av ett pumpverk. Från början bestod varje pumpverk av en eller flera pumpsättningar bredvid varandra men efter ett tag lärde man sig att bygga seriekopplade pumpsättningar så att de drog upp vatten från varandra och på så vis nådde djupare ner i gruvan. 2.2 Bakgrundsorientering Jag inleder med en kort beskrivning av den tid, den plats och den tekniska utveckling jag ska analysera i detta arbete och kommer sedan att presentera aktörerna på denna arena. Därefter kommer jag in på teknikutvecklingen. Det tredje kapitlet analyserar hästvindens införande, det fjärde den första vattenkonsten vid gruvan och det femte kapitlet analyserar vidareutvecklingen av vattenkonsten. Analyserna och tankegångarna knyts sedan samman i sjätte kapitlet; slutdiskussionen. Som bilagor till arbetet finns Sveriges regentlängd för den aktuella tidsperioden, en bildbilaga och en ordlista. I arbetet gäller fortsättningsvis att första gången ett ord används, som sedan förklaras i ordlistan, är ordet kursiverat i texten. Förklaras det inte i texten första gången finns det dessutom förklarat i en fotnot. För enkelhetens skull finns även beteckningarna i föregående avsnitt förklarade i ordlistan. 25 Lindroth (1955:a), s. 116, 126ff, 145, Carlborg (1967), s. 10ff. Lindroth tolkar aldrig en teknik i källorna direkt från dess benämning utan utreder hur nämnda teknik fungerat och vilka delar den bestått av innan han drar slutsatser om vilken teknik som omtalas. 26 Rinman ( [www 2008]). 27 Skjutvinden kunde även kallas bröstvind. 28 Handvinden kunde även kallas haspel eller gams. 29 Trampvinden kunde även kallas tramphjul eller kran, Carlborg (1967), s. 11, Sven Rinmans Bergwerkslexicon ( [www 2008]), Tramphjul. 30 Det annars vanligare begreppet vattenkonst har en tendens att förvirra då det både används om vattendriven konst och konst i allmänhet som uppfordrade vatten.

11 Sid Beskrivning av tiden och platsen Sveriges folkmängd vid 1500-talets början kan ha varit så låg som en halv miljon och den i särklass största staden, Stockholm, hade på sin höjd 6000 invånare. Befolkningen ökade sedan med uppskattningsvis 50 % på bara hundra år. Under samma period utvecklades Koppargruvan i Falun från ett gruvfält med småskalig brytning till en gruva med stordrift och en organisation som var den mest komplicerade som 1500-talets Sverige kände till. 31 Ett bergsverksföretag av kopparbergets storlek ställde stora anspråk på skogen, både för brytningen av berget och till smältningen av malmen, och kalhyggena bredde ut sig runt Falun. Boëthius beskriver målande gruvmiljön vid mitten av 1500-talet såhär: Livligt måste det ha varit vid gruvan när hästarna drevs runt i vindarnas vandringar, malmen togs emot i lavarna, veden nedkastades under höga varningsrop, ved- och malmlassen kommo och foro, arbetsfolket gick till och från sina arbeten, kronobrukets tjänstemän och bergsmännen inspekterade arbetena. Över den rörliga tavlan tätnade den svaveltunga roströken alltmer. 32 Skattelängder från Älvsborgslösen avslöjar att klasskillnaderna var stora i trakten kring berget. Där bodde många arbetare med liten eller ingen förmögenhet men också många av de allra rikaste bergsmännen. 34 Hyttorna, som var den plats där malmen smältes ner till råkoppar, låg längs vattendragen i Falun eftersom syresättning av smälthärdarna sedan talet skedde med hjälp av vattendrivna blåsbälgar. Gruvdriften bedrevs på 1500-talets början av ett 100-tal bergsmän som delade på ett 20-tal hyttor. Ända sedan 1347 hade brytningsplatserna lottats ut efter det antal blåsbälgar bergsmännen hade. Två bälgar räckte till en hel hytta och kallades för ett par. Vanligast var att flera bergsmän delade på par i både fjärdingar och fjärdeparter och de bildade då ett brytningslag som arbetade kooperativt. 35 Lottningen av turordningen kallades dobblet och gick till så att bergsmännen samlades inför den av kungen tillsatte gruvfogden och andra representanter för kungen som lottade brytningsordningen mellan paren. 36 Boëthius tror sedan att andelsskapet löskopplades från hyttan medan namnet par levde kvar. Senare bestämdes nämligen brytningsrätt inte efter hyttinnehav, jordinnehav eller gruvandel utan efter den prestation var och en kunde åta sig vid det årliga dobblet och vilka som skulle ingå i varje par. Hur brytningslagen indelades eller gruvandelarna utdelades vet vi inte säkert. De stora gårdarna hade nog som regel gruvandelar som följde med fastigheten, då de överläts genom arv eller köp, medan andra gruvandelar var mer rörliga. Tydligt är att kungen hade medel att öka eller minska gruvandelarna och i viss mån också bestämma vem som skulle få dem. Gruvandelarnas antal växlade i antal från år till år fanns det 20 par och 1613 var de hela 52 stycken Heckscher (1936), s. 187, 373, Lyberg (1949), s. 152, Boëthius (1951), s. 86, Behre m.fl. (2001), s. 17f, Larsson (2002), s. 111, Boëthius (1965), s Kriget mot Danmark ledde vid Freden i Stettin 1570 till att Sverige fick återlösa Älvsborg mot dyr lösen på silvermynt. Detta var första gången av två som Älvsborg fick återlösas dyrt. Behre m.fl. (2001), s Boëthius (1965), s. 344, 425, 430f, 441. Bergsman var man om man hade andel i gruvan. På dem vilade huvudansvaret för gruvdriften och för detta gynnades de genom befrielser från stående jordskatt, vilket kallades bergsfrälse. Lindroth (1955:a), s. 72, Boëthius (1957), s En fjärding är en fjärdedels par och en fjärdepart är en fjärdedels fjärding, dvs. en sextondels par. Forsslund (1936), s 42, Kröningssvärd (1842), s. 21, 102, 111, 221, (1844), s. 42, Wessén (1947), s. 35, 43, 46, 50, 54, 58, 62, 74, 78, Lindroth (1955:b), s. 77f, Boëthius (1965), s. 117, 131f. 37 Lindroth (1955:a), s. 147, Boëthius (1965), s. 279, 284. Gustav Vasa försökte till exempel i slutet av 1530-talet vinna över de förmögnare bergsmännen för sin sambruksplan genom att lova dem ökat partal och ökad andel i produktionen. Lindroth (1955:a), s. 147.

12 Sid. 9 Paren förpliktigades att bryta var sitt dygn i tur och ordning. Alla var tvungna att bryta vare sig malmen var god eller dålig och efter arbetet skulle malm och ved städas undan. Med detta system garanterades att alla bergsmän fick likvärdig malm, ett system som var i princip detsamma under hela den period som här studeras. Det fanns även så kallade utbrukare som producerade koppar utan att ha del i gruvan. De flesta av dem var fattigt folk som rotade i avfall och övergivna brytningsrum men utbrukare kunde även vara rika personer som ville smälta koppar utan att skaffa gruvandel var utbrukarna sexton stycken men efter ett ras, då det fanns väldiga stenhögar i gruvan, strömmade troligen fler till för att pröva sin lycka. 38 Att vara utbrukare gav ingen maktposition i sig och utbrukarna fanns aldrig som samlad grupp annat än som en kategori i bokföringen. Ingen annan produktion i landet hade lika stor statsfinansiell betydelse som bergshanteringen och kopparn hade dessutom precis som silvret något av en ekonomisk romantik över sig och lockade mer med sina stora vinstmöjligheter än den avskräckte genom de stora kostnaderna och den stora arbetsinsats framställningen var förknippad med. 39 Årstillverkningen råkoppar var 1523 så liten som 61 ton. Gruvrasen avlöste varandra men 1545 var man uppe i en produktion på 152 ton. Produktionen steg drastiskt på 1570-talet och 1576 var den 364 ton producerades 546 ton råkoppar och tio år senare 637 ton sjönk produktionen för att sedan återigen stiga till hela 1668 ton råkoppar år 1618 och även detta var bara en bråkdel av det sena 1600-talets produktion på ton råkoppar per år. 40 Verksamheten var med dagens mått tämligen blygsam. Kungens bruk hade 1550 en normalproduktion (med stora variationer) på 300 eldar per år och behövde 9-12 stycken gruvarbetare till varje dygnseld. Utöver gårdsfolket behövdes periodsvis även specialarbetare som till exempel utspisare (mat ingick i lönen) och berghuggare. Därtill kom extra gruvarbetare, åtminstone om gruvdriften var extra lönsam eller extra besvärlig. Bergsmännen hade sin brytning med motsvarande antal eldar. Uppskattningsvis innebar detta att det nästan året om fanns gruvarbetare i och ovan gruvan varav flera kom från bergsmännens egna gårdar. Om även hyttorna, kolbottnarna och andra arbetsplatser i anslutning till gruvan räknas in kanske man säsongsvis kommer upp i det dubbla. Täktkarlarna 41 var ett hundratal under Gustav Vasas tid. Största delen av året måste detta ha varit betydligt fler än vad som behövdes vid gruvan. Vid berget fanns både årsanställda, anställda av bergsmännen eller av kronobruket, och tillfälliga arbetare som vanligen var timanställda. 42 Variationerna i arbetsbehovet vid gruvan var stort med bergets och säsongens växlingar. 2.4 Teknikutvecklingen i korthet Den första stora förändringen av uppfordringstekniken vid Falu Koppargruva skedde år 1545 när hästvindar infördes vid gruvan. Hästvindarna hade då införts vid Sala Silvergruva några år 38 Boëthius (1951), s. 177, Lindroth (1955:a), s. 101, Boëthius (1965), s. 281, Heckscher (1936), s. 187, 373, Lyberg (1949), s Lindroth (1955:a), Diagram över Kopparproduktionen vid Stora Kopparberget skd omräknat enligt Jansson (1995), s. 226f. 41 Gruvarbetare vid Falu Koppargruva hade rätt att anlägga nybyggen på enskild mark, vilket kallades täkterätt. De som nyttjade täkterätten kallades täktekarlar (och de kunde även vara kvinnor). För täktekarlarna gällde arbetstvång men de gynnades precis som bergsmännen genom befrielser från stående jordskatt, bergsfrälse. Som motprestation skulle de fullgöra sina obligatoriska dagsverken till kronan innan de kunde ta avlönat arbete hos kronan eller hos bergsmännen som en vanlig gruvarbetare. Boëthius (1965), s. 23, 284f, Kronobruket hade 9-12 gruvarbetare för varje dygnseld och jag utgår här från att bergsmännen vid en dygnseld hade samma behov av folk. Bergsmännen verkar dock under mitten av 1500-talet ha brutit i två rum samtidigt till skillnad från kronobruket som växlade mellan två rum. Lindroth (1955a), 58, 62, 96f, Boëthius (1965), s. 132f, 146ff, 309, 361, 385.

13 Sid. 10 tidigare och verkar vara en teknisk nyhet i Sverige. 43 Elva år senare stod landets första vattendrivna konst klar vid gruvan; en pipepungskonst (som får en närmare beskrivning på sidan 21). Pungformade kulor, placerade med ett visst mellanrum på en ändlös lina, drogs med hjälp av vattenhjulets rotation ned i djupet och sedan upp genom ihåliga stockar som kallades pipstockar. På detta sätt pressade de upp vatten genom stockarna upp till ytan. 44 Bild på pipepungskonst finns i bildbilagan längst bak i arbetet. Hästvindar, handvindar och trampvindar drivna med människokraft kompletterade konsten, framförallt djupt nere i gruvan dit konsten inte nådde stod ytterligare en pipepungskonst färdig men körning i hästvinden var fortfarande ett nödvändigt komplement var ett spel och vattendrivna konster byggda vid gruvan. Troligtvis fanns det i och med detta seriekopplade vattendrivna pumpverk vid Falu Koppargruva men först 1606 vet vi säkert att här fanns två spel och två pumpverk, varav minst det ena var ett seriekopplat sådant och pumpade upp vatten från 89 meters djup. Detta var två för Sverige helt nya tekniker som sedan kom att bli bergsbrukets viktigaste tekniker under mer än tvåhundra år. 46 Bilder på spel och seriekopplade pumpsättningar finns i bildbilaganlängst bak i arbetet. 2.5 Aktörer Vilka aktörer påverkade då teknikutvecklingen vid gruvan? Här följer en presentation av de olika aktörerna och deras roll och maktställning vid gruvan. Det ger en bakgrund till de följande kapitlens resonemang om dessa aktörers roller i teknikutvecklingens olika skeden Kronan - Kungen och hans närmaste män Under medeltidens sista sextiotre år 47 bytte Sverige statsledning tretton gånger innan Gustav Vasa 1521 tog makten i Sverige. Hans regeringstid började dystert, särskilt i Dalarna. Kopparbruket gick trögt och i slutet av årtiondet drabbades Dalarna av missväxt. Som följd av denna tunga situation tilltog konflikterna och upproren i Dalarna. 48 Missnöjets tyngdpunkt låg i den rika bergsmansbygden kring Stora Kopparberget. Bergsmän som tidigare stöttat kungen gick denna gång emot honom. Gustav Vasa hade retat upp dem med skatter men även genom att satsa stora resurser på sin ögonsten Sala Silvergruva, vilket skapat problem med bland annat spannmålsförsörjningen vid Falu Koppargruva. År 1533 kallade Gustav Vasa till ett offentligt möte i Falun, fast besluten att en gång för alla få slut på landskapets upprorsanda och statuera exempel mot framförallt bergsmännen personer fängslades eller miste livet, bland annat några av de rikaste och mäktigaste bergsmännen vid gruvan. Detta kom att kallas räfsten i Falun. Med detta var dalaupproren kvävda och ett skede i Kopparbergets historia slut. 49 Gustav Vasa försökte sedan organisatoriskt trygga och befästa sin med våld vunna maktposition. Många släktingar till avrättade fick tillbaka beslagtagna gårdar och 43 Lindroth (1955:a), s. 107f, 111, Boëthius (1965), s. 282f, Carlborg (1967), s. 69, Tekniska Museets hemsida ([www] 2008). 44 Swederus (1903), s. 13, Lindroth (1955:a), s. 52, 110ff, Boëthius (1965), s. 305, 110. Pipepungskonsten stod alltså färdig samma år som Agricolas berömda verk om bergverksteknik, De re Metallica (1556 [Utgåva 1950]), gavs ut och kan inte ha inspirerats av skriften. 45 Swederus (1903), s. 14, Forsslund (1936), s. 48, Lindroth (1955:a), s. 109, 116ff, 126, Boëthius (1965), s Tyvärr vet vi inte hur djup gruvan var vid denna tid men 1606 var bondestöten 105 meter djup och blanksöten 92 meter djup, Lindroth (1955:a), s Lindroth (1955:a), s. 133f, 140. Pumpverket pumpade sitt sista vatten 1926 när Fredriks Schakt elektrifierades, Hemström (1982), s Medeltiden brukar räknas från 1060 till 1520, Lindkvist - Ågren (1985), s Exempelvis Daljunkerns uppror och klockupproret Boëthius (1965), s. 216, 219, s. 222ff, 229ff. Lindkvist - Ågren (1985), s. 126, Larsson (2002), s Boëthius (1965), s. 234ff, Behre m.fl. (2001), s. 45, Larsson (2002), s. 194f.

14 Sid. 11 kyrkoherdarna byttes ut mot Vasa-vänliga kyrkoherdar. Han var sedan noga med att inte uppreta dalfolkets sinne mer än nödvändigt samtidigt som dalfolket i fortsättningen verkar noga med att inte reta upp Gustav Vasa. 50 I och med detta hade han en makt över befolkningen i Dalarna som kanske ingen kung tidigare haft. I denna maktposition tog han itu med att organisera bergsbruket i Dalarna. Gustav Vasa beslutade 1551 att alla malmberg i Sverige skulle lyda uder kronan 51 och inte bergsmän eller bönder. 52 Den makt Gustav Vasa skaffade sig i Dalarna och vid gruvan ärvdes sedan mer eller mindre direkt av de kungar som följde efter honom och den organisation Gustav Vasa skapade kring gruvan blev även fortsättningsvis viktiga maktmedel för kronan. Av Gustav Vasas regerande söner var det Karl IX som organiserade bergsbruket ytterligare genom att tillsätta nya ämbeten, öppna för nya gruvandelar och importera kunskap och arbetskraft från de tyska bergsbruken Kronobruket 1540 började Gustav Vasa ta ut malmskatt av bergsmännen, så kallat tionde, och för att smälta den malm tiondet gav kronan, lät han bygga ett kronobruk 53 med kopparhyttor i Born, mitt i Falun. 54 När kronobruket blev större började kronan anställa gruvarbetare för att bryta egen malm i gruvan och blev i och med detta allt mer engagerad i uppfordringstekniken och gruvbrytningen. Med kungens mandat kunde kronobruket bestämma över bergsmännen och deras gruvverksamhet, något som ofta måste ha retat bergsmännen. Samtidigt fick kronobruket mot slutet en så viktig roll, vid gruvan, framförallt tekniskt och ekonomiskt, att bergsmännen protesterade när det slutligen blev tal om att kronobruket skulle läggas ner. Den slutliga nedläggningen kom 1620 när gruvan en längre tid gått dåligt. Orsakerna till nedläggningen är omdiskuterade och jag återkommer till frågan i kapitel 5. Kronobruket stod under Gustav Vasas regeringstid för % av produktionen medan bergsmännen stod för resten. Under kronobrukets lönsamma tid kring 1570 stod den för närmare 50 % för att sedan under de sista åren stå för en allt mindre del av den totala produktionen Bergsmännen Bergsman var man om man hade andel i gruvan. På bergsmännen vilade huvudansvaret för gruvdriften och för detta gynnades de genom befrielser från stående jordskatt, vilket kallades bergsfrälse. Under 1500-talets första hälft var kopparbergsmännen i Dalarna drygt hundra stycken. Antalet varierade sedan varje år och vid 1600-talets början var bergsmännen stycken fördelade på ett 50-tal par. 56 Kopparproduktionen var en bisyssla för bergsmännen som huvudsakligen var jordbrukare. Årstidens rytm med åkerns och djurens avkastning var grunden på bergsmansgården. Samtidigt gav gruvans och hyttans försörjning med ved, gruvarbetare, driftvatten, försäljning av koppar och anskaffande av det trakten inte kunde producera, året en ny rytm. Detta gav bergsmännen både begränsningar och möjligheter som 50 Larsson (2002), s hade exempelvis Gustav Vasa fullföljt en ny skattläggning som väckte bekymmer i övre Dalarna. Nu utbröt också Dackefejden i Småland och av rädsla för att Dalarna skulle följa efter drog han genast in denna skattläggning och lättade kolleveranserna till kronobruket. Boëthius (1965), s. 124f, 238f, 253, Till kronan räknas här kungen och hans närmaste tjänstemän. 52 Norberg (1978), s Kronan hade ett eget kopparbruk från ca 1540-talet fram till Där smälte man kopparmalm i ett varierande antal smältugnar. Kronobruket låg vid Born, mitt i Falun. 54 Swederus (1904), s. 505, Lindroth (1955:a), s. 42, 74, Boëthius (1965), s Heckscher (1936), s. 188, Lindroth (1955:a), Diagram över Kopparproduktionen vid Stora Kopparberget Hildebrand (1946), s. 27f, Lindroth (1955:a), s. 32f.

15 Sid. 12 bergsbrukare. 57 Före år 1550 hade varje par uppskattningsvis omkring 15 dygnseldar om året i gruvan, vilket blev något mer än en gång i månaden. Det vanliga var att fyra-fem bergsmän delade på ett par. När gruvan gick bättre hände det oftare att flera brytningsrum var i drift samtidigt. Men då var också bergsmansparen betydligt fler och varje par borde snarare ha fått färre eldar var. 58 Kopparbergsmännen hade, som Boëthius uttrycker det, högsta rösten i Dalarna. De utsåg inom sig 14 rådmän som skulle sammanträda varje söndag. Dessa satt i rådet 59 på livstid, något som måste ha skapat en något konservativ organisation. En gång i månaden hölls ting vid kopparberget där två av dessa rådmän turades om att vara domare för Kopparbergs socken, något jag menar ger en uppfattning om deras höga maktposition i Falun. 60 Bergsmännen tillhörde olika grupper i samhället. Ett exempel på en grupp bergsmän som satte sin prägel på kopparbergslagen är prästerna. Skillnaden i början av 1600-talet var stor mellan enklare och rikare bergsmän. Det fanns de som knappt ägde någonting och de som var mycket förmögna hade % av bergsmännen en lös beskattad förmögenhet på under 50 mark, 40 % mellan 50 och 200 mark och 20 % en förmögenhet på över 200 mark. (För att jämföra hade kronobrukspigorna en årslön på 3-7 mark, en hyttsmed mark och gruvfogden 45 mark kring mitten av 1500-talet. I denna lön ingick då fri förtäring och vissa arbetskläder.) Erik Ingvaldsson i Mora hade den i särklass största förmögenheten med sina 5000 mark. Prästen herr Mickel som även var bergsman hade en förmögenhet på 1162 mark och fogden och bergsmannen Knut Persson hade över 3600 mark. 62 Jag vill tillägga här att bergsmännen, titeln till trots, mycket väl kunde vara kvinnor. Detta gällde då inte bara änkor utan även till exempel kvinnor vars män var upptagna med arbete i rikets tjänst Gruvarbetare Bergsmännen använde sig främst av sitt eget gårdsfolk men lejde arbetare när dessa inte räckte till. Allt eftersom gruvan blev djupare och arbetet tyngre har både bergsmännen och kronan lejt arbetare för länshållning, bortforslande av ofyndigt berg mm. Behovet av arbetskraft uppstod framförallt efter gruvans uppsving 1574, men även i samband med stora ras måste behovet ha ökat. Arbetarna lejdes då successivt allt eftersom paren avlöste varandra i skiftesgången. Vilket nämnts tidigare var vissa arbetare heltidsanställda, framförallt då av kronobruket, men med det varierande behovet av arbetskraft över året var det säkerligen vanligare för bergsmännen att betala arbetare i timlön om de inte tillhörde gårdsfolket. 64 Vid berget fanns dels ett privilegium från 1347 att inneha asylrätt för fredslösa och dels ett uttalat arbetstvång sedan Asylrätten innebar att människor som begått brott gick fria om de arbetade i gruvan. 65 Denna frihet upphörde om man flyttade från Falu Koppargruva till en 57 Boëthius (1965), s. 283, 386, Lindroth (1955:a), 73, 96ff, Boëthius (1957), s. 2, (1965), s Detta beror helt på hur de nya bergsmännen fick tillgång till den nya brytningsordningen. 59 Rådet bestod av adelsherrar och sammankallades på kungens begäran. Dess betydelse var avhängig medlemmarnas personliga makt och resurser. Behre m.fl. (2001), s Boëthius (1965), s.121, Boëthius (1965), s. 213, Hildebrand (1946), s. 27f, Boëthius (1965), s. 425f, 430f, Boëthius (1965), s Boëthius (1965), s. 132, 144ff, 284f, 361, Magnus ( [Utgåva 1982]), s. 271, Wessén (1947), s. 35f, Boëthius (1951), s. 58ff, Boëthius (1965), s. 59ff, 145. utom om han är sin herres mördare, förrädare eller uppenbar tjuv eller en som bryter kvinnofrid, Wessén (1947), s. 35.

16 Sid. 13 annan gruva och på så vis blev dessa människor mer eller mindre livegna. Arbetstvånget fastslogs med formuleringen att ingen skulle ha frid vid berget om han [sic!] inte erbjöd sig att arbeta i gruvan. Den som vägrade kunde av sin arbetsgivare tvingas till arbete med våld. Vid Kopparberget måste man ha gård och betala bondeskatt för att ha rätt att flytta till en annan ort och arbetstvånget inbegrep med andra ord alla i samhället som inte var jordägande bönder. 66 Eftersom kronan och bergsmännen fruktade kollektivt organiserat uppträdande från arbetarna fick dessa inte ta sig någon ledare. Arbetarna fick inte heller ha något vid gruvan som kunde användas som vapen. På torget såldes endast partivaror vilket betydde att arbetarna var utestängda från torghandel och måste ta ut sin lön i varor hos arbetsgivaren eller i de av bergsmännen kontrollerade förrådsmagasinen. 67 Däremot hade gruvarbetare rätt att anlägga nybyggen på enskild mark, vilket kallades täkterätt. De som nyttjade täkterätten kallades täktkarlar (och de kunde även vara kvinnor). För täktkarlarna gällde arbetstvång men de gynnades precis som bergsmännen genom befrielser från stående jordskatt, bergsfrälse. Som motprestation skulle de fullgöra sina obligatoriska dagsverken till kronan innan de kunde ta avlönat arbete hos kronan eller hos bergsmännen som en vanlig gruvarbetare. Täktkarlarna var under Gustav Vasas tid omkring hundra stycken Skattskyldig befolkning Kungen kom tidigt att utnyttja befolkningens skyldighet att i olika grad ge hjälp till kronans slott och gårdar och skattskyldighet förvandlades till hjälparbete vid koppargruvan. När gruvan 1574 fick sitt uppsving gick till exempel 3606 dagsverken och åren därpå hela 6480 dagsverken till enbart vindkörning. När det 1590 byggdes konster som fungerade så bra att skattskyldiga inte behövdes till vindkörning fick de istället transportera livsmedel till gruvan från avlägsna trakter. Det gällde inte bara Dalarnas skattskyldiga utan även i viss mån Hälsinglands, Gästriklands och Östergötlands och detta arbete var något grupper av befolkningen flera gånger klagade över. 69 Bergsmännen skilde sig från övrig allmoge 70 genom att de inte var skattskyldiga på samma sätt men ofta ingick de ändå bland dem som fick bidra med dagsverken. Jag har därför i största mån undvikit ordet allmoge i texten trots att denna benämningen är den vanligaste i källorna. Istället skiljer jag på skattskyldig befolkning och bergsmän Handelsmän och kreditgivare Kreditgivning spelade stor roll i äldre tiders näringsliv och framförallt då vid bergsbruken. Bergsbrukets avkastning växlade mycket från år till år men behovet av livsförnödenheter var alltid detsamma. Bergsmännen var också helt beroende av de varor handelsmännen sålde och de priser de satte, ett beroende som vissa år kunde bli extra kännbart. I och med detta fanns det här goda möjligheter att tjäna pengar för den som kunde låna ut pengar när avkastningen sjönk. Detta utnyttjade både kronan och många handelsmän. Betalning av en skuld gjordes oftast i en vara låntagaren själv kunde framställa exempelvis delar av kommande skörd. 71 Utländsk besittningsrätt vid berget överlevde inte 1300-talet och utländska handelsmän lyser i källorna med sin frånvaro. Lindroth och Heckscher menar att de även gjorde det vid gruvan. Visserligen var utländska handelsmän inblandade i kopparhandeln och det hände att någon 66 Wessén (1947), s. 58, Boëthius (1951), s. 28, 59, 178f, Larsson (2002), s Boëthius (1951), s. 71f, 83, 151. Om arbetarna vållade oro fick bergsmännen däremot bära full mundering. 68 Boëthius (1965), s. 23, 284f, Swederus (1903), s. 19, 28, Heckscher (1936), s. 193, Lindroth (1955:a), s. 64f, Boëthius (1965), s. 219f, 283, Från början har ordets betydelse motsvarat hela menigheten. Så småningom kom de privilegierade stånden att räknas bort därifrån och allmoge kom då att beteckna alla andra, dvs. bönder och obesuttna. Det är i denna senare betydelse ordet används i denna uppsats. Nationalencyklopedien (1991). 71 Swederus (1903), s. 27f, Hildebrand (1946), s. 30f, Behre m.fl. (2001), s. 57.

17 Sid. 14 kom upp till gruvan för att driva in någon skuld, men de saknade av allt att döma inflytande vid gruvan. När den konflikt som kallas grevefejden slutade 1536 förlorade den nordtyska hamnstaden Lübeck sina tidigare handelsprivlegier i Sverige. Lübeck fortsatte att spela betydande roll för Sveriges handel men med hårdare konkurrens från bland annat Holländska köpmän. På 1540-talet ryktades det att handelshuset Fugger, som länge dominerade det tyrolska bergsbruket på kontinenten, försökte få monopol på den svenska kopparn, något som de dock inte lyckades med. 72 Inget av detta påverkade utvecklingen vid gruvan på något påtagligt sätt. Utländska handelsmäns roll vid gruvan är med andra ord mycket liten under den tidsperiod som studeras här Männen med den tekniska kunskapen Den tekniska kunskapen kom oftast från Tyskland med av kungarna hitlockade män från tyska bergverk. En del av dessa har vi namn på, såsom Påvel Skütz, Jakob Essel, Georg Rehberg och Christoffer Klem. Om Klem vet vi att han dessutom hade med sig en egen skara tyska arbetare för att uppföra sina konstruktioner. Dessa kunskapsbärare har en mycket stor roll för utformandet av den införda tekniken. Men detta arbete fokuserar som sagt inte på utformningen av tekniken utan själva makten över införandet, den första delen i en transferprocess. Där var tyskarnas inflytande mycket litet. De var svåra att locka upp till det kalla Sverige och framförallt Gustav Vasa hade problem med att få tag på tekniskt kunnigt folk. De som slutligen kom kom inte självmant utan på grund av ett idogt rekryteringsarbete från Gustav Vasa och Karl IX. Detta gör att de, trots sin stora vikt för gruvteknikens utformning i Falun, har en marginell roll i mitt arbete. 72 Heckscher (1936), s. 194, Hildebrant (1946), s. 130, Lindroth (1955:a), s. 56, Boëthius (1965), s. 82, 463, Larsson (2002), s. 203.

18 Sid Hästvindar vid gruvan När Gustav Vasa kom till makten hade gruvan redan brutits, om än på ett hantverksmässigt sätt, i minst sexhundra år. 73 Vatten, malm, jord och sten bars upp ur gruvan av gruvdrängar och så fortsatte det under Gustav Vasas första två decennier vid makten. Malmen var så fattig att en verklig stordrift var omöjlig och Lindroth beräknar att den utvunna vikten i råkoppar motsvarade endast 1 % av malmens vikt vid mitten av 1500-talet. 74 Gruvan hade då gått dåligt i flera årtionden och varit på väg att läggas ner flera gånger. Den var utsatt för ständiga ras och vattenbekymmer och det var helt enkelt en förutsättning för gruvans överlevnad att någon form av uppfordringsteknik infördes. Tekniken att utnyttja hästkraft i hästvindar var känd nere i Europa sedan 1300-talets slut och vid 1400-talets slut var den vanligt förekommande. Men hästvinden infördes inte förrän 1540 i Sverige, då vid Sala Silvergruva och 1546 vid Falu Koppargruva. 75 I detta kapitel kommer jag att undersöka vilka aktörer som gjorde att hästvinden slutligen infördes vid Falu Koppargruva och varför. 3.1 Varför lades inte gruvan ner? För att förstå den teknikutveckling som sattes igång under Gustav Vasas regeringstid måste vi först försöka förstå varför gruvan inte lades ner när den gav så lite koppar som den gjorde skrev Gustav Vasa till bergsmännen att han förstod att de fattiga människor som brukade berget fick mer skada än fromma av brukningen. 76 Radar vi upp de bekymmer som drabbade gruvan från 1500-talets början och fram till hästkonstens införande är det svårt att förstå att det faktiskt bröts i gruvan mer eller mindre hela tiden: 1504 Gruvras Stor fattigdom och gruvras Gruvras och pest. Bergsmännen ville lägga ner gruvan Missväxt Pest Gruvan hoprasad Ras igen och missväxt Missväxt Gruvan återigen hoprasad. 84 Men brytningen fortgick. Enligt de medeltida förordningarna var varje bergsman tvungen att bryta i gruvan vare sig malmen var god eller dålig. 85 Detta måste ha fått till följd att det var svårt att sluta bryta i gruvan om enigheten bland bergsmännen inte var total. När bergsmännen 1506 ändå ville lägga ner gruvdriften protesterade den av kungen tillsatta gruvfogden. Bergsmännen begärde att få slippa skatt för att fortsätta brytningen men gick efter 73 Boëthius (1965), s. 135, Forss - Widenfalk (1991). 74 Lindroth (1955:b), s. 128f, Boëthius (1965), s Lindroth (1955:a), s Kröningssvärd (1844), s Carlberg (1874), s. 106f, Boëthius (1965), s. 189f. 78 Kröningssvärd (1842), s Kröningssvärd (1842), s. 202, Carlberg (1874), s. 106f, Boëthius (1965), s. 189f. 80 Boëthius (1965), s Lindroth (1955:a), s. 41, Boëthius (1965), s Forsslund (1936), s. 42, Boëthius (1965), s Boëthius (1965), s Lindroth (1955:a), s Wessén (1947), s. 35, 46, 50, 54, 58, 62, 74, 78.

19 Sid. 16 förhandlingar med på att slippa endast delar av skatten. År 1550, katastrofens år (se vidare Kap 4), ville bergsmännen återigen överge gruvan men Gustav Vasa gav order om verksamhet. Två år senare bröt man motvilligt och mer eller mindre under hans tvång. 86 Men var det bara det stadgade brytningstvånget för bergsmännen och order från kungen som gjorde att gruvan ständigt röjdes upp efter rasen och fortsatte att brytas? Hur stor bergsmännens motvillighet var vet vi inte. Kanske hade de gett upp gruvans lönsamhet, och ville bara få driva sitt jordbruk i fred, men kunde inte bli av med sina betungande gruvandelar. Kanske såg de trots dåliga tider, sin chans att hitta en malmåder som skulle ge dem en rikedom de gick och drömde om. Kanske var det helt enkelt status och stolthet för de enskilda bergsmännen att vara delaktiga i något så märkvärdigt som koppartillverkning i 1500-talets Sverige, för märkvärdigt måste det ha varit! Frågan om vad som motiverade brytning i Falu Koppargruva är inte lätt att besvara och även om jag i detta arbete endast kommer att kunna spekulera kring frågan är den nödvändig att ställa för att förstå att här finns andra drivkrafter än den lönsamhet vi idag är vana att räkna med. Det samhälle bergsmännen och kungen verkade i var inte ett kapitalistiskt samhälle och att en verksamhet skulle utveklas var inte en självklarhet. 3.2 Tillgången på billig arbetskraft Varför infördes hästvindarna först på 1540-talet när behoven länge varit så skriande att gruvan flera gånger höll på att läggas ner? Ett svar på frågan skulle kunna vara att god tillgång på billig mänsklig arbetskraft gjort det möjligt att länge nöja sig med muskelkraft från människor. Men fanns det gott om detta vid Falu Koppargruva? Boëthius menar att det är uppenbart att asylrätten och arbetstvånget utgjorde moment i en lagstiftning som ville tvinga arbetarna att nöja sig med löne- och arbetsvillkor vid det berg där de arbetade, ett antagande som är mycket rimligt. Han menar också att arbetstvånget och asylrätten tyder på att det var så svårt att få tag på folk till gruvan att folk måste tvingas, något som inte nödvändigtvis är sant. 87 Kanske var brist på arbetare en orsak till att föreskrifterna kom till på medeltiden men med arbetstvång, asylrätt och täkterätt i drift sedan 1400-talet borde det istället för brist på arbetare snarare ha funnits gott om billig arbetskraft vid gruvan perioden innan hästvindens införande. 88 Täktkarlarna var ett hundratal under Gustav Vasas tid samtidigt som dagsbehovet av gruvarbetare vid gruvan inte kan ha varit fler än stycken varav flera kom från bergsmännens egna gårdar. Säsongsvis eller vid särskilda omständigheter behövdes alla arbetare som gick att få tag på och arbetare fick hyras in från Österdalarna men vanligtvis måste arbetarna varit mycket övertaliga och tvingats försörja sig på andra sätt. 89 Jag menar precis som Boëthius att lönepolitiken hade som huvuduppgift att säkerställa bergsbrukets behov av billig arbetskraft och återhämtningsrätt och att arbetstvång snarare användes för att undslippa konkurrenskraftig lönesättning. 90 Om det periodvis dessutom behövdes extra arbetare fanns också möjligheten från kungens sida att låta de skattskyldiga göra sina dagsverken vid gruvan. Jag hävdar att det istället är rimligt att anta att det under de flesta av årets dagar fanns en god tillgång på billig arbetskraft vid Falu Koppargruva. Detta menar jag delvis kan förklara varför hästvinden inte infördes redan på medeltiden. När gruvan sedan blev allt djupare och rasen blev fler under 1520-talet måste antalet personer som behövdes för att röja alla rasmassor ha blivit orimligt stort. Att det sedan dröjde ytterligare 20 år innan någonting gjordes får istället förklaras på andra sätt. Under dessa årtionden fortsatte 86 Forsslund (1936), s. 48, Lindroth (1955:a), s. 32, Boëthius (1965), s. 189f, 292. Att gruvan ansågs som viktig för landet visar fogdens avslutning i sitt brev till kungen: Gud förbjude att Kopparberget komme i för mycken svaghet, då skulle edra och riksens fiender derutav få stor glädje. Carlberg (1879), s. 106f. 87 Boëthius (1951), s. 58, 61, (1965), s Däremot fanns det självklart ett intresse av att klaga på bristen av arbetare för att få mer hjälp från kronan. 89 Lindroth (1955:a), 62, 96ff, Boëthius (1965), 146ff, Boëthius (1951), s. 28.

20 Sid. 17 brytningen trots svåra praktiska problem och trots att gruvan inte gav stora förtjänster utan för många snarare förluster och skulder. 3.3 Hästvindarnas effektivitet Trots att kronan ännu inte själv bröt malm i Falu Koppargruva, och kronobruket i Born bara var i nybörjarstadiet, yrkade Gustav Vasa i ett brev 1545 på att bergsmännen skulle skaffa sig bättre gruvredskap och förmanade dem att skaffa hästvindar. Senast 1546 vet vi att hästvindar hade införts i Falun. 91 Detta år och året därpå hjälpte kronan bergsmännen genom att beordra bönderna i bland annat Vika, Torsång och Svärdsjö att göra dagsverken vid gruvan till deras hjälp. Kronan gav även bergsmännen lån dessa år, lån som av sammanhanget att döma måste ha gått till den nya investeringen, som måste ha kostat både i uppförande och i drift. Detta blev lån som många bergsmän sedan fick svårt att betala tillbaka. 92 Hur Gustav Vasas förslag om hästvindars införande mottogs, genomfördes eller hur väl vindarna fungerade och vilken skillnad de gjorde för bergsmännen vet vi inte mycket om. Här är källorna, som litteraturen och källskrifterna bygger på, bristfälliga. Vi får aldrig direkt inblick i de över hundra bergsmännens skilda verksamheter utan får nöja oss med kvalificerade spekulationer. Låt oss därför studera skillnaden rent tekniskt. Det är rimligt att anta att handvindar kom till användning vid gruvan innan hästvindens introduktion. Enligt Bjørn Berg, som skrivit om gruvteknik vid Kongsbergs silvergruva i Norge, kunde man i handvinden lyfta 50 kg sten från ett djup på 20 meter. 93 En hästvind kunde däremot användas på 200 meters djup och lyfta upp till 300 kg tunga lass. 94 Berg beskriver också en trampvind som drevs av tre man och kunde lyfta 200 kg, dvs. fyra gånger så stora tyngder som handvinden. (För bild på en hästvind och en trampvins se Bildbilagan.) Gustav Vasa själv hävdar att uppfordringen med hästvindars införande skulle kunna bli tio gånger så effektiv och hänvisar till hästvindarna i Sala och deras effektivitet. 95 Dessa siffror bör tas med stor försiktighet men ger ändå en uppfattning om skillnaden mellan de olika uppfordringssätten. Samtidigt får skillnaden mot tidigare inte överdrivas. Hästvindarna var fasta anläggningar som nådde till ett begränsat djup på en specifik plats i gruvan. De krävde också mycket personal och många hästar. En häst kunde dra i max tio timmar och hästvinden krävde minst sex hästar för obruten drift och utöver detta minst fem personer varav två intagare och tre inhävare. 96 Arbetskraften var billig men timmer, hästar, hästfoder och kvalificerade byggarbetare var kostsamt. De måste ha underlättat såväl kronans som bergsmännens arbete avsevärt men ställde samtidigt nya krav på bergsmännens förmåga att samarbeta och organisera gruvbrytningen. Det som tyder på att hästvindarnas överlägsna effektivitet ändå måste ha gjort uppfordringen betydligt snabbare är att de sedan kom att bli den mest effektiva metoden för uppfordring av malm, gråberg och rasmassor i femtio år och kom att användes vid gruvan, parallellt med handvindar, ända tills elektriciteten helt tog över som kraftkälla Lindroth (1955:a), s Kröningssvärd (1844), s. 303, 307, Swederus (1903), s. 14, Forsslund (1936), s. 48, 116, 118, Lindroth (1955:a), s. 107f, Boëthius (1965), s. 282f, 307, 469f, Carlborg (1967), s. 69, Tekniska Museets hemsida ([www] 2008). 93 Agricola (1556 [Utgåva 1950] ), s. 162, Berg (1991), s engelska fot omräknat efter Jansson (1995). 94 Agricola (1556 [Utgåva 1950] ), s. 162, Lindroth (1955:a), s. 616, Carlborg (1967), s. 28, Berg (1991), s. 28. Lindroth menar att hästvindar efter införandet föredrogs före handvindar redan om djupet var 10 meter eller mer. Tyvärr vet vi inte hur djup gruvan var vid denna tid men 1606 var bondestöten 105 meter djup och blanksöten 92 meter djup, Lindroth (1955:a), s Lindroth (1955:a), s. 107, Berg (1991), s Lindroth (1955:a), s. 306, Tekniska Museets hemsida (2008), [www], Lindqvist (1984), s Hemström (1982), s. 4.

21 Sid Gustav Vasas sena ingripande Gustav Vasa organiserade bergbruket vid Kopparberget men han gjorde det först efter tjugo år vid tronen. Jag menar att en anledning till hans sena ingripande var att han var upptagen av andra mer akuta ärenden. Kungens huvudsakliga intresse fram till 1540-talet hade varit hans ögonsten Sala Silvergruva. Det var där han först styrde upp gruvbrytningen och där han från början hoppades få ädla metaller till sin skattkammare. 98 Han hade också ägnat sina första tjugo år vid makten åt annat än bergsbruket. Han hade blivit av med sin fiende Kristian II, säkrat sin maktställning, tagit kontroll över kyrkan, betalt igen skulden till Lübeck och frigjort sig från deras handelsmonopol, stärkt försvaret och försäkrat sig om att tronen efter hans död skulle stanna i släkten. Först därefter, när Silvergruvans produktion sjönk, vände kungen på allvar sina blickar mot Falu Koppargruva. 99 Jag vill dessutom peka på ytterligare en faktor som kan förklara Gustav Vasas sena ingripande: brist på kompetent folk. Gustav Vasa var en krävande arbetsgivare med täta raseriutbrott och många av hans medarbetare gick i landsflykt eller hamnade i fängelse (Berend von Melen, Hans Brask, Johannes Magnus, Laurentius Andreae, Olaus Petri, Johan af Hoya, Wulf Gyler, Olof Bröms och Kristoffer Andersson). 100 Även utan dessa ständiga förluster av kompetent personal hade han problem med att skaffa dugligt folk till sitt kansli. Gustav Vasa hade redan försökt få tag på någon som kunde bygga en vattenkonst, något som inte verkar ha varit lätt hade han utan resultat skickat Olaus Magnus 101 till Lübeck för att söka efter någon som begrep sig på att med pipor 102 dra vatten ur gruvor. Tre år senare försökte han locka en tysk bergskonstnär från Norge till Falu Koppargruva utan att lyckas. Året därpå kallades en vattenkonstmästare till Sverige genom en förbindelse i Rostock, helt utan resultat rådde akut brist på kompetent personal för kronans behov. I denna administrativa nöd lyckades Gustav Vasa emellertid få tyskarna Georg Norman och Conrad von Pyhy till sin tjänst och dessa följdes sedan av flera andra tyskar. Conrad von Pyhy hade goda kontakter med Haburgska furstehuset och återupprättade svensk utrikespolitik. Detta innebar samtidigt att det tyska inflytandet följande år blev extra stort och räntekammarböckerna 1541 är till och med skrivna på tyska. 104 Samma år som räntekammarböckerna blev skrivna på tyska stod de första hästvindarna i Sverige färdigbyggda vid Sala Silvergruva. 3.5 Teknik från Tyskland? Kom det i och med det stora tyska inflytandet under 1540-talet tyskt folk till Sverige som kunde bygga hästvindar eller fanns kunskapen redan i Sverige? En konstruktion som påminner om hästvindens är trampvinden, även om hästvinden med sin vinkelbrytning måste sägas vara mer komplicerad. (För bild av trampvind se Bildbilagan.) Trampvinden som nämns redan under antiken av Vitriuvius och användes av romarna i gruvor, verkar inte ha varit en nyhet i Sverige vid 1500-talets mitt. Carlborg menar att användandet av trampvindar vid 98 Norberg (1978), s Norberg (1978), s. 47f, 55, Larsson (2002), s Larsson (2002). 101 Olaus Magnus utförde under hela 1520-talet diplomatiska uppdrag åt Gustav Vasa men bröt sedan kontakten med kungen när denne ville införa lutherdomen i Sverige. Han levde sedan som åsiktsflykting i Rom där han bland annat gav ut sin bok Historia om de Nordiska folken som jag refererar till i detta arbete (Magnus 1555 [utgåva 1982] ). 102 Pipor eller Pipstockar kallades ihåligt borrade trästockar som användes som rör på olika sätt, exempelvis till pumpverk. 103 Lindroth (1955:a), s. 106, Norberg (1978), s. 36f, Behre m.fl. (2001), s. 39, Larsson (2002), s. 205, 213, 217f, 277.

22 Sid. 19 Svenska gruvor är underskattat och har visat att de var vanliga i Sverige från tidigt 1500-tal till sent 1900-tal. I Storkyrkan i Stockholm finns ett tramphjul bevarat från 1520 som användes vid byggnationen av kyrkan och Olaus Magnus svenska historia från 1550 nämner tramphjul drivna av hästar, människor eller tama björnar! 105 En trampvind omtalas i Falun Vindanordningar som var med avancerade än handvinden var således redan i bruk på sina håll i landet. Det tekniska steget från trampvind till hästvind verkar i efterhand väldigt litet men faktum kvarstår att hästvindarna i Sala 1541 är de första som omtalas i Sverige i ett annars ganska rikt och av många välstuderat källmaterial från Sveriges bergsbruk. Möjligen kom det i och med Conrad von Pyhys kontakter tysk kunskap om hästvindars konstruktion till Sverige. 3.6 Begsmännens passiva roll Bergsmännen tog inga initiativ till införandet av hästvindar. Vi kan inte vara säkra på att de saknade teknisk kunskap men de saknade förmodligen motivation till att införa ny teknik. De hade jordbruket som huvudsysselsättning och bergsbruket endast som bisyssla. Femton dygn per år var uppskattningsvis den tid varje bergsman med arbetsfolk spenderade i gruvan och det var så många dagar han/hon behövde bekymra sig för hur uppfordringen skulle gå till. 107 Jordbruket tog all annan tid och gav dessutom lön för mödan då spannmål var eftertraktat i bergsmansbygderna. Importerat spannmål var dyrt och spannmålsproduktionen gjorde därför att gården satte gränser för gruvdriften. Bergsmansgårdarnas små materiella underlag möjliggjorde helt enkelt inte stordrift vid gruvan. Vi måste också försöka förstå vad det innebär att det samhälle bergsmännen levde i inte strävade efter utveckling. Förändringar var långsammare och sällsyntare än de är idag och det var inte lika självklart att frågan om hur något kan göras effektivare eller större ens kom på tal. 108 Att hästvinden infördes utan vare sig problem eller protester när Gustav Vasa beordrade detta kan ha berott på att tekniken redan visat sig ge gott resultat både i Europa och i Sala och att förtjänsterna med tekniken var uppenbara. Men det kan också ha berott på att det inte fanns utrymme för diskussion kring teknikens utformning. Gustav Vasas makt var enväldig och bergsmännen hade fortfarande räfsten i Falun i minnet. 105 Magnus ( [Utgåva 1982]), s. 271, Carlborg (1967), s. 10, Cedric (1980), s. 166, Tekniska Museets hemsida ([www] 2008). 106 Lindroth (1955:a), s Lindroth (1955:a), s. 62, 96ff. 108 Boëthius (1965), s. 129f.

23 Sid Den märkvärdiga Pipepungskonsten Samtidigt som hästvindarna kom på plats ökade gruvans vattenproblem. På den plats där Falu Koppargruva ligger låg tidigare ett kärr så dag- och grundvatten måste tidigt ha ställt till problem. Många större gruvor, exempelvis den tyska gruvan i Rammelsberg, hade möjligheten att göra vattenstollar, öppningar ut åt sidan genom vilka vatten kunde tömmas, men Falu Koppargruvas läge var sådant att inga stollar kunde göras och varje droppe vatten måste lyftas upp ur gruvan. 109 De äldre handvindarna och de nya hästvindarna fungerade för att uppfordra malm men hästvindarna hann inte med att hissa upp både malm och vatten i den takt som behövdes, det tog tid att fylla kärlen nere i gruvan och vatten skvimpade lätt över när kärlen vindades upp. Vattenproblemen vid Falu Koppargruva kulminerade i en katastrof Gruvrummen blev slutligen helt vattenfyllda. Troligtvis berodde allt detta på flera ras men exakt vad som hände detta år vet vi inte. Gruvan lamslogs och produktionen sjönk hastigt. 110 Nu behövdes en effektivare vattenuppfordring än hästvindar och handvindar. När situationen efter två år förvärrats ytterligare reagerade Gustav Vasa genom att låta en av hans män bygga ett vattenuppfordringsverk. Det nya verket skulle drivas med vattenkraft och kom att bli Sveriges första vattendrivna konst. 111 Konsten kom i mycket högre grad än hästvinden att omdana gruvan och bana väg för en teknisk utveckling av ett nytt slag. I detta kapitel kommer jag att undersöka vilka aktörer som gjorde att vattendriven konst introducerades vid gruvan och varför de gjorde det. Vi bör samtidigt hålla i minnet att detta sker enbart tre till fyra år efter hästvindens införande och att kontexten är densamma. Nydaningarnas tid har nu börjat vid gruvan i Falun. 4.1 Männen med den tekniska kunskapen Att gruvan fortsatte brytas var viktigt för Gustav Vasa. När katastrofen 1550 vattenfyllde hela gruvan sades det att gruvan inte var värd besväret men Gustav Vasa var hård och beordrade verksamhet. 112 Han hade just med hästvindar och visat att han hade både ekonomi, makt och motivation att införa ny teknik vid gruvan, men han saknade praktisk kunskap för att införa mer avancerad teknik än hästvinden. Hans utvecklingsprojekt vid gruvan hängde således fortfarande på att han lyckades knyta personer till sig som behärskade den teknik han behövde. Att införa vattendriven konst var svårare än införandet av hästvindarna. Tekniken skilde sig mycket mer från något man var van att bygga i Falun och den var heller inte lika väl beprövad utomlands som hästvinden. Gustav Vasa agerade först när gruvan varit översvämmad och lamslagen i två år och den man kungen skickade då var Påvel Skütz, en man som länge funnits i Gustav Vasas tjänst. Han var en tysk arkitekt och byggmästare som sedan 1540-talet tjänat Gustav Vasa i olika byggnadsarbeten, bland annat var han byggnadsledare vid Uppsala slott. Han var möjligen ett resultat av Conrad von Pyhys goda tyska kontakter men verkar inte ha haft kunskap nog att klara byggnadsarbeten av det slag han nu blev ålagd att leda. 113 Jag tolkar situationen så att Skütz, från Gustav Vasas sida, var en brådskande nödlösning ger Gustav Vasa en tysk Jakob Essel i uppdrag att konstruera en 109 Swederus (1903), s. 13, Lindroth (1955:a), s. 28f, 118ff, Cedric (1980), s. 165ff. 110 Forsslund (1936), s. 48f, Lindroth (1955:a), s. 41, 52, Boëthius (1965), s. 289, Swederus (1903), s. 13, Lindroth (1955:a), s. 110, Boëthius (1965), s Forsslund (1936), s. 48, Lindroth (1955:a), s Kröningssvärd (1846), s. 138f, Swederus (1903), s. 13, Forsslund (1936), s. 48, Lindroth (1955:a), s. 106, 110, Boëthius (1965), s Skütz är ibland även stavat Schütz. Min stavning är tagen från Kröningssvärd (1846).

24 Sid. 21 pumpkonstruktion som enligt Essel kan drivas av det vatten den själv pumpar upp, något som av förklarliga skäl aldrig förverkligades. 114 Förvaltningsmannen och kungens förtroendeman vid bergverken, Olof Knutsson, skrev 1554 till kungen att Skütz inte skötte sitt uppdrag och att han aldrig skulle kunna lyckas med det han företagit sig. Knutssons kritik mot Skütz är tvetydig men det finns detaljer som skulle kunna tyda på att Skütz faktiskt försöker införa pumpverk redan nu, något som i så fall var väldigt nytt och obeprövat och också självklart skulle ha mötts av tvivel och kritik. 115 Hur det egentligen ligger till med detta vet vi inte men det verkar som om den kritiserade Skütz misslyckades i sin ambition (eller att hans kritiker lyckades övertala GustavVasa därom) och året därpå var det inte längre han utan Mester Jören som ledde arbetet. Mäster Jören hette egentligen Georg Rehberg och kom även han från Tyskland. 116 Kanske var detta ytterligare en nödlösning men det är också möjligt att Gustav Vasa äntligen trodde sig fått tag på den sortens konstruktör han så länge letat efter nere i Europa. Under de fyra år som konstbygget pågick var således flera personer i kungens tjänst inblandade i diskussionen om hur konsten skulle konstrueras. Detta förlopp handlar enligt SCOT inte om att uppnå en ultimat teknisk lösning utan om att ett tekniskt problem försvinner genom att relevanta grupper socialt uppnår konsensus om att problemet har lösts, nått closure. 117 Jag menar att det tekniska problemet här inte försvann genom konsensus om problemets lösning utan genom att en maktkamp avgjordes om vem som fick formulera lösningen. Den som beslutade vem som skulle få detta inflytande på teknikutvecklingen var Gustav Vasa. Olof Knutsson har en märklig men oklar roll i denna maktkamp och teknikutveckling. Han var Gustav Vasas kammarskrivare 1549 och silverskrivare 1550 och hade tillsyn över förvaltningarna vid de ädlare bruken. 118 Olof Knutsson fick under Johan III:s regeringstid 119 fullmakt att bestämma över alla bergverk ovan Långheden och för varje skeppund 120 kronokoppar över 1000 fick han en bonus (1000 skd = 152 ton 121 ). Han hade därmed själv ett direkt intresse av att öka produktionen. Han var under lång tid kronobrukets högste ledare och 1589 hade han fortfarande en maktposition vid kopparberget verkar han efter lång tjänst vid gruvan vara avliden. Med tanke på hans kritik vid Skütz bygge måste han ha vetat en del om tekniken redan när den var ny i Sverige och rimligen hade han översyn även över Mäster Jörens arbeten. Han hade en central roll under fyra kungar samt under en hertigs regeringstid vid gruvan i Falun ( ) och blev otvivelaktigt av stor betydelse för uppfordringsteknikens utveckling under denna tid. 122 Hans makt måste ha varit stor och hans relation till kungarna nära. Källorna ger oss tyvärr inte mer än så och hans roll förblir här delvis oklar. 114 Norberg (1978), s Boëthius (1965), s Forsslund (1936), s. 48f, Lindroth (1955:a), s. 55, 112ff, 123f, 153, Behre m.fl (2001), s Alalehto (1993), s. 244, Summerton (1998), s. 28f. 118 Boëthius (1965), s , Ericson (2004), s Skeppund var ett mått som i Sverige användes bland annat för att väga koppar. Måttet varierade och litteraturen ger olika uppgifter. Enligt Heckscher och Jansson motsvarar det i kopparvikt ungefär 140 kg, närmare bestämt: stapelvikt 136 kg, uppstadsvikt 142,8 kg och bergslagsvikt 149,6 kg. Men enligt både Boëthius och Lindroth motsvarade det under den tid detta arbete berör drygt 250 kg. Jag har här valt att förlita mig på Janssons utförliga arbete som är från Heckscher (1936), s. 671, Lindroth (1955:a), s. 12, Boëthius (1965), s. 590, Jansson (1995), s. 226f. 121 Jansson (1995), s. 226f. 122 Lindroth (1955:a), s. 55, 61f.

25 Sid Kronans tillgång till dagsverken Kronan sade sig bekosta konsten, men mycket arbete och materialanskaffning sköttes på kronans order av andra. Gustav Vasa skrev 1553 att bönderna skulle komma med timmer och annat som behövdes till dammbygget och pipepungskonsten och året därpå skrev han att menige man och allmoge i Orsa, Mora, Leksand och Rättvik skulle vara behjälpliga med gruvans vattenuppfordring, hugga rännor och gräva dike mellan dammen och gruvan. Bergsmännen och täktkarlarna hade tidigare varit befriade från sådana anspråk som ställdes på den skattskyldiga befolkningen. I och med konstens byggande blev däremot även de tvungna att bidra med ved, kol, timmer, björkar och dagsverken till byggnadsarbetet. Dessutom fick bergsmännen, arbeta hårt vid hästvindarna som var igång under konstbygget. 123 Jag menar att Gustav Vasas anspråk på bergsmännens arbetskraft ökade bergsmännens maktlöshet och ökade hans egna ekonomiska förmåga och makt att införa pipepungskonsten. Utan tillgång till denna arbetskraft hade byggnadet av konsten inte varit möjlig. 4.3 Kreditgivare och handelsmän Påverkade kreditgivare och handelsmän införandet av vattendriven konst? Boëthius menar att det är lätt att se att handelshuset Fugger, som dominerade handeln vid det tyrolska bergsbruket, inte låg bakom förändringar vid Koppargruvan, de blev inte ens insläppta i Sverige. 124 Istället var det svenska handelsmän som till viss del hade inflytande vid gruvan. Genom bland annat Lybergs studie av handelsmän i Stockholm med anknytning till Kopparberget (Från Järntorget till Kopparberget) vet vi att handelsmännen under 1500-talet fick en allt mer central roll som kreditgivare. Många bergsmän belånade sina gruvandelar och gårdar mer och mer och blev beroende av handelsmännens kredit. Detta gav visserligen bergsmännen tillfälligt kapital men försatte dem i en beroendeställning som många gånger gav ekonomiska problem som följd. 125 Under tiden före 1535 spelade Stockholms- och Vadstenaborgaren Mårten Skinnare en dominerande roll som kreditgivare vid kopparberget. Han var mycket rik och lånade ut 38 ton 126 råkoppar till självaste Gustav Vasa i början av 1500-talet. Kreditgivning var ett sätt för välbeställda personer att utanför den strängt reglerade kopparproduktionen tjäna pengar och jag tror att även rika bergsmän utnyttjade chansen att agera kreditgivare. Jag menar att kreditgivarnas roll i teknikutvecklingen framförallt var att de försvagade ekonomin hos många bergsmän. Att detta i sin tur ledde till att bergsmännen som kollektiv fick mindre möjlighet att påverka verksamheten vid koppargruvan menar jag blev en från kreditgivarnas sida omedveten följd. Även Gustav Vasa agerade som kreditgivare. Hans gäldenärer vid kopparberget var 1529 så många att han under detta oroliga år trodde sig kunna vinna bergsmännens trohet genom att efterskänka halva skulden. Gustav Vasa påstod senare att Skinnare stött Västgötaherrarnas uppror mot kungen. Han dömde honom till döden men skonade honom mot en ruinerande borgen och tog stället själv alltmer över som kreditgivare vid gruvan. 127 Med detta stärkte han ytterligare sin makt över bergsmännen och till skillnad från kreditgivarna var detta säkerligen ett medvetet drag från kungens sida. 123 Kröningssvärd (1846), s. 142f, 160f, Forsslund (1936), s. 48, Lindroth (1955:a), s. 113, 123f, Boëthius (1965), s. 283, 307f skrev kungen till fogden vid Stora Kopparberget att han skulle ge bergsmännen frihet för utskrivning och visst underhåll i spannmål som tack för alla hästar och karlar som de krävt av dem. Hammarström ( ), s Boëthius (1965), s. 82, Lyberg (1949), s. 65, 113f skd omräknat efter Jansson (1995). Årsproduktionen 1523 var 61 ton. Lindroth (1955:a), Diagram över Kopparproduktionen vid Stora Kopparberget Boëthius (1965), s. 217f, Larsson (2002), s. 180.

26 Sid Olönsam investering blev startskott Vattenkraft i sig var inte något nytt i Falun. Det hade använts till att driva bälgar i hyttorna sedan 1200-talets senare hälft. 128 De fördämningar och dikesgrävningar som behövdes till konstens vattenförsörjning var en del av tekniken som man redan var bekant med i Falun. Nytt i Sverige var däremot att vattenkraft kom till användning för vattenuppfordring och det märkliga sätt på vilket den gjorde detta. Konsten, som efter fyra års byggande till slut stod färdig 1556 var en pipepungskonst 129 där pungformade kulor med hjälp av vattenhjulets rotation pressade upp vatten via stockar till ytan. (För bild av pipspungskonst se Bildbilagan.) Enligt Agricolas ofta citerade verk om bergsteknik De Re Metallica som kom ut samma år som konsten stod klar var pipepungskonst en inom branschen välkänd teknik och en av fyra sorters vattendrivna verk för uppfordring av vatten. 130 Pipepungskonst användes med säkerhet vid Harz-gruvorna i Tyskland knappt tjugo år innan konsten i Falun stod färdig, men var möjligen uppfunnen redan femtio eller sextio år tidigare. Gustav Vasa kan under 1540-talet ha inspirerats av Tyskland när det gäller gruvteknik men vi får samtidigt inte glömma att han talade om anordningar som kunde med pipor dra vatten ur gruvor redan Forsslund antyder att den vattendrivna konsten användes ner till 130 meters djup medan Agricola nämner djup på 73 meter. 131 Den gick antagligen inte djupare än hästvindarna kunde nå men hade den fördelen att man slapp kostnaden och besväret med att hålla hästar. Kanske blev också effektiviteten bättre. Gruvan tömdes nu långsamt på vatten av både hästvindarna och pipepungskonsten. Kronans investering föll dock inte så väl ut som väntat. Redan sju år efter att konsten stod färdig var vattensituationen i gruvan åter hotande och mäster Jören befalldes bygga fler hästvindar för vattenuppfordring. Efter åtta års drift, hade Gustav Vasas konst lyckats länsa storgruvan så att den blanka stöten kunde bearbetas, men redan efter tio år började den vattendrivna konsten bli så gammal att kronobruksfogden skrev till kungen att heele Dalarne måste hjälpa till att förbättra den. Året därpå, 1567, sades att kopparbrukets fortgång hängde på att vattenkonsten iståndsattes, något som både visar på att dess roll fortfarande var central, men också att den inte levde upp till det som förväntades av den. Samtidigt verkar det som om brytningen, kring 1500-talets senare del mer och mer flyttades över till andra gruvrum och att Gustav Vasas konst förlorade sin roll i och med sin därmed avsides placering. Trots att denna konst var i dåligt skick redan 1567 och reparationer tog lång tid hölls konsten hela tiden igång. 132 År 1572 stod ytterligare en pipepungskonst färdig, delvis framtvingad av brist på brytningsrum som inte var överfyllda med vatten. Tekniken måste ha tett sig storartad och märklig mot den annars ännu primitiva gruvan och det ännu mer primitiva samhället runt om gruvan. Pipepungskonsten kan rent tekniskt ses som grunden till senare tiders mer utvecklade konster. Men med pipepungskonstens introduktion vid gruvan måste även möjligheten att ta in teknik, från kontinenten i allmänhet och Tyskland i synnerhet, ha blivit tydlig för kronan och troligen även för bergsmännen. Jag menar att det framförallt var på detta sätt pipepungskonsten blev startpunkten för en lång period av tekniskt experimenterande vid Kopparberget i Falun. 128 Lindroth (1955:b), s. 77ff. 129 Lindroth (1955:a), s. 52. Lindroth kallar även dessa konstruktioner för taschenkunst, Lindroth (1955:a), s. 114, och Agricola kallar dem rag and chain pump, Agricola (1556 [Utgåva 1950] ), s Agricola (1556 [Utgåva 1950] ), Lindroth (1955:a), s. 43, 111ff. 131 Agricola (1556 [Utgåva 1950] ), s. 188, Lindroth (1955:a), s Omräknat efter Jansson (1995), som 240 engelska fot. 132 Lindroth (1955:a), s. 53, 125ff, Boëthius (1965), s. 300.

27 Sid Motivation och lönsamhet Det verkar ofta som att både bergsmännen och kronan oavbrutet satsade pengar och/eller arbetskraft på något som inte var lönsamt. Vilket synsätt präglade produktionen och vad var motiven bakom driften? Jag har varit inne på frågan tidigare och kommer inte att kunna besvara den men vill ändå spekulera kring den. Långsiktiga planer på lönsamhet, menar jag, skulle kunna förklara Kungens och bergsmännens agerande, bergsmännen i väntan på ådern som skulle ge dem rikedom (och den kom också år 1574) och Gustav Vasa i väntan på ett blomstrande kronobruk. Även om bergsbruket var olönsamt nu kom det att bli väldigt lönsamt en lång tid framåt, mycket tack vare teknikutvecklingen. Men jag ser också två andra möjliga motiv. Kopparhanteringens produktion kring 1550-talets slut var ca 90 ton om året. Detta var visserligen större mängd än silvret (3,42 ton samma år) men räknar man i ekonomiskt värde var det mycket mindre än både silver och järn. 133 Heckscher och Behre. m.fl. menar att silvret framförallt närde Gustav Vasas samlingslust, inte hans finansbehov. Detsamma verkar ha gällt för kopparn (som lagrats som krigsreserv, om den skulle behövas till bössgjutning). Det var med andra ord järnet som finansierade Gustav Vasas politik och silvret och kopparn verkar inte ha påverkat landets ekonomi under talets senare hälft i så stor grad som man kan förledas att tro. 134 Ändå gynnades kopparn och silvret framför järnet. Den förda politiken liknar tankegången hos merkantilister på 1600-talet: ett silververk som endast gav tillbaka 50 % av sina kostnader innebar en vinst för landet på 50 %. 135 Förklaringen till uppfattningen, menar Heckscher, är dåtidens tro på de ädlare metallernas enastående värde och en allmän uppfattning att produkter med högre enhetsvärde var att föredra framför andra med lägre enhetsvärde oavsett skillnaden i framställningskostnader. 136 Denna syn, menar jag, kan delvis förklara varför Gustav Vasa lade ner så mycket pengar och energi på en koppargruva som gick så dåligt och gav så små inkomster till landet som den faktiskt gjorde under hans regeringstid. Lönsamhet och vinsten kanske var viktig men den räknades helt enkelt inte ut på samma sätt som idag; något som med våra ögon gick med förlust kunde således räknas som lönsamt. Man skulle också kunna tänka sig en merkantilistisk syn där gruvan och kopparframställningen var viktiga av helt andra orsaker än dess lönsamhet (något som kan vara svårt att förstå idag då lönsamhet är måttet på en gruvas existensberättigande). I ett Sverige där industrier inte skulle existera ännu på 200 år måste framställning av ädelmetaller ur själva berget ha varit mycket märkvärdigare än vi kan föreställa oss idag. Symbolvärdet i en koppargruva och i kopparframställningen i sig var troligtvis mycket stort både bland kungar och bergsmän och jag menar att detta kan ha utgjort ett motiv till att fortsätta investera tid och pengar i produktionen utan att för den skull utveckla den mer än nödvändigt. Om gruvan gick bättre eller sämre var helt enkelt mindre viktigt. Det viktiga var kanske inte hur mycket man bröt och utvann utan att man gjorde det. 133 Heckscher (1936), s Heckscher ser det som realistiskt att anta att kopparproduktionens värde sällan ens nådde till hälften av järnproduktionens värde. 134 Heckscher (1936), s. 163, 166f, Boëthius (1965), s. 320ff, 465, 474, Behre m.fl. (2001), s. 42. Metallernas värde för kronan i form av vapenråmaterial kan kanske, i en krigsdrabbad tid, inte heller mätas i pengar på samma sätt som vi i dag kan värdera allt. 135 Heckscher nämner P. W. von. Hörnigk som exempel Heckscher (1936), s. 170, 398, Boëthius (1965), s. 284.

28 Sid Kronobrukets roll När pipepungskonsten infördes var det på kronans initiativ och till kronans gruvbrytning. Detta var dessutom rimligen en teknik som bergsmännen saknade teknisk kunskap om. Att de dessutom saknade makt och ekonomi (kostnaden måste ha varit mycket större än för hästvindarna) gör det förklarligt att bergsmännen inte initierade denna teknikutveckling. Även om bergsmännen ihärdigt fortsatte sin gruvbrytning tycks Gustav Vasa egentligen ha varit den enda som strävade efter utveckling av gruvan. Det var således inte frågan om vems riktning utvecklingen skulle ta utan om det skulle bli någon utveckling eller inte. Denna brist på drivkraft till teknikutveckling har gjort både SCOT och Hughes teori svåranvändbara i detta arbete. Allt eftersom kronobruket i Born byggdes upp fick Gustav Vasa större intressen i gruvan och lade sig allt mer i dess angelägenheter. Några år innan konsten stod klar började kronan bryta egen malm i gruvan 137 och jag anser att kronobruket var orsak till att kronan uppförde en konst. Samtidigt var konstens införande orsak till att kronobruket först nu kom igång på allvar. Konsten gjorde kronans bruk effektivare genom att den hjälpte hästvindarna att tömma översvämmade gruvrum på vatten. Vi vet inte säkert hur pipepungskonsten kom bergsmännen till godo men den löste problemet med en översvämmad gruva, ett problem som även hade varit deras. Utöver detta verkar bergsmännen ha fått nöja sig med handvindar och hästvindar vid de gruvrum de tilläts bryta i och det verkar som om pipepungskonsten framförallt kom att användas av kronan. 138 Gustav Vasa ägnade sina första tjugo år vid makten åt att skaffa just de förutsättningar som behövdes för att lyckas med införandet av ny teknik. Ekonomin byggdes upp av järnexporten och Sala silvergruva. Makt skaffade han sig i och med räfsten i Falun och förändringar i fogderiet men även att kronobruket fanns på plats måste ha ökat hans makt vid gruvan. Teknisk kunskap fick han troligen tillgång till först under den tyska perioden av hans regeringstid, 1537 och framåt. Jag hävdar att hästvindarna och pipepungskonsten infördes vid Falu Koppargruva av Gustav Vasa helt enkelt för att han var den första som kunde lyckas med ett sådant projekt i Falun och att han kunde lyckas med det först då. Gustav Vasas insatser för att förbättra driften vid Kopparberget gav knappast någon större utdelning under hans livstid om man räknar i utvunnen mängd metall men det gav resultat på sikt. Hans bidrag med hästvindar och vattenkonst men även organisatoriska förutsättningar och beskattningsregler gjorde att det, när malmen blev bättre 1574, fanns förutsättningar för en expansion. 139 Den teknikutveckling han drog igång vid gruvan skapade möjligheter till Sveriges gruvindustris utveckling mot stordrift. 137 Från 1548, Lindroth (1955:a), s Lindroth (1955:a), s. 79, 128ff. Här märks åter bristen av källmaterial från bergsmännens bruk tydligt. 139 Rydberg (1988), s. 85.

29 Sid Pumpverk och vattendrivna spel Nästa stora uppfordringstekniska förändring vid gruvan var när seriekopplade pumpsättningar och vattendrivna spel infördes mellan 1591 och Detta var modern kontinental teknik som sedan under 300 år skulle komma att användas till uppfordringen i Falun. 140 För att förstå orsaker och drivkrafter bakom denna återigen till synes plötsliga teknikutveckling gäller det att vi först förstår i vilken ekonomisk kontext detta skedde talet föregicks av en tid när ökningen av både kronobrukets och bergsmännens produktion en längre tid var anmärkningsvärt stadig. 141 Avgörande för produktionsökningen var att en andra pipepungskonst byggdes Den tömde det gamla gruvhålet Bondestöten på vatten och detta gruvhål visade sig ge rikare malm än någonsin tidigare. Från att den utvunna vikten i råkoppar motsvarat endast 1 % av malmens vikt vid mitten av 1500-talet var den utvunna vikten 1580 hela 9 %. Med den rika malmen följde en riktig blomstringstid för både bergsmännen och kronan och gruvandelar blev återigen så begärliga att de dök upp i rättstvister. Uppsvinget berodde på den nya malmens rika kopparhalt men möjliggjordes av hästvinden och pipepungskonsten; den mängd malm som nu bröts hade inte kunnat brytas utan dem. 142 Men lika plötsligt som den rika malmen uppenbarat sig, lika tvärt började den sina Gruvdriften blev efter några lönsamma decennier än en gång en förlustbringande verksamhet. Kronan fick allt större brist på pengar och samtidigt drabbades landet av svår inflation Sådant var det ekonomiska läget när saker plötsligt började hända vid Falu Koppargruva. Störst roll skulle en blivande kung och en tysk vid namn Kristoffer Klem visa sig få. Men låt oss ta saken från början. 5.1 Från Johan III till Karl IX Gustav Vasa dog 1560 och efterträddes av sonen Erik XIV (kung mellan 1560 och 1568) tog Gustav Vasas son, Johan III, över makten efter sonen Erik XIV. Under Johans regeringstid infördes ingen ny teknik. Däremot tog kronan nu helt över gruvbrytningen till sitt eget kopparbruk och uppfordringen blev på så vis en fråga som ständigt påverkade kronan. Samtidigt byggdes den andra pipepungskonsten. Uppfordringstekniker som fungerade mycket bättre än pipepungskonst, hade på andra ställen i Europa börjat konkurrera ut denna redan 1540 och pipepungskonsten var snarast ålderdomlig när man vid Kopparberget införde sin andra konst Utöver detta lade sig Johan III inte märkbart i gruvans ledning utan satsade istället tid och pengar på krig och slottsbyggande. För detta lånade han pengar och köpte på kredit. Rådet försökte utan framgång få honom att ta reson men även när den rika malmen drog in allt mer pengar till kronan fortsatte han att överskrida sina och landets tillgångar. Jag menar att Johan III kom att påverka teknikutvecklingen på två sätt. Dels genom att han försatte kronan i ekonomiskt trångmål och dels genom att han bytte ut en stor del av sin fars kanslipersonal mot tjänstemän utbildade bland annat på tyska universitet. 146 I och med detta påbörjade han det tyska inflytandet, som vi snart kommer att se skulle känneteckna hans bror Karl IX:s regeringstid. 140 Lindroth (1955:a), s. 66, 148, Hemström (1982), s Lindroth (1955:a), Diagram över Kopparproduktionen vid Stora Kopparberget , Boëthius (1965), s. 309f. 142 Lindroth (1955:a), s. 56ff, 125f, 131, (1955:b), s. 126ff, 263, Boëthius (1965), s Boëthius (1951), s. 67, (1957), s ff, Hammarström (1789), s. 93, Behre m.fl. (2001), s Agricola (1556 [Utgåva 1950]), s. 184, Hammarström (1789), s. 98, Lindroth (1955:a), s. 42, (1955:b), s. 88, Boëthius (1965), s. 275, 308, Cedric (1980), s. 168, Behre m.fl. (2001), s. 7, 59f. 146 Boëthius (1965), s. 301, Behre (2001), s. 53ff, Ericson (2004), s. 33, 132, 165f, 172, 175.

30 Sid blev Johan III:s son Sigismund kung i Polen. Johan III dog fem år därpå och Sigismund blev nu även kung i Sverige. Under kung Sigismunds frånvaro skulle Gustav Vasas tredje son Karl, som ännu bara var Hertig, styra Sverige tillsammans med rådet. Men knappt hann Sigismund ut ur riket förrän Karl inkallade riksdagen för att få bekräftat att han skulle vara rikets föreståndare var Karl i praktiken vid makten och 1604 kallade han sig själv kung Karl IX. 147 För att undvika förvirring i arbetet kommer jag endast att kalla honom för Karl IX även vid den tiden då han egentligen inte hunnit bli kung ännu. Den oreda som fram till 1604 rådde kring vem som skulle leda Sverige märktes däremot inte av vid kopparberget i Falun. Redan året innan Johan III:s död, 1591 tog Karl över ledningen vid Kopparberget och hade därmed även ledningen över gruvan under Sigismunds regeringstid. Samtidigt påbörjades byggandet av den nya uppfordringstekniken Karl IXs jakt på teknisk kunskap Från sin far hade Karl IX fått med sig motivation att utveckla gruvtekniken i Sverige. Makt skaffade han sig tidigt vid Falu Koppargruva men teknisk kunskap och ekonomi var istället förutsättningar han kom att skaffa sig allt eftersom. Låt oss börja med hans jakt på kunskapen och återkomma till ekonomin senare i kapitlet. Det tyska inflytandet var stort under Karl IX:s tid vid Kopparberget framförallt ur teknisk synvinkel. Detta var som vi sett inte något nytt vid gruvan men med sin målmedvetna tyska inriktning saknar Karls regering motstycke. Karl reste redan under sin tid som Hertig runt i Tyskland och Schweiz för att skapa kontakter och stärka dessa med ett giftermål med lämplig kvinna. Samtidigt gjorde han studiebesök på bergsbruk i dessa områden. Han utvecklade bergsbruket i sitt hertigdöme efter tyska och schweiziska förebilder och tog hjälp av nederländska experter för att utveckla bättre dammar och vattenhjul. Han reste själv runt till gruvorna och bruken i hertigdömet för att lära sig om bergsbruket och hade likt sin far (och olikt sina bröder) god kunskap om bergsbrukets praktiska detaljer. 149 Men det jag anser kom att betyda mest för utvecklingen vid Falu Koppargruva var inte hans tekniska kunnande utan hans förmåga att knyta personer till sig som kunde mycket om bergshantering, något tidigare kungar, även hans far, misslyckats med. Karl IX skapade kring sekelskiftet 1500/1600 flera nya ämbeten i gruvans ledning och administration (Bergmästaren, Bornsfogden, Konstmästaren, Gruvföreståndaren, Gruvfogden, Gruvskrivaren m.fl.). Flera av de nya ämbetena tillsattes med personer som kom direkt från hans egen närmaste krets av tjänstemän. 150 Eftersom han själv var mycket upptagen under dessa teknikutvecklingens år tror jag inte att han, sin detaljkännedom till trots, personligen kunde ha styrt vid berget. Våren 1590 började han en resa för att se sig om efter ny hustru i Tyskland, efter att hans första hustru avlidit. Samtidigt blev hans bror Johan III hastigt sjuk för att sedan avlida De närmaste åren ägnade sig Karl IX nästan helt åt det polska och ryska kriget och åt att få makten i Sverige i stället för Sigismund. 151 Med en så upptagen kung måste ämbetsmännen vid gruvan under denna period haft en extra framskjuten roll. De flesta av dessa vet vi mycket lite om men den som hade allra störst inflytande av dem var utan tvekan Christoffer Klem Christoffer Klem och hans tekniska nymodigheter Den tyska konstmästare Christoffer Klem, Karl IX:s allra främste förtroendeman i bergssakerna, var redan 1584 anställd i hans tjänst. När uppbyggandet av en ny sorts vattenkonst påbörjades 1591 vid Falu Koppargruva var det under ledning av Klem. Med sig 147 Behre m. fl. (2001), s. 7, 58ff. 148 Boëthius (1957), s Lindroth (1955:a), s. 64, Petersson (2008), s. 47f, 53ff, 66ff. 150 Lindroth (1955:a), s. 69, Petersson (2008), s Petersson (2008), s. 98, 102, 211.

31 Sid. 28 till Koppargruvan hade han en hel tysk koloni som arbetade åt honom. 152 Mellan åren 1591 och 1606 vet vi att Klem lät bygga två vattendrivna spel och två pumpverk vid gruvan, varav minst det ena var seriekopplat. Exakt vad som byggdes när är här svårt att reda ut för kronoräkenskaperna för är delvis förkomna. 153 Både spel och seriekopplade pumpsättningar var kontinentala maskiner som tidigare varit helt okända vid svenska gruvor. Spelen var alltså anläggningar som hissade upp malm eller berg ur gruvan med vattenkraftens hjälp. Vi vet ingenting om deras effektivitet i Falun men när vattendrivet spel byggdes vid Sala Silvergruva 40 år senare ersatte det körningen i tre hästvindar med åtta hästar vardera. 154 Pumpverken tömde gruvan på vatten med hjälp av sug- och lyftpumpar och gjorde vattenuppfordringen betydligt effektivare. Genom att seriekoppla pumpsättningar på höjden så att de pumpade upp vatten från varandra kunde man nå djup som konsten tidigare inte kunnat nå. Man pumpade nu vatten från 89 meters djup. 155 Gruvan låg tacksamt till för vattendriven teknik och byggande av kanaler och rännor med vatten till gruvan vållade inte lika stora problem här som exempelvis senare i Sala. Det var dessutom något som redan påbörjats i Falun både för hyttornas och sedan för pipepungskonsternas skull. Skillnaden mellan den nya teknikens och de gamla pipepungskonsternas effekt måste ha varit mycket stor och för första gången var de maskiner som fanns vid Falu Koppargruva tillräckliga för att hålla gruvan helt vattenfri. Hela tiden stod Klem för det tekniska kunnandet tillsammans med sina tyska arbetare. 156 Det var Karl IX som med sin makt gav Klem fullmakt att konstruera den nya tekniken vid gruvan. Denna gång finns inte skymten av en diskussion kring teknikens utformning, inte ens skymten av en maktkamp om vem som ska få forma den. 5.3 Kostsam investering Låt oss nu undersöka Karl IX:s ekonomiska förutsättning. För att fullt förstå storleken på investeringarna menar jag att man måste vara medveten om att tekniken var både kostsam och olycksdrabbad talets nya tekniker löste många problem men måste samtidigt ha medfört nya. Mängder av timmer, brädor och järnsmide behövdes och nya befattningshavare skulle födas och avlönas behövdes 66 st helårsanställda bara till konsten, ett hisnande antal med dåtidens mått. 157 År 1600 var konsten lamslagen av kyla i flera månader. Senare samma år föll pumpverket ner i gruvan. Fyra år senare inträffade ett ras som slog sönder en av konsterna så att en ny fick byggas och ytterligare sex år senare brann en av konsterna och tippade ner i gruvan. En hästvind byggdes som ersättning medan det arbetades på ny konst. Några år senare rasade gruvhålet Blankstöten in och krossade vattenkonsten och kronan fick bråttom att återställa den. Liknande insatser fick göras Det var kronan som skulle utnyttja konsten och den bekostades därmed av densamma. Samtidigt som konsterna byggdes hade kronan ekonomiska bekymmer delvis på grund av Johan III:s ekonomiska utsvävningar och delvis på grund av att kriget mot Danmark lett till att 152 Lindroth (1955:a), s. 64f, 133ff. Möjligen är det en del av dessa arbetare som sedan tar sin chans och blir bergsmän i gruvan, i början av 1600-talet finns nämligen ett antal tyska bergsmän vid gruvan, Boëthius (1957), s. 17. En av dessa arbetare övertog Klems tjänst 1612, Lindroth (1955:a), s Lindroth (1955:a), s. 70, Boëthius (1957), s Lindroth (1955:a), s. 133ff, 140, Carlborg (1967), s Hästvinden kunde möjligen gå ända ner till 200 meters djup och hade fortfarande en stor betydelse vid gruvan trots konstens utveckling. 156 Swederus (1903), s. 24f, Lindroth (1955:a), s. 66, fick Christoffer Klem titeln Konstmästare vid Falu Koppargruva. Nio år senare fick han fullmakt att vara konstmästare vid alla kronans bergsbruk och alla Sveriges underbyggmästare var nu tvungna att gå i lära hos honom. Klem stannade som konstmästare till sin död 1612, Lindroth (1955:a), s Lindroth (1955:a), s. 145f. 158 Swederus (1909), s. 12, Lindroth (1955:a), s. 72, 133ff, 144, Boëthius (1957), s. 19f.

32 Sid. 29 Sverige fick återlösa Älvsborg mot dyr lösen 1570 vilket kom att kallas: Älvsborgslösen fanns det nästan inget kapital i kronans kassa samtidigt som malmens kopparprocent sjönk. Karl stod också i krig mot Ryssland och snart även mot Polen vilket krävde stort kapital. 159 Karl IX måste nu ha varit tvungen att skaffa ett större kapital för att kunna fullfölja sitt införande av teknik och det var bara delvis hans egen förtjänst att det lyckades. Jag menar att det framförallt är fyra faktorer som ekonomiskt möjliggjorde investeringen vid gruvan. Den första var att Karl lade in stora summor egna pengar till kronan. Den andra var att kronan från och till skaffade sig monopol på att köpa bergsmännens koppar (och ibland hade en mindre skara handelsmän motsvarande monopolsituation.) Det medförde i praktiken att bergsmännen sällan fick direkt betalt utan gav koppar i förskott till monopolen. På så sätt lånade bergsmännen indirekt kronor till staten och handelsmännen under tidigt 1600-tal. Den tredje faktorn var att prishöjningen på kopparn utomlands mellan 1600 och 1620 var mer än 100 %. Största orsaken var att Spanien 1599 övergick till ett mynt som nästan bara bestod av ren koppar och därmed blev en stor importör av svensk koppar. 160 Den fjärde faktorn menar jag var tillgången på arbetskraft genom dagsverken Bondekonung och dagsverken Kronan ställde stora krav på bergsmännen kring Förutom att de var tvungna att leverera kol så utnyttjade kronan deras arbetskraft i form av bergsmansdagsverken. De skulle då bidra till vindkörning, jordrymning, körslor vid gruvan, hjälp till vattenkonsterna och vattenösning, beredning av gruvlinor, kopparfrakt åt kronan och hjälp till kronobrukets kallrostar och smedja var bergsmännens dagsverken sammanlagt 22240, det vill säga 75 om dagen. (Bergsmännen var då ca 200 och det innebar då att varje bergsman bidrog med 101 dagars arbete till kronans hjälp detta år.) Utöver detta kom byggnadsvirke till kronobruket och hjälp vid kungliga besök. 161 Men Karl IX:s förhållande till detta blev några år senare mer komplicerat och något år framåt sökte han stöd hos riksdagen för att bli godkänd konung och försökte då blidka bönderna och bergsmännen för att få dem på sin sida. Han utnyttjade exempelvis det faktum att missväxt gjort bönderna missnöjda och lät kronan överta kopparfrakten som irriterat bergsmän och skattskyldig befolkning länge. Bergsmännen slapp med detta 1200 kördagsverken till gruvan. Han verkar också ha lättat på kraven om dagsverken, framförallt för bergsmännen. Vid spannmålsbristen 1597 lät han dessutom dela ut 300 tunnor spannmål till bergsmännen. Samtidigt propagerade han bland bönder runt om i landet för att han själv skulle bli godkänd konung, vilket i historieskrivningen ibland gett honom epitetet bondekonung. Hans propagerande gav resultat och 1597 deklarerade dalabönderna att de ville ha Karl till kung. 162 Även om Karl IX därför under ett antal år måste ha varit extra noga med att inte irritera den skattskyldiga befolkningen eller bergsmännen, och Klems fösta anordningar redan gjort vindkörning överflödigt blev de inte helt befriade från dagsverken. Dagsverkena användes nu istället till andra sysslor som att röja nya vägar för koppartransporterna till Västerås. 163 Den skattskyldiga befolkningens bidrag i form av dagsverken var, under hela den period som här studeras, en förutsättning för teknikutvecklingen. Det var en arbetskraftstillgång för kronans nybyggen och underhåll som varken bergsmän eller handelsmän hade tillgång till. Precis som vid pipepungskonstens införande ökade kungens anspråk på bergsmännens arbetskraft deras maktlöshet samtidigt som det gav kronan större ekonomisk möjlighet till investering. 159 Boëthius (1956), s. 421, Behre m.fl. (2001), s. 69, Petersson (2008), s. 217ff. 160 Swederus (1909), s. 11ff, 20f, Hildebrand (1946), s. 40, Lyberg (1949), s. 153ff, Lindroth (1955:a), s. 78, Petersson (2008), s. 117, slutade Spanien prägla kopparmynt, Heckscher (1936), s Lyberg (1949), s. 14, Lindroth (1955:a), s. 127, Boëthius (1957), s. 2, (1965), s Lindroth (1955:a), s. 70, Boëthius (1957), s. 5, 8f, Petersson (2008), s. 122, Swederus (1903), s. 19, 28, Lindroth (1955:a), s. 64f, 126ff, Boëthius (1957), s. 5f, Petersson (2008), s. 54f.

33 Sid Bergsmännens beroende av kreditgivarna 1593 hade gruvdriften återigen blivit olönsam för bergsmännen och ställde dem i allt starkare beroende av köpmännen och kronan. Bergsmännens beroende av import från andra landskap började också bli alltmer problematisk levererades inte mindre än 8000 tunnor spannmål till Falun. Åren därpå rådde spannmålsbrist och ibland fick arbetet ligga nere i brist på livsförnödenheter och bergsmännen kunde få resa långt in i Hälsingland för en halv tunna säd. 164 Handelsmännen drog nytta av bergsmännens spannmålsbrist och imortberoende och de gav bergsmännen lån på hårda villkor, något som ibland slutade med att de fick gå ifrån gård och grund. Många bergsmän var både i en ekonomiskt tärande och maktlös situation kring 1590 vilket gjorde det mycket svårt för dem att ägna sig åt teknikutveckling. Vi måste samtidigt komma ihåg att flera av handelsmännen och kreditgivarna själva ägde gruvdelar och därmed även själva var bergsmän. Det stora beroendet och skulderna måste därför framförallt ha drabbat de mindre välbeställda bergsmännen. Under början av 1600-talet spelade inga kreditgivare så stor roll som Peter Kruse och Knut Kråka. De lade vid tinget under sig egendomar i mycket snabb takt. Peter Kruse var från Lübeck och det var han som sedermera kom att driva Sveriges första garmakeri 165 i Säter med goda resultat. Om Kråka vet vi att han var den i särklass största kopparköparen under talets första decennium. 166 Deras makt vid gruvan var stor. De hade uppenbarligen ett intresse av att tjäna pengar på bergsmännen men hade de något intresse i att påverka teknikutvecklingen? Inte ens bland de bergsmän som smälte över 15 ton 167 menar Boëthius att det fanns några pionjärer av storindustriell typ så här tidigt i gruvans historia. 168 De bergsmän som var riktigt rika kanske hade ekonomisk möjlighet till investeringar i uppfordringsteknikens storleksklass men jag menar att organiseringen av bergsmännens bruk måste ha utgjort ett hinder för enskilda rika att utveckla tekniken på egen hand, vare sig de var bergsmän, kreditgivare eller både och. Brytningslagen kollektiviserade bergsmännen och de förpliktigades att bryta var sitt dygn i tur och ordning, rik som fattig. Alla måste bryta vare sig malmen var god eller dålig och ingen fick hoppa över sin tur. Till detta hörde bergsmännens konservativa organisation där rådsmän satt på livstid. Dessa båda faktorer måste ha gjort det näst intill omöjligt för rika bergsmän att göra egna investeringar i gruvan, de saknade helt enkelt som enskilda bergsmän makt i bergsmanskollektivet. Jag menar att kreditgivarna och handelsmännen inte själva hade intresse av att påverka teknikutvecklingen och att deras roll i teknikutvecklingen var att de som kreditgivare försatte vissa bergsmän i ekonomiskt trångmål och gjorde dem mer oförmögna än annars att som kollektiv investera i ny teknik. 5.5 De nya bergsmännen och bergsmännskollektivet En åtgärd Karl IX genomförde som påverkade teknikutvecklingen var att han senast 1599 öppnade möjligheten för nya personer att bryta malm i gruvan som nya bergsmän. De som lockades av möjligheten var framförallt täktkarlar. Dessa skulle inte göra intrång på gamla 164 Swederus (1903), s. 27f, Boëthius (1951), s. 71, 88, Behre m.fl. (2001), s. 65, Ericson (2004), s. 172, Petersson (2008), s Så kallad dyrtid var det även 1601, 1603, 1608 och 1623, Forsslund (1936), s Ett garmakeri var en anläggning som renade råkoppar genom en avancerad teknisk process som inte kom att användes i Sverige förrän efter 1500-talet. Boëthius (1965), s Swederus (1909), s. 18, Heckscher (1936), s. 373, Hildebrand (1946), s. 32, Lyberg (1949), s. 113f. I ett tingsprotokoll är antecknat att rätten bönföll ståthållaren att avstå ägodelar till förmån för hustru och barn till en bergsman som måste avträda allt han ägde till Kruse, Lyberg (1949), s skeppund omräknat efter Jansson (1995). 168 Boëthius (1951), s En företagsledare av industriell typ fanns dock efter Det var Johan Trotzig som hade 104 fjärdeparter i gruvan och med all sin koppar drev ett kanongjuteri fram till Han var den första i sitt slag och hade ensam upp till hundra arbetare i sitt gjuteri under dess glansdagar, Boëthius (1951), s. 88.

34 Sid. 31 rättigheter utan bara söka upp bortglömda malmstreck i ödesgruvorna och därigenom upptäcka okända malmskatter. Detta fick till följd att bergsmännens antal ökade kraftigt. I början av 1570 var bergsmännen 180, 1598 var de 298 och 1610 var de Denna administrativa förändring fick stora följder. Under senare delen av 1500-talet hade all malm brutits enbart i Bondestöten men i och med de nya bergsmännen var hela gruvan, med alla sina gruvhål, hädanefter belagd med arbete. 170 Detta var en helt ny situation som måste ha lett till ett större behov av malm- och vattenuppfordring. Med ökat antal bergsmän ökade produktionskapaciteten vilket jag menar att detta var en bidragande orsak till att gruvan i början på 1600-talet sakta började gå bättre: gruvan stod och föll inte längre med malmens kopparhalt i ett enda brytningsrum. Bergsmännens produktion blev nu långt viktigare än kronans samtidigt som det ökade bergsmansantalet gjorde att bergsmännen som kollektiv blev en allt mer splittrad grupp, både organisatoriskt och ekonomiskt. En stark spänning rådde mellan de gamla förmögnare bergsmännen som ville att gruvandelarna skulle begränsas och de nya och oftast fattigare bergsmännen. 171 Ett splittrat bergsmannakollektiv hade mindre möjlighet att agera kollektivt vilket ökade Karl IX:s makt. Bergsmännens roll som aktörer hade egentligen inte förändrats märkbart sedan pipepungskonstens införande. De bidrog varken till införseln av vattendrivna spel eller seriekopplade pumpsättningar och inget tyder heller på att de motsatt sig den nya tekniken. 172 Däremot var deras motivation större än tidigare klagade de inför kungen på att de inte hann tömma gruvan på vatten med de medel som stod dem till buds och kronan verkar därefter hjälpt dem med att bygga en konst som inte närmare beskrivs. 173 Det är därmed tydligt att bergsmännen nu insåg fördelen med bra uppfordringsteknik; även de såg nu utveckling och expandering som en möjlighet. Men det är också tydligt att de själva inte ville eller ansåg sig kunna uppföra den nya tekniken. Under 1600-talets första årtionde var bergsmännen, på grund av Karl IXs nya bergsmän, Det är lätt att föreställa sig att kollektiva insatser av de över 500 bergsmännen skulle bjuda stora organisatoriska svårigheter. Förutom att de av rent ekonomiska skäl inte var i stånd att utveckla uppfordringstekniken kan de orimligen haft tillgång till den tekniska kunskapen. Enskilda välbeställda bergsmän hade säkerligen en del inflytande gentemot kronan men som kollektiv saknade de dessutom makt vid gruvan. Bergsmännens bidrag som aktörer blir istället att de, på Karl IXs order frivilligt eller motvilligt, bidrog med sin arbetskraft. Det är därför även deras förtjänst att pumpverk och vattendrivna spel slutligen stod uppförda och med god verkan arbetade vid gruvan Karl IX och kronobrukets lönsamhet Det är anmärkningsvärt att teknikutvecklingens viktigaste år vid gruvan sammanfaller med kronobrukets tid. Vilken roll spelade kronobruket under 1590-talets teknikutveckling? När den första av Klems konster började byggas 1591 var kronobruket ännu på sin topp. Den rika malmen bidrog till att inkomsterna var goda och produktionen stor och bruket var en verksamhet av förhållandevis imponerande storlek. 174 Men redan året därpå började kronobrukets och bergsmännens tillverkning gå sämre var ett riktigt bottenår för kronobruket och året därpå nämndes för första gången att Karl IX ville lägga ner kronobruket. 169 Lindroth (1955:a), s. 72, Boëthius (1957), s. 2, Lindroth (1955:a), s. 72f. 171 Lindroth (1955:a), s. 72, Boëthius (1957), s Detta trots att de ofta lät sina protester synas i skrift som exempelvis när de motsatte sig de nya bergsmännen och nedläggningen av kronobruket, Boëthius (1965), s Lindroth (1955:a), Lindroth (1955:a), s. 56, 70, Lindroth (1955:b), s. 88.

35 Sid. 32 Han försökte få bergsmännen att ta över kronans produktion men bergsmännen protesterade och han misslyckades. Han försökte istället hyra ut kronans hyttor men intresset var svalt. 175 År 1606 försökte han återigen lägga ner bruket men bergsmännen protesterade. Kanske vittnar protesterna om att gruvdriften nu var olönsam och att ingen ville ta på sig mer gruvandelar men uttalanden som att bergsmännen varken veele eller kunde mista H.K.M:t utur gruvan 176 menar jag snarare vittnar om hur viktig kronans nya konst och deras kunskap om drift och underhåll av den snabbt blev. Det är nu tydligt att även bergsmännen fick allt större nytta av konsten och 1607 beslutades att kronan skulle hålla konsten men att bergsmännen skulle vara med och bekosta den genom en avgift. Detta år blev bergsmännens skatt och konstavgift tillsammans 19 % av deras tillverkning. 177 Under sitt sista levnadsår, 1611, gjorde Karl IX till slut som planerat och lade ner kronobruket men på önskemål från bergsmännen återtog kronan tillfälligt sitt kopparbruk i sju år under Gustav II Adolfs regering. 178 Kronobruket lades ner för gott 1620 och kronans bruk delades upp i andelar som övertogs av nya bergsmanspar. Bergsmännen blev därmed en ännu större och mer splittrad grupp och samtidigt ensamt ansvariga för gruvdriften. Boëthius förklarar nedläggningen med merkantilismen. Han menar att en av merkantilismens principer var att inskränka statsdriften och inom ramen för stadsmaktens regelverk lita till enskild företagsamhet. 179 Lindroth betonar istället sambandet mellan kronobrukets nedläggning och malmens minskade kopparhalt. Han visar hur dåligt kronobruket gått just de årtal då nedläggning diskuterats. 180 Karl IX resonerar själv kring kronobruket i termer av lönsamhet och avkastning och nedgången i brukets avkastning är utan tvekan bidragande orsak till nedläggningen. Antagligen spelar både försämrad lönsamhet och inskränkningar i stadsdriften in i besluten. Det är tydligt att Karl IXs successiva avveckling av kronobruket inte på något vis berodde på avsvalnat intresse för Kopparberget i Falun för samtidigt som gruvan gick allt sämre och kronobruket stod inför nedläggning fortsatte Klem på kungens uppdrag att uppföra den nya uppfordringstekniken i samma takt som han börjat. 181 Vi snuddar återigen vid frågan om vilket synsätt Karl IX hade på lönsamhet och hur stor den var som drivkraft. Karl IX hade precis som Gustav Vasa drivkraften att utveckla gruvan men medan kronobruket och driften i sig för Gustav Vasa verkar ha varit målet verkar kronobruket inte ha varit betydelsefullt för Karl IX när det inte längre drog in pengar till kronan. Det är tydligt att lönsamhet nu har blivit en uttalad drivkraft vid gruvan. 175 Lindroth (1955:a), s. 70f, Boëthius (1957), s. 7, 14ff. 176 Boëthius (1957), s Swederus (1903), s. 31, Lindroth (1955:a), s. 73ff, 146f, Boëthius (1957), s. 27ff. 178 Boëthius (1951), s. 86, Lindroth (1955:a), s Boëthius (1951), s Första gången och sedan 1607, 1612 och 1620, Lindroth (1955:a), s Lindroth (1955:a), s. 70, Boëthius (1957), s. 6, 18f.

36 Sid Slutsats och diskussion Syftet med detta arbete var alltså att förklara varför och hur Falu koppargruva genomgick så snabb teknisk förändring mellan åren 1545 och De frågor jag ämnade besvara var: Vilka uppfordringstekniska landvinningar gjordes vid Falu Koppargruva mellan 1545 och 1620 och när skedde de? Vilka aktörer påverkade denna teknikutveckling och hur? Vilka faktorer gjorde att just dessa aktörer påverkade utvecklingen? De uppfordringstekniska landvinningar som infördes vid Falu Koppargruva var i ordning följande: hästvindar , pipepungskonst , seriekopplade pumpsättningar och vattendrivna spel Gustav Vasa beordrade om hästvindar men det verkar vara bergsmännen som verkställde byggandet av dem både ekonomiskt och praktiskt. Vindarna fungerade så bra att de var i drift ända in på 1900-talet men de var inte tillräckligt effektiva för att täcka det största behovet. Gustav Vasa såg kort efter hästvindarnas införande till att skaffa folk till gruvan som lät uppföra en pipepungskonst, troligen med kronans egna medel. Bergsmännen och andra skattskyldiga i mellersta Sverige bidrog med stora mängder arbetskraft i form av dagsverken. Pipepungskonsten blev aldrig så effektiv som Gustav Vasa hade hoppats på. Ett par årtionden senare placerade Karl IX sin främsta förtroendeman i bergssakerna, den tyske Klem, med arbetsfolk, vid gruvan och lät dem uppföra seriekopplade pumpsättningar och vattendrivna spel. Även detta skedde på kronans bekostnad men arbetssinsatsen var återigen stor från en skattskyldig befolkning. När bergsmännen allt eftersom fick fördel av detta fick de vara med och bekosta konsten genom en årlig avgift. Seriekopplade pumpsättningar och vattendrivna spel användes sedan ända fram tills elektriciteten kom till gruvan så sent som De fyra punkter som jag, utifrån Lindqvist, utvecklat till förutsättningar för att lyckas med transfer av teknik (motivationen, ekonomin, kunskapen och makten) har visat sig relevanta genom hela arbetet. De aktörer vid gruvan som satte igång den kedja av teknikutveckling jag beskrivit ovan var de som hade tillgång till och bäst kunde utnyttja dessa förutsättningar nämligen: Gustav Vasa och Karl IX. Jag menar att Gustav Vasa ägnade sina första tjugo år på tronen åt att skaffa sig dessa; någon form av motivation hade han med sig i bagaget men ekonomin behövde byggas upp av järnexporten och Sala silvergruva, makten kring Kopparberget skaffade han sig i och med räfsten i Falun och teknisk kunskap fick han tillgång till, troligen genom Conrad von Pyhy, någon gång efter Jag hävdar här att han initierade och styrde införseln av hästvindarna vid Falu Koppargruva helt enkelt för att han var den första som kunde lyckas med ett sådant projekt i Falun och han kunde lyckas med det först då. Att bergsmännen fick stå för själva uppförandet av hästvindarna visar på vidden av Gutav Vasas makt. Han behövde sedan bara skaffa sig ytterligare kunskap för att kunna införa nästa tekniska nyhet: pipepungskonsten. Även Karl IX hade en motivation att utveckla gruvans teknik. Han skaffade sig tidigt makt vid gruvan och kunskapen om tekniken hade han skaffat sig utomlands. Det största problemet för honom menar jag var ekonomin. Förutom att han lade in egna pengar i kronans kassa, utnyttjade dagsverken och använde kopparmonopol så var det troligen den yttre faktorn att kopparpriset höjdes kraftigt som gjorde att han blev den som hade alla förutsättningar för att införa modern tysk gruvteknikteknik i Falun, något som praktiskt genomfördes av hans tyske konstmästare Christoffer Klem, en mindre grupp tyska arbetare och en stor skara hårt arbetande skattskyldiga. Det kanske mest slående under detta arbetets gång har varit frånvaron av strävan efter expansion och lönsamhet vid Falu Koppargruva. Den utveckling som skedde skedde

37 Sid. 34 framförallt av andra motiv och det var först med Karl IX som strävan efter lönsamhet började bli central. Bergsmännen saknade motivation att driva teknikutvecklingen. En verksamhet av denna storlek var mycket ovanlig i dåtidens Sverige, även om gruvverksamhetens storleken i mina ögon snarast känns oväntat liten. I 1500-talets agrara Sverige skedde förändringar mycket långsamt om de skedde alls och framställning av ädelmetaller ur själva berget måste ha varit mycket märkvärdigare än vi kan föreställa oss. I denna förkapitalistiska ekonomi var statens prestige och makt viktigare än pengar och symbolvärdet i en koppargruva och i kopparframställningen var mycket stort både bland kungar och bergsmän. Att Gustav Vasa inte lade sig i gruvdriften förrän efter 20 år vid makten, när gruvan gått dåligt i årtionden och varit lamslagen totalt i två år menar jag kan ha berott på synsättet att det viktiga inte var hur mycket koppar man utvann utan att man gjorde det. Gustav Vasa utvecklade helt enkelt gruvdriften så att brytning var möjlig men egentligen inte mer än så. Överlevnad var självklart huvudmotivet för bergsmännen men även för dem var prestige en viktig faktor. Detta menar jag kan ha utgjort motiv till att bergsmännen fortsatte investera tid och pengar i en för dem ofta olönsam produktion utan att för den skull utveckla den till något mer lönsamt. När sedan Karl IX drev på utvecklingen redan innan han blivit kung var förändringstakten plötsligt en annan. Jag menar att vi här ser en förändring i det ekonomiska synsättet och motivationen. Karl IX resonerade själv om kronobruket i termer av lönsamhet. Det viktigaste var inte längre att gruvan bröts utan att brytningen blev mer lönsam. Karl IX nöjde sig inte med att hålla gruvan i drift utan ville göra verksamheten mer effektiv. Denna förändring av det ekonomiska synsättet och styrningen är kanske det mest intressanta i 1500-talets Falun och tiden och platsen förtjänas att i framtida studier belysas ur en tydligare ekonomhistorisk synvinkel än jag har utrymme för i denna uppsats. SCOT analyserar vad som händer när olika aktörers intressen konkurrerar om att styra teknikutvecklingen. Denna konkurrens existerade knappast vid Falu Koppargruva, dels på grund av den sneda fördelningen av ekonomi, makt och kunskap, och dels på grund av att mycket få aktörer var motiverade att delta i teknikutvecklingen vid gruvan. Vad händer då med ett system av tekniker när ingen eller endast en aktör försöker påverka teknikutvecklingen? När det förekom konkurrens, som mellan konstruktörerna av pipepungskonsten, avgjordes situationen av en kamp som handlade mer om makt än om teknik. Om det infördes ny eller gammal, väl fungerande eller misslyckad teknik avgjordes inte av medvetna systembyggares kalkyleringar eller förutsägbara utvecklingsfaser som Hughes skriver om, inte av relevanta gruppers konsensus som SCOT-teoretikerna diskuterar och inte heller av det kaos och den fragmentisering som Summerton nämner. Det avgörande för teknikutvecklingens riktning vid Falu Koppargruva menar jag var tillgången till makt. Den skattskyldiga befolkningen och kungens makt över dem menar jag var en faktor som bidrog till att möjliggöra teknikutvecklingen över huvud taget men också kungarnas styrning av den. Jag vill också återigen hävda att enskilda bergsmän, på grund av bergsbrukets organisation, saknade makt gentemot bergsmanskollektivet och att det därför bara var som kollektiv bergsmännen kunde agera. Som kollektiv saknade de makt gentemot kronan, något Gustav Vasa och sedan Karl IX spädde på genom att göra deras ekonomiska beroende större och dessutom i stor utsträckning använda sig av deras arbetskraft. Bergsmännen var också en splittrad grupp, något som ytterligare försvagade deras makt. 182 Kronans enväldiga makt och bergsmännens konservativa och kollektiviserande brytningsordning, gav inte handelsmän eller utländska investerare en chans att etablera sig på platsen. 182 Karl IX splittrade dem (medvetet eller omedvetet?) ännu mer genom att öppna gruvan för nya bergsmän i slutet av 1500-talet.

38 Sid. 35 Makt är en social rangordning och jag menar att studiet av socioteknik framförallt är studiet av makten över tekniken. Jag menar, precis som SCOT-teoretikerna, att teknikutveckling och transfer av tekniska lösningar inte förutsätter att man löser tekniska problem tekniskt utan socialt. Men till skillnad från dessa menar jag att detta inte görs genom att relevanta grupper uppnår konsensus om att problemet har lösts utan genom att sociala grupper utövar en maktkamp där vinnande grupp/grupper får makten att fritt formulera lösningen på det tekniska problemet: closure. Under en maktfullkomlig kung som Gustav Vasa eller Karl IX blir detta extra tydligt men även under demokratiska former eller i kapitalistiska ekonomier, hävdar jag, handlar det om maktkamp och ytterst sällan om konsensus.

39 Sid Källskrifter och litteratur Källskrifter Carlberg, J. O. (1879), Historiska sammandrag om svenska bergverkens uppkomst och utveckling samt grufvelagstiftningen. Stockholm. Hammarström, Eric (1789 [faksimilutgåva 1990]), Äldre och nyare Märkwärdigheter wid Stora Kopparberget. Falun. Kröningssvärd, C. G. (1842), Diplomatarium Dalekarlicum Urkunder rörande Landskapet Dalarne, del I. - (1844), Diplomatarium Dalekarlicum Urkunder rörande Landskapet Dalarne, del II. - (1846), Diplomatarium Dalekarlicum Urkunder rörande Landskapet Dalarne, del III. - (1853), Diplomatarium Dalekarlicum Urkunder rörande Landskapet Dalarne, Supplement. Stockholm Wessén, Elias (1947), Medeltida urkunder rörande Stora Kopparberget. Stockholm. 7.2 Litteratur Agricola, Georgius (1556 [Utgåva 1950]), De re Metallica. Översättning Hoover, Herbert, Clark, Hoover, Lou, Henry. New York. Alalehto, Tage (1993), Teknologi som sociologiskt studiefält en diskussion om SCOT i Polhem. Nr. 3. Årgång 11. Behre, Göran m.fl. (2001), Sveriges historia , Stormaktsdröm och småstadsrealitet. Andra upplagan. Stockholm. Berg, Bjørn, Ivar (1991), Gruveteknikk ved Kongsberg sølvverk Kongsberg. Boëthius, Bertil (1951), Gruvornas, hyttornas och hamrarnas folk. Stockholm. Boëthius, Bertil (1957), Karl IX och driftsorganisationen vid Stora Kopparberget. Stockholm. Boëthius, Bertil (1965), Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott. Uppkomst, medeltid, tidig Vasatid. Stockholm. Callon, Michael (1987), Society in the Making: The Study of Technology as a Tool for Sociological Analysis i The Social Construction of Technological Systems. Bijker, Wiebe m.fl. (red.). Massachusettes. Carlborg, Harald (1967), Om tramphjul och andra motorer i äldre tid vid svenska malmgruvor i Med Hammare och fackla. XXV. Stockholm. Cedric, E. Gregory (1980), A Concise History of Mining. New York. Ericson, Lars (2004), Johan III en biografi. Lund. Florén, Anders - Ågren, Henrik (2006), Historiska undersökningar grunder i historisk teori, metod och framställningssätt. Andra upplagan. Lund. Forsslund, Karl, Erik (1936), Med Dalälven från källorna till havet, del 3:5, Falu Koppargruva och Stora Kopparbergs bergslag. Stockholm. Hammarström, Eric ( ), Äldre och nyare Märkwärdigheter wid Stora Kopparberget. Falun. Heckscher, F. Eli (1936), Sveriges Ekonomiska Historia från Gustav Vasa. Första delen: Före Frihetstiden. Första och andra boken. Stockholm. 183 Jag skiljer här på litteratur och källskrifter för att förtydliga det faktum att detta arbete är en litteraturstudie. Som källskrifter räknar jag enbart de böcker som återger material som brev, domstolsbeslut etc. som aldrig varit avsedda att tryckas från första början. Som litteratur räknar jag därmed alla böcker som skrivits för att tryckas som litteratur, således även Rinmans bergverkslexicon från och Agricolas uppslagsverk de re metallica från 1556.

40 Sid. 37 Hemström, Elisabet (1982), Korsgården, Götgården och Dikarbacken tre medeltida gårdar vid Vällan. Falun. Hildebrand, Karl-Gustaf (1946), Falu Stads Historia till år Förra bandet. Falun. Hughes, Thomas, P. (1987), The Evolution of Large Technological Systems i The Social Construction of Technological Systems. Bijker, Wiebe m.fl. (red.). Massachusettes. Jansson, Owen, Sam (1995), Måttordboken. Andra Upplagan. Stockholm. Larsson, Lars, Olof (2002), Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? Stockholm. Lindkvist, Thomas - Ågren, Kurt (1985), Sveriges Medeltid. Stockholm. Lindqvist, Svante (1984), Technology on trial : the introduction of steam power technology into Sweden, Uppsala : Avd. för vetenskapshistoria. Stockholm. Lindroth, Sten (1955:a), Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800-talets början. Vol. 1. Gruvan och gruvbrytningen. Uppsala. Lindroth, Sten (1955:b), Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800-talets början. Vol. 2. Kopparhanteringen. Uppsala. Lyberg, Ernst (1949), Från Järntorget till Kopparberget. Falun-Stockholm Magnus, Olaus ( [Utgåva 1982]), Historia om de nordiska folken. Norberg, Petrus (1978), Sala Gruvas historia under och 1600-talen. Sala. Forss, Tommy Widenfalk, Lennart (1991), Falu Gruva i Nationalencyklopedin, band 6. Höganäs. Oredsson, Sverker (2007), Gustaf II Adolf. Stockholm. Petersson, Erik (2008), Den skoningslöse en biografi över Karl IX. Stockholm. Rinman, Sven ( ) Sven Rinmans Bergwerkslexicon [www] Tillgänglig: < > ( ). Rydberg, Sven (1988), Det stora Kopparberget: en tidsresa. Hedemora. Summerton, Jane (1998), Stora tekniska system en introduktion till forskningsfältet i Den konstruerade världen. Blomkvist, Pär, Kaijser, Arne (red.). Stockholm/Stenhag. Swederus, M. B. ( ), Bidrag till kännedomen om Sveriges Bergshandtering under Karl IX:s tid i Jernkontorets annaler. Stockholm. Swederus, M. B. ( ), Bidrag till kännedomen om Sveriges Bergshandtering i Jernkontorets annaler. Stockholm. Tekniska Museets hemsida, muskelkraft (u.å) [www] Tillgänglig: < ( ) Wedin, Ida (2006), Industriarvet i skärningspunkten mellan kulturarv och turism. C-uppsats. Högskolan Dalarna. Falun.

41 Bilaga 1 - Ordlista Allmogen Sid. 38 Från början har ordets betydelse motsvarat hela menigheten. Så småningom kom de privilegierade stånden att räknas bort därifrån och allmoge kom då att beteckna alla andra, dvs. bönder och obesuttna. Det är i denna senare betydelse ordet används i denna uppsats. 184 Bergsmän Bergsman var man om man hade andel i gruvan. På dem vilade huvudansvaret för gruvdriften och för detta gynnades de genom befrielser från stående jordskatt, vilket kallades bergsfrälse. Karl IX öppnade senast 1599 möjligheten för nya personer att leta malmskatter som nya bergsmän. De skulle inte göra intrång på gamla rättigheter utan bara söka upp bortglömda malmstreck i ödesgruvorna och därigenom upptäcka okända malmskatter. 185 Fjärdeparter En fjärdepart är en fjärdedels fjärding, dvs. en sextondels par. 186 Fjärdingar Garmakeri Handvind Hytta Hästvind Konst Kronan En fjärding är en fjärdedels par. Ett garmakeri var en anläggning som renade råkoppar genom en avancerad teknisk process som inte kom att användes i Sverige förrän efter talet. 187 En handvind fungerade precis som en brunn med en hink vatten i ett snöre som vevas upp på en horisontell axel. Mes handvinden kunde man uppfordra malm eller vatten vid gruvan. Hytta kallas en plats eller en byggnad där det finns en smältugn. Det finns hyttor av olika slag såsom glashytta eller kopparhytta. En kopparhytta är alltså en plats eller byggnad där det finns en ugn som smälter kopparmalm för att få fram koppar. 188 En vind driven av hästar som drev runt en axel med hjälp av drivarmar kallade hästvind. En konst var en anläggning som hade till uppgift att pumpa upp vatten ur gruvor. Uppfordringen av vatten kunde gå till på samma sätt som malmuppfordringen men skedde oftare med hjälp av pumpsättningar. Drevs konsten av vattenkraft kallades den vattenkonst. Drevs den av hästar kallades den hästkonst. Vid djupa gruvor använde man sig av vattenkonst, vid mindre djupa gruvor var det tillräckligt med hästkonst. Till kronan räknas här kungen och hans närmaste tjänstemän. 184 Nationalencyklopedien (1991). 185 Lindroth (1955:a), s. 72, Boëthius (1957), s Forsslund (1936), s 42, Boëthius (1965), s Rinman ( [www 2008]), Kopparhytta.

42 Sid. 39 Kronobruk Kronan hade ett eget kopparbruk från ca 1540-talet fram till Där smälte man kopparmalm i ett varierande antal smältugnar. Kronobruket låg vid Born, mitt i Falun. Nya bergsmän Se Bergsmän. Par Brytningsplatserna delades upp efter hur många par bälgar en bergsman hade, det vill säga hur stor del han hade i en hytta med ett par bälgar. Ett par, dvs. två bälgar, behövdes för en hytta och utifrån antalet par en bergsman hade beräknades bergsmännens hyttinnehav och därmed rätt till brytningsplatser. Se även fjärdingar, fjärdeparter. Pipepungskonst Sveriges och Faluns första vattendrivna konst var en pipepungskonst. Pungformade kulor, placerade med ett visst mellanrum på en ändlös lina, drogs med hjälp av vattenhjulets rotation ned i djupet och sedan upp genom ihåliga stockar som kallades pipstockar. På detta sätt pressade de upp vatten genom stockarna upp till ytan. 189 För bild se bildbilagan. Pipor Pumpverk Rådet Pipor eller Pipstockar kallades ihåligt borrade trästockar som användes som rör på olika sätt, exempelvis till pumpverk. Den del av konstanläggningen som sköter själva vattenpumpningen i gruvan kallades pumpverk. Varje pumpverk bestod av en eller flera pumpsättningar. Varje pumpsättning kunde, med de vanliga sug- och lyftpumparna av trä, pumpa upp vattnet meter innan nästa pumpsättning tog vid. Rådet bestod av adelsherrar och sammankallades på kungens begäran. Dess betydelse var avhängig medlemmarnas personliga makt och resurser. 190 Seriekopplade Pumpsättningar En pumpsättning bestod av två pumpstockar, en övre kallad kolvrör och en undre kallad sugrör. I kolvröret rörde sig pumpkolven upp och ner och sög och lyfte upp vatten. När man kom på att seriekoppla dessa så att de drog upp vatten från varandra kunde man nå större djup än tidigare med pumparna. För bild se bildbilagan. Skeppund Skjutvind Skeppund var ett mått som i Sverige användes bland annat för att väga koppar. Måttet varierade och litteraturen ger olika uppgifter. Enligt Heckscher och Jansson motsvarar det i kopparvikt ungefär 140 kg, närmare bestämt: stapelvikt 136 kg, uppstadsvikt 142,8 kg och bergslagsvikt 149,6 kg. Men enligt både Boëthius och Lindroth motsvarade det under den tid detta arbete berör drygt 250 kg. 191 Jag har här valt att förlita mig på Janssons utförliga arbete som är från En skjutvind var en vind som drevs av människor som sköt runt en axel med hjälp av vevarmar. 189 Lindroth (1955:a), s. 112ff. 190 Behre m.fl. (2001), s Heckscher (1936), s. 671, Lindroth (1955:a), s. 12, Boëthius (1965), s. 590, Jansson (1995), s. 226f.

43 Sid. 40 Spel Tionde Trampvind Täktkarlar Vind Ett spel var en anläggning med kraftkälla, lintrumma och mellanledning som uppfordrade malm eller berg och som drevs av annan källa än muskelkraft. Ett spel kunde således drivas av till exempel vattenkraft eller elektricitet. För bild se bildbilagan började Gustav Vasa ta ut malmskatt av bergsmännen. Denna skatt kallades tionde och betalades i kopparmalm. En vind som drevs av människor som trampade runt ett stort hjul kallades trampvind. Se även vind. Gruvarbetare vid Falu Koppargruva hade rätt att anlägga nybyggen på enskild mark, vilket kallades täkterätt. De som nyttjade täkterätten kallades täktekarlar (och de kunde även vara kvinnor). För täktekarlarna gällde arbetstvång men de gynnades precis som bergsmännen genom befrielser från stående jordskatt, bergsfrälse. Som motprestation skulle de fullgöra sina obligatoriska dagsverken till kronan innan de kunde ta avlönat arbete hos kronan eller hos bergsmännen som en vanlig gruvarbetare. 192 En vind var ett uppfordringsverk som lyfte upp berg och malm och som drevs av muskelkraft, till exempel av hästar (hästvind) eller av människor (handvind). Älvsborgslösen Kriget mot Danmark ledde vid Freden i Stettin 1570 till att Sverige fick återlösa Älvsborg mot dyr lösen på silvermynt. 193 Detta var första gången av två som Älvsborg fick återlösas dyrt. 192 Boëthius (1965), s. 23, 284f, Behre m.fl. (2001), s. 69.

44 Sid. 41 Bilaga 2 - Regentlängd Vasaätten 194 Gustav Eriksson (Vasa) Riksföreståndare Konung (Gustav I) Erik XIV Johan III Sigismund Karl Riksföreståndare till 1604 Konung (Karl IX) Gustav II Adolf Kristina (förmyndarregering ) 194 Behre m.fl. (2001), s. 7.

45 Bilaga 3 - Bildbilaga Bild på hästvind från Agricola 1556, ur Lindroth (1955:a), s Sid. 42

46 Bild på trampvind från Magnus , ur Lindroth (1955:a), s Sid. 43

47 Bild på Pipepungskonst från Agricola 1556, ur Lindroth (1955:a), s Sid. 44

48 Bild på vattendrivet spel från Agricola 1556, ur Lindroth (1955:a), s Sid. 45

49 Sid. 46 Bild på seriekopplade pumpsättningar i ett seriekopplat pumpverk från Agricola 1556, ur Lindroth (1955:a), s. 141.