Nationella riktlinjer för Polisens lokala personsäkerhetsarbete. Riktlinjer för polismyndigheterna

Transkript

1 Nationella riktlinjer för Polisens lokala personsäkerhetsarbete Riktlinjer för polismyndigheterna

2 Ansvarig utgivare: Rikspolisstyrelsen, Box 12256, Stockholm Dnr: POA /08 Omslag: Nina Lindhe Tell Fotografer: s.4 Scanpix (1, 5), Denny Lorenzen (2), Säkerhetspolisen (3, 4) s. 6 Scanpix, s.13 Maria Ekehult (!), Scanpiix (2), Säkerhetspolisen (3), s.18 Maria Ekehult Grafisk design: Ragnar Lilliestierna, Rikspolisstyrelsen Informationsenheten Upplaga: 200 ex Tryck: RPS Tryckeri

3 Innehåll Inledning Mål...5 Syfte...5 Metod...5 Målgrupp...5 Bakgrund Varför behövs personsäkerhetsarbete...6 Behov av tydliga nationella riktlinjer...7 Avgränsning...8 Polismyndigheternas ansvar Tydlig organisation och ansvarsfördelning...10 Skydd av medarbetare...10 Verksamhet för lokalt personsäkerhetsarbete...11 Skilt från brottsutredningen...11 Personsäkerhetshandläggare...12 Rätt kompetens...12 Utbildning...13 Högt säkerhetstänkande...13 Ekonomi...14 Uppföljning och utvärdering...14 Samverkan och kommunikation...15 Nationell samordning och regionalt stöd Nationell samordning...16 Regionalt stöd...16 Sammanfattning Sammanfattning Personsäkerhet 3

4 4 Personsäkerhet

5 INLEDNING Inledning Mål Målet för det lokala personsäkerhetsarbetet är att - öka tryggheten och säkerheten för hotade personer och deras anhöriga - säkra rättsprocessen - komplettera och avlasta utredningsverksamheten Förutsättningarna för att få skydd av polisen ska vara lika oavsett var i landet den hotade personen bor eller befinner sig. Skyddet ska vara anpassat efter hur hotbilden ser ut och inte vara beroende av var i landet personen befinner sig. Alla polismyndigheter ska ha beredskap att erbjuda ett ändamålsenligt skyddsarbete genom kompetens och resurser inom den egna myndigheten. Polisens skyddsarbete ska präglas av professionalism och utföras med respekt för skyddspersonens integritet. Syfte För att öka förutsättningar att arbeta mer enhetligt, strukturerat och professionellt med lokalt personsäkerhetsarbete vid polismyndigheterna har Rikspolisstyrelsen utarbetat föreskrifter och allmänna råd (FAP 480-3), nationella riktlinjer en handbok. Metod För att förankra och kvalitetssäkra arbetet har dokumenten utarbetats i en arbetsgrupp med representanter från minst en polismyndighet i varje samverkansregion samt Säkerhetspolisen (Säpo), Rikspolisstyrelsen (RKP) och Polishögskolan (PHS). Samråd har även skett med Socialstyrelsen, Kriminalvården och Brottsförebyggande rådet. Remiss har genomförts med samtliga polismyndigheter och de fackliga organisationerna. Målgrupp De nationella riktlinjerna ska ses som en utveckling av och ett kompletterande stöd till FAP Riktlinjerna vänder sig främst till ledningen vid polismyndigheten. De ska bidra till ett mer enhetligt sätt att arbeta långsiktigt med skyddsarbetet samt till ökad kompetens och kvalitet i arbetet. Handboken med rutiner för hantering av skyddsärenden och arbetsmetoder riktar sig direkt till personsäkerhetshandläggarna och ska vara ett stöd i deras dagliga verksamhet. Personsäkerhet 5

6 BAKGRUND Bakgrund Varför behövs personsäkerhetsarbete? Ett väl fungerande personsäkerhetsarbete bidrar till att nå Polisens övergripande mål att öka tryggheten och minska brottsligheten. Hot och våld mot människor i samhället utgör ett hinder i det brottsbekämpande arbetet och är ett allvarligt hot mot en effektiv rättsskipning. Om inte Polisen, tillsammans med övriga berörda aktörer, kan erbjuda hotade personer och deras anhöriga ett tillräckligt skydd finns risk för att dessa inte vågar anmäla, vittna eller medverka i förundersökningar. Det kan i sin tur leda till att brott förblir ouppklarade. Polisens förmåga att skydda hotade personer och deras anhöriga är därför oerhört viktig och bidrar till att öka förtroendet för rättsväsendet. Även hot och våld mot anställda inom rättsväsendet och andra grupper, t.ex. politiker, är ett allvarligt problem. Det är av grundläggande betydelse att personer med offentliga uppdrag kan utöva sin roll utan obehörig påverkan i form av hot och våld. Risken finns annars att såväl personal inom rättsväsendet som förtroendevalda pressas till att fatta felaktiga beslut. För att förbättra det brottsförebyggande och brottsutredande arbetet ska Polisen använda Polisens underrättelsemodell, PUM och Polisens nationella utredningskoncept, PNU på ett effektivt sätt. Ett väl fungerade lokalt personsäkerhetsarbete kompletterar, avlastar och renodlar utredningsverksamheten och möjliggör ett mer effektivt utredningsarbete. Utredaren kan koncentrera sig på utredningen och förhålla sig opartisk till de inblandade personerna, vilket är svårt om man samtidigt ska bedriva lokalt personsäkerhetsarbete. Av 6 Personsäkerhet

7 BAKGRUND Polisens planeringsförutsättningar för framgår att både brottsofferarbetet och Polisens personsäkerhetsarbete är viktiga perspektiv för ett framgångsrikt polisarbete. Av planeringsförutsättningarna framgår även att verksamhetsskyddet och därav skyddet av medarbetarna ska tillgodoses. Styrande regeringsuppdrag Ett väl fungerade lokalt personsäkerhetsarbete är en förutsättning för att Polisen på ett ändamålsenligt sätt ska kunna genomföra de regeringsuppdrag som myndigheten fått avseende grov organiserad brottslighet, människohandel samt brott i nära relationer. Rikspolisstyrelsen har tillsammans med andra berörda myndigheter fått i uppdrag att vidta åtgärder för att säkerställa en effektiv och uthållig bekämpning av den grova brottsligheten (Ju2008/5776/ PO). Den nationella mobiliseringen mot den organiserade brottsligheten kräver att Polisen utvecklar sitt lokala personsäkerhetsarbete vid samtaliga polismyndigheter. Hoten i samhället kommer sannolikt att öka, särskilt avseende myndighetspersoner. Detta ställer krav på att Polisen samordar sig och utvecklar sin kompetens på området. Varje polismyndighet måste stå rustad för en ökad hotbild i samhället. Regeringen har även givit Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten i uppdrag att förstärka insatserna mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål (Ju2008/7403/PO). För att offer för människohandel ska våga stå fast vid sin anmälan, vittna, medverka i brottsutredningen och fullfölja rättsprocessen krävs att polisen kan erbjuda dem skydd. Offer för människohandel är en grupp som faller utanför det särskilda personsäkerhetsarbetet eftersom de inte har rätt att stadigvarande vistas i Sverige. Det är därför viktigt att landets polismyndigheter har kompetens att skydda dessa personer inom ramen för sitt lokala personsäkerhetsarbete. Rikspolisstyrelsen har också fått i uppdrag av regeringen att intensifiera sitt arbete för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, inklusive hedersrelaterat våld (IJ2007/349/JÄM, IJ2007/2249/JÄM). I uppdraget betonas att insatser ska vidtas på som stärker det ordinarie arbetet på lång sikt, vilket bl.a. innebär att en hotad kvinna ska kunna garanteras säkerhet och trygghet oavsett var i landet hon befinner sig. Detta förutsätter att det finns ett fungerande lokalt personsäkerhetsarbete i hela landet. Behov av tydliga nationella riktlinjer Rikspolisstyrelsen har identifierat såväl ett önskemål som ett behov av tydligare samordning och nationellt stöd när det gäller Polisens lokala personsäkerhetsarbete. Rikspolisstyrelsen genomförde under 2008 en enkätundersökning vid samtliga polismyndigheter. Den visade att arbetet bedrivs i olika organisatoriska former och att arbetsmetoder, rutiner och kompetens varierar mellan polismyndigheterna. Spännvidden i hur personsäkerhetsfrågorna hanteras på lokal nivå vid polismyndigheterna leder till att det skydd som finns att tillgå för en hotad person varierar beroende på var i landet personen befinner sig vilket leder till rättsosäkerhet. Enkätundersökningen visade också ett tydligt önskemål från polismyndigheterna om ökat stöd på nationell nivå. När det gäller skydd av med- Personsäkerhet 7

8 BAKGRUND arbetare inom Polisen finns en policy och handbok som fastställts av rikspolischefen. För att det särskilda personsäkerhetsarbetet på nationell nivå ska fungera effektivt krävs ett väl utvecklat skyddsarbete också på lokal nivå. Polismyndigheterna måste kunna hantera skyddsärenden på ett korrekt sätt innan de överlämnas. Trots en hög hotbild är det många skyddspersoner som inte klarar att fullfölja det särskilda personsäkerhetsprogrammet på grund av de höga krav som ställs på den enskilde. Då faller ansvaret tillbaka på polismyndigheten som måste ha beredskap att överta skyddet. Särskilt personsäkerhetsarbete Bestämmelser om polisens särskilda personsäkerhetsarbete finns i 2 a polislagen (1984:387) (PL). Det är närmare reglerat i förordningen om särskilda personsäkerhetsarbete (SFS 2006:515) samt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPS SFS 2006:9, FAP 480-1). Vid Rikspolisstyrelsen ansvarar Rikskriminalpolisen för att samordna det särskilda personsäkerhetsarbetet. Vid polismyndigheterna i Stockholms län, Västra Götalands län, Skånes län och i Västerbottens län har det inrättats fyra särskilda personsäkerhetsenheter som ansvarar för det operativa särskilda person- Avgränsning Dessa riktlinjer avser polismyndigheternas lokala personsäkerhetsarbete. SÄRSKILT PERSON- SÄKERHETS ARBETE Särskild hotbildsanalys Fortsatt hög risk LOKALT PERSONSÄKERHETSARBETE (Stöd och skydd) Förhöjd risk för skyddsperson Allt ok! Strukturerad hot- och riskbedömning BROTTSOFFERSAMORDNING (Stöd och skydd) Allt ok! Risk för hot identifieras Strukturerad hot- och riskbedömning Verksamhetsskydd skydd av medarbetare HOT UPPMÄRKSAMMAS! 8 Personsäkerhet

9 BAKGRUND säkerhetsarbetet. Syftet med särskilt personsäkerhetsarbete är att det ska säkra rättsprocessen och vara ett led i arbetet att bekämpa den organiserade brottsligheten. Särskilda förutsättningar ska vara uppfyllda enligt förordningen för att få ingå i det särskilda personsäkerhetsarbetet. I första hand bedrivs särskilt personsäkerhetsarbete för bevispersoner, informatörer, anställda inom rättsväsendet samt närstående till dessa. Det särskilda personsäkerhetsarbetet omfattar endast en liten del av de personer som hotas. Lokalt personsäkerhetsarbete Polisen har ett huvudansvar för att skydda hotade personer. De flesta personer som hotas kan inte ingå i det särskilda personsäkerhetsarbetet. Av 1 PL framgår att polisens arbete ska syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och på annat sätt tillförsäkra allmänhetens skydd och annan hjälp. I 2 PL stadgas att polisen ansvarar för att förebygga brott och andra störningar av allmän ordning eller säkerhet samt att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp när bistånd lämpligast kan lämnas av polisen. Polisens lokala personsäkerhetsarbete omfattar den verksamhet som bedrivs och de skyddsåtgärder som vidtas vid landets samtliga polismyndigheter. Det lokala personsäkerhetsarbetet som polismyndigheterna ansvarar för är en del av brottsofferarbetet. Personsäkerhetsverksamheten avser de skyddsåtgärder som efter en strukturerad hot- och riskbedömning bedömts som nödvändiga men inte kan hanteras inom ramen för brottsoffersamordningen. Polismyndigheterna ansvarar inledningsvis för allt skyddsarbete, även det som senare bedöms som särskilt personsäkerhetsarbete. Bred målgrupp och varierande arbete Alla människor som är i behov av polisiära skyddsinsatser kan komma i fråga för polisens lokala personsäkerhetsarbete. Det kan handla om kommun- eller landstingspolitiker, journalister, egna företagare, personer som utsatts för hedersrelaterat våld, våldsutsatta kvinnor eller bevispersoner som medverkar i en rättsprocess, t.ex. vittnen samt anhöriga. Skyddsarbetet kan även omfatta medarbetare inom Polisen eller anställda inom andra delar av rättsväsendet, t.ex. åklagare eller anställda inom andra myndigheter t.ex. Tullverket, Ekobrottsmyndigheten, Kustbevakningen samt socialtjänsten. Även hotbilden och riskerna kan se olika ut. Vissa skyddspersoner kan ha en mycket hög och komplicerad hotbild över lång tid men det kan även röra sig om ett mindre allvarligt och påtagligt hot som är begränsat i tid. Det lokala personsäkerhetsarbetet innebär en speciell problematik eftersom det ofta handlar om att skydda personer som ska bo kvar på den aktuella orten. Polismyndigheterna ansvarar även för att skydda personer som av egen vilja lämnar eller inte klarar av det krav som ställs för det särskilda personsäkerhetsarbetet. Dessa personer kan ha en mycket hög hotbild som fordrar komplicerade och resurskrävande åtgärder av den enskilda polismyndigheten. Brottsoffersamordning Brottsoffersamordningen är den verksamhet inom polisen som samordnar polisens brottsofferarbete, t.ex. insatser till stöd och hjälp för brottsoffret. Brottsoffersamordningen har även hand om vissa skyddsåtgärder där hotbilden är lägre. Det kan till exempel handla om besöksförbud och larmpaket. Verksamhetsskydd Verksamhetsskydd innebär skydd av såväl medarbetare som information, lokaler och utrustning för att stödja Polisens förmåga att planera och genomföra sina uppgifter. Verksamhetsskydd ska ses ur ett helhetsperspektiv, vilket innebär att säkerhetsåtgärder inom de olika områdena ska samordnas och integreras till ett väl avvägt och ändamålsenligt skydd för Polisens verksamhet. Skyddet av medarbetare ska vara en del av det systematiska arbetsmiljöarbetet med förebyggande åtgärder och i förekommande fall även med direkta stödjande och skyddande åtgärder vid inträffade hot och andra incidenter. Det är väsentligt att vidtagna åtgärder följs upp. När ett skyddsärende rör en medarbetare är det viktigt att den lokala personsäkerhetsverksamheten samverkar med den som är verksamhetsskyddsansvarig samt med arbetsmiljöorganisationen vid polismyndigheten. Personsäkerhet 9

10 POLISMYNDIGHETERNAS ANSVAR Polismyndigheternas ansvar Tydlig organisation och ansvarsfördelning Varje polismyndighet i landet ska ha möjlighet att vid behov på ett effektivt och professionellt sätt skydda medarbetare och andra hotade personer i samhället. Den person som utsatts för eller förväntas utsättas för allvarligt hot mot liv och hälsa eller frihet ska efter en strukturerad hot- och riskbedömning erbjudas adekvata skyddsåtgärder med hög kvalitet. Skyddsåtgärder ska alltid baseras på en strukturerad hot- och riskbedömning samt bedömas som rimliga och möjliga att genomföra. Nivån på skyddsinsatserna ska anpassas efter den enskilda individens behov, miljö och situation. Polismyndigheten ska ha en tydlig organisation och ansvarsfördelning för lokalt personsäkerhetsarbetet. Det ska framgå vem som ansvarar för att fatta beslut om att inleda och avsluta lokalt personsäkerhetsarbete. Eftersom personsäkerhetsarbetet kan innebära skyddsåtgärder som föranleder kostnader och bör ligga i linje med pågående brottsutredning är det viktigt att ansvaret för att fatta beslut ligger på strategisk nivå, i likhet med vad som gäller för den kvalificerade brottsofferkompetensen. Det är även väsentligt att beslutet om skyddsåtgärder överensstämmer med hur förundersökningen prioriteras så att inte kostsamma skyddsåtgärder vidtas i onödan. Varje polismyndighet ska ha en handlingsplan, tjänsteföreskrifter eller liknande som tydligt beskriver ansvarsfördelning och rutiner. Skydd av medarbetare Arbetsgivaren har enligt Arbetsmiljölagen (1977:1160) ansvar för att förebygga och åtgärda hot mot anställda. Rikspolischefen och länspolismästarna har som myndighetschefer det yttersta ansvaret för verksamhetsskyddet vid Polisen (Polisens verksamhetsskyddspolicy PVS /06). Detta innebär en långtgående skyldighet att förhindra att medarbetarna utsätts för hot och att agera om de utsatts för hot eller våld. Arbetarskyddsstyrelsen (numera Arbetsmiljöverket) har meddelat föreskrifter m.m. om åtgärder mot våld och hot om våld i arbetsmiljön (AFS 1993:2). Av föreskrifterna följer bl.a. att arbetsgivaren ansvarar för att risker för hot och våld i arbetet utreds samt att de åtgärder som en riskbedömning föranleder vidtas. Det ska t.ex. finnas rutiner för hur arbetstagaren ska handla i akuta situationer. 10 Personsäkerhet

11 POLISMYNDIGHETERNAS ANSVAR Rikspolisstyrelsen har fastställt handböckerna Skydd av medarbetare (STA /07) och Skydd av Polisens lokaler (STA /08). Handböckerna ska stödja myndigheterna i deras arbete med att skydda såväl medarbetarna som verksamheten. Om ett skyddsärende rör en medarbetare är det viktigt med nära dialog mellan den som är verksamhetsskyddsansvarig eller motsvarande vid myndigheten och personsäkerhetshandläggaren. Samverkan med ansvarig chef ska alltid ske. Den polismyndighet inom vars distrikt skyddspersonen har sin stadigvarande hemvist bör enligt de allmänna råden i FAP ha det polisiära huvudansvaret för skyddsinsatser åt skyddspersonen. Detta gäller oavsett om det handlar om medarbetare på en polismyndighet, RPS, SKL eller PHS. Verk samhet för lokalt personsäkerhetsarbete Det ska vid varje polismyndighet finnas en organisatoriskt väl sammanhållen personsäkerhetsverksamhet. Det bör finnas avsatta resurser såväl för brottsoffer- som personsäkerhetsfrågor på myndigheten. Eftersom frågorna hör nära samman underlättas och effektiviseras arbetet om de hålls ihop inom polismyndigheten. Ett effektivt och professionellt lokalt personsäkerhetsarbete förutsätter ett strukturerat och väl utvecklat brottsofferarbete. Det är ofta inom brottsofferarbetet som behovet av polisiärt personsäkerhetsarbete uppmärksammas. Brottsoffersamordningen kan fungera som ett filter till det lokala personsäkerhetsarbetet. Många gånger är det brottsoffersamordningen som ansvarar för att genomföra vissa strukturerade hot- och riskbedömningar samt för hantering av skyddslarm och uppföljning av besöksförbud. De fördjupade hotoch riskanalyserna genomförs däremot normalt av analytiker vid kriminalunderrättelsetjänsten. För att kunna genomföra det lokala personsäkerhetsarbetet på ett säkert och effektivt sätt kan det i vissa fall även vara nödvändigt att använda andra resurser inom myndigheten för att kunna vidta vissa skyddsinsatser, t.ex. spaningsverksamheten, förhandlare, insatsstyrka/piket eller kriminalunderrättelsetjänsten. Skilt från brottsutredningen Den lokala personsäkerhetsverksamheten ska bedrivas så att utredningen kan genomföras effektivt och med bibehållen objektivitet. Det lokala personsäkerhetsarbetet kompletterar och avlastar utredningsverksamheten vilket möjliggör ett mer effektivt utredningsarbete. Utredaren kan koncentrera sig på utredningen och förhålla sig opartisk till de inblandade personerna som är i behov av skyddsåtgärder. Det kan vara direkt olämpligt för utredaren att bli alltför inblandad i personens privatliv. För utredaren kan det också bli en stor belastning att hantera den mängd av frågor och olika vardagsnära problem som måste lösas för skyddspersonen. Ett professionellt personsäkerhetsarbete på lokal nivå kräver dessutom utbildad polispersonal med specialistkompetens. Personsäkerhetshandläggare och utredaren har olika roller och verksamheterna ska hanteras Personsäkerhet 11

12 POLISMYNDIGHETERNAS ANSVAR åtskilda för att undvika sammanblandning. Personsäkerhetshandläggaren bör t.ex. inte medverka vid förhöret eller i andra utredningsåtgärder. Om underrättelseinformation framkommer under skyddsarbetet bör myndighetens källhanterare kopplas in via myndighetsansvarig kontrollant för informatörsverksamheten. Samtidigt är det angeläget att poängtera vikten av att personsäkerhetshandläggaren har en nära och regelbunden dialog med förundersökningsledaren som i vissa fall är åklagaren samt den ansvariga utredaren. Vidtar man kostnadskrävande och för den enskilda personen ingripande skyddsåtgärder måste utredningen ges hösta prioritet. Det är också viktigt att utredaren informeras om viktiga händelser som kan påverka utredningen. Särskilt viktigt är det att stämma av med förundersökningsledaren och utredaren i de fall man inom ramen för det lokala personsäkerhetsarbetet vill vidta offensiva åtgärder för att påverka den som utövar eller förväntas utöva hot. Personsäkerhets handläggare Vid varje polismyndighet ska det finnas personsäkerhetshandläggare, d.v.s. personal med särskild kompetens och lämplighet att handlägga ärenden inom ramen för den lokala personsäkerhetsverksamheten. Personsäkerhetshandläggaren kan också vara personsäkerhetskoordinator. Personsäkerhetshandläggarens ansvar omfattar att ta ställning till skyddsåtgärder med utgångspunkt från den genomförda strukturerade hot- och riskbedömningen samt att samordna åtgärderna. När skyddspersonen är en medarbetare inom polisen är samverkan med berörd chef och verksamhetsskyddsansvarig vid myndigheten viktig. I ansvaret ingår också att upprätta en skyddsplan samt att ansvara för att hot- och riskbedömningen vid behov fördjupas och regelbundet uppdateras. Det kan även handla om att operativt utföra skyddsåtgärderna. Det operativa skyddsarbetet kring en skyddsperson kan medföra risker för personsäkerhetshandläggaren och ensamarbete bör därför undvikas (Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om våld och hot i arbetsmiljö samt allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna AFS 1993:2). Personsäkerhetshandläggaren fungerar som skyddspersonens kontaktperson och är i många fall den som bidrar till att skyddspersonen orkar medverka under hela rättsprocessen. Personsäkerhetshandläggaren bör också ges utrymme att arbeta långsiktigt, delta i utvecklingsarbetet samt att upprätthålla rätt kompetens och relevant utbildning för frågorna. Om myndigheten inte till en början anser sig ha ett behov av heltidsanställda personsäkerhetshandläggare kan dessa ha andra arbetsuppgifter som fyller upp arbetstiden. Utgångspunkten bör dock vara att det lokala personsäkerhetsarbetet ska vara huvuduppgiften. Rätt kompetens Att vara personsäkerhetshandläggare innebär kompetens att hantera en bred och komplicerad målgrupp. Den personal som arbetar med lokal personsäkerhetsverksamhet ska därför ha bedömts som lämplig för sitt uppdrag. Arbetet omfattar både en stödjande och en skyddande del. Det är ofta förknippat med svårlösta problem av vitt skilda slag och man måste kunna hantera personer i kris. En personsäkerhetshandläggare ska vara polis, ha ett högt säkerhetstänkande och ha genomgått grundläggande bastaktik. Personen måste också ha hög social kompetens och empatisk förmåga, t.ex. förståelse och förmåga att hantera icke ideala brottsoffer. Tjänsten ska placeras i säkerhetsklass 2. Man bör upprätta en kravprofil i samband med rekrytering. I kravprofilen som personsäkerhetshandläggare kan t.ex. ingå att ha analytisk förmåga att värdera ett skyddsbehov och konsekvenserna av detta samt att ha en förtroendeskapande personlighet. Personen bör även ha god administrativ förmåga liksom samarbetsförmåga, intresse för brottsofferfrågor samt erfarenhet av konflikthantering. Andra betydelsefulla egenskaper är t.ex. att ha en god operativ förmåga till att vidta skyddsåtgärder, att vara en god problemlösare, ha hög integritet och vara flexibel. Eftersom verksamheten kan vara psykiskt påfrestande bör det finnas möjlighet till avlastningssamtal och handledning. (Krisstöd och förebyggande åtgärder riktlinjer för det psykosociala stöden i Polisen, Rikspolisstyrelsen 2008 och Arbetsplan för införande av handledning inom Polisen, Rikspolisstyrelsen 2008). 12 Personsäkerhet

13 POLISMYNDIGHETERNAS ANSVAR Utbildning Att skydda personer som är utsatta för allvarliga hot och angrepp är i många fall komplicerat och kräver hög kompetens som ständigt måste uppdateras. Rikspolisstyrelsen beslutar årligen om en nationell vidareutbildning för personsäkerhetshandläggare. Utbildningen innehåller bl.a. kunskap om relevant lagstiftning, hot- och riskbedömningar och sekretess samt taktik och krishantering. Rikspolisstyrelsen rekommenderar att personsäkerhetshandläggaren vid myndigheten genomgår vidareutbildningen. Lokal utbildning i samverkan med andra verksamheter inom polisen eller andra samverkansaktörer kan bidra till ökad förståelse och samverkan i arbetet och uppmuntras. Högt säkerhetstänkande Det lokala personsäkerhetsarbetet vid myndigheten kräver ett högt säkerhetstänkande och bör i så stor utsträckning som möjligt utformas så att obehörig insyn förhindras. Arbetet bör därför organiseras så att myndigheten kan upprätthålla de högt ställda krav som ställs på ett säkert skyddsarbete. Skyddsärenden bör handläggas med försiktighet och skyddas från insyn. Dokumentation ska diarieföras i hemligt diarium. Registreringen och loggföringen ska ske i enlighet med gällande regler för hemliga handlingar. Lokalerna där personsäkerhetshandläggarna vistas bör vara anpassade för detta, t.ex. bör personalen ha tillgång till utrymme där man kan ringa utan att andra lyssnar, ta emot skyddspersoner samt förvara hemliga dokument. Dialog bör ske med den som ansvarar för verksamhetsskyddet på myndigheten. Rikspolisstyrelsen har tagit fram en handbok som behandlar hur lokaler ska utformas och skyddas för att säkerställa verksamheten (STA /08). Personalens identiteter ska kunna hemlighållas, t.ex. kan man vid kontakter använda endast sitt förnamn. Personalen bör ha tillgång till viss utrustning för att kunna skydda skyddspersonen samt sig själva på ett professionellt sätt. Rikspolisstyrelsen rekommenderar följande som ett minimikrav för att kunna genomföra det lokala personsäkerhetsarbetet på ett tryggt och säkerhetsmedvetet sätt: Personsäkerhet 13

14 POLISMYNDIGHETERNAS ANSVAR - Dator anpassad för att hantera hemligt material. Det är även viktigt att tänka på hur man kasserar gamla mobiler och datorer. - Papperstugg - Vid behov tillgång till fordon som inte är registrerat på polismyndigheten, t.ex. leasingbil eller hyrbil. Bakrutorna bör vara utrustade med plastfilm i syfte att begränsa insyn. Fordonen bör även vara utrustade med GPS och barnstolar. - Personlig skyddsutrustning - Kreditkort som är kopplat till handläggaren och inte till skyddspersonen eller Polisen. Ekonomi Vid varje polismyndighet ska det finnas särskilt avsatta resurser för såväl brottsoffer- som personsäkerhetsfrågor, särskilt för att kunna vidta akuta åtgärder i personsäkerhetsarbetet. Administration Den administrativa hanteringen av ekonomin som rör lokal personsäkerhetsverksamhet ska följa de redovisningsregler som tillämpas inom Polisen. Alla kostnader som är kopplade till den lokala personsäkerhetsverksamheten ska kunna följas upp. Direkta kostnader som hänför sig till ett enskilt ärende ska också kunna följas upp. Fakturor på kostnader som kan röja skyddat boende eller på annat sätt medföra risk för skyddspersonen måste hanteras i särskild ordning. I dessa fall ska leverantören inte skicka fakturan för skanning i Kiruna utan direkt till personsäkerhetshandläggaren. Det är viktigt att det finns en fungerande intern kontroll när det gäller skyddsärenden (Förordning (2007:603) om intern styrning och kontroll). Ärendekostnader Åtgärder inom ramen för det lokala personsäkerhetsarbetet är förenade med kostnader. På myndigheten bör det därför tydligt framgå vem som ansvarar för att besluta om ekonomiska frågor i dessa ärenden. I vissa kommuner gör socialtjänsten bedömningen att de ska stå för kostnaderna avseende den enskilda skyddspersonen men det görs olika bedömningar, dels mellan kommunerna, dels från fall till fall. Rikspolisstyrelsen rekommenderar därför att polismyndigheterna upprättar samverkansöverenskommelser med kommunerna och att det i dessa tydligt framgår ansvarsfördelning mellan socialtjänst och polis också avseende ekonomiska frågor. När det gäller skydd av medarbetare är det arbetsgivaren som ansvarar för kostnaderna. Exempel på utgifter som kan uppstå i det lokala personsäkerhetsarbetet är kostnader för skyddat eller hemligt boende såsom hotell, vandrarhem eller liknande, resor, transporter, tekniska installationer osv. Det kan också handla om kostnader för mer vardagliga utgifter, t.ex. inköp av mat eller annat skyddspersonen inte hunnit få med sig vid en eventuell flykt. Dessa kostnader är svåra att planera i förväg och kan uppkomma med kort varsel. För att det löpande arbetet ska kunna fungera smidigt är det därför viktigt att det finns medel avsatta för denna typ av ärendekostnader, särkilt för att kunna vidta akuta och initiala åtgärder i personsäkerhetsarbetet. Dessutom kan en utredning vid socialtjänsten ta tid och då måste polisen ha möjligheter att vidta åtgärder i avvaktan på ett biståndsbeslut. Uppföljning och utvärdering För att uppnå ett effektivt och professionellt lokalt personsäkerhetsarbete är det viktigt att arbeta strategiskt och långsiktigt, t.ex. genom att upprätta en handlingsplan för arbetet. Polismyndigheterna bör bedriva ett aktivt utvecklingsarbete. Vidareutveckling bör ske löpande genom uppföljning, utvärdering och metodutveckling. I detta ingår att sätta upp tydliga mål för verksamheten, t.ex. minska upprepad utsatthet (Upprepad utsatthet för brott, BRÅ-rapport 2001:3). Dialog och samverkan med Rikskriminalpolisen kan ske kring metodstöd. Polismyndigheterna ska årligen granska att den lokala personsäkerhetsverksamheten bedrivs rättssäkert och effektivt. 14 Personsäkerhet

15 POLISMYNDIGHETERNAS ANSVAR Samverkan och kommunikation Det är viktigt att polisen samverkar dels med andra polismyndigheter dels med externa myndigheter och organisationer. Samverkan med andra polismyndigheter kan vara avgörande om skyddspersonen t.ex. ska omlokaliseras eller är bosatt på annan ort än den där brottsutredningen bedrivs. Samverkan inom ramen för de etablerade samverkansregionerna rekommenderas. Även samverkan med andra myndigheter och organisationer är ofta en förutsättning för ett effektivt lokalt personsäkerhetsarbete, inte minst i det långsiktiga utvecklings- och planeringsarbetet. När det gäller den grova organiserade brottslighetens otillåtna påverkan på viktiga samhällsfunktioner, till exempel politiker, journalister och myndighetsföreträdare, har Säpo en viktig roll. Det är av vikt att brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten etablerar fasta kontakter med olika myndigheter och arbetar strategiskt med dessa frågor. Rikspolisstyrelsen rekommenderar att man upprättar samverkansöverenskommelse med kommunerna eftersom socialtjänsten är en av de viktigaste samverkanspartnerna. Det är viktigt att Polisen sprider information och kunskap om lokalt personsäkerhetsarbete, sitt ansvar för att skydda hotade personer och vilka skyddsåtgärder som kan erbjudas. Detta gäller både internt inom myndigheten och externt till andra berörda myndigheter och organisationer, t.ex. skola, sjukvård, landstinget och frivilligorganisationer. Personsäkerhet 15

16 NATIONELL SAMORDNING OCH REGIONALT STÖD Nationell samordning och regionalt stöd Nationell samordning Rikspolisstyrelsen ansvarar för strategisk samordning på nationell nivå. Rikskriminalpolisen vid Rikspolisstyrelsen ska bistå polismyndigheterna med rådgivning i fråga om metodstöd av personsäkerhetsarbetet, i den mån de särskilda personsäkerhetsenheterna på regional nivå inte kan göra detta. Det är viktigt att det lokala personsäkerhetsarbetet ligger i linje med det särskilda personsäkerhetsarbetet. Liknande rutiner och mallar i arbetet bör användas. Personsäkerhetskoordinatorerna bör vara myndighetens länk till Rikskriminalpolisen. Rikskriminalpolisen ansvarar för samordning och stöd till polismyndigheterna i samband med slutlokaliseringar utomlands. Rikskriminalpolisen ansvarar för kontakten med det land där skyddspersonen ska lokaliseras. Polismyndigheterna ska därför alltid kotakta Rikskriminalpolisen för rådgivning och stöd i samband med en eventuell lokalisering utomlands. Väljer skyddspersonen själv att flytta utomlands ska Rikskriminalpolisen informeras. Om en skyddsperson ska slutlokaliseras inom riket på en ort utanför polisdistriktet bör även i dessa fall samråd ske med den särskilda personsäkerhetsenheten (PSE) inom vars ansvarsområde polismyndigheten ingår eller med Rikskriminalpolisen. Rikskriminalpolisen ska ha ett nationellt övergripande ansvar när det gäller samverkan med andra myndigheter på nationell nivå som till exempel Säpo, Kriminalvården, Försäkringskassan, Länsstyrelsen och Socialstyrelsen. Polismyndigheternas personsäkerhetsverksamheter ska kunna vända sig till samordningsfunktionen för att få hjälp med kontakter med externa myndigheter när problem uppstår. Regionalt stöd De särskilda personsäkerhetsenheterna vid polismyndigheterna (PSE) i Stockholms län, i Västra Götaland, i Skåne län och i Västerbottens län har bred kompetens och lång erfarenhet när det gäller personsäkerhetsarbete. De ska bistå med råd och stöd till de polismyndigheter som omfattas av deras upptagningsområde i enskilda ärenden. De särskilda personsäkerhetsenheterna kan bistå med specialistkompetens när polismyndigheterna har frågor om hanteringen av skyddsärenden även om det inte direkt rör det särskilda personsäkerhetsarbetet. Personsäkerhetskoordinatorerna bör vara myndighetens länk till den regionala personsäkerhetsenheten. Genom att PSE fungerar som stödfunktion för polismyndigheterna i personsäkerhetsarbetet kan presumtiva särskilda personsäkerhetsärenden uppmärksammas på ett tidigt stadium och risken minskar för man missar ett ärende som ska överföras till det särskilda personsäkerhetsarbetet. När en PSE övertar ett skyddsärende har enheten redan god kännedom om förhållandena. PSE får en bra överblick över de ärenden och problem som förekommer i det egna upptagningsområdet. 16 Personsäkerhet

17 SAMMANFATTNING Sammanfattning Varje polismyndighet ska ha: möjlighet att vid behov på ett effektivt och professionellt sätt skydda sina medarbetare och andra hotade personer i samhället en tydlig organisation och ansvarsfördelning för lokalt personsäkerhetsarbete. Det ska framgå vem som ansvarar för att fatta beslut om att inleda och avsluta ett skyddsärende. en handlingsplan, tjänsteföreskrifter eller liknande som tydligt beskriver ansvarsfördelning och rutiner. en väl sammanhållen verksamhet för lokalt personsäkerhetsarbete. Denna bör vara nära kopplad till brottsoffersamordningen. personsäkerhetshandläggare, d.v.s. personal med särskild kompetens och lämplighet att handlägga ärenden inom den lokala personsäkerhetsverksamheten. särskilt avsatta resurser för såväl brottsoffer- som personsäkerhetsfrågor, särskilt för att kunna vidta akuta åtgärder i personsäkerhetsarbetet. en strukturerad samverkan med andra polismyndigheter och med andra samhällsorgan och organisationer. det polisiära huvudansvaret för skyddsperson som har sin stadigvarande hemvist i distriktet. Vidare ska: det lokala personsäkerhetsarbetet bedrivas åtskilt från brottsutredningen. Den lokala personsäkerhetsverksamheten ska bedrivas så att utredningen kan genomföras effektivt och med bibehållen objektivitet. Utredaren ska hållas informerad om händelser som kan påverka utredningen, särskilt i de fall offensiva skyddsåtgärder vidtas. alla skyddsåtgärder baseras på en strukturerad hot- och riskbedömning samt bedömas som rimliga och möjliga att genomföra. ett skyddsärende inledas när en hot- och riskbedömning ger vid handen att hotet bedöms som så allvarligt att det krävs skyddsåtgärder som inte kan vidtas inom ramen för brottsoffersamordningen. en skyddsplan upprättas när ett skyddsärende inleds. skälen för när ett skyddsärende avslutas dokumenteras noggrant. särskilt beslut fattas om offensiva åtgärder mot den som utövar hotet bedöms som nödvändiga i personsäkerhetsarbetet och förundersökningsledaren alltid informeras. polismyndigheterna årligen följa upp arbetet och granska att den lokala personsäkerhetsverksamheten bedrivs rättssäkert och effektivt. Nationellt och regionalt stöd nationellt och regionalt stöd ska ges av Rikskriminalpolisen respektive personsäkerhetsenheterna (PSE). Personsäkerhet 17

18 18 Personsäkerhet

19 Personsäkerhet 19

20 Ring till Polisen