Effekter av UV-ljus i mörkertrafik. Sven-Olof Lundkvist

Transkript

1 VT notat Nummer: 3-93 Datum: Titel: Effekter av UV-ljus i mörkertrafik Författare: Sven-Olof Lundkvist Resursgrupp: Projektnummer: Projektets namn: Uppdragsgivare: Distribution: Trafikteknik Västsvenska försöksområdet - effekter av UV-ljus i mörkertrafik Vägverket Fri div Väg- och Trafik- /Ins%tutet

2 FÖRORD Denna studie ingår i Vägverket. Västsvenska försöksområdet, som ett delprojekt bekostat av Arbetet har planlagts och utförts av 8-0 Lundkvist, Gabriel Helmers, Uno Ytterbom och Lennart Runersjö. Ett tack också till Stig-Hjalmar Johansson, Vägverket, som har bidragit med många värdefulla synpunkter och även ansvarat för att forskningsmaterial (vägmarkeringar och vägkantstolpar) har funnits tillgängligt. Slutligen ett tack till Svenska Cleanosol och Brifa som kostnadsfritt har ställt vägmarkeringar till förfogande samt till Ultralux som har tillhandahållit UVstrålkastare.

3 l BAKGRUND Ögats känslighet sjunker radikalt vid låga luminansnivåer. Detta medför att en fordonsförare har svårare att se och upptäcka föremål i vägmilj ön i såväl bil- som gatubelysning. En möjlighet att förbättra synbarheten i mörkertrafik är att göra föremål retroreflekterande - man förser fotgängare med reflexer, vägar med vägkantstolpar som är reflexförsedda och man blandar i retroreflekterande glaspärlor i vägmarkeringarna för att förbättra synbarheten av dessa. Att förbättra synbarheten i fordonsbelysning hos objekt med ytor som är ungefär vertikalt riktade mot föraren är inte svårt. Således har åtminstone en ren, ej alltför sliten reflex på en vägkantstolpe oftast god synbarhet. Däremot har man problem med synbarheten hos horisontella ytor, tex. vägmarkeringar. Dessa belyses av egna strålkastarna i en sådan geometri att ljuset, framför allt i väta, speglas bort från det egna fordonet. Att synbarheten av fotgängare ofta är dålig i mörker beror på att få fotgängare använder reflex. En möjlighet att förbättra synbarheten i mörkertrafik skulle kunna vara att förse fordonen med UV-ljus - förutsatt att det finns föremål runt och på vägen som fluorescerar. Finns det inte föremål med naturlig fluorescens har man vissa möjligheter att tillsätta fluorescerande pigment. 2 TIDIGARE STUDIER AV UV-LJUS Efter det att idén att använda UV-ljus i trafiken lanserades, gjordes en hel del fysikaliska mätningar av framför allt vägmarkeringars fluorescens (Lundkvist 1991). Dessa mätningar gjordes inom ramen för Prometheusprojektet och visade att det borde finnas möjligheter att förbättra synbarheten av vägmarkeringar om fluorescerande pigment tillsattes i vägmarkeringsmaterialet. Studien innehöll även några bedömningar av vägmarkeringars synbarhet i UV-ljus, vilka visade på små förbättringar. Man bedömde att en utveckling, dels av UV-strålkastama och dels av de fluorescerande vägmarkeringsmaterialen, skulle kunna innebära ej försumbara förbättringar av synbarheten. Dessa resultat låg till grunden för fortsatta studier.

4 Tidigare har egentligen endast en opartisk studie gjorts i vilken man har studerat synbarhet av fluorescerande föremål. Denna studie har bekostats av Transportforskningsberedningen och är rapporterad i serien TFB & VTI forskning/research rapport nr 9 (Helmers, Ytterbom, Lundkvist, 1993). I denna studie har man i fullskaleförsök studerat siktsträckan till hinder (simulerade fotgängare), klädda med tyg av varierande ljushet. Då bilens ordinarie halvljus kompletterades med UVljus kunde man visa inga eller obetydliga förlängningar av upptäcktavstånden. Endast för hinder med mycket ljusa tyger (tvättade med tvättmedel innehållande optiskt vitmedel), erhöll man markanta förbättringar av synbarheten. En annan studie av synbarhet i UV-ljus har gjorts av det bolag, Ultralux, som försöker exploatera idén att använda UV-ljus i trafiken. Denna studie måste anses vara en partsinlaga, varför den inte kommenteras närmare. 3 SYFTE Avsikten med det arbete som redovisas nedan, har varit att undersöka om man med nuvarande UV-teknik kan förbättra synbarheten i mörkertrañk och fordonsbelysning av vägmarkeringar, vägkantstolpar och fotgängare. Studien kan indelas i tre delar: Synbarhet av torra vägmarkeringar, vägkantstolpar och hinder (simulerade fotgängare). Metoden har varit att i dynamiska fullskaleförsök mäta synbarhet i halvljus med och utan UV-ljus vad gäller vägmarkeringar och hinder, medan vägkantstolpars synbarhet har mätts statiskt. 4 SIKTSTRÄCKE- OCH SYNBARHETSMÄTNINGAR Mätningar av siktsträcka har gjorts på en asfaltväg på F13M utan för Linköping. Mycket kort går mätningarna till så här: Tre försökspersoner sitter som passagerare i en Volvo 245. Deras enda uppgift är att trycka på en ljudlös knapp vid upptäckt av en vägmarkering eller ett hinder. Signalen från dessa tryckningar lagras på en dator tillsammans med en signal från en pulsräknare, vilken anger bilens position. Från dessa data kan man beräkna avståndet vid upptäckt (med korrigering för reaktionstid). Proceduren finns utförligt beskriven av Helmers, Lundkvist 1987.

5 Försöksfordonet hade försetts med fyra UV-strålkastare. Dessa gav var och en i genomsnitt irradiansen (UV-strålning per ytenhet) 7,3 W/m2 på 10 meters avstånd i maxpunkten. I försöken med vägmarkeringar och hinder har de riktats rakt fram och nedåt O,5, vilket innebar att de var riktade mot vägbanan, strax bortom halvljusets ljus/mörkergräns. På 75 meters avstånd hade man runt halvljusets HVpunkt i en cirkel med diametern 1,7 meter, i medeltal irradiansen 0,10 W/mz. Den maximala irradiansen som uppmättes på 75 meters avstånd var 0,15 W/mz. Vid mätningar enligt ovan är inte de absoluta siktsträckorna intressanta, utan skillnaden i siktsträckor mellan olika betingelser (dvs. de relativa siktsträckorna). Med endast tre försökspersoner kommer de absoluta siktsträckoma att bero på "hur säker" försökspersonen är vid tryckningen. Förändringen i siktsträcka kommer däremot att vara korrekt, förutsatt att försökspersonen försöker "ligga på samma säkerhetsnivå" hela tiden (vilket ingår i instruktionen). Ovan beskrivna procedur har använts för att mäta siktsträcka till vägmarkeringar och hinder. Vad gäller vägkantstolpar, så har endast subjektiva bedömningar av synbarheten gjorts. 5 FLUORESCERANDE VÄGMARKERINGAR 5.1 Experimentets design - vägmarkeringar Mätningarna av siktsträcka till vägmarkeringar gjordes, som nämndes i avsnitt 4.1, på en avlyst asfaltväg på flygflottiljen F13M. Ett stationärt fordon, vilket simulerade möte, placerades ut på vägen så att ett realistiskt transversellt mötesavstånd erhölls. 10 meter bakom och 100 meter framför detta fordon placerades två provmarkeringar ut. Dessa vägmarkeringar var alldeles nya och plana och låg löst på vägen. Experimentets genomfördes så att varje försöksperson deltog i varje betingelse - en så kallad "within-subject-design". Experimentet kan delas in i två delar, vilka båda hade siktsträcka som beroende variabel. De oberoende variablema var följande:

6 Del 1: Fordonsljus eget halvljus/mötande halvljus (H/H) eget halvljus+uv-ljus/mötande halvljus (HU/H) eget halvljus+uv-ljus/inget mötande ljus (HU/-) Vägmarkering plan, konventionell termoplast/ 10 cm bred (PKT10) plan, fluorescerande termoplast/ 10 cm bred (PFTlO) plan, fluorescerande farg/10 cm bred (PFFlO) long'flex, fluorescerande termoplast/ 10 cm bred (LFTlO) Del 2: Fordonsljus eget halvljus/mötande halvljus (H/H) eget halvljus+uv-ljus/mötande halvljus (HU/H) Vägmarkering plan, konventionell termoplast/10 cm bred (PKT10) plan, fluorescerande termoplast/10 cm bred (PFTlO) plan, konventionell termoplast/3o cm bred (PKT30) plan, fluorescerande termoplast/3o cm bred (PFT30) kamflex, fluorescerande termoplast/bo cm bred (KFT30) longflex, fluorescerande termoplast/3o cm bred (LFT30) Samtliga markeringar har tillverkats av Cleanosol, utom PFFlO, som är av fabrikat Brifa. De fluorescerande terrnoplastrnarkeringarna är samtliga utförda i samma typ av massa med samma inblandning av fluorescerande pigment. Longflex och Kamflex är två typer av proñlerade vägmarkeringar. Varje kombination av fordonsljus och vägmarkering (experimentbetingelse) har exponerats för försökspersonerna 4 gånger. Således var antalet betingelser i del 1: 3(ljus) - 4(markeringar) = 12. Med fyra replikationer, tre försökspersoner och två markeringspositioner blev det 288 mätningar. I del 2 var antalet betingelser 2(ljus) - 6(markeringar) = 12, d.v.s. också 288 mätningar. Någon betingelse med mötande UV-ljus har inte funnits. Anledningen är att detta studerades i det tidigare försöket (Helmers, Ytterbom, Lundkvist, 1993) och att ingen effekt av blandningen från UV-ljuset kunde konstateras. I betingelsema med eget UV-ljus har alltid samtliga fyra UV-strålkastare varit tända.

7 5.2 Resultat - vägmarkeringar Delexperiment 1 Figur 1 visar siktsträckorna i delexperiment 1. Delexperiment l El HU/H PKTlO PFl'lO PFFlO LFTlO Figur 1 Siktsträckor i delexperiment 1. Varje stapel representerar ett medelvärde över de två markeringspositionema och de tre försökspersonerna. I varje grupp om tre staplar är kanske en jämförelse mellan de två vänstra staplarna av störst intresse. Dessa två staplar visar siktsträckan vid halvljusmöte, dels med eget halvljus, dels med eget halvljus kompletterat med UV-ljus. Man ser en betydande förlängning av siktsträckan för markeringama PFTlO, PFFlO och LFTlO, som alla innehåller fluorescerande pigment. För den konventionella vägmarkeringen, PKTlO, är siktsträckan ungefär densamma med och utan UV-ljus. Att PFFlO har så kort siktsträcka i halvljus, beror på att denna markering inte innehåller några retroreflekterande glaspärlor. Mätning med LTL-800 visar att den har retroreflexionsvärdet 13 (mcd/m2)/lux, medan de övriga har värden i intervallet (mcd/m2)/1ux. En variansanalys visar att effekten av UV-ljuset är signifikant (p<.05) för de tre vägmarkeringama som innehåller fluorescerande pigment, d.v.s. skillnaden mel-

8 lan de två vänstra staplarna i varje grupp om tre är signifikant. Vidare har i ljusbetingelsen HU/H, de två fluorescerande terrnoplastmarkeringama bättre synbarhet än den icke-fluorescerande, PKTlO. Detta första experiment har således visat att åtminstone för nya, torra vägmarkeringar, har man möjlighet att förbättra synbarheten genom att tillsätta fluorescerande pigment samtidigt som man kompletterar fordonets halvljus med UV-ljus Delexperiment 2 Resultaten från det andra delexperimentet redovisas i figur 2, nedan. m 100 Delexperiment 2 80 l- * I H/H _ EJ HU/H PKTl 0 PFT l 0 PKT30 PFT30 KFT30 LFT30 Figur 2 Siktsträckor i delexperiment 2. Varje stapel representerar ett medelvärde över de två markeringspositionerna och de tre försökspersonerna. En variansanalys med tillhörande post-hoc-test visar följande skillnader: o I eget halvljus, kompletterat med UV-ljus, har de plana, fluorescerande markeringarna bättre synbarhet än de plana, konventionella med motsvarande bredd. Skillnaden är signifikant (p<.05). 0 För plana markeringar gäller att i halvljus har en 10 cm bred linje kortare siktsträcka än en 30 cm bred. Detta gäller både konventionella och fluorescerande linjer och skillnaden är signifikant (p<.05).

9 För övrigt har ingen signifikant skillnad (p<.05) mellan plana och proñlerade markeringar kunnat påvisas. Detta gäller oavsett om det egna halvljuset har kompletterats med UV-ljus eller ej. 5.3 Sammanfattning av resultaten gällande vägmarkeringar Resultaten visar entydigt att en vägmarkering med fluorescerande pigment har bättre synbarhet i mörker än en konventionell termoplastmassa, förutsatt att bilen har UV-strålkastare. Förlängningen av siktsträckan är i storleksordningen 25-50%. Om bilen har endast halvljus finns ingen effekt av fluorescerande pigment, inte heller finns någon effekt av UV-ljus om vägmarkeringen saknar fluorescerande pigment. Som ett sekundärt resultat visade det sig att en 30 cm bred markering i vanligt halvljus har cirka 20% längre siktsträcka än en 10 cm bred. Detta innebär att om man ersätter dagens 10 cm, konventionella kantmarkeringar med 30 cm breda, fluorescerande och förser fordonen med UV-ljus, så kan man öka siktsträckan med upp till 75%. Detta gäller åtminstone nya, torra vägmarkeringar. 6 FLUORESCERANDE VÄGKANTSTOLPAR 6.1 Experimentets design - vägkantstolpar Försöket med vägkantstolpars synbarhet har gjorts med en annan metod än den som beskrivs i 5.1. I stället för att mäta siktsträcka har fyra försöksstolpar och en referensstolpe rangordnats vad gäller synbarhet. Utefter en allmän väg placerades i slumpmässig ordning och på kort avstånd två försöksstolpar före och två försöksstoplar efter den ordinarie stolpen, som var av typ "JB-böj". Uppgiften för två försökspersoner var sedan att avgöra vilken stolpe som hade bästa synbarheten i halvljus, kompletterat med UV-ljus, näst bäst synbarhet, o.s.v. Detta gjordes för 10 grupper om fem stolpar på ett avstånd till referensstolpen av cirka 120 meter. Observera att man således bedömde själva stolpens synbarhet, utan hänsyn taget till reflexens funktion. De subjektiva bedömningama av synbarhet kompletterades med fysikaliska mätningar av stolpmaterialens fluorescens i UV-ljus. Om ett material som utsätts för

10 irradiansen I W/m2 kommer att ha luminansen L cd/mz, kan man beräkna materialets specifika fluorescens som SF=L/I cd/w. De fluorescerande stolpar som deltog i testet var: 1. Cirkulär stolpe målad med fluorescerande färg. Diameter 90 mm. 2. JB-böj målad med samma typ av fluorescerande färg som 1. Stolpen har halvcirkulärt tvärsnitt med diametern 90 mm. 3. JB-böj tillverkad av fluorescerande plast, d.v.s. fluorescerande pigment var ingjutna i materialet. Diameter 90 mm. 4. Stolpe med triangulärt tvärsnitt målad med samma typ av fluorescerande färg som 1 och 2. Triangelns sidor var 100, 130 och 130 mm. Referensstolpe var en helt vanlig JB-böj med tvärsnittet 90 mm. Förutom att denna inte var behandlad med fluorescerande färg eller pigment, så var den identisk med försöksstolpama 2 och 3. Man bör observera att försöksstolpama 1-3 samt referensstolpen hade den projicerade bredden 90 mm, medan försöksstolpe 4 observerades så att den projicerade bredden var nästan 130 mm. Alla stolpar hade samma längd, varför man hade en skillnad i fluorescerande area mellan stolpama 1-3 jämfört med stolpe 4, vilket borde ha påverkat synbarheten. 6.2 Resultat - synbarhet Vid varje bedömning (10 bedömningar av 2 bedömare = totalt 20 bedömningar) erhöll de fem stolpama en rang 1-5, där 1 innebar bäst synbarhet och 5 sämst synbarhet. Den teoretiskt lägsta rangsumman vid 20 bedömningar var således 20 och den teoretiskt högsta 100. Man ser att samtliga 10 referensstolpar av båda bedömarna ansetts ha sämst synbarhet av de fem stolpama - rangsumman blev den teoretiskt högsta, d.v.s Bäst synbarhet hade försöksstolpe 4. I tabell 1 redovisas rangsummoma jämte materialens specifika fluorescens.

11 T 11 1 Rangsummor, R, och specifik fluorescens, SF, för försöksstolpama l- 4 och vad gäller R, även referensstolpen. Rangsumman är baserad på 20 bedömningar (10 stolpar, 2 bedömare), medan SF är ett medelvärde av 10 mätningar och har enheten cd/w. vägkantstcme R SF ' , , , ,6 referens Man ser i tabell 1 att stolpama som hade behandlats för att fluorescera, hade bättre synbarhet i halvljus kompletterat med UV-ljus, än referensstolpen. Det verkar således som att man kan förbättra synbarheten av själva stolpen, genom att göra den fluorescerande. Överensstämmelsen mellan R och SF är inte helt bra. Stolpen med högst SF borde ha bäst synbarhet. Att så inte är fallet förklaras sannolikt av att försöksstolpe 4 hade en projicerad större area än de övriga stolpama. Överensstämmelsen mellan R och SF för stolpama 1-3 (som alla har diametern 90 mm) är korrekt. F örsöksstolpama 1, 2 och 4 har målats med samma typ av fluorescerande färg, men har ändå olika specifik fluorescens. Detta förklaras sannolikt av att de är tillverkade i olika plastmaterial. Stolpe 3, i vilken de fluorescerande pigmenten är inblandade i plastmaterialet, har lägst SF. Tydligen är det så att det, åtminstone om man bortser från långtidseffekter, har varit mer effektivt att måla plastmaterialet med fluorescerande färg än att blanda in fluorescerande pigment. 7 FLUORESCERANDE HINDER 7.1 Bakgrund I tidigare experiment, bekostade av TPB, studerades synbarhet av simulerade fotgängare - tygförsedda hinder (Helmers, Ytterbom, Lundkvist 1993). I detta experiment ingick vita hinder som dels var obehandlade,dels hade tvättats med ett tvättmedel som innehöll optiskt vitmedel, vilket är fluorescerande. Dessutom stu-

12 10 derades ljusgrå och svarta hinder, vilka var obehandlade. Man fann en avsevärd förbättrad synbarhet hos det tvättade, vita hindret, då det belystes med UV-ljus. För övriga hinder kunde man inte påvisa någon effekt av UV-ljuset. Följdfrågan blir då om man kan förbättra synbarheten av mörka hinder. En mörkklädd fotgängare, utan reflexer, har dålig synbarhet i mörkertrafik. Kan man förlänga siktsträckan genom att göra det mörka tyget fluorescerande? 7.2 Experimentets design - hinder Mätningarna av siktsträcka till hinder har gått till på samma sätt som mätningarna av siktsträcka till vägmarkeringar, vilket beskrevs i avsnitt 5.1. Positionerna för hindren skilde sig dock mot positionerna för vägmarkeringarna: Ett hinder placerades på höger vägkant i jämnhöjd med ett mötande fordon och ett hinder 190 meter framför. Detta överensstämmer med hinderpositionema i tidigare studie. Tabell 2 redovisar de fem hinder som ingick i försöket. För de obehandlade hindren avser L den luminans som erhålls då hindret belyses med 0,4 lux (från två halvljus på 75 meters avstånd). För de behandlade hindren avser L luminansen som beror på att hindret fluorescerar i UV-ljus med irradiansen 0,15 W/m2 på 75 meters avstånd. T 11 2 De fem hinder som ingick i försöket med tillhörande specifik fluorescens, SF, specifik luminans, SL och hinderluminans, L. SL har enheten (mcd/m2)/lux, SF cd/w och L cd/mz. Med "behandlat" hinder menas att det har sprayats med koncentrerat optiskt vitmedel, utspätt 100 ggr. Hinder 5 är inte sprayat, utan tvättat med tvättmedel som innehåller optiskt vitmedel. hinder nr färg behandlat? SF SL L 1 svart nej - 4,0 1,6 2 svart ja 30 4,0 4,5 3 mörkgrått nej ,8 4 mörkgrått ja , 1 5 vitt ja ,0 Liksom i vägmarkeringsförsöket har designen varit "within-subject". De oberoende variablema var:

13 11 Fordonsljus eget halvljus/mötande halvljus (Ii/H) eget halvljus+uv-ljus/mötande halvljus (HU/H) Hinder 1-5 enligt tabell Resultat - hinder I figur 3 presenteras siktsträckorna till de fem hindren. m 350 -P 300 -_ I H/H D HU/H , 5 LJ 0 - :[ hinder Figur 3 Siktsträckor till fem hinder. Hindren 1 och 2 är svarta, 3 och 4 mörkgrå samt 5 vitt. Hindren 1 och 3 är obehandlade, medan övriga är behandlade med optiskt vitmedel. Medelvärden över två hinderpositioner. Man ser att effekten av UV-ljuset har varit ingen eller liten för hindren 1, 2 och 3. Studerar man först hindren 1 och 2 (de två svarta), så kan en variansanalys med de oberoende variablema hinder och ljus inte påvisa några signifikanta effekter (p<.05). För hindren 3 och 4 (de två mörkgrå), däremot, finner man en signifikant interaktionseffekt mellan hinder och ljus. Således har siktsträckan förlångts då halvljuset har kompletterats med UV-ljus, men olika för de två hindren; vi har haft en effekt av kombinationen fluorescerande vägmarkering/uv-ljus. Effektens storlek skattas av 002 till 0,103, vilken kan anses vara en medelstark effekt. Gör

14 12 man ett post-hoc-test för varje hinder, så finner man att effekten av UV-ljuset är signifikant (p<.05) för hindren 4 och 5. Man har således kunnat visa att det finns möjlighet att göra vissa vinster vad gäller synbarhet av fotgängare, åtminstone om de inte är klädda i svarta eller mycket mörka kläder. 8 DISKUSSION De studier som redovisas ovan visar entydigt att man har möjlighet att förbättra synbarheten av såväl Vägmarkeringar, vägkantstolpar som fotgängare genom att komplettera fordonets halvljus med UV-ljus. Detta gäller åtminstone nya, fluorescerande Vägmarkeringar och vägkantstolpar samt nyligen behandlade, inte för mörka, kläder. Vad gäller Vägmarkeringar, så är resultaten intressanta. Vägmarkeringar belyses och observeras i en sådan geometri att det är svårt att få en tillräckligt hög retroreflexion och därmed godsynbarhet i fordonsbelysning, speciellt i vått väglag. Kan man med UV-ljuset förbättra synbarheten så har man löst ett ganska allvarligt problem. Dessutom har väghållaren full kontroll över hur vägmarkeringama ska utföras; man kan inte tvinga fotgängare att bära fluorescerande kläder, men vägmyndigheten kan besluta sig för att använda fluorescerande vägmarkeringsmaterial. Vägkantstolpamas synbarhet visade sig också kunna förbättras med UV-tekniken. Här kan man emellertid ifrågasätta hur mycket det är värt. Vägkantstolpama har alltid en reflex och den har - åtminstone när den är någotsånär ren - en synbarhet som i mörkertrañk är vida överlägsen själva stolpens. Eventuella vinster med att använda fluorescerande stolpar gör man sannolikt i dagsljus, då man under vissa förhållanden (tex. i snörök, dimma och skymning) skulle kunna ha nytta av att stolpen fluorescerar gult eller orange. Studien av hinder visade att man har möjlighet att förbättra synbarheten av fotgängare genom att behandla tyg med optiskt vitmedel. Detta gäller åtminstone om man är klädd i ett inte alltför mörkt tyg. Nu är det just mycket mörka eller svarta tyger som man skulle vilja förbättra synbarheten hos, eftersom dessa har mycket dålig synbarhet i mörker. Här ska man också ha i tankarna att en reflex ger en

15 13 överlägset bättre synbarhet än vad UV-tekniken verkar kunna åstadkomma. Kan man utveckla användarvänliga reflexer och förmå fotgängare att använda dessa, så är behovet av fluorescerande kläder mycket litet. När man studerar resultaten ska man ha i åtanke att de UV-strålkastare som har använts är av en ganska tidig generation. Effekten inom UV-området är låg och strålknippet smalt. Primärt måste man försöka åstadkomma bredare strålknippe, först i andra hand kan irradiansen ökas. Vad gäller de fluorescerande vägmarkeringsmaterialen, så kan sannolikt dessa utvecklas; tekniken att blanda fluorescerande pigment i en termoplastmassa är ganska ny och oprövad. Man ska även ha i åtanke att de material som har studerats, samtliga har varit nya. Hur de fungerar efter att ha utsatts för vägmin ön under ett eller flera år vet man inget om. 9 FORTSATTA STUDIER Kommande studier bör fokusera på sådant i vägmiljön som kan kontrolleras av vägmyndigheten. Det känns mest angeläget att gå vidare med att studera vägmarkeringar. Vad gäller dessa, så har man problem med synbarheten i fordonsbelysning och sannolikt finns det trañksäkerhetsvinster att göra om denna kan förbättras. Resultatet från dessa inledande studier visar också att det finns möjligheter att förbättra vägmarkeringarnas synbarhet. En fortsatt studie av vägmarkeringar bör göras på allmän väg, så att markeringarna får utsättas för slitage från UV-strålning (solen), trafik, plogning, etc. Mätningar av siktsträcka bör göras för nya markeringar och därefter ett par gånger per år, så att man får en uppfattning om hur fluorescensen varierar över tiden. Vidare är det mycket angeläget att studera våta vägmarkeringars synbarhet i UV-ljus. En studie på allmän väg bör även omfatta fysikaliska mätningar av vägmarkeringarnas fluorescens, retroreflexion och Qd-värde (vithet). Man kan inte utesluta att man av de fluorescerande pigmenten får bieffekter - positiva eller negativa - på funktionen i vanlig fordonsbelysning eller i dagsljus.

16 14 REFERENSER Helmers, G, Ytterbom, U, Lundkvist, S-O. Siktsträcka till hinder i UV-ljus. TFB & VTI forskning/research Rapport nr Helmers G, Lundkvist, S-O. Siktsträcka till reflex vid fordonsmöte i VTI Rapport mörkertrañk. Lundkvist, S-O. Fluorescerande vägmarkeringars synbarhet i lägesrapport UV-ljus. Pro-Gen

17