Natura 2000 i Sverige. Handbok med allmänna råd

Transkript

1 Natura 2000 i Sverige Handbok med allmänna råd Handbok 2003 : 9 december 2003.

2 Natura 2000 i Sverige Handbok med allmänna råd NATURVÅRDSVERKET 2003

3 BESTÄLLNINGAR Ordertelefon: Orderfax: E-post: Postadress: CM-Gruppen Box Bromma Internet: Tel: Internet: Postadress: Omslagsfoto: NATURVÅRDSVERKET (växel) Naturvårdsverket, Stockholm ISBN ISSN Hans Nelsäter/Windh Fredrik Broman/Windh Naturvårdsverket 2003 Tryck: CM Digitaltryck AB

4

5 Läsanvisning Det första kapitlet i handboken ger bakgrund och förutsättningar samt förklarar centrala begrepp. Andra kapitlet går in på hur man vidtar lämpliga bevarandeåtgärder för områdena med allt från bevarandeplaner till en genomgång av de möjliga bevaranderedskap som finns. Tillståndsprövningen är den kanske tyngsta biten som behandlas i det tredje kapitlet tillsammans med MKB-processen. Här förklaras t ex vad den kumulativa effekten är tillsammans med vad som krävs för att regeringen ska kunna lämna tillstånd trots att skada eller betydande störning konstaterats i en tillståndsprövning. I kapitel fyra behandlas vad Natura 2000-områdenas riksintressestatus innebär i praktiken för planering och planprocesser i t ex vägärenden. Slutligen beskrivs kortfattat tillsyn och ersättningsfrågor. En mall för hur en Bevarandeplan bör se ut ligger i bilaga 1. 4

6 Innehållsförteckning Förord... 3 Läsanvisning... 4 Innehållsförteckning Allmänt Inledning Syfte och målgrupp Förklaring av begrepp Vilka områden handlar handboken om Lagstiftningen Information om Natura 2000-områden Tidplaner EU:s tidsplan Tidsplan för genomförandet i Sverige Förteckningen ett centralt dokument Gynnsam bevarandestatus - ett centralt begrepp Hur vidta nödvändiga bevarandeåtgärder arbetet med bevarandeplaner Bevarandeplanerna Det enskilda Natura 2000-områdets betydelse Länsstyrelsen ansvarar och samordnar Hur göra beträffande naturreservat och liknande? Förberedelser Integrera och involvera Sammanställ kunskap Processen Art- och naturtypsvisa vägledningar Beskrivning av bevarandesyftet och bevarandeplaner Bevarandesyfte och mål Baskrav beträffande vad bevarandesyftet ska omfatta Att formulera bevarandesyftet och bevarandemål Uppföljning av bevarandemålen Natura 2000-områden ska prioriteras i skyddsarbetet Vad skall bevarandeåtgärderna syfta till? Vems är ansvaret för att vidta bevarandeåtgärder Olika bevarandeåtgärder Hur långt räcker befintligt regelverk Områdesskydd enligt Miljöbalken Andra bestämmelser än områdesskydd Ersättning för bevarande av betesmarker och slåtterängar Naturvårdsavtal

7 Övriga bevarandeåtgärder Tillståndsprövningen Ärendets handläggning och MKB-processen i 6 kap miljöbalken När aktualiseras tillståndsplikten? Tillståndspliktens omfattning - 7 kap 28 a Verksamheter och åtgärder Verksamheter som bedrivs utanför ett Natura 2000-område Betydande påverkan på miljön i ett Natura 2000-område Verksamheter och åtgärder som typiskt sett kan kräva tillstånd Undantag från tillståndsplikten Tillståndens rättskraft och myndigheternas möjligheter att återkalla eller ompröva tillstånd m m Vem har bevisbördan? MKB-processen i korthet Tidigt samråd med länsstyrelsen Beslut om betydande miljöpåverkan Miljökonsekvensbeskrivningens omfattning Uppgifter som behövs för prövning enligt 7 kap 28 b och Miljööverdomstolens beslut i mål gällande Hägerums kvarn Kumulativa effekter Lokaliseringsfrågan Godkännande och beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen Prövningsmyndighet Ärendegrupper Samråd med länsstyrelsen - 7 kap 29 b Prövningen enligt 7 kap 28 a-b Vägledning publicerad av EG-kommissionen Villkor Skilj mellan kompensationsåtgärder enligt 7 kap 29 och 16 kap Beslut enligt 7 kap 28 a Överklagande av beslut enligt 7 kap 28 b Att lämna tillstånd trots att det kan bli skada eller störning När prövas frågan av regeringen? Alternativa lösningar Tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänt intresse Kompensationsåtgärder enligt 7 kap Regeringens prövning om prioriterad art eller naturtyp berörs Tolkningsutrymme Natura 2000 utgör riksintresse Vad innebär det att alla Natura 2000 områden utgör riksintresse? Vad innebär 4 kap 1 samt 8 Miljöbalken När tillämpas 4 kap 8? Vad innebär 4 kap 8 vid prövning enligt 7 kap miljöbalken? Vad innebär 4 kap 8 vid prövning av tillståndspliktig verksamhet enligt 9, 11, 12 och 17 kap miljöbalken?

8 4.6 Natura 2000 och PBL Beslut enligt PBL Översiktsplaner Detaljplaner Områdesbestämmelser Bygglov/förhandsbesked Ersättning Infrastrukturprojekt Inledning Processens gång Förstudien Tidigt samråd Beslut om betydande miljöpåverkan Utökat samråd Vägutredning/järnvägsutredning Krav på MKB vid risk för betydande påverkan på Natura 2000 område Tillåtlighetsprövning enligt 17 kap MB När skall tillstånd enligt 7 kap 28 a sökas? Arbetsplan/Järnvägsplan Bygghandling De olika stegen i mineralutvinningsprojekt Tillsyn i Natura 2000 områden Vem har tillsynsansvaret? När ett område påverkas över kommun-, läns- eller nationsgräns Vad avser tillsynen? Ersättning Straffrättsliga bestämmelser Uppföljning av bevarandestatusen Vilken uppföljning och övervakning behövs Bilaga

9 1 Allmänt 1.1 Inledning Natura 2000 heter det nätverk av områden som alla EU: s medlemsstater ska bidra till att skapa enligt två EG-direktiv, Habitatdirektivet 1 respektive Fågeldirektivet 2, vilka är bindande. Syftet är att bidra till bevarandet av den biologiska mångfalden inom gemenskapen genom att alla länderna behöver ta ett ansvar för att säkra sin del av det gemensamma arv som naturen är. Precis som för luftföroreningar känner fåglar, vattendrag och annan biologisk mångfald inte gränser mellan länder. För att säkra detta måste därför alla bidra. I bilagor till ovanstående direktiv listas de arter och naturtyper för vilka områden ska pekas ut. Man kan tycka att delar av urvalet inte passar svenska förhållanden, men då ska man betänka att detta är till stor del ett mellaneuropeiskt perspektiv på vad som är skyddsvärt. En del vanliga naturtyper och arter i Sverige är nästan helt borta i Mellaneuropa. Egentligen borde vi även ha ett globalt perspektiv på vad som är skyddsvärt men det får bli nästa steg. Urvalet av områden ska ske på vetenskapliga grunder. Alla områden som innehåller arterna eller naturtyperna i direktiven behöver inte finnas med i nätverket, men tillräckligt mycket för att säkra deras långsiktiga existens. Detta avgörs vid speciella utvärderingsmöten. (Se vidare på naturvårdsverkets hemsida om urvalsprocessen). Det räcker dock inte med att välja ut områden. Medlemsländerna måste också se till att naturtyperna och arterna har gynnsam bevarandestatus, dvs. att de finns kvar i en långsiktigt hållbar omfattning genom att vidta bevarandeåtgärder. Hur medlemsstaterna gör detta avgör dom själva. Allt från nationalparker till olika slags avtal utgör möjliga bevarandeåtgärder. Viktigt är också att områdena sköts på rätt sätt. Alla bevarandeåtgärder samt statusen för arterna och naturtyperna ska sedan följas upp. Medlemsländerna ska rapportera resultatet av denna uppföljning till Kommissionen vart sjätte år. I direktiven finns även andra artskyddsbestämmelser, t.ex. bestämmelser som innebär förbud mot jakt och handel med ytterligare listor på djur och växter som omfattas av dessa. Detta beskrivs dock inte i denna handbok. Reglerna om artskydd i Habitatdirektivet återfinns i Artskyddsförordningen samt i Naturvårdsverkets föreskrifter om artskydd. Förutom bevarandet finns också bestämmelser som ska hindra att verksamheter och åtgärder kan skada eller störa de arter och naturtyper som Natura 2000-områdena valts ut för. De omfattar även åtgärder som sker utanför områdena. Alla av regeringen beslutade Natura 2000 områden har fr om 1 juli 2001 även status av riksintresse enligt 4 kap MB vilket får betydelse för om planer som påverkar Natura 2000-områden på ett betydande sätt kan antas. Båda direktiven är sedan den 1 juli 2001 till fullo implementerade i den svenska lagstiftningen. Handboken är inriktad på hur dessa bestämmelser ska användas och tolkas. 1 Direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter 2 Direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar 8

10 Natura 2000 har hittills bidragit till att lyfta upp naturvårdsfrågorna på den politiska agendan och säkert också bidragit till de ökade anslagen för skydd och skötsel av natur vi nu fått. Låt oss göra det bästa av det redskap Natura 2000 innebär till att säkra en viktig del av vår biologiska mångfald. 1.2 Syfte och målgrupp Syftet med handboken är att ge vägledning till olika myndigheter och andra intressenter om tillämpningen av miljöbalkens bestämmelser gällande Natura 2000-områden. Vid sidan av vad som krävs enligt dessa bestämmelser kan det finnas andra bevarandeambitioner i de olika områdena. Denna handbok begränsar sig till vägledning utifrån vad Natura 2000-regelverket kräver. Primär målgrupp för vägledningen är länsstyrelserna, eftersom dessa på regional nivå har huvudansvaret för den statliga naturvården och därmed för Natura 2000-områdena. Andra viktiga målgrupper är miljödomstolarna och andra prövningsmyndigheter som kommer att tillståndspröva verksamheter och åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka områdena. Kommuner och skogsvårdsstyrelser kommer i olika utsträckning förhoppningsvis engageras i Natura 2000-arbetet, tillsammans med andra myndigheter och aktörer i att ta fram bevarandeplaner för Natura 2000-områden och/eller ta hänsyn till dem i sin myndighetsutövning och planering. Vägledningen är inte utformad för att tillgodose det informationsbehov som rimligen finns hos markägare och andra intressenter i Natura 2000-arbetet. För detta krävs andra dokument och informationsmaterial. Vägledningen är dock tillgänglig via Naturvårdsverkets webbplats och vem som helst kan genom att läsa denna få mer kunskap om arbetet med Natura Handboken kan på så sätt förhoppningsvis bidra till att öka kunskapen om Natura 2000 och därigenom ge ökad förståelse för vikten av att genomföra Sveriges del av EU:s naturvårdsdirektiv. 1.3 Förklaring av begrepp I denna handbok används nedanstående begrepp på följande sätt: Art Baskrav, basnivå Bevarandesyfte Bevarandemål De arter som listas i Habitatdirektivets bilaga 2 samt de fågelarter som listas i Fågeldirektivets bilaga 1. Dessa är också markerade med B i bilagan till Artskyddsförordningen (1998:17) Obligatorisk miniminivå som bör uppfyllas för varje Natura 2000-område Att Natura 2000-områdena ska bidra till att bibehålla eller återställa gynnsam bevarandestatus för de förtecknade naturtyperna och arterna på biogeografisk nivå. Syftet beskrivs alltid genom att bevarandemål mål formuleras som preciserar hur det enskilda området kan bidra till detta. Detta samt eventuella prioriteringar mellan dessa bör beskrivas i löptext. Vilken naturtyp/art som varit det främsta syftet med att förteckna området bör också anges. Mål som beskriver vad syftet för förtecknade naturtyper och arter innebär i praktiken, alltså en beskrivning av hur det enskilda områdets förtecknade arter och naturtyper ska bidra till gynnsam bevarandestatus på biogeografisk nivå. Bevarandemålen formuleras enligt kriterierna för gynnsam bevarandestatus. 9

11 Bevarandeplan Dokument som bl a ska innehålla bevarandesyftet samt vilka bevarandeåtgärder som behövs i varje område. Länsstyrelsen ansvarar för att de tas fram. Se s 18 Bevarandeåtgärd Alla de åtgärder som bidrar till att uppfylla bevarandemålen för de förtecknade naturtyperna och arterna i ett Natura 2000-område. Gynnsam bevarandestatus Se 16 förordningen (1998:1252) om områdesskydd samt s 15 i denna handbok Livsmiljö Arternas (se ovan) livsmiljöer Natura 2000 Hela nätverket/systemet av svenska Natura 2000-områden Natura 2000-naturtyper och arter Naturtyper i Habitatdirektivets bilaga 1 samt i bilaga 3 i förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. respektive arter markerade B i bilagan till Artskyddsförordningen (1998:179) Natura 2000-område Område som ingår i någon av följande kategorier: område som genom regeringsbeslut förklarats som särskilt skyddsområde (Special Protection Area, SPA-områden) område som av regeringen beslutats föreslås som område av gemenskapsintresse men ännu inte antagits av EG-kommissionen som ett sådant (proposed Site of Community Interest, psci-områden) område som antagits som område av gemenskapsintresse (Site of Community Interest, SCI-områden) område av gemenskapsintresse som av regeringen förklarats som särskilt bevarandeområde (Special Area of Conservation, SAC) Ett Natura 2000-område kan i vissa fall bestå av flera delområden (med samma områdeskod). Naturtyp Naturtyp som listas i Habitatdirektivets bilaga 1 samt i bilaga 3 till förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken Område av gemenskapsintresse (SCI) Områdesskydd Områdesskyddsförordningen psci Prioriterade arter och naturtyper SAC Ett område som, i den biogeografiska region eller de biogeografiska regioner det tillhör, väsentligt bidrar till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos någon av livsmiljöerna i bilaga 1 3 eller någon av arterna i bilaga 2 4, och som också kan bidra väsentligt till att det i artikel 3 nämnda nätet Natura 2000 blir sammanhängande, och som väsentligt bidrar till bibehållandet av den biologiska mångfalden inom den biogeografiska region eller de biogeografiska regioner som avses (definition från den svenska officiella versionen av habitatdirektivet, artikel 1 k). De kallas psci (proposed= föreslagna SCI) innan de formellt i samråd med Sverige har godkänts av Kommissionen och satts upp på en officiell lista. Efter det är de formellt områden av gemenskapsintresse. Se även under särskilda bevarandeområden. Områden som omfattas av skydd enligt 7 kap. miljöbalken. Förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken (FOM) Se Område av gemenskapsintresse En del arter och naturtyperna i direktivens bilagor är prioriterade. Speciella bestämmelser gäller för dessa, se FOM 16 och 20. Dessa är utvalda som mest hotade enligt Habitatdirektivet och åtgärder för dessa måste därför kunna prioriteras, alltså genomföras snabbt. När det gäller arterna handlar det om att EU har ett särskilt ansvar för dessa pga att deras utbredning huvudsakligen ligger inom EU:s territorium 5 och när det gäller naturtyperna så är det sådana som riskerar att försvinna och där EU har ett speciellt ansvar pga att deras utbredningsområde huvudsakligen finns inom EU 6. Se Särskilt bevarandeområde 3 Anm: Bilaga 1 i Habitatdirektivet, återfinns i bilaga 3 i förordningen om områdesskydd 4 Anm. Arterna i bilaga 2 i Habitatdirektivet återfinns i bilagan till Artskyddsförordningen och är markerade B. 5 Enligt art. 1 h, Habitatdirektivet 6 Enligt art. 1 d, Habitatdirektivet 10

12 SCI Strukturer och funktioner SPA Särskilt bevarandeområde (SAC) Särskilt skyddsområde (SPA) Typiska arter Se Område av gemenskapsintresse Strukturer är det som karaktäriserar och bygger upp en naturtyp t ex grova träd, död ved, tät grässvål och botten av en viss grusstorlek. Funktioner är det skydd, fukt och andra livsbetingelser naturtypen ger genom processerna nedbrytning av ved, översvämningar eller bete. En naturtyp anses ha gynnsam bevarandestatus när bl.a. den särskilda struktur och de särskilda funktioner som är nödvändiga för att den ska kunna bibehållas på lång sikt finns och sannolikt kommer att finnas under en överskådlig framtid. 7 Se Särskilt skyddsområde Område av gemenskapsintresse (SCI) som av regeringen med stöd av miljöbalken kap 7 kap 28 förklarats som särskilt bevarandeområde (Special Area of Conservation, SAC). För varje sådant område bör bevarandesyfte/-mål och - åtgärder m m vara fastlagda och offentliggjorda. Utgör delmängd av Natura nätverket Område som genom regeringsbeslut klassificerats som särskilt skyddsområde (Special Protection Area, SPA-område) i enlighet med Fågeldirektivet. Är en delmängd av Natura 2000-nätverket. Arter som är lämpliga indikatorer på naturtypens bevarandestatus. Se även definitionen för gynnsam bevarandestatus i 16 förordningen (1998:1252) om områdesskydd. I övrigt används de begrepp som framgår i Naturvårdsverkets olika naturvårdspublikationer, t ex Handbok om bildande och förvaltning naturreservat. 1.4 Vilka områden handlar handboken om Handboken skall tillämpas på alla av regeringen beslutade eller föreslagna Natura områden. 8 Begreppet Natura 2000-område används i handboken för sådana områden som regeringen har beslutat att förklara som särskilda skyddsområden och områden som regeringen har föreslagit att ingå i Natura 2000 enligt Habitatdirektivet. Områdena anges i en förteckning som Naturvårdsverket kungör i sin författningssamling Lagstiftningen EG-direktiv skall genomföras genom nationell lagstiftning. Detta har skett i flera omgångar. Den 1 juli 2001 trädde lagändringar ikraft som förtydligar genomförandet av Habitatdirektivet och Fågeldirektivets krav på bl.a. tillståndsprövning i svensk rätt. 10 Lagändringarna innebär bl.a. att en tillståndsplikt införs i 7 kap 28 a miljöbalken. Tillstånd krävs för att bedriva verksamheter och vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i sådana områden som har förtecknats med stöd av 7 kap 27 miljöbalken. Alla av regeringen beslutade Natura 2000 områden har fr om 1 juli, 2001, status av riksintresse. Syftet är att genomföra kravet på att även planer skall omfattas av 7 Enligt definition i art 1, Habitatdirektivet. 8 Jfr. 15 förordningen om områdesskydd 9 Naturvårdsverkets förteckning över naturområden som avses i 7 kap 27 miljöbalken, NFS 2001:19, 2002: samt 2003: Prop. 2000/01:111, Skyddet för vissa djur- och växtarter och deras livsmiljöer. 11

13 skyddskraven i direktivet, därför har ändringar gjorts i 4 kap 1 samt 8 miljöbalken. De nya reglerna genomför artikel i Habitatdirektivet. 1.6 Information om Natura 2000-områden För samtliga Natura 2000-områden finns formulär standard data form - ifyllda i databasen N2000. Där anges namn, region, typ, areal samt vilka naturtyper och arter som ingår och deras status. Här finns också en kort beskrivning av områdena och vilka deras huvudsakliga värden är. Områdets skyddsstatus kan också avläsas där. Naturvårdsverket har f.n. den skarpa versionen av databasen. Alla Natura 2000-områden finns också som polygoner i ett digitalt skikt (GIS). Dessa polygoner ligger till grund för den papperskarta som respektive länsstyrelse, Naturvårdsverket och miljödepartementet har för varje område. I det digitala skiktet finns en attributdatatabell kopplad till varje polygon. I tabellen finns namn, sitekod, areal m.m. Naturvårdsverket har f.n. den skarpa versionen av GIS-skiktet. Alla data ovan kommer ursprungligen från länsstyrelserna. Tyvärr har det inte varit möjligt att fältinventera alla områden och därför utgör en stor del av dessa data uppskattningar. Observera att områdena kan innehålla upp till 50 % av sådan mark som inte är Natura 2000-naturtyp eller livsmiljö åt någon Natura 2000-art. Det är mark som trots allt kan vara betydelsefull som korridorer mellan Natura-miljöerna eller som buffertzoner. Detta material finns sammanfattat i de excelblad som regeringen tagit sina beslut utifrån. Efter regeringsbeslut har listor på alla Natura 2000-områden lagts ut på naturvårdsverkets hemsida samt kungjorts i Naturvårdsverkets författningssamling (NFS 2001:19). 11 Sedan dess har fem kompletteringar gjorts, (NFS 2002:23-25, 2003:14 samt 2003:26). Samtliga återfinns på naturvårdsverkets hemsida under rubriken lag & rätt/nfs. Databasen och det digitala kartmaterialet ligger på Naturvårdsverkets hemsida i en webbapplikation. Den är en god hjälp för att få fram information om Natura områdena. Mer detaljerad information om Natura 2000-områdena kan i första hand lämnas av den aktuella länsstyrelsen. 1.7 Tidplaner EU:s tidsplan Den fortsatta tidsplanen för Natura 2000 arbetet är som följer: 2004: gemenskapens förteckningar över områden i Natura 2000-nätverket skall vara upprättade i var och en av de sex biogeografiska regionerna. 2005: SCI-områdena förklaras (utses) av regeringen som SAC-områden. Detta följer av artikel 4.4 Habitatdirektivet. En förklaring som SAC-område förutsätter att 11 Naturvårdsverkets förteckning över naturområden som avses i 7 kap 27 miljöbalken (NFS 2001:19) 12

14 bevarandesyften (-mål) och prioriteringar av åtgärder finns på plats för respektive område. Detta ställer stora krav på länsstyrelserna när det gäller att planera för bevarandeåtgärder samt att formulera bevarandemål för sina Natura 2000-områden under Utkast till bevarandeplaner bör dock finnas för alla områden Det bör noteras att för SPA-områdena finns ingen motsvarande tidsgräns, men allt talar för en gemensam tidsplan och genomförande för SCI- och SPA-områden. I övrigt betyder inte ovanstående så mycket längre, då den svenska lagstiftningen numera omfattar alla Natura 2000-områden. 2007: Andra rapporteringstillfället (till Kommissionen) enligt artikel 17.1 i Habitatdirektivet. Denna tidsplan följer av den tidsplan för rapportering som har beslutats av Habitatkommittén och Kommissionen (ett rapporteringsintervall på sex år är fastlagt redan i Habitatdirektivet artikel 17.1). Då förväntas medlemsländerna ge någon form av substansrapportering om bevarandestatusen i sin del av Natura 2000-nätverket. Ett förslag till system för uppföljning presenteras av Naturvårdsverket Sverige har lämnat en sådan rapport Tidsplan för genomförandet i Sverige Arbetet i Sverige bör utgå från tidsplanen ovan. Varje länsstyrelse bör göra en tidsplan för länets arbete med att gå genom Natura 2000-områden. Denna bör utgå från följande ramar: Upprättandet av Bevarandeplaner Mars 2004 Aug 2004 Aug 2005 Sep 2005 Lägesrapportering till Naturvårdsverket och andra intressenter i arbetet Färdiga utkast bör finnas för alla områden Redovisning av bevarandeplanerna till Naturvårdsverket och andra intressenter i arbetet, med begäran att verket hemställer hos regeringen om att förklara respektive SCI-område som SACområde. Naturvårdsverket hemställer hos regeringen om att respektive SCI-område förklaras som SACområde Genomförandet av bevarandeåtgärder Tidplan och prioritetsordning för bevarandeåtgärder i länen 2004 Natura 2000 områden som har en hotbild, är oskyddade och där det finns någon prioriterad naturtyp eller art. Pågående naturreservatsprojekt där Natura 2000-områden ingår Natura 2000 områden som har en hotbild men som saknar prioriterade naturtyper eller arter. Natura 2000 områden med ett otillräckligt skydd ( t ex kan föreskrifter för skogen saknas) Återstående Natura 2000 områden. Utgångspunkten för ovanstående är att inte objekt får förloras på vägen, dvs. att inte naturvärden skadas innan tillräckliga bevarandeåtgärder finns. Det är ett stort arbete att genomföra bevarandeåtgärder för de områden som är oskyddade och att gå igenom alla skyddade områden som har föreskrifter som inte är tillräckliga för att skydda Natura 2000-värdena. Skötselinsatserna kan också vara otillräckliga. 13

15 Uppföljning av bevarandestatus En tidplan för att utveckla och sätta i drift ett system för uppföljning av bevarandestatus (se ovan om tidsgräns 2007) avses redovisas av Naturvårdsverket inom ramen för projektet Uppföljning av värdefull natur. Se även kap Förteckningen ett centralt dokument Naturvårdsverket skall enligt 15 förordningen (1998:1252) om områdesskydd föra en förteckning över naturområden som avses i 7 kap 27 miljöbalken. Förteckningen kungörs i Naturvårdsverkets författningssamling. Den första versionen av förteckningen kungjordes den 1 november Innan förteckningen kungjordes fanns en förteckning över områden förklarade som särskilda skyddsområden i bilaga 4 i förordningen om områdesskydd. Förteckningen omfattar följande områden: Sådana som regeringen har förklarat som särskilda skyddsområden eller särskilda bevarandeområden enligt 7 kap 28 MB. Sådana som regeringen har föreslagit till Kommissionen att ingå i Natura Den kan efter beslut från regeringen även omfatta följande områden: Sådana som regeringen har beslutat skall föras upp på förteckningen med anledning av att Kommissionen har inlett ett samrådsförfarande enligt artikel 5 i Habitatdirektivet. Övriga områden som regeringen har beslutat skall föra upp på förteckningen med anledning av ett internationellt åtagande eller nationellt mål om skydd av områden. Av förteckningen framgår vad som har föranlett att området har tagits upp dvs. vilka arter och naturtyper som listats för området samt enligt vilket direktiv som förtecknandet har skett. Tillägg har skett efter de senaste regeringsbesluten. Det har medfört att fem kompletteringar gjorts, (NFS 2002:23-25, 2003:14 samt 2003:26 ). Samtliga återfinns på Naturvårdsverkets hemsida under rubriken lag & rätt/nfs. En slutlig, samlad förteckning planeras Gynnsam bevarandestatus - ett centralt begrepp Det viktigaste begreppet i Natura 2000 är gynnsam bevarandestatus. EU: s medlemsstater är skyldiga att se till att gynnsam bevarandestatus bibehålls eller i förekommande fall återställs för Natura 2000-arterna och naturtyperna. För att uppnå detta ska staterna vidta nödvändiga bevarandeåtgärder. Målet att upprätthålla gynnsam bevarandestatus kopplar i sin tur till målet om att bevara biologisk mångfald inom EU 12 Naturvårdsverkets förteckning över naturområden som avses i 7 kap 27 miljöbalken (NFS 2001:19) 14

16 (artikel 2.1 i Habitatdirektivet), vilket i sin tur förväntas bidra till det överordnade målet beträffande hela samhällsutvecklingen inom EU; nämligen att uppnå en hållbar utveckling (se Habitatdirektivets inledning). I Förordningen om områdesskydd 16, definieras gynnsam bevarandestatus: Med bevarandestatus för en livsmiljö avses summan av de faktorer som påverkar en livsmiljö och dess typiska arter och som på lång sikt kan påverka dess naturliga utbredning, struktur och funktion samt de typiska arternas överlevnad på lång sikt. En livsmiljös bevarandestatus anses gynnsam när 1. dess naturliga eller hävdbetingade utbredningsområde och de ytor den täcker inom detta område är stabila eller ökande, 2. den särskilda struktur och de särskilda funktioner som är nödvändiga för att den skall kunna bibehållas på lång sikt finns och sannolikt kommer att finnas under en överskådlig framtid, och 3. bevarandestatusen hos dess typiska arter är gynnsam. Med bevarandestatus för en art avses summan av de faktorer som påverkar den berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen och mängden hos dess populationer. En arts bevarandestatus anses gynnsam när 1. uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö, 2. artens naturliga eller hävdbetingade utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid, och 3. det finns och sannolikt kommer att fortsätta att finnas en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer skall bibehållas på lång sikt. Motsvarande definition av gynnsam bevarandestatus gäller för arter i Fågeldirektivets bilaga 1 (framgår av i bilagan till Artskyddsförordningen, fågelarter markerade B ) arter, dock endast i särskilda skyddsområden enligt Fågeldirektivet. I 16 anges också att myndigheter ska särskilt bevaka att gynnsam bevarandestatus bibehålls eller återställs för berörda livsmiljöer och arter. Särskild hänsyn ska tas till de som är prioriterade. Begreppet gynnsam bevarandestatus kan i ett första steg brytas ned i de delar som återfinns i dess definition (se ovan). Bevarandesyftena för naturtyper respektive arter i Natura 2000-områdena bör därför utvecklas med dessa kriterier som grund. Dock fungerar vissa delar av kriterierna endast för den samlade biogeografiska nivån till vilken de enskilda områdena ska bidra. På objektsnivå blir därför för naturtyperna följande kriterier relevanta: 1. Arealen av naturtypen i området 2. De särskilda strukturer eller funktioner som där är nödvändiga 3. Bevarandestatusen hos de typiska arterna (se nedan) För arterna är följande kriterier aktuella på objektsnivå: 1. Populationen i området 2. Areal av artens livsmiljö 15

17 Exempel på mått för naturtyper, med utgångspunkt i den struktur som återfinns i definitionen av gynnsam bevarandestatus: Utbredningen i areal: absoluta tal (ha) på objektsnivå och utbredningen i termer av regional fördelning ( distribution ) på biogeografisk nivå. Dessa två mått kan sägas vara den kanske viktigaste indikatorn på bevarandestatusen och förmodligen det som är enklast att formulera som mål, mäta och följa upp. Detta är i första hand ett kvantitativt mått. Det förutsätter därför att man har kunskap/grund att anta att den yta man mäter/följer verkligen kvalitetsmässigt motsvarar naturtypen i fråga. Här kommer man också in på fragmentiseringsproblematik, dvs. hur små områden av en livsmiljö är långsiktigt hållbara och hur stort är behovet av satellitområden och skyddszoner. Det kan finnas behov av att restaurera delar av området, dvs. öka ytan av en naturtyp pga av att området är för litet för dess artpopulationers långsiktiga överlevnad t ex, en sådan yta ska tas med i målet för den typ den ska restaureras till. Struktur och funktioner som är en förutsättning för naturtypen i fråga: hur mycket behövs?(m2/finns/saknas). Strukturer kan vara död ved, olikåldriga träd, lekbottnar med viss grusstorlek eller bark av viss typ. Funktioner kan vara det skydd, fukt eller andra livsbetingelser den ger genom processerna nedbrytning av ved, regelbundna översvämningar eller bete. Detta kan ofta handla om kvalitetsförsämringar som är svårare att mäta. Likväl kan det vara avgörande för bevarandestatusen att för naturtypen livsviktiga förutsättningar är närvarande. Strukturer och funktioner är ofta en del av det som konstituerar själva naturtypen - utan dessa ingen naturtyp - och utgör därför ofta en del av beskrivningen av området. Ett annat sätt att uttrycka det är att helheten inte utgörs bara av summan av delarna i form av naturtypens arter och växt-/djursamhällen utan även av just - i vid bemärkelse - strukturer och funktioner. En naturtyp anses ha gynnsam bevarandestatus när bl.a. den särskilda struktur och de särskilda funktioner som är nödvändiga för att den ska kunna bibehållas på lång sikt finns och sannolikt kommer att finnas under en överskådlig framtid. 13 Gynnsam bevarandestatus för de arter som är typiska för naturtypen i fråga. Upprätthålls denna? ArtDatabanken kommer att i samband med de naturtypsvisa vägledningarna även ta fram ett urval typiska arter för varje naturtyp som samtidigt är lämpliga i detta sammanhang, dvs. de i) indikerar något om naturtypens bevarandestatus, ii) är lämpliga ur uppföljningssynpunkt (kostnadseffektiva, lättinventerade m fl aspekter). Se nedan för mått. Exempel på mått för arter, med utgångspunkt i definitionen av gynnsam bevarandestatus: Populationsutveckling: antal individer/populationsstorlek, reproduktions- /föryngringsförmåga, åldersstruktur, könsfördelning, täckningsgrad, överlevnadsgrad m.m. För arter som går att övervaka bör mål för populationsutveckling lämpligast formuleras som antal individer i en population eller antal som föryngrar sig. Det ska noga 13 Enligt definition i art 1, Habitatdirektivet. 16

18 övervägas vilka mål man sätter på svårinventerade arter. För de typiska arterna kan följande vara lämpliga: förekomst eller icke förekomst av en eller flera typiska arter i ett visst antal provytor i en naturtyp, livsmiljö eller växt-/djursamhälle, Artens utbredningsområde: areal (ha) är det geografiska område inom vilket man kan finna arten. Jfr naturtypers utbredning. Handlar om den biogeografiska nivån. Artens livsmiljö: areal (ha)- är det/de områden som arten behöver i hela sin livscykel. Utvecklingen rörande ovanstående sex element tre för naturtyper respektive tre för arter - kan sägas vara grunden för att bedöma den aggregerade bevarandestatusen. Det är dessa mått man måste följa och på sikt försöka avgöra om förhållandena/utvecklingen är sådan att naturtypen och arten upprätthålls i gynnsam bevarandestatus. Det är därför nödvändigt att i varje Natura 2000-område utveckla med utgångspunkt i relevanta delar av definitionen och måtten ovan - och lägga fast operativa mål som syftar till att bidra till att upprätthålla gynnsam bevarandestatus för de förekommande Natura 2000-naturtyperna och arterna på biogeografisk nivå. 17

19 2 Hur vidta nödvändiga bevarandeåtgärder arbetet med bevarandeplaner 2.1 Bevarandeplanerna Bevarandeplanen är det dokument som ska beskriva vad som är syftet med bevarandet av varje enskilt Natura 2000 område och som ska ange vilka bevarandeåtgärder som planeras. En viktig del i arbetet med att vidta nödvändiga bevarandeåtgärder är formuleringen av bevarandesyfte och bevarandemål för varje Natura 2000 område samt att planera och prioritera vilka bevarandeåtgärder som behövs. I bevarandeplanen bör det också beskrivas vilka förutsättningar som krävs för att arterna och naturtyperna i det enskilda området ska kunna bidra till att gynnsam bevarandestatus upprätthålls för dessa på biogeografisk nivå. Detta är en del i de beskrivningar som åsyftas i 17 områdeskyddsförordningen. Dessutom bör det redovisas vilka bevarandeåtgärder länsstyrelsen planerar att vidta samt vilken reell eller potentiell hotbild som föranleder dessa. En tidplan för åtgärderna bör finnas med. Arbetet med att ta fram bevarandeplanerna bör präglas av kommunikation och förankring med berörda markägare. I samband med den ursprungliga förankringen så var länsstyrelserna skyldiga (enligt regeringsuppdragen) att informera markägarna om vad Natura 2000 är samt vilka skyddsåtgärder som skulle bli nödvändiga i området om det föreslogs till nätverket. Vad skyddsåtgärderna skulle innebära skulle också beskrivas. Nu har åren gått och en del markägare kan ha glömt och andra kan ha sålt sin mark vidare. Det är därför ytterst viktigt att alla markägare informeras om att området godkändes av regeringen och att frågan om vilka bevarandeåtgärderna som behövs åter tas upp. Det viktigaste är att ta upp en tidig dialog med de markägare som blir föremål för nya begränsningar av sin pågående markanvändning. De bör informeras om vilka möjliga lösningar som finns. Det finns inget tvång att hålla sig till de som föreslogs i excellfilerna i samband med utpekandet, men länsstyrelserna bör notera ändringar för eventuell senare redovisning av detta då det har en betydelse för olika anslags storlek. Natura 2000-områdena skall prioriteras i alla berörda statliga myndigheters och kommuners skyddsarbete. 14 Det är därför viktigt att planera in dem i säkerställandearbetet (även i de fall bevarandeåtgärden inte blir ett områdesskydd enl. 7 kap MB). I samband med att regeringen ska förklara områden av gemenskapsintressen som särskilda bevarandeområden 2004 ska länsstyrelserna redovisa vilka åtgärder som förordningen om områdesskydd. 18

20 vidtagits för att fastställa hur området ska prioriteras i skyddsarbetet enligt Habitatdirektivet art Det görs i form av bevarandeplanerna. Bevarandeplanerna ska inte beslutas, de utgör en fastställd planering. De bör dock diarieföras för att göras tillgängliga samt kungöras. Kungörelsen bör ske i lämpliga tidningar genom att områdena listas med namn och områdeskod tillsammans med informationen att bevarandeplaner nu finns framtagna. Det kommer att finnas behov av att revidera bevarandeplanerna efter bättre kunskap och andra förändringar. Det är dock viktigt att revideringarna föregås av samma förankringsprocess som de tidigare versionerna. 2.2 Det enskilda Natura 2000-områdets betydelse I samband med de biogeografiska utvärderingsmötena tillsammans med Kommissionen där Sveriges bidrag till nätverket har utvärderats bestäms vilken andel av den totala andelen areal/population av naturtyperna och arterna som behöver vara med i nätverket för att det ska vara möjligt att upprätthålla gynnsam bevarandestatus för dessa. En sällsynt art t ex behöver vara mer representerad än en vanlig. De regeringsgodkända Natura 2000-områdena utgör denna andel. Alla Natura 2000-områden ska vara med och bidra till gynnsam bevarandestatus på biogeografisk nivå. En del bidrar med mer och andra med mindre för en viss art/naturtyp. Förekomsterna av de listade arterna och naturtyperna i det omgivande landskapet bidrar också. Det är dock främst Natura 2000-områdena som ska klara gynnsam bevarandestatus de är instrumentet för detta genom de skyddsåtgärder och krav på tillstånd som gäller för dem. 2.3 Länsstyrelsen ansvarar och samordnar Länsstyrelsen är ansvarig för att ta fram bevarandeplanerna eftersom det är länsstyrelsens ansvar att formulera bevarandesyftet enligt 17 förordningen om områdesskydd. Länsstyrelsen bör i det inledande skedet engagera länets kommuner och berörd skogsvårdsstyrelse i arbetet för att gemensamt med dessa diskutera hur bevarandeplanerna bör tas fram. Grunden för vilken myndighet som lämpligen bör skriva bevarandeplanen är den/de tänkta huvudsakliga bevarandeåtgärderna för respektive område. Om t ex naturvårdsavtal eller biotopskydd bedöms vara den lämpligaste åtgärden för ett visst skogsområde bör skogsvårdsstyrelsen ges möjlighet att skriva bevarandeplanen för detta område. Motsvarande gäller om en kommun planerar att göra ett naturreservat för ett visst område. Inom ramen för sina befogenheter och ansvarsområden ska olika myndigheter vidta de åtgärder som behövs eller lämpliga med hänsyn till skyddsintresset i ett Natura 2000 område förordningen om områdesskydd 19

21 En lista bör tas fram av länsstyrelsen där drivansvaret för att ta fram bevarandeplan för respektive Natura 2000-område läggs fast. Huvudansvaret på regional nivå för att det verkligen kommer fram en bevarandeplan, liksom att bevarandeplanerna kungörs, ligger alltid på länsstyrelsen. Alla bevarandeplaner måste finnas diarieförda på länsstyrelsen. 2.4 Hur göra beträffande naturreservat och liknande? Bevarandeplaner ska tas fram för alla Natura 2000-områden, vilket inkluderar befintliga biotopskydd, naturreservat, nationalparker etc. Det är en stor fördel att det finns likadana dokument för alla Natura 2000-områden. Det gör också arbetet med att hitta bevarandesyftet och bevarandemålen enklare vid tillståndsprövningar och det blir tydligt om tillräckliga bevarandeåtgärder finns eller inte. Många Natura 2000-områden och reservat sammanfaller t ex inte alltid helt arealmässigt. Detta får till följd att det för många områden kommer det att förekomma två dokument som båda innehåller formuleringar om syfte/mål med bevarandet av området; dels reservatsbeslutet, dels bevarandeplanen med bevarandesyftet för Natura 2000-området. Avsikten är (se också Handbok för bildande och förvaltning av naturreservat) att formuleringen av syftet med naturreservatet alltid skall innehålla de bevarandesyften och bevarandemål som tas fram för berört Natura 2000-område när alla befintligt skyddade områden har gåtts igenom. Såväl reservatsbeslut som bevarandebeskrivningarna kommer att ligga till grund för tillstånds och dispensprövningar enligt miljöbalken. Innan översyn har skett av äldre beslut har de två dokumenten olika innebörd vid prövningar, men kan båda vara av betydelse i ett och samma ärende (se avsnitt ). 2.5 Förberedelser Integrera och involvera Största möjliga öppenhet är viktigt när det gäller myndighetens arbete och överväganden kring bevarandesyften, bevarandeåtgärderåtgärder m.m. Information bör göras tillgänglig så att den kan nås snabbt och enkelt. Bästa sättet att uppnå delaktighet i arbetet är att försöka involvera alla områdets intressenter tidigt i arbetet. Exempel på intressenter förutom markägarna är: brukare, kommuner, universitet, ideella föreningar och andra nyttjare såsom t ex rennäringen, idrottsklubbar och friluftsorganisationer. Det är viktigt att ta tillvara på lokal stolthet och engagemang. Det är viktigt att även involvera omkringliggande intressenter som kan komma att påverkas. Natura 2000 bör inte bedrivas vid sidan av annan offentlig naturvård, tvärtom bör länsstyrelsen, men även kommuner och skogsvårdsstyrelser, se till att genomförandet av Natura 2000 bedrivs integrerat med t ex övrigt arbete med säkerställande, vård- och 20

22 uppföljning, miljöersättningar inom jordbruket, miljömålsarbetet och miljöövervakning. Det är ett krav enligt lag att olika myndigheter inom ramen för sina befogenheter och ansvarsområden ska vidta de åtgärder som behövs eller lämpliga med hänsyn till skyddsintresset i ett Natura 2000-område 16. Integrering bör också eftersträvas med andra områden som rör bevarande och samhällsutveckling, t ex regional utveckling inkl. regionalpolitiska styrmedel, jordbruk, fiske, kalkning, kulturmiljövård, turism, fysisk planering inklusive infrastruktur. Detta i syfte att undvika konflikter med Natura 2000 på ett tidigt stadium Sammanställ kunskap Bygg på all tillgänglig kunskap om området. Kunskap om ett visst område kan finnas på många olika ställen. Myndigheten har en viktig uppgift i att sammanställa all kunskap om varje område och se till att denna kunskap används vid överväganden om bevarandesyften, -åtgärder, vid tillståndsprövningar m.m. En väg att få fram sådan kunskap är att involvera olika intressenter. Viktiga underlag förutom inventeringar är t ex detalj- och översiktplaner, planer för kalkning, befintliga tillstånd etc. Ett viktigt underlag är också N2000-databasen. Här finns uppgifter om bevarandestatus vid förslagstillfället och bedömningar om strukturer och funktioner samt bevarandestatus och restaureringsmöjligheter. 2.6 Processen Efter förberedelsestadiet där den befintliga kunskapen sammanställts är nästa steg att göra en första grov analys av områdets värden, hotbild och behov av bevarandeåtgärder. Vid behov kan en flygbildsanalys vara lämplig. I detta stadium bör om möjligt flera alternativa möjliga bevarandeåtgärder identifieras. Nästa steg blir att kontakta markägarna och andra intressenter för att efterfråga kompletterande underlag och kommunicera det viktigaste; en beskrivning av områdets värden och syftet med bevarandet. Det är viktigt att detta är tydligt och att man är överens om bilden. Därefter bör hotbilden gemensamt identifieras, både den potentiella och befintliga. Sedan bör slutligen detta mynna ut i en gemensam diskussion om vilka bevarandeåtgärder som är nödvändiga, dessa ska handla om att förebygga en negativ påverkan på området. Det är de nödvändiga bevarandeåtgärderna som det handlar om för att nå syftet med Natura 2000 och detta kan man inte kompromissa från, men ofta kan mindre ingripande åtgärder vara tillräckliga och de bör isåfall användas. Skötselfrågan är här en viktig del. Möten med markägare och andra intressenter kan vid behov lämpligen kombineras med ett fältbesök förordningen om områdesskydd 21

23 2.7 Art- och naturtypsvisa vägledningar Naturvårdsverket har med hjälp av bl a Artdatabanken tagit fram en första version till naturtyps- och artvisa vägledningar. De är tänkta som en hjälp och stöd i arbetet att ta fram bevarandesyfte/mål och bevarandeplaner. Vägledningarna finns publicerade på verkets webbplats. De följer ett fast format: Definition (gäller endast naturtyperna) Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus : här beskrivs vad som krävs för att gynnsam bevarandestatus ska kunna upprätthållas för typen, vilka krav på storlek, vilka strukturer och funktioner som är nödvändiga och vad typen tål. För arterna heter rubriken: Ekologiska krav. Nationell bevarandestatus år 2001: hur ser den svenska sammanlagda bevarandestatusen ut, är typen/arten vanlig eller ovanlig i olika delar av landet Nationella bevarandemål: än så länge ett första utkast med en koppling till svenskt bevarandearbete t ex miljömålen. Målen för arterna är än så länge förslag från Artdatabanken som Naturvårdsverket ännu inte tagit ställning till. Hotbild: exempel på potentiella och reella hot för arten/naturtypen Bevarandeåtgärder: exempel på lämpliga bevarandeåtgärder för den aktuella arten och naturtypen Exempel på parametrar/mått för övervakning och uppföljning: Inkluderar exempel på typiska arter för naturtyperna. Denna rubrik kommer att kompletteras med uppgifter från Uppföljningsprojektet. Referenser/litteratur och länkar Vägledningarna kan ses som ett grundläggande och generellt underlag till att skriva bevarandeplanerna. Givetvis varierar ekologiska förutsättningar i olika delar av landet och hoten kan variera högst avsevärt. Vägledningarna kan alltså inte bara kopieras av utan ska användas tillsammans med länsstyrelsernas lokalkännedom. 2.7 Beskrivning av bevarandesyftet och bevarandeplaner Bevarandesyfte och mål I 17 områdesskyddsförordningen anges att (Naturvårdsverkets kursiveringar) I fråga om områden som har förtecknats enligt 15 första stycket 1-3 skall länsstyrelserna upprätta beskrivningar av bevarandesyftet samt de livsmiljöer och arter för vilka gynnsam bevarandestatus skall upprätthållas eller återställas. Beskrivningarna skall vara ägnade att underlätta sådana prövningar som avses i 7 kap. 28a 29 miljöbalken.. 22

24 Allmänt råd till 17 förordningen om områdesskydd: Med en beskrivning av bevarandesyftet bör avses en formulering av bevarandemål för varje förtecknad art och livsmiljö i varje Natura 2000-område. Detta bör göras utifrån de kriterier som uttrycker hur Natura 2000-området kan bidra till att upprätthålla eller återställa gynnsam bevarandestatus för arten/naturtypen på biogeografisk nivå. Kriterierna återfinns i definitionen av begreppet i 16 förordningen om områdesskydd. Områdets främsta bevarandesyfte bör också anges. De livsmiljöer och arter som angetts som icke signifikanta, D, i N2000-databasen, bör inte beskrivas. Beskrivningarna av bevarandesyftet och beskrivningar av förtecknade livsmiljöer och arter bör inkluderas i ett samlat dokument, en bevarandeplan, som tas fram för varje område. Beskrivningen av de förtecknade naturtyperna och arterna görs genom att viktiga förutsättningar för deras gynnsamma bevarandestatus samt deras känslighet för förändringar anges. Båda beskrivningarna bör göras tillgängliga genom att de diarieförs och kungörs. Kungörelsen bör ske genom att områdeskoderna och namnen på Natura områdena listas tillsammans med en information om att bevarandeplanerna för dessa är fastställda. Bevarandesyftet bör alltid vara att upprätthålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus för de arter och livsmiljöer som förtecknats i ett område. Syftet med varje område är att bidra till att upprätthålla gynnsam bevarandestatus för de förtecknade arterna och naturtyperna på biogeografisk nivå medan bevarandemålen preciserar vad detta innebär för den enskilda naturtypen och arten i det enskilda området. T.ex. att det ska vara minst 4-6 ha lövsumpskog (nuvarande areal = 4ha) med regelbundna översvämningar (vår och höst) och den typiska arten X i minst ex. Med beskrivningar av bevarandesyftet menas att själva bevarandesyftet beskrivs, dvs. klargörs i form av tydliga bevarandemål, t ex som för lövsumpskogen ovan. I en tillståndsprövning bör bevarandemålen användas eftersom de är beskrivningar av bevarandesyftet. Dessutom är förtydligandet av bevarandesyftet i löptext där viktningen av hur betydelsefulla de olika arterna/naturtyperna är i det enskilda Natura 2000-området mycket användbart. Vid urvalet har det oftast varit en viss art eller naturtyp vars värdefulla/representativa/viktiga population/förekomst var anledningen till att just detta område föreslogs. Områdets syfte är i första hand att bevara denna förekomst eftersom den hör till de viktigaste i den biogeografiska regionen ( dvs. stor %-andel eller hög kvalité, se databasen). Sedan identifierades fler naturtyper och arter från direktiven i området som också bidrar till bevarandet av dessa, men området har inte samma betydelse för att bibehålla gynnsam bevarandestatus för dem. Detta kan t.ex. uttryckas som att: Det främsta syftet med bevarandet av område XX är att bibehålla eller återställa populationen av Guckusko i området. Bevarandemålen är en viktig hjälp vid tillståndsprövningar enligt 7 kap 28 b. Det är med utgångspunkt från sin påverkan på möjligheten att uppfylla bevarandemålen som verksamheter och åtgärders påverkan på bevarandesyftet ska bedömas. Varje Natura 2000-område förväntas bidra till upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus av respektive naturtyp och art inom EU. Det medför att målet måste vara att en stor andel av Natura 2000-områdena måste klara sina bevarandemål för att gynnsam bevarandestatus ska kunna konstateras i den biogeografiska regionen. I stort sätt 23