När jag besöker asylboenden och träffar ungdomar så känner jag att de är som jag. Jag ser en spegel framför mig och jag vill hjälpa dem, säger han.

Transkript

1 Konsten blev en dörr att gå igenom Reportage från projektet Express Yourself with Art hösten 2017 MOA ROOS SVENSSON (TEXT och FOTO) DEN 22 JAN 2018 PÅ UPPDRAG AV BETANIASTIFTELSEN Express Yourself with Art handlar om precis vad namnet antyder: Att uttrycka sina känslor, att få människor att känna och skapa ett samtal med hjälp av konst. Allt började med Ashraf Atraqchi. För honom och hans familj blev konsten räddningen. Nu vill han hjälpa andra i samma situation som han en gång varit i. När jag besöker asylboenden och träffar ungdomar så känner jag att de är som jag. Jag ser en spegel framför mig och jag vill hjälpa dem, säger han. Ashraf packar upp sin rullväska med målarfärg och papper. Lägger ut allt på bordet och sätter på högtalaren. Nu kan de måla. De åtta unga killarna runt bordet vid ett av Stockholms asylboenden får enkla instruktioner, bara en idé att börja med. Under den här worskhopen ska de måla porträtt i två färger: rött och blått. Ashraf går runt till de målande ungdomarna, kollar uppmuntrande på deras verk, ger några råd, går vidare, skrattar, dansar. De färdiga målningarna håller han sedan upp en efter en. Glädjen i hans blick går inte att ta miste på. Det här är konst, säger han. Det är så roligt att jobba med ungdomar, de har så mycket energi. Som flykting i Turkiet var livet ensamt och instängt för familjen Atraqchi. De hade flytt hemstaden Mosul, barnen kunde inte gå i skolan och hade ingenting att göra om dagarna. Konstnären Ashraf gick då och köpte

2 kritor. Papper hade familjen inte råd med, i stället använde de tidningarna som låg hemma att måla på. Konsten blev ett sätt för familjen att uttrycka sig och samtala om det svåra. När vi bodde ensamma utan släktingar, i ett nytt land, bland nytt folk, då blev konsten en dörr att gå igenom. Det blev bättre när vi började med konst. Och nu när jag är här i Sverige vill jag göra samma sak med ungdomarna här som bor på asylboenden och inte har så mycket aktiviteter, säger han. Ashraf har skrivit mycket om konstnärlig frihet i konfliktområden, och när han efter ett år som flykting i Turkiet fick kontakt med fristadsnätverket ICORN erbjöd de honom att bli fristadsförfattare i Sverige kom han till Stockholm i början av en stor flyktingvåg och i en tid då det fanns ett stort engagemang att hjälpa. Kulturhuset var inget undantag, likt resten av Sverige sökte de efter sätt att välkomna och hjälpa de nyanlända. Konstpedagogen Tomas Wood Näslund och hans kollegor öppnade upp skaparverkstaden Lava med ett enkelt syfte: Att skapa en inbjudande miljö för konst. Besökarna var få, men mötet viktigt. För till Lava kom Ashraf. Lava som plats har aldrig varit resultatinriktat, här är det viktigaste att prova saker och våga försöka. Det kan bli lite fel men vi kör. Och det var så härligt med Ashraf, för han ville bara köra på. Vi kände på en gång att wow här är en person som verkligen har det här drivet, säger Tomas. Tillsammans med Lava startade Ashraf en kurs för ungdomar vilket senare kom att utvecklas till projektet de leder i dag tillsammans med Betaniastiftelsen: Express Yourself with Art. Vi på Betaniastiftelsen försöker se till de mest utsatta i samhället, och vilka de mest utsatta är varierar. Nu har vi förstås sett att vi måste ägna oss åt psykisk ohälsa hos ensamkommande ungdomar, säger Ulrika Lind som är samordnare för projektet på Betaniastiftelsens sida. När hon hösten 2016 träffade Ashraf märkte de två snabbt att de hade mycket gemensamt. De ville båda hitta ett sammanhang utanför vården att hjälpa ensamkommande ungdomar, som själva sällan söker sig till vården. Och enligt dem båda kunde skapande verksamhet användas i syfte att stärka nyanländas möjligheter till välmående. När de väl hade funnit varann gick allt väldigt fort.

3 Det var ingenting att fundera på. Behovet var så akut och stort. Så vi fick dra igång och prova någonting på en gång, utifrån det kunde vi sedan bygga vidare. Målet var att hitta ett sätt för ungdomar att så snabbt som möjligt komma igång med skaparverksamheter, som vi tror kan vara självstärkande, ge nya kontakter och nya vinklar på sin situation, säger Ulrika Lind. Hur kan konst göra skillnad? Med konst kan ungdomarna bredda sina möjligheter att uttrycka sig själva. Särskilt om man befinner sig någonstans där inte språket alltid räcker till och det finns kulturskillnader som gör att man känner sig missförstådd eller inte lyssnad på så kan konst vara ett sätt att uttrycka sig och skapa sin berättelse, säger Ulrika. Jag vet att konst kan göra skillnad, för att det gjorde skillnad för mig, säger Ashraf. Asylpsykologen Minna Forsell som kopplats till projektet för att ge de ungdomar som behöver särskilt stöd samt för att bidra med sin expertis inom området ställer sig också positiv till konst som ett terapeutiskt verktyg. Jag tror att konst och kultur många gånger har en större terapeutisk verkan än olika typer av behandlingar. I vården finns det inte utrymme för all typ av mänsklig reflektion. Det finns utrymme för medicinsk problematik och reflektion av ganska tydliga besvär. Men det som faller utanför är minst lika viktigt: Att reflektera över sitt liv, döden, separation. Och det är svårt att göra det i en medicinsk kontext där man bara har språket som hjälpmedel. Så jag tror att det mycket bredare språket som konst utgör har större potential till att få fram viktiga erfarenheter, säger hon. I november träffar jag Ashraf, tillsammans med Tomas Wood Näslund, för första gången. Projektet är egentligen menat att starta om några dagar men ännu är det mycket kvar att göra innan allt är på plats och startdatumet har därför blivit uppskjutet. Den riktiga käppen i hjulet har varit att de inte kommer i kontakt med ungdomar. Problemet är att vi inte kommer fram direkt till ungdomarna utan behöver gå igenom andra och då försvinner samtalet, som för oss är något naturligt. Men vi ska inte ge upp. Jag är helt övertygad om att det kommer bli av. Men det känns tråkigt att det är försenat, vi vill börja. Vi vill börja nu, säger Tomas. Kontakterna som de etablerade på kommunens asylboenden i våras, då de höll projektet förra gången, har försvunnit vilket tvingat dem att börja om från ruta ett. Men det finns inga tvivel om att de båda konstpedagogerna tror på projektet, och är övertygade om att det är viktigt. Express yourself with art kan hjälpa ungdomarna att hitta en väg. Om det är tre av tio deltagare som vill fortsätta skapa konst är det jättebra, säger Ashraf. Jag upplever att konst ligger ganska långt bort från mångas verklighet. Det kan vara en förmån, det är bara att kolla på konstskolor och vilka som vågar och har råd att söka dit. Sverige har gratis universitet men det är inte många som har möjlighet att komma in. Jag tänker att projektet kan vara en möjlighet att hitta in i en slags skapande bubbla fast på ett väldigt fritt sätt, säger Tomas. Projektets referensgrupp blev lösningen som i december äntligen fick projektet att rulla. Yousif Alyasin, Fahim Husseini och Yasin Safdari, som alla var med i våras, hjälpte till att utveckla projektet. Förutom sina idéer blev de också en kontakt in till asylboenden och andra ungdomar. Efter att Fahim pratat med ungdomar och personal där han bor blev Ashraf med sin resväska fylld av målarfärg inbjuden. Kort efter ringde ett annat boende. Äntligen var de igång. Framme vid boendet blir vi välkomnade av glada killar som alla verkar redo att måla. Efter att ha packat upp fika, målarfärg och papper, satt på musiken och skruvat upp volymen har åtta ungdomar satt sig kring bordet. Yasin är med på en workshop för andra gången. Han sitter stillsamt med sin målning, ett ansikte som på ena sidan är vitt och andra svart. Det är en människa, halva ansiktet är mörkare och halva är ljust. Den kan berätta om världen. Det spelar ingen roll vilken färg jag har, jag kan ta bort färgen och då är vi samma sak. Men där måste vi tänka, det är i hjärnan vi

4 måste ta bort det. Min färg i ansiktet kan jag inte ta bort, men i hjärnan kan jag ta bort färgen. Ena sidan av ansiktet kan vara en människa och andra sidan är en annan. Men det är bara i huvudet det sitter och det spelar ingen roll varifrån jag kommer och varifrån du kommer, säger han. Yasin hoppas på att en dag bli konstnär. Att måla gör mig lugn och jag fokuserar bara på att rita. Det hjälper mig att berätta om mina känslor. När man kan rita förstår man hur man tänker om allt. Det finns ingen skillnad på en konstnär och en vanlig människa. Genom att måla kan man berätta allt utan att prata. Jag kan visa vad jag känner och hur jag tänker. Projektet har hjälpt fler ungdomar än Yasin. Ashraf visar upp en bunt med målningar och berättar stolt, men samtidigt sorgset, om en av dess konstnärer. En av killarna som besökte Lava under projektets fjärde workshop, då ungdomarna skulle arbeta med abstrakt konst, lämnade ifrån sig en stormig målning i mörka färger. Han hade precis fått veta att han inte fick stanna i Sverige, berättar Ashraf. Till projektets sista workshop kom Fahim till Lava med en bild och en tanke. Han skulle göra ett porträtt av 17åriga Mahmoud Alizade som kort innan mördats på en skolgård i Enskede, och ville ha hjälp av Ashraf. Mahmoud var Fahims vän, och besöket på Lava var sorgset. Men Fahim ville med sitt porträtt visa alla hur oskyldig och fin hans vän var. Framförallt ville han måla av Mahmoud för att ingen någonsin ska glömma honom. Jag målade den här bilden för att visa människorna som förlorat honom att han inte är här nu. Vi kommer att sakna honom, jag vill visa att han är oskyldig. Vi vet fortfarande inte varför han är död. Vi ska inte glömma honom. Aldrig glömma honom, säger Fahim. Efter sex workshops och ett stort antal målningar var det dags för projektets avslutning. Entrén till Lava förvandlades till en utställningshall med levande porträtt, texter och andra verk. Alla de här porträtten ställer frågor till framtiden: Vad händer nu? Ska jag få stanna? Kommer jag få uppehållstillstånd säger Ashraf som är mer än nöjd med vad de åstadkommit under projektets gång.

5 De här målningarna uttrycker vad vi alla känner, säger Yasin. Förutom sina tre porträtt visar han en film på utställningen. Express yourself with art slutar inte där. Ashraf har tillsammans med Lava planer på hur projektet ska leva vidare och fortsätta hjälpa ungdomar som utvecklas med hjälp av konst i sina liv. Och på Betaniastiftelsen fortsätter arbetet för att kunna hjälpa ännu mer. Stiftelsen avser att utifrån den kunskap som projektet har gett nå ut med information om konst och kultur som resurs för välmående särskilt riktat till unga nyanlända och personal på asylboenden, samt skapa fortbildningsmaterial för pedagoger inom skapande verksamheter att möta tecken på psykisk ohälsa. I alla insatser för ensamkommande ungdomar ägnas de mesta åt att hjälpa dem som grupp, att skapa strukturer kring dem. Men det här är också begåvade, kloka människor som har kraft i sig själva om de bara får fatt på den. Där tror vi att vi, förhoppningsvis, kan fylla en lucka vad det gäller psykisk ohälsa i Sverige. Att vi via olika verktyg ska kunna ta fram deras inneboende kraft och identifiera ytterligare vägar till välmående, säger Ulrika Lind. Express Yourself with Art 2.0 och 3.0 genomfördes under 2017 som ett samarbetsprojekt mellan Betaniastiftelsen och Lava Bibliotek & Verkstad/Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, med stöd från Folkhälsomyndigheten. Ett 30tal ungdomar från främst Afghanistan, Irak, Eritrea och Etiopien medverkade, mest pojkar. Projektet ledde till ny kunskap om hur målgrupperna kan komma i kontakt med konstnärliga aktiviteter som resurs för ökat välmående, samt hur pedagoger inom skapande verksamheter kan se och möta psykisk ohälsa.