Handledare: Göran Patriksson, professor pedagogik; Thomas Ljung, leg läk, Med Dr.

Transkript

1 Göteborgs Universitet Institutionen för pedagogik och didaktik Sammanfattning Sidantal: 17 Titel: Heart Rate Recovery och fysisk kondition Författare: Hans Mandelholm Handledare: Göran Patriksson, professor pedagogik; Thomas Ljung, leg läk, Med Dr. Datum: Nyckelord: Heart Rate Recovery, autonoma nervsystemet, fysisk kondition, stress Bakgrund: Människans stressystem består av två huvudkomponenter: autonoma nervsystemet och HPA-axeln. Regleringen av det autonoma nervsystemet kan vara försämrad vid olika stressrelaterade sjukdomstillstånd. Uthållighetsträning leder till en ökning av hjärtats slagvolym, vilket ökar det parasympatiska inflytandet på hjärtat i vila. Den högre tonus i parasympatiska nervsystemet som ses hos tränade individer skulle eventuellt kunna medföra en adaption av det autonoma nervsystemet. Syfte: Syftet med denna uppsats är att underöka om det finns något samband mellan fysisk kondition och autonom reglering, mätt som Heart Rate Recovery. Metod: Försökspersonerna är deltagare i SIBIRIEN-studien, en studie som genomförs på Institutet för Stressmedicin (ISM), och består av 42 kvinnor. Procedur: Den fysiska konditionen mättes med ett Åstrandtest och därefter ökades belastningen tills försökspersonen nådde 85-90% av beräknad maxpuls. Därefter vidtog HRR-mätningen under vilken hjärtfrekvensen registrerades var 30:e sekund under fem minuter. Resultat: Försökspersonerna delades in i två HRR-grupper: en grupp med snabbare HRR och en grupp med långsammare. Gränsvärdet som användes var 42 slags reduktion efter 2 minuter. Grupperna skilde sig åt både beträffande syreupptagningsförmåga (p=,007) och testvärde (p=,045). I HRR-grupp 2, där försökspersonernas puls reducerats med mer än 42 slag efter 2 minuter, hade man i genomsnitt både en högre syreupptagningsförmåga och ett högre testvärde än försökspersonerna i HRR-grupp 1. Det fanns också linjära samband mellan syreupptagningsförmåga/testvärde och HRR. Pulsreduktionen under den första minuten (0-60 sek) hade ett samband med syreupptagningsförmågan (rho=,352; p=,022) och pulsreduktionen under de två första minuterna (0-120 sek) hade ett samband med både syreupptagningsförmåga (rho=,527; p<,001) och testvärde (rho=,422; p=,005).

2 Innehållsförteckning Bakgrund... 1 Stress... 2 Stressreaktioner... 2 Stressystemets huvudkomponenter... 3 Fysisk aktivitet... 4 Åstrandtest... 5 Fysisk aktivitet och ANS... 5 Heart rate recovery... 6 Metod Försökspersoner... 7 Instrument... 7 Procedur... 7 Databearbetning... 8 Resultat... 8 Diskussion Kondition och HRR Syreupptagningsförmåga och testvärde Subjektiva och objektiva mått på fysisk aktivitet Olika sätt att beräkna HRR Är snabb HRR alltid bra? Forsatt forskning Slutord Källförteckning Bilaga Bilaga

3 Bakgrund De senaste 100 åren har troligen inneburit större förändringar av människors livsvillkor än hela den tidigare historien. Stora befolkningsomflyttningar har skett från landsbygd till tätorter och utbildningsnivån har successivt höjts. Allt fler människor har idag arbeten som kännetecknas av stillasittande snarare än fysisk aktivitet. Denna snabba utveckling återspeglas på hälsans område. Under 1900-talets första decennier var de dominerande sjukdomarna lunginflammation, influensa, tuberkulos och magsjukdomar och perioden har ibland kallats för fattigsjukdomarnas period. Under seklets mellersta decennier minskade dessa sjukdomar kraftigt och i stället blev hjärt-kärlsjukdomar och cancer de dominerande inslagen i sjukdomspanoramat. Dessa sjukdomar tycks i stor utsträckning höra samman med vår livsstil och denna period kallas därför ibland för vällevnadssjukdomarnas period. Det har under senare tid skett en viss minskning av dessa sjukdomar och det som istället ökar är olika former av psykosomatiska sjukdomar. Dessa sjukdomar kan ofta relateras till stress, ensamhet och bristande känsla av meningsfullhet i tillvaron (Larsson & Setterlind, 1994). Detta avspeglar sig i den betydande ökning av långtidssjukskrivningar som ägt rum under senare år, vilken till stor del kan tillskrivas stressrelaterad ohälsa. Dessa långvariga sjukskrivningar (mer än 30 dagar) ökade under slutet av 1990-talet och fortsatt in på 2000-talet med 20 procent per år. Kostnaderna för dessa sjukskrivningar i kombination med det ökande antalet förtidspensioner är enorma. Under år 2000 var den totala kostnaden för långtidssjukskrivningar och förtidspensioner i Sverige 74,5 miljarder kronor. Denna siffra steg nästföljande år till 108 miljarder kronor (Währborg, 2002) för att år 2003 vara uppe i närmare 110 miljarder kronor (Statens Folkhälsoinstitut, 2004). Stressrelaterad ohälsa kostar alltså samhället mycket pengar och den gör samtidigt att många människor mår dåligt. I det tillstånd som nu råder vore det naturligtvis förnämligt om man kunde plocka fram sin stresstermometer, eller sitt stressmåttband och i en enkel undersökning mäta hur stressad någon är. Man kunde då på ett tidigt stadium upptäcka personer som befinner sig i riskzonen och vidta åtgärder som leder till ökad hälsa. Problemet är att det i dagsläget inte råder samstämmighet kring hur en sådan termometer skulle kunna se ut eller kring vad den skulle mäta. Det finns ett stort antal frågeformulär som mäter olika aspekter av stress och även konsekvenser av långvarig stress, såsom depression eller burnout. Ett exempel på ett sådant frågeformulär är StressProfilen (Setterlind & Larsson, 1995). Samtliga frågeformulär ger självklart en subjektiv bild. Vidare kan prover från blod, urin och/eller saliv ge viss information om stressreaktioner, men på individnivå finns det ännu inget användbart objektivt stresstest. Det råder också osäkerhet angående hur enskilda markörer avspeglar reaktioner på stress och hur de avspeglar biologiska skillnader mellan individer (Åkerstedt & Theorell, 2002). Denna kunskapslucka försöker man på Institutet för Stressmedicin (ISM) att täppa till. SIBIRIEN-projektet, som genomförs på ISM, är en explorativ studie, där samband mellan biologiska stressmarkörer, riskindikatorer för hjärt-kärlsjukdom och typ 2 diabetes samt psykometriska enkäter undersöks. Där tidigare forskning främst fokuserat på univariata analyser, söker SIBIRIEN-studien nu väga samman flera psykometriska mätinstrument, stressmarkörer och riskindikatorer för stressrelaterade följdsjukdomar i multivariata statistiska analysmetoder. I studien kommer försökspersonerna bland annat att göra ett konditionstest och i anslutning till detta kommer även deras Heart rate recovery (HRR) att mätas. HRR kommer att beskrivas mer i detalj nedan, men helt kort kan sägas att det är en enkel metod för att mäta regleringen av det autonoma nervsystemet. I denna uppsats kommer jag att undersöka 1

4 om det finns något samband mellan fysisk status, uttryckt i syreupptagningsförmåga, och autonom reglering. Stress I relation till miljontals år som primitiva smågrupper av samlare och jägare, ter sig jordbrukskulturens 6-7 millennier, maskinkulturens 2-3 sekler och dator-it-kulturens 2-3 decennier ungefär som de sista metrarna, decimetrarna och centimetrarna av ett 42 kilometers maratonlopp. Och genom tusentals, kanske tiotusentals generationer av vårt släkte har den genetiska koden för nutidsmänniskans hjärnfunktioner i allt väsentligt bibehållit sina karaktäristika, och lär så göra för överblickbar framtid. Dessa tänkvärda ord av P-O Åstrand (Ekman & Arnetz, 2002, s 33) får tjäna som inledning till denna allmänna beskrivning av stress. Det centrala nervsystemet (CNS) mottar hela tiden information från vår omgivning via våra sinnen. När förändringar i vår närmiljö upplevs som alarmerande gör CNS en snabb bedömning av hur situationen ska bemötas. Reaktionerna som står till förfogande har funnits inbyggda i hjärnan i däggdjurssläktet sedan kanske 100 miljoner år och är i princip lika för djur och människor. De är avsedda för individens och släktets skydd och överlevnad. När organismens dynamiska jämvikt hotas av yttre eller inre påverkan, möts detta hot med både fysiologiska och beteendemässiga förändringar, där ökad uppmärksamhet, omdistribution av blodet till hjärna och skelettmuskulatur och ökad hjärtfrekvens är några av komponenterna. Det som dock skiljer människorna från djuren är den mer utvecklade storhjärnsbarken, som möjliggör en mer sofistikerad bedömning av både den inkommande informationen och av situationen. Om man tar det inledande citatet i beaktande så framstår dessa reaktioner som mycket funktionella och ändamålsenliga. Reaktionerna har möjliggjort släktets överlevnad, men för att kunna fungera i sociala sammanhang tvingas människan ibland att undertrycka reaktionens beteendekomponent. Det beteende som hade ett högt överlevnadsvärde för en stenåldersmänniska, kan inte i lika hög utsträckning användas av en människa i det moderna samhället. Stressorerna är idag mer långvariga och de kan inte avstyras genom att slåss eller fly. Reaktionerna är dock utformade för just detta; de är utformade för att fysiskt möta mer handgripliga utmaningar och hot, där den fysiologiska mobiliseringen blir adekvat utnyttjad. Denna fysiologiska mobilisering sker dock oavsett om vi utnyttjar den eller inte, och det är när den förblir outnyttjad som den kan få konsekvenser för såväl den psykiska som den fysiska hälsan (Ljung & Friberg, 2004; Ekman & Arnetz, 2002). Stressreaktioner Det finns två principiellt olika sätt att reagera på stress. Den ena reaktionen brukar kallas för fight/flight-response och är en reaktion med aggressivt beteende om man bedömer att hotet kan besegras. Bedöms hotet som övermäktigt vidtar istället ett flyktbeteende (Ljung & Friberg, 2004). Beteckningen på denna reaktion kamp/flykt-, eller alarmreaktion syftar snarast till reaktionens intensivvariant så som den ter sig inför livshotande situationer. Mildare engagemang av denna reaktion är mycket vanliga bland både djur och människor och kan hos människor utlösas av så harmlösa stimulin som forcerad huvudräkning och dataspel. 2

5 Engagemanget av alarmreaktionen är således graderat och beror på hur personen uppfattar sin situation (Ekman & Arnetz, 2002). Det andra typen av stressreaktion brukar kallas för uppgivenhetsreaktion. Denna reaktion utlöses när situationen upplevs som hopplös och individen övergår från att reagera med irritation, frustration eller aggression till att i allt större utsträckning känna sig maktlös, orolig och uppgiven (Ekman & Arnetz, 2002; Währborg, 2002). Denna process föregås i de flesta fall av att hjärnan har mobiliserat för en alarmreaktion. Vid någon tidpunkt i detta förlopp sker plötsligt en förändring i hjärnans förhållningssätt, där den går från mobilisering och attack till flykt och uppgivenhet. Flera av de fysiologiska aktiviteter som uppträder vid alarmreaktionen kan därför fortfarande förekomma vid en uppgivenhetsreaktion (Währborg, 2002). Stressystemets huvudkomponenter Stressystemets två huvudkomponenter är 1) autonoma nervsystemet (ANS), som frisätter katekolaminer, och 2) HPA-axeln (Hypothalamic-Pituitary-Adrenal axis), som frisätter kortisol. De två systemen är inte skilda åt, med avseende på den stressrelaterade aktiveringen, utan interagerar intimt med varandra. 1) Det autonoma nervsystemets syfte är att hålla den inre miljön konstant och är viktigt för regleringen av de viscerala (inälvs-) funktionerna och reglerar faktorer som hjärtfrekvens, blodtryck, tarmrörelser, syrehalt i kroppens vävnader och tillgängligheten av glukos. ANS är delat i två funktionellt skilda delar, som kallas för sympatiska nervsystemet (SNS) och parasympatiska nervsystemet (PNS). Aktivering av SNS har en rad effekter: hjärtverksamheten stimuleras med högre frekvens och ökad blodpumpning som följd, blodkärl i hud och inälvor dras samman, medan blodkärl i aktiva muskler vidgas. Muskulatur i andningsvägarna slappnas av, svettkörtlar aktiveras, blodsockernivån stiger och tarmrörelserna hämmas. Dessa effekter tjänar till att höja beredskapen och prestationsförmågan hos kroppen, vilket är viktigt i en akut situation. Det normala arbetssättet för SNS är dock en ihållande, låggradig aktivitet med betydelse bland annat för regleringen av blodkärlens vidd inom många kroppsområden. Den sympatiska innervationen av målorganen sker i huvudsak med noradrenalin. Noradrenalin, och adrenalin, kan vid sympatisk aktivering frisättas direkt till blodbanan från binjuremärgen, vilket gör att effekterna av den sympatiska aktiveringen blir generaliserad. Denna generaliserade funktion saknas i det parasympatiska nervsystemet, där effekterna istället är mer lokala. Aktivitet i PNS stimulerar tarmperistaltik och näringsupptag i tarmen. Hjärtats frekvens och slagkraft minskar och muskulatur i andningsvägarna kontraheras. Generellt kan man säga att en aktivering av PNS främjar näringsupptag, återhämtning och energisparande. Sympatiska och parasympatiska nervgrenar går oftast till samma viscerala organ och den för tillfället rådande balansen mellan SNS och PNS påverkar hela tiden hjärta, blodkärl, mag tarmfunktion och urinblåsa (Ljung & Friberg, 2004; Lännergren m fl, 1998). Det autonoma nervsystemet spelar en viktig roll vid stress och påverkar också olika sjukdomstillstånd som anses relaterade till stress, som till exempel övervikt (Laederach- Hoffman, m fl, 2000) och typ 2-diabetes (Laederach-Hoffman, m fl, 1999). Vid uppgivenhetsreaktionen uppträder en annan typ av balans i ANS än den man finner vid alarmreaktionen. Förändringarna i ANS vid stress är dock inte kända i detalj; det finns ett tidsförlopp som gör att funktionerna kan förändras hos en och samma individ, och eftersom det är svårt att mäta aktiviteten i detta nervsystem, är också kunskaperna begränsade (Währborg, 2002). 3

6 2) Vid aktivering av HPA-axeln stimuleras corticotropin releasing hormone (CRH)- sekretionen från hypotalamus, vilket ökar frisättningen av adrenokortikotropt hormon (ACTH) från hypofysen, vilket i sin tur stimulerar till ökad kortisolsekretion från binjurebarken (Ljung & Friberg, 2004; Währborg, 2002). Kortisol minskar insulinets effekter på cellnivå och gör att blodsockerhalten snabbt höjs. Blodsockerhöjningen sker genom att mobilisera proteiner från muskulatur och samtidigt aktivera leverenzymer som omvandlar proteinerna till glukos, samt genom att omvandla glykogen till glukos. Dessutom ökar kortisol fettnedbrytningen, med ökade nivåer av FFA (Free Fatty Acids) som följd. Kortisol är livsnödvändigt och vid en kortvarig stressituation är dessa effekter ändamålsenliga och gynnsamma, men en ökad aktivitet i HPA-axeln under en längre tid kan få negativa konsekvenser. Regleringen av kortisolnivåerna, och även nivåerna av katekolaminer, kan bli störd av långvarig stress. Den störda regleringen kan genom påverkan på lever, skelettmuskulatur, fettväv och njurar leda till permanent blodtrycksförhöjning, en ogynnsam blodfettsprofil och insulinresistens. Dessa förändringar är kända riskfaktorer för hjärtkärlsjukdom och typ 2-diabetes. Binjurebarkens kortisolfrisättning bromsas av ett återkopplingssystem på så sätt att kortisolnivån i blodet utövar en negativ feedback på hippocampus-, hypofys- och hypotalamusnivå. Med en välfungerande HPA-axel blir kortisolsekretionen självreglerande (Ljung & Friberg, 2004). Vid förhöjd aktivitet i HPAaxeln har man funnit att en nedreglering av kortisolreceptorerna äger rum. De blir okänsliga för kortisol och därmed förloras den normala feedback- och reglerfunktionen. Om aktiviteten i HPA-axeln inte bromsas kan den vid långvarig och svår stress slitas ut. Dygnsvariationen slätas då ut och kortisol kan inte längre frisättas i önskad mängd, till exempel vid stress (McEwen, 1998). En kraftig aktivering av alarmreaktionen innebär en hastig totalmobilisering av organismens resurser, där i naturtillståndet detta sker i bästa balans mellan utnyttjande och resurs, eftersom reaktionen då tar till vara på det som ställts till förfogande. Den kraftiga muskelaktivitet som sker vid ett tillvaratagande av resurserna leder till att musklerna tänjs och sträcks. Detta aktiverar muskelafferenter som löper från muskeln till CNS, vilket i sin tur stimulerar hjärnans frisättning av endorfiner. Denna endorfinfrisättning ger en avslappnande effekt och dämpad sympatikusaktivering (Ekman & Arnetz, 2002). Alarmreaktionen dämpas alltså om man utnyttjar de mobiliserade resurserna, men detta låter sig inte alltid göras i dagens samhälle. Omständigheterna kräver ofta att reaktionens beteendekomponent undertrycks, vilket leder till att den inre neurohormonellt utlösta mobiliseringen inte får sitt utnyttjande. Höjningen av blodtrycket blir ofta större, eftersom den av muskelaktivering lokalt utlösta kärlvidgande effekten uteblir och ökningen av blodets fett- och glukosinnehåll kvarstår längre eftersom bränslet inte används. Även den via muskelafferenter utlösta aktiveringen av endorfinsystemet uteblir och därmed också den avslappning och dämpning av sympatiska nervsystemet som annars skulle följt. Fysisk aktivitet Kroppens alla vävnader och vår arvsmassa ser i stort likadana ut som hos våra förfäder för tiotusentals år sedan. Människor är skapta för att röra på sig och de flesta organ och vävnader påverkas av arbete och anpassar sig till regelbunden träning (Åstrand & Rohdahl, 1986). Detta visar sig genom att flera av de sjukdomar som har med stillasittande och vällevnad att göra, också kan behandlas med fysisk aktivitet. Som exempel på sjukdomar där fysisk aktivitet används i behandlingen kan nämnas typ 2-diabetes, högt blodtryck, övervikt, benskörhet, höga blodfetter (Börjesson m fl, 1998) och depression (Kjellman, 2005). 4

7 Fysisk aktivitet kan utföras vid olika intensitet. Ju högre intensitet, desto större blir den omedelbara påverkan på olika kroppsfunktioner. Syrgaskonsumtionen, som är direkt kopplad till kaloriåtgången, stiger från en kvarts liter per minut i vila till lite mer än 1 liter per minut vid en lugn promenad. Vid maximalt arbete ökar den till mellan 2,5 och 7 liter per minut, det vill säga upp till gånger viloomsättningen (Andersson m fl, 1999). För varje liter syre som åtgår vid förbränning frigörs 4,70-5,05 kilokalorier. En mätning av syreupptagningen under arbete ger alltså ett mått på energiomsättningens storlek, och ju större denna aeroba kapacitet är, desto större är den effekt som personen kan utveckla. En hög effekt innebär således att en viss energiomsättning kan klaras av med relativt mindre fysiologisk belastning (Åstrand, 1980). Åstrandtest Det finns många olika sätt att mäta/uppskatta en persons fysiska förmåga. Beep-test, Coopers löptest och Douglasmetoden är några exempel på maximala testmetoder. OBLA-test, Steptest och UKK-walkingtest är exempel på submaximala testmetoder. Eftersom testerna delvis mäter olika saker, och eftersom deras utformning skiljer sig åt, så beror deras tillämpbarhet på situationen. Den enklaste och i Sverige mest utbredda metoden är det submaximala arbetsprovet på cykelergometer, även kallat Åstrandtest (Andersson m fl, 1999). Åstrandtestet bygger på att förhållandena mellan puls och syreupptagningsförmåga och mellan syreupptagningsförmåga och arbetsbelastning i stort sett är rätlinjiga. Förhållandet mellan puls och syreupptagningsförmåga innebär att när pulsen ökar till följd av en högre arbetsbelastning, ökar syreupptagningen i motsvarande grad. När man utför ett konstant arbete på en viss belastning kommer pulsen inledningsvis att öka, för att efter 5-6 minuter stabiliseras. Man har då nått den nivå som brukar kallas steady state. Det rätlinjiga förhållandet mellan syreupptagning och arbetsbelastning medför att personer som arbetar med lika stor arbetsbelastning på en cykelergometer gör det med i stort sett lika stor syreupptagning. (Åstrand & Rodahl, 1986). Åstrandtestet går till så, att man vid en för personen lämplig submaximal belastning läser av pulsen i steady state och utifrån detta värde extrapolerar syreupptagningen vid maxpulsnivå (Andersson m fl, 1999). Fysisk aktivitet och ANS Som nämnts ovan så styrs hjärtfrekvensen av det autonoma nervsystemet. Vid parasympatisk aktivering sjunker frekvensen och vid sympatisk aktivering stiger den. I hjärtat finns pacemaker-celler, som har förmågan att spontant skapa aktionspotentialer. Sådana celler finns ansamlade i två områden: sinusknutan och atrioventrikulärknutan (AV-knutan) (Lännergren m fl, 1998). Om hjärtat inte stod i förbindelse med ANS skulle sinusknutans egenrytm göra att hjärtat slog med ungefär 110 slag per minut (Åstrand & Rodahl, 1986). Vilopulsen är oftast lägre än så, vilket implicerar ett parasympatiskt inflytande. Hur stort inflytandet från PNS är har rimligtvis att göra med hur stor slagvolymen är, vilket i sin tur påverkar hur många slag hjärtat måste slå för att tillgodose vävnadernas syrebehov. I vila är syrgaskonsumtionen ungefär en kvarts liter (se ovan) och ju större slagvolymen är, desto färre slag behöver hjärtat slå för att tillgodose detta behov. 5

8 Uthållighetsträning leder till att slagvolymen ökar (Åstrand & Rodahl, 1986) och att vilopulsen sjunker (Goldsmith m fl, 2000; Kunsoo, 1997). Den sänkta vilopulsen är en följd av den ökade slagvolymen, vilket sammanhänger med en ökning av det parasympatiska och en minskning av det sympatiska inflytandet på hjärtat i vila (Carter m fl, 2003; Goldsmith m fl, 2000). Eventuellt skulle den högre tonusen i PNS som ses hos tränade individer, kunna medföra en adaption av det autonoma nervsystemet i riktning mot ett mer gynnsamt ekvilibrium de två grenarna emellan. Detta skulle i så fall gagna personer som befinner sig i ett stressat tillstånd med en förhöjd sympatikustonus som följd. Vid fysisk aktivitet kommer även de höjda nivåerna av blodsocker och FFA till användning, samtidigt som aktiveringen av endorfinsystemet leder till avslappning. Heart rate recovery Hjärtfrekvensökningen vid fysisk aktivitet beror på en kombination av att det sympatiska nervsystemet aktiveras och att det parasympatiska hämmas. Heart rate recovery (HRR), vilket innebär hjärtats retardation efter ansträngning, är ett mått på autonom balans. Under de första 30 sekunderna efter avslutat arbete anses den sjunkande hjärtfrekvensen främst ha med reaktiveringen av PNS att göra, medan hjärtfrekvensen 120 sekunder efter avslutat arbete även påverkas av SNS (Imai m fl, 1994). De gränsvärden som ofta används i HRR-undersökningar är 12 slags reduktion efter en minut eller 42 slags reduktion efter två minuter. Om hjärtfrekvensen sjunker mindre än de angivna värdena så är det ett tecken på försämrad parasympatisk aktivitet, vilket är en riskfaktor för ökad dödlighet (all-cause mortality) (Cole, 1999; Cole 2000; Nishime, 2000; Messinger, 2003). En långsam HRR har också visat sig vara relaterad till insulinresistens (Lind & Andrén, 2002; Shishehbor, 2004), och till ökad hjärt-kärldödlighet (Cheng, 2003). I de nämnda undersökningarna används nästan uteslutande olika löpbandstest; det var bara Lind och Andrén som i sin undersökning använde sig av cykeltest. Detta var dock ej ett Åstrandtest, utan ett maxtest. Och trots att HRR är ett mått på autonom balans, är det ingen av undersökningarna som direkt relaterar HRR till stress. Stress kan orsaka en försämrad autonom reglering och min undersökning har därför möjligheten att fylla en lucka i kunskapsfältet, då jag kommer att använda mig av det välkända Åstrandtestet för att uppskatta fysisk förmåga, samt relatera denna förmåga till den autonoma regleringen som mäts med hjälp av HRR. Jag har nu gjort en allmän beskrivning av stress, olika stressreaktioner, det ursprungliga överlevnadsvärde dessa reaktioner hade för människan samt beskrivit stressystemets två huvudkomponenter: autonoma nervsystemet och HPA-axeln. Vidare har jag nämnt olika sätt att mäta/uppskatta en persons fysiska förmåga, där Åstrandtestet, och de bakomliggande förhållanden som testet bygger på, fick en grundligare genomgång. Avslutningsvis beskrevs olika fysiologiska förändringar som följer uthållighetsträning, relationen mellan dessa förändringar och ANS, samt vad följderna av en långsam HRR är. I nästa avsnitt kommer jag att beskriva tillvägagångssätt och material i den föreliggande undersökningen. 6

9 Metod Försökspersoner Försökspersonerna till SIBIRIEN-studien rekryteras bland de medverkande i Kartläggningsstudien (N:6000) (ISM Forskningsprojekt nr ); en studie på anställda i Västra Götalandsregionen och Försäkringskassan. Först sker ett stratifierat urval (n:350) bland dem som besvarat baslinjeenkäten i KART-studien, samt uppfyller inklusionskriterierna ålder 25-50, samt BMI 18,5-30 kg/m 2. Undersökningsgruppen ska innehålla lika många kvinnor som män och ha en jämn fördelning avseende grad av upplevd stress. Urvalet stratifieras därför på kön och utifrån svaret på en screeningfråga för upplevd stress. De som uppfyller de primära inklusionskriterierna i KART-poulationen indelas således i tio strata (fem för kvinnor och fem för män) och inom varje stratum sker ett slumpmässigt urval av 35 personer. Dessa tillfrågas om medverkan i studien och de som vill delta genomgår successivt en screeningundersökning till dess att 20 friska personer i respektive stratum uppfyller de slutliga kraven för att ingå i studien (n:200). När det var dags för mig att börja analysera hade 5 män och 42 kvinnor genomgått testerna. Då gruppen män var så liten valde jag att utesluta dem ur min studie och mina analyser baseras således på de 42 först testade kvinnorna. Instrument Till Åstrandtestet och till mätningen av Heart rate recovery används en ergometercykel av typen Monark Ergomedic 828E. Hjärtfrekvens mäts med en Polar S610i (Polar Electro Oy, Finland), vilken innan testet inleds kontrolleras med ett manuellt pulsur (Hanhart, ). Metronomen som används är en Ibanez MU30 och tiden tas med ett digitalt stoppur. Testet registreras på den blankett som återfinns i bilaga 1 och den information som försökspersonerna får innan testet återfinns i bilaga 2. Testerna utförs i en träningslokal på Institutet för stressmedicin. Procedur Innan testet genomförs har försökspersonen fått information om testet (bilaga 2) hemsänt till sig. I denna uppmanas försökspersonen att vara på fastande mage, att inte röka eller snusa den närmsta timmen innan testet samt att undvika kraftig fysisk aktivitet dagen och timmarna innan testet. Testet inleds med registrering av personuppgifter. Därefter följer kontroll- /exklusionsfrågor som till exempel Är du fastande? och Känner du av någon infektion i kroppen?. För att Åstrandtestet ska kunna inledas med en för försökspersonen lämplig belastning, följer därefter frågor om personens träningsstatus (se bilaga 1). Försökspersonen uppmanas att ta på sig hjärtfrekvensmätaren, vilken kontrolleras mot det manuella pulsuret och palpation av halspulsådern. Metronomen sätts igång (100 slag/min) och försökspersonen genomför sedan ett Åstrandtest. När Åstrandtestet är fullföljt fortsätter försökspersonen att trampa och HRR-testet vidtar. Belastningen ökas successivt till dess att hjärtfrekvensen är 85-90% av den beräknade maximala hjärtfrekvensen (220 - ålder). Försökspersonen får sedan arbeta på denna belastning under en minut och uppmanas vid arbetets slut att sluta trampa och sätta sig med händerna i knät. Hjärtfrekvensen registreras därefter var 30:e sekund under fem minuter. 7

10 Databearbetning All databearbetning och statistisk analays gjordes med hjälp av SPSS. För analys av skillnader i syreupptagningsförmåga och testvärde i förhållande till HRR användes Mann-Whitney U- test och Spearmans rangkorrelation. Mann-Whitney U-test användes eftersom de data som analysen baseras på inte kan antas vara normalfördelade och Spearmans rangkorrelation användes eftersom vissa data är på rangskalenivå. Data presenteras som medelvärde ± standardavvikelse. Resultat Kurvan man ser i figur 1 ger en översiktlig bild av hjärtfrekvensutvecklingen under testets olika delar. Diagrammet visar den inledande pulsökningen under Åstrandtestet. Att kurvan inte planar ut i steady-state beror på att vissa försökspersoner cyklade längre än 6 minuter. Därefter ökades arbetsbelastningen successivt tills förökspersonens puls var 85-90% av beräknad maxpuls. På denna belastningsnivå cyklade de i en minut och därefter vidtog HRRfasen. Figur 1. Hjärtfrekvensutveckling under testet. Medelvärden för alla deltagare (n=42). Puls Belastningsökning HRR efter 300 sekunder HRR efter 270 sekunder HRR efter 240 sekunder HRR efter 210 sekunder HRR efter 180 sekunder HRR efter 150 sekunder HRR efter 120 sekunder HRR efter 90 sekunder HRR efter 60 sekunder HRR efter 30 sekunder 85-90% av HRmax HR under belastningsökning HR under belastningsökning Åstrandtest efter 6 minuter Åstrandtest efter 5 minuter Åstrandtest efter 4 minuter Åstrandtest efter 3 minuter Åstrandtest efter 2 minuter Åstrandtest efter 1 minut Åstrandtestet inleds 8

11 För att kunna undersöka om fysisk förmåga har något samband med autonom reglering delades försökspersonerna in i två HRR-grupper: en grupp med snabbare HRR och en grupp med långsammare. Gränsvärdet som användes var 42 slags reduktion efter 2 minuter. Data för de två grupperna återfinns i tabell 1. Tabell 1. Beräknad maximal syreupptagningförmåga (l O 2 /min (M±sd)) och beräknat testvärde (ml O 2 /kg x min (M±sd)) för HRR-grupp 1 (n=8) och HRR-grupp 2 (n=34). l O 2 /min ml O 2 /kg x min HRR-grupp 1: <42 2,00±0,46 31,88±8,66 HRR-grupp 2: >42 2,61±0,58 38,97±8,92 De två gruppernas värden jämfördes med Mann-Whitney U-test för att se om det förelåg några statistiskt signifikanta skillnader. Grupperna skilde sig åt både beträffande syreupptagningsförmåga (p=,007) och testvärde (p=,045). I HRR-grupp 2, där försökspersonernas puls reducerats med mer än 42 slag efter 2 minuter, hade man i genomsnitt både en högre syreupptagningsförmåga och ett högre testvärde än försökspersonerna i HRR-grupp 1. Det fanns också linjära samband mellan syreupptagningsförmåga/testvärde och HRR. Pulsreduktionen under den första minuten (0-60 sek) hade ett samband med syreupptagningsförmågan (rho=,352; p=,022) och pulsreduktionen under de två första minuterna (0-120 sek) hade ett samband med både syreupptagningsförmåga (rho=,527; p<,001) och testvärde (rho=,422; p=,005). Föga överraskande, men inte desto mindre intressant, var sambandet mellan syreupptagningsförmåga och testvärde (rho=,854; p<,001). För att kunna starta Åstrandtestet på en för försökspersonen lämplig belastning, ställdes inledningsvis två frågor om personens träningsstatus (se bilaga 1). Frågorna var: 1) Har du den senaste månaden motionerat regelbundet, i minst 20 min/gång, med syfte att bibehålla/förbättra konditionen, hälsan och /eller välbefinnandet? 2) Har du utfört någon slags fysisk aktivitet, i minst 20 min/gång, den senaste månaden? Svarsalternativen till frågorna var: Aldrig, Då och då, 1-2 ggr/v, 3-5 ggr/v, Mer än 5 ggr/v. För att undersöka hur väl en persons subjektiva uppfattning om hur fysiskt aktiv man är överensstämmer med en objektiv mätning av fysisk status, korrelerades svaren på ovanstående frågor med resultaten från Åstrandtestet (se tabell 2). Det förelåg inga signifikanta samband. Tabell 2. Korrelation av svaren på frågorna om träningsstatus och resultaten från Åstrandtestet. Beräknad maximal syreupptagningsförmåga (l O 2 /min) Fråga 1 rho =,182 p =,248 Beräknat testvärde (ml O 2 /kg x min) rho =,219 p =,164 Fråga 2 rho =,209 p =,184 rho =,171 p =,279 9

12 Diskussion Kondition och HRR Det huvudsakliga fyndet i denna undersökning var att en persons fysiska kondition har ett positivt samband med Heart rate recovery. Detta visade sig genom att den grupp försökspersoner vars hjärtfrekvens sjönk mer än 42 slag under de första två minuterna efter avslutat arbete, både hade en högre syreupptagningsförmåga och ett högre testvärde än den grupp vars hjärtfrekvens sjönk 42 slag eller mindre. Gruppen med snabb HRR har sannolikt en kraftigare reaktivering av det parasympatiska nervsystemet och därför sjunker deras puls snabbare. Det parasympatiska nervsystemets förmåga att snabbt sänka hjärtfrekvensen efter avslutat arbete kan sägas vara en effekt av uthållighetsträning. Uthållighetsträningen leder till att slagvolymen ökar (Åstrand & Rodahl, 1986), och eftersom organismens syrebehov då kan tillgodoses med färre slag, blir den parasympatiska påverkan på hjärtat i vila större än hos en person med mindre slagvolym (Carter m fl, 2003; Goldsmith m fl, 2000). Den högre tonus i PNS som ses hos tränade individer gör en uthållighetstränad persons HRR snabbare (Carter m fl, 2003). Det kan här vara på sin plats att tydligare specificera vad som menas med tränad individ och uthållighetstränad person. I gruppen med snabb HRR var genomsnittspersonen 42 år, hade syreupptagningsförmågan 2,61 l O 2 /min och testvärdet 38,97 ml O 2 /kg x minut. I tolkningstabellerna till Åstrandtestet (Andersson m fl, 1999) motsvarar detta en hög nivå för både syreupptagningsförmåga och testvärde. För att nå denna nivå måste man vara aktiv och röra på sig regelbundet, men man behöver inte vara extremt vältränad. Hur mycket man måste motionera för att nå denna nivå är svårt att säga. Det finns idag inte någon träningsteori som precist kan specificera hur länge och med vilken intensitet man måste träna för att en viss fysiologisk adaption skall uppträda. En persons träningshistoria såväl som individuella skillnader kommer att påverka utfallet av den fysiska träningen (Carter m fl, 2003). Det är i återhämtningsfasens inledning som sambandet mellan syreupptagningsförmåga/ testvärde och snabb HRR visar sig. Pulsreduktionen under den första minuten (0-60 sek) hade samband med syreupptagningsförmåga och under de två första minuterna (0-120 sek) hade pulsreduktionen samband med både syreupptagningsförmåga och testvärde. I den senare delen av återhämtningsfasen hittades inga samband mellan syreupptagningsförmåga/testvärde och HRR. Sänkningen av hjärtfrekvensen sker initialt med en reaktivering av PNS och först senare genom en deaktivering av SNS (Imai m fl, 1994). Uthållighetsträning ökar tonusen i PNS (Carter m fl, 2003) och det är därför som man inledningsvis finner samband mellan kondition och HRR. medan Syreupptagningsförmåga och testvärde Det fanns också ett samband mellan försökspersonernas syreupptagningsförmåga och deras testvärde. Att sambandet är starkt är naturligtvis föga förvånade, då testvärdet baseras på den uppskattade syreupptagningsförmågan. Att det däremot inte råder ett perfekt samband de två emellan har att göra med att testvärdet även tar kroppsvikten i beaktande. För att få fram en persons testvärde tar man syreupptagningsförmågan och delar upp den i antal milliliter syre kroppen kan tillgodogöra sig per kilo kroppsvikt. Om två personer har olika vikt, men samma syreupptagningsförmåga, kommer den lättare personen därför att få ett högre testvärde. Och om man talar om tränade individer, till exempel långdistanslöpare, så är testvärdet förmodligen ett rättvist mått på fysisk status. Där kommer vikten att vara det avgörande 10

13 mellan två löpare med likvärdig syreupptagningsförmåga. Talar man däremot om personer med en låg eller genomsnittlig aktivitetsnivå så kan testvärdet vara ganska missvisande. En lätt men otränad person kan då få ett högre testvärde än en person som tränar men som väger mer. Nu visar det starka sambandet mellan de två att det är svårt att få ett högt värde på den ena men inte den andra, men för att uppskatta fysisk status hos personer med en lägre aktivitetsnivå, så är syreupptagningförmåga ett bättre mått än testvärde. Syreupptagningsförmågan visar att en person är aktiv, och träning ger positiva effekter även för personer som väger mer. Som nämnts ovan används fysisk aktivitet i behandlingen av olika sjukdomar, till exempel typ 2-diabetes, högt blodtryck, övervikt, benskörhet, höga blodfetter (Börjesson m fl, 1998) och depression (Kjellman, 2005). För att behandlingen ska ha effekt är det att man är aktiv - vilket syreupptagningsnivån kan visa - som spelar roll; inte personens vikt (Welk & Blair, 2000). Subjektiva och objektiva mått på fysisk aktivitet En annan intressant analys som gjordes var den där en persons subjektiva uppfattning om hur fysiskt aktiv man är jämfördes med en objektiv mätning av fysisk status. Det fanns inga samband mellan de svar som försökspersonerna gav och de resultat som Åstrandtestet gav. Det är tydligen svårt att säga hur mycket man tränar. Eller är det kanske så att det är svårt att säga hur lite man tränar? Om man antar att det finns en medvetenhet hos personen om att man kanske inte tränar riktigt lika mycket som man vill eller borde, kan kanske detta leda till att svaren putsas till lite grann. Det behöver i och för sig inte vara så att man avrundar uppåt. Kanske är det så att vissa är aktivare än vad de tror utan att tänka på det. Det är naturligtvis svårt att inte märka att man springer fyra gånger i veckan, men det finns aktiviteter som är fysiska utan att det är det som är det huvudsakliga syftet dem. Och om man till exempel endast ser cykeln som ett sätt att komma till jobbet och inte som ett sätt att komma till jobbet där man får träning på köpet, ja då kanske man heller inte anger att man är fysiskt aktiv mer än fem gånger i veckan, vilket vore det korrekta svarsalternativet. Det kan naturligtvis även vara så att frågorna och svarsalternativen inte var tillräckligt precisa för att visa på några signifikanser. Om frågorna hade hänvisat till en längre tidsperiod än en månad och om det i svarsalternativen även funnits möjlighet att specificera aktivitetens intensitet så hade kanske resultaten blivit annorlunda. Anledningen till att frågorna ställdes var hur som helst inte att se hur bra försökspersonerna var på att redovisa sin uppfattning om hur fysiskt aktiva de var; de ställdes för att kunna inleda Åstrandtestet på en lämplig belastning och för detta ändamål tjänade de sitt syfte. Olika sätt att beräkna HRR Det finns inget standardiserat sätt att mäta HRR på och tillvägagångssättet skiljer sig därför åt i olika studier. Vad beträffar belastning så förekommer det submaximala test på cykel (SIBIRIEN-studien), symtombegränsade maxtest på cykel (Lind & Andrén, 2002), submaximala test på löpband (Cole m fl, 2000, Morshedi-Meibodi m fl, 2002) och symtombegränsade maxtest på löpband (Cole m fl, 1999, Nishime m fl, 2000, Vivekananthan m fl, 2003). De gränsvärden som sedan används skiljer sig också åt, men några som ofta återkommer i HRR-forskningen är 12 slags reduktion efter 1 minut (Nishime m fl, 2000, Cole m fl, 1999, Vivekananthan m fl, 2003) och 42 slags reduktion efter 2 minuter (Shishebor m fl, 2004, Cole m fl, 2000). Anledningen till att 42 slags-gränsen användes i denna undersökning var att endast en av försökspersonerna hade en pulsreduktion på mindre än 12 slag under den första minuten och att det därför hade varit omöjligt att göra analyser på en sådan 11

14 gruppindelning. Antalet försökspersoner har varit stort i några av de undersökningar som använts sig av 12 slags-gräns. Cole m fl (1999) hade till exempel 2428 försökspersoner i sin studie och Nishime m fl (2000) hade hela 9454 försökspersoner i sin. Detta gör naturligtvis att antalet personer med en HRR på mindre än 12 slag under den första minuten ökar, men även andelen personer som hamnade i denna kategori var högre. Eventuellt skulle det kunna bero på att åldern på försökspersonerna var högre än i denna undersökning och att det på något vis skulle kunna påverka hur mycket pulsen kan sjunka under en viss tid, men den mest rimliga förklaringen är förmodligen att fler personer var sjuka och därför hade en långsammare HRR. En gruppindelning där man använder sig av 42 slags-gräns tycks passa bättre om försökspersonerna är förhållandevis friska. Är snabb HRR alltid bra? I majoriteten av de artiklar som skrivs om Heart rate recovery så är det positivt att ha en snabb HRR. Det är ganska svårt att finna studier som visar att en snabb HRR inte alltid är av godo, men naturligtvis finns det även sådana. Gaibazzi (2004) fann t ex inga samband mellan HRR och all-cause mortality när cykelergometertest användes, och kunde därför inte inte validera de försök som gjorts med löpband i annan forskning. Gibbons (2002) menar att HRR verkar lovande och att man med hjälp av HRR eventuellt kommer kunna klargöra det parasympatiska nervsystemets roll vid träning och göra bättre riskbedömningar för kranskärlspatienter, men att man inte är där än. I en annan delstudie (Samuelsson m fl, 2005), som även den hade SIBIRIEN-studien som utgångspunkt, fann man samband mellan en snabb HRR och uppgivenhets/frustrationsreaktion. Man förklarar resultatet med att frustrationsreaktionen orsakar en kombinerad sympatisk/parasympatisk aktivitetsökning och att den ökade aktiviteten i det parasympatiska nervsystemet sänker hjärtfrekvensen och därmed ger en snabbare HRR i början av återhämtningsfasen. En snabb HRR kan alltså vara tecken på en frustrationsreaktion, vilket innebär att man inte kan dra några slutsatser enbart utifrån HRRmätningar, utan att dessa måste kombineras med andra test. Fortsatt forskning Stress kan orsaka en försämrad autonom reglering och denna undersökning visade ett positivt samband mellan fysik kondition och HRR. Samuelsson m fl (2005) fann ett samband mellan uppgivenhets/frustrationsreaktion och snabb HRR, och det skulle därför kunna ses som en naturlig fortsättning att genomföra en studie, där sambanden mellan upplevd stress och fysisk kondition undersöks. Ytterligare ett förslag till fortsatt forskning är att replikera den föreliggande studien, men att då använda sig av manliga försökspersoner. Då försökspersonerna i denna studie uteslutande var kvinnor, skulle det vara intressant att se om liknande samband mellan kondition och HRR finns hos män. Det vore också intressant att låta en grupp människor följa ett träningsprogram och se om/hur deras HRR förändras av en längre tids träning. 12

15 Slutord I denna undersökning visade det sig att personer med snabb Heart rate recovery också hade högre syreupptagningsförmåga och högre testvärde. Man kan därför säga att den autonoma regleringen har ett samband med fysisk aktivitet. Det autonoma nervsystemet spelar en viktig roll i kroppens stressystem och en korrekt reglering av ANS är viktig för att vi ska fungera. Våra kroppar är skapta för att röra på sig och när vi gör så leder det till både långvariga och kortvariga effekter. En långvarig effekt är de fysiologiska förändringar som regelbunden motion leder till; till exempel en större slagvolym. Den större slagvolymen leder till en högre tonus i det parasympatiska nervsystemet och denna högre tonus kan innebära att man får en mer gynnsam balans i ANS. En mer kortvarig effekt av fysisk aktivitet är att man närmar sig syftet med vissa funktioner i stressreaktionerna. Den höjning av blodsockerhalten och de ökade nivåer av FFA som man ser i samband med en aktivering av alarmreaktionen är gynnsamma för organismen om de kommer till användning. Utnyttjas de ej kan de vara skadliga, men är man fysiskt aktiv så tar man tillvara de resurser som ställts till förfogande. Muskelaktiviteten stimulerar frisättningen av endorfiner, vilket ger en avslappnande effekt och dämpar aktiveringen av det sympatiska nervsystemet. I de aktiva musklerna vidgas blodkärlen, vilket sänker blodtrycket. De förändringar som sker i kroppen vid en stressreaktion kan kanske inte utnyttjas i direkt anslutning till orsaken till reaktionen, men det spelar inte så stor roll; det viktiga är att de utnyttjas och de kan utnyttjas genom fysisk aktivitet. 13

16 Källförteckning Andersson, G., Forsberg, A., & Malmgren, S. (1999). Konditionstest på cykel. Farsta: SISU. Börjesson M., Mannheimer C., & Karlsson J. (1998). Fysisk aktivitet ger bättre hälsa. Sv Idrottsmedicin, 17, Carter, J., Banister, E., & Blaber, A. (2003). Effect of endurance exercise on autonomic control of heart rate. Sports med, 33, Cheng, Y., Lauer, M., Earnest, C., m fl (2003). Heart rate recovery following maximal exercise testing as a predictor of cardiovascular disease and all-cause mortality in men with diabetes. Diabetes Care, 26, Cole, C., Blackstone, E., Pashkow, F., m fl (1999). Heart rate recovery immediately efter exercise as a predictor of mortality. New England J of Med, 341, Cole, C., Foody, J., Blackstone, E., & Lauer, M. (2000). Heart rate recovery after submaximal exercise testing as a predictor of mortality in a cardiovascular healthy cohort. Annals of Internal Medicine, 132, Ekman, R., & Arnetz, B. (2002). Stress: molekylerna, individen, organisationen, samhället. Stockholm: Liber. Giabazzi, N., (2004). Heart rate recovery after exercise is not demonstrated as a predictor of mortality: maybe after treadmill-exercise. J of the Am College of Cardiology, 43, 925. Gibbons, R., (2002) Abnormal heart-rate recovery after exercise. The Lancet, 359, Goldsmith, R. L., Bloomfield, D. M., & Rosenwinkel, E. T. (2000). Exercise and autonomic function. Coronary Artery Disease, 11, Imai, K., Sato, H., Hori, M., m fl (1994). Vagally mediated heart rate recovery after exercise is accelerated in athletes but blunted in patients with chronic heart failure. J Am Coll Cardiol, 24, Kjellman, B. (2005). Indikationer finns för att fysisk aktivitet har terapeutisk effekt vid depression. Läkartidningen, 5, Kunsoo, S., Haruyuki, M Shohei, O., m fl (1997). Autonomic differences between athletes and nonathletes: spectral analysis approach. Medicine & Science in Sports & Exercise, 29, Laederach-Hofmann, K., Mussgay, L., & Ruddel, H. (2000). Autonomic cardiovascular regulation in obesity. J Endocrinol, 164, Laederach-Hofmann, K., Mussgay, L., Winter, H., Klinkenberg, N., & Ruddel, H. (1999) Early autonomic dysfunction in patients with diabetes mellitus assessed by spectral analysis of heart rate and blood pressure variability. Clin Physiol, 19, Larsson, G. & Setterlind, S., (1994). Om konsten att hantera sitt liv. Stockholm: Vårdförbundet, SHSTF. 14

17 Lind, L., Andrén, B. (2002). Heart rate recovery after exercise is related to the insulin resistance syndrome and heart rate variability in elderly men. American Heart Journal, 144, Ljung, T., & Friberg, P. (2004). Stressreaktionernas biologi. Läkartidningen, 12, Lännergren, J., Ulfendahl, M., Lundeberg, T., & Westerblad, H. (1998). Fysiologi. Lund: Studentlitteratur. McEwen, B. S. (1998). Protective and damaging effects of stress mediators. N England J Med, 338, Messinger-Rapport, B., Poither Snader, C., Blackstone, E., m fl (2003). Value of exercise capacity and heart rate tecovery in older people. Journal of American Geriatrics Society, 51, Morshedi-Mebodi, A., Larson, M., Levy, D., m fl (2002) Heart rate recovery after treadmill exercise testing and risk of cardiovascular disease events (The Framingham Heart Study). The American Journal of Cardiology, 90, Nishime, E., Cole, C., Blackstone, E., m fl (2000). Heart rate recovery and treadmill exercise score as predictors of mortality in patients reffered for exericise ECG. Journal of American Medical Association, 284, Samuelsson, A., Stener-Victorin, E., Ljung, T., (2005). Influence of stress on autonomic regulation - relation between psychometric questionnaires and heart rate recovery. (Insänd för publicering 2005). Setterlind, S., & Larsson, G. (1995). The stress profile: a psychosocial approach to measuring stress. Stress Medicine, 11, Shishehbor, M., Hoogwerf, B., & Lauer, M. (2004). Association of triglyceride-to-hdl cholesterol ratio with heart rate recovery. Diabetes Care, 27, Statens folkhälsoinstitut 2004:15. Den höga sjukfrånvaron Sanning och konsekvens. Vivekananthan, D., Blackstone, E., Claire E. Pothier, C., & Lauer, M., (2003) Heart rate recovery after exercise is apredictor of mortality, independent of the angiographic severity of coronary disease. Journal of the American College of Cardiology, 42, Welk, G., & Blair, S. Physical activity protects against the health risks of obesity. The President s Council on Physical Fitness and Sports Research Digest. Serie 3, nr 12, dec Währborg, P. (2002). Stress och den nya ohälsan. Stockholm: Natur och Kultur. Åkerstedt, T., & Thorell, T. Biologiska stressmarkörer, Konsensusmöte 12-13/ Institutet för psykosocial medicin (IPM). Stressforskningsrapporter Nr 303. Åstrand, P.-O. (1980). Ergometri konditionsprov. Varberg: Monark-Crescent AB. Åstrand, P.-O., & Rodahl, K. (1986). Textbook of work physiology: physiological bases of exercise. 3rd ed. New York: McGraw Hill. 15

18 Bilaga 1 16

19 Bilaga 2 Information angående cykelergometertest, till dig som deltar i studien SIBIRIEN på ISM Testet inleds med ett par frågor om din träningsstatus. Därefter kommer du att få genomföra ett submaximalt test, vilket innebär att du arbetar på en nivå som ligger under din maximala fysiska arbetskapacitet. Belastningen väljs med hänsyn till kön, ålder, vikt och ditt träningstillstånd. Sammanlagt kommer du att cykla i ca 8-12 minuter. Efteråt beräknas din fysiska arbetskapacitet, d v s din kondition. Dessutom syftar testet till att mäta hur snabbt hjärtat återhämtar sig efter fysisk aktivitet. Hela sessionen beräknas ta ca 30 min. Innan du utför cykelergometertestet är det mycket viktigt att du beaktar följande anvisningar; Testet ska utföras på fastande mage. Undvik att röka eller snusa inom den närmsta timman före testet. Undvik kraftig fysisk aktivitet (hård träning) dagen och timmarna före testet. Du bör känna dig helt frisk. Har du feber är förkyld eller har någon annan infektion i kroppen bör du avstå från att utföra testet samt meddela oss detta snarast. Använd lättast tänkbara klädsel eftersom du kommer att bli varm när du cyklar i ca 8-12 minuter. Om anvisningarna inte följs kan testet påverkas i negativ riktning och ditt testvärde bli missvisande. Du är välkommen den. klockan. Du bör vara ombytt och klar att utföra testet på utsatt tid. Det finns möjlighet att byta om samt duscha på ISM. Efter testet erbjuder ISM kaffe/te/choklad, övrig matsäck får gärna medtagas. Om du inte kan komma på angiven tid hör av dig snarast! Har du frågor eller funderingar är du givetvis välkommen att höra av dig. Kontaktperson; Gudrun Swan Tel.: