Svensk Botanisk Tidskrift 103(6): (2009) Kom på konferens! (se sidan. Följ med till Bornholm! Se sidan

Transkript

1 Svensk Botanisk Tidskrift 103(6): ISSN X, Uppsala 2009 INNEHÅLL 273 Ordföranden har ordet: Det lider mot jul 274 Olsson, G: Leka med växter (Playing with plants) 279 Ryde, U: Krypbjörnbär i Halland (Rubus sect. Corylifolii in the province of Halland, SW Sweden) 301 Burén, T: Allanders björnbär ett nygammalt krypbjörnbär (Rubus allanderi a recently validated name for a Swedish bramble) 307 Oredsson, A: Nyttiga björnbär (Useful blackberries) 308 Lyhagen, R: Saltelm en ny kulturväxt i Sverige (Tall wheatgrass a new cultivated crop in Sweden) 311 Grundström, S: Klådris i Indalsälvens delta (Myricaria germanica in the delta of the Indalsälven, central Sweden) 317 Andersson, U-B: Jordstjärnor i Sverige 4. Fransig jordstjärna, säckjordstjärna, mörk jordstjärna, rödbrun jordstjärna och kragjordstjärna (Swedish earthstars (Geastraceae) 4) 322 Lindeman, G: Rosmos 323 Johansson, K-A: Resan till Rumänien 330 Debatt: Artrika betes- och slåttermarker ger mat med mervärde! 331 Botanisk litteratur: Margaretas nya böcker 332 Styrelsen informerar: Nationalpark eller kalkbrott 333 Föreningsnytt: Föreningskonferens 6 7 mars Kallelse till SBF:s årsmöte 6 mars Vem ska få Guldluppen 2010? 334 Resa till Bornholm 335 Innehåll volym 103 Kom på konferens! Se sidan 333 Följ med till Bornholm! Se sidan 334 Framsidan: Den sällsynta säckjordstjärnan Geastrum saccatum kan ses på kalkrika och sandiga betesmarker (se sidan 317). Foto: Thomas Gunnarsson. Svensk Botanisk Tidskrift 103(6): (2009) Volym 103 Häfte , 322 Botaniska lekar och liknelser Grafiska Punkten, Växjö 2009

2 Svenska Botaniska Föreningen Kansli Svenska Botaniska Föreningen, c/o Zoologisk utvecklingsbiologi, Uppsala universitet, Norbyvägen 18 A, Uppsala. Intendent Barbro Beck-Friis Telefon: , Fax: E-post: Webbplats Medlemskap 2010 (inkl. tidskriften) 295 kr inom Sverige (under 25 år 100 kr), 435 kr inom Norden och övriga Europa, och 535 kr i resten av världen. Familjemedlemskap utan tidskrift 50 kr. Styrelse Ordförande Margareta Edqvist Syrengatan 19, Nässjö Tel: E-post: margareta.edqvist@telia.com Vice ordförande Göran Mattiasson Torkel Höges gränd 15, Lund Tel: E-post: goran.mattiasson@telia.com Sekreterare Gunnar Björndahl Rudsvägen 3 D, Karlstad Tel: Kassör Lars-Åke Pettersson Irisdalsgatan 26, Visby Tel: Övriga ledamöter Leif Andersson, Töreboda Ulla-Britt Andersson, Färjestaden Evastina Blomgren, Kungshamn Stefan Grundström, Härnösand Anders Jacobson, Vellinge Olof Janson, Götene Per Milberg, Rimforsa Kjell-Arne Olsson, Åhus Svensk Botanisk Tidskrift Svensk Botanisk Tidskrift publicerar originalarbeten och översiktsartiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare artiklar av nationellt och nordiskt intresse. Tidskriften utkommer fem gånger om året och omfattar totalt cirka 350 sidor. Ägare Svenska Botaniska Föreningen. Svensk Botanisk Tidskrift respektive artikelförfattare och fotograf har upphovsrätterna. Publicerade fotografier kan komma att återanvändas i tidskriften eller på webbplatsen. Ansvarig utgivare Ordföranden i Svenska Botaniska Föreningen, Margareta Edqvist, se Svenska Botaniska Föreningen. Redaktör Bengt Carlsson, c/o Zoologisk utvecklingsbiologi, Uppsala universitet, Norbyvägen 18 A, Uppsala. Tel: , Fax: E-post: bengt.carlsson@sbf.c.se Instruktioner till författare finns på föreningens webbplats och på bakpärmens insida i första numret av varje årgång. Kan även fås från redaktören. Priser Prenumeration på tidskriften ingår för privatpersoner i medlemsavgiften. Prenumerationspris för institutioner och företag är detsamma som medlemsavgiften för privatpersoner. Se vidare under medlemskap. Enstaka häften 50 kr, häften äldre än 2 år 10 kr. Vid köp av fler än 25 häften är priset 25 kr styck. Generalregister för : 100 kr. Äldre register: 30 kr styck. Porto tillkommer. Beställningar av prenumerationer och tidskrifter görs från föreningskansliet. Svenska Botaniska Föreningen PlusGiro Tryck och distribution Grafiska Punkten, Växjö. MILJÖMÄRKT Trycksak Föreningar anslutna till Svenska Botaniska Föreningen Adress samt en kontaktperson för varje förening. Föreningen Blekinges flora Bengt Nilsson, Trestenavägen 5 A, Sölvesborg. Tel: Hallands Botaniska Förening Bruno Toftgård, Prosten Bergs väg 7, Halmstad. Tel: E-post: bruno. toftgard@spray.se Föreningen Smålands flora Tomas Burén, Adelgatan 11 C, Kalmar. Tel: E-post: tomas.buren@ netatonce.net Vetlanda botaniska sällskap Tommy Merkert, Norhagen Lemnhult 2, Korsberga. Tel: E-post: tommy.merkert@gmail.com Botaniska sällskapet i Jönköping Martin Sjödahl, Ladugårdsg. 3, Jönköping. Tel: E-post: lottamartin@telia.com Ölands Botaniska Förening Ulla-Britt Andersson, Kummelvägen 12, Färjestaden. Tel: Hemsida: Gotlands Botaniska Förening Jörgen Petersson, Humlegårdsvägen 18, Visby. Tel: Hemsida: Östergötlands naturalhistoriska förenings botanikgrupp Bo Antberg, Hoffstedtsgatan 12, Linköping. Tel: Västergötlands botaniska förening Anders Bohlin, Halltorpsgatan 14, Trollhättan. Tel: E-post: anders. bohlin@telia.com Botaniska Föreningen i Göteborg Erik Ljungstrand, c/o Botaniska inst., Box 461, Göteborg. E-post: botaniska. foreningen@dpes.gu.se Föreningen Bohusläns flora Evastina Blomgren, Dalgatan 7 9, Kungshamn. Tel: E-post: evastina. blomgren@gmail.com Uddevalla botaniska förening Göran Johansson, Röane 119, Uddevalla. Tel: Dalslands botaniska förening Torsten Örtenblad, Eriksbyn, Pl 6686, Mellerud. Tel: Örebro läns botaniska sällskap Per Erik Persson, Gamla Viker 217, Gyttorp. Tel: E-post: pererikpersson@spray.se Värmlands Botaniska Förening Owe Nilsson, Utterbäcksvägen 10, Karlskoga. Tel: E-post: owe. kga@telia.com Botaniska Föreningen i Västmanlands län Christina Flint Celsing, Bågevägen 12, Västerås Tel: Hemsida: Botaniska sällskapet i Stockholm Ida Trift, Nybrog. 66 A, Stockholm. Tel: E-post: ida@trift.se Upplands Botaniska Förening Alexandra Holmgren, Kungsängsg. 53 A, Uppsala. Tel: E-post: upplands.botaniska.forening@ gmail.com Dalarnas botaniska sällskap Staffan Jansson, S. Kyrkog. 4, Säter. Tel: E-post: staffan.jansson@snf.se Gävleborgs Botaniska Sällskap Barbro Risberg, Hagmarksg. 44, Hofors. E-post: barbro.risberg@edu.hofors.se Medelpads Botaniska Förening Olof Svensson, Kaprifolvägen 8, Söråker. Tel: E-post: olof. l.svensson@telia.com Jämtlands Botaniska Sällskap Bengt Petterson, Trollsåsen 2920, Nälden. Tel: E-post: varglav@telia.com Västerbottens läns Botaniska Förening Åsa Granberg, Hjältevägen 26, Umeå. Tel: E-post: asa. granberg@gmail.com Föreningen Pite lappmarks flora Charlotte Nordgren, Plåtslagaregatan 21, Arjeplog. Tel: E-post: thure.jo@telia.com Föreningen Norrbottens flora Kerstin Haraldson, Fågelsångsvägen 21, Kalix. Tel: E-post: kerstin.hson@tele2.se

3 ORDFÖRANDEN HAR ORDET Det lider mot jul Det finns många sätt att fylla sin fritid. Själv läser jag gärna deckare. Finns det något annat som kan få en att koppla av så? Det skulle i så fall vara att strosa runt på en vacker blomsteräng en härlig sommarmorgon eller ta en långpromenad med hunden i skogen en vacker höstdag. Ända sen jag var liten har jag också varit intresserad av och funnit avkoppling i slöjd och hantverk, speciellt saker man kan använda i sin vardag. Förr slöjdade jag gärna. Idag räcker inte tiden riktigt till, men endera dagen ska jag faktiskt prova på luffarslöjd. För några veckor sedan fick jag tidningen Hemslöjden, en vacker tidskrift i klass med vår egen. Under rubriken Nytt läste jag att intresset för knyppling har ökat. Förra året anordnades 347 sammankomster i landet, med totalt engagerade knypplare, alltså ungefär som antalet medlemmar i vår egen förening. Är det kanske dags att mobilisera? Starta nya studiecirklar och få fler att bli intresserade av att lära sig mer om vår växtvärld. Styrelsen har inlett ett samarbetsprojekt med de baltiska länderna. För några veckor sedan besökte jag Riga och träffade naturintresserade från Estland, Lettland och Litauen. Letterna har en botanisk förening, Latvijas Botāniķu Biedrība, med cirka 60 medlemmar. De var intresserade av att försöka starta ett projekt liknande Floraväktarna. Vi kommer framöver att stödja dem i deras arbete med att få igång verksamheten även på andra sidan Östersjön. Jag fick ett litet häfte av letterna: Botanical guidebook to southeast Latvia (se bild till höger). Läste det häromdagen och fick omedelbart en stark längtan att besöka en vacker plats längs floden Daugava som beskrivs i häftet. Kanske detta vore något också för oss i Sverige? Att i text och bild presentera några av alla våra fina botaniska smultronställen i SBT. Vem blir först? Med det här häftet av SBT följder ett inbetalningskort för medlemsavgiften Avgiften är oförändrad, 295 kr. Det är en bra idé att även låta en eller flera familjemedlemmar vara med i föreningen. Det berättigar dem att följa med på alla våra kurser och resor. Ett familjemedlemskap kostar bara 50 kr. Och varför inte ge bort ett medlemskap i SBF som julklapp! God jul och Gott nytt år! margareta.edqvist@telia.com MARGARETA EDQVIST SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 273

4 Leka med växter OLSSON I femtio år har Gösta Olsson samlat på växtlekar. Här är några av dem. Text och foto: GÖSTA OLSSON När jag var liten pojke på 1940-talet var naturen den självklara lekplatsen. Glasbrukssamhället Surte vid Göta älv norr om Göteborg var en smältdegel av människor som kommit hit från olika håll alltsedan 1860-talet. Det var en stimulerande miljö att växa upp i. Barnen lärde olika lekar av varandra, också lekar med växter. När jag senare utbildat mig till biologilärare märkte jag att växtlekar var ett fint sätt att lära mina elever botanik och artkunskap: I violblomman sitter en liten gubbe; viker man ihop ett aspblad och biter i det blir det fina mönster; och namnet kämpe glömmer man aldrig sedan man dragit fingerkrok med den. Numera är de flesta av dessa lekar kulturhistoria. Denna uppsats är ett bidrag till att hålla lekarna levande. Samlat lekar under lång tid I slutet av 1960-talet började jag som ung biologilärare skriva ner de lekar jag själv kände till och som levt vidare från generation till generation av skolbarn. Omkring 1970 fick jag ett stipendium från Längmanska kulturfonden och kunde resa runt i Sverige för att intervjua äldre personer. Detta var tidsödande. Jag kontaktade istället skolklasser i olika delar av landet och bad eleverna skriva uppsatser om växtlekar efter att de frågat sina äldre släktingar. Genom åren har jag samlat knappt 150 växtlekar (se förteckning på sidan 276). Enbart maskrosen erbjuder ett tiotal. Hör av dig till mig om du känner till en växtlek som inte verkar vara noterad i förteckningen! Det finns en norsk bibel i ämnet: Planter og tradisjon skriven av Ove Arbo Høeg. Han har även skrivit boken Barkebåt och kongleku Enbart för maskrosen finns ett tiotal lekar noterade. Här har Oskar fått ett halsband som Harriet gjort genom att sätta ihop ringar av maskrosstjälkar. tillsammans med Helga Hjort. Dessa böcker innehåller de flesta växtlekar jag tidigare stött på och ytterligare exempel. År 1985 skrev jag själv tillsammans med den utmärkta tecknaren Gullan Gregoriusson en bok kallad Lek med växter, där Gullan kompletterade med sina egna erfarenheter. Nu är det dags att med den moderna digitala fototeknikens hjälp och en DVD-skiva med ett tiotal små filmer i ämnet gjorda för TV4 Jämtland för några år sedan få till en ny bok. Förhoppningsvis kan den tryckas om något år. Några exempel ur den kommande barnboken presenteras på följande två sidor. ABSTRACT Olsson, G Leka med växter. [Playing with plants.] Svensk Bot. Tidskr. 103: Uppsala. ISSN X. A few examples from the author s list of c. 150 children s plays with plants are presented. Gösta Olsson har jobbat som biologilärare i 38 år. Han har även arbetat för Naturvårdsverket och SLU på 1970-talet. Adress: Frösövägen 42, Frösön E-post: gosta.olsson@ home.se 274 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

5 VÄXTLEKAR I alla violer sitter en liten gubbe Skogsviolen blommar på senvåren eller försommaren. Det sitter en liten gubbe bland de blå kronbladen. Plockar man bort kronbladen och dessutom försiktigt nyper av sporren på kronbladen nedtill kommer han fram. Benen hade han instoppade i sporren. Det finns flera sorters violer. Gubben på bilden till höger fanns i en odlad viol som kallas pensé. Gris av näckrosblomma Av en överblommad näckrosblomma kan du göra en rolig gris. Lovisa har satt på ben och ögon, men öronen är den gula näckrosens foderblad. En leksak vid vägkanten Groblad växer i vägkanter och tål tramp. Indianerna kallade växten den vite mannens fotspår eftersom den kom till Amerika med invandrare från Europa. Man kan få reda på hur många barn man får genom att med nageln slita av skaftet så att kärlsträngarna blir synliga. Räkna antalet strängar. Så många barn får du när du blir stor. Till höger en docka med ögon, mun och bälte av gräs. Armar av strå. Roten blir dockans hår! SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 275

6 OLSSON Gräshatt av kruståtel Vi gjorde en hatt av gräs till Harriet. Den blev kanske inte så fin den här gången. Hatten till höger blev bättre. Den gjorde vi av ett högvuxet gräs som är vanligt på hyggen. Kruståtel heter det gräset. Med tre bilder nedan försöker vi beskriva hur man gör en hatt. För enkelhetens skull med bara några få strån. Gör så här: Lägg det lodräta strået över det vågräta. Fäst strået som den röda pilen visar. På mittbilden syns hur det blir. Fortsätt att knyta ihop gräs i en lång rad. Forma till en ring, bind ihop den. Bind också ihop gräsen upptill så är hatten färdig. Rödkämpar leken som är 500 år Rödkämpar heter en växt som barn antagligen lekt med i många hundra år. Här kan du se ett par exempel på lekar som du kan göra med rödeller svartkämpar. De liknar groblad, men har smalare blad. Växten har fått sitt namn eftersom barn fäktades med de sega stjälkarna. Man plockade fem var. Sedan fäktades man som på bilden. Den som fick de fem axen avslagna först förlorade. Man kan även dra fingerkrok med kämparna som på bilden till höger 276 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

7 VÄXTLEKAR Tabell 1. Exempel på lekar med växter. Listan gör inte anspråk på att vara fullständig. Allt är möjligt med fantasins hjälp. Det finns säkert många fler lekar, okända eller glömda. Sådana är barnlekarnas villkor. Asp Populus tremula... 1 Man vek bladen som en servett och bet i bladet. Märkena efter tänderna bildade mönster. 2 Smällde med bladen. 3 Satte ihop blad till girlanger och kransar. Björk Betula... 4 Fjällen av honblomman liknar en falk hos vårtbjörk. 5 Saven drack man. 6 Båtar av näver. 7 Segel på båtar. 8 Skopa att dricka ur av näver. 9 Rita på. 10 Blåste i näver som gav ljud. 11 Strut eller korg att plocka bär i. 12 Tänder till troll gjorda av tickor. Björnmossor Polytrichum Göra små borstar. 14 Sporkapslarna liknade små rökpipor. Ibland åt man sporkapseln. Blåbär Vaccinium myrtillus Plockades på strå. Blåklocka Campanula rotundifolia Vrängdes fram och tillbaka. 17 Smälla med. 18 Glas vid matlek. 19 Mössa på docka. 20 Skjuta iväg dem med munnen. 21 Fingerborg. Blåsippa Hepatica nobilis Lägga en blomma på en myrstack. Blomman blir rödprickig. 23 Göra en blommande kotte. Även andra blommor användes. Daggkåpor Alchemilla Göra pilbåge. 25 Fat när man lekte att växter var mat. 26 Ihopvikt blad blev ett paraply. Ek Quercus robur Bladen sattes ihop till girlanger och kransar. Ekorrbär Maianthemum bifolium Sattes mellan fingrarna och blåstes i. Gav oljud. En Juniperus communis Pilbåge eller armborst. Fingerborgsblomma Digitalis purpurea Smällde man med. Fräken Equisetum Plockades isär i småbitar. 32 Ska gå att blåsa i och ge ljud. Gran Picea abies Grankottar med ben av pinnar blev kor och hästar. 34 Gran med täta grenar kunde användas som rutschkana. Groblad Plantago major Kärlsträngarna användes att spå med. 36 Dockor. 37 Blommor kunde användas att dra fingerkrok med. Se kämpar! Gräs Poaceae Sätta blad mellan tummarna och blåsa. 39 Låna hästar. 40 Varifrån kommer den jag ska gifta mig med. 41 Fäkta med grässtrå. 42 Göra spegel av gräsögla och saliv. 43 Göra dockor. 44 Fläta. 45 Kasta spjut. 46 Blåsa såpbubblor med bit av torkat grässtrå. 47 Försöka få till en stor ring av fem grässtrån. 48 Dra lott med olika långa strån. 49 Tupp, höna, kyckling. 50 Torkade tjocka gräs kunde vara sugrör. 51 Gräshatt. 52 Plocka bär och trä på strå. Gullviva Primula veris Man sög på blomman eller åt den. Smakade sött. Gulsporre Linaria vulgaris Gapar med munnen när man trycker på blomman. Se lejongap! Gulvial Lathyrus pratensis Har blommor som liknar fåglar. Gökärt Lathyrus linifolius Åt man. Harsyra Oxalis acetosella Smakar surt. Hassel Corylus avellana Man smällde med bladen. Hästkastanj Aesculus hippocastanum Bladen rensades. Rensa fisk. 60 En halva taggigt fruktskal blev en igelkott. 61 Göra en spindel av frukt med instuckna pinnar och tråd som virades runt. 62 Göra dockor av frukterna Kattfot Antennaria dioica Klistrades upp på tavlor som dekorationer. 64 Man gjorde små kransar. Klöver Trifolium Hittar man en fyrklöver betyder det lycka och man får önska vad man vill. Korn Hordeum vulgare Axen användes som små kastpilar. 67 Stoppade man ett ax innanför skjortan vandrade det runt av sig själv. Kruståtel Deschampsia flexuosa Bra gräs att göra gräshatt och dockor av. Se gräs! Kråkbär Empetrum nigrum Göra halsband av. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 277

8 Tabell 1, fortsättning. OLSSON Kvanne Angelica archangelica Användes som blåsinstrument på samma sätt som rabarberblommans stjälk och stjälken av överblommad hundkäx. Kålrot Brassica napus ssp. rapifera Holkades ur och försågs med mun, näsa och ögon. Kämpar Plantago Man fäktade med dem. 73 Drog fingerkrok med blomskaften. Lejongap Antirrhinum majus Gapar med munnen när man trycker på blomman. Liljekonvalje Convallaria majalis Smällde man med. 76 Man höll bladet mellan tummarna och blåste. Förskräckligt oljud. Lummer Lycopodium Sporerna, nikt, samlades upp och man skrämdes genom att tända på framför ett fönster när det var mörkt ute. 78 Doppar man ett finger i pulver av nikt och doppar fingret i vatten förblir det torrt. Lönn Acer platanoides Man smällde med bladen. 80 Frukterna sattes på näsan. 81 Bladen användes som dockkläder. Maskrosor Taraxacum Halsband. 83 Sprätta iväg knoppar. 84 Göra en visselpipa. 85 Sätta en stjälk i vatten som krullar sig. 86 Få en maskros att bocka. 87 Leka mat. 88 Spå. Mjölke Epilobium angustifolium Användes ibland i spålek: Älskar, älskar inte. Näckrosor Nuphar / Nymphaea Stjälk och blomma kan göras till halsband. 91 Frukterna blir till grisar. Ormbunkar Filicopsida En del ormbunkar, till exempel strutbräken, kan bli till indianfjädrar. Ormrot Bistorta vivipara Groddknopparna ätliga. Smakar nötter. Pil Salix Användes för att göra pilbågar och pilar. Pors Myrica gale Man gned händerna med blommorna. Luktar gott. Prästkrage Leucanthemum vulgare Spålekar av olika slag. 97 Dekorationer på sandtårtor. Baldersbrå och kamomill används på samma sätt. Rödklöver Trifolium pratense Används att göra kransar. 99 Fyrklöver ger lycka. Se klöver! Rönn Sorbus aucuparia Visselpipa. 101 Skråla = visselpipa av ett stycke barkrör. 102 Vattenspruta. 103 Pistol. 104 Pil till pilbåge. 105 Slangbåge. 106 Utsirad käpp. 107 Halsband av bären. 108 Bären blev till dekorationer i sand. 109 Klyka att bära fiskar på. Skägglav Usnea Skägg, hår på dockor m.m. Smörblomma Ranunculus acris Sattes under hakan. Har du ätit mycket smör? Snöbär Symphoricarpos rivularis Smällde man genom att klämma mellan fingrarna. Stensöta Polypodium vulgare Man åt roten som smakar nästan som lakrits. Stormhattar Aconitum Blomman döljer två fåglar som drar en vagn. Syren Syringa Blommor med fem kronblad. Får man önska vad man vill. 116 Blommor går att sätta i varandra. 117 Bladen går att sätta ihop till girlanger. 118 Det går att skriva med en pinne på bladen. 119 Bladen går att smälla med. Sälg Salix caprea Visselpipa. Säv Schoenoplectus lacustris Små båtar. Tall Pinus sylvestris Kottar blev till får och grisar. Ben av små pinnar. Tickor Polyporales Troll med tänder av näver och hår av mossa eller skägglav. Torsklav Peltigera aphthosa Översidan grå när den är torr. Blir grön om den läggs i vatten. Vass Phragmites australis Båtar av olika slag. 126 Blåsrör. Veketåg, knapptåg Juncus effusus, 127 Bra att fläta med. 128 Utmärkt att göra båtar av. Även andra figurer. J. conglomeratus Den vita märgen = korvar. Violer Viola I blomman sitter en gubbe. Vitsippa Anemone nemorosa Den första blomman åt man. Åkervädd Knautia arvensis Stjälken är en gummisnodd som får blomman att snurra. 133 Bra att fläta med. Ängsvädd Succisa pratensis Även ängsväddens stjälk är en gummisnodd som får blomman att snurra Ärt Pisum sativum Skidan kan bli till en liten kanot med hjälp av små pinnar. 278 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

9 Krypbjörnbär i Halland Genom mycket noggranna inventeringar och en hel del detektivarbete har Ulf Ryde lyckats få en i det närmaste heltäckande bild av Hallands alla krypbjörnbär. Han ger goda argument för att så kallade lokalarter bör jämställas med de mer vittspridda arterna. Text och bild: ULF RYDE Björnbär är en välkänd bärbuske, åtminstone för dem som bor i södra Sverige. Gemene man skiljer inte mellan olika sorters björnbär, men de flesta botanister känner till att det finns några tiotals ganska svårskilda arter i landet. En av dessa, krypbjörnbär (Rubus, sektionen Corylifolii), som ofta behandlas som en kollektivart, kan i sin tur delas in i ungefär lika många arter. Krypbjörnbären anses ha uppstått ur korsningar mellan övriga (äkta) björnbär (Rubus, sektionen Rubus) och blåhallon (R. caesius) och variationen har bevarats genom att frö bildas utan att äggcellen behöver befruktas (apomixi; Gustafsson 1943). De första svenska krypbjörnbären namngavs av J. P. Arrhenius 1839 och därefter beskrevs i snabb takt ett stort antal former. Till slut fick krypbjörnbär namn om sig att vara en omöjlig grupp och på 1960-talet dog intresset ut. År 1981 publicerade Heinrich Weber en monografi om krypbjörnbär i Nordeuropa där han bringade reda i kaoset genom att kräva att en art måste ha en utbredning på över 50 km mellan de yttersta lokalerna. Sedan dess har intresset stadigt ökat, först i Danmark och på senare år även i Sverige. Fortfarande är det dock mest ett fåtal entusiaster som bryr sig om krypbjörnbären. Detta beror nog på att det ännu saknas en tryckt, lätttillgänglig och fullständig bestämningsnyckel för svenska krypbjörnbär (det är svårt att göra en allmängiltig sådan), men också på att det förekommer lokala former som inte finns med i bestämningsnycklar. Mitt intresse för krypbjörnbär väcktes av Hallands flora (Georgson m. fl. 1997), där det påstods att nio arter skulle finnas i trakten av vår sommarstuga, som ligger nära gränsen mellan Eftra och Steninge socknar. Det visade sig emellertid redan under första säsongen att det var mer komplicerat än så: flera av uppgifterna i Hallands flora var felaktiga, liksom många rapporter om sällsynta krypbjörnbär i Skåne (Anonym ) och åtskilliga kollekter i de offentliga herbarierna. Detta är naturligtvis olyckligt och jag bestämde mig därför för att med en pilotstudie i Halland undersöka om man verkligen inte kan bestämma krypbjörnbär, åtminstone genom systematiska studier i naturen. Framför allt ville jag undersöka hur stort problemet med lokala arter är. Valet av landskap var främst av praktisk natur, men det har senare visat sig lämpligt även i andra avseenden. Krypbjörnbär är relativt ovanliga i Halland, vilket gör en nästan heltäckande undersökning möjlig. Blåhallon är också sällsynt, vilket medför att hybrider med blåhallon är ovanliga. Vidare finns det två arter krypbjörnbär som har sin huvudutbredning i Halland, slät- och hallandsbjörnbär (Rubus eluxatus och R. hallandicus), och flera av Skånes och Bohusläns speciella arter når in i Halland. Därtill finns det flera lokala former i Halland. Därför finns de flesta taxonomiska problemen inom krypbjörnbären representerade i landskapet, vilket kan ge en första ledning om hur dessa kan lösas. Det främsta syftet med denna inventering är att ge en aktuell och korrekt bild av krypbjörnbärens utbredning i Halland. Till skillnad från de flesta andra inventeringar grundar sig alla rapporter på observationer i fält. Dessutom redogör jag för arternas variation i landskapet och beskriver utbredningen av alla lokala former. En sådan nästan komplett inventering gör det möjligt att diskutera andra aspekter, såsom artbegreppet och hur utbredningen har förändras över tiden, och den kan också ligga till grund SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 279

10 RYDE för en taxonomisk diskussion. Naturligtvis avspeglar denna artikel min egen syn på systematiken inom krypbjörnbären, en syn som är ganska kontroversiell. Metodik Jag har besökt alla lokaler som jag har kommit över genom projekt Hallands flora, Alf Oredssons systematiska björnbärsinventering på talet (1973, 1974), litteraturuppgifter (Ahlfvengren 1924, Georgson m.fl. 1997), herbariestudier samt uppgifter från lokala inventerare. Dessutom har jag systematiskt inventerat vägkanter i krypbjörnbärrika områden, speciellt i Söndrums, Steninge, Eftra, Onsala och Släps socknar med både bil och cykel. Alla förekomster av krypbjörnbär (bestånd separerade med mer än tio meter) har artbestämts och koordinatsatts med GPS. Totalt har över 850 lokaler registrerats. Från representativa och svårbestämda bestånd har belägg samlats (privat) och många lokaler har besökts upprepade gånger tills arttillhörigheten har klarlagts. Målet har alltså varit att få en tillfredsställande bestämning av alla krypbjörnbärsbestånd i Halland. Fältinventeringen har bedrivits i juni augusti åren , med ungefär tio stycken 4 7 timmars exkursioner varje år. De första åren kontrollbestämde Anfred Pedersen mina belägg, men efter hans död 2004 står jag själv för alla bestämningar. Jag har dock diskuterat taxonomin åtskilligt med Alf Oredsson, Tomas Burén, Erik Ljungstrand och Göran Wendt. I ett försök att förbättra säkerheten i bestämningen av pressat material har jag provat att systematiskt notera över hundra karaktärer för alla arter och sedan databehandlat detta material för att få fram listor på de bästa särskiljande karaktärerna (Ryde 2005). Tyvärr är det ändå svårt att säkert bestämma herbariematerial, i synnerhet om det är ofullständigt eller kommer från extrema former. Detta beror på den stora variationen inom arterna, även inom samma bestånd, på att många särskiljande karaktärer är kvantitativa med överlappande omfång, och att många karaktärer är svåra att beskriva i ord eller att de försvinner vid pressning. Ett rikare bildmaterial på alla här diskuterade former finns på min hemsida om krypbjörnbär (Ryde 2005). I de fall publicerade lokaler bryter mot det utbredningsmönster jag funnit i min inventering har jag tittat närmare på belägg i de offentliga herbarierna (se Appendix). Dessa kvalitativa studier har kompletterats med kromosomtalsbestämning av 90 prover från Halland med flödescytometri (Dolezel 1997), en metod som innebär att man inte direkt räknar kromosomerna utan i stället mäter mängden DNA relativt en intern referens. Mätningarna utfördes av firman Plant Cytometry Services ( Jag har studerat material från minst två lokaler av alla arter, lokalarter och avvikande former i Halland. Nedan anges endast avvikande kromosomtal de flesta krypbjörnbär är tetraploider (2n = 28). För att reda ut släktskapet mellan hassel-, viken- och steningebjörnbär har jag också låtit utföra en analys med RAPD (random amplified polymorphic DNA; Graham & McNicol 1995) på 12 kollekter från Halland och Skåne (utförd på SLU vid Balsgård). Detta är en genetisk metod som producerar en karaktäristisk profil av band från dominant nedärvda DNA-fragment. Likheter i profilerna mellan olika former avspeglar deras släktskap. Arter Här presenteras arterna och deras utbredning i Halland, vedertagna arter först och därefter lokalarter och oklara former. Arter med vetenskapliga namn inom citationstecken är inte giltigt beskrivna. Hallandsbjörnbär R. hallandicus Detta är en karaktäristisk art med mycket tättaggig stam, mörkgröna, grovsågade blad och stora vita blommor i glesa blomställningar (figur 1). Den beskrevs av Leopold Neuman 1888 från Söndrum och det är fortfarande där den har sin huvudutbredning med över 60 lokaler. Framför allt täcker den tusentals kvadratmeter i skogarna kring Nyrebäckens stränder. Arten har även många lokaler i Harplinge, Steninge och Eftra. 280 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

11 KRYPBJÖRNBÄR Figur 1. Hallandsbjörnbär R. hallandicus. Notera de stora vita blommorna i en gles blomställning, den tättaggiga stammen och de långa, smala spetsarna på småbladen. Den röda triangeln på kartan avser hybriden med hallon. R. hallandicus was the most common species in the investigation. It has large white flowers in a short inflorescence. Efter ett uppehåll kring Falkenberg och Varberg dyker den åter upp på fyra lokaler vardera i Fjärås och Onsala. Den har dessutom en lokalgrupp vid Karsefors kraftverk i Laholm. Totalt har jag observerat den på nästan 150 lokaler vilket gör den till den vanligaste arten i undersökningen. Den tycks trivas bäst i glesa skogar och verkar missgynnas av bete. Den är rödlistad i kategorin sårbar. Hallandsbjörnbär är vanligtvis en enhetlig och lättidentifierad art och jag har inte noterat någon anmärkningsvärd variation i Halland. Utanför landskapet är den känd från en handfull lokaler i Skåne (Tyler m.fl. 2007) och kanske även från Bohuslän. Dessutom finns den i Nordtyskland (Weber 1981, Pedersen & Schou 1989, Henker & Kiesewetter 2009). Slätbjörnbär R. eluxatus Även denna art är lätt att känna igen på sina undertill nästan kala, 3 4-delade blad med en gul nyans och en karaktäristisk form på uddbladet (bredast kring eller ovan mitten), samt stora rosa blommor (figur 2). Den växer också ofta i skugga. Arten beskrevs av Neuman 1888 i samma artikel som hallandsbjörnbär från fem lokaler i Harplinge, Steninge och Eftra, och finns fortfarande kvar i dessa socknar. Den saknas kring Falkenberg, men är den vanligaste arten i Varbergstrakten med sina nordligaste lokaler i Värö socken. Den finns dessutom på ruderatmark i Halmstad. Totalt har jag noterat den på drygt 90 lokaler. Utanför Halland finns den numera bara på en lokal i Skåne (Kullaberg; Tyler m.fl. Figur 2. Slätbjörnbär R. eluxatus. Notera de stora rosa blommorna och den gulgröna färgen på högbladen, samt den speciella formen på uddbladet (bredast ovan mitten). De röda och blå punkterna på kartan avser hybrider med hallon och blåhallon, medan de bruna avser söndrumsbjörnbär. R. eluxatus has large pink flowers, yellowish leaves in the inflorescence, and characteristic obovate leaves. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 281

12 RYDE Figur 3. Söndrumsbjörnbär R. soendrum. Notera de vita blommorna, de breda stiplerna och de tredelade dubbelsågade bladen. R. soendrum is a characteristic local species that differs from R. eluxatus by white flowers, broad stipules, and distinctly threefoliolate, doubly serrate leaves. Figur 4. Lindblomsbjörnbär R. mortensenii. Notera de stora, nästan vita blommorna i en flocklik blomställning med raka taggar, de nästan runda uddbladen och de veka taggarna. R. mortensenii is characterised by large, almost white flowers in an umbel-like inflorescence with patent prickles, almost circular leaves, and weak prickles. 2007), men den är uppgiven även för Bohuslän (Marstrand; Weber 1981, Pedersen & Schou 1989). Den är rödlistad i kategorin starkt hotad. Slätbjörnbär varierar mer än de flesta andra arter, men är ändå alltid lätt att placera till art. I Eftra har den ofta rikligt med glandler i blomställningen och kring Varberg är den stundom taggigare än vanligt med utåtriktade taggar på uddsmåbladets skaft. Detta är nog bara tillfälliga variationer utan något systematiskt värde. Betydligt mer avvikande är en form som påträffats på fyra lokaler i Söndrum (varifrån slätbjörnbär inte är känt). Den är nästan vitblommig, har breda stipler (ca 4 mm, jämfört med huvudformens ca 0,5 mm breda stipler), tydligt dubbelsågade blad, och fårad årsstam (figur 3). Den bör nog betraktas som en lokalart, och jag kommer i fortsättningen att kalla den för söndrumsbjörnbär (R. soendrum ). Den har samma kromosomtal som huvudarten, 28, liksom övriga avvikande former (totalt åtta testade kollekter). Lindblomsbjörnbär R. mortensenii Detta är nog den mest missförstådda arten i Halland, och den blev ganska sent utredd (Pedersen & Martensen 1994). I fält är den lätt att känna igen på sina stora, svagt rosa, ofta dubbla blommor, de runda uddbladen med en blågrön ovansida och en påfallande vit undersida (figur 4). Även efter blomningen är de flocklika blomställningarna med utstående foderblad (nästan som gröna blommor) karaktäristiska. Lindblomsbjörnbär är den dominerande arten kring Falkenberg och förekommer även söderut till Harplinge, framför allt i Eftra och Steninge, totalt på nästan 110 lokaler, vilket gör den till den näst vanligaste arten tillsammans med hasselbjörnbär. Den går också längre in i landskapet än någon annan art. Arten är vittspridd i Skåne och Östsverige, men den är aldrig särskilt vanlig. Den har spridda lokaler i Danmark och ett fåtal lokaler i Nordtyskland (Pedersen & Martensen 1994). 282 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

13 KRYPBJÖRNBÄR Västkustbjörnbär R. norvegicus Västkustbjörnbär är en vacker och karaktäristisk art, med starkt rosa blommor, ofta bjärt röda stift, hjärtlika, ljusgröna uddblad och långskaftade mellanblad (figur 5). Det är en vanlig art i Bohuslän och södra Norge (Lye & Pedersen 1994), men i Halland finns bara ett tjog lokaler längst i norr (Onsala och Släp). Inga avvikande former har noterats i Halland. Den är rödlistad i kategorin missgynnad. Filtbjörnbär R. lagerbergii Detta är också en lätt igenkänd art med täta taggar, stora, glänsande, gräsgröna, hjärtlika blad och filthårig frukt (figur 6). I Sverige har den en lustig utbredning med över hundra lokaler på Bjärehalvön i Skåne (Tyler m.fl. 2007) och ett annat lokalcentrum omkring Göteborg, utan några lokaler däremellan. Den halländska förekomsterna ansluter till de senare, med drygt 20 lokaler i Släp och en lokal på en soptipp vid Kungsbacka. Den uppvisar ingen noterbar variation i Halland och är rödlistad i kategorin sårbar. Filtbjörnbär har till skillnad från de flesta andra arter 35 kromosomer. Spetsbjörnbär R. gothicus Spetsbjörnbär har små långspetsade mörkgröna blad med grön undersida och vågig kant, samt små blommor som är tydligt rosa endast i knopp (figur 7). Detta är troligen Sveriges vanligaste krypbjörnbär med rikliga förekomster på ostkusten, i Skåne och i Bohuslän (Martensen & Pedersen 1987). Underligt nog är den ovanlig i Halland, med knappt 40 lokaler i Onsala (inklusive en i grannsocknen Vallda) och en isolerad lokal i Snapparp. Den är ofta ovanligt bredbladig i Halland. Hasselbjörnbär R. wahlbergii Detta är en mångformig art som karaktäriseras av en grov stam, tjocka blad med tät filtbehåring på undersidan, grova klolika taggar i blomställningen och tydligt rosa kronblad (figur 8). Den finns längs hela kusten från Bohuslän till Uppland. I Halland har den spridda före- Figur 5. Västkustbjörnbär R. norvegicus. Notera de rosa blommorna med röda märken och de gulgröna, hjärtlika bladen med långa skaft på mellanbladen. Den blå triangeln på kartan avser hybriden med blåhallon. R. norvegicus has pink flowers with red styles and yellow-green cordate leaves with prominent petiolules. Figur 6. Filtbjörnbär. Filtbjörnbär R. lagerbergii. Notera de stora vita blommorna i glesa ställningar, de buckliga, gräsgröna, hjärtlika bladen och den tättaggiga stammen. R. lagerbergii has large white flowers in a short inflorescence, lively green, bullate and cordate leaves, and densely prickled stems. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 283

14 RYDE Figur 7. Spetsbjörnbär R. gothicus har en blomställning utan blad i toppen med treflikiga högblad samt små dubbelsågade, glänsande blad med vågig kant och lång spets. Den röda punkten avser hybriden med hallon. R. gothicus has a long leafless inflorescence with tripartite leaves, and small shiny leaves with a wavy edge and a long point. Figur 8. Hasselbjörnbär R. wahlbergii. Notera den bladlösa blomställningen med rosa blommor och böjda röda taggar, de grova taggarna på årsstammen, samt de vackert hjärtlika, nästan läderartade och enkelsågade uddbladen. R. wahlbergii has a leaf-less inflorescence with pink flowers, thick red prickles, and cordate, leathery leaves. komster utmed landskapets kuster, utom längst i söder, och lokala ansamlingar i Släp, Onsala, Eftra och Steninge. Totalt har den nästan 110 lokaler, vilket gör den till den näst vanligaste arten i Halland tillsammans med lindblomsbjörnbär. Den uppvisar ganska stor variation, även sedan viken- och steningebjörnbär har urskiljts. Den mest avvikande formen växer i ett vägdike vid Spannarp och har utdraget hjärtlika blad med lång spets. Tillsvidare får den dock anses falla inom hasselbjörnbärets stora variationsbredd. Pedersen urskilde kollekter från två lokaler som skageracksbjörnbär (R. nordicus; Weber 1998) på grund av deras inskurna blad eller grova bladsågning. Sådana blad kan man leta upp i de flesta bestånd och deras förekomst har knappast något taxonomiskt värde. Typiskt skageracksbjörnbär dyker upp först på Orust. Hasselbjörnbär ska ha 35 kromosomer och det har också alla former från Halland som jag testat haft (från 9 olika lokaler). Hårbjörnbär R. camptostachys Hårbjörnbär är lätt att identifiera på de rikt håriga ståndarknapparna och de karaktäristiskt formade bladen med hårig ovansida (figur 9). Den har en ganska vid utbredning i sydöstra Småland och Blekinge och den är den vanligaste arten i nordvästra Skåne. Konstigt nog går den knappt över gränsen till Halland. Den är endast känd från tre små lokalgrupper: från banvallar vid Skottorp (Skummeslöv) och Genevad (Veinge), samt från en vägkant i Tvååker. Den verkar numera ha sin nordgräns på västkusten i Halland. Inga avvikande former har observerats i Halland. Knippbjörnbär R. fasciculatus Denna art är vanligen lätt att känna igen redan på långt håll på sin grågröna bladfärg. På nära håll känner man igen den på den täthåriga bladovansidan och på den korta och breda bladspetsen (figur 10). Den blommar något senare än de andra arterna. Den finns på enstaka lokaler på ostkusten men är ganska vanlig i Skåne. Den gör dock ett uppehåll i större delen av Hal- 284 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

15 KRYPBJÖRNBÄR Figur 9. Hårbjörnbär R. camptostachys. Notera de vita blommorna och de ovala, tjocka småbladen med markerade nerver och rak bas. R. camptostachys has white flowers with hairy anthers and elliptic thick leaves with a short point and marked nerves. Figur 10. Knippbjörnbär R. fasciculatus. Notera de nästan vita blommorna och de grågröna, femtaliga bladen med kort spets. De blå trianglarna på utbredningskartan avser hybrider med blåhallon. R. fasciculatus has almost white flowers and greyish green, short-pointed leaves, which are densely hairy above. land och dyker upp först på en vägkant i Värö och sedan på en handfull lokaler vardera i Släp och Onsala. Den finns även i Bohuslän. Från början gav den intryck av att vara mycket mångformig, men efter att dess hybrid med blåhallon och en lokalart (se nedan) har urskiljts är det en mycket enhetlig art. Bohusbjörnbär R. dissimulans Denna art är ett av landets sällsyntaste krypbjörnbär med endast omkring tio lokaler i norra Bohuslän (den är rödlistad i kategorin starkt hotad; Ljungstrand 2001). Dessutom finns det en lokalgrupp på Köpstadsö, bara en dryg mil från Hallandsgränsen. Dock har arten angivits från två lokaler i Tölö socken, vid granngårdarna Björkris och Vargagården. Tyvärr har jag inte lyckats återfinna den där eller i trakten, trots noggranna efterforskningar. Beläggen visar en form som inte liknar bohusbjörnbär från Köpstadsö eller Bohuslän. Detta tycks vara symptomatiskt för arten den är mycket mångformig (inte heller formerna på Köpstadsö och i norra Bohuslän liknar varandra). Hylander (1958b) urskilde tre olika former, medan Pedersen skilde mellan en svensk och en dansk form. Detta tyder på att det rör sig om flera lokalarter eller en parallell formserie, snarare än en enhetlig art, men ytterligare studier behövs innan detta kan anses bevisat. Arten har även uppgivits från Skåne (Weber 1981, Pedersen & Schou 1989), men där rör det sig om hybrider och lokalarter (Tyler m.fl. 2007). I ett slånbryn i Trönninge öster om Varberg växer ett björnbär, som med nordiska nycklar blir bohusbjörnbär (men utan att likna andra svenska former). Den kännetecknas av en tättaggig stam med rikligt med glandler, gröna foderblad, vackert hjärtlika blad och många kloböjda taggar i blomställningen (figur 11). Trots avsevärda ansträngningar har jag ännu inte lyckats få något namn på denna karaktäristiska form. Lokalen är knappt 600 m från en lokal där storbjörnbär (R. gratus) har kommit in med barkavfall (Georgson m.fl. 1997), och min gissning är att även denna art är inkommen. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 285

16 RYDE Figur 11. Det okända krypbjörnbäret från Trönninge. Notera de svagt rosa blommorna i glesa blomställningar och de vackert hjärtlika bladen This is an unknown blackberry found in Trönninge. It has pinkish flowers, dense prickles, and cordate leaves. Figur 12.. Vikenbjörnbär R. vikensis har nästan vita blommor, stora kantiga, gröna knoppar, avlångt hjärtlika uddblad, slanka, snedställda taggar. R. vikensis has large, almost white flowers, large angular buds, elongated leaves, and slender prickles Dimension 2,,, vikensis sordirosanthus wahlbergii Vikenbjörnbär R. vikensis Detta är ett intressant björnbär som jag tidigare kallat för godhemsbjörnbär efter dess rikaste lokal. Det liknar ett grovt hasselbjörnbär, men avviker med större blommor som är blekare i färgen (tydligt rosa endast i knopp). Dessutom har den rikligt med glandler i blomställningen och oftast även på årsstammen, smalare och rakare taggar, breda stipler och mer utdragen form på uddbladen (figur 12). Den finns på nästan 50 lokaler på Onsalahalvön, där även hasselbjörnbär finns. Intressant nog dyker samma form upp vid en märgelgrav i Trönninge, söder om Halmstad (110 km därifrån), vilket skulle ge formen status av art även i Webers system. På senare tid har jag emellertid insett att den är identisk med den art som nyligen har beskrivits under namnet vikenbjörnbär R. vikensis (Wendt 2008). Den är känd från nästan 60 lokaler kring Helsingborg och på Kullahalvön i Skåne (Tyler m.fl. 2007, Wendt 2008). Denna identifiering bekräftades först av kromosomtalet, som är 35 (liksom för hasselbjörnbär) från såväl Onsala, Trönninge och Skåne, men framför allt av RAPD-analysen (figur 13) som tydligt visar att alla former av vikenbjörnbär är nära besläktade och väl skilda från hasselbjörnbär (Ryde 2009). Därmed får arten en vid, men disjunkt,,,,, Dimension 1 Figur 13. Resultat från RAPD-undersökningen av. Resultat från RAPD-undersökningen av viken-, steninge- och hasselbjörnbär (Ryde 2009). The results of the RAPD investigation of R. vikensis, wahlbergii and sordirosanthus (including the differing form from Varberg, uppermost triangle). 286 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

17 KRYPBJÖRNBÄR Figur 14. Steningebjörnbär. Steningebjörnbär R. sordirosanthus har små rosa blommor i en upptill bladlös blomställning, smalt hjärtlika, gulgröna blad med svag dubbelsågning. R. sordirosanthus is very common around Steninge. A genetically distinct form is found around Varberg. R. sordirosanthus is characterised by small pink flowers and narrowly cordate, doubly serrate leaves. utbredning. Lustigt nog har arten misstagits för västkustbjörnbär i Halland (Georgson m.fl. 1997) men för lindbjörnbär R. tiliaster i Skåne (Wendt 2008), på grund av dessa arters utbredning. Detta visar att man lätt lockas att bestämma björnbär efter varifrån de är samlade. Steningebjörnbär R. sordirosanthus Kring Steninge strand finns ett karaktäristiskt krypbjörnbär med smala, gulgröna, undertill ganska filthåriga blad (men mindre filthåriga än hos hasselbjörnbär) och små rosa blommor med ofta svagt rosa märken (figur 14). Det vållade mig mycket huvudbry i början, eftersom man kommer fram till gyllenbjörnbär R. aureolus i Pedersens & Schous bestämningsnyckel (1989), en art som då bara var känd från ostkusten (nu är den funnen även vid Vänern) och dessutom ska ha glandler, håriga fruktämnen och svagt pruinös stam. Så småningom insåg jag att detta var den lokalart som Hjalmar Hylander (1958a) beskrev under namnet R. sordirosanthus (ehuru ogiltigt). Den är den vanligaste arten runt Steninge strand och en bit norrut mot Stensjö. Den är ganska lik hasselbjörnbär och dåligt utvecklade exemplar kan stundom vara svåra att skilja från denna art. Den brukar dock skilja sig genom hårig årsstam och bladöversida, smalare blad, tidigare blomning, färre frukter och mindre vit bladundersida. Det kom därför som en glad överraskning att kromosomtalsräkningarna visade att arten har 28 kromosomer mot hasselbjörnbärets 35. Uppenbarligen rör det sig om två genetiskt skilda former. Den har flera karaktärer gemensamt med daggbjörnbär R. glauciformis, till exempel den spirlika blomställningen, de buckliga bladen, den tidiga blomningen och kromosomtalet, men den avviker tydligt genom frånvaron av glandler och daggöverdrag på stammen. Steningebjörnbär har samlats flitigt i Steninge och har därmed bidragit med mycken oreda i floror och herbarier till exempel förekommer den under fyra olika namn i Hallands flora (Georgson m.fl. 1997). Frågan är bara hur utbredd arten är. I Eftra och Steninge finns arten på över hundra lokaler men med bara drygt 6 km mellan de yttersta. Däremot finns likartade former både på en före detta soptipp i Halmstad och invid nyanlagda vägar på tre ställen kring Varberg (varav en nu förstörd). Även dessa former har 28 kromosomer, men bladen är något mer rynkiga och mörkgröna i Varberg. Dessa lokaler ligger över 60 km ifrån varandra och skulle ge steningebjörnbär status som art även med Webers artbegrepp. RAPD-studierna visar att exemplaren från Steninge och Halmstad är nära besläktade (figur 13). Provet från Varberg avviker däremot betydligt mer, även om det är närmare släkt med steningebjörnbär än med hassel- eller vikenbjörnbär. Därför får man tillsvidare anta att det faktiskt rör sig om två olika arter, även om jag avstår att ge något namn åt varbergsformen. Liknande former har rapporterats från andra ställen i landet, till exempel i Skåne och Bohuslän, men deras kromosomtal har ännu inte kontrollerats. Det kan alltså tänkas att någon av arterna har en betydligt större utbredning. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 287

18 RYDE Hjärtbjörnbär R. cyclomorphus och andra blåhallonhybrider Hjärtbjörnbär ska ha rikligt med glandler både på årsstam och i blomställningen, breda stipler, hjärtlika blad och välutvecklade frukter som omsluts av foderbladen (Weber 1981, Pedersen & Schou 1989). Den har uppgetts från flera halländska lokaler i Träslöv, Släp, Vallda och Onsala (Ahlfvengren 1924, Georgson m.fl. 1997). Flera av dessa lokaler har jag återfunnit, men frånsett ovan angivna karaktärer är materialet mycket heterogent (figur 15). Det tycks snarast vara en samling av hybrider mellan blåhallon och olika krypbjörnbärsarter. Detta styrks av kromosomtalet 42, vilket är vad man förväntar sig för blåhallonhybrider. Både blåhallon och de flesta krypbjörnbär har 28 kromosomer och hybriderna anses bildas av reducerat pollen från blåhallon med 14 kromosomer som befruktar oreducerade äggceller från krypbjörnbäret (Gustafsson 1943). Dessutom finns de bara på enstaka lokaler och i allmänhet med någon av föräldrarna i närheten (det är just i dessa socknar som blåhallon är relativt vanligt; Georgson m.fl. 1997). Det kan dock inte uteslutas att det även finns blåhallonhybrider som har spridningsförmåga och egen utbredning och därför kan betraktas som egna (lokal-)arter. Någon säker sådan har jag dock inte observerat i Halland. I inventeringen har jag noterat sju olika troliga blåhallonhybrider (varav en hybrid med en lokalart diskuteras senare). I Kullaviks hamn (Släps socken) växer en form med rosa blommor och stift, som tycks vara hybriden mellan blåhallon och västkustbjörnbär. På två ställen vid Apelviken (Träslöv) växer en form med nästan kala och treflikade blad, som troligen är en hybrid mellan blåhallon och slätbjörnbär. I en vägkant i Blixered växer en form som skulle kunna vara hybriden med hasselbjörnbär (endast detta björnbär växer i närheten). Den har korta, täta blomställningar med påfallande stora och raka taggar, och vita kronblad. Den har rikligt med glandler både på årsstam och i blomställningen och bladen är hjärtlika med täthårig men ganska grön undersida och långa skaft på småbladen. På två lokaler i Släp växer en form med breda hjärtlika blad och nästan vita blommor. Det är oklart vilken dess björnbärsförälder är, möjligen filtbjörnbär. På tre ställen längs den nybyggda landsvägen mellan Vallda och Särö växer något som skulle kunna vara hybriden blåhallon filtbjörnbär. Den är stor och grov med mycket glandler och en yvig blomställning, och har dessutom håriga bladöversidor. Slutligen finns det en serie former i Släp och Onsala som också tycks vara hybriden mellan knippbjörnbär och blåhallon. De är mycket mer diskreta och liknar vid första påseendet knippbjörnbär, men de har alltid tidig och välutvecklad frukt som omslutes av foderbladen. Bladen har bred bas och är mörkgröna (inte grågröna), men de är fortfarande ganska täthåriga ovan. Stammen är vanligen tättaggig och mera rödfärgad än hos knippbjörnbär. Stiplerna är breda (cirka 3 mm mot 1 mm hos knippbjörnbär) och foderbladen är ofta förlängda. Denna form är faktiskt något vanligare än rent knippbjörnbär (drygt 15 lokaler) och den följer denna art genom både Släp och Onsala (figur 10). Ofta växer den tillsammans med eller nära en av föräldrarna, men jag har aldrig sett den tillsammans med båda. Det finns två möjligheter till hur denna form har uppstått. Antingen är det en hybrid som uppstår väldigt lätt så snart föräldrarna möts, eller också är det en form som har uppstått någon enstaka gång, men har spridningsförmåga som en vanlig art. Det faktum att hybriden följer knippbjörnbärets utbredning nästan fullständigt och att den varierar i bladform och andra karaktärer, tyder på att det är en hybrid som lätt uppstår. Detta styrks också av det faktum att hybriden på en lokal (Klev i Släp) har kromosomtalet 2n = 35, i stället för 42 (i två oberoende test). Detsamma gäller en av de två lokalerna för den ovan nämnda hybriden blåhallon slätbjörnbär, medan den sannolika hybriden från Blixered gav 28 kromosomer. Åke Gustafsson fick också dessa kromosomtal för några troliga blåhallonhybrider (Gustafsson 1943). Detta är en stark indikation på att denna hybrid har uppstått oberoende på många olika 288 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

19 KRYPBJÖRNBÄR Figur 15. Olika former av blåhallonhybrider (uppifrån från vänster, hybrider med västkust-, slät-. knipp-. Olika former av blåhallonhybrider (uppifrån från vänster, hybrider med västkust-, slät-. knipp- (dels den diskreta formen från Släp och Onsala och dels den grova formen från Vallda), onsala-, filt- (?) och hasselbjörnbär (?). De är markerade på utbredningskartan med lila, röda, svarta, bruna, gröna, gula och blå symboler. Den lilla utbredningskartan till höger är en detaljkarta över Onsala, Släps och Vallda socknar. Notera att foderbladen omsluter frukterna, som ofta är välutvecklade. Various forms of hybrids between Corylifolii and R. caesius. The caesius hybrids typically have well developed fruits that are enclosed by the sepals. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 289

20 RYDE Figur 16. Olika former av hallonhybrider (uppifrån från vänster, hybrider med hal-. Olika former av hallonhybrider (uppifrån från vänster, hybrider med hallands-, spets- och slätbjörnbär (från två olika lokaler, Apelviken och Värö). Dessa är markerade på utbredningskartan med gröna, blå och röda symboler. Notera de röda taggarna och de ofta sjutaliga bladen. I övrigt är formerna mycket heterogena. Various forms of hybrids between Corylifolii and R. idaeus. The idaeus hybrids are characterised by red prickles and often 7-foliolate leaves, but are otherwise polymorphic. ställen. Å andra sidan verkar hybriden mellan knippbjörnbär och blåhallon inte vara lika vanlig i Skåne jag har bara sett den på ungefär 10 lokaler, trots att båda arterna är mycket vanligare där, och den visar också större variation. Ytterligare studier behövs alltså. Detta ger en ny bild av hjärtbjörnbär och dess uppkomst: Det tycks finnas en hel serie av former, som alla troligen har uppkommit ur olika arters hybrider med blåhallon, men som delar ovan nämnda karaktärer. Möjligen har dessa former en viss spridningsförmåga (alternativt kan de ha spridits vegetativt, till exempel vid vägbyggen), men det är också möjligt att de uppstår ganska lätt. Från Skåne och Öland har Tomas Burén och jag påvisat blåhallonhybrider också med flera andra arter (Burén 2009). Dessa former har orsakat mycket huvudbry i blåhallonrika områden och har ofta fått egna namn (Tyler m.fl. 2007). Hallonbjörnbär R. pruinosus och hallonhybrider Förhållandet tycks vara helt analogt med det som har kallats hallonbjörnbär i Sverige. Även här har vi troligen att göra med en hel serie av genetiskt obesläktade, men morfologiskt likartade former. De kännetecknas av en kombination av några av följande egenskaper: påfallande röda taggar (även på skuggsidan av stammen), sjudelade blad, tätludna fruktämnen, rund årsstam och täthårig bladundersida (figur 16). Redan Hylander (1958b) observerade detta och myntade begreppet pruinosusformer. Han samlade systematiskt sådana former från 15 olika arter, med vilka de delar övriga karaktärer och också nästan alltid växer tillsammans med. En av dem har fått ett eget namn, nämligen rosenbjörnbär R. rosanthus som skulle vara västkustbjörnbärets pruinosusform. Den är rödlistad (starkt hotad), vilket även samlingsarten hallonbjörnbär är 290 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

21 KRYPBJÖRNBÄR (missgynnad). Rosenbjörnbär har ej observerats i Halland men förekommer på Köpstadsö, en dryg mil från gränsen. Uppkomsten av pruinosusformerna är inte klarlagd, men Kanér (1953) har manuellt framställt liknande former genom att korsa krypbjörnbär med hybriden blåhallon hallon. Den senare växer dock ytterst sällan tillsammans med pruinosusformerna. Troligare är i så fall hybrider med hallon, som ju finns nästan överallt. Detta har såväl Areschoug (1958) som Lindman (1918) och Hylander (1958b) föreslagit och det stöds av kromosomtalen: hallonbjörnbär och rosenbjörnbär har båda 35 kromosomer vilket motsvarar 28 kromosomer från krypbjörnbäret (återigen oreducerade äggceller) och 7 från hallon (Gustafsson 1939). Det ska dock noteras att Lidforss också fick fram pruinosus-lika former i andra generationen av blåhallonhybrider (Lidforss 1901). I Halland har jag observerat pruinosusformer av tre olika arter: slätbjörnbär (på två lokaler), hallandsbjörnbär och spetsbjörnbär (figur 16). Alla dessa former har 35 kromosomer och hallon, liksom huvudarten, finns i eller intill bestånden. Dessutom har en intressant form observerats på Risö (Släps socken), men den skulle jag snarast vilja kalla för hybriden mellan hallon och sötbjörnbär (R. idaeus plicatus). Den har påfallande vit bladundersida och smala småblad. Sötbjörnbär är det enda björnbäret på ön. Intressant nog avviker de två pruinosusformerna av slätbjörnbär från varandra: Den vid Apelviken (Träslövs socken) har 7-taliga blad, medan den i Värö har 3 5-taliga blad (figur 16). Båda har håriga frukter och röda taggar. Det är troligt att det finns pruinosusformer av fler arter i Halland, men de är lätta att missa när de växer blandat med huvudarten. Det ska också noteras att två av de halländska lokalarterna är stabiliserade pruinosusformer (alltså pruinosusformer som sprider sig och har en egen utbredning) samt att filtbjörnbär delar många karaktärer med pruinosusformerna (till exempel rund stam, filthåriga frukter och 35 kromosomer). I detta sammanhang bör även bedfordbjörnbär (Rubus Bedford Giant ) nämnas. Det är inte alls något krypbjörnbär utan en hybrid mellan två amerikanska björnbär som salufördes in på 1950-talet och fortfarande förekommer förvildad invid trädgårdar (Oredsson 2005). I Skåne tycks den dessutom ha spritt sig som ogräs bland häckplantor, till exempel i planterade avenboksbuskage. Den har flera karaktärer som gjort att den ofta har felbestämts till hallonbjörnbär: ett nedliggande växtsätt, kortskaftade nedre småblad, röda taggar och filthåriga fruktämnen. Den skiljer sig från pruinosusformer av krypbjörnbär genom riklig, god och tidig frukt (början på augusti), hjärtlika, 3 5-taliga blad med tätt filthårig undersida, och många slanka men långa taggar. Dessutom har den har 42 kromosomer. I Halland har jag sett den på 8 lokaler i trakten av Halmstad, Varberg och Onsala. Ugglarpsbjörnbär R. cordatiformis Denna lokalart beskrevs under namnet R. rosanthus var. cordatiformis av Neuman (Neuman & Ahlfvengren 1901). Den var då känd från några enstaka lokaler nära Stensjö i Eftra. Den har tydliga pruinosus-karaktärer: röda taggar, rund årsstam, smala taggar och oftast håriga unga fruktämnen. Däremot har den sällan 7-taliga blad. Blommorna är stora och vackert rosa, men framför allt är ståndarsträngarna bjärt rosa. Stiften är däremot bleka. Bladen är ganska kala på undersidan och liknar lindblad till formen (figur 17). Högbladen liknar slätbjörnbärs årsskottsblad. Neuman var inte helt säker på arttillhörigheten och på en del herbarieark har han i stället kallat den R. eluxatus var. cordatoides. Detta är ett lämpligare namn, eftersom arten uppenbarligen är en pruinosusform av slätbjörnbär (vilket redan Hylander (1958b) konstaterade) och inte besläktad med rosenbjörnbär. Men till skillnad från de andra pruinosusformerna har ugglarpsbjörnbär en egen och omfattande utbredning. Jag har återfunnit arten på dess klassiska lokaler på grusvägen mellan Stensjö och Nytäppet i Eftra, där även slätbjörnbär växer (Hylander 1958b). Det visade sig emellertid att detta SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 291

22 RYDE Figur 17. Ugglarpsbjörnbär. Ugglarpsbjörnbär R. cordatiformis. Notera stora rosa blommor med rosa ståndarsträngar, hela högblad, hjärtlika uddblad och röda taggar. R. cordatiformis is a local species in Eftra. It has large pink flowers, brightly pink filaments, simple upper leaves in the inflorescence, cordate leaves and red prickles Figur 18.. Buerabjörnbär R. onsalaënsis. Notera de små vita blommorna i glesa ställningar, de ganska smalt hjärtlika uddbladen och de röda taggarna. R. onsalaënsis is a local species, known from 7 localities in Onsala. It has small white flowers in a sparse and leafy inflorescence, rather narrowly cordate leaves and red prickles. Figur 19.. Rydetbjörnbär R. rugulosus. Notera de långa foderbladen, den bladlösa blomställningen, de buckliga bladen och den fårade årsstammen. R. rugolosus is a local species, found at 7 localities in Onsala. It has a long inflorescence without leaves in the top, bullate, elongated leaves and a furrowed stem Figur 20. Onsalabjörnbär R. multibracteata. Notera de många hela stödbladen, de många, men små frukterna och den taggiga stammen. R. multibracteata is a local species observed at 15 localities in Onsala. It has a long inflorescence with many entire upper leaves and several early ripening, but small fruits. The stem has plenty of prickles. 292 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

23 KRYPBJÖRNBÄR är nära artens sydgräns och att den framför allt växer lite längre norrut, i vidsträckta bestånd på vägen mot Eftra kyrka och framför allt omkring Ugglarp, där det är den vanligaste arten. Jag har inte sett den söder om Stensjö och bara på en lokal norr om Eftra kyrka, så dess totalutbredning sträcker sig bara över drygt 8 km. Detta ger den status av en lokalart i Webers klassifikation och den skulle därför vara ointressant. Den figurerar emellertid flitigt i floror och herbarier under felaktiga namn (t.ex. fyra olika namn i Hallands flora; Georgson m.fl. 1997), vilket skapar onödig förvirring. Totalt har jag sett den på 77 lokaler. Ovanför Skipås gård finns en avvikande form, som saknar de röda taggarna, har mindre taggar på blomskaften och bleka ståndarsträngar. Kromosomtalet (2n = 35), liksom bladform och övriga karaktärer, visar dock att det rör sig om ugglarpsbjörnbär. Alternativet är ännu en pruinosusform av slätbjörnbär. Buerabjörnbär R. onsalaënsis Detta är ytterligare en stabiliserad pruinosusform med röda taggar på grön stam, men med 5-taliga, friskt gröna, hjärtlika blad och små vita blommor med föga håriga fruktämnen (figur 18). Dess ursprung är oklart; möjligen kan den stamma från filtbjörnbär, med vilken den delar bladens färg och framför allt en gleshårig blomställning. Kromosomtalet talar dock mot det, eftersom den har 35 kromosomer i likhet med alla övriga pruinosusformer, trots att filtbjörnbär också har 35 kromosomer och därför borde ha givit 42 kromosomer (men även pruinosusformer av hasselbjörnbär tycks ha 35 kromosomer). Den är känd från 7 lokaler inom en omkrets av 2 km runt samhället Buera i Onsala socken. Närmsta lokaler för filtbjörnbär är i Släps socken, drygt 7 km därifrån. Rydetbjörnbär R. rugulosus Detta är en nyligen uppmärksammad lokalart som ser ut som ett mellanting mellan spets- och västkustbjörnbär: Bladen är hjärtlika och rynkiga på ovansidan. Blommorna är små och svagt rosa, men sitter i täta, smala klasar som är bladlösa i toppen. Foderbladen står ut och ser ut som gröna blommor efter blomningen. Årsstammen är påfallande rännformig och både på den och i blomställningen finns en hel del glandler (figur 19). Den har 28 kromosomer. Jag har hittat den på 7 lokaler kring Rydet i Onsala över ett område på drygt 1 km. Onsalabjörnbär R. multibracteata Detta är en lokalart som jag nyligen har uppmärksammat. Den erinrar om såväl knippbjörnbär, hallandsbjörnbär och spetsbjörnbär. Dess tydligaste karaktär är att blomställningen ofta har många (uppåt 10) ganska stora, hela högblad (figur 20). Bladen är matt gröna med nästan kal undersida. Stammen är ofta marmorerad i rött och stundom tättaggig. Den har många frukter, men de är små med få utvecklade delfrukter. Blommorna är ofta monströsa. Den är känd från tre lokalgrupper i Onsala, dels kring gården V. Hagen, dels vid Stora Siken, och dels några spridda lokaler kring Gottskär. Totalt har jag hittat den på 15 lokaler över 6 km. Den har kromosomtalet 2n = 28 (fem kollekter). En avvikande form med rosa blommor och gulgröna blad finns vid V. Hagen tillsammans med huvudformen. En blåhallonhybrid (med 2n = 42; figur 16) vid Stora Siken har sannolikt denna art som ena förälder. Kläppabjörnbär Från bergsbranten vid gården Klev (Klevs kyrka) i Släps socken har en avvikande form beskrivits, stundom till och med som en egen art (R. klevensis eller som R. acutus var. acuminatiformis; Gustafsson 1938). Flera andra arter har också rapporterats härifrån (t.ex. hjärt-, lindbloms- och västkustbjörnbär (Ahlfvengren 1924, Georgson m.fl. 1997), men de kan mycket väl alla avse samma form. Gustafsson (1938) föreslår till exempel att den är R. caesius gothicus. Av beskrivningar och belägg att döma rör det sig om hybriden mellan blåhallon och knippbjörnbär, som fortfarande finns där. Strax österut, nära granngården Kläppa finns ett mindre bestånd av en intressant form med mycket taggiga blomställningar, taggiga foderblad, små täta taggar på årsstammen, små blad SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 293

24 RYDE Figur 21. Kläppabjörnbär. Utmärks av vita blommor, hela stödblad, taggiga blomskaft, taggiga stammar, breda stipler, karaktäristisk bladform och markerade bladnerver. This form has probably arisen from the hybrid between R. caesius and R. fasciculatus. It has simple upper leaves in a sparse inflorescence, many prickles on leaves and stems, broad stipules, marked leaf nerves and a characteristic leaf shape. med en karaktäristisk form och uppåtstående kronblad (figur 21). Den är klart skild från hybriden vid Klev (den har till exempel felslående frukt) och har också kromosomtalet 28. Den visar ingen likhet med övriga arter i närheten, hasselbjörnbär och blåhallon. Min gissning är att det är en utklyvningsprodukt ur hybriden (sådana kan vara mycket mångformiga; Lidforss 1901), vilket de håriga bladöversidorna också indikerar. Bestämningsnyckel Det är mycket svårt att göra en allmängiltig bestämningsnyckel för krypbjörnbär på grund av deras stora variation och att många karaktärer är av kvantitativ karaktär. När man använder nyckeln på nästa sida är det därför viktigt att inte basera valen bara på ett blad eller en blomställning utan på många. För säker bestämning behöver man konsultera många fler karaktärer än de som nämns i nyckeln; dem kan man finna på mina hemsidor (Ryde 2005). Med blad avses välutvecklade blad från mitten på årsstammen. Utbredningsmönster Föregående beskrivningar ger en intressant bild av krypbjörnbärens utbredning i Halland. De flesta arterna har ett utbredningscentrum, där de har ett flertal lokaler på en ganska liten yta: hallandsbjörnbär i Söndrum, steningebjörnbär i Steninge, ugglarpsbjörnbär i Eftra, lindblomsbjörnbär kring Falkenberg, slätbjörnbär kring Varberg, spets-, viken-, hagen-, rydet- och onsalabjörnbär i Onsala, samt knipp- och filtbjörnbär i Släp. En del har dessutom några strölokaler och några arter har ytterligare centra. Lokalarterna uppvisar samma mönster, men de har (ännu) inte uppnått lika stor spridning. Dock har två lika många lokaler som de vanliga arterna: smal- och ugglarpsbjörnbär, med ungefär 100 respektive 70 lokaler vardera. De fyra andra lokalarterna (onsala-, hagen-, rydet- och söndrumsbjörnbär) har mer inskränkt utbredning, men fortfarande med lokal spridning (4 15 närliggande lokaler). Utbredningen för pruinosusformerna (med undantag för de två lokalarterna som tycks vara stabiliserade pruinosusformer) står i skarp kontrast till detta mönster de förekommer bara på enstaka och spridda lokaler, och alltid i en annan arts sällskap. Samma mönster finns i övriga landskap i Sverige. Detta i kombination med att de uppvisar stor morfologisk variation jämfört med övriga arter gör att jag är övertygad om att det inte rör sig om några arter. Tvärtom tyder allt på att de snarare är en serie hybrider, troligen mellan olika krypbjörnbär och hallon (Lidforss 1901, Lindman 1918, Hylander 1958b). Detta styrks av kromosomtalen och den stora variationen även för samma hybrid på olika lokaler. Dessa hybrider tycks sakna spridningsförmåga. Därför finns det ingen anledning att ägna dem något större intresse (dvs. inte mer än hybrider inom andra släkten). Det är dock klart att det både i Halland och i andra landskap finns pruinosusformer som har spridningsförmåga och därmed ger upphov till (lokal)arter. Vad som gör denna skillnad återstår att utreda, 294 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

25 KRYPBJÖRNBÄR Bestämningsnyckel för krypbjörnbär i Halland. Key for Rubus sect. Corylifolii in the province of Halland, SW Sweden. 1a. Ståndarknappar med rikliga hår... hårbjörnbär 1b. Ståndarknappar utan eller med enstaka hår a. Taggar på årsstammen påfallande röda i förhållande till stammen, även på skuggsidan och/eller sjutaliga blad. Fruktämnen vanligen håriga, stam rund och bladundersida täthårig b. Taggar gröna, åtminstone på skuggsidan, blad 3 5-taliga a. Ståndarsträngar klart rosa... ugglarpsbjörnbär 3b. Ståndarsträngar bleka a. Blommor små, vita, blad hjärtlika, blomställning gleshårig... buerabjörnbär 4b. Annorlunda... hallonhybrider 5a. Foderblad omsluter frukten, rikligt med glandler i blomställningen, stipler breda, frukt vanligen välutvecklad... blåhallonhybrider 5b. Foderblad utstående till nedåtriktade a. Frukter täthåriga till filtade... filtbjörnbär 6b. Frukter normalt kala (men blombottnen kan vara långhårig) a. Blad jämnt täthåriga på ovansidan, med kort spets, femtaliga och tydligt dubbelsågade... knippbjörnbär 7b. Blad ovan kala till gleshåriga a. Uddblad breda: bredden > 0.8 längden, ofta hjärtlika b. Uddblad smala: bredden < 0.8 längden a. Blad hjärtlika, mest enkelsågade b. Blad ej hjärtlika (rutformade eller rundade), dubbelsågade a. Blad under täthåriga, vit grå-filtade b. Blad under mer gleshåriga, mest gröna a. Rikligt med glandler i blomställningen, blad utdraget hjärtlika, blommor rosa endast i knopp, taggar slanka... vikenbjörnbär 11b. Vanligen utan glandler i blomställningen, blad hjärtlika, blommor tydligt rosa som utslagna, taggar grova och böjda... hasselbjörnbär 12a. Stift och märken åtminstone i några blommor klart rosa till röda, glestaggig... västkustbjörnbär 12b. Stift bleka, tättaggig... Trönninge-formen 13a. Blad rombiska, blomställning och årsstam med rikliga taggar och glandler... kläppabjörnbär 13b. Blad rundade, inga glandler och få taggar i blomställningen och på årsstammen, blommor ofta monströsa... lindblomsbjörnbär 14a. Stipler smala, < 1.5 mm b. Stipler breda, > 1.5 mm, blad tydligt dubbelsågade a. Blad bredast kring eller över mitten, oftast 3 4-taliga, blommor tydligt rosa även som utslagna, blad undertill håriga endast på nerverna... slätbjörnbär 15b. Blad bredast nedanför mitten, 5-taliga, blommor vita eller rosa endast i knopp, blad något hårigare a. Årsstam tättaggig, med många oskaftade glandler, blad stora, uddblad (utdraget) hjärtlikt... hallandsbjörnbär 16b. Årsstam normalt taggig, med 0 få skaftade glandler, blad små, småblad glänsande mörkgröna med vågig kant, uddblad äggformiga med lång spets... spetsbjörnbär 17a. Bladundersida täthårig, årsstam och blomställning med 0 få glandler... steningebjörnbär 17b. Bladundersida gleshårig, årsstam och blomställning med fler glandler a. Bladbas tydligt hjärtlik, blad buckliga på ovansidan... rydetbjörnbär 18b. Bladbas tvär till grunt hjärtlik, blad ej buckliga a. Blommor vita, blad 3-taliga, blomställning med 0 3 hela stödblad... söndrumsbjörnbär 19b. Blommor svagt rosa, blad 4 5-taliga, blomställning ofta med >3 hela stödblad, årsstam ofta strimmig, frukt rik och tidig... onsalabjörnbär SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 295

26 RYDE liksom huruvida hallonbjörnbär R. pruinosus från typlokalen på Örö är en lokalart eller en tillfällig hybrid. Blåhallonhybriderna tycks inta en mellanställning mellan de vanliga arterna och hallonhybriderna. En av dem (den med knippbjörnbär) tycks uppstå lätt och finns på drygt 15 lokaler, men bara i samma område som denna föräldraart. De andra hybriderna är betydligt sällsyntare och förekommer bara på 1 3 närliggande lokaler. Detta skulle kunna tyda på att de kan uppnå lokal spridning, men det är också möjligt att de har uppstått flera gånger oberoende av varandra eller att de har spridits mekaniskt längs vägarna. Eftersom de är mångformiga och alltid lätt kan identifieras (både morfologiskt och på kromosomtalet), föredrar jag att åtminstone tills vidare betrakta dem som hybrider i analogi med pruinosusformerna. Ytterligare ett skäl till detta, och det kanske viktigaste, är att de normalt inte är konstanta vid förökning tvärtom visade Bengt Lidforss odlingsstudier att de blir extremt heterogena i nästa generation och att karaktärer dyker upp som inte finns hos någon av föräldrarna, till exempel pruinosus-karaktärer (Lidforss 1901). Detta är naturligtvis helt oacceptabelt för en god art. Tyvärr publicerade Lidforss inte några resultat för någon pruinosusform så det är inte klart huruvida de ger konstant avkomma eller ej. Artbegreppet Detta resonemang leder naturligt över i en diskussion av artbegreppet. Sedan Webers epokgörande arbete (Weber 1981) tillämpas ju ett artbegrepp baserat på utbredningen (former med mindre utbredning än 50 km beaktas inte som arter), något som är unikt för björnbär. Helt klart finns det allvarliga problem med ett sådant artbegrepp. Först och främst blir lokalarter ointressanta. Detta är olyckligt, eftersom lokalarterna finns i naturen och lokalt kan dominera, vilket är fallet i tre socknar i Halland. I själva verket utgörs nästan en fjärdedel av lokalerna i denna undersökning av lokalarter. Uppmärksammas inte dessa lokalarter kommer de att tvingas in i de traditionella arterna, vilket ger upphov till det kaos som finns i de flesta floror och herbarier, där ofta ungefär 20 procent av bestämningarna är tvivelaktiga. Dessutom blir det väldigt svårt att upptäcka om lokalarter finns på flera ställen i eller utanför Sverige björnbär tycks ofta ha disjunkt och aggregerad förekomst, såsom den för vikenbjörnbär. Ett annat problem är att det blir mycket viktigt att avgöra huruvida två formserier i olika geografiska områden utgör samma art eller en konvergent utveckling av två former. Detta är i allmänhet svårt. Det illustreras i denna undersökning av viken- och steningebjörnbär, där jag tvingats ta till kostsamma genetiska metoder för att utreda deras släktskap. Ett tredje problem uppstår om man vill rödlista björnbären: Man får då den lustiga effekten att man bara kan rödlista ganska vanliga arter, alltså de med en utbredning på över 50 km former som har en mindre utbredning är ju inga arter med denna definition. Ännu värre blir det om en björnbärsart blir sällsyntare. Vid en viss nivå upphör den plötsligt att vara art och bör därmed förlora sin rödlistning, såvida man inte inför en historisk aspekt i artbegreppet. Detta är naturligtvis olämpligt. Ett av syftena med denna inventering har varit att utreda hur många lokalarterna egentligen är i ett svenskt landskap. Resultatet visar att de inte är oräkneliga: Jag har identifierat två lokalarter med stor lokal utbredning och ytterligare fyra med mera inskränkt utbredning. De två första bör otvivelaktigt namnges, beskrivas och få plats i flororna, eftersom de redan har givit upphov till oreda i floror och herbarier. Båda två har till och med tidigare fått vetenskapliga namn och diskuterats i litteraturen. För de fyra andra arterna är det inte lika självklart, men jag skulle fortfarande rekommendera att även dessa beskrivs ordentligt, åtminstone i lokala inventeringar som denna. Även dessa förekommer i litteratur och herbarier och de kommer förr eller senare att orsaka missförstånd. Dessutom har denna inventering visat att former som tidigare betraktades som lokalarter både i Skåne och Halland faktiskt är samma art, med en vid utbredning. Antar man att förhållandet 296 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

27 KRYPBJÖRNBÄR är liknande i övriga landskap i södra Sverige (vilket stämmer med min erfarenhet), skulle man behöva beskriva ungefär 6 6=36 nya arter, vilket knappast är oöverkomligt, speciellt inte i jämförelse med antalet arter av maskrosor och hökfibblor. Det kan dock tänkas att antalet arter i Mellaneuropa kan bli så högt att det finns en risk att tappa översikten. Till dessa lokalarter kommer sedan hallonoch blåhallonhybriderna. Dessa föredrar jag att betrakta som just hybrider och inte som lokalarter på basis av deras utbredning: för att vara av taxonomiskt intresse bör en art ha en självständig utbredning, alltså uppvisa spridningsförmåga och dessutom måste den ha konstant avkomma. Därför vill jag tills vidare inte heller ägna former med en enda lokal någon taxonomisk uppmärksamhet, alltså formerna från Klev och Trönninge. Med dessa förslag behandlas krypbjörnbären på samma sätt som andra växter och man behöver inte införa ett speciellt artbegrepp för denna grupp. Förhållandet blir också mer likt det som gäller för äkta björnbär, där man trots Webers förslag av tradition fortfarande behandlar ukna- och västerviksbjörnbär (R. pseudopallidus och R. vestervicensis) som arter, trots deras mycket begränsade utbredning (Karlsson 1997). Förändringar En naturlig och viktig fråga är hur krypbjörnbärens utbredning har förändrats. Denna fråga är svår att besvara eftersom intresset för gruppen har varierat över tiden och kommunikationsmöjligheterna har förbättrats så mycket i vår tid. Jag ska ändå försöka belysa denna frågeställning eftersom flera krypbjörnbär är rödlistade och det därför är av största vikt att utröna en eventuell hotbild. En första inblick i förändringsmönstret får man genom litteratur- och herbariestudier. Hallandsbjörnbär verkar ha haft en närmast explosionsartad ökning i Söndrum. Då Neuman beskrev arten hade han sett den på tre lokaler under 15 års efterforskningar (Neuman 1888). Nu finns den på ungefär 65 lokaler i samma socken, många av dem synnerligen individrika. Å andra sidan verkar den ha haft en ganska konstant eller möjligen något vikande utbredning på andra ställen i Halland, speciellt längst i norr. Från Onsala finns ganska många insamlingar från 1800-talets slut och in på 1930-talet, men några av dessa har jag inte lyckats återfinna. Till en del kan detta bero på att de gamla lokalerna ofta är vagt angivna och att botanisterna tenderade att vallfärda till samma lokal, men åtminstone några noggrant angivna lokaler har inte stått att återfinna. Detsamma gäller det förmodade bohusbjörnbäret från Tölö. Å andra sidan är det närmast förbluffande hur många av de gamla lokalerna som fortfarande går att återfinna. Av 48 specificerade lokaler i Ahlfvengrens Hallands växter från 1924 finns arten (eller en trolig förväxlingsart) kvar på 32 (68 %) av dem. Det är ganska stor skillnad mellan de olika arterna: lindbloms- och hasselbjörnbär finns kvar på alla sina lokaler, medan spetsbjörnbäret inte finns kvar på någon av de angivna lokalerna (men det kan ha varit felbestämt på flera av dem). En andra uppskattning av förändringen av krypbjörnbärens utbredning kan man få från Alf Oredssons systematiska inventering av björnbär som gjordes (Oredsson 1973, 1974). Han behandlade visserligen krypbjörnbär som en kollektivart, men hans kartor (som finns arkiverade på Universitetsbiblioteket i Lund) är mycket detaljerade. Därför går det att avgöra om ett bestånd finns kvar eller inte drygt fyrtio år senare. Jag har återbesökt alla Oredssons lokaler i Halland under min inventering och av 46 lokaler är det bara sex som jag inte har återfunnit (13 %). På åtminstone fyra av dessa är orsaken vägomläggningar eller större schaktningsarbeten. Det är uppenbarligen sådana stora förändringar som krävs för att utrota ett krypbjörnbär. Å andra sidan tycks krypbjörnbären ha ökat i andra områden, främst i Onsala och Steninge Eftra. Slutligen kan jag notera att under de tio år som inventeringen har pågått har jag noterat att krypbjörnbär har utrotats på endast två lokaler, i båda fallen vid hus- eller vägbyggen. Jag har inte säkert noterat någon ny lokal under inven- SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 297

28 RYDE teringen, men det är mycket svårt att veta om man har missat en tidigare lokal eller om den är nyetablerad. Sammanfattningsvis kan man säkert säga att krypbjörnbären kan bli mycket långlivade på en lokal och att det krävs schaktningsarbeten för att utrota dem. Det är också klart att flera arter snarare har ökat än minskat de senaste hundra åren, speciellt hallandsbjörnbär i Söndrum. Tyvärr är det svårt att ge en mer detaljerad bild för de andra arterna, men det finns knappast något krypbjörnbär med en vikande tendens i Halland. Slutord Denna inventering har gett en ganska klar bild av krypbjörnbärens utbredning i Halland. Jag har funnit tio av de traditionella arterna här, varav en är nyligen beskriven bara från Skåne. Dessa arter är välavgränsade och nästan alltid lätta att identifiera. Dessutom har jag hittat sex lokalarter, varav två har över 70 lokaler, vilket är nästan en fjärdedel av samtliga lokaler. Dessa två har redan tidigare uppmärksammats och har fått namn. En av dem (steningebjörnbär) har visat sig ha större utbredning än tidigare var känt och skiljer sig från hasselbjörnbär både morfologiskt och i kromosomtal. För att undvika kaos i floror och herbarier bör alla dessa former enligt min mening uppmärksammas och beskrivas. Till detta kommer hybrider med hallon och blåhallon, som jag har funnit på fyra respektive 27 lokaler, och med tre respektive sju olika föräldrar. De har oftast tidigare kalllats för hallonbjörnbär respektive hjärtbjörnbär, men de utgör mycket heterogena komplex som saknar egen utbredning relativt sina krypbjörnbärsföräldrar. Därför föredrar jag att behandla dem som just hybrider, speciellt som odlingsstudier har visat att de kan ha mycket heterogen avkomma. Jag har däremot inte sett några tydliga hybrider mellan olika krypbjörnbär eller mellan krypbjörnbär och äkta björnbär. Efter att lokalarter och hybrider har urskiljts återstår bara två former som är funna på en lokal var. Den ena tolkar jag som en inkommen art som jag inte lyckats bestämma, den andra som en trolig utklyvningsprodukt ur en hybrid eller en lokal mutation. Följaktligen vill jag hävda att med en noggrann inventering kan man reda ut krypbjörnbären i Sverige fullständigt. Det finns alltså ingen anledning att specialbehandla dem eller att ignorera lokala arter. Jag vill rikta ett stort tack till alla som har bidragit med lokaler för krypbjörnbär i Halland, framför allt Per Wahlén, Kjell Georgson, Nils-Gustaf Nilsson, Jan Kuylenstierna och Ingvar Lenfors. Jag är också tacksam för givande diskussioner med Alf Oredsson, Göran Wendt, Erik Ljungstrand, Tomas Burén, Heinrich E. Weber och Anfred Pedersen ( ), samt för hjälp med utbredningskartorna från Karin Larsson. Sist, men inte minst vill jag tacka Lunds Botaniska Förening och Hallands Botaniska Förening för ekonomiska bidrag som har gjort cytometri- och RAPD-mätningarna möjliga. Citerad litteratur Ahlfvengren, F. E Hallands växter. Gleerups, Lund. Anonym. Skånes Flora, ett urval intressanta växtfynd, Lunds botaniska förenings medlemsblad, t.ex. 1995: 2 s. 7, 1996: 2 s. 5; 1997: 2 s. 6, 1998: 3 s. 5, 1999: 2 s. 6, 2000: 3 s. 35. Arrhenius, J. P Ruborum dispositio monographico-critica. Uppsala. Burén, T Hybrider mellan krypbjörnbär och blåhallon. Krutbrännaren 17: Dolezel, J Application of flow cytometry for the study of plant genomes. J. Appl. Genet. 38: Georgson, K., Johansson, B., Johansson, Y. m.fl Hallands flora. SBT-förlaget Lund. Graham, J. & McNicol, R. J An examination of the ability of RAPD markers to determine the relationships within and between Rubus species. Theor. Appl. Genet. 90: Gustafsson, C. E Skandinaviens Rubusflora. Bot. Not Gustafsson, Å Differential polyploidy within the blackberries Hereditas 25: Gustafsson, Å The genesis of the European blackberry flora. Lunds universitets årsskrift Avd. 2, bd. 39 nr 6: Henker, H. & Kiesewetter, H Rubus-flora von Mecklenburg-Vorpommern. Bot. Rundbr. Meckl.-Vorp. 44: SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

29 KRYPBJÖRNBÄR Hylander, H. 1958a. Några nya eller kritiska Rubi Corylifolii. Bot. Not. 111: Hylander, H. 1958b. Rubus-släktet i Sverige. Manuskript som förvaras på Botaniska museets bibliotek i Lund. Kanér, R Om tolkningen av Rubus pruinosus Arrh. Bot. Not. 1953: Karlsson, T Förteckning över svenska kärlväxter. Svensk. Bot. Tidskr. 91: Lidforss, B Batologiska iakttagelser II. Öfversigt Kongl. Vetensk.-akad. Förhandl. 59: Lindman, C. A. M Svensk fanerogamflora. Norstedts, Stockholm, s Ljungstrand, E Artfaktablad för R. dissimulans. Lye, K. A. & Pedersen, A Rubus norvegicus, västkustbjörnbär, det vackraste av alla krypbjörnbären. Svensk Bot. Tidskr. 88: Martensen, H. O. & Pedersen, A Rubus gothicus och närstående arter. Svensk Bot. Tidskr. 81: Neuman, L. M Om tvenne Rubi från mellersta Halland. Bot. Not. 1888: Neuman, L. M. & Ahlfvengren, F Sveriges flora. Gleerups, Lund. Oredsson, A Frequency mapping of blackberry species (Rubus L. subgen. Rubus) in Sweden. I. Method and preliminary results. Bot. Not. 126: Oredsson, A Frequency mapping of blackberry species (Rubus L. subgen. Rubus) in Sweden. II. Distributional patterns. Bot. Not. 127: Oredsson, A Det tredje odlade björnbäret, vad är det? Bot. Not 138 (3): 1 5. Pedersen, A. & Martensen, H. O Rubus mortensenii, lindblomsbjörnbär, ett krypbjörnbär i ny belysning. Svensk Bot. Tidskr. 88: Pedersen, A. & Schou, J. C Nordiske brombær. AAU Reports 21. Ryde, U Krypbjörnbär i Sverige (www. teokem.lu.se/~ulf/rubus_html).. Presenterad i Ryde, U Studera krypbjörnbär i sommar! Svensk Bot. Tidskr. 99: 208. Ryde, U Rubus vikensis is a distinct species with a disjunct distribution. Nord. J. Bot., accepterad. Tyler, T., Olsson, K.-A., Johansson, H. & Sonesson, M. (red.) Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lunds Botaniska Förening, Lund. Weber, H. E Revision der Sektion Corylifolii in Skandinavien und im nördlichen Mitteleuropa. Sonderb. Naturwiss. Ver. Hamburg 4. Weber. H. E Batological notes on Flora Nordica. Nord. J. Bot. 18: Wendt, G Vikenbjörnbär, ett nytt krypbjörnbär. Svensk Bot. Tidskr. 102: ABSTRACT Ryde, U Krypbjörnbär i Halland. [Rubus sect. Corylifolii in the province of Halland, SW Sweden.] Svensk Bot. Tidskr. 103: Uppsala. ISSN X. An inventory is described of Rubus sect. Corylifolii from the province of Halland in south-west Sweden. About 850 localities have been visited and field studies have been combined with chromosome counting and random amplified polymorphic DNA studies. Ten traditional species have been observed, as well as six local species, two with over 70 localities each. The other four have 4 15 localities. Hybrids with R. idaeus have been observed at four localities and hybrids with R. caesius have been found at 27 localities. These hybrids have previously been called R. pruinosus and R. cyclomorphus, but it is shown that they are polymorphous and do not show any distinct distribution. Only two specimens have been impossible to classify. One is probably introduced, whereas the other might be a derivative of a hybrid. Ulf Ryde är professor i teoretisk kemi vid Lunds universitet med botanik som en något urspårad hobby. Adress: Plommonvägen 24, Lund E-post: ulf.ryde@ teokem.lu.se SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 299

30 RYDE Appendix Korrektioner av tidigare publicerade felaktiga uppgifter. R. cyclomorphus Släp: Klevs kyrka Lindeberg 1954 i LD, Törnquist 1960 i LD och Gabrielsson 1884 i LD (Georgson m.fl. 1997) avser R. caesiux fasciculatus som fortfarande finns kvar där. R. eluxatus Eftra: Uddaveka, Egeröd 1956 i GB avser R. mortensenii (finns fortfarande där). R. fabrimontanus (kallad R. oreogeton) Falkenberg (Lindman 1918), Olson 1911 i GB, även UPS R. mortensenii. R. fasciculatus Steninge, Allander 1931 i GB (Georgson m.fl. 1997) Belägget är dåligt men utgörs troligen av R. fasciculatus. Emellertid står det antecknat på etiketten: petala roseam basi alba, styl basi carnea, något som är främmande för R. fasciculatus men stämmer mycket väl med R. sordirosanthus, den art man förväntar sig i Steninge. Med största sannolikhet har en etikettförväxling skett. Steninge: Stensjö, Neuman 1888 i LD R. sordirosanthus. Ljungby: Ätrafors järnvägsstation Svenson 1910 i LD (Georgson m.fl. 1997) R. mortensenii (finns fortfarande kvar). R. gothicus Steninge, Kanér 1946 i LD (Georgson m.fl. 1997) R. sordirosanthus (finns fortfarande kvar). Falkenberg: vid bron, Svenson 1908 i LD (Georgson m.fl. 1997) Otvivelaktigt R. gothicus, men nu växer där bara R. mortensenii. Etikettförväxling? Värö: L:a Sunvära Svenson 1913 i LD (Georgson m.fl. 1997) R. eluxatus (finns fortfarande kvar). R. hallandicus Eftra: S om Stensjö, Ahlfvengren 1909 i S (Georgson m.fl. 1997) R. sordirosanthus (finns fortfarande kvar). Släp: Klef, Leffler i UPS (Georgson m.fl. 1997) Dåligt belägg, men troligen R. caesius fasciculatus. R. klefensis Släp, ad Prästbron, Gabrielsson 1887 i UPS R. caesius fasciculatus (finns fortfarande kvar). R. lagerbergii Steninge: Stensjö, Nytäppet, Hylander 1951 i GB (Georgson m.fl. 1997) R. cordatiformis (finns fortfarande kvar). Tölö, nära Blixered, Leffler 1861 i UPS Oklar form med håriga fruktämnen, men sannolikt R. fasciculatus (finns fortfarande kvar). Skeppeskär 1845 i UPS Detta skär ligger utanför Hallands Väderö i Skåne. R. lamprocaulos Släp: Blixered, Neuman 1893 i LD (Ahlfvengren 1924, Neuman & Ahlfvengren 1901) Belägg ofullständigt (inga årsstammar eller blad), så bestämningen får anses osäker. Numera finns endast R. fasciculatus (också samlad av Neuman härifrån samma dag), wahlbergii och en caesius-hybrid i Blixered, men belägget liknar ingen av dessa. R. mortensenii Onsala: Onsala, Lund 1899 i S och Palmaer 1923 i S (Georgson m.fl. 1997) R. norvegicus. Släp: Klevs kyrka, Palmaer 1923 i S (Georgson m.fl. 1997) R. fasciculatus eller dess hybrid med R. caesius. R. norvegicus Trönninge, S om Halmstad, Neuman 1883 i LD och GB och Ahlvengren 1924 i GB, Gabrielsson 1884 i LD (Georgson m.fl. 1997) R. vikensis (finns fortfarande kvar). Steninge: Stensjö, Lidforss 1889 i UPS, Neuman 1897 i LD, Svenson 1910 i LD, Ingvarson 1927 i LD (Georgson m.fl. 1997) R. cordatiformis (finns fortfarande kvar). Eftra: Stensjö, Neuman 1888 i LD (Georgson m.fl. 1997) R. cordatiformis (finns fortfarande kvar). Onsala: Godhem, Lundberg 1934 i GB (Georgson m.fl. 1997) R. vikensis (finns fortfarande kvar). R. pruinosus Onsala, Gottskär, Lindeberg 1893 i GB och S och Lund 1889 i S (Georgson m.fl. 1997) R. gothicus idaeus, ej återfunnen. Släp, Särö, Johansson 1868 i GB (Georgson m.fl. 1997) oklar form, men sannolikt R. gothicus idaeus, ej återfunnen. R. sordirosanthus Falkenberg: Falkenberg S. Svensson 1888 i LD (Georgson m.fl. 1997) R. mortensenii (finns fortfarande kvar). R. wahlbergii Steninge: Stugebo Bräcketorp, Hylander 1949 i GB (Georgson m.fl. 1997) R. sordirosanthus (finns fortfarande kvar). Onsala: Godhem, Wennerberg 1952 i GB (Georgson m.fl. 1997) R. vikensis (finns fortfarande kvar). 300 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

31 Allanders björnbär ett nygammalt krypbjörnbär På några öar i Karlskrona skärgård och nära Ölandsbron i Kalmar växer ett ovanligt krypbjörnbär. Tomas Burén har rett ut snåren. Text och foto: TOMAS BURÉN Hjalmar Hylander, en av Sveriges främsta kännare av krypbjörnbär Rubus sect. Corylifolii genom tiderna, beskrev flera nya arter i en artikel i Botaniska Notiser (Hylander 1958a). Tyvärr hade nomenklaturreglerna ändrats strax före publiceringen så att varje namn måste kopplas till ett bestämt typexemplar, vilket Hylander inte hade gjort. Hans nya artnamn blev därför ogiltiga. Gemensamt för Hylanders arter var att de bara var kända från relativt små geografiska områden. När Heinrich Weber (1981) reviderade krypbjörnbären i norra Europa valde han att bara ta upp de arter som var spridda minst fem mil i någon riktning och bortsåg från de många lokala former som beskrivits genom tiderna. Hylanders arter kom därför fortfarande att stå utan giltiga namn. Senare har det visat sig att ett par av arterna har större utbredning än vad som tidigare varit känt och de har då fått nya namn. Först var det den art av Hylander kallad Rubus gustafsonii som fick namnet Rubus walsemannii polabiskt björnbär (Weber 1982). Sedan urskildes den form som Hylander kallade Rubus aureolus ssp. albiflorus som en egen art, Rubus hylanderi blekingebjörnbär (Pedersen & Martensen 1993). Nu har det blivit dags att återupprätta ännu ett av Hylanders krypbjörnbär, nämligen Rubus allanderi. Namnet har typifierats av Weber (2009) och det fullständiga namnet är nu Rubus allanderi H. Hyl. ex Burén & H. E. Weber. Hjalmar Hylander valde artnamnet för att hedra Helge Allander, en annan björnbärskännare som bland annat beskrev gyllenbjörnbär Rubus aureolus (Allander 1941). Det känns därför naturligt att föreslå att arten ska kallas Allanders björnbär på svenska. Figur 1. En levande och en pressad blomställning av Allanders björnbär. a) Kalmar, öster om Tallhagsvägen, söder om Svensknabbevägen b) Kalmar, jordvall intill Ölandsbron Inflorescences of Rubus allanderi. a b SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 301

32 a b c BURÉN Figur 2. Exempel på olika bladformer hos Allanders björnbär. Samtliga från mellersta delen av ett årsskott. a) Jordö b) Kalmar, Jutnabbevägen c) Kalmar, öster om Tallhagsvägen, söder om Svensknabbevägen d) Kalmar, öster om Tallhagsvägen, d e söder om Svensknabbevägen e) Pressat blad med bruna fläckar. Kalmar, intill Ölandsbron Examples of leaves of Rubus allanderi, all taken from the middle part of the primocane. Brown spots (e) often appear during pressing. Upptäcktshistoria Hylander (1958a) beskrev den aktuella arten som en i Karlskronatrakten med skärgårdsområde rikligt förekommande, särpräglad, lätt igenkännlig Corylifolie. Innan han insåg att det var en ny art togs den upp i Blekinges flora (Holmgren 1942) under namnet Rubus centiformis var. mortensenii. Den riktiga Rubus mortensenii lindblomsbjörnbär finns också i Blekinge och var länge delvis missförstådd. I Hjalmar Hylanders opublicerade manuskript om Rubussläktet i Sverige (Hylander 1958b) finns en omfattande utredning om artens avgränsning, men den uppmärksammades inte ordentligt förrän av Pedersen & Martensen (1994). Lindblomsbjörnbär har på senare år visat sig ha en stor utbredning i södra Sverige. Ett av de första björnbär som jag själv försökte artbestämma var ett krypbjörnbär med stora vita blommor som växer intill en cykelväg i Kalmar, ett par hundra meter hemifrån. Med hjälp av Pedersen & Schou (1989) hamnade jag närmast lindblomsbjörnbär men kom snart fram till att det inte var den arten. Jag hade sneglat lite på Hylanders (1958a) arter utan att känna mig riktigt övertygad när jag 2005 visade beståndet i Kalmar för Ulf Ryde, som framför allt studerar krypbjörnbär i Halland. Han blev övertygad om att det var just Rubus allanderi när han fick se att en del av beläggen fick fula bruna fläckar under pressningen en karaktär som Hylander påpekade. Jag bestämde mig då för att söka upp Hylanders gamla lokaler i Blekinge och lyckades tillsammans med Nadja Niordson återfinna arten på flera av de platser där Hylander samlade den. Likheterna med buskarna i Kalmar var mycket stora. Den enda lilla skillnaden var att kronbladen var mycket svagt rosa i knoppstadiet i Blekinge medan de verkade vara rent vita i Kalmar. Under tiden hade jag också upptäckt fler lokaler i Kalmar. På Botaniska museet i Lund (LD) finns flera belägg av Rubus allanderi samlade av Hjalmar Hylander. Ett av dem, samlat 1953 vid Blåportsgatan i Karlskrona är identiskt med det som avbildas av Hylander (1958a). Under arbetet med sin revision av de nordeuropeiska krypbjörnbären identifierade Heinrich Weber detta belägg som typen för Rubus allanderi, men eftersom han valde att inte urskilja arten taxo- 302 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

33 ALLANDERS BJÖRNBÄR nomiskt publicerades inte typifieringen, utan det aktuella belägget nämns som ett specimen originale i bilagan för lokala och tvivelaktiga taxa i Weber (1981). Eftersom Weber hade påbörjat typifieringsarbetet kontaktade jag honom sommaren 2008 och skickade ett antal foton av buskarna i Kalmar. Han bekräftade genast att de var identiska med Hylanders Rubus allanderi och vi kom överens om att han skulle ordna den formella publiceringen (Weber 2009) och att jag sedan skulle skriva den här mer utförliga artikeln om arten. Eftersom namnet Rubus allanderi har förekommit i flera publikationer (Pedersen & Schou 1989, Fröberg 2006, Edqvist & Karlsson 2007) valde vi att behålla det för att inte orsaka onödig förvirring. Beskrivning Hylander (1958a) ger en utförlig latinsk beskrivning av arten. Ett par av hans uppgifter stämmer inte riktigt överens med mina iakttagelser och de kommenteras därför. Allanders björnbär är ett relativt kraftigväxande krypbjörnbär som i gynnsamma lägen bildar stora, ljust gröna snår. Det är ett av de krypbjörnbär som blommar tidigast på säsongen och kan ha utslagna blommor redan i slutet av maj. Årsstammarna är först kantiga men får med tiden nästan runt tvärsnitt. De saknar skaftade glandler och har till en början ett svagt vaxskikt. Taggarna sitter relativt glest, 5 10 per 5 cm och är 3,5 6 mm långa och snedställda till svagt böjda. Bladen på årsskotten är oftast femtaliga och otydligt fotdelade (Hylander a b Figur 3. a) Normala blommor och b) monströsa blommor av Allanders björnbär. Kalmar, Tallhagsvägen söder om Jägarevägen, vid gångtunnel a) Normal flowers of Rubus allanderi. b) At most localities, monstrous flowers can also be found. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 303

34 BURÉN Figur 4. Stamdel från mitten av ett årsskott av Allanders björnbär. Kalmar, öster om Tallhagsvägen, söder om Svensknabbevägen Stem of Rubus allanderi from the middle of a primocane. skriver digitato-5-nata, alltså femtaliga och fingrade). De är grågröna och mjukhåriga, men inte filtade, på undersidan. Ovansidans hårighet varierar en del, troligen beroende på växtplatsens förhållanden. Bladskaften är oftast ganska korta, men kan ibland vara nästan dubbelt så långa som de nedre småbladen och har 5 10, 2 4 mm långa och mer eller mindre svagt böjda taggar. Uddbladen har korta till medellånga skaft ((21 ) % av bladskivans längd) och är mer eller mindre tydligt dubbelsågade. Formen varierar en del, från oval till omvänt äggrund, med rundad eller svagt hjärtlik bas. Den största bredden är oftast ungefär på mitten eller strax ovanför. Uddbladets kant kan vara jämnt avrundad, men kan också ha tydliga hörn. Blomställningarna har relativt få men stora taggar och saknar skaftade glandler. De är ofta långa, men relativt fåblommiga. Kraftiga blomställningar har ofta ett eller ett par odelade blad överst, annars är de flesta bladen tretaliga. De övre tretaliga bladen har ofta uddblad med en lång, kilformig bas och den största bredden långt ut. Blomskaften har få men stora (upp till 3 mm långa), svagt böjda taggar. De nedre blomskaften är ofta flera centimeter långa och något bågböjda. Blommorna är stora och vita, ibland svagt rosa i knopp. Hylander (1958a) skriver att kronbladen är 3 4 cm, vilket måste vara en felskrivning som avser hela blommans diameter. En del blomställningar, särskilt de tidiga, blir ofta monströsa, med ungefär dubbelt så stora blommor som normalt och toppiga frukter som inte utvecklas riktigt. Fruktämnena är kala. Som tidigare nämnts får bladen ofta bruna fläckar vid pressning, även om man är noga med att byta gråpapper ofta. Kromosomtalet bestämdes 2008 till 2n = ca 28 med hjälp av flödescytometri. Materialet som analyserades samlades på typlokalen vid Blåportsgatan i Karlskrona och väster om Tallhagsvägen i Kalmar. Allanders björnbär påminner en del om lindblomsbjörnbär R. mortensenii, men är ofta mer kraftigväxande och har större taggar på årsskotten. I blomställningen är taggarna också större, men färre. Bladen hos lindblomsbjörnbär har också en något finare och spetsigare tandning och oftast längre skaft. Det kraftiga växtsättet, den ljusgröna bladfärgen och glestaggigheten gör att Allanders björnbär habituellt påminner något om bornholmsbjörnbär R. lidforssii, som dock har helt annorlunda, långt tillspetsade uddblad. I Blekinge ska man även se upp med polabiskt björnbär R. walsemannii, som kan ha något liknande bladform. Den arten har dock mörkare blad och stammar, samt mer eller mindre rikligt med skaftade glandler. Slutligen kan den ofullständigt utredda Rubus ruderalis och den av Hylander (1958a) ogiltigt beskrivna R. internatus ställa till problem. Dessa arter, som eventuellt är identiska, påminner mest om lindblomsbjörnbär, men har smalare, omvänt äggrunda uddblad och kraftigare taggar, samt spetsigare blad i blomställningen. Blommorna är ljust rosa. Vid typlokalen för Allanders björnbär vid Blåportsgatan i Karlskrona finns buskar som Hylander (1958b) kallade R. ruderalis, men som jag inte kan skilja från de buskar i andra delar av staden som han kallade R. internatus. Dessutom är avgränsningen av R. ruderalis mot den tyska R. decurrentispinus fintandat björnbär oklar, men det är en annan fråga. 304 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

35 ALLANDERS BJÖRNBÄR Utbredning Allanders björnbär har hittills bara påträffats i östra Blekinge och i Kalmar. De allra rikligaste förekomsterna finns på Hasslö, där Allanders björnbär finns över hela ön och är den dominerande krypbjörnbärsarten. Flera bestånd finns även på Jordö och Almö i närheten. Alla områden runt Karlskrona är ännu inte genomsökta. I Kalmar finns alla kända bestånd ganska nära Ölandsleden. Eftersom Kalmars krypbjörnbärsflora tidigare har varit mycket bristfälligt undersökt kan man bara spekulera i om arten möjligen kan ha kommit dit i samband med de stora vägbyggena i slutet av och början av 1970-talet, när till exempel Ölandsbron kom till. Pedersen & Schou (1989) tar upp arten i en bilaga och påstår att den är påträffad i Kalmar län-öland. Teckningen visar dock en art med håriga fruktämnen som även i övrigt avviker från Allanders björnbär. Några belägg från Öland har inte heller påträffats och jag har själv förgäves letat där. Lokalförteckning Här listas aktuella lokaler samt de äldre belägg som jag har sett, från söder till norr. Socknar anges med kursiv stil. Det kan gömma sig fler äldre belägg i herbarierna eftersom jag inte haft möjlighet att göra någon fullständig genomgång. Enligt Hylander (1958a, b) finns till exempel belägg av arten på Naturhistoriska riksmuseet (S) under flera andra namn. För aktuella lokaler anges gps-mätta koordinater i Rikets nät (RT 90) med 10 m noggrannhet (sex siffror). Äldre belägg finns på Botaniska museet i Lund (LD), nya belägg har lämnats till Naturhistoriska riksmuseet (S) och Biologiska museet i Oskarshamn (OHN). Finnare/samlare: TB Tomas Burén, NN Nadja Niordson, ÅW Åke Widgren, UR Ulf Ryde, HH Hjalmar Hylander. Blekinge Hasslö Garpahamnen (621915/147940) vägkanter, hällmarker, ruderatmark, flera stora bestånd 2009 (TB, UR, ÅW); udde mellan Garpen och Fiskaregården (621939/147964) vägkant 2007 (TB, NN); N delen av Garpahamnen (621948/147946) vägkant 2009 (TB, UR, ÅW); Fiskaregården (621976/147986) vägkant 2009 (TB, UR, ÅW); Tången (621977/147796) vägkant 2009 (TB, UR, ÅW, belägg i S); Ö om trevägskorsning N om Byrum (622040/147837) vägkant 2007 (TB, NN); vid Hallarnavägen (622043/147878) vägkant och gräsmark med hällar 2009 (TB, UR, ÅW); 500 m SV kyrkan, nära affär (622082/147949) vägkant 2009 (TB, UR, ÅW); SV om Näset (622095/147835) vägkant 2007 (TB, NN); 500 m SSO brofästet (622104/147883) vägkant 2009 (TB, UR, ÅW); 700 m V kyrkan (V reningsverket) (622114/147913) gräsmark 2009 (TB, UR, ÅW); Horn (622117/148023) vägkant 2007 (TB, NN, belägg i S); 200 m N kyrkan (622139/147983) vägkant 2009 (TB, UR, ÅW); Näset vid vägen mot Hallarna (622141/147862) vägkanter, gräsmark, stora bestånd 2009 (TB, UR, ÅW, belägg i S och OHN); Sturkö Bredavik, mellersta vägen ner mot sjön norrut 1943 (HH); Listerby Jordö 200 m NO södra gården (622503/147669) bryn vid stig 2009 (TB, UR, ÅW); Förkärla Almö, SO vägskälet mot Jordö (622521/147786) stenmur mot golfbana 2009 (TB, UR, ÅW, belägg i S); Almö, S vägskälet mot Jordö (622522/147782) vägkant 2009 (TB, UR, ÅW); Listerby Jordö, vägkant vid Herluf Svenssons gård 1948 (HH, belägg i LD); Jordö, strax SO om gården (622544/147663) vägkant/bryn 2007 (TB, NN, belägg i S och OHN); Jordö, strax Ö om gården (622552/147667) snår nära brygga 2007 (TB, NN, belägg i S); Jordö, strax NV om gården (622558/147652) betesmark 2007 (TB, NN, belägg i S); längs vägen mot Jordösund (622566/147632) vägkant 2009 (TB, UR, ÅW); Jordösund, innersta delen av Lädjeviken (622566/147628) vid stranden 2009 (TB, UR, ÅW); Östanön, östra delen (622567/147616) vägkant 2009 (TB, UR, ÅW); Jordökalv (622570/147647) vid lada 2009 (TB, UR, ÅW); Östanön, östra delen (622572/147617) hästbetesmark 2009 (TB, UR, ÅW), ytterligare ett par små bestånd i närheten; Jordökalv (622574/147541) hällmark mellan vägar 2009 (TB, UR, ÅW); Jordökalv, längst i V (622583/147623) bryn i tomtkant 2009 (TB, UR, ÅW); Augerum Knösö, norra änden av Knösöudden (622600/149167) vägkant vid hus 2008 (TB, belägg i S); Lösen Verkö 1948 (HH, belägg i LD); Verkö, Näsudden (622600/148988) ruderatmark 2007 (TB, NN, belägg i S); Verkö, längs vägen mot Bergudden (622690/148953) vägkant, blandbestånd med raspbjörnbär 2008 (TB, belägg i S och OHN); Karlskrona Vämö, Saltsjöbadsvägen SO Tyska Bryggaregården (622693/148743) vägkant vid bergvägg 2009 (TB, UR, ÅW); Vämö, Tyskbryggarberget Gröna gången Ö om bryggeriet 1945 (HH, belägg i LD), lokalen återfunnen 2006 (622713/148741) i lövskog (TB, NN); Vämö, Blåportsgatan vid 1:a depån i berget till vänster 1953 (HH, holotyp i LD) lokalen återfunnen 2006 (622728/148716, TB, NN, belägg i S); Galgamarken vid Gyllenstjärnas väg (622771/148681) vägkant 2009 (TB, UR, ÅR, belägg i S). SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 305

36 BURÉN Småland (samtliga TB, alla fanns kvar 2009) Kalmar Lindö, sydöstra delen (628290/153412) ett par stora bestånd på gräsmark vid skogsbryn nära stranden (belägg från 2007 i S och OHN); V om Ängöleden 175 m SSO korsningen med Gröndalsvägen (628345/153410) lövskogsbryn; Ekudden runt infarten till kanotklubben (628378/153399) vägkanter m.m. (belägg från 2006 i OHN); Jutnabbevägen, dels i vägkanten S om Jutnabbevägen 19 (628404/153333, belägg från 2004 i OHN), dels runt vändplanen i östra änden av Båtsmansgatan (628399/153332); S om Svinövägen V om kanalen (628407/153407) skuggigt i blandskog; Ö om Ängöleden 100 m S om påfarten till Ölandsbron (628413/153379) trädbevuxen remsa mellan väg och cykelväg, litet bestånd; Jutnabben, ett flertal bestånd både norr och söder om Ölandsbron (t.ex. intill parkeringsfickan på norra sidan av Ölandsbron /153437, belägg från 2004 i S); mellan Ölandsbron och Svinövägen, flera stora bestånd (t.ex. på jordvallen intill Ölandsbron (628432/153406, belägg från 2007 i S och OHN); runt Tallhagsvägen S om Jägarevägen, flera stora bestånd (t.ex. S om Jägarevägen V om Tallhagsvägen (628453/153369, belägg från 2004 i S) och Ö om Tallhagsvägen S om Svensknabbevägen /153373, belägg från 2009 i S och OHN); Skälbyvikens innersta del (628452/153399) vid grusväg; Djurängshagen (628444/153217) stort bestånd i lövskog (belägg från 2008 i S); Svensknabben, mellan stora huset och en garagelänga (628477/153440) skogsremsa; Svensknabben, N om det gula huset (628483/153451) tallskog nära stranden. Ett stort tack till Heinrich Weber som bekräftade min bestämning av buskarna i Kalmar och som ordnade den formella typifieringen, till Nadja Niordson och Åke Widgren som bidragit med lokalkunskap i Blekinge, samt till Ulf Ryde som studerat buskarna både i Kalmar och i Blekinge. Citerad litteratur Allander, H Om den svenska s.k. Rubus nemorosus. Svensk Bot. Tidskr. 35: Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) Smålands flora. SBF-förlaget, Uppsala. Fröberg, L Blekinges flora. SBF-förlaget, Uppsala. Holmgren, B Blekinges flora. Karlskrona. Hylander, H. 1958a. Några nya eller kritiska Rubi Corylifolii. Bot. Not. 111: Hylander, H. 1958b. Rubus-släktet i Sverige. Opublicerat manuskript, Botaniska museet, Lund. Pedersen, A. & Martensen, H. O Rubus hylanderi, ett nytt björnbär av sektionen Corylifolii. Svensk Bot. Tidskr. 87: Pedersen, A. & Martensen, H. O Rubus mortensenii, lindblomsbjörnbär, ett krypbjörnbär i ny belysning. Svensk Bot. Tidskr. 88: Pedersen, A. & Schou, J. C Nordiske Brombær. AAU Reports 21. Bot. Inst., Aarhus universitet. Weber, H. E Revision der Sektion Corylifolii in Skandinavien und im nördlichen Mitteleuropa. Sonderb. Naturwiss. Ver. Hamburg 4, Hamburg. Weber, H. E Rubus walsemannii n. sp., eine in Skandinavien und Mitteleuropa verbreitete Brombeere. Verh. Naturwiss. Ver. Hamburg, N.F. 25: Weber, H. E Notizen zur Brombeer-Flora in Dänemark und Skandinavien (Rubus L. sect. Corylifolii Lindley). Osnabrücker Naturwiss. Mitt. 33/34: ABSTRACT Burén, T Allanders björnbär ett nygammalt krypbjörnbär. [Rubus allanderi a recently validated name for a Swedish bramble.] Svensk Bot. Tidskr. 103: Uppsala. ISSN X. The recently published Rubus allanderi H. Hyl. ex Burén & H. E. Weber, a species of Rubus sect. Corylifolii is described in detail. It was originally found by Hjalmar Hylander around Karlskrona, SE Sweden, and was invalidly published in Since 2003, it has also been found by the present author at several locations in Kalmar, about 100 km north of Karlskrona. Rubus allanderi is characterized by light green leaves, slightly glaucous stems without stalked glands and large white flowers, sometimes light pink in bud, with glabrous carpels. It is fairly similar to R. mortensenii, but has longer and stouter prickles, and leaves with a different shape and serration. Tomas Burén är biolog och sitter i styrelserna för Föreningen Smålands Flora och Ölands Botaniska Förening. När han inte brottas med outredda krypbjörnbär medverkar han bland annat i inventeringen av Ölands kärlväxtflora och i floraväkteriet. Adress: Adelgatan 11 C, Kalmar E-post: tomas.buren@netatonce.net 306 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

37 Nyttiga björnbär Man behöver inte bara samla björnbärsskott och blad för att lära sig nya arter. Det går också bra att bara plocka björnbären för att äta dem. Eller använda dem för andra nyttiga syften som Alf Oredsson beskriver. ALF OREDSSON Vi som bor i tidigare nedisade områden har vant oss vid gärdsgårdar av sten. Längre söderut i Europa har man varit hänvisad till hägnader av häckar. Ett halvt århundrade före Kristus lade Julius Caesar märke till att i Flandern fanns ett skydd mot inkräktare som bestod av ogenomträngliga häckar av björnbär och vildrosor med grenverk som stomme (Rackham 1986). Näst rundhagtorn rankar Amoreux (1787) björnbär som den till häckar mest lämpade taggbusken. Vi som äter den A- och C-vitaminrika frukten som den är, syltar, saftar eller till äventyrs gör kompott, har en del att lära av fransmännen. På den franska landsbygden torkade man förr björnbären och sparade till vintern. Unga årsskott skalades och åts som sparris eller användes i soppor (Guillot 2008). I bergstrakterna flätades korgar av årsstammar kluvna på längden. Kalkoner och höns drevs längs vägar och häckar för att de skulle äta av bären samtidigt som de gödslade marken där de drog fram. På sommaren högg man bort björnbären på betesmarkerna och lade dem åt sidan för att torka. När det var dags att baka bröd samlade man ihop riset för att elda med. Det gav en intensiv hetta åt bakugnen. I tider av hungersnöd maldes torra björnbärsblad för att dryga ut mjölet, som dock fick en bitter smak. Oredsson, A Nyttiga björnbär. [Useful blackberries.] Svensk Bot. Tidskr. 103: 307. Uppsala. ISSN X. Adress: Torupsgatan 1 G, Malmö E-post: alf.oredsson@bolina.hsb.se Många björnbärsarter, som till exempel macchiabjörnbär Rubus ulmifolius, lämpar sig utmärkt väl till att göra god sylt av, men traditionellt har man i det gamla bondesamhället också använt björnbärsbuskarna till en mängd andra ting. Ur Guillot Citerad litteratur Amoreux, P. J Mémoire sur les Haies. Cuchet, Paris. Guillot, G La ronce commune. Internet: <www3.ac-clermont.fr/pedago/svt/pagex. php?rubrique=8&num=548>. Rackham, O The history of the countryside. J. M. Dent, London. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 307

38 Saltelm en ny kulturväxt i Sverige Ett nytt energigräs odlas sedan några år på försök i Sverige. Roland Lyhagen vet mer. ROLAND LYHAGEN Sedan 2003 har en för landet helt ny kulturväxt testodlats i Sverige. Det är ett styvt, torktåligt gräs som i första hand ska användas för energiändamål, antingen för direktförbränning eller för tillverkning av bränslepellets. I artiklar i lantbrukspressen har gräsets avkastningskapacitet och tekniska egenskaper beskrivits (Vainult 2007a, b, 2008). Större odlingar har genomförts på ett par skånska gods samt på gårdar i Östergötland. Bakom introduktionen står ett företag i Östergötland, Eastern Biofuels, som avser introducera gräset i flera länder i norra Europa. Kärt barn har många namn Det nya gräset har sitt ursprung från växtförädlingsverksamhet i Ungern och marknadsförs under namnet Szarvasi-1. Den vetenskapliga benämningen omfattar ett femtontal varianter och divergerar kraftigt mellan Europa och Amerika. I Europa har Elymus elongatus dominerat (Hanelt 2001) medan benämningen i Amerika är Thinopyrum ponticum. Enligt nyare undersökningar är Szarvasi-1 en dekaploid art med 70 kromosomer, varför artnamnet ponticum är en riktigare benämning (Koscis 2008). Den diploida arten med 14 kromosomer bör benämnas elongatum. I tabell 1 är synonymer listade till hjälp för den som söker i floror eller på nätet. Den engelskspråkliga benämningen på gräset är tall wheatgrass. Om arten tillhör släktet Elymus så borde elm ingå i ett svenskt namn och jag föreslår saltelm som lämpligt namn. Om den däremot anses höra till släktet Thinopyrum så vore saltkvickrot ett mer logiskt namn. Det är dock mindre gångbart i jordbrukssammanhang med tanke på de problem och kostnader som vanlig kvickrot orsakar. Därför är saltelm trots allt att föredra. Figur 1. Saltelm Thinopyrum ponticum Szarvasi-1 är ett styvt, blågrönt gräs. Tall wheatgrass Thinopyrum ponticum Szarvasi-1 has a prominent bluegreen colour and very stiff culms. 308 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

39 SALTELM Ursprung och odling Gräset har sin naturliga utbredning i Medelhavsområdet, sydöstra Europa, sydvästra Asien och Kaukasus. Det är ett tork- och salttåligt gräs som trivs i kustområden och i övrigt på salta jordar. I Europa odlas gräset främst i Ungern, där sorten Szarvasi-1 är utvecklad, för energianvändning (Szarvasi-1 energiafü). Gräset infördes redan 1909 från Turkiet till Nordamerika (Weintraub 1953). Där odlas gräset sedan andra världskriget på de stora slätterna i västra USA och Kanada. Användningen är till foder som hö samt som jordförbättrare på salina och alkaliska jordar. Viss odling sker också i södra Australien (Hanelt 2001). I Sverige har knappt 100 hektar odlats 2008 och planen 2009 är att nå 1400 hektar i Skåne. Skörden ska användas för tillverkning av bränslepellets i en fabrik i Ystad (Vainult 2008). Liknar strandkvickrot Saltelmen har ett synnerligen styvt, blågrönt strå och ger ett intryck av ett vasst och torktåligt strandgräs. Arten är flerårig och påminner mycket om strandkvickrot Elytrigia juncea ssp. boreoatlantica men växer tuvat och saknar kvickrotens krypande jordstammar. I beskrivningen nedan har jag i huvudsak följt Clayton m.fl. (2006) med termer översatta enligt Jonsell (2004). Artbeskrivning Perenn, tuvad, styvt strå ( 100) cm, kalt. Bladslidans kanter kala eller håriga. Bladöron skärformiga. Snärp cilierat, hinnaktigt. Bladskivor ribbade, hoprullade, cm långa, 2,5 6 ( 8) mm breda, styva, sträva, håriga på båda sidor. Enkelt ax, bilateralt, cm långt, plattad axspindel, mjuka eller sträva kanter. Småax med plattsidan mot axspindeln, gles. Småax enkla, fertila småax oskaftade. Småax med 5 12 fertila blommor, mot spetsen med förkrympta blommor. Småax elliptiskt till brett avlångt, lateralt starkt plattat, mm långt. Öppnar sig vid mognad och släpper nedanför varje enskild blomma. Skärmfjäll kvarsittande, likartat, kortare än småaxet. Nedre skärmfjäll brett avlångt, 7 9 mm långt, samma längd som övre skärmfjäll, läderartat, utan Tabell 1. Synonymer till Thinopyrum ponticum (Podp.) Barkworth & D.R.Dewey Synonyms Agropyron elongatum (Host) P.Beauv. Agropyron varnense (Velen.) Hayek Elymus elongatus (Host) Runemark ssp. ponticus (Podp.) Melderis Elymus elongatus (Host) Runemark var. ponticus (Podp.) Dorn Elymus ponticus (Podp.) N.Snow Elytrigia elongata (Host) Nevski ssp. pontica (Podp.) Gamisans Elytrigia obtusiflora (DC.) Tzvelev Elytrigia pontica (Podp.) Holub Elytrigia ruthenica (Griseb.) Prokudin Lophopyrum elongatum (Host) Á.Löve Thinopyrum elongatum (Host) D.R.Dewey Triticum elongatum Host Triticum ponticum Podp. Triticum rigidum Schrad. köl, med 5 9 nerver, Nedre skärmfjällets spets urnupen, tvär eller trubbig. Övre skärmfjäll brett avlångt, 7 9 mm långt, 0,7 0,8 av längden hos anslutande fertil ytteragn. Läderartade utan köl, 5 9 upphöjda nerver. Övre skärmfjällets spets urnupen, tvär eller trubbig. Ytteragnar hos fertila ax lancettlika till brett avlånga, 9 11 mm långa, läderartade, kölade, med 5 nerver. Ytteragnens spets trubbig, utan borst. Inneragnens köl cilierad. De sterila toppblommorna liknar de fertila men är förkrympta. Blommor med 2 blomfjäll, elliptiska, hinnlika. 3 ståndarknappar, 2,5 5,5 mm långa. Märken 2. Fruktämne dunhårigt mot spetsen. Frukt, karyops med fastsittande skal. Olika energigräs utvecklas Saltelm är bara ett i raden av högavkastande gräs för användning inom energisektorn. Sedan 1980-talet har flera andra alternativ tagits fram. Mest framgångsrik har utvecklingen av rörflen Phalaris arundinacea varit och flera tusen hektar finns utsådda, främst i norra Sverige. Rörflenet skördas på vårvintern när strået är torrt och bladen mer eller mindre avfallna. Därmed får man en skördevara med låg vattenhalt som är direkt lagringsbar (Lyhagen 1991). SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 309

40 LYHAGEN Ett annat mycket högavkastande gräs är elefantmiskantus Miscanthus giganteus. Ansträngningarna att utveckla lämpliga föröknings- och etableringsmetoder för elefantmiskantus har dock inte burit framgång. Detta mycket storvuxna gräs är nämligen en steril triploid som måste förökas vegetativt (Lyhagen 1992). Annars är elefantmiskantus, liksom rörflen, flerårig och kan skördas under flera år efter etableringen. När det gäller saltelm så har jämförande odlingsförsök inletts under 2009 av SLU i Sörmland samt utanför Umeå, Skellefteå och Glommerträsk för att utröna lämplig etableringsteknik, odlingsinsatser, skördeteknik och uthållighet. Framtiden får utvisa om detta gräs blir ett varaktigt alternativ för svenskt jordbruk. I dessa försök kommer även rörflen att ingå liksom det amerikanska präriegräset jungfruhirs Panicum virgatum. Jungfruhirs har ännu inte testats i större skala i Sverige. Spridnings- eller korsningsrisk? Av den ymniga namnfloran att döma så har saltelmen många släktingar inom flera släkten (tabell 1). Om den är korsbar med kvickrot Elytrigia repens så kan den möjligen ge problematiska korsningsprodukter. Kvickroten är redan ett av jordbrukets största ogräsproblem. Mindre troligt är att saltelmen skulle kunna sprida sig som ogräs. Det finns knappast något exempel på en införd åkergröda som har spridningspotential utanför åkrar eller rena ruderatmarker. Tack till Björn Salomon som givit värdefulla synpunkter på nomenklaturen. Citerad litteratur Bioenergiportalen Energigräs. Bioenergiportalen. Internet: < se/?p=3160&m=1306>. Clayton, W. D., Harman, K. T. & Williamson, H GrassBase The Online World Grass Flora. Internet: < Hanelt, P. (red.) Mansfeld s encyclopedia of agricultural and horticultural crops. Springer- Verlag, Berlin (även på internet: ipk-gatersleben.de). Jonsell, B. (red.) Flora Nordica, General volume. Bergianska stiftelsen, Stockholm. Kocsis, M., Szalontai, B., Farkas, Á. & Stranczinger, S Molecular study of energy grass cultivar Szarvasi-1 and its genetic relationship to Hungarian Elymus species and populations based on RAPD analysis. Acta Bot. Hungarica 50: Lyhagen, R Några glimtar från 100 års utsädesförsäljning. Svensk Bot. Tidskr. 85: Lyhagen, R Exotiska grödor i växtförädlingsverksamheten. Svensk Bot. Tidskr. 86: Szarvasi-1 energiafü. Internet: < hu/energia_en.html>. Vainult, J. 2007a. Skånegods provodlar 30 hektar. ATL Lantbrukets Affärstidning. Fredag 31 augusti. Vainult, J. 2007b. Supergräs ger rekordavkastning. ATL Lantbrukets Affärstidning. Fredag 31 augusti. Vainult, J Dubbel användning för nytt energigräs. ATL Lantbrukets Affärstidning. Fredag 14 mars. Weintraub, F. C Grasses introduced into the United States. USDA Agric. Handb. 58, Washington, D. C. ABSTRACT Lyhagen, R Saltelm en ny kulturväxt i Sverige. [Tall wheatgrass a new cultivated crop in Sweden.] Svensk Bot. Tidskr. 103: Uppsala. ISSN X. Tall wheatgrass Thinopyrum ponticum has been tested since 2003 as a new crop in Sweden. A smallscale commercial cultivation has been established since The harvest will be used as a raw material for direct burning in heating plants or for production of pellets for small-scale heating systems. Tall wheatgrass has its origins in the east Mediterranean region, SW Asia and the Caucasus. The cultivated variety Szarvasi-1 was bred in Hungary. Roland Lyhagen har arbetat som växtförädlare, konsulent och informatör på Svalöf Weibull AB. Roland är speciellt intresserad av våra jordbruksgrödor och deras historia. Adress: Fjärilsgatan 2, Svalöv E-post: lyh@svalov.mail.telia.com 310 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

41 Klådris i Indalsälvens delta I Indalsälvens delta har klådriset sin starkaste förekomst i landet. Stefan Grundström berät tar om artens historia och ekologi. Figur 1. Klådris i Indalsälvens delta, juni 2007 The riparian shrub Myricaria germanica in the outer parts of the delta landscape of the river Indalsälven. Text och foto: STEFAN GRUNDSTRÖM N atten mellan den 6 juni och 7 juni 1796 inträffade en dramatisk händelse vid Indalsälven. En man som kallades Vildhussen skulle bygga en flottled förbi Storforsen nedströms Ragundasjön i östra Jämtland. När fjällfloden kom med stora vattenmängder bröt vattnet en ny fåra, Ragundasjön tömdes på fyra timmar och Döda fallet bildades. En femton meter hög flodvåg bröt fram längs älven och vid mynningen växte deltat till. Mängder med sand och grus avsattes och flerdubblade deltats storlek på kort tid. Som genom ett under omkom ingen men många byggnader och stora ytor med åkeroch ängsmarker blev förstörda (Ivarson 1990). Förmodligen bör klådris och andra störningsberoende växter ganska snabbt ha funnit sig väl tillrätta i deltalandskapets jungfruliga sandbankar. Längs älven tillkom också stora ytor med SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) renspolade strandbrinkar och dessutom den torrlagda Ragundasjön. Flera klådrisfynd från Ragundasjöns stränder och torrlagda bottnar från 1800-talet visar på händelsens betydelse för klådrisets tillväxt i området. Gamla lokaler längs älven Medelpadsbotanisten Erik Collinder uppger att klådriset några år efter händelsen växte på Faxören i Indalsälvens delta. Det finns flera äldre uppgifter från Indalsälven förutom från deltat. Collinder skriver i sin landskapsflora från 1909 att klådris finns här och där efter Indalsälfven, måttlig talrik. I Thorvald Langes Jämtlandsflora (Lange 1938) beskrivs flera lokaler från Indalsälvens huvudfåra, till exempel från Ragunda och Fors socknar i nuvarande Ragunda kommun. 311

42 GRUNDSTRÖM Nuvarande utbredning Under de senaste åren är klådris känd från några biflöden till Indalsälven, till exempel längs Ammerån (figur 3) och vid Töjsan i trakten av Lit. Här finns livskraftiga bestånd då dessa vattendrag ännu har kvar sin naturliga vattenregim med vårfloder, höstöversvämningar och isrivningar vintertid. Också längs Indalsälvens huvudfåra finns klådris kvar på några ställen. Vid landskapsgränsen mellan Medelpad och Jämtland finns en förekomst som nästan bara består av äldre buskar som tynar bort i den uppväxande skogen. Åtgärder i form av röjning är föreslagen på denna lokal men naturliga förutsättningar saknas att långsiktigt bibehålla arten i detta område. Strax nedströms Hammarforsens kraftverk finns också en lokal med mest äldre buskar som besöktes under Botanikdagarna i Jämtland Figur 2. Klådriset har en tvådelad blomningstid. Dels på försommaren då kortskotten på äldre grenar blommar, dels i juli augusti då årsskotten hunnit utveckla sina blommor. Klådrisblommornas tio ståndare är delvis sammanväxta till ett rör. Flowers of Myricaria germanica. Indalsälvens reglering Utbyggnaden av vattenkraften i Indalsälvens nedre del pågick under perioden Regleringen av älven innebar att flera växtplatser för klådris dämdes över och de lokaler som var kvar började växa igen eftersom den naturliga dynamiken uteblev (se t.ex. Jansson m.fl. 2000). De flacka stränderna vid älvens nedre del som hyste klådris dränktes ända upp till Liden år 1956, då Bergeforsens kraftverk stod klart. Ljung (2007) nämner även flottledsrensning som pågick under första halvan av 1900-talet som en annan verksamhet som förstörde klådrislokaler. Rensningen gjordes för att underlätta timrets väg ner till sågverk och massaindustrier vid kusten och är idag ett av de stora naturvårdsproblemen i norra Sverige. Många av våra vattendrag har mist sitt naturliga utseende och är mer eller mindre kanaliserade. Dynamik vid oreglerade vattendrag Isens rörelser och tjällyftningar är viktiga för att röja vattendrag och vidmakthålla den konkurrenssvaga strandfloran. Infrusna vedväxter rycks bort av vårfloden och till och med träd kan stryka med vissa år då isen varit tjock (se t.ex. Renman 1993). Samtidigt som isen röjer stränderna så frigörs näring efter en sådan störning. Isrivningar och tjällyftningar är sannolikt mycket viktiga faktorer i älvsträndernas naturliga dynamik i vårt klimat. Klådrisets livsmiljö beskrivs i EU:s art- och habitatdirektiv. Klådriset är en typisk art för habitatet och alpina vattendrag i bergsområden är artens huvudmiljö i Europa. I den beskrivning av livsmiljön som finns i direktivet påpekas att klådris inte långsiktigt kan finnas kvar i reglerade vattendrag. Frisendahl (1921) beskrev förutsättningarna för klådris och andra strandväxter längs en typisk älvstrand. En zonering råder där de lägst belägna delarna av stranden årligen drabbas av vårflodens kraft och de högst belägna delarna översvämmas bara vissa år. Klådriset trivs bäst i en mellanzon där god föryngring kan råda och stranden är tillräckligt öppen för att hysa blommande buskar. 312 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

43 KLÅDRIS Nya högflöden som når högre än den föregående kan skada föregående års föryngring och först efter ett några år kan klådrisplantan stå emot en översvämning. Lyckade föryngringar sker därför med flera års mellanrum men eftersom en planta kan leva i flera decennier så räcker det. Spridning av klådris Förutom spridning med frön är spridning med vegetativa delar viktigt. Rotdelar som slitits av kan slå rot på nya stränder nedströms (se t.ex. Ljung 2007). Eftersom klådriset producerar mängder av frön som sprids med vinden (figur 3) så kan den dyka upp på nya lokaler långt från tidigare kända förekomster. Exempelvis hittades en ganska stor förekomst i ett grustag i trakten av Ånge Sådana förekomster kan leva kvar under några decennier men är knappast långsiktigt livskraftiga. Denna typ av lokaler är dock viktiga när man ska bedöma artens bevarandestatus. Klådris i Indalsälvens delta på senare år I Indalsälvens delta finns ännu ett livskraftigt bestånd av klådris trots att älven är reglerad sedan mer än femtio år. Det mesta av klådriset växer numera i området norr om E4 som inte är skyddat som naturreservat eller Natura 2000-område (figur 4). År 2005 räknade jag drygt tvåtusen plantor i hela deltaområdet varav flertalet var småplantor. År 2008 gjordes en mer noggrann räkning inom ramen för klådrisets åtgärdsprogram och då hittades plantor varav ungefär 1800 var små, ännu inte förvedade eller buskformiga plantor, som jag bedömde bara var något eller några år gamla. De här siffrorna innebär att Indalsälvens delta troligen hyser en mycket stor del av den svenska populationen av klådris. Figur 3. Klådris vid Ammerån i Jämtland, september Klådrisets frön är försedda med en hårpensel som gör att de kan spridas avsevärda sträckor med vinden. Trots det är klådriset rödlistat i Sverige i kategorin starkt hotad (EN). Myricaria germanica on the shore of the non-regulated river Ammerån, a tributary to the river Indalsälven in Jämtland. Below, M. germanica seeds have fine hairs aiding in wind dispersal. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 313

44 GRUNDSTRÖM E m Figur 4. Indalsälvens delta med Midlanda flygplats i mitten och E4:an rakt igenom. Klådrisets nuvarande utbredning i Indalsälvens delta är inom de rödmarkerade områdena. De yttre delarna av deltat är skyddat som naturreservat (gul gräns) och Natura 2000 (blå gräns). Illustration: Naturinformation Lennart Wessberg. The delta landscape at the estuary of the Indalsälven. Midlanda Airport is in the centre and the motorway (E4) runs straight through the delta. The areas enclosed by red lines indicate the present distribution of Myricaria germanica. The outer parts of the delta are protected as a nature reserve (yellow line) and a Natura 2000 site (blue line). I deltat finns gott om lämpliga livsmiljöer i form av sand och grusbankar. I samma områden där klådriset föryngrar sig finns också rika förekomster av andra konkurrenssvaga strandväxter. De ettåriga ävjepilört Persicaria foliosa (figur 5) och fyrling Tillaea aquatica, även de rödlistade och minskande i Sverige, är ganska vanliga i deltats övre del. År 2007 räknades cirka plantor av ävjepilört inom deltaområdet (Paulsson 2007). Klådriset växter i deltat främst på sand och grus men plantor hittas även på ganska fina sediment som ibland överlagrat sanden. Då har förmodligen det finaste materialet tillkommit E4 N senare och fastnat på klådrisbuskarna. Exempel på att klådris även kan växa i ganska grovt material finns från flera håll, till exempel i sprängstensmassor i reglerade älvsträckor (se t.ex. Ericsson 1999, Westerström 2008). Klådriset har de senaste åren haft en gynnsam utveckling i Indalsälvens delta (figur 6). Vi har haft några extrema högflödesår i början av 2000-talet vilket inneburit att nya sandbankar har tillkommit och konkurrerande vedväxter på befintliga stränder har skadats. Högflöden i form av så kallade hundraårsregn inträffade i juli 2000 och i augusti september Ett extremt rekordregn (150 mm vid Sundsvalls-Härnösands flygplats på ett dygn) uppträde i augusti 2003 och även under sommaren 2005 var det höga flöden. Senhösten och början av vintern var också ovanligt regnig och hela deltat stod under vatten i månader. Påtagligt för det första decenniet av talet är annars att vårflödena varit ganska måttliga. Enstaka år har vi haft normala vårfloder, till exempel 2005 och Högflödena tenderar alltmer att komma under sommar och höst, ett scenario som stämmer överens med de klimatförändringar som förväntas (Kjellström & Ruosteenoja 2007). För klådrisets del är det förmodligen så att långvariga översvämningar under sommar och höst inte är bra för frögroning men långvariga högflöden håller borta konkurrerande vegetation och år med varmt och torrt sommarväder som 2004, 2006 och 2007 kan klådriset blomma rikligt och föryngra sig. Vattenståndsvariationer i havet En annan faktor som har stor betydelse för vegetationens utveckling i deltat är vattenståndsvariationer i havet. Även om dessa inte direkt motsvarar de naturliga vattenregimerna i älvarna så finns ändå en årsrytm och förändringar i vattennivån som troligen gynnar klådriset och andra konkurrenssvaga växter. Eftersom hela deltalandskapet ligger lågt, under 1 meter, så påverkar havsnivån vattenståndet i hela området. Extremerna under den senaste hundraårsperioden visar på en variation på hela 2,16 meter i vattenstånd från mätstationen vid Spikarna 314 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

45 KLÅDRIS Figur 5. Ävjepilört från Indalsälvens delta, augusti The red-listed annual herb Persicaria foliosa, which like Myricaria is dependent on disturbances, can also be found in the delta landscape. Figur 6. God föryngring av klådrisplantor i de övre delarna av Indalsälvens delta, september Successful reproduction of Myricaria germanica in the northern parts of the delta. på Alnön strax utanför deltats mynning, cirka 15 km söder om deltat. 128 cm över normalvattenstånd inträffade vid ett tillfälle 1984 och 88 cm under inträffade 1906 (SMHI i brev 2009). Normalt sett är dock variationen mindre. Statistik från SMHI under perioden visar på månadsmedelvärden inom en meter (+55 cm och 40 cm vid Spikarna). Årsrytmen i havsvattenståndet är i regel sådan att det är högt på vintern, som lägst i april och maj, en förhöjning på försommaren och en lägre period under sensommaren och förhösten. Det innebär att det råder samma förutsättningar i deltat som på en havsstrand och att frön kan gro på öppna sandbankar under främst sen vår och sensommar. Strömkraftverk ger viss dynamik Även om Indalsälven är reglerad så finns ändå en naturlig årsdynamik delvis kvar i deltat. Eftersom Bergeforsens kraftverk är ett så kalllat strömkraftverk utan regleringsmagasin så innebär det att all tillrinning under vårens snösmältning ovanför dammen rinner förbi turbinen. De år det är stor fjällflod kan inte allt smältvatten magasineras i vattenmagasinen uppströms utan överskottet släpps igenom och kommer till Bergeforsen där det också måste släppas igenom. Dessutom mynnar den delvis oreglerade Ljustorpsån nedströms Bergeforsdammen, men eftersom Ljustorpsån har så liten vattenmängd jämfört med älven så är nog denna faktor av mer underordnad betydelse. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 315

46 GRUNDSTRÖM Älgar gillar också klådris Intressant är att klådrisplantorna i deltat är ganska hårt betade av älg. På vintern är det vanligt att älgar samlas i deltalandskapet som hyser mycket lövträd och buskar att beta av. Om det är begränsat med snö är det vanligt att älgar betar de späda skotten av klådris. Klådris som är anpassad till att ryckas och slitas av vid isrivningar och högflöden verkar tåla betet och nya skott kommer upp hela tiden. Förhoppningsvis kan klådriset leva kvar ännu många år i Indalsälvens delta och Anders Jahan Retzius beskrivning från 1806 kan ännu gälla: Tamarisk. Wäxer på holmar uti Indalsälfwen. Dess rätta ställe är i sand och grus wid åar och strömmar, hälst där wattnet på sådane ställen dragit sig tilbakars. Ett tack till Andreas Aronsson som granskat de engelska texterna. Citerad litteratur Collinder, E Medelpads flora. Almqvist & Wiksell, Stockholm Ericsson, S Klådris Myricaria germanica vinnare och förlorare. Svensk Bot. Tidskr. 93: Frisendahl, A Myricaria germanica (L.) Desv. I: Acta Floræ Sueciæ 1. Föreningen Sveriges flora, Stockholm. Ivarson, H. (red.) Döda fallet och Ragundasjön naturkatastrof i nytt ljus. Ragunda kommun, Hammarstrand. Jansson, R., Nilsson, C., Dynesius, M. & Andersson, E Effects of regulation on river-margin vegetation: a comparison of eight boreal rivers. Ecol. Appl. 10: Kjellström, E. & Ruosteenoja, K Present-day and future precipitation in the Baltic Sea region as simulated in a suite of regional climate models. Clim. Change 81: Lange, T Jämtlands kärlväxtflora. Acta Bot. Fenn. 21: Ljung, T Åtgärdsprogram för klådris (Myricaria germanica). Rapport Naturvårdsverket, Stockholm. Paulsson, H Inventering av ävjepilört (Persicaria foliosa) i Medelpad Rapport 2007: 9. Länsstyrelsen i Västernorrland, Härnösand. Renman, G Frost formation in the ecotonal zone and its role for release of nutrients. Hydrobiologia 251: Retzius, A. J Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ. Lund. Westerström, G Floran i tre socknar i nordvästra Ångermanland. Svensk Bot. Tidskr. 102: ABSTRACT Grundström, S Klådris i Indalsälvens delta. [Myricaria germanica in the delta of the Indalsälven, central Sweden.] Svensk Bot. Tidskr. 103: Uppsala. ISSN X. The delta landscape at the estuary of the river Indalsälven hosts one of Sweden s largest populations of the riparian shrub Myricaria germanica (Tamaricaceae). Myricaria germanica is considered endangered (EN) in Sweden and is normally dependent on natural dynamics of non-regulated rivers. The reproduction of the shrub is good in the area, displayed by lots of juvenile plants at the river banks. Most plants are located in the northern parts of the delta outside the protected areas. Despite the fact that Indalsälven is regulated for hydroelectric power, some changes in water level occur that benefit M. germanica and other disturbance-dependent species. Variations in sea level and floods in recent years are probably important factors explaining why M. germanica can maintain a reproducing population in the delta landscape. Stefan Grundström är ekolog vid Timrå kommun och styrelseledamot i SBF. Stefan har under flera år arbetat med åtgärdsprogram för hotade arter, främst smällvedel, klådris och mnemosynefjäril. Adress: Älgsjö 103, Härnösand E-post: stefan.grundstrom@hotmail.com 316 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

47 Jordstjärnor i Sverige 4. Fransig jordstjärna, säckjordstjärna, mörk jordstjärna, rödbrun jordstjärna och kragjordstjärna Arterna i denna kvintett kan vara svåra att skilja åt. De växer ofta i skog och några av dem finns spridda över en stor del av vårt land. Text: ULLA-BRITT ANDERSSON Foto: THOMAS GUNNARSSON Fransig jordstjärna Geastrum fimbriatum Fransig jordstjärna är en liten medelstor art som mäter 2 6 centimeter mellan flikarnas spets. Exoperidiet spricker upp i 6 10 flikar. Arten är inte hygroskopisk. Det pseudoparenkymatiska lagret (köttiga skiktet) är från början gulvitt men mörknar med tiden till brunt. Arten anläggs under markytan. Mycelielagret täcker därför hela undersidan på exoperidiet. Förnarester sitter kvar men ramlar så småningom av. Hos gamla exemplar är flikarna papperslika och tunna. Rökbollen mäter 1 2 cm i diameter. Den är oskaftad och saknar apofys. Ofta är rökbollen något nedsänkt i exoperidiet. Färgen är ljust gulvit brungrå. Peristomet är fransat och otydligt avsatt. Med tiden böjer sig ofta flikarna in under rökbollen och lyfter upp den. Fransig jordstjärna är spridd i vårt land från Skåne i söder till Lule lappmark i norr. Den är en av våra vanligaste jordstjärnor. Arten växer i olika miljöer men alltid på mer eller mindre kalkrik mark. Den växer i mosstäcket eller på barrmattan i rikare granskogar. Även i lövskogar uppträder arten, där den ibland kan växa i övergivna myrstackar. Fransig jordstjärna kan också förekomma i parker och trädgårdar. På Öland och Gotland växer den ofta på öppen, kalkrik mark med spridda enbuskar. Dessa växtplatser är välhävdade genom bete. Ofta finnar man arten på barrmattan under enbuskarna. Där kan den ha sällskap av andra arter, exempelvis naveljordstjärna G. elegans, liten jordstjärna G. minimum eller dvärgjordstjärna G. schmidelii. Figur 1. Fransig jordstjärna Geastrum fimbriatum. Fransat peristom som är otydligt avsatt, oskaftad rökboll nedsänkt i exoperidiet. Öland, Resmo s:n. Betad, kalkrik torräng med spridda enbuskar på Stora alvaret. 12 november SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 317

48 ANDERSSON Figur 2. Säckjordstjärna Geastrum saccatum. Fransat peristom som är tydligt avsatt, oskaftad rökboll nedsänkt i exoperidiet. Öland, Köping s:n. Välbetad, öppen torräng på kalkrik sand. 25 oktober Säckjordstjärna Geastrum saccatum Säckjordstjärna är en liten medelstor art som mäter 1,5 5 cm mellan flikarnas spets. Flikarnas antal är oftast 5 8. Arten är inte hygroskopisk. Färgen på flikarna är i färskt tillstånd gulvit men den mörknar med tiden i brunt. Till skillnad från fransig jordstjärna anläggs denna art ovan mark och förnarester saknas därför. Myceliet har endast en central fästpunkt på exoperidiets undersida. Den släta rökbollen har en diameter på 0,5 2 cm. Den är oskaftad och saknar apofys. Färgen är ljust brungrå. Rökbollen är nedsänkt i exoperidiet som bildar en skål (lat. saccus). Peristomet är fransat och tydligt avsatt. Flikarna böjer sig ofta in under rökbollen. I bland annat Ungern finns en närstående art, Geastrum lageniforme, med kraftigt förlängda flikar. Denna art är ännu inte funnen i Sverige. Säckjordstjärna är en ovanlig art som är rödlistad i kategorin starkt hotad (EN). Den är i Sverige funnen i Skåne, på Öland och Gotland samt en ö i Mälaren. Växtplatserna är kalkrika, varma och soliga. Säckjordstjärna växer på sandiga, kalkrika marker som är välhävdade genom bete. Den förekommer också i sandstäpp. Växttäcket är slitet med öppna, sandiga partier där jordstjärnan växer på ett tunt mosstäcke. Vid några tillfällen är arten funnen under buskar av syren Syringa vulgaris. Den växer då på gammal lövförna. Är du bosatt i södra Sverige och har en trädgård med gamla syrenbuskar bör du därför inte städa alltför flitigt under dem. Även andra arter jordstjärnor kan växa i syrenhäckar, exempelvis sträv jordstjärna G. berkeleyi, fransig jordstjärna G. fimbriatum, kamjordstjärna G. pectinatum och dvärgjordstjärna G. schmidelii. 318 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

49 JORDSTJÄRNOR Mörk jordstjärna Geastrum coronatum Mörk jordstjärna är en medelstor stor art som mäter 3 11 cm mellan flikarnas spets. Exoperidiet spricker upp i 7 12 flikar. Arten är inte hygroskopisk. Färgen på det pseudoparenkymatiska lagret är först beige men mörknar med tiden. När det nötts av efter 1 2 säsonger exponeras det vita sklerenkymatiska (fibrösa) lagret som med tiden ofta blir grönt av alger. Mycelielagret täcker hela exoperidiets utsida och har i början en hel del förnarester. Rökbollen har en slät yta som är mjölig av hyfer och dess diameter är 1 3 cm. Den har ett kort men tydligt skaft och ofta en avsatt apofys. Färgen är till att början med gråbrun, med tiden mörknar den till nästan svart. Hos gamla exemplar kontrasterar de ljusa flikarna mot den mörka rökbollen. Peristomet är fransat och oftast otydligt avsatt. Mörk jordstjärna är rödlistad i kategorin missgynnad (NT). Den är funnen från Skåne till Dalarna. Arten växer i barrskog på kalkrik mark. Den kan också påträffas i rikare lövskogar samt i trädgårdar och parker. På Öland och Gotland kan den växa på barrmattan under enbuskar i för övrigt öppen, välbetad mark. Ibland kan den växa på sliten gräsmark utan buskar eller träd. Mörk jordstjärna förefaller vara något kvävegynnad. Figur 3. Mörk jordstjärna Geastrum coronatum. Fransat peristom, tydligt skaftad och mycket mörk rökboll med apofys. Öland, Persnäs s:n. Välhävdad gräsmark med delvis glesare växttäcke (kyrkogård). 23 februari SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 319

50 a Figur 4. Rödbrun jordstjärna Geastrum rufescens. Fransat peristom, skaftad rökboll, det pseudoparenkymatiska skiktet är rödbrunt till färgen. a) Öland, Gräsgård s:n. Planterad talldunge på alvarmark. 23 januari b) Ung individ. Lägg märke till att fruktkroppen är anlagd i eller strax under marknivån. Öland, Gräsgård s:n. Planterad talldunge på alvarmark. 21 oktober b Rödbrun jordstjärna Geastrum rufescens Rödbrun jordstjärna är en medelstor stor art som mäter 3 12 cm mellan flikarnas spets. Flikarnas antal är 5 9. Arten är inte hygroskopisk. Det pseudoparenkymatiska lagret har till att börja med en ljust beige färg (figur 4b) men blir med tiden mer rödaktigt med en rödbrun ton speciellt i väta. Myceliet har också en rödaktig färgton. Gamla flikar blir segt läderartade. Mycelielagret är tydligt utvecklat och täckt av förnarester. Diametern på rökbollen är 1,5 3,5 cm. Den har ett kort skaft som blir synligt när det pseudoparenkymatiska lagret torkar in. Färgen är gråbrun. Ytan på rökbollen är luddig (ser skäggig ut) av kvarvarande hyfer. Peristomet är fransat och otydligt avsatt. Rödbrun jordstjärna är rödlistad i kategorin missgynnad (NT). Den är funnen från Skåne till Dalarna. Arten finns i barrskog ofta på mer kalkrik grund där den kan växa runt multnande stubbar eller i gamla myrstackar. Den kan också växa i rikare lövskogar. Rödbrun jordstjärna är också funnen i trädgårdar och ibland på mer öppen mark. Arten är även påträffad växande på sågspån. 320 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

51 JORDSTJÄRNOR a b Figur 5. Kragjordstjärna Geastrum triplex. Fransat peristom som är tydligt markerat, oskaftad rökboll, det pseudoparenkymatiska skiktet bildar en krage under rökbollen. a) Öland, Vickleby s:n. På lövförna i ädellövskog. 12 oktober b) Ung individ. Fruktkroppen anläggs ovan jord varför förnarester saknas. Öland, Gräsgård s:n. Planterad talldunge på alvaret. 21 oktober Kragjordstjärna Geastrum triplex Kragjordstjärna är en medelstor stor art som mäter 4 15 cm mellan flikarna. Enstaka exemplar kan bli betydligt större. Exoperidiet spricker upp i 5 7 flikar. Arten är inte hygroskopisk. Färgen på det pseudoparenkymatiska lagret är till att börja med ljust beige, med tiden blir det mörkbrunt. Lagret spricker upp under rökbollen och bildar en krage. Arten anläggs ovan mark och myceliet sitter fästat i en central punkt på exoperidiets undersida där ett tydligt ärr utbildas. Förnarester saknas nästan helt. Den oskaftade rökbollen har en diameter på 1,5 3,5 cm. Den är slät och har en ljus färg i brun-beige. Peristomet är fransat och vanligen markerat. Kragjordstjärna finns spridd i Sverige från Skåne till Dalarna, längs kusten går den upp till Medelpad. Arten växer framför allt i örtrika skogar, både barr- och lövskog. Underlaget är ofta sandigt och kalkrikt. Kragjordstjärna växer också i mer kvävepåverkade miljöer exempelvis parker och trädgårdar. Den kan också påträffas i öppna marker med spridda enbuskar. Där arten finns kan den utbilda många fruktkroppar, ett antal av är inte helt ovanligt. ABSTRACT Andersson, U.-B Jordstjärnor i Sverige 4. Fransig jordstjärna, säckjordstjärna, mörk jordstjärna, rödbrun jordstjärna och kragjordstjärna. [Swedish earthstars (Geastraceae) 4.] Svensk Bot. Tidskr. 103: Uppsala. ISSN X. Geastrum fimbriatum, G. saccatum, G. coronatum, G. rufescens and G. triplex are described in an ongoing series presenting all 19 Swedish species of earthstars. Ulla-Britt Andersson och och Thomas Gunnarsson är amatörbotanister som ägnar sin fritid åt att inventera och övervaka hotade arter på Öland. Adress: Kummelvägen 12, Färjestaden E-post: ulla-britt_andersson@telia.com SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 321

52 Rosmos Min älskling, du är som en ros Dock ej radiärsymmetrin jag syftar på, snarare det att skön du dig ter för min syn och likaså luktar du gott fast inte av geraniol som kanske man kunde ha trott om bokstavligt liknelsen tyds Ej heller jag syftar på att du bladig kan vara nån gång och inte på taggarna som hos rosen ju tjäna till värn Blir all poesi då till stoft som skingras i klokhetens vind? Bort det, låt oss baka en vers Strö växternas mångfald däri som russin i kärlekens deg: Lik gulsporren är du, min vän med bilateral symmetri och fylliga läpparnas par som säras vid humlans besök Och öronen dina, de är som stiplerna, runda och små hos sälgen, men lockarnas krans som ringla omkring dem i lek är ormbunkens ringlade topp Likt daggkåpans daggdroppa klar din pupill reflekterar en värld Din kind är så mjuk mot min kind som luddtåteln fjunig och len och som rosen så täck och så skär Där kom rosen till heders ändå! Jag älskar dig, människodjur GUS LINDEMAN 322 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

53 Resan till Rumänien Föreningens resa till Rumänien i somras blev snabbt fulltecknad av förväntansfulla resenärer som nog inte blev besvikna. Kurt-Anders Johansson var en av dem. KURT-ANDERS JOHANSSON Torsdagen 11 juni Första dagen vandrade vi mycket förväntansfulla upp i det mosaikartade ängs- och betesmarkslandskapet söder om byn Botiza i norra Transsylvanien. Här möttes vi av många olika naturtyper. Här fanns artrika torrängar, fuktstråk och fuktängar men också fattigare betesmarker. I de lägre regionerna kunde man förutom slåtterängar se en del insprängda åkermarker och en hel del fruktträd. Floran i de rikt blommande torrare ängarna i sluttningen påminde mycket om den svenska, men många i Sverige sällsynta arter fanns här rikligt, som exempelvis backsilja Peucedanum oreoselinum, blårapunkel Phyteuma nigrum, gråmynta Mentha longifolia, gräslilja Sisyrinchium montanum, humlesuga Stachys officinalis och kritsuga Ajuga genevensis. Här fanns också många arter som vi saknar i Sverige eller som bara dyker upp i vårt land högst tillfälligt. Bland dessa kan nämnas brödranejlika Dianthus carthusianorum, gulvädd Scabiosa ochroleuca, knippgentiana Gentiana asclepiadea, mjuk lungört Pulmonaria mollis, ungersk klöver Trifolium pannonicum och hängtistel Cirsium erisithales. Natt och dag blommade överallt, men det var inte vår art utan en närstående med namnet Melampyrum bihariense. Den skiljs från vår art bland annat på på fodrets behåring och fodertändernas längd. I och kring fuktstråken i sluttningen påträffades många orkidéarter som också finns i Sverige, men här fick vi också se en spännande orkidé med runt huvud, nämligen bollyxne Traunsteinera globosa. Flera andra orkidéer dök upp lite längre upp i sluttningen, till exempel den i norra Europa sällsynta orkidén brunnycklar Orchis coriophora (figur 2). Vi fann också ett vackert bestånd av den i Sverige numera försvunna bäcktisteln Cirsium rivulare (figur 1). Efter att ha vandrat genom ängsmarkerna kom vi upp till betesmarkerna. Här var en stor del av blomprakten bortbetad, men trots detta kunde många nya arter läggas till artlistan, men först var det dags för lunch. Under pausen kunde vi på mycket nära håll beundra en spelande fältsyrsa som höll till i en hålighet på platån där vi hade slagit oss ner, och i en vattensamling kunde vi studera en klockgroda. Figur 1. Ett vackert bestånd med bäcktistel Cirsium rivulare såg vi i backarna söder om Botiza. Bäcktisteln fanns på en lokal i Skåne fram till 1954, men har inte setts i Sverige sedan dess. Blommorna besöktes som namnet antyder av mängder med tistelfjärilar. Foto: Margareta Edqvist. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 323

54 JOHANSSON Figur 2. Den vackra orkidén bollyxne Traunsteinera globosa var vanlig i backarna kring Botiza, medan de mer oansenliga brunnycklarna Orchis coriophora var svårare att få syn på. Foto: Bengt Carlsson & Joakim Ekman. I betesmarken fann vi betesgynnade arter som låsbräken Botrychium lunaria, spindelört Thesium alpinum och ängsgentiana Gentianella amarella. Två för de flesta okända arter var spiran Pedicularis foliosa och vingginst Genista sagittalis. Vingginsten finns faktiskt vildväxande också i Sverige, i det lilla samhället Fröseke i Småland, där den växer rikligt i en före detta park. Byn Botiza är en radby med ungefär invånare. Här och i andra byar i trakten har tiden på många sätt stått stilla (figur 3). Det var kanske som Botiza många svenska byar såg ut för länge sedan. Man har djuren i fähus i byn och överallt såg vi pickande hönor. Längs med bygatan kom bara några få bilar men desto fler hästekipage. Trädgårdarna var antingen betesmarker eller användes för odling av bär, grönsaker eller frukt. Välskötta gräsmattor som vi tyvärr ser i överflöd överallt i Sverige, lyste i Botiza nästan helt med sin frånvaro. Längs med bygatan såg vi flera hos oss ovanliga växter som nässelsnärja Cuscuta europaea, skär kattost Malva neglecta och ullig hjärtstilla Leonurus cardiaca ssp. villosus. Fredagen 12 juni Denna dag gick färden åt nordost och till skidorten Staţiunea Borşa i Rodnabergen nära gränsen till Ukraina. Här tog vi liften upp till 1500 meter över havet. Vädret var synnerligen miserabelt denna dag, regnet vräkte ner, det blåste och det var bara några få plusgrader. När vi kom upp var det dags för fikapaus. Trettio personer fick tätt sammanpackade söka skydd under ett litet utskjutande tak och i ett minimalt växthus med trasiga rutor för att kunna förtära sin medhavda matsäck. Efter detta äventyr gick vandringen vidare upp mot betesmarkerna lite högre upp. De öppna marker som vi snart nådde låg tyvärr insvepta i en tät dimma så vi såg inte mycket av landskapet omkring oss. Det första vi fick se var istället några vackert blommande exemplar av Karpaternas enda rododendronart, Rhododendron kotschyi (figur 4). I närheten stod även bergnejlikrot Geum montanum. Betesmarken var hårt nedbetad varför vi framförallt fick leta växter kring stenblocken där djuren inte kommit åt. Den lilla fina skogsalpklockan Soldanella montana hade tyvärr redan 324 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

55 RUMÄNIEN Figur 3. Kulturlandskapet i och omkring Botiza återkallade för många av de äldre i resesällskapet minnesbilder från Sverige som det såg ut för åtskilliga decennier sedan. Landskapet är en mosaik av mycket vidsträckta ogödslade ängs- och betesmarker och där människor med liar, räfsor och krattor, och med hästar framför sina kärror och vagnar ännu helt dominerar bilden. Foto: Joakim Ekman. blommat över, men vi såg rikligt med blad i sluttningen. Besöket blev kort på grund av det usla vädret, men vi lyckade i alla fall få se flera arter som vi känner från de svenska fjällen som fjällviol Viola biflora, gullbräcka Saxifraga aizoides och klippbräcka S. adscendens. En ny art var Viola declinata som påminde en hel del om vår egen styvmorsviol. I sluttningen fann vi också en näpen alpin släkting till vår kustlevande strandloka vid namn Ligusticum mutellina. Snart vandrade vi ner igen och tog liften tillbaka ner i dalen. Där var vädret betydligt bättre och vi fick åter njuta av solens strålar. Lördagen 13 juni Nästa dag började färden söderut via passet vid Setref på 818 meter över havet. Så småningom kom vi ut på den transsylvanska slätten, som breder ut sig över åtskilliga kvadratmil. Området är ett kulligt, nästan helt öppet landskap med spridda byar, åkrar och vidsträckta betesmarker. Strax norr om byn Bretani gjorde vi ett lunchstopp vid en kalkrik backe. Vilket stopp det blev! Här fick vi för första gången se flera av stäppens många arter, de flesta mycket sällsynta eller som inte alls finns i Sverige. Bland arter i förstnämnda kategorin kan nämnas flikbrunört Prunella laciniata, fältmartorn Eryngium campestre, kattmynta Nepeta cataria, skärblad Falcaria vulgaris, kranssalvia och stäppsalvia (Salvia verticillata och nemorosa). Listan på arter som i stort sett aldrig setts vildväxande i Sverige blev lång. Exempel på dessa var smalbladig harört Bupleurum falcatum, ginstsläktingen Chamaecytisus albus, kalkkårel Erysimum odoratum, spjutvial Lathyrus aphaca, guldlin Linum flavum, grönglim Silene chlorantha, luddsyska Stachys germanica, gamander Teucrium chamaedrys och en spindelört vid namn Thesium linophyllon. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 325

56 JOHANSSON Färden gick vidare söderut och efter ett par timmar kom vi fram till ett Natura område vid byn Suatu där vi parkerade bussen. Vandringen mot den terrasserade kulle som utgjorde det skyddade området gick förbi åkrar och körsbärsodlingar med sommaradonis Adonis aestivalis, sommarriddarsporre Consolida orientalis och svartnonnea Nonnea pulla. Vandringen gick vidare i sakta mak uppför kullen där vi spanade av terrass efter terrass efter rara växter. Bland arterna kände vi igen några från Sverige, som luddvedel Oxytropis pilosa och svärdkrissla Inula ensifolia, men listan på arter som inte finns i Sverige blev lång. Här fann vi till exempel gulsuga Ajuga chamaepitys, Ajuga laxmannii, donaumalört Artemisia austriaca, fransk vedel Astragalus monspessulanus, tistlarna Crupina vulgaris och Jurinea mollis, Dorycnium pentaphyllum, skomakariris Iris aphylla, fjäderhyacint Muscari comosum, ungersk stjärnlök Ornithogalum pyramidale och Serratula radiata. Figur 4. Karpaternas enda rododendronart, Rhododendron kotschyi, blommade på de alpina betesmarkerna i Rodnabergen. Foto: Joakim Ekman. På vägen ner såg vi ett rikt bestånd med piggfrö Lappula squarrosa. Dessutom blommade här nicksalvia Salvia nutans, rumänsk salvia S. transsilvanica, rysk martorn Eryngium planum och röd lejonsvans Phlomis tuberosa. Vi fick också se områdets stora raritet, den endemiska vedeln Astragalus peterfii. Arten finns i hela världen bara här på kullen vid Suatu och på ett ställe till i närheten. Söndagen 14 juni Färden gick idag till den väldiga Turdaravinen. Det naturskyddade området består av en knappt två kilometer lång kanjon med nästan 300 meter höga bergsväggar. I botten av ravinen rinner en å som för det mesta omges av lövskog. Området utanför är ett öppet stäppområde med en rik flora. I och kring ravinen har närmare tusen olika kärlväxtarter påträffats. Vi stannade bussen på en platå och började vandringen ned mot ravinens botten. Flera för resan nya arter tillkom, bland annat röd snokört Echium rubrum, rysk lönn Acer tataricum, stor frossört Scutellaria altissima, våradonis Adonis vernalis, säfferotssläktingen Seseli annuum och det vackra jungfrulinet Polygala major (figur 5). Även här såg vi en hel del arter som är mycket sällsynta i Sverige, till exempel alpklöver Trifolium alpestre. Vandringen nerför sluttningen i den gassande solen tog ganska lång tid och det var därför skönt när vi kom in i skuggan under lövträden på ravinens botten. Lövskogen bestod bland annat av avenbok Carpinus betulus, naverlönn Acer campestre och vresalm Ulmus laevis, och här fanns många skuggfördragande växter som hasselört Asarum europaeum, månviol Lunaria rediviva och väggört Parietaria officinalis. Här stod också slöjmåra Galium schultesii, rosenplister Lamium maculatum och klibbsalvia Salvia glutinosa. Den intressantaste floran fanns dock på bergväggarna och i stenskravlet nedanför (figur 6). I håligheter växte bland annat ormbunkarna murruta Asplenium ruta-muraria och dess släkting A. lepidum. På bergväggarna växte många andra spännande arter, till exempel glasögonört Biscutella laevigata. Som namnet antyder har 326 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

57 RUMÄNIEN Figur 5. De stäppartade betesmarkerna kring Turdaravinen bjöd på många spännande arter, bland annat vackert skimrande fjädergräs Stipa och den ovanligt storvuxna jungfrulinsarten Polygala major. Foto: Margareta Edqvist. den frukter som påminner om ett par gammaldags glasögon. Här växte också en annan flockblomstrig art, Ferula sadleriana, samt kvarnspira Pedicularis comosa och flenörtssläktingen Scrophularia heterophylla. I skravelmarkerna såg vi den vackra riddarsporren Delphinium fissum. På kvällen gick färden vidare till Apusenibergen i västra delen av Karpaterna där vi inkvarterade oss i tvenne pensionat i den lilla byn Gârda de Sus. Måndagen 15 juni Denna dag tog vi oss upp till ängarna högre upp i bergen norr om Gârda de Sus. Alternativen till att komma upp på höjderna var två, antingen vandra 3 4 kilometer eller att åka med en så kallad pickup. En del av dem som valde att åka bil upp fick göra detta sittande på en bräda på bilflaket. Som tur var gick det sakta och vi hade mycket att titta på. Först gick färden genom skogen men ganska snart kom vi upp till de första av många fäbodar omgivna av enormt blomsterrika ängar. Bilarna stannade i Ghetari där en liten by växt upp kring en isgrotta. En populär sevärdhet som många av oss besökte. Floran i ängarna kring Ghetari hade ett stort inslag av alpina växter, som bergtistel Carduus personata, nysrot Veratrum album och alpvänderot Valeriana tripteris. I fuktängarna blommade balkannycklar Dactylorhiza cordigera (figur 7). I skogen såg vi stormhatt Aconitum lycoctonum, röd lungört Pulmonaria rubra och den vackra honungsmyntan Melittis melissophyllum (figur 7). Här växte också bergros Rosa pendulina, en ros som nästan helt saknar taggar. Efter fikapaus började färden nedåt. Snart kom vi fram till en mycket fin kalkbarrskog där vi fann flera nya arter som aklejruta Thalictrum aquilegiifolium, svarttry Lonicera nigra, tolta Cicerbita alpina, ögonpyrola Moneses uniflora och vallörten Symphytum cordatum. Figur 6. Turdaravinen hyste många spännande växter som klängde i branterna längs den allt smalare stigen. Foto: Bengt Carlsson. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 327

58 JOHANSSON Figur 7. Balkannycklar Dactylorhiza cordigera hittade vi i ängarna vid Ghetari medan honungsmynta Melittis melissophyllum prydde skogsbrynen. Foto: Joakim Ekman & Bengt Carlsson. Lite längre ner i sluttningen mötte en bokskog där vi via en slingrande och tidvis ganska brant stig tog oss ner i dalen nedanför. I bokskogen fanns bland annat nästrot Neottia nidus-avis, skogssvingel Festuca altissima och uddbräken Polystichum aculeatum. Dessutom påträffades här rödsallat Prenanthes purpurea, en nära släkting till vår egen skogssallat. Väl nere i dalen upptäckte vi att floran längs med dalens sidor var mycket rik med bland annat många orkidéer som brudsporre, guckusko Cypripedium calceolus, skogsknipprot Epipactis helleborine och tvåblad. Här växte också plymspirea Aruncus dioicus, renfanekrage Tanacetum corymbosum, stor jordreva Glechoma hirsuta och gul vallört Symphytum tuberosum. Här fann vi också en pestskråpssläkting vid namn Petasites kablikianus (figur 8). Till skillnad mot vår egen pestskråp ser man hos denna art rikligt med honplantor. Snart så började dalen bli bara några tiotals meter bred, ja till och med bara några få meter. Vi var nu framme vid Ordancusa-kanjonen. På klippväggarna växte många rara arter, till exempel den originella gräsklockan Edraianthus graminifolius som stod i små tuvor i klippspringorna. Bladen är gräslika men blommorna ser ut som vanliga blåklockor. Andra trevliga bekantskaper var klockviva Cortusa matthiola och spiran Pedicularis verticillata. På fuktigare ställen vid foten av berget såg vi hjorttunga Asplenium scolopendrium. Lite längre söderut i dalen fann vi blåklockan Campanula kladniana och vårtandrot Cardamine enneaphyllos. Efter åtskilliga kilometers vandring var vi snart hemma igen i Gârda de Sus. Tisdagen 16 juni Med något värkande ben tog vi på tisdagen igen oss med en några timmars bussfärd över bergen västerut. Väl nere på slätten sydost om Beius såg vi stora flockar med hästar som gick och betade helt fritt, men med herdar som såg till dem. Dagens första utflyktsmål var den berömda Björngrottan som fått sitt namn av att man där har hittat hela 140 skelett av den väldiga grottbjörnen, en art som dog ut mot slutet av den senaste istiden. Grottan var mycket sevärd och bestod av flera mäktiga salar fyllda med märkligt formade kalkstensskulpturer. I ett av rummen kunde man studera ett komplett björnskelett. 328 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

59 RUMÄNIEN Vi hann också att titta på en del växter i omgivningarna. I en betesmark intill parkeringsplatsen växte bland annat dvärgjohannesört Hypericum humifusum och i ett buskage såg vi slingrade djävulsdruva Tamus communis. På en skräpmark mittemot sågs grusnejlika Gypsophila muralis, jordgalla Gratiola officinalis och järnört Verbena officinalis. På väg hem stannade vi i en ängsbokskog på vägen upp mot passet vid Vârtop. Först följde vi en fuktig öppning upp i sluttningen. Här växte flera exemplar av det vackra violkungsljuset Verbascum phoeniceum samt munkhätta Arum maculatum. Inne i skogen såg vi många arter som vi finner i kalkrika sydsvenska lövskogar som till exempel gulsippa Anemone ranunculoides och ramslök Allium ursinum, men här växte också klibbsalvia Salvia glutinosa och julrosen Helleborus purpurascens. En trevlig bekantskap var några ståtliga bestånd av den giftiga potatisväxten belladonna Atropa bella-donna. Längs med landsvägen fann vi några exemplar av den vackra hängstarren Carex pendula. Nästa stopp var fäboden Vârtop några kilometer längre österut. Här fick vi se hur det gamla kulturlandskapet med sina fäbodar och betesmarker trängs undan av moderna skidhotell och allt annat som tillhör dessa anläggningar. Fäbodarna här används dock fortfarande. Markerna var hårt betade, varför det var ganska svårt att hitta så många växter, men några blev det i alla fall. På en backe blommade bland annat purpurknipprot Epipactis atropurpurea och timjansnyltrot Orobanche alba och i den hedartade betesmarken med mycket stagg Nardus stricta växte hedjohannesört Hypericum pulchrum. I närheten av bebyggelsen sågs ett vackert exemplar av olymptistel Carduus thoermeri. Många av deltagarna besökte en fäbod där man höll på med osttillverkning och passade på att köpa med sig en bit hem till Sverige. Onsdagen 17 juni Denna dag betydde hemfärd för de flesta. På vägen till flygplatsen besöktes ett 1,5 kvadratkilometer stort naturreservat vid namn Valea Morii någon mil söder om Cluj. Figur 8. Vår duktiga rumänska guide, Irina Goia, artbestämmer skråpet Petasites kablikianus i Ordancusadalen. Foto: Bengt Carlsson. Området bestod av agkärr, fuktängar och lövskogar. Igenväxningen hade tyvärr gått långt, troligen beroende på att omkringliggande husbyggen dränerat de fuktiga markerna. I reservatet påträffades flera nya arter för resan, till exempel många som man hittar i gotländska fukt- och lövängar, som blodtopp Sanguisorba officinalis och kärrlilja Tofieldia calyculata. Andra arter som sågs var liten vaxblomma Cerinthe minor, vit fingerört Potentilla alba och den vackra gentianasläktingen stålört Swertia perennis. En artlista över de kärlväxter vi noterade under resan finns på under rubriken SBT arkiv. Kurt-Anders Johansson är brevbärare i Skövde. Han är en hängiven amatörbotanist och mykolog och är ordförande i Skövde Naturskyddsförening. Kurt-Anders presenterade det vackert restaurerade orkidéparadiset Nohlmarken i förra häftet av SBT. Adress: Henrik Gjutares gata 36 B, Skövde E-post: johansson.kurt-anders@telia.com SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 329

60 DEBATT Artrika betes- och slåttermarker ger mat med mervärde! I SBT nr 5/2009, s. 256, kunde vi läsa om det vackra och innehållsrika landskapet i Botiza i norra Rumänien. Här finns fortfarande ett levande, traditionellt odlingslandskap med stor biologisk mångfald på både landskaps- och artnivå. En sådan mosaik av kulturmarker med ett rikt biologiskt innehåll karakteriserade också det svenska odlingslandskapet i många hundra, ja tusentals år. I dag har emellertid effektivisering och rationalisering likriktat och utarmat vårt odlingslandskap. Det återstår nu mycket lite av de naturliga fodermarker som en gång fanns, och listan över hotade arter växer. Denna utveckling är inte unik för Sverige utan har försiggått i många europeiska länder. Också i Rumänien ser vi att hotet mot de kvarvarande traditionella odlingslandskapen ökar. Det gör det extra viktigt att slå vakt om ängarna i Botiza. Den kombination av biologisk mångfald, materiella och immateriella kulturminnen samt estetiska värden som de representerar borde utan vidare kvalificera Botiza till ett världsarvsområde! Men detta odlingslandskap kan också fungera som referensområde för studier av seminaturliga ekosystem, som verkligen är hållbara. FN:s jordbrukspanel, som har sett närmare på vad som behövs för en uthållig utveckling för att motverka svält och fattigdom och för att förbättra vår hälsa och levnadsvillkoren på landsbygden, understryker bland annat behovet av småskaligt lantbruk, biologisk mångfald och kunskap om traditionella hävdformer. Botizas odlingslandskap blir i detta sammanhang ännu mera värdefullt. FN:s jordbrukspanel konstaterar att de nya stora utmaningar som världen nu möter gör att dagens lantbrukskunskap, -vetenskap och -teknologi behöver revideras: Business as usual is no longer an option. Det moderna lantbrukets syn på hö från artrika slåtterängar och bete på artrika betesmarker som den framställs i SBT-artikeln måste också revideras. Ny forskning visar att artrika betesmarker ger mat med mervärden, alltså mat som produceras på ett sätt som ger biprodukter i form av hög biodiversitet och andra ekosystemtjänster, och som samtidigt ger maten en speciell kvalitet. Till exempel ger bete på artrika fjällbeten mjölkprodukter med ett högre innehåll av fleromättade fettsyror och antioxidanter än mjölk som produceras på moderna vallar med ett fåtal arter. Det traditionella lantbruket i Botiza är också ett bra exempel på produktion med minimal energiåtgång, något som blir allt viktigare i en värld med ökande klimatproblem. Det finns med andra ord flera skäl till att Botizas artrika slåtter- och betesmarker bör bevaras och att Botizas bönder bör få ekonomiskt stöd för att göra det. De människor som har fått glädjen av att uppleva detta vackra odlingslandskap bör bidra till en sådan utveckling! Ann Norderhaug, Bioforsk, forskningsleder for kulturlandskap Margareta Ihse, professor em. ekologisk geografi, Stockholms universitet, tidigare vice preses Kungliga skogs- och lantbruksakademien Mats G Nettelbladt, styreleder Norsk Botanisk Forening, tidigare kulturlandskapsansvarig på Miljøvernavd. hos Fylkesmannen i Nordland Caroline Edelstam, landskapsarkitekt, naturguide Mårten Aronsson, markhistoriker Skogsstyrelsen Kelvin Ekeland, författare, landskapshistoriker; tidigare avdelningsdirektör vid Naturvårdsverkets naturresursavdelning Andreas Øvergaard, ordförande för Nordiska Kulturlandskapsförbundet 330 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

61 BOTANISK LITTERATUR Margaretas nya böcker Margareta Edqvist presenterar här några nya böcker med botanisk anknytning som söker sina läsare. Blommor i bondebygd Gunnar Arnborg (text) & Nils Forshed (bild) Carlsson Bokförlag, 365 sidor. ISBN Pris: ca 250 kronor. Blommor i bondebygd är en mycket vacker bok som tar oss med på en vandring i det gamla bondelandskapets rika växtvärld. I boken får du lära dig om Gunnar Arnborg och hans familjs växtsamlingar, inte mindre än åtta herbarier och 812 ark, insamlade mellan 1907 och Närmare tre hundra arter är samlade i Skölvene, deras hemmasocken utanför Herrljunga i centrala Västergötland. I boken kan du läsa trevliga texter om varje växt där naturlyriken ges stor plats och varvas med uppgifter om växternas historia, traditionella användning, lokala växtnamn med mera. Den välkända slåttergubben eller hästfibblan har till exempel kallats både hålvallsros, märapissarosor, tobaksros och bläcka: När hästfibblan (Arnica montana) blommade som bäst, var rätta tiden inne att börja slåtter. Den blomman kallade man för slåttegubbe (slåttergubbe), för den liksom sa ifrån. Nu ä slåttergubba allt kåmna, brukade man säga, då den blomman visade sig, så nu får vi lov å börja slåtta, um vi sa hinna unnar mä dän te sköla (skörden) tar ve. Nu har vi säx veker på uss, skriver Linnar Linnarsson 1950 och fortsätter: Man räknade alltså med en tid av sex veckor från den dag hästfibblan stod i sitt flor och till sädesskördens början. Humlesjös flora Johanna Emgård Eget förlag, 256 sidor. ISBN Pris: 300 kronor via Johannas hemsida: Johanna Emgård har två stora intressen, botanik och bild, och dem har hon vävt samman i den här boken. Redan som femåring fick hon sin första flora. Johanna är en ung skribent som nyligen tog studenten i Lund. Som sitt specialarbete inventerade hon under två somrar floran kring Humlesjön, en dryg mil nordväst om Hässleholm. Samtidigt målade hon av alla växterna hon fann. Detta mycket ambitiösa skolarbete resulterade i Humlesjös flora, en bok väl värd att uppmärksamma. Biologisk mångfald på spåren Magnus Larsson & Anna Knöppel Banverket. 153 sidor. ISBN Pris: Gratis. Infrastrukturens biotoper en refug för biologisk mångfald Tommy Lennartsson & Sofia Gylje Centrum för biologisk mångfald. 19 sidor. ISBN Pris: Gratis. Två rapporter med likartad problemställning. Den första presenterar nyligen genomförda inventeringar av järnvägsmiljöer i Sydsverige, i den andra har man analyserat den nuvarande förekomsten av 63 hotade arter i jordbrukslandskapet. I båda skrifterna visar det sig att vägrenar, bangårdar, skjutfält, täkter och liknande miljöer idag tillhör de viktigaste biotoperna för kulturlandskapets hotade arter. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 331

62 EDQVIST Ås flora Ingvar Lenfors Eget förlag, 46 sidor. ISBN Boken kan köpas från författaren, tel Pris: 120 kronor. Vilket häfte i ordningen detta är vet jag knappt inte, men under flera år så har det lagom till jultid brukat anlända en ny sockenflora från Varbergs kommun i Halland, sammanställd och författad av den flitige Ingvar Lenfors. Jag vet det är 26 församlingar i kommunen så ett antal floror ytterligare lär det allt bli om målsättningen är att inventera och presentera alla kommunens socknar. Häftet innehåller inledningsvis lite beskrivande text över socknens geologi, områdesbeskrivningar med mera. Därefter kommer en lista över alla kärlväxtarter som är funna, i det här fallet hela 738 arter och underarter. Svampar i Söderåsens nationalpark Kerstin Bergelin & Sven-Åke Hanson Naturvårdsverket, 96 sidor. ISBN Pris: 159 kronor. Här presenteras resultatet av inventeringar under de senaste fem åren i Söderåsens nationalpark i Skåne. Sammanlagt är nu 1521 svampar (varav 94 rödlistade) kända från parken. Författarna hittade inte alla arter under sin inventering utan äldre material har också använts. Boken är rikt illustrerad med fina foton. Tipsa mig gärna om botanisk litteratur, både böcker och artiklar. Alla tips är välkomna! MARGARETA EDQVIST Adress: Syrengatan 19, Nässjö E-post: margareta.edqvist@telia.com STYRELSEN INFORMERAR Nationalpark eller kalkbrott? Vi redogjorde i SBT nr 1/2009 för planerna kring Bästeträsk på norra Gotland nationalpark eller kalkbrott? Här kommer fortsättningen om Bästeträsk rond 2. Miljööverdomstolen lämnade den 9 oktober 2009 Nordkalk tillstånd att öppna ett nytt, 170 hektar stort och 25 meter djupt kalkbrott i Bästeträskområdet samtidigt som Miljödomstolens beslut att avslå ansökan om täktverksamhet och vattenavledning upphävdes. Miljööverdomstolen har i sin dom andra utgångspunkter och gör mot denna bakgrund bedömningen att intresset av materialutvinning från hushållnings- och samhällsekonomisk synpunkt väger tyngre än naturvårdsintressena. Miljööverdomstolen instämmer i bedömningen att det finns en osäkerhet om föreslagna skyddsåtgärder är tillräckliga men konstaterar också att Det finns inte anledning att betvivla att det finns teknik och kunskap för att uppfylla uppställda villkor som tillgodoser detta. Om domen vinner laga kraft, kommer Bästeträsk nationalpark aldrig att bildas. Rond tre Miljööverdomstolens dom är överklagad till Högsta domstolen. Domstolen tar nu ställning till om domen är felaktig eller principiellt viktig att få prövad för rättstillämpningen och beslutar sedan om prövningstillstånd ska lämnas och ansökan prövas på nytt. Om prövningstillstånd inte meddelas, ska Miljödomstolen meddela de villkor som ska gälla för den framtida täktverksamheten. SBF och Gotlands Botaniska Förening har liksom Naturvårdsverket, Miljöoch hälsoskyddsnämnden i Gotlands kommun, Svenska Naturskyddsföreningen och enskilda överklagat domen. STYRELSEN SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN 332 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)

63 FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT Föreningskonferens 6 7 mars Helgen den 6 7 mars 2010 hälsar vi alla välkomna till föreningskonferens i Uppsala. Årets huvudtema är hotade arter. Föredragshållare är bland andra Mora Aronsson som kommer att ge oss glimtar från den kommande Rödlistan 2010 och som även kommer att presentera släktet Draba. Tommy Lennartsson berättar om de hotade arterna bland våra gentianor, medan Jörgen Petersson tar upp situationen för nipsippan på Gotland. Dessutom får vi en noggrann genomgång av Lars Fröberg om presentationen av familjen flockblommiga i den kommande volymen av Flora Nordica. Kallelse till SBF:s årsmöte 6 mars i Uppsala Svenska Botaniska föreningens årsmöte äger rum i samband med föreningskonferensen i Uppsala lördagen 6 mars 2010, kl Lokal: Hotell Linné, Skolgatan 45. Eventuella motioner skall vara föreningens ordförande tillhanda före 20 januari. Dagordningen tar upp följande punkter: 1. Årsmötets öppnande 2. Val av ordförande och sekreterare för mötet 3. Val av justeringsperson 4. Dagordningen 5. Fråga om mötet blivit behörigen utlyst 6. Verksamhetsberättelse och ekonomisk berättelse 7. Revisorernas berättelse 8. Fråga om ansvarsfrihet för den avgående styrelsen 9. Fastställande av årsavgift för 2011 Vem ska få Guldluppen 2010? Guldluppen har delats ut sedan Med utmärkelsen vill Svenska Botaniska Föreningen uppmärksamma värdefulla insatser på botanikens område. Guldluppen kan tilldelas personer eller organisationer som aktivt och engagerat sprider kunskap om den svenska floran, eller som arbetar för att vårda eller skydda miljöer med värdefull växtlighet. Konferensen kommer att äga rum på Hotell Linné, Skolgatan 45. Detaljprogram kommer att finnas på vår hemsida ( Anmäl allra senast 15 februari att du vill vara med till Barbro på kansliet (tel: , e-post: sbf@sbf.c.se). Ange om du vill äta lunch på lördagen och/eller söndagen (till subventionerat pris) och om du vill vara med på eftersits med mat och dryck på lördagskvällen. Rum på Hotell Linné finns till rabatterat pris. Det kommer att finnas möjlighet att köpa böcker. Meddela Barbro i förväg om ni vill köpa många exemplar av någon bok. MARGARETA EDQVIST 10. Arvoden och förmåner till styrelsemedlemmar 11. Fråga om val av styrelseledamöter på två år återremitterades till styrelsen vid förra årsmötet 12. Inkomna motioner 13. Val av ordförande i föreningen 14. Val av övriga styrelsemedlemmar och funktionärer för kommande period 15. Val av valberedning 16. Övriga frågor 17. Årsmötets avslutande Guldluppen delas ut en gång om året i samband med föreningens ordinarie årsmöte. Det står var och en fritt att till styrelsen inlämna motiverade förslag på lämpliga kandidater till utmärkelsen. Bland kandidaterna utser styrelsen mottagaren av årets guldlupp. Hela listan med tidigare pristagare finns på Klicka på Guldluppen i vänsterspalten. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009) 333

64 FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRFATTARE Resa till Bornholm Den juni 2010 åker vi till ett försommarfagert Bornholm med massor av blommor. Kan det vara något? Leder oss till alla okända smultronställen gör Erik Ljungstrand. Vi avser att besöka ett antal artrika växtlokaler runtom ön, bland annat Hammershus, Vang Havn, Døndalen, Almindingen, Gudhjem, Bølshavn, Nordskoven (nära Svaneke) och Boderne. En av dagarna gör vi därtill en resa ut till Ärtholmarna, Danmarks östligaste ögrupp. Vi bör ha möjlighet att se det mesta som Bornholms artrika försommarflora kan erbjuda, bland annat många arter som är sällsynta eller helt saknas i Sverige, som glansbräken Asplenium adiantum-nigrum, klippskräppa Rumex bryhnii, hylsnejlika Petrorhagia prolifera, gyllenlack Erysimum cheiri, flikros Rosa tomentella, finn-, klipp- och tyskoxel (Sorbus hybrida, rupicola, torminalis), silverhårig backfingerört Potentilla leucopolitana, vårvial Lathyrus sphaericus, ärttörne Ulex europaeus, sandlusern Medicago minima, strimklöver Trifolium striatum, fågelfotsklöver T. ornithopodioides, järnek Ilex aquifolium, vingloka Smyrnium perfoliatum, doft- och spjutskråp (Petasites fragrans, spurius), strandloppört Pulicaria dysenterica, äkta haverrot Tragopogon porrifolius, blåtåg Juncus inflexus samt hängstarr Carex pendula. Planerad samling i Ystad 14 juni i god tid före bilfärjans avgång kl. 12:00. Planerad återkomst till Ystad 18 juni kl. 18:30. Vi kommer att bo i dubbelrum på vandrarhem i Hasle under fyra nätter. Tyskoxel, klippskräppa och äkta haverrot är tre bornholmska specialiteter som vi kommer att få se under resan. Foto: Erik Ljungstrand. Kostnad cirka kr, inklusive fyra nätters förläggning, frukost, lunchpaket och middagar, men exklusive resor (bil- och färjeutgifter, räknat från Ystad, kan sammanlagt uppgå till cirka 1000 kr). Anmälan görs till SBF:s kansli fr.o.m. den 18 januari per telefon ( ) eller e-post (sbf@sbf.c.se). Sista anmälningsdag 1 mars. Antalet deltagare är begränsat till 20 personer. Alla medlemmar hjärtligt välkomna! 334 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:6 (2009)