Intresset för krypbjörnbär Rubus sect. Corylifolii

Transkript

1 Tre förbisedda och missförstådda krypbjörnbär från sydöstra Sverige Tomas Burén reder ut begreppen kring tre förbisedda och delvis missförstådda krypbjörnbär. TOMAS BURÉN Intresset för krypbjörnbär Rubus sect. Corylifolii var ganska stort i Sverige fram till talet. Därefter kom gruppen att betraktas som närmast hopplös. Olika björnbärskännare satte nämligen ofta olika namn på samma buske, kanske beroende på att de ofta studerade enbart pressat material. Flera mycket lokala former beskrevs dessutom som arter, ibland på lösa grunder. De gamla björnbärsexperterna, till exempel Hjalmar Hylander, C. E. Gustafsson och Helge Allander, fick därför inga efterföljare och krypbjörnbären kom i fortsättningen oftast att behandlas som en grupp. En vändpunkt kom när Heinrich Weber reviderade gruppen och föreslog att endast arter med någorlunda stor utbredning skulle urskiljas taxonomiskt (Weber 1981). Ett nytt intresse för krypbjörnbären började då spira så smått och genom landskapsfloraprojekten samlades en hel del nytt material in. Många belägg var dock bristfälliga och eftersom de danska och tyska experterna som granskade materialet ibland av välvilja satte namn även på mycket dåliga belägg gjordes tyvärr en del felaktiga bestämningar. En del fel berodde också på att alla arter ännu inte var tillräckligt utredda. Generellt är det mycket lättare att bestämma krypbjörnbär i fält, när man kan se hela busken, och efter hand uppdagades en hel del fel av de inventerare som blivit tillräckligt duktiga för att kunna ifrågasätta expertbestämningarna. Bland annat har Göran Wendt gjort viktiga insatser i de skånska krypbjörnbärssnåren och Ulf Ryde har gjort många upptäckter i Halland. Själv började jag lite av en slump intressera mig för krypbjörnbären 2003 och har sedan dess inventerat i Småland och Blekinge samt på Öland. För att kunna täcka större områden med en rimlig arbetsinsats har jag främst inventerat vägkanter, som ofta är utmärkta habitat för krypbjörnbär. Längs vissa sträckor har jag noterat så gott som alla björnbärsbestånd, men ofta har jag främst letat efter de ovanligare arterna. Som en tumregel har jag betraktat två bestånd av samma art som olika lokaler om avståndet mellan dem har överstigit hundra meter. Att samla belägg på alla lokaler är av praktiska skäl inte rimligt, men ett stort antal belägg har lämnats till Naturhistoriska riksmuseet (S) och Biologiska museet i Oskarshamn (OHN). Efterhand upptäckte jag att flera arter är betydligt vanligare än vad som tidigare varit känt och även om många områden ännu är bristfälligt inventerade känner jag att det är dags att redovisa kunskapsläget för några av arterna. Polabiskt björnbär vanligt i ett begränsat område Upptäcktshistoria och nomenklatur Polabiskt björnbär Rubus walsemannii uppmärksammades först i Blekinge av Hjalmar Hylander, som hybriden R. fioniae var. benefixus Wahlbergii (R. suecicus wahlbergii, svenskt björnbär hasselbjörnbär med nuvarande nomenklatur) och publicerades i Blekinges flora (Holmgren 1942). Snart insåg dock Hylander att det rörde sig om en egen art och 1958 gav han den namnet Rubus gustafssonii (Hylander 1958). Tyvärr var det namnet redan upptaget och dessutom missade Hylander att ange ett typexemplar, vilket nomenklaturreglerna kräver från och med Arten stod alltså fortfarande utan giltigt namn. När Heinrich Weber publicerade sin revision av krypbjörnbären i Skandinavien och norra Mellaneuropa (Weber 1981) var arten fortfarande bara känd från Blekinge och Weber 196 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:3 4 (2009)

2 KRYPBJÖRNBÄR Figur 1. Polabiskt björnbär. Till vänster en blomställning och ovan ett blad från mitten av ett årsskott. Foto: Göran Wendt. betraktade den då som en lokalart utan taxonomiskt intresse. Ungefär samtidigt hittade Eckhart Walsemann ett okänt krypbjörnbär, som fick arbetsnamnet Rubus polabicus, i Tyskland. Weber insåg snart att detta krypbjörnbär var identiskt med Hylanders art från Blekinge och gav då arten namnet Rubus walsemannii (Weber 1982). Som typexemplar valdes ett belägg i Lund (LD) samlat vid Vedeby skola, Augerums socken, av Hjalmar Hylander När intresset för svenska krypbjörnbär började ta fart igen under 1980-talet publicerades flera bestämningsnycklar (Weber & Karlsson 1988, Pedersen & Schou 1989) och ett antal belägg från Skåne, Blekinge och Småland bestämdes till polabiskt björnbär. Under arbetet med Floran i Skåne (Tyler m fl 2007) underkändes dock alla skånska belägg som tidigare bestämts till polabiskt björnbär. Även de småländska beläggen avvek tydligt från beskrivning- SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:3 4 (2009) en av arten och från de gamla insamlingarna från Blekinge. Efter att ha sett alla belägg från Småland som bestämts till polabiskt björnbär och även letat på några av lokalerna är jag nu övertygad om att de tillhör andra arter. I Smålands flora (Edqvist & Karlsson 2007) räknas därför polabiskt björnbär till de arter som inte anses säkert funna i Småland. I Blekinge samlades nya belägg av polabiskt björnbär under inventeringen av Blekinges flora, och i den tryckta floran (Fröberg 2006) angavs tre aktuella lokaler. Även om man räknar in de felaktiga uppgifterna från Skåne och Småland har antalet kända lokaler alltid varit lågt och arten kom därför att klassas som starkt hotad (EN) på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). Själv hade jag bara sett polabiskt björnbär på två lokaler i Blekinge och för att säkert kunna avskriva uppgifterna från Småland bestämde 197

3 BURÉN jag mig 2007 för att se så mycket som möjligt av arten i Blekinge, för att få grepp om hur den verkligen ser ut och varierar. Ulf Ryde hade sett polabiskt björnbär på en lokal i Fågelmara en liten bit in på vägen mot Kristianopel några år tidigare, men uppgiften kom inte med i Blekinges flora. Den 19 juni 2007 stannade jag till på väg hem från en annan inventeringsrunda och konstaterade att beståndet fanns kvar och att buskarna överensstämde väl med beskrivningen av arten. Dagen efter, den 20 juni, var Göran Wendt intresserad av att åka en runda i nordöstra Blekinge. Längs vägen mellan Bröms och Kristianopel fick vi syn på ett bestånd med ett vitblommigt björnbär en liten bit ifrån vägen och vi bestämde oss för att stanna och titta närmare på buskaget. Resultatet blev cirka hundra kvadratmeter polabiskt björnbär på en jordhög intill en åker! Efter att ha tagit belägg åkte vi vidare och fick snart syn på ett nytt vitblommigt bestånd. Här blev vi först lite besvikna, eftersom det bara var spetsbjörnbär Rubus gothicus, som finns överallt i trakten. För säkerhets skull fortsatte jag en liten bit in på en traktorväg och där satt plötsligt ännu ett stort bestånd med polabiskt björnbär. Under den fortsatta rundan på ungefär tre mil återfann vi polabiskt björnbär på två kända lokaler och hittade ytterligare nio nya. De flesta bestånden upptäckte vi från bilen. Uppenbarligen hade ingen letat ordentligt efter arten i området. Tillsammans med Nadja Niordson och Åke Widgren hittade jag senare under sommaren ytterligare ett 15-tal lokaler. Under 2008 hittade jag 11 nya bestånd och det totala antalet kända lokaler är nu uppe i drygt 40, varav de allra flesta är aktuella. Bilden av polabiskt björnbär som en extremt sällsynt art med få isolerade förekomster måste alltså revideras kraftigt. Aktuell utbredning Även om polabiskt björnbär fortfarande bara har eftersökts ordentligt i delar av östra Blekinge så verkar det som att centrum för utbredningen ligger i landskapets nordostligaste hörn, runt Kristianopel, Fågelmara och Jämjö. Troligen finns det fler lokaler kvar att upptäcka. Typlokalen vid Vedeby skola och en lokal på Senoren har vi ännu inte lyckats återfinna. Däremot finns arten kvar vid Herrgården på Tjurkö, där Hjalmar Hylander samlade den flera gånger. Om man vill studera polabiskt björnbär kan jag särskilt rekommendera vägen mellan Fågelmara samhälle och Fågelmara gård, där det finns många rejäla bestånd. En annan bra lokal är Häljarums naturreservat, ett gammalt grustag i Jämjös östra utkant, där det också finns flera andra björnbärsarter (Widgren 2005). Även om alla tidigare uppgifter om polabiskt björnbär i Småland varit felaktiga är det inte omöjligt att arten kan finnas i landskapets sydostligaste del, dit det bara är några kilometer från de nordostligaste lokalerna i Blekinge. Hur känner man igen polabiskt björnbär? Polabiskt björnbär är ett relativt kraftigväxande krypbjörnbär som kan bilda stora snår som ger ett mörkt intryck. Årsskotten är ofta ganska tätt taggiga, även om Hylanders (1958) uppgift om taggar per internod måste betraktas som ett extremvärde. Skaftade glandler förekommer i varierande antal. Bladen är kala på ovansidan och tätt mjukhåriga men inte direkt filtade på undersidan. På mitten av årsskotten är uddbladen breda med den största bredden ovan mitten och de har en avsatt spets. Om man bortser från spetsen blir formen ofta svagt femkantig. Längre ut på skotten är uddbladen smalare och inte lika karaktäristiska och det är därför viktigt att samla bra material om man tar belägg. Blomställningarna kan bli stora med blomknippen från de övre bladvecken. Både blomställningsaxeln och blomskaften har kraftiga, något böjda taggar. Blommorna är rent vita, även i knopp och fruktämnena är kala. Trots att både Hylander (1958) och Weber (1982) har beskrivit arten noggrant har polabiskt björnbär ansetts vara besvärligt att bestämma. Förklaringen är nog delvis att det är mycket svårt att göra riktigt bra bestämningsnycklar för krypbjörnbär. När man inte har sett de olika arterna i naturen är det lätt att missförstå eller övertolka de karaktärer som anges i nycklarna. I Pedersen & Schou (1989) nycklas polabiskt 198 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:3 4 (2009)

4 KRYPBJÖRNBÄR björnbär ut tillsammans med hasselbjörnbär Rubus wahlbergii, beroende på att båda arterna har breda blad och rejäla taggar, både på årsskotten och i blomställningarna. De båda arterna är dock inte särskilt lika och hör också hemma i olika serier inom sektion Corylifolii. Hasselbjörnbär avviker tydligt från polabiskt björnbär genom att uddbladen har hjärtlik bas och största bredden långt ner och oftast en tjock, filtad hårighet på undersidan. Taggarna på årsskotten är något längre och i blomställningarna är taggarna oftast kraftigare och mer krökta. Hasselbjörnbär är en ganska variabel art, men brukar ha inga eller mycket få skaftade glandler och ljust rosa blommor. Hos Weber & Karlsson (1988) faller polabiskt björnbär ut tillsammans med svenskt björnbär Rubus suecicus på grund av att båda har blad som är bredast ovanför mitten. Bladformen kan ibland vara ganska lik, även om svenskt björnbär saknar tydligt avsatt bladspets, men svenskt björnbär har ungefär hälften så långa taggar på årsskotten och tydligt rosa blommor. En likhet mellan de båda arterna är att unga årsskottsdelar har taggar med mörk bas som kontrasterar mot den gröna stammen. När skotten blir äldre mörknar stammarna och kontrasten försvinner. Ytterligare två, senare urskilda arter har blad som är bredast ungefär vid mitten. Lindblomsbjörnbär Rubus mortensenii har liknande bladform, men avviker tydligt genom betydligt kortare och klenare taggar och blommor som är ljust rosa, åtminstone i knopp. Dessutom saknas skaftade glandler. En detaljerad beskrivning, inklusive foton och teckningar, ges av Pedersen & Martensen (1994). Blekingebjörnbär Rubus hylanderi har, liksom polabiskt björnbär, rent vita blommor och en hel del skaftade glandler, men har mindre taggar både på årsskotten och i blomställningarna samt flera enkla, lite björklövslika, blad i blomställningarna. Bladen är inte heller lika breda och saknar tydligt avsatt spets. Arten beskrevs av Pedersen & Martensen (1993). De två, av Hylander (1958) ogiltigt beskrivna arterna Rubus allanderi och R. internatus, som båda kan ha blad som är bredast ovanför mitten finns också i Blekinge, men saknar skaftade glandler och har färre och/eller kortare taggar. Båda arterna har ljust gröna blad, medan buskage av polabiskt björnbär ger ett mörkt intryck. R. allanderi har nyligen återupprättats som en god art och beskrivs närmare i en kommande artikel. Det polabiska björnbärets kromosomtal verkar inte ha bestämts tidigare. Jag har därför låtit analysera material från en lokal strax öster om Jämjö med flödescytometri. Resultatet tyder på 2n = 28, vilket innebär att polabiskt björnbär i likhet med de flesta krypbjörnbär är en tetraploid. Bornholmsbjörnbär en tidigare starkt förbisedd art Bornholmsbjörnbär Rubus lidforssii är ett krypbjörnbär som ansetts vara mycket sällsynt och minskande och som därför klassades som starkt hotat (EN) på senaste rödlistan (Gärdenfors 2005). Arten beskrivs väl av Martensen & Pedersen (1987) och av Pedersen & Schou (1989), men saknas i Den nya nordiska floran (Mossberg & Stenberg 2003) och därför beskrivs den lite närmare här. Bornholmsbjörnbär är en väl avgränsad art som inte är särskilt svår att känna igen och som i gynnsamma lägen kan bilda stora och för ett krypbjörnbär höga snår. Årsskotten är kantiga eller åtminstone i början av säsongen fårade och svagt blådaggiga. Taggarna sitter relativt glest och skaftade glandler saknas. Liksom den betydligt vanligare arten spetsbjörnbär Rubus gothicus har bornholmsbjörnbär påfallande långspetsade blad. De är dock ljusgröna och fint tandade hos bornholmsbjörnbär och mörkgröna och grovt tandade hos spetsbjörnbär. Bladundersidorna är kort mjukhåriga medan de normalt är glest håriga med en något sträv känsla hos spetsbjörnbär. Den kanske mest påfallande karaktären hos bornholmsbjörnbär är att blomställningarna och blomskaften är mycket glest taggiga. Välutvecklade blomställningar är långa och något sicksackböjda och har flera odelade blad i toppen. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:3 4 (2009) 199

5 BURÉN A B C Figur 2. Bornholmsbjörnbär. A) Blomställning. Notera taggfattigheten och de enkla, fintandade bladen i toppen. Kalmar, söder om Djurängsskolan B) Årsskott. Notera de ljusgröna, långt tillspetsade och fintandade bladen. Kalmar, söder om Djurängsskolan C) Del av årsstam. Kalmar, Skälby Foto: Tomas Burén. Rubus lidforssii. Inflorescence, primocane and close-up of primocane. Små blomställningar har dock färre blad och ett mindre typiskt utseende. Blommorna är vita och relativt små. Dåliga belägg kan möjligen förväxlas med gyllenbjörnbär Rubus aureolus som också har kantiga till fårade årsskott och ibland nästan lika taggfattiga blomställningar. Gyllenbjörnbär har dock grovt tandade blad med kortare spets, (ibland otydligt) rosa kronblad och pistiller samt unga fruktämnen som är ganska tätt långhåriga. Blekingebjörnbär Rubus hylanderi har också vita blommor och blomställningar med flera enkla blad i toppen. Bladen har dock en grövre tandning och är inte så långt tillspetsade. Blomställningsaxeln har fler taggar och mer eller mindre rikligt med skaftade glandler. Dessutom ger buskarna ett betydligt mörkare intryck, redan på avstånd. 200 Aktuell utbredning Bornholmsbjörnbär är sedan länge känt från Skåne, Blekinge och Öland. Utanför Sverige finns det i Danmark, Tyskland och Polen (Martensen & Pedersen 1987). När jag 2004 hittade arten i Kalmar fanns inga säkra aktuella uppgifter från Småland. Jag kunde samma år återfinna en gammal lokal i Halltorps socken (i Kalmar kommun) varifrån ett otypiskt belägg samlats 1951 (Burén 2004). Därefter har jag hittat bornholmsbjörnbär på mer än 50 lokaler i Kalmar och Torsås kommuner. Ytterligare några småländska förekomster har upptäckts efter tryckningen av Smålands flora (Edqvist & Karlsson 2007) men utbredningsbilden har bara förändrats marginellt. Än så länge finns det inga fynd norr om Kalmar kommun, men många områden är fortfarande bristfälligt undersökta. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:3 4 (2009)

6 KRYPBJÖRNBÄR Under den nyligen avslutade inventeringen av Skånes flora (Tyler m.fl. 2007) hittades bornholmsbjörnbär på ett femtiotal lokaler i 33 rutor, vilket ungefär motsvarar antalet tidigare fynd. I Blekinges flora (Fröberg 2006) nämns endast fem aktuella lokaler. Under har dock jag, tillsammans med Nadja Niordson, Göran Wendt och Åke Widgren funnit bornholmsbjörnbär på ytterligare 15 lokaler, varav ett par är kända genom äldre belägg. Då är ändå stora delar av västra Blekinge ännu dåligt inventerade, så det finns goda möjligheter att hitta ytterligare några förekomster. Arten verkar alltså hålla ställningarna även i Blekinge. På Öland har bornholmsbjörnbär hittats på ett tjugotal lokaler under 2000-talet. En lokal i Köpings socken är för närvarande den nordligaste kända i Sverige. Totalt är alltså bornholmsbjörnbär funnet på omkring 150 aktuella lokaler i Sverige. Alla blådaggiga björnbär är inte daggbjörnbär Daggbjörnbär Rubus glauciformis är ett krypbjörnbär som först uppmärksammades i Skåne och Blekinge. Först ansågs det vara en hybrid mellan hasselbjörnbär R. wahlbergii och blå hallon R. caesius (Gustafsson 1938) men det är troligen inte korrekt. Daggbjörnbär har nämligen 28 kromosomer, som de flesta krypbjörnbär och blåhallon, medan hasselbjörnbär har 35. Tidigare kromosomtalsbestämningar (Gustafsson 1943) har under 2008 bekräftats med hjälp av flödescytometri. På senare år har ganska många belägg från Skåne, Småland och Öland bestämts till daggbjörnbär. Tyvärr har många av bestämningarna visat sig vara felaktiga, vilket bland annat har medfört att daggbjörnbär bytte hotkategori från NT (missgynnad) till EN (starkt hotad) vid den senaste revisionen av rödlistan (Gärdenfors Figur 3. Daggbjörnbär. Till vänster blomställning. Notera övergången mellan enkla och treflikiga blad. Backåkra, Löderups s:n, Skåne Till höger blomställning med omogna frukter. NO Farslycke, Torsås s:n Foto: Göran Wendt (vänster), Tomas Burén (höger). Rubus glauciformis, inflorescence, Backåkra, Skåne Inflorescence with young fruits, Torsås parish SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:3 4 (2009) 201

7 BURÉN A B C Figur 4. Daggbjörnbär, A) Årsskottsblad. Kalmar, Skälby B) Buske nordost Farslycke, Torsås socken C) Del av årsskott med breda stipler och skaftade glandler. Kalmar, Skälby Foto: Tomas Burén. Rubus glauciformis, leaves, bush, part of stem with broad stipules and stalked glands. 2005). Nya inventeringar har dock visat att riktigt daggbjörnbär är betydligt vanligare än man trott. Aktuell utbredning Blekinges flora (Fröberg 2006) redovisar fynd längs större delen av blekingekusten, men det är tänkbart att några belägg är felbestämda. Själv har jag sett daggbjörnbär på många ställen i den östra halvan av landskapet. I Småland är daggbjörnbär inte ovanligt i delar av Kalmar och Torsås kommuner, men längre norrut finns inga säkra fynd. Sedan publiceringen av Smålands flora (Edqvist & Karlsson 2007) har jag hittat många fler lokaler, främst i norra delen av Kalmar kommun och totalt har jag sett daggbjörnbär på mer än 40 ställen i Småland. I Skåne, där många belägg av hasselbjörnbär tidigare felaktigt bestämts till daggbjörnbär, har Alf Oredsson och Göran Wendt återbesökt 202 många lokaler i fält och de flesta uppgifterna i Floran i Skåne (Tyler m.fl. 2007) bör därmed vara korrekta. Själv har jag ännu inte studerat de skånska buskarna. Från Öland finns än så länge ganska få fynd, främst längs mellersta delen av västra kusten, men fler förekomster kommer troligen att påträffas under den pågående inventeringen av Ölands kärlväxtflora. Artens svenska nordgräns är ännu något oklar. Jag har inte haft möjlighet att granska alla belägg som tidigare har bestämts till daggbjörnbär och om de är dåliga kan det vara närmast omöjligt att bestämma dem säkert. Det finns daggbjörnbär på ett par lokaler vid Böda på norra Öland och för tillfället är det de nordligaste säkra uppgifterna. Hur skiljer man daggbjörnbär från andra arter? I bestämningsnycklarna hos Weber (1981), Weber & Karlsson (1988) och Pedersen & Schou (1989) faller daggbjörnbär ut direkt på SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:3 4 (2009)

8 KRYPBJÖRNBÄR grund av att stammarna är starkt blådaggiga. Problemet är att flera andra arter kan vara ungefär lika blådaggiga och man måste därför titta på fler karaktärer. Daggbjörnbär har kantiga årsstammar med mer eller mindre rikligt med skaftade glandler. Bladen är grovt tandade och tydligt mjukhåriga men inte tjockt filtade på undersidan. Uddbladen har en bred, närmast triangulär form. Ofta är småbladen lite buckliga, vilket medför att det lätt blir veck på dem vid pressning. Stiplerna är ovanligt breda, ofta cirka tre millimeter, med röda nerver, men på en del skottdelar kan de ha för krypbjörnbär mer normal bredd. Blomställningarna, som i gynnsamma lägen blir stora med flera enkla, grovtandade blad upptill, har också ganska gott om skaftade glandler. Blommorna är relativt små och ljust rosa och fruktämnena är så gott som helt kala. Den art som jag själv tycker är mest lik daggbjörnbär är gyllenbjörnbär Rubus aureolus. Gyllenbjörnbär kan vara nästan lika blådaggigt, men har oftast få eller inga skaftade glandler. Stiplerna är smalare, bladen har en något tunnare hårighet på undersidan, bladskaftens taggar är något kortare och mer krökta och fruktämnena är ganska tätt långhåriga innan frukten växer till. Det verkar finnas former av gyllenbjörnbär som har ganska mycket skaftade glandler, men övriga skillnader håller. Hasselbjörnbär Rubus wahlbergii saknar normalt skaftade glandler och får inte tydligt blådaggiga stammar. Bladen är tjockt filthåriga på undersidan och taggarna i blomställningen är kraftigare och mer kloböjda än hos daggbjörnbär. Även taggarna på årsskotten är längre och kraftigare hos hasselbjörnbär. Det är främst glandelrika former av hasselbjörnbär som tidigare har förväxlats med daggbjörnbär. Bornholmsbjörnbär (se ovan) har ganska blådaggiga stammar men saknar skaftade glandler och har fintandade långspetsade blad. Dessutom är blommorna vita och taggarna är betydligt färre, särskilt i blomställningen. Blekingebjörnbär Rubus hylanderi kan påminna något om daggbjörnbär genom att ha relativt rikligt med skaftade glandler och enkla grovtandade blad i blomställningen. Blommorna är dock stora och rent vita. Hallonbjörnbär Rubus pruinosus kan ha starkt blådaggiga årsskott, men de är inte kantiga. En del blad brukar vara sjutaliga, fruktämnena (även mognande frukter) är filthåriga och taggarna är oftast mörkt violetta och kontrasterar tydligt mot unga skottdelar. Variationen är dock stor och troligen är hallonbjörnbär ett samlingsnamn för ett flertal former som uppkommit oberoende av varandra genom korsningar där olika krypbjörnbär och hallon R. idaeus är inblandade. Det finns också en del oklara blådaggiga krypbjörnbär som av allt att döma är hybrider mellan olika krypbjörnbärsarter och blåhallon. Till skillnad mot daggbjörnbär brukar de ha årsskott med rundat tvärsnitt och relativt fåblommiga och lite oregelbundna blomställningar med övervägande tretaliga blad och klena raka taggar, men variationen är ganska stor. Liksom hos rent blåhallon brukar foderbladen omsluta de omogna frukterna. Dessa hybrider är inte ovanliga i trakter där krypbjörnbär och blåhallon växer tillsammans, till exempel på Öland och i delar av Skåne. Gustafsson (1943) kom fram till att hybrider kan ha 42 kromosomer och förklarade det med att en oreducerad äggcell från ett krypbjörnbär med 28 kromosomer befruktats av ett pollenkorn med 14 kromosomer från blåhallon. Under 2008 har jag och Ulf Ryde låtit analysera ett antal förmodade hybrider med flödescytometri och resultaten tyder på att så gott som samtliga har 42 kromosomer. Det återstår att fastställa vilka krypbjörnbärsarter som korsar sig med blåhallon. Artnamnen R. dumetorum och R. acutus avser former som troligen har uppstått genom korsning av krypbjörnbär och blåhallon, men det är oklart hur de ska avgränsas. Eftersom alla krypbjörnbär anses ha uppstått genom korsningar mellan olika äkta björnbär Rubus sect. Rubus och blåhallon anser jag personligen att även återkorsningar kan betraktas som arter om de har förmåga att bilda frön apomiktiskt och därmed blir konstanta och kan sprida sig oberoende av föräldraarterna. Om detta vet vi ännu inte mycket. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:3 4 (2009) 203

9 BURÉN Ett stort tack till alla som hjälpt till med utforskandet av krypbjörnbärens snåriga värld. Jag vill särskilt nämna Nadja Niordson, Göran Wendt och Åke Widgren, som har bidragit med sällskap, transporter och lokalkunskap under inventeringsarbetet. Göran har också bidragit med flera foton samt, liksom Alf Oredsson och Thomas Karlsson, lämnat synpunkter på manuskriptet. Citerad litteratur Burén, T Bornholmsbjörnbär funnet och återfunnet i Småland. Parnassia 17(2): 2 5. Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) Smålands flora. SBF-förlaget, Uppsala. Fröberg, L Blekinges flora. SBF-förlaget, Uppsala. Gustafsson, C. E Skandinaviens Rubusflora. Bot. Not. 1938: Gustafsson, Å The genesis of the European blackberry flora. Lunds Univ. Årsskr. 2, 39 (6). Gärdenfors, U. (red.) Rödlistade arter i Sverige ArtDatabanken, Uppsala. Holmgren, B Blekinges flora. Krooks, Karlskrona. Hylander, H Några nya eller kritiska Rubi Corylifolii. Bot. Not. 111: Martensen, H. O. & Pedersen, A Rubus gothicus och närstående arter. Svensk Bot. Tidskr. 81: Mossberg, B. & Stenberg, L Den nya nordiska floran. Wahlström & Widstrand, Stockholm. Pedersen, A. & Martensen, H.O Rubus hylanderi, ett nytt björnbär av sektionen Corylifolii. Svensk Bot. Tidskr. 87: Pedersen, A. & Martensen, H. O Rubus mortensenii, lindblomsbjörnbär, ett krypbjörnbär i ny belysning. Svensk Bot. Tidskr. 88: Pedersen, A. & Schou, J. C Nordiske Brombær. AAU Reports 21. Bot. Inst., Aarhus Universitet. Weber, H. E Revision der Sektion Corylifolii in Skandinavien und im nördlichen Mitteleuropa. Sonderb. Naturwiss. Ver. Hamburg 4, Hamburg. Weber, H. E Rubus walsemannii n. sp., eine in Skandinavien und Mitteleuropa verbreitete Brombeere. Verh. Naturwiss. Ver. Hamburg, N.F. 25: Weber, H. E. & Karlsson, T Rubus suecicus, ett nytt björnbär av sektionen Corylifolii. Svensk Bot. Tidskr. 82: Widgren, Å Häljarums naturreservat ett grustag med rara växter. Svensk Bot. Tidskr. 99: ABSTRACT Burén, T Tre förbisedda och missförstådda krypbjörnbär från sydöstra Sverige. [Three overlooked and misinterpreted species of Rubus sect. Corylifolii from southeast Sweden.] Svensk Bot. Tidskr. 103: Uppsala. ISSN X. Rubus walsemannii H.E. Weber has been found in many new localities in the northeastern part of the province Blekinge. All reports from other provinces in Sweden are based on misidentified specimens. Rubus lidforssii (Gelert) Lange, previously found in the provinces Skåne, Blekinge and Öland, has recently been found at more than 50 localities in the province Småland. Many reports of Rubus glauciformis Gust. ex H. Hyl. during the last decades were based on other species, especially glandular forms of R. wahlbergii and hybrids of R. caesius with species of sect. Corylifolii. The true R. glauciformis is fairly common in parts of Blekinge and Småland and is also found in Skåne and Öland. It is characterized by glaucous, angled stems with some stalked glands and rather narrow, often many-flowered, inflorescences with a few undivided leaves at the top and relatively small, pale pink flowers. Tomas Burén är biolog och sitter i styrelserna för Föreningen Smålands Flora och Ölands Botaniska Förening. Han råkade trassla in sig i krypbjörnbärssnåren 2003 och har fortfarande inte lyckats ta sig loss. Adress: Adelgatan 11 C, Kalmar E-post: tomas.buren@netatonce.net 204 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 103:3 4 (2009)