Relevanta rättsfall. Miljööverdomstolen införde följande nya villkor:

Transkript

1 Relevanta rättsfall MMÖD; M Mark- och miljööverdomstolen fastställde att Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Stockholm har rätt att bedriva tillsyn över verksamhetsutövares energianvändning och energieffektivisering. I kontroll av efterlevnaden av miljöbalken ingår tillsyn att hushållningsprincipen uppfylls samt att denna tillsyn inte ersätts av tillsynen enligt lagen om energideklaration. MÖD 2009:17; Scania I målet om Scania CV AB beslutade Miljööverdomstolen att bolaget ska årligen tillsammans med miljörapporten ge in en energihushållsplan. I planen ska redovisas planerade energihushållningsåtgärder samt resultatet av genomförda åtgärder. Tillsynsmyndigheten skulle bemyndigas att föreskriva sådana villkor om energihushållning som aktualiseras av planen. Miljööverdomstolen införde följande nya villkor: 14. Bolaget ska årligen tillsammans med miljörapporten ge in en energihushållningsplan till tillsynsmyndigheten. I planen ska redovisas planerade energihushållningsåtgärder samt resultatet av genomförda åtgärder. Vidare infördes följande nya punkt under rubriken Delegation: D8. Åtgärder beträffande energihushållning. I målet var det i och för sig fråga om en stor energianvändning i nivå med Swedish Tissue. Verksamheten klassades dock inte som energiintensiv enligt Energimyndighetens kriterier och deltog inte i PFE, även om man arbetade på ett likartat sätt med energifrågor. Som verkstadsindustri skiljer den sig också från tre andra redovisade verksamheterna (LKAB, Swedish Tissue och Mondi Dynäs) genom att den snarare karaktäriserades av ett stort antal parallella arbetsmoment i olika delar av anläggningen, än av produktion i ett fåtal processlinjer. Det fanns därmed inte samma förutsättningar att i Scania finna mer betydande energihushållningsåtgärder i enskilda processdelar som lämpar sig för att regleras en gång för alla genom villkor i tillståndsbeslut. 1

2 Naturvårdsverket överklagade miljödomstolens dom och yrkade (förenklat) att frågan om villkor för energihushållning skulle skjutas upp under en prövotid och att Scania under prövotiden skulle kartlägga energianvändningen och energiförsörjningen i verksamhetens tillverknings- och hjälpsystem och utreda möjligheterna till energieffektiviseringar. Scania bestred Naturvårdsverkets yrkande och uppgav bland annat följande. Bolagets verksamhet utgör inte en energiintensiv industri enligt Staten Energimyndighets kriterier. Bolaget arbetar med energifrågor genom analyser och åtgärdsprogram med ett arbetssätt som är likartat det som gäller inom programmet för energieffektivisering (PFE) och som bygger på ständiga förbättringar och uppföljning. Arbetssättet har varit framgångsrikt och inneburit en energibesparing med cirka 35 % per producerad enhet sedan Bolaget har för avsikt och önskar att fortsätta bedriva arbetet på det sätt som redovisats. En domstolsprövning bara kan omfatta försiktighetsmått som vid en bedömning vid det aktuella tillfället är möjliga att genomföra och som inte bedöms vara orimliga. Bolaget vill i stället införa energihushållande åtgärder vid rätt tillfälle, t.ex. med hänsyn till löpande omställningar eller framtida processförändringar. Bolaget understryker vikten av att arbetet med energibesparing bedrivs systematiskt och genom ständiga förbättringar. Frågan om energibesparing hanteras bäst som en tillsynsfråga. Naturvårdsverkets detaljerade utredningskrav måste antas syfta till att miljödomstolen senare ska bedöma och eventuellt föreskriva vilka energibesparande åtgärder det är rimligt att kräva att bolaget vidtar. Därmed undervärderar Naturvårdsverket nyttan med det som borde vara ett mål för allt miljöarbetet nämligen de insatser som utförs på eget initiativ av företag och som bolaget uppenbarligen gjort med goda resultat. Naturvårdsverket överskattar också vinsten av att en gång för alla fastställa vilka åtgärder som är rimliga. En prövning av verksamheten vid ett givet tillfälle kan knappast medföra att längre gående åtgärder föreskrivs än vad som kan föreläggas av tillsynsmyndigheten inom ramen för tillsynen med det förfarande som fastställs i den aktuella domen. Med detta förfarande kan man även i framtiden föreskriva om rimliga skyddsåtgärder, vilket knappast skulle vara möjligt om frågan avgjordes redan i domen. Miljööverdomstolen ansåg att arbetet med en förbättrad energihushållning bäst bedrivs på det sätt bolaget beskrivit, genom att kontinuerligt i driften av anläggningarna successivt förbättra hushållningen genom flera åtgärder som var för sig är mindre omfattande. Miljööverdomstolen fann att bolagets planering för en successivt förbättrad energihushållning borde vara framåtsyftande och att bolaget därför skulle åläggas att årligen till tillsynsmyndigheten redovisa en energihushållningsplan med uppgifter om både planerade energihushållningsåtgärder och redovisning av 2

3 genomförda åtgärder. Domstolen anförde att tillsynsmyndigheten bör bemyndigas att föreskriva sådana villkor om energihushållning som aktualiseras av planen, som ju enligt ovan byggde på mindre successiva ändringar. Dessa villkor baserades på 2 kap. 5 och 7 MB och kan således vara mer långtgående än vad som är lönsamt från enbart företagsekonomiska synpunkter. Miljödomstolen hänvisade till domarna i LKAB, Swedish Tissue och Mondi Dynäs (vilka redovisas nedan) och anförde följande motivering för beslutet rörande Scania. Samtliga tre fall gäller stora processindustrier där delar av processen kan ha stor betydelse för energihushållningen. Det kan således finnas en hög potential för hushållning/effektivisering i enskilda processdelar. De tre industrierna har också en betydande energiomsättning; det gäller i synnerhet LKAB. Alla tre klassas som energiintensiva industrier enligt Energimyndighetens klassificering och de deltar också i programmet för energieffektivisering (PFE). Som framgår ovan har målen beträffande LKAB och Swedish Tissue AB gällt om- eller utbyggnad av omfattande processutrustningar. I Mondi Dynäs AB avsåg yrkandet omfattande åtgärder i processen. I det nu aktuella målet om Scania CV AB är det i och för sig fråga om en stor energianvändning i nivå med Swedish Tissue AB. Verksamheten klassas dock inte som energiintensiv enligt Energimyndighetens kriterier och deltar inte i PFE, även om man arbetar på ett likartat sätt med energifrågor. Som verkstadsindustri skiljer den sig också från de övriga tre redovisade verksamheterna genom att den snarare karaktäriseras av ett stort antal parallella arbetsmoment i olika delar av anläggningen, än av produktion i ett fåtal processlinjer. Det finns därmed inte samma förutsättningar att i Scania finna mer betydande energihushållningsåtgärder i enskilda processdelar som lämpar sig för att regleras en gång för alla genom villkor i tillståndsbeslut. Miljööverdomstolen delar miljödomstolens uppfattning att arbetet med förbättrad energihushållning bäst bedrivs på det sätt bolaget beskrivit, genom att kontinuerligt i driften av anläggningarna successivt förbättra hushållningen genom flera åtgärder som var för sig är mindre omfattande. Miljödomstolen har föreskrivit att bolaget i sitt kontrollprogram ska redovisa energianvändningen och resultatet av vidtagna åtgärder. Miljööverdomstolen finner dock att bolagets planering för en successivt förbättrad energihushållning bör vara framåtsyftande och att bolaget därför bör åläggas att årligen till tillsynsmyndigheten redovisa en energihushållningsplan med uppgifter om både planerade energihushållningsåtgärder och redovisning av genomförda åtgärder. Tillsynsmyndigheten bör bemyndigas att föreskriva sådana villkor om energihushållning som aktualiseras av planen, som ju enligt ovan bygger på mindre omfattande successiva ändringar. Dessa villkor baserar sig på 2 kap. 5 och 7 miljöbalken och kan således vara mer långtgående än vad som är lönsamt från enbart företagsekonomiska utgångspunkter. 3

4 MÖD i Mål nr ; Perstorp Oxo AB I målet görs liknande avvägningar som i Miljööverdomstolens dom beträffande Scania och domen stadgar följande villkor beträffande energihushållning. 19. Perstorp Oxo AB ska senast sex månader efter det att denna dom vunnit laga kraft ge in ett program för energihushållning till tillsynsmyndigheten. Av programmet ska framgå vilka åtgärder som oavsett avskrivningstid är tekniskt möjliga att genomföra, samt kostnaderna och energibesparingen för dessa. I redovisningen ska ingå kostnadskalkyler omfattande åtminstone total investeringskostnad och återbetalningstid, grundad på åtgärdens livscykelkostnader. Åtgärdsprogrammet därefter ska revideras fortlöpande och reviderade program ska vart tredje år, eller med annat intervall som tillsynsmyndigheten bestämmer, sändas till tillsynsmyndigheten. Vidare överläts till tillsynsmyndigheten att meddela villkor bland annat. om - Upplägg/inriktning på kartläggnings- och åtgärdsprogram för energihushållning; intervall för återkommande inventeringar/lägesbedömningar - Energihushållningsåtgärder som är skäliga I domskälen uppgav Miljööverdomstolen att man delar bolagets uppfattning att arbetet med förbättrad energihushållning i detta fall bedrivs bäst på det sätt bolaget beskrivit, genom att kontinuerligt och successivt förbättra hushållningen genom rimliga åtgärder. MÖD 2007:4; LKAB I målet om LKAB, som avsåg utbyggnad av ett nytt anriknings- och pelletsverk, sköt Miljööverdomstolen upp avgörandet av vilka villkor som skulle gälla beträffande energieffektivisering och ålade bolaget att genomföra utredningar. Miljööverdomstolen sköt upp avgörandet av frågan om villkor för energieffektivisering och uppgav att bolaget under prövotiden skulle utreda möjligheterna till energieffektiviseringar och vilka möjligheter som fanns att utnyttja spillvärme från verksamheten. Av utredningen skulle framgå vilka åtgärder som är tekniskt möjliga att genomföra och kostnaderna för dessa samt vilka åtgärder som bolaget är berett att vidta och motiveringen till varför det enligt bolaget är orimligt enligt 2 kap. 7 MB att vidta övriga redovisade åtgärder. 4

5 Miljööverdomstolen motiverade beslutet enligt följande. Enligt 2 kap. 5 miljöbalken ska alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd hushålla med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning. I första hand skall förnybara energikällor användas. Denna hushållningsprincip innebär att all verksamhet skall bedrivas och alla åtgärder skall vidtas på ett sådant sätt att energi används så effektivt som möjligt och förbrukningen minimeras. Den gäller vid all verksamhet och alla åtgärder som inte är av försumbar betydelse och tar sikte både på energiproduktion och på energianvändning. Regeln har sitt stöd i IPPC-direktivet 96/61/EG på så sätt att det vid fastställande av vad som är bästa tillgängliga teknik särskilt skall beaktas bl.a. energieffektivitet (prop. 1997/98:45, del 2, sid 20f). Bolaget utnyttjar stora mängder energi i sin verksamhet. Av bolagets redovisning i Miljööverdomstolen framgår att det pågår ett intensivt arbete för att effektivisera energianvändningen. Arbetet är organiserat enligt programmet för energieffektivisering (PFE). Detta innebär bl.a. att bolaget åtar sig att genomföra vissa energieffektiviseringsåtgärder mot att få vissa skattereduktioner. Programmet är inriktat på åtgärder som är av företagsekonomiskt intresse. Miljööverdomstolen delar Naturvårdsverkets uppfattning att miljöbalkens allmänna hänsynsregler ställer längre gående krav på energihushållning än vad som motsvaras av bolagets arbete enligt PFE. Bolaget bör därför åläggas att under en prövotid utreda vilka energieffektiviseringar som är tekniskt möjliga att genomföra och vilka kostnader de olika åtgärderna skulle medföra. Utredningen skall omfatta alla energislag, inklusive exempelvis tillvaratagande av spillvärme. Av kostnadsberäkningen skall framgå vilken avskrivningstid och ränta bolaget baserat beräkningen på. Bolaget skall även redovisa vilken miljöpåverkan utöver själva energibesparingen som åtgärderna skulle medföra. Det ankommer sedan på miljödomstolen att göra en avvägning mellan de enskilda åtgärdernas nytta och deras kostnader. Vid denna avvägning är det inte de rent företagsekonomiska aspekterna som är avgörande. MÖD; Swedish Tissue Målet om Swedish Tissue gällde ombyggnad av en pappersmaskin. Där hade miljödomstolen föreskrivit ett villkor med begränsningsvärden för förbrukningen av energi. Miljööverdomstolen fastställde i huvudsak villkoret med ändringar främst beträffande nivåerna för begränsningsvärdena. Anledningen till att man kunde göra det var att det var fråga om en mycket enhetlig produkt. Miljööverdomstolen föreskrev att villkorspunkten rörande energihushållning skulle ha följande lydelse: Den specifika förbrukningen av energi får som årsmedelvärde och riktvärde från och med den 1 juli 2010 inte överstiga 1,2 MWh elektricitet per ton tissue respektive 6,3 GJ värme per ton tissue. 5

6 I regeringens proposition 2003/04:170 Program för energieffektivisering m.m. s. 64 gör regeringen bedömningen att styrmedlen programmet för energieffektivisering, handeln med utsläppsrätter, elcertifikatsystemet och miljöbalken kan tillämpas samtidigt utan att störa varandra och att införandet av programmet för energieffektivisering i vissa fall kan medföra synergieffekter. Med hänsyn till uttalandena i nämnda proposition och vad Naturvårdsverket anfört finner Miljööverdomstolen att det vid en individuell prövning enligt miljöbalken av en anläggning i vissa fall kan finnas behov av en reglering av energihushållningen utöver den reglering som uppnås med de generella styrmedlen. Vid bedömningen av behovet av en reglering i det nu aktuella fallet bör hänsyn tas till att det här är fråga om en anläggning med betydande energianvändning och att utredningen visar att det finns tekniska förutsättningar att minska denna genom åtgärder som inte är orimliga. Som miljödomstolen anfört i sina domskäl framstår hushållningen med energi som så väsentlig i den aktuella prövningen att en koppling av bolagets åtaganden till det s.k. allmänna villkoret inte är tillräcklig. Det är en central fråga av betydelse för verksamhetens tillåtlighet, och bolagets energihushållning bör därför regleras i ett särskilt villkor för verksamheten. Det kan noteras att bolaget hade framhållit verksamhetens behov av att fritt kunna välja åtgärder för att uppfylla de krav som ställs på energihushållningen och föredrog ett begränsningsvärde framför villkor om konkreta åtgärder. Miljödomstolen ansåg att de i målet redovisade åtgärderna och effekterna av dem motsvarade vad som kan krävas vid en prövning enligt 2 kap. 5 och 7 MB, och att i detta fall borde kravet kunna uttryckas som ett begränsningsvärde. MÖD 2008:23; Mondi Dynäs AB I målet mot Mondi Dynäs yrkade Naturvårdsverket att bolaget skulle åläggas att installera respektive byta ut barktork respektive kokeri i energihushållningssyfte. Miljööverdomstolen hade inga principiella invändningar mot yrkandena, men fann att de åtgärder som yrkats i målet inte var rimliga. I domen anförs följande. Enligt 2 kap. 5 miljöbalken ska alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd hushålla med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning. I 7 samma kapitel anges att kraven i 2-5 och 6 första stycket gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning ska särskilt beaktas nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder. Bestämmelsen i 2 kap. 5 miljöbalken innebär ett genomförande av artikel 3 i EG:s direktiv 1996/61/EG om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPCdirektivet) som innebär att behöriga myndigheter ska kunna säkerställa att enskilda anläggningar drivs på ett sådant sätt att energianvändningen är effektiv. 6

7 Den betydelse som EU tillmäter hushållning med energi också framgår av dess direktiv 2006/32/EG om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster. Vid sidan av de mer individuellt inriktade styrmedlen i 2 kap. miljöbalken finns också av statsmakterna antagna generella styrmedel. I regeringens proposition 2003/04:170 Program för energieffektivisering m.m. s. 64 gör regeringen bedömningen att styrmedlen programmet för energieffektivisering, handeln med utsläppsrätter, elcertifikatsystemet och miljöbalken kan tillämpas samtidigt utan att störa varandra och att införandet av programmet för energieffektivisering i vissa fall kan medföra synergieffekter. Med hänsyn till uttalandena i nämnda proposition finner Miljööverdomstolen att det vid en individuell prövning enligt miljöbalken av en anläggning i vissa fall kan finnas behov av en reglering av energihushållningen utöver den reglering som uppnås med de generella styrmedlen (jfr Miljööverdomstolens dom ii mål M ). Miljööverdomstolen bedömer att energihushållningen är en fråga av central betydelse i den nu aktuella prövningen eftersom det är fråga om en anläggning med en betydande energianvändning och att det av utredningen framgår att det finns tekniska åtgärder att vidta för att minska denna. Frågan är då om kostnaden för åtgärderna är orimlig jämfört med nyttan av energihushållningen inklusive de minskade utsläppen. En utgångspunkt för en sådan bedömning kan vara att de åtgärder som aktualiseras ger en energibesparing vars värde överstiger de eventuellt ökade driftskostnader som uppkommer. Detta betyder med andra ord att investeringen borde kunna återbetalas efter en viss tid. Om återbetalningstiden på sedvanligt sätt uttrycks som investeringsbelopp dividerat med det årliga värdet av energibesparingen minus ökade driftkostnader bör, enligt Miljööverdomstolens mening, denna som regel inte överstiga åtgärdens, eller anläggningens, återstående (tekniska) livslängd. Vid bedömningen av en åtgärds rimlighet ska självfallet också beaktas och värderas de utsläppsminskningar som kan bli följden. Med hänvisning till ovanstående resonemang fann Miljööverdomstolen att det inte var rimligt att kräva att Mondi Dynäs skulle investera i en barktork eller skäl att föreskriva att bolaget skulle övergå till Super Bath-konceptet. Vad gällde åtgärder för minskad elkonsumtion fann Miljööverdomstolen att hushållningen med elenergi är från samhällssynpunkt mycket angeläget, att det behövdes ett bättre underlag för att kunna göra en bedömning av vilka möjligheter det fanns att på annat sätt minska förbrukningen av elenergi vid anläggningen och att utredningen avseende hushållningen med elenergi därför skulle kompletteras. 7

8 Rättsfall rörande reglering av transporter Sammanfattning och slutsatser Beträffande reglering av transporter med stöd av MB kan följande sägas. Rörliga störningskällor (fordon med mera) omfattas i sig inte av definitionen miljöfarlig verksamhet. Däremot kan de omfattas av vidtagande av åtgärd eller ge upphov till olägenhet för människors hälsa enligt 9 kap. 3 MB, se exempelvis Miljööverdomstolens dom i Mål nr Beträffande företags transporter omfattas dessa därför inte självständigt av tillståndsprövningen, utan som en del av huvudverksamheten, eller som s.k. följdverksamhet. Det finns rättspraxis från tillståndsprövning som säger att vad gäller transporter innanför verksamhetsområdet kan krav ställas, liksom för transporter till och från verksamheten i verksamhetens närområde, se Högsta Domstolens dom i Mål nr T samt NJA 2004 s.421 som refereras nedan. Hur långt detta närområde sträcker sig har prövats av Miljööverdomstolen, se Miljööverdomstolens domar i i Mål nr M , i Mål nr , i Mål nr samt i Mål nr Vid lokaliseringsprövningar av olika miljöfarliga verksamheter har frågan om transporter tagits upp, se MÖD:s dom i Mål rörande hamnen i Norvikudden. Den bedömning som gjorts av transporterna har således gjorts utifrån utsläppssynpunkt eller lokaliseringssynpunkt, inte energihushållningssynpunkt, det vill säga mot bakgrund av 2 kap. 3 respektive 2 kap. 6 MB (inte 2 kap. 5 ). I dagsläget är det inte tydligt prövat i högre instans om ett företags transporter skulle omfattas av kravet på att hushålla med energi enligt 2 kap. 5 MB. Det finns emellertid inget som utesluter att prövande instans kan ta upp och villkora transporter till och från verksamheten med stöd också av 2 kap. 5 MB om det bedöms relevant och motiverat, på sätt som Naturvårdsverket anfört. Det bör vidare noteras att domstolarna i de rättsfall som finns anfört att tillståndsprövningen inte syftar till en indirekt reglering av transportsektorn utan hänvisar till att det finns andra styrmedel som i första hand ska reglera denna sektor. Nedan redovisas vissa rättsfall som är av intresse när det gäller regleringen av transporter. 8

9 NJA 2004 s. 421; Stora Enso Hylte AB Denna dom är vägledande vad gäller transporter utanför ett företags verksamhetsområde. I domen slogs fast att de transporter som äger rum i själva verksamhetsområdet på Stora Ensos massa- och pappersfabrik i Hyltebruk får anses som en del av den miljöfarliga verksamhet som bedrivs där och kan alltid villkorsregleras i tillståndsbeslut, samt vidare att de tunga och omfattande transporter till och från fabriken som är nödvändigt förbundna med verksamheten där är att anse som följdverksamhet till verksamheten vid fabriken. Av domen framgår således att villkor för transporter kan komma i fråga också när de ger upphov till störningar i anläggningens närområde. Villkoren ska emellertid enligt Högsta domstolen inte tillämpas som en indirekt reglering av transportsektorn. Högsta domstolen utvecklar i domen utförligt sin syn på hur man ska bedöma transporter hänförliga till en verksamhet och grunderna för vilka villkor som kan meddelas. Som framgår av domen hänvisar domstolen till 2 kap. 3 MB (försiktighetsprincipen), och alltså inte alls till 2 kap. 5 som behandlar kravet på energieffektivisering. Domstolen anför bland annat följande. Av den allmänna hänsynsregeln i 2 kap. 3 MB följer att alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. När det gäller bestämmelsens tillämpningsområde framhålls i lagmotiven att utöver skador och olägenheter som orsakas av fastighetsanknuten verksamhet omfattas sådana verkningar från verksamhet och åtgärder som inte sker genom användande av mark, byggnader eller anläggning. Detta innebär enligt motiven att krav med stöd av bestämmelsen kan ställas även på exempelvis transporter (jfr a. prop. s. 15 f.). När det gäller transporter inom en miljöfarlig verksamhets anläggningar har transporterna en sådan anknytning till den fastighetsbundna verksamheten att de måste anses utgöra en del av själva verksamheten, trots att det handlar om utsläpp och andra olägenheter från rörliga störningskällor som t.ex. fordon, flygplan och fartyg (jfr Bengtsson m.fl. Miljöbalken s 9:4). Detta innebär att olägenheter från transporter inom den anläggning som är föremål för tillståndsprövning skall vägas in vid prövningen av den miljöfarliga verksamhetens lokalisering och tillåtlighet samt att ett tillstånd får förenas med villkor eller prövotid för sådana transporter. Beträffande transporter till och från en miljöfarlig verksamhets anläggningar kan visserligen med fog hävdas att de ofta också har en anknytning till den fastighetsbundna verksamheten, men knappast på ett sådant sätt att de normalt kan anses utgöra en del av själva verksamheten, t.ex. som i detta fall att tillverka massa och papper. Däremot kan transporter till och från en verksamhets anläggningar utgöra ett s.k. följdföretag som skall beaktas vid en prövning av den miljöfarliga verksamheten. 9

10 Enligt 6 kap. 17 MB skall sålunda vid tillståndsprövningen av en viss verksamhet hänsyn också tas till andra verksamheter eller särskilda anläggningar som kan antas bli behövliga för att verksamheten i fråga skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Av lagmotiven till denna paragraf framgår att, när en verksamhet tillståndsprövas, det i bedömningen av om verksamheten skall få komma till stånd och på vilka villkor detta skall få ske bör beaktas även följdföretag som nödvändiggörs av den ansökta verksamheten. Som exempel på sådana följdföretag nämns vägar och kraftledningar, och det anges också att hänsyn kan tas till farliga transporter som skall ske till och från den prövade verksamheten. Vidare understryks i motiven att vid tillståndsprövningen en rimlig avgränsning måste göras av följdföretagen så att endast följdföretag som har ett omedelbart samband med den tillståndsprövade verksamheten beaktas. Dessutom tilläggs att det är den som söker tillstånd som skall redovisa vilka följdföretag det är fråga om och miljökonsekvenserna av dessa, jfr a. prop. s. 208 och Bengtsson m.fl., a. a. s. 16:16). I princip har alla slags transporter till och från en miljöfarlig verksamhets anläggningar ett större eller mindre samband med den verksamhet som skall bedrivas efter tillståndsprövning. Frågan är emellertid var gränsen går för att ett sådant följdföretag skall anses ha ett omedelbart samband med den tillståndsprövade verksamheten och därmed skall beaktas vid bedömningen om den ansökta verksamheten kan få komma till stånd och på vilka villkor detta i så fall skall få ske. Den frågan får avgöras genom en sammanvägning av omständigheter som transporternas karaktär och omfattning, var transporterna befinner sig i förhållande till anläggningen samt olägenheterna från transporterna satta i relation till olägenheterna från övrig trafik och verksamhet. Härtill kommer att transporterna till och från en anläggning kan utgöra den helt dominerande trafikmängden i anläggningens närområde medan transporterna, när de rör sig längre bort i Sverige eller utomlands, där kan utgöra en försvinnande liten del av den totala trafiken och olägenheterna från denna. Vid tillståndsprövning och fastställande av villkor för en miljöfarlig verksamhet kan en rimlig avgränsning vara att kräva av den som sökt tillstånd att denne redovisar miljökonsekvenser av transporter till och från en anläggning i anläggningens närområde. Det kan t.ex. gälla marktransporter från en anläggning till en deponi, båttrafik till och från en hamnanläggning eller flygplansrörelser till och från en flygplats. Visar sig olägenheterna i sådana fall alltför allvarliga kan det ytterst innebära att en ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet kan komma att avslås. (Jfr NJA 1997 s. 558 som avsåg en prövning enligt den dåvarande vattenlagen av en småbåtshamn, där denna inte tilläts på grund av de olägenheter som bl.a. båttrafiken till och från hamnen bedömdes ge upphov till.) I andra fall kan en möjlighet vara att förena ett tillstånd med villkor för sådana transporter eller att meddela ett prövotidsförordnande, om ett verkligt behov föreligger att skjuta upp tidpunkten för prövning och fastställande av ett slutligt villkor. Ytterligare en förutsättning för att ett villkor eller ett prövotidsförordnande skall kunna beslutas är att sökanden bedöms ha faktiska och rättsliga möjligheter att ta ansvar för uppfyllandet av ett villkor av sådant slag som har aktualiserats. Detta innebär bl.a. att prövotidsförordnandet inte får vara så allmänt hållet att behovet av och nämnda förutsättningar för ett villkor eller prövotidsförordnande inte alls låter sig bedömas. Det är däremot inte rimligt att kräva att den som har ansökt om tillstånd till miljöfarlig verksamhet i tillståndsärendet skall redovisa och ansvara för miljökonsekvenserna för långväga 10

11 transporter när dessa rör sig på stort avstånd från anläggningarna i fråga och där endast utgör en liten del av den totala trafiken och olägenheterna från denna. MB:s reglering och lagmotiven till denna ger inte heller stöd för att det normalt skulle vara påkallat att meddela sådana villkor i ett tillståndsbeslut för en miljöfarlig verksamhet som skulle innebära ett slags indirekt reglering av transportsektorn, t.ex. särskilda avgaskrav på lastbilar och fartyg. I den mån hänsyn till hälsa och miljö kräver att åtgärder vidtas inom transportsektorn finns möjlighet att rikta sådana anspråk mot bl.a. väghållare, fordonstillverkare, drivmedelsproducenter och fordonsägare. Miljööverdomstolen har genom prövotidsförordnandet för transporter ålagt bolaget att redovisa möjligheterna att minska miljöpåverkan av transporterna till och från bolagets anläggningar. Bolaget har redan redovisat vad det har för slags transporter och omfattningen av dessa. Det finns inte något i utredningen som talar för att ett prövotidsförordnande påkallas av verkningarna från transporter som enbart rör sig inom bolagets anläggningar eller som främst trafikerar anläggningens närområde. Bakom Miljööverdomstolens prövotidsförordnande förefaller i stället närmast ligga en ambition att få utrett om det är möjligt att åstadkomma en allmän höjning av miljöstandarden på transporterna till och från bolagets anläggningar. Av handlingarna framgår emellertid inte att det finns ett verkligt behov av ett prövotidsförordnande för transporter i tillståndsärendet. Det överklagade prövotidsförordnandet bör därför upphävas. Högsta Domstolens dom den 18 november 2010 i Mål nr T ; Volvo Personvagnar AB Denna dom behandlar regleringen av transporter inom bolagets verksamhetsområde. Miljööverdomstolen föreskrev följande villkor beträffande transporter: 8. Från och med den 1 januari 2010 ska minst 90 procent av transporterna med tunga fordon av råvaror och produkter till och från bolagets verksamhet ske med fordon som uppfyller avgaskraven enligt Miljöklass 2005 i lagen (2001:1080) om motorfordons avgasrening och motorbränslen. Från och med den 1 januari 2013 ska minst 90 procent av transporterna ske med fordon som uppfyller avgaskraven Miljöklass 2008 i samma lag. Nämnda krav ska gälla inom de vägavsnitt som avgränsas av bolagets anläggningar och Europaväg 6, mellan Backadalsmotet och Kallebäcksmotet. Villkoret överklagades inte till Högsta Domstolen. Det bör dock noteras att regleringen enligt ovan gjordes med beaktande av luftkvaliteten, dvs. med stöd av 2 kap. 3 och inte med stöd av kravet på energieffektivitet i 2 kap. 5 MB. 11