Åsele. Vilhelmina. Dorotea. kommuner UTVECKLING AV VATTENBRUKSNÄRINGEN I SÖDRA LAPPLAND

Transkript

1 S L U T R A P P O RT 2005 Åsele Vilhelmina Dorotea kommuner Ge en människa en fisk och hon har mat för dagen. Lär henne att odla fisk, och hon har mat för hela livet. (kinesiskt ordspråk) UTVECKLING AV VATTENBRUKSNÄRINGEN I SÖDRA LAPPLAND

2 SAMMANFATTNING Projektet startade sin verksamhet med en förstudie år 2000 som kommunerna i södra Lappland och Länsstyrelsen finansierade. Utifrån detta resultat genomfördes sedan ett mindre EU-projekt under 2001 som medförde att detta pilotprojekt kunde starta upp. Kommunerna i södra Lappland och EU-s fiskefond har finansierat dessa projekt. Utifrån resultatet av inventeringen och samrådet har områden och/eller näringsidkare valts ut för att genomföra pilotprojektet. Styrgruppen, de fiskeansvariga inom kommunerna, har fattat beslut om hur pilotförsöken igångsätts och var dessa skall ske i enlighet med de värderingskriterier som sattes upp. Vilhelmina kommun har stått som huvudman under hela projektperioden. De personer som har arbetat tillsammans och utveckla vattenbruket efter abborre är; Mats Grönlund, Fiskevårdslinjen , erfarenhet från Hölle laxodling, Lövlidens fiskodling, Sälla Fiskavelsstation (uppbyggnad och utveckling av lokala stammar), Vilhelmina sättfiskodling samt f n fiskerikonsulent på Vilhelmina kommun. Ansvarar för att utveckla olika sätt att insjöfiska abborre i samråd med en entreprenör i området. Jan Teblin, fiskeriansvarig i Åsele kommun sedan 1990 och har över 20 års erfarenhet av provfiskeverksamhet, samt har ansvarat för att utveckla tekniker för översomring av öring i mindre kassodlingar. Inom projektet har Jan ansvaret för uppfödingsdammen, provfiske i insjöfiskade vatten samt för att utveckla romtagning vid mjärdfisket. Jörgen Andersson, miljöinspektör och fiskeansvarig för Dorotea kommun. Jörgen har ett gediget intresse av vatten och fiskevårdsfrågor och har ansvarat för att testa olika sätt att sumpa abborre efter att de fångats i mjärde, att utfodra abborre i kasse samt att testa fyra olika mjärdar. Omfattningen på förstudien var kr, branschgemensamma projektet kr och pilotprojektet kr. I arbetet med pilotförsöket prioriterades nyttjande av befintlig utrustning och befintliga anläggningar så långt det var möjligt. Det har gällt nyttjande av befintliga uppfödningsdammar, inhyrning av fiskkassar eller liknande. De aktiviteter som har skett i pilotförsöket är bl.a följande: Kramning av rom och startutfodring, är en ytterst svår verksamhet, dels tar det lång tid, och dels krävs det speciella kunskaper av sin utövare, har i projektet testats under Projektet kan konstatera att vi har klarat av att ta rom från vild avelsfisk men att det behövs ytterligare 3-5 år för att kunna få igång en startutfodring som är kommersiell. I samband med fiske efter abborre med mjärdar på våren leker abborren på kvistar fastsatta på mjärden, så rom insamlas för kläckning. Vi provade även att förvara avelsfisk i mjärdar och därifrån insamla rom, vilket fungerade bra. Möjlighet att förvara avelsfisk i speciella dammar, större tråg eller tjärnar provades då fisken lätt får svamp i samband med leken och är känsliga för stress. Utsättning av yngel testades och verkar ha fungerat bra, men det krävs ytterligare provfisken på dessa platser för att få en mer heltäckande utvärdering. Normalt är den stam som finns i vattendraget den bästa att använda vid utsättning. Målsättningen bör därför vara att förenkla arbetet så mycket som möjligt; ett mindre kläckeri med möjlighet att föda upp yngel i utomhusliggande naturdammar och/ eller kassar kan vara ett alternativ. För att yrkesfisket i de magasin ej skall påverka de naturlig bestånd som finns av abborre, har projektet följt upp detta fiske genom att provfiska före, under och efter projektet. I dag kan vi konstatera att detta inte är något större problem då fisket är mycket begränsat och utförs av ett fåtal. Fisket har skett med ryssja, nät och mjärde, men i huvudsak med ryssja och då detta är enklaste sätten att fånga abborre, då de minsta kan släppas tillbaka. Abborren har sumpas under kortare tider i speciella sumpar vilka har stått i så syrerikt vatten som möjligt så att detta sköljer genom sumpen, och detta har fungerat bra. Projektet hade som målsättning att insamling av fisk skulle ske från fiskevårdsområden som i dag fångar och ej tar tillrätta fisken för matkonsumtion. Detta har varit svårt att få igenom under projekttiden, men kommer att starta upp 2006 med några områden då dessa endast har testat utrustning och platser

3 i sjöarna. Projektet har hjälpt till med att dessa områden har fått tag i bra utrustning. I ett fiskevårdsområde har ca 700 st abborrar fångats, 3 ggr under våren men ryssja. Marknaden för abborre är väldigt god i dag eftersom det saknas odlingar i dag och resturanger och affärer måste förlita sig på yrkesfiskarna. Abborren har försvunnit på vissa ställen i och med miljögifter och överfiske, så detta har också medfört en ökande efterfrågan. Färsk fiske och byxfile er är de mest efterfrågade produkterna. I dag vill en del restauranger ha skinnet kvar på fileén för att få mer smak. Pilotprojektet har under hela projektperioden försökt få entreprenörer och fiskevårdsområden att starta upp någon form av verksamhet med lokala arter. Detta har varit mycket svårt, men har resulterat i alla fall att en entreprenör har utvecklat en så pass stor verksamhet att han är i stånd att anställa flera medarbetare och har planer att utveckla verksamheten ytterligare. Av alla de fiskevårdsområden som finns i området, ca ett 25-tal så är det två områden som kommer att leverera fisk till entreprenören under nästkommande år. Slutligen kan nämnas att pilotprojektet har medfört att kommunerna satsar på en testanläggning för abborre under åren , för att se om det är lönsamt och att det går att föda upp abborre i kasse på dessa breddgrader. Vi vill speciellt tacka Martin Bergman Vilhelmina Vildmark, Björn Holm Tyrens AB, Ove och Johan Andersson på Lycksele fiskodling, Carin Magnhagen och Åsa Strand på SLU, Christer Wastesson och Patrik Johansson på Östgös AB, sportfiskeklubben i Dorotea och Roland Danielsson Bielite för värdefull hjälp med pilotprojektet, samt Fiskeriverket i Göteborg och Länsstyrelsens fiskefunktion för värdefull information. Södra Lappland den 16 december 2005 Mats Grönlund, Jan Teblin och Jörgen Andersson

4 INLEDNING Kommunerna Dorotea, Vilhelmina och Åsele har under ett antal år bedrivit ett vattenbruksprojekt med huvudsyfte att utveckla en ny näring inom bygden. Projektet har i huvudsak inriktat sig på yrkesfiske av abborre och försök att driva upp vildfångad abborre i fiskkasse. Pilotprojektets syfte är att fortsätta i enlighet med tidigare projekt att utreda förutsättningarna för en större satsning på insjöfiske och odling av lokala arter (här kallat vattenbruk) i Södra Lappland samt att sammanställa de problem och möjligheter som framkommit under projektets gång. I förlängningen av detta projekt har en testanläggning för abborre startats i området för abborre i samarbete med Åsele, Dorotea och Vilhelmina kommuner. Samarbete mellan oss, SLU, Östgös och en odling i Brändö i Finland kommer därmed att starta upp. Efterfrågan på insjöfisk är mycket stor på marknaden. Speciellt färsk och helst abborre, där priserna generellt är höga, men även för röding, gädda, lake och sik är priserna på en god nivå. Röding är en mycket uppskattad matfisk, både som vild och odlad. Abborre och gädda säljs under hela året, lake under vinterperioden och sik under sommar höstperioden. Viktigt vid all leverans av färsk fisk är att is i stor mängd finns tillgänglig. Under tiden för förstudien konstaterade vi att matfiskodling på abborre kompletterat med ett insjöfiske på samma art, kan mycket väl fungera som en näringsverksamhet i våra trakter, men att mer forskning och utveckling av utrustning och odlingskunskap är nödvändig. Pilotprojektet har visat att det finns en potential i inlandet för vattenbruk om det finns intresserade entreprenörer. Med minskande befolkning och vikande marknad har gjort detta projekt mer meningsfullt och ett stort antal personer i området intygat att detta projekt är mycket värdefullt för området. Områden som valts är Västra Vallsjön i Dorotea kommun, Ångermanälven i Åsele och Vilhelmina kommuner, samt Vojmsjön i Vilhelmina. De näringsidkare som valts är Martin Bergman i Meselefors (www. hem.passagen.se/ vildmark), Rickard Norberg i Malgovik ( samt Sportfiskeklubben i Dorotea, Roland Danielsson och Håkan Gustavsson via fiskevårdsområdena Ångermanälvens kfo och nedre Vojmsjöns fvo.

5 ALLMÄNT OM ABBORRFISKAR Det finns tre arter som tillhör abborrfamiljen (Percidae), Europeisk abborre, Perca fluviatilis, Amerikansk abborre, P. flavescens och Balkan abborre, P. schrenki. Den art som finns i Sverige är P. fluviatilis. Dess geografiska utbredningsområde är i stort sett hela landet. I Vilhelmina finns abborre t.ex. i högt belägna Girisjön 683 m.ö.h. Tack vare sin stora flexibilitet trivs abborren i såväl stillastående som rinnande vatten, och i både söt- och bräckvatten. Abborren klarar av ett brett spektrum av miljöfaktorer och klassificeras som en varmvattensart. Abborren har en ganska hög, puckelryggig kroppsform, och kan beroende på omgivningens struktur och färg variera kraftigt i färg från nästan svart till nästan vit med mer eller mindre tydliga vertikala ränder eller band utefter sidorna. Den har välutvecklade bröst, anal och ryggfenor med kraftiga fenstrålar, vilket ger den mycket god manövreringsförmåga även i områden med tät vegetation. Abborren kan väga upp till 4 kg, men förekommer dock oftast under 1 kg. Den största abborre som träffats på i Sverige vägde 3,15 kg. Längden kan uppgå till 60 cm, vilket dock är ovanligt. Vanligtvis blir abborren cm. Abborren kan bli upp till 21 år gammal. Temperatur, storlek på fisk, tid på året, vattenkvalitet och fiskens hälsa är viktiga faktorer att ta hänsyn till när man odlar. Övriga faktorer som är viktiga att ta hänsyn till är bland andra fiskens kön och vilket foder man använder sig av. Odling av abborre siktar på en marknadsstorlek på gram, som oftast säljs som små byxfiléer med motsvarande % av hela fiskens vikt. Honor och hanar mognar inte vid samma ålder. Hanarna mognar först, vid ett till tre år och honorna vanligen ett år senare vid två till fyra års ålder. Stora honor producerar något färre, men större ägg än små honor. Stora ägg producerar stora larver med bättre överlevnad och färre missbildningar än små ägg. Leken triggas av en ökning i temperatur på våren (>7oC) och äger rum på grunda vatten (0,5-8 m djup). Rommen produceras i ett karaktäristiskt band som vid leken fästs vid vegetation, grenar eller andra tillgängliga substrat. Banden kan vara upp till 2,1 m långa och mm breda. I genomsnitt läggs ca ägg per hona. I odling kan fisken klämmas på rom och mjölke och befruktning av äggen sker artificiellt med en befruktningsnivå av 80-97%. Alternativt kan befruktad rom samlas in från områden där lek sker naturligt. Inkubationstiden för rommen är temperaturberoende. Larverna är vid kläckning ca 6 mm långa och kan simma omedelbart. Gulesäcken absorberas snabbt och de börjar redan efter några få dagar äta små plankton. På nykläckta larver är det munnens storlek som begränsar storleken på bytet som larven kan få i sig. Några få dagar efter kläckning är munnen tillräckligt stor ( mm) för att larven ska kunna börja äta naturlig föda. I naturen börjar abborrlarver med att äta alger, protozoer, rotiferer, cladocerer och copepoder. I intensiv odling börjar man därför utfodringen av larverna med små artemia för att senare övergå till en storlek större och till slut till torrfoder. I odlingar idag utfodras abborre oftast med artificiellt foder producerat för laxfisk vilket är ganska lämpligt för abborrfiskar. Nackdelen är de höga fetthalter som detta foder innehåller (25-33%) och som ger abborren leverskador. Andra typer av foder bör provas eller utvecklas. Kannibalism mellan abborryngel kan uppstå redan på larvstadiet. Både abborryngel och större abborre kan vara kannibalistiska. Antalet yngel som blir kannibaler påverkas av temperaturen. Högre temperatur ger större variation i storlek, fler kannibaler och därmed högre dödlighet för övriga yngel. I tillväxtfasen är de viktigaste punkterna tillväxtens kraftiga temperaturberoende och variation i tillväxt med storlek på fisken och tid på året. Detta gör också att fodermängder givna till fisken under året måste regleras noggrant då födointaget varierar under olika förhållanden. Teoretiskt sett går det att få fram marknadsstor abborre (150 g) på månader i en odling med 23 oc vattentemperatur. I en kassodling placerad i en naturlig temperaturregim skulle samma

6 storlek nås efter 2-3 år, medan i ett helt naturligt system skulle denna storlek först uppnås efter 3,5-4 år. Detta visar på temperaturens kraftiga inverkan på abborrens tillväxt, och också på den ökade tillväxt man får i en odling då tillgången på högkvalitativ föda inte är begränsad. Den dagliga konsumtionen för juveniler är generellt högre än för adulter och varierar också med säsongen, med ett högt födointag på sommaren och nästan inget intag på vintern. Detta har betydelse inte bara för fiskens tillväxt, utan också för utfodringsmetod och mängd foder som bör ges till fisken. Då fodret utgör en av de största kostnaderna i en odling, är det viktigt att anpassa utfodringen till fiskens behov för att undvika spill och minska risken för försämrad vattenkvalitet. Vattenkvalitén i sig, tillsammans med fiskens hälsa och stressnivå, påverkar också foderintaget. Vid dålig vattenkvalitet, dålig fiskhälsa på grund av sjukdomar och parasiter eller höga stressnivåer slutar fisken äta och därmed också växa. En annan viktig punkt i tillväxtfasen är skillnaden i tillväxt mellan honor och hanar. Honor växer snabbare än hanar, vilket gör det önskvärt att ha så kallade monosexpopulationer i odlingen, det vill säga bara honor. Man kan på mindre än 6 månader se en stor skillnad i tillväxthastighet mellan könen. En monosexpopulation med enbart honor skulle kunna ge fisk med en storlek av 150 g på mindre än ett år och 20-30% bättre tillväxt jämfört med en blandad population. Abborrlarver är kannibalistiska. Antalet larver som blir kannibaler påverkas av temperaturen vilken också påverkar överlevnad och tillväxt. Högre temperatur ger större variation i storlek, fler kannibaler och därmed högre dödlighet på grund av kannibalism och sjukdomar. En annan metod för att minska kannibalismen är att storlekssortera fisken med jämna mellanrum, vilket dock kan stressa fisken och påverka tillväxten negativt. ska kunna börja äta naturlig föda. I naturen börjar abborrlarver med att äta alger, protozoer, rotiferer, cladocerer och copepoder. I intensiv odling börjar man därför utfodringen av larverna med små artemia (ett litet kräftdjur μm). Efter ca tre dagars utfodring är larverna ca 6 mm långa och man övergår till att ge dem en storlek större artemia ( μm) och därefter torrfoder. I naturen övergår larverna efter det inledande stadiet till att äta olika bottendjur, fjädermygglarver, olika sländlarver, vattengråsuggor, mycidaceer, gammarider och kräftyngel. Som juveniler (11-12 cm längd) övergår de sen till att äta insekter och småfisk, för att tillslut vid cm längd övergå till mestadels fisk. I försöksodlingar har abborre tidigare utfodrats med artificiellt foder producerat för laxfisk då både proteininnehållet (40-50%) och aminosyraprofilen i denna typ av foder är ganska lämpligt för abborrfiskar. Nackdelen är de höga fetthalter som detta foder innehåller (25-33%) och som ger abborren leverskador då den inte behöver lika mycket fett som laxfiskar. Ca 8-12% fett i fodret skulle räcka utmärkt utan att tillväxten försämrades, varför möjligheten att använda alternativa typer av foder (t.ex. foder för Seabass eller Seabream) bör undersökas. Numera används oftast torskfoder med c:a 13% fett. Fodrets sammansättning verkar också vara ett område som ger problem vid andra och tredje generationens fisk, eftersom de fiskar som nyttjas till avelsfisk har visat dåligt resultat för rombefruktning samt överlevnad av yngel. Då foder utgör ca 50 % av den totala årliga produktionskostnaden i en odling, är effektiviteten med vilken fiskarna tillgodogör sig fodret en viktig faktor. Utfodringsmodeller bör utvecklas och användas för att göra riktiga bedömningar av tillväxten och hur mycket foder som behövs dagligen i en odling. På nykläckta larver är det munnens storlek som begränsar storleken på bytet som larven kan få i sig. Några få dagar efter kläckning är munnen tillräckligt stor ( mm) för att larven

7 INFORMATION OCH SAMRÅD Under perioden har projektet informerat och haft träffar med intresserade, näringsidkare och fiskevårdare, inom området. Projektet har på hemsidan sodralappland.nu lagt ut information om projektet. Hemsidan har marknadsförts i lokala informationsblad och i övrig turistinformation. Samråd har även skett med SLU i Umeå, Professor Carin Magnhagen och Doktorand Åsa Strand. Utdrag ur - Konferens Nya arter och ny teknik i svenskt vattenbruk Östersunds Folkets Hus , -02 Länsrådet Uno Svaleryd pekar på att Jämtland inte är ett industrilän, varför man har sett satsningar på bla turistnäringarna som en av de stora framtidsnäringarna. Till detta kommer nu även vattenbruket som förväntas ge motsvarande positiva effekter på sysselsättningen. Hur kan vi nyttja vattnen inom denna nya näring utan att för den skull negativt påverka dessa? En viktig och stor fråga som inte får försummas om vi långsiktigt skall få detta att fungera. Länsfiskerikonsulent Sven-Ola Öhlund hälsade alla välkommen och påminde om att det var Fiskeriassistenten Karl Byström som 1854 först fick statliga medel för att starta fiskodling i Jämtland. Sedan dess har ett antal andra följt i hans fotspår. Konrad Hammarström var den som 1892 importerade bäckröding, regnbåge mm och kanske startade den verkliga verksamheten med fiskodling. Anders Alanärä, SLU ger en inblick i Förutsättningarna i Sverige för fiskodling generellt och nya arter specifikt : Total fångst och produktion av odlade vattenorganismer i världen ligger idag vad gäller fångst på c:a 90 miljoner ton medan de odlade närmar sig 40 miljoner ton. Detta innefattar inte alger. Den ojämförligt största producenten är Kina. Vattenbruksproducenter inom EU är framförallt Spanien, Italien och Frankrike, långt större än både Norge och Sverige. Vattenbruket synes ej påverka fångsten av pelagisk fisk. Däremot kommer en fortsatt utveckling att leda till brist på råvaror redan omkring år Fiskmjölet som idag används inom fiskodlingen kommer förmodligen att ersättas successivt med vegetabiliskt protein, varför våra fiskar i odlingar mer och mer blir vegetarianer. Produktionen av lax har idag i Sverige mer eller mindre upphört, medan däremot odling av ex.vis röding har ökat mycket stort. Problemet just nu är att utveckla marknaden för röding, vilket är nästa stora uppgift för denna del av näringen. Anledningen till att Norge är så lyckosamma vad gäller odling av lax m fl är förmodligen att man i Norge satsat stora resurser på betydligt större koncessioner för att göra odlingarna i betydligt större skala. Odlingslokalens betydelse återspeglas av att man på norska kusten har en produktionskostnad på c:a 15 kr/kg medan man i den svenska fjällvärlden har en produktionskostnad på c:a 19kr/kg. Dessutom är slutvikten i Norge 5 kg mot 1 kg i de svenska odlingarna. I svenska vattenbruk kan man tillföra nya arter som abborre, gös, siklöja och sik medan försök görs med helt nya arter som torsk och hälleflundra. För att utveckla en ny art inom fiskodling måste tre aspekter beaktas nämligen biologi, ekonomi och teknik.forskning kring biologiskt riktig odling med miljö, odlings-teknik, nutrition/ foder och biologiska processer skulle vara en positiv verksamhet som säkert skulle gynna alla som vill starta upp odlingsverksamhet. Slutna odlingssystem i kassar finns framtagna åtminstone på försöksstadiet, men är hittills för dyra för att användas praktiskt. SLU har testat ett antal modeller vad gäller uppfödning av torsk m fl och har hittills kommit fram till en produktionskostnad som är någorlunda acceptabel. Sammanfattningsvis är förmodligen abborre, gös och torsk idag de mest aktuella. Åsa Strand doktorand vid SLU om Abborrodlingens biologi och teknik : Studier har gjorts i bla Belgien vad gäller Extensiv produktion efterliknar den naturliga produktionen med lek och kläckning i dammar. Semi-intensiv odling sker i dammar eller tråg med substrat. Larverna får först naturlig föda, sedan artemia för att sedan gå över till torrfoder. Intensiv odling sker genom sk torrbefruktning och annars sker matning och odling lika den semiintensiva. Här kan man således hålla högre kontroll på produktionen på alla sätt, medan den är kostnadskrävande vad gäller bl a personella resurser. En kombination av de två senare är förmodligen den mest logiska som vi hittills kan se. Intensiv odling görs nu i försök där man dels simulerat tillväxten vid idealiska 23 grader och jämfört detta med motsvarande tillväxt i det naturliga. Detta ger att man i de varmare länderna har en tillväxt årligen som är lika stor som den vi kan få under c:a tre år. Optimal tillväxt får man på abborren om man matar dom med foder som

8 håller 8-12% fett, vilket är ungefär hälften mot foder för lax. Med en foderbudgetmodell kan man få rätt mängd foder till fisken samt bättre vattenkvalitet osv vilket i slutänden synes ge endast positiva effekter. Detta kombinerat med rätt utfodringshastighet bör ge optimal ekonomi, friskhet och tillväxt hos fisken. Arbetet fortsätter tillsammans med Kalix FHSK vad gäller utveckling av odlingsmetoder mm. Dessutom kommer man att titta närmare på fiskens kvalitet och även titta på hur man skulle kunna få odling av abborre lönsam. Fia Staffan doktorand på SLU tar vid vad gäller Abborrens beteende i odling : I hennes projekt har hon tittat på variationerna i tillväxt där man konstaterat att fisken under sommaren bygger upp en energideponi under sommaren som styrs av ljuset och vattentemperaturen. Variationerna i födointag har man försökt att få mera jämna med att hålla jämn temp och lagom ljust under dygnet och över året. Detta hade emellertid inte avsedd effekt, eftersom fisken ändå åt enligt sin programmerade rytm. Variation i tillväxt försöker man bemästra så, att den som skall sälja fisken får ut så stor förtjänst som möjligt eftersom efterfrågan är större på likstor fisk gentemot varierad storlek på densamma. Vissa individer har bättre möjligheter att växa sig stora än andra, men detta är fortfarande ett mysterium vad det beror på. Fortsatta studier inom detta område är på gång. Fiskens aggresivitet kan vara ett mått på hur lämplig fiskarten är för odling. Gäddan är mindre lämplig än ex.vis stimfiskar. Abborren är i deras försök inte särskilt aggressiv inom arten vid utfodring, medan den är aggressiv mot andra fiskar. Kannibalism däremot är ett mycket viktigt incitament vid odling. Kläckning av abborrens larver är en viktig process, vad gäller att få så många som möjligt att kläcka samtidigt. Sortering måste ske var 10:e dag för att förhindra kannibalism. Även trågfärger är viktiga liksom foderspridning i trågen. Abborrprojektet i Södra Lappland redovisades av Martin, Janne, Jörgen och Mats: (text enligt redovisning till länsstyrelsen Jämtland) Robert Forsberg, Kalix Naturbruksgymnasium fortsatte med Abborreprojektet: Fiskets hus vid skolan arbetar med utveckling av i första hand förädlingssidan. Skolans recirkulerande system på 43 kbm gicks igenom. Man tog hjälp av Lantbrukshögskolan utanför Oslo vid anläggandet av reningsanläggningen för vattnet. Anläggningen med biofilter verkar fungera alldeles utmärkt, trots att man inte ännu kört anläggningen på full effekt. Vid uppfödningen har man kunnat konstatera att abborrarna som är oerhört små (0, mm) har svårt att äta den föda som finns att tillgå. På c:a 20 veckor har emellertid abborren växt till en vikt på c:a 50 gram (variation mellen gram). Man har som nästa steg just påbörjat ett samarbetsprojekt med Billerud/ Karlsborgsverken, som har mycket stora mängder lagom varmt vatten, som kan användas vid odling av abborre. Christer Wastesson, Svensk Gös AB om Fish- Bag-systemet : Redogör för ett projekt som inriktat sig på gös. Man har en patenterad metod för odling av gös som även är miljövänligt. Han anser att odling av abborre har en stor potential och troligen kommer att ersätta bl a torsk på marknaden. I dagens läge förbrukas c:a 4000 ton abborre i Österrike med omnejd. Fisken kommer från Polen och länderna däromkring. Abborrens tätheter i kassarna ligger runt 60kg/kbm vatten för bästa tillväxt. Tillväxten under en sommar är från c:a 60 gram till ungefär 200 gram. Fiskodlingsprojektet har numera tenderat att bli ett socialt projekt, där man från universitetet visat intresse för att skriva en avhandling kring sättet att odla fisk. Projektet har valt att inte syssla med avelsfiske beroende på att vissa personer anser att detta är att manipulera med naturen. Därför har man ett eget mindre kläckeri som ger erfroderligt tillskott av fisk. I det system i vilket man nu föder upp fisk, har man kontinuerligt ljus och 22 grader varmt vatten. Fisken växer olika mycket men det anser han inte vara något problem eftersom samma sak händer i naturen. Det nya Fishbag -systemet är ett slutet system som tar bort nästan all fosfor som produceras av fisken och fiskens foder. Kassarna flyter och har cirkulerande vatten via pumpar som ser till att vattnet håller rätt temperatur och att fisken äter all mat som tillsätts kassen. Fiskens tillväxt är nära nog den optimala vad gäller regnbåge och skulle kunna vara densamma för andra arter. Allt foder uppätet och c:a 80% av fekalierna är borta genom metoden som man kallar Marineco. KTH har gjort en utredning kring funktionen och intygat att systemet fungerar. Grythyttan är med för att utveckla verksamheten vad gäller förädling av fisken, liksom alla benrester som kommer att användas som gödningsmedel på åkrarna. Eftersom dagens sista deltagare Björn Lindén fått förhinder visar Anders Alanärä på ett program som man kan ladda hem från SLU: s hemsida vad gäller en modell kring tillväxt, ekonomi, foderåtgång mm vid odling av fisk. Hemsidans adress är:

9 Antonia Sánchez Hjortberg, Fiskeriverket informerade om hur verket ser på denna typ av försök och ville på alla sätt uppmuntra deltagarna att fortsätta, eftersom man från myndighetssidan ser detta som en framtidsbransch. De EU-medel som finns att tillgå försöker man på allra bästa sätt tillföra de nya branscherna varav vattenbruk är en. Om man misslyckas med finansieringen till en början, kan det bero på flera saker, men måste inte nödvändigtvis bero på att ett projekt är irrelevant enligt de riktlinjer som finns att tillgå. Här ansåg hon det bästa rådet var, att fortsätta och söka medel för sina idéer så att dessa kan få prövas. Ut ur detta kommer så småningom mycket gott. Adam Gönzci om Fiskodling i kretslopp med grönsaksodling : Aquakulturprojektet är ett recirkulerande odlingssystem som innebär att man använder sig av ett system som mest består av växter och där fisken är en starkt bidragande faktor för gödning mm. Bioponic-systemet testas fn så, att man använder sig av både ett kall- och ett varmväxthus som får stå för regleringen av temperaturen i odlingen. En viss tillförsel av värme eller/och kyla måste man räkna med. I kallväxthuset växer växterna utan växtsubstrat. De hänger med sina rötter i det förbipasserande vattnet från fiskodlingen. Avkastningen från odlingen per yta ligger på c:a 50kg/kvm fisk (regnbåge). Produktionen av tomater ligger på c: a 50 kg/bruttoytenhet. Detsamma gäller nästan även för gurka. Detta är siffror som når upp till nästan samma nivå som kommersiell odling av grönsaker. Foderkonverteringen i denna odling ligger på c:a 0.82, vilket är ungefär det man kan krama ur ett system som detta. Mängden grönsaker som produceras är häpnadsväckande samtidigt som man också får odlad fisk.på plussidan vad gäller fisken är att man tjänar in minst ett odlingsår vid uppfödning av abborre till ungefär 400 grams storlek. Odlingen håller nära konstant temperatur och tillförsel av ljus sker under den mörka delen av året. Viktutvecklingen mellan juli och mars är c:a tre gångers viktökning. Fisken har stor känslighet strax efter att man satt in dom i odlingen.vid slakttillfället kunde man konstatera att det fanns 9 honor och 34 hannar och att hannarna växte betydligt bättre än vad man kunnat förvänta sig. Att hannarna skulle växa lika bra som honorna var en stor överraskning. Jämförande försök har gjorts mellan tempererat vatten och normaltempat vatten. Resultatet blev att fler dog i kallvattensbassängen och att vikten ökade i varmt vatten men istället minskade i kallt vatten.även lufttryckets påverkan har undersökts, vilket gav som resultat att det till en början gav bättre tillväxt under tryck medan det i det långa loppet verkar som att tillväxtskillnaderna jämnade ut sig.fortsättningen blir att yngel tas fram hos Kälarne, Foderförsök, Fisktäthetsför-sök mm. Vad som händer vid ökad produktion är att grönsaksodlingen är den begränsan-de faktorn vid denna kombinationsodling. Ulf Lundin om Biofish, recirkulerande system på försök i Valsjöbyn : Projektet är ett sk interregprojekt tillsammans med Norge där man bl a vill titta på lokala fiskstammar, miljöfrågor och näringslivsfrågor.syftet var att testa en ny odlingsteknik, odla en lokal öringstam mm enligt tekniken som inryms inom Biofishtekniken. En rapport från projektet finns färdigställd och rapporten finns att få hos ulf.lu ndin@kommun.krokom.se. Yngve Ulgenes, SINTEF i Trondheim har deltagit i projektet för att testa uppfödning av öring och rödning. Öringstammen är en sk nedströmslekande storöringstam där största fiskarna når nästan 10kg storlek. Teknologin bygger på biologisk rening av fekalier och storleken på tankarna är max 50 kbm. Den biologiska reningen sker med mikroorganismer tillsammans med syre som tillsätts i ett filter. Avfallsprodukterna samlas upp i en virvelseparator där de fasta beståndsdelarna skiljs från vattnet som sedan går ut i avloppet. Det på så sätt avförda vattnet tillförs i lika stor mängd av färskt vatten. Varje kar är sitt eget cirkulerande system. Tillväxthastigheten på sk Toskströmsöring blev över c:a 7 månader c:a 8 gånger start-vikten. Hornavanröding har även testats och där blev resultatet på tre år c:a 14 gånger ingångsvikten. Bioprocessen i vattnet vad gäller giftig nitrit, kommer inte igång i odlings-systemen förrän efter c:a tre månader efter att fisk tillförts uppfödnings-bassängerna. Det biologiska filtret tar emellertid hand om nitritet och omvandlar det till ofarligt nitrat inom bara någon vecka, varefter odlingen och filtret klarar reningen resten av tiden. Systemet är både miljövänligt och vattenbesparande. Projektet visar också på att anläggningen i Valsjöbyn är lönsam med en uppfödning på c: a st öring för utsättning eller vidare uppfödning till matfisk. Begränsningen i detta system är vid förhöjd temperatur dels syre dels koldioxid. Rolf Selset, Calcus AB om Folkekaret, recirkulerande system :

10 Har under lång tid sysslat med uppfödning av laxsmolt, som så småningom blev förebilden för Biofish-systemet. Folkekaret har huvudsakligen varit tänkt att bli ett helt biologiskt system utan egentligt avfall till naturen. Nästan all koldioxid som produceras/släpps ut i atmosfären via olika förbränningsprocesser kan elimineras via fiskodling i stor skala, såvida man får fiskarna att bli vegetarianer. Växterna tar upp koldioxiden som sedan äts upp av fiskarna och används i deras näringskedja och tillförs slutligen vattnet i mycket små mängder. Folkekaret är ett helt eget system med mycket lite tillsättning av externt vatten, där det cirkulerande vattnet filtreras, avluftas från koldioxid och kalkas för att behålla ph-halten. Försök har gjorts med bl a lake förutom regnbåge och röding. Laken är enligt detta projekt intressant som uppfödningsfisk! Biofiltret klarar inte heller i detta projekt att hålla nitrit-koncentrationen i schack när biomassan ökar fortare än bakterierna i filtret klarar att tillväxa. BioBase AS i Norge sysslar med Näringsutveckling i blågrön sektor. Man har sysslat en hel del med Fjälltorsk som laken mycket väl kan benämnas. Den är lätt att odla och ger bra avkastning. Växer snabbare än röding och överlevnaden verkar vara bättre än för många andra arter som odlas. Världens första anläggning för uppfödning av lake finns i Lit???? Ellen Schagerström, Kristineberg om Sjöborrar och andra arter : Odling i saltvatten görs på försök på västkusten och där kommer tagghudingarna i form av sjöborrar in som en viktig del i näringskedjan. Man kan äta sjöborrar men då endast romsäckarna som finns inne i borrarna. Rommen äts rå som i sushi och även i såser mm som smakförstärkare och marknaden finns nästan uteslutande i sydostasien. År 1995 skördades c:a ton i Japan och priset ligger idag på c:a 200 dollar/kg. Samodling av sjöborrar tillsammans med fisk eller musslor skall vara möjligt där borrarna då kommer att stå för städningen under odlingarna eller i odlings-kassarna. Anders Alanärä och Antonia Sánchez Hjortberg avslutade konferensen med att konstatera att det varit två intensiva och intressanta dagar och de båda såg fram emot framtida resultat från de olika projekten.

11 AVELSFISKE Dammodlingsförsök De abborrar som övervintrades i naturdammen under vintern kontrollerades ett flertal gånger under vintern. Detta skedde genom att vi borrade hål i isen och därefter observerade hur abborren uppträdde. Vid dessa tillfällen försökte vi mata, utan framgång, de fiskar som visade sig. Temperaturen i dammen var endast 0,5 grader så abborren var mycket inaktiv. Nämnas kan att under hösten utfodrades dessa med vanligt fiskfoder, en till två ggr i veckan, med stor framgång. Flera fiskar samlade sig under foderautomaten och åt dels de som sakta sjönk men de flesta åt från botten. Eftersom dammen är ganska produktiv så fanns det mycket naturlig mat i dammen för fiskarna. Med dammhushållning förstås uppdragning av fisk i särskilt iordningställda dammar. Man kan indela dessa i två huvudgrupper; utfodringsdammar och naturdammar. Fisken är ett växelvarmt djur, vilket innebär att den är beroende av omgivningens temperatur. När vattentemperaturen stiger ökar kroppens förbränning och fiskens förmåga att tillgodogöra sig näringen, men därigenom ökar också fiskens behov av syre, som fordras vid varje förbränning. Men vid stigande temp minskar vattnets innehåll på lösta gaser såsom syre och kolsyra. Vid temperatur under +2 grader upphör i stort sett all fisk att äta. En lövskogsridå omkring dammen är värdefullt för laxfisk vilka äter insekter från ytan. ph bör ligga runt 6,0-7,5. Syret får ej understiga 2,5 mg/l vid 15 grader. Grundförutsättning för allt djurliv på land och i vattnet är de gröna växterna. Växtplankton utgör föda för djurplankton vilket är fiskynglets viktigaste föda. Ett vattens avkastning blir därför beroende av dess produktion av gröna växter, som fordrar; solljus, kolsyra, värme och näringssalter. För att solljuset skall tränga ner i vattnet får det ej vara för grumligt. Växterna upptar kolsyra och avger syre. Kalcium, magnesium och kalium kallas spårämnen och anger produktionskapaciteten på dammen. Genomrinningen på dammen behöver ej vara större än ca. 50 l/min. Utfodringsdammar är av mindre storlek, har relativt kraftig genomströmning och vanligen långsträckt form och fisken föds upp genom utfodring. Dessa kräver heltidsanställd personal. Naturdammar som ej kräver daglig tillsyn är lämpliga för fiskevårdsområden, som ej kan anställa särskild arbetskraft för dammarnas och fiskens skötsel. Fisken lever mera naturligt här än i utfodringsdammar och kan därför förväntas klara sig bättre efter utsättning i fria vatten, än utfodrade sättfiskar. Dammen bör byggas så att man kan övervintra fisken även om detta ej är den ursprungliga avsikten. Någon särskild slags mark behöver ej väljas för en dammanläggning, men man måste givitvis tillse, att vissa förutsättningar finns, som gör anläggningen så ändamålsenlig som möjligt. De villkor är i stort sett följande: a) Marken får ej vara för genomsläpplig. En viss garanti för att så ej är fallet har man, om man för uppdämmning väljer ett kärr eller en mosse, då dessa bildas på marker med tät botten. b) Det utvalda dammområdet bör ha ett sådant läge, att kostnaderna för uppdämmningen blir de minsta möjliga. Stränderna kring dammområdet får ej vara för flacka. c) Den blivande dammen måste kunna torrläggas fullständigt. d) Avfiskningen av dammen skall kunna ske invid körväg, såvida fisken ej skall från dammen tappas ned direkt i älv eller sjö. e) Vattenförsörjningen bör kunna regleras, så att dammen varken får alltför mycket eller för litet vatten. f) Vattnets kemi; ph, alk, järn, temp och syrgashalt måste vara godtagbara för fisken. Beträffande a) kan det gå med en genomsläpplig botten om man har tillräckligt med vatten till insläppningen i dammen. En nackdel är att dammen blir näringsfattigare och fordrar kraftigare gödsling. b) så skall markens lutning inom det blivande dammområdet ej vara för stor, lagom är ca en halv till en meters fall på 1000 m. Är fallet för stort, blir dammvallarna för höga i dammens nedre delar, i synnerhet om dammen har en långsträckt form i vattnets rörelseriktning. c) så torrläggs dammen genom att man gräver diken i dammbotten och ger dessa en lutning av omkring 1 m på 1000 m mot avloppsmunken, som alltså skall ligga något djupare än dammen. Större gropar med stagnerande vatten får ej finnas, för då riskerar man att få fisk kver i dessa när dammen tömms. Det är fördelaktigt att anlägga en utfiskningsgrop omedelbart ovanför munken som med sättar kan avstängas. Utfiskningens

12 skede är mycket besvärligt då fisken rör upp bottenslamm och kan kvävas i detta om det blir för grumligt. d) så bör en körväg finnas fram till utfiskningsstället. Fisken fångas i en utfiskningslåda i omedelbar anslutning till utloppsmunkens nedströmsända. e) så bör vattenförsörjningen kunna regleras såväl beträffande till- som avlopp. Ev. bäck som förser dammen med vatten måste kunna avledas om det kommer mer vatten än som behövs för dammens drift. f) så är det spec. viktigt att temp och syrehalten är bra om man vill att fisken skall övervintra. g) Vattendjupet i den blivande dammen bestäms i viss mån av den lokala topografin. Vid beräkning av önskvärt vattendjup så fordrar laxartade fiskslag ca. 1-2 meter som medeldjup. Sedan vattendjupet blivit bestämt avvägs dammvallarna. Till den avvägda höjden läggs 20% av höjden som sättmån. Dammvallens sträckning utmärks med nedlagna pålar, avsågade till den höjd som dammvallen skall få. Därefter utsätts dammvallens bottenbredd vid varje påle. Vid beräkningen av bottenbredden utgår man från, att vallen skall ha en dosering av 1 : 2 inåt dammen och 1 : 1 på motsatta sidan. Krönet bör vara lika brett som dammvallen är hög. Dammvallens bas blir alltså vid varje påle fyra gånger så bred som dammvallen är hög. Dammvallens bas - från pålen räknat - inåt dammen avsätts lika med 2,5 gånger höjden och ut ifrån dammen - från pålen räknat - lika med 1,5 gånger höjden. Inom det utmärkta området tas torv, stubbar och lösa stenar m m bort, varefter vallkroppen byggs. Hur byggande av vallkroppen skall utföras beror på vad slags material man har tillgång till. Innan dammvallen läggs över avloppsdiket från dammen, skall en utloppsmunk för vattnets reglering vara nedlagd där. Det är mycket viktigt att denna nedläggs omsorgsfullt, så att vattnet ej skär sig under den. Munkståndaren skall vara försedd med 2 par spår för sättar och ev. galler. Munkrännans längd bör vara fyra gånger munkståndarens höjd plus en meter. Även vid inloppet bör en munk eller annan anordning för vattnets insläppning i dammen vara anordnad. Annars kan fisken vandra från dammen. Om det ej finns fisk i tilloppsvattnet ovanför dammen går det att göra en enkel förstängning. Vattnet tvingas att rinna över ett spjälgaller som fisken ej kan ta sig igenom. Innan ynglet, ex. kläckt i ett lokalt kläckeri, sätts in i en damm, bör denna ha stått vattenfylld en tid, minst en vecka, så att planktonlivet hunnit utvecklas. När dammen blivit vattenfylld är det ej lämpligt att ha alltför stark vattenström genom dammen. I nya dammar får man hålla koll på de jäsningsprocesser som kan uppstå och därför öka vattengenomströmningen. Beträffande dammbesättningsstorlek, dvs det antal fiskar man kan sätta in i en naturdamm, så är denna i hög grad beroende av dammens godhetsgrad. Hur stor dammens avkastningsförmåga är, blir till en början en bedömningsfråga, till dess att man efter några år fått någon erfarenhet därom. I varje fall kan man säga att det är bättre att sätta in för lite än för mycket. Nya dammar är alltid mer produktionskraftiga än gamla. Gödsling är effektivt om man vill höja produktionen. Från yngel till hösten när dammen skall tömmas växer abborre till ca. 1-2 grams storlek. En hundraprocentig återfångst får man aldrig, så man måste räkna med en ganska stor förlustprocent. Denna är beroende av av många lokala variationer, ex. dammens beskaffenhet, fiender, mm. Det är alltid bättre att sätta en art i dammen. För varje fiskskörd man tar ur en damm minskar dess produktionskraft avsevärt. Gödsling är effektivt, men försiktighet rekommenderas, så att inte syrebrist blir följden av för stark gödsling. Varje gödsling bör föregås av en kraftig kalkning av dammbotten. P20,0,25kg/&N28,1,45kg/1000m3 dammvolym. Utfiskningen sker att vattnet tappas långsamt (2-3 dygn) ur dammen genom silduken till dess att fisken följer med de avgående vattnet. Då tar man bort gallret och fisken får släppa sig ner i den nedanför munkröret liggande utfiskningslådan. Skräm ej bort fisken från munken utan låt den följa med ned i denna. Kontrollera att fisken ej börjar att snappa luft - avbryt i så fall utfiskningen (tillsätt vatten/ syre). Från utfiskningslådan måste fisken håvas upp allteftersom den kommer dit till en tank med syrgas på släpvagn för utsättning. All fisktransport skall ske i låg vattentemperatur och med syrgas. Skall fisken sättas ut bör den spridas på de områden som passar för utsättningen. Valet av plats är mycket viktigt. Genom provfiske kan man konstatera var det är brist på fisk. abborren sätts i grunda områden med stenig botten och där ynglet kan få skydd. Temperaturskillnaden skall utjämnas innan

13 utsättning. Antalet abborrar i det första försöket i dammen över vintern var 50 st och vikten låg mellan 2 och 6 hg. Vid tömning av dammen som skedde i slutet av maj fanns 34 abborrar kvar. Om de 16 abborrar som saknades hade dött eller om de hade fiskats upp kan man med bestämdhet inte säga då dammen ligger i direkt anslutning till väg. Vid okulärbesiktning av abborrarna som överlevt kunde vi konstatera att de hade magrat något dock inte så mycket som vi kanske hade förväntat oss. I början av juni började vi fiska abborre. Detta skedde i älven i en vik som heter prästviken och ligger inom Åsele samhälle. Viken har ett medeldjup på ca två meter. Abborrfisket skedde med åtta st. mjärdar av tre olika typer. Vi fiskade ca. en vecka. Abborrarna hade vi i en sump i älven strax nedanför Åsele Camping för att vi sedan skulle transportera fisken till dammen. Mjärdarna vittjades varje morgon. Vi transporterade upp ca 70 st efter tre dagars fiske. Storlekar mellan 10 och 35 cm. Sen efter yttrligare fyra dagars fiske hade vi ca abborrar i sumpen. När vi skulle hämta dessa för transport upp till dammen konstatera att sumpen var sönderslagen och abborrarna borta. Vi avbröt då fisket med mjärdarna. De fiskar som vi satte i dammen var tänkt att märkas men av olika anledningar kunde detta inte göras. Det skulle ske med så kallad färgmärkning. Tömning av dammen och undersökning av abborrarna skedde under september månad. Nedtappning av dammen började i slutet av vecka 36. Ett 30-tal abborrar fanns i dammen vid tömningen. Vi kunde inte se att abborrarna hade magrat under sommaren. Fiskarna transporterades upp till Martin B för slakt och vidareförädling. Dammen kommer att hållas tömd under vintern. I höst kommer dammen att gödslas och kalkas, detta för att öka näringsstatusen i densamma.. I slutet av september provfiskades en del av Ångermanälven, detta för att titta på om det småskaliga yrkesfisket möjligen skulle påverka bestånden i älven. Fisket gjordes på samma ställe som vi provfiskade ett antal år tidigare.

14 PROVFISKE Sötvattenslaboratoriets metodik för provfiske i sjöar finns beskriven i Undersökningstyper för fisk i sötvatten (Sötvattenslaboratoriets PM nr 5:1994 eller Handbok för Miljöövervakning, pärm III), Sötvattenslaboratoriets PM nr 2:1994, Information från Sötvattenslaboratoriet nr 7: 1988 och nr 4:1992 samt Finfo 2001:2. I Fiskeriverket Informerar (Finfo) 2001:2 beskrivs utförandet av standardiserat fiske och inventeringsfiske. Det rekommenderas att den standardiserade metoden används i så hög utsträckning som möjligt. Därigenom möjliggörs jämförelser av resultaten mellan sjöar och inom sjöar vid tidsserier. Om syftet är att endast kartera artförekomsten kan med fördel det något mindre omfattande inventeringsfisket utföras. -Mät upp vattendjupen vid båda nätändarna och var noga med att hela nätet ligger inom djupzonen. Fångsten i varje nät skall utgöra ett enskilt stickprov, oberoende av andra nät, varför näten ej får kopplas till varandra. Nätens placering skall ritas in så noggrant som möjligt på en djupkarta/sjökarta. -Det är viktigt att provfisket kompletteras med en temperaturprofil över sjöns djupaste punkt samt ett mått på siktdjupet. Temperaturprofilen omfattar mätning på 0,5 m djup och varje hel meter ned till botten. Det räcker att dessa mätningar görs en gång men de skall ske i anslutning till provfisket, lämpligen strax innan näten läggs första kvällen. Nedan följer några viktiga kom ihåg inför fisket. -Utför fisket i juli eller augusti för att undvika över- eller underrepresentation av vissa arter. -Ta reda på sjöns yta och maxdjup för att bestämma totala antalet nätansträngningar som kommer att krävas (beroende på vilken metod som skall användas). Följ det schema som finns i PM:et vad gäller antal nät i varje djupzon. Nätens placering i sjön slumpas ut inom varje djupzon. I vissa sjöar är den djupaste djupzonen för liten för att näten ska kunna läggas oberoende av varandra, d v s de skulle hamna för nära varandra om den fiskas med så många ansträngningar som anges i schemat. Då ska den djupaste djupzonen ignoreras när man beräknar det totala antalet ansträngningar som krävs. När man sedan fördelar näten i sjön skall den djupaste djupzonen betraktas som en del av djupzonen ovanför (ex: en sjö som är 200 ha och 14 m djup och djupzonen m är för liten för 8 nät. Det totala antalet ansträngningar blir då 24 istället för 32 och näten fördelas 8 st 0-3 m, 8 st 3-6 m och 8 st 6-14 m). -Om den aktuella sjön är tillräckligt djup, och resurser finns, är det lämpligt att även fiska med pelagiska nät. Man får då ut betydligt mer information om fiskfaunan. Detta är dock inget krav för ett standardiserat fiske. -Fiska enbart med översiktsnät och ange vilken typ som använts.

15 -Alla individer skall artbestämmas. Eftersom sötvattensfiskarterna i Sverige är relativt få skall detta inte utgöra något problem. Undantaget är yngel och mycket unga individer av karpfiskar samt olika arter av sik. Om det råder tveksamhet om art av någon eller några individer kan det vara lämpligt att skicka dessa (infrysta eller i sprit) till Sötvattenslaboratoriet. -Fångsten bör bokföras på de provfiskeprotokoll som bifogas. I fångstprotokollet redovisas fångsterna nätvis med uppgift om nätets löpnummer och djup. Fångsten i nätet anges dels som antal individer av varje art, dels som den totala vikten i gram av varje art i nätet (se till att ha en pålitlig och noggrann våg). -I längdprotokollet redovisas individlängderna för alla fångade fiskar på ett sådant sätt att nätets löpnummer framgår för varje enskild individ. Alla individer mäts till närmaste millimeter, vilket inte tar längre tid än att enbart klassa dem till exempelvis halvcentimetrar. Längden på fisken mäts med stjärtfenans flikar sammanförda. Längden på skadade/halva fiskar skattas m h a hela individer. Provfiske Mesjöområdet Provfiskena i de fyra sjöarna utfördes med Nordiska översiktsnät. (Ett Nordiskt översiktsnät är 30 m långt, med 12 olika sektioner på 2,5 meter vardera med olika maskstorlekar, från 5 till 55 mm knut till knut). Provfiskenäten låg ute över natten och vittjades efter ca 12 timmar. Då Tjärnässjön ligger närmast Mesjöbäcken borde eventuella öringar i denna sjö därmed ha bäst förutsättningar att kunna nyttja Mesjöbäcken som leklokal. Därför lokaliserades de största insatserna till denna sjö. I Tjärnässjön lades sex översiktsnät och i Holmsjön lades två översiktsnät Dagen efter lades fyra översiktsnät i Mesjön och tre översiktsnät i Bosjön. All fisk som fångades provtogs med avseende på längd och vikt. På de fångade abborrarna och gäddorna utfördes även en könsbestämning. Eftersom båda dessa arter leker på våren, var en könsmognadsbestämning mindre aktuell. Inventeringen av material för eventuella framtida biotopåtgärder i Mesjöbäcken utfördes genom fotodokumentation samt nedtecknande av materialtillgång och förutsättningar för åtgärder. -Ange vilken institution som är ansvarig för fisket och vad syftet med fisket var samt om sjön tidigare har kalkats. Projektet provfiskade ett område i älven där småskaligt yrkesfiske pågått under 2003 och Anledningen till provfisket var att se om det småskaliga yrkesfisket påverkade beståndet i området. Fisket utfördes september Provfisket gjordes med översiktsnät och skall då jämföras med det provfiske som utfördes hösten 1997 på samma ställe. Önskvärt vore om man skulle kunna provfiska ett större område och göra det årligen för att få ett bättre material att jämföra med. RESULTAT ÅNGERMANÄLVEN????? JANNE KOMPLETTERAR Abborren har minskat procentuellt men ökat i medelvikt. Siken procentuellt den samma men ökat avsevärt i medelvikt Mörten har ökat procentuellt men minskat i medelvikt Gäddorna var för få för att de skulle kunna bli någon vettig jämförelse. Figur 1. Karta över det inventerade och provfiskade området.

16 Tjärnässjön Tjärnässjön är en relativt grund sjö med mycket växtlighet och färgat vatten. Totalt fångades 327 fiskar, varav 119 abborrar, 201 mörtar samt sju gäddor i sjön. Den sammanlagda vikten på dessa fiskar var 21,17 kg. CPUE (catch per unit effort), dvs. fångsten per nät, var därmed 54,5 fiskar eller 3,53 kg. Av abborrarna som fångades var 72 st. honor, 29 st. hanar och 18 st. för små för att kunna könsbestämmas. Könsfördelningen hos gäddorna var tre honor och fyra hanar. Längd- och viktfördelningen på de fångade fiskarna visas i diagram 1a och b. Diagram 1a. Längdfördelning hos de fångade fiskarna i Tjärnässjön.

17 Diagram 1b. Viktfördelning hos de fångade fiskarna i Tjärnässjön. Holmsjön Holmsjön är djupare och har stenigare stränder och klarare vatten än Tjärnässjön. Vid provfisket i Holmsjön fångades totalt 95 fiskar varav 54 st. abborrar och 41 st. mörtar. Den totala vikten uppgick till 7,66 kg. CPUE i Holmsjön var därmed 47,5 fiskar eller 3,83 kg. Av de fångade abborrarna var 32 st. honor, 12 hanar och 10 st. för små för att kunna könsbestämmas. Längdoch viktfördelningen på de fångade fiskarna i Holmsjön visas i diagram 2a och b. Diagram 2a. Längdfördelning hos de fångade fiskarna i Holmsjön.

18 Diagram 2b. Viktfördelning hos de fångade fiskarna i Holmsjön. Bosjön Den nedre delen av Bosjön är mycket grund med väldigt mycket växtlighet. Den övre delen av sjön, där näten placerades, är djupare och mer lik Holmsjön. Under provfisket i Bosjön fångades 197 fiskar som sammanlagt vägde 10,72 kg. CPUE var därmed 65,67 fiskar eller 3,57 kg. Bland de fångade fiskarna fanns det 123 abborrar, 67 mörtar och 7 gäddor. Könsfördelningen hos abborrarna var 69 honor, 27 hanar och 27 som inte kunde könsbestämmas. Av de sju gäddorna var fem honor och två hanar. Längd- och viktfördelningen hos de fångade fiskarna i Bosjön visas i diagram 3a och b. Diagram 3a. Längdfördelning hos de fångade fiskarna i Bosjön.

19 Diagram 3b. Viktfördelning hos de fångade fiskarna i Bosjön. Mesjön Mesjön är den största av de fyra sjöarna. Den är även djupast och till anblicken mindre näringsrik än de tre sjöarna nedströms, framförallt jämfört med Tjärnässjön. I Mesjön fångades det 176 fiskar med en sammanlagd vikt på 10,99 kg. 124 av dessa var abborrar, 50 st. var mörtar och 2 st. var gäddor. Av abborrarna var det 69 st. honor, 26 st. hanar samt 29 st. som inte kunde könsbestämmas. Av de två gäddorna var det en hona och en hane. CPUE i Mesjön var 44 fiskar eller 2,75 kg. Längd- och viktfördelningen hos de fångade fiskarna visas i diagram 4a och b. Diagram 4a. Längdfördelning hos de fångade fiskarna i Mesjön.

20 Diagram 4b. Viktfördelning hos de fångade fiskarna i Mesjön. Sammanfattning Tjärnässjön, Holmsjön, Bosjön och Mesjön ligger inom samma vattensystem och mynnar via Tjärnässjön ut i Mesjöbäcken. De fyra sjöarna har provfiskats på uppdrag av Vilhelmina kommun för att få mer kunskap om fiskbestånden i dessa sjöar. Både Tjärnässjön och Holmsjön har bestånd av förhållandevis få men stora abborrar. Skillnaden mellan de två sjöarna är att det finns mer mört i Tjärnässjön och att ingen gädda fångades på näten i Holmsjön. Bosjön är den sjö, av dessa fyra, som har det tätaste fiskbeståndet (i antal) men även de minsta fiskarna och Mesjön är den sjö som har det minsta fiskbeståndet räknat både i antal och vikt per nät.