Telemeddelande (A) Sid. 1(15) Mnr PEKI/20090225-2 2009-02-25 Peking Andre ambassadsekreterare Markus Lundgren UD-ASO Dnr 21 Kinas ekonomi: Stora insatser, men räcker de och blir det rätt sorts tillväxt? Kinas ekonomiska utsikt är dyster. Exporten minskar kraftigt och ett ännu större fall för insatsvaruimporten indikerar att exporten kommer att minska ytterligare inom kort. Regeringen fruktar massarbetslöshet och social oro i finanskrisens spår. Stimulanspaketen är stora, men mindre än vid första anblicken. De kommer att leda till överinvesteringar i infrastruktur och fler nödlidande lån. Den statliga inblandningen i landets ekonomi kommer att bli allt påtagligare. Positivt är att finanssektorn och statsfinanserna är mycket stabilare än vid tidigare kriser. Konsumtionsdriven tillväxt är på lång sikt Kinas enda hållbara alternativ, men på kort sikt har Kina ingen möjlighet att ställa om från exportdriven tillväxt. På längre sikt kommer befolkningsstrukturen och de snabbt ökande skillnaderna mellan fattiga och rika att negativt påverka den kinesiska ekonomins möjlighet att växa, ifall de nuvarande trenderna inte vänds.
2(15) Länge trodde man både här och i omvärlden att Kina skulle klara sig undan finanskrisen. Några hävdade t.o.m. att Kina skulle kunna hålla tillväxten uppe i resten av världen. Dessa förhoppningar har kommit på skam. I en global ekonomi fungerar inte decoupling. Kina är beroende av omvärlden och omvärlden av Kina. Efter flera år av tvåsiffrig tillväxt är den stora frågan för Peking idag hur man ska kunna uppnå en tillväxt på åtta procent. Just nu pekar de flesta prognoser på fem till åtta procents tillväxt. Den officiella uppfattningen är sedan länge att det behövs minst åtta procents tillväxt för att skapa de tjugo miljoner nya arbeten som behövs för att undvika social oro. När folkkongressen samlas om knappt två veckor blir detta ett huvudnummer. Nyckelfaktorer för Kinas tillväxt Exportmaskinen går på tomgång Kinas tillväxtmodell är exportdriven. Ökad export har också inneburit ökade (oftast utländska) investeringar. Denna utlandsberoende tillväxtmodell har nu vänts till en negativ spiral där sjunkande export följs av lägre privatinvesteringar, som i sin tur minskar konsumtionen. Under 2008 ökade exporten med 17,2 procent och importen med 18,5 procent. I januari sjönk exporten med 17,5 procent (yoy) - det kraftigaste fallet på över ett årtionde. Importen föll med hela 43,1 procent, vilket antyder stora exportminskningar även framöver (mycket av exporten är insatsvaror ämnade för återexport). Om man tar hänsyn till valutakursförändringar och inflation har den minskat ännu mer. Storleken i exportnedgången skiljer sig dock åt mellan olika sektorer. Medan textilier och leksaker minskat kraftigt har maskiner, utrustning och elektronik klarat sig bättre. Geografiskt innebär detta att södra Kina klarat sig sämst, eftersom största delen av den lätta industrin är lokaliserad där. Vid tidigare globala nedgångar har Kina klarat sig bättre än genomsnittet. Förmodligen kommer Kina även denna gång att fortsatt vinna marknadsandelar även om exporten i absoluta tal minskar. Stimulanspaketet behövs, men riskerar leda till fel sorts tillväxt I november lanserade den kinesiska regeringen ett enormt stimulanspaket på 4 000 miljarder renminbi. Centralregeringen står normalt för cirka 20 procent av konsumtionen i Kina, en siffra som lär öka med detta paket. Det är oklart hur pengarna kommer att spenderas eller vem som ska finansiera stimulanspaketet. Det har framkommit att även redan planerade projekt (transport, jordbävningen i Sichuan, infrastruktur och energi) ingår och att delar av finansieringen väntas bli icke-statlig. Förmodligen är endast ca 600-1000 miljarder av 4 000 miljarder nya projekt.
3(15) Det mesta av stimulanspaketet kommer att användas till infrastruktur och de främsta mottagarna är statliga företag, särskilt inom byggbranschen. En del av dessa investeringar är välbehövliga och kommer att leda till högre tillväxt i det långa loppet och på kort sikt kompensera för minskningen i den privata sektorns fastighetsinvesteringar. En skillnad jämfört med Asienkrisens infrastrukturinvesteringar och dagens är dock att Kina för tio år sedan desperat behövde bättre infrastruktur, medan landet idag på några håll inte längre behöver nya motorvägar mm. Det mesta av pengarna ska spenderas på mycket kort tid, så beslutsfattarna försöker snabbt hitta realiserbara projekt. Tidigare förkastade idéer tas åter fram, vilket riskerar leda till överflödiga investeringar och fel sorts tillväxt. Med all säkerhet kommer stimulanspaketet att resultera i underutnyttjade energianläggningar, tomma flygplatser, tomma motorvägar, nödlidande lån och tomma hus. Ett konkret exempel är staden Shantou i Guangdongprovinsen, vars flygplats endast utnyttjas till en tredjedel av sin kapacitet. Idag skyndar sig dock stadens ledning för att påbörja byggnationen av en ny flygplats och ett flertal andra stora infrastrukturprojekt. Läns- och kommunledningar har fått i uppdrag att satsa stort på nya stimulansprojekt, och tillsammans kungjort önskemål om stöd till investeringar på över 29 000 miljarder renminbi, eller över 100 procent av Kinas årliga BNP. Enbart Guangdong har lovat att spendera mer än 2 300 miljarder renminbi de närmsta fem åren. Stimulanspaketet innebär också risk för kraftigt ökad korruption. Denna är koncentrerad till sektorer där staten är inblandad, vilket regeringen är fullt medveten om och satsar stora resurser för att undvika. Enligt investeringsbanken Carnegie uppskattas trots detta tio procent av de statliga investeringarna gå till mutor/stjälas. Räddningspaket för strategiska industrier I januari tillkännagav regeringen Peking två, av sammanlagt tio, nya stödpaket. Dessa två är riktade mot fordons- och stålindustrierna och inkluderar momsrabatter, utökade resurser för FoU samt bättre tillgång till finansiering genom de statliga bankerna. För stålindustrin kommer räddningspaketet främst statliga stålverk till godo, vilket indikerar att statlig industri riskerar gynnas på privat industris bekostnad. Liknande paket har redan tagits fram, eller planeras, för åtta andra pelarindustrier, nämligen textilindustrin, konsumentvaruindustrin, IT-industrin, petrokemiindustrin, varvsindustrin, industrin för icke-järnmetaller, industrin för tillverkning av tunga maskiner och fastighetssektorn. Stöd till textilindustrin är särskilt angeläget eftersom den direkt och indirekt försörjer 120 miljoner människor. Finansiering av stimulanspaketet En vanlig missuppfattning är att Kina kommer att använda sin valutareserv för att finansiera stimulanspaketet. I så fall skulle centralbanken först vara
4(15) tvungen att sälja sina placeringar i utländsk valuta (främst USD), vilket skulle sänka dollarkursen och ge stora förluster på återstående tillgångar. Det ökade värdet på renminbin skulle sedan försämra konkurrensläget för kinesisk export. Kina finansierar därför stimulanspaketet genom att sälja obligationer på den inhemska marknaden. Staten planerar att 2009 införskaffa 1 600 miljarder renminbi genom statsobligationer. 800 miljarder av dessa kommer att betala skulder, medan resten ska delas mellan lokala regeringar och centralregeringen. På prov ska sex provinser dessutom få utfärda egna obligationer. Kinesiska banker har insättningar värda 46 000 miljarder renminbi, men bara lån på 30 000 miljarder renminbi. 8 000 miljarder av mellanskillnaden är insatta hos centralbanken. Peking har därmed möjligheten att sänka bankernas reservkvot till hälften och beordra dem att använda de pengarna till att köpa statsobligationer. Kraven på bankernas reserver kommer också att minska för att få ut pengarna i ekonomin och på så sätt stimulera konsumtionen. Endast framtiden kan utvisa om stimulanspaketet och senare stödpaket kan kompensera för den kraftiga nedgången i global efterfrågan av kinesisk export, sämre fastighetsmarknad och sjunkande konsumtion. Ifall effekten av novembers paket inte är tillräcklig kan man förvänta sig att regeringen gör ännu större satsningar. Det finns signaler om att nya stimulansåtgärder är att vänta. Konsumtion Ökad konsumtion istället för exportdriven tillväxt predikas sedan länge som lösning på Kinas ekonomiska problem. Kinas privatkonsumtion har enligt asiatiska utvecklingsbanken fallit från 51 procent av BNP 1990 till 37 procent av BNP 2007, samtidigt som exportens andel ökat. Inget annat land har en så låg andel konsumtion av BNP. I det långa loppet har Kina inget alternativ till att styra över från export- till konsumtionsdriven tillväxt. Att ändra konsumtionsmönster tar dock tid. Det är inte troligt att Kinas konsumenter kommer att ändra sina konsumtionsvanor i tid för att stärka Kinas tillväxt i närtid. Inom överskådlig tid kommer Kina inte heller kunna driva världstillväxten. Kinesiska hushålls konsumtion motsvarar endast fem procent av de amerikanska hushållens.
5(15) Enligt en nyutkommen marknadsundersökning har, eller kommer, 60 procent av kinesiska konsumenter att minska sin privatkonsumtion pga. jobbosäkerhet och dåliga ekonomiska utsikter. Detta stöds av att hushållens bankinsättningar ökat kraftigt senaste tiden. Risken är dock stor att en sänkt ränta inte skulle leda till högre efterfrågan. En liten andel av konsumtionen i Kina finansieras genom kredit, och en lägre ränta leder inte automatiskt till konsumtion. Ett stort antal olika åtgärder har vidtagits för att stimulera konsumtionen. T ex har kreditkvoter för banker tagits bort, styrräntan sänkts, reservkraven sänkts (från 17,5 till 13,5 för små banker och från 17,5 till 15,5 för stora banker), och momsrabatter för exportörer höjts. För att få fart på fastighetsmarknaden har t ex kravet på kontantinsats minskats (från 30-40 procent till 20 procent) och räntan på lånet för första hemmet sänkts. För att öka konsumtionen på landsbygden har regeringen nyligen infört ett subventionerat hushållsapparatsprogram. Staten rabatterar bönders köp av färg-tv, kylar, frysar, mobiltelefoner och tvättmaskiner med 13 procent. Detta program förväntas öka konsumtionen med 920 miljarder renminbi. Flera lokala program där befolkningen erhåller kuponger på ett hundratal kronor för att konsumera har också lanserats. 40 procent av landsbygdsinkomsterna kommer dock från migrantarbetarnas transfereringar, som nu snabbt minskar. Mer konsumtionsdriven tillväxt handlar inte om att Kina ska ge upp sin exportorienterade tillverkningsindustri. Kina kommer under en långt tid att ha sin främsta komparativa fördel i den stora och billiga arbetskraften. Den strukturomvandling som krävs kommer att ta lång tid. Styrkor/svagheter Finanssektorn mycket stabilare än för tio år sedan Finanssektorn är i betydligt bättre skick idag än under Asienkrisen för tio år sedan. Då klassades ca 40 procent av bankernas lån som nödlidande. Idag är bankernas nödlidande lån officiellt nere på drygt fem procent efter att de sämsta lånen i två omgångar lyfts över till Kinas fyra Bad Loan Banks. Dessa siffror bör dock tas med en nypa salt. På kort sikt kommer andelen förmodligen att minska pga. att banker nu lånar ut enorma summor pengar, men allteftersom ekonomin försämras riskerar många företag och lokala regeringar att få problem med att betala av sina lån. Efter att ha sjunkit fram till i oktober 2008 har utlåningen nu skjutit i höjden. I januari lånade kinesiska banker ut 1 620 miljarder renminbi, dubbelt så mycket som i januari 2008, och lika mycket som en tredjedel av alla lån 2008. De flesta lån gick dock till lågriskprojekt, med stabila återbetalningar, i centralregeringens stimulanspaketet. Den höga siffran beror även på det uppdämda behov som uppstod när bankerna hindrades från att låna ut pengar förra året, samt till viss del lån som redan betalats ut, men först nu registrerats på balansräkningen. Till viss del kan den kraftiga uppgången på Kinas börser
6(15) de senaste veckorna förklaras av att nyutlånade pengar till statliga bolag inte kunnat användas på kort sikt, och därför investerats på börsen. Statsfinanserna svagare än vad som officiellt hävdas 2007 ökade statsinkomsterna med 32 procent, medan samma siffra 2008 var 19,5 procent. Statsutgifterna ökade dock snabbare, med 25,4 procent och i oktober 2008 hade centralregeringen negativ tillväxt i statsfinanserna för första gången på tolv år. För helåret 2008 gick staten back med 110 miljarder renminbi och enligt egna prognoser kommer budgetunderskottet för 2009 att centralt ligga på ca 950 miljarder renminbi, över tre procent av BNP. I januari minskade offentliga, lokala regeringars inkluderade, skatteintäkter med 17 procent. För centralregeringen minskade intäkterna med hela 28 procent jämfört med januari förra året, vilket främst beror på företagens lägre vinster och skattesänkningar. Det kraftiga underskottet i december, 1 335 miljarder renminbi, tyder på att Peking kraftigt ökat sina stimulansåtgärder för att hjälpa den vacklande ekonomin. Bara i december förra året spenderade centralregeringen och lokala regeringar tillsammans 1 660 miljarder renminbi, 30,8 procent mer än i december 2007. Officiellt har Kina en mycket låg statskuld, men en stor andel av statens investeringar har finansierats genom lån från statsägda banker. Dessa lån borde därför också räknas in i statsskulden. Ifall lånen läggs till budgeten vänds 2007 års överskott på 0,6 procent av BNP istället till ett underskott på 10 procent av BNP. Detta kan jämföras med USA:s federala budgetunderskott som var 13 procent av BNP 2007. Den totala statsskulden 2007 var, med samma mått mätt, över 50 procent av BNP, och förväntas öka kraftigt de närmsta två åren till en nivå klart över IMF:s rekommenderade tak på 50 procent. Inflationen riskerar att snart övergå i deflation och fastighetsmarknaden är fortsatt iskall Konsumentprisindex (KPI) föll i januari till en procent, medan producentprisindex minskade med 3,3 procent. Producentprisindex har fallit kraftigt från sin högsta nivå på tolv år i augusti, 10,1 procent, till dagens -3,3 procent. Fallet i producentprisindex var väntat, givet prisminskningarna på olja och kol. Till viss del kommer trenden mot deflation att motverkas av stimulanspaketet, regeringens höjning av sädespriserna, samt högre lärarlöner och pensioner. Risken är ändå stor att Kina inom kort går från inflation till deflation. Fastighetsmarknaden står för ungefär tio procent av BNP och har bidragit med ungefär femton procent av BNP-tillväxten. Enligt officiell statistik föll priserna för nya hus med en procent 2008, en siffra som enligt fastighetsanalytiker inte speglar det verkliga prisfallet, som förmodligen ligger på närmare åtta procent. Detta har lett till att privata investeringar i
7(15) fastighetssektorn praktiskt taget helt upphört. Den kraftiga kontraktion av fastighetsmarknaden som inleddes 2008 lär fortsätta under 2009 ifall stimulanspaketet inte lyckas ersätta privata investeringar. Valutan inofficiellt knuten till dollarn, men tal om depreciering oroar Sedan renminbin 2005 tilläts flyta under uppsikt har den apprecierats drygt 20 procent gentemot dollarn. Sedan i juli har renminbin dock legat still gentemot dollarn, men apprecierat mot ett flertal andra valutor, exempelvis euron och kronan. Kina har därmed de facto knutit renminbin till dollarn inom ett snävt spann. Ett forskningsinstitut kopplat till finansministeriet har i dagarna kommit ut med en studie där regeringen uppmanas depreciera renminbin för att behålla ekonomisk tillväxt och skapa fler arbeten. En svag renminbi skulle hjälpa de utsatta exportörerna, samt höja priserna på import och därmed inflationen. Från andra håll konstateras att en depreciering inte nämnvärt skulle hjälpa att lösa grundproblemet som är en kollaps i efterfrågan från marknaderna i väst. Geither, USA:s nye finansminister, har anklagat Kina för valutamanipulation i syfte att hålla exporten uppe, och har lovat aggressiv diplomati för att få till en ändring. Kina har besvarat anklagelserna med att hävda att Kina har aldrig använt så kallad valutamanipulation för att erhålla fördelar i internationell handel. Vad Peking än må hävda är det självklart att valutan har manipulerats, att behålla en stabil växelkurs i dessa turbulenta tider utan valutamanipulation skulle vara omöjligt. Eftersom Kinas minskade export beror på minskad global efterfrågan så innebär varje ökning i Kinas handelsöverskott att tillverkare i andra länder måste minska sin produktion och säga upp anställda mer än vad den minskade globala efterfrågan antyder. Även en mycket liten depreciering av renminbin skulle därför uppfattas som handelsstörande. Massarbetslöshet och social oro Arbetslösheten skjuter nu i höjden, men officiell statistik på området är ointressant (den omfattar endast registrerade stadsbor) och föremål för olika officiella omnämnanden. Regeringen anger nu att över tjugo miljoner migrantarbetare förlorat sina jobb. Undersökningen genomfördes innan det
8(15) kinesiska nyåret och inkluderar varken personer som förlorat sitt jobb därefter eller arbetslösa migranter i städerna. Detta är en kraftig revidering uppåt av den officiella migrantarbetslösheten, som så sent som i december angavs vara runt åtta miljoner. Vidare omnämns att många av de bortåt sex miljoner som årligen utexamineras från universitet nu inte erbjuds anställning. Regeringen kommer att prioritera denna grupp, som ofta spelat en huvudroll i turbulenta perioder under Kinas historia, bland annat genom praktikplatser och erbjudanden om jobb som tjänstemän på landet. SME:s har erbjudits lån på två miljoner renminbi ifall de anställer ett visst antal nyutbildade universitetsstudenter och universitet har blivit tillsagda att inrätta forskningstjänster till nyutbildade studenter. Andra medel som använts för att minska arbetslösheten är uppmaningar till företag att sänka löner snarare än att säga upp löntagare, förbud för kollektiva förhandlingar samt stopp för planer att höja minimilönen. Regeringen har informellt accepterat att löner lägre än minimilönen betalas ut. Företag tillåts också skjuta upp betalningar av arbetares socialförsäkring, sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Alla uppsägningar, som omfattar fler än 20 personer eller tio procent av personalstyrkan, får dessutom klartecken först efter statlig medling. Lågt räknat kommer regeringen att behöva hitta arbete för över 35 miljoner arbetslösa migranter, nyutexaminerade universitetsstudenter och ungdomar, vilket är 75 procent fler än de 20 miljoner arbetstillfällen som enligt officiella utsagor behöver skapas varje år för att bibehålla den sociala stabiliteten. Vad kan vi förvänta oss 2009 och framöver? Jämfört med tidigare kriser är Kina förhållandevis väl rustat denna gång. Vid de två tidigare nedgångarna i kinesisk tillväxt, runt händelserna vid himmelska fridens torg 1989 och Asienkrisen, led landet även av stora strukturproblem. Sedan dess har Kina gjort en hel del för att komma tillrätta med ekonomiska strukturproblemen. Numera har Kina dessutom en enorm valutareserv, goda statsfinanser och en relativt låg statsskuld. Dessa resurser kommer att användas för att så långt som möjligt se till att tillväxten inte kryper under de 8 procent. Kina har några år av långsam tillväxt att vänta Att prognostisera nästa års tillväxt har sällan varit så svårt. Prognoserna för Kinas tillväxt skrivs också kontinuerligt ner. Idag förutspår IMF att Kina växer med 6,7 procent på helårbasis, vilket ligger mitt emellan Asiatiska utvecklingsbankens prognos på 8,2 procent och Royal Bank of Scotlands på 5 procent. Fördelat över året kommer det att dröja till sommaren innan stimulanspaketet och penningpolitiken gör avtryck på ekonomin. Vårens siffror kommer att se extra dåliga ut eftersom de jämförs med förra vårens mycket robusta tillväxtsiffror.
9(15) Kinas ekonomiska återhämtning kan antingen gå fort, dvs. att landet redan om ett år når upp till robusta tillväxtsiffror på över nio procent, eller långsamt, dvs. att landet växer kring sex-åtta procent de närmsta tre-fyra åren. En långsam återhämtning är troligare än en snabb. I den utsträckning Kinas nedgång beror på nedgången i global handel och tillgången till kredit finns ingen snar lösning i sikte. Både USA, EU och Japan har djupa och svåra recessioner framför sig. I den utsträckning nedgången beror på inhemska faktorer har historien visat att Kina växlat mellan perioder av expansion och kontraktion av investeringar, där tillväxten legat kring elva respektive åtta procent. Sex år av tillväxt på elva procent bör, med historiska mått, därför nu följas av lägre tillväxt i fyra-sex år. Dessa perioder är normala i alla industriekonomier där produktionskapacitet med lättillgängliga pengar byggs upp snabbt och går längre än underliggande efterfrågan motiverar. Gapet mellan tillgång och efterfrågan behöver därefter överbryggas innan Kina är redo för nästa investeringsvåg, en process som inte klaras av på bara några månader. Kina har dock inte samma problem med kvarlevor från planekonomins dagar som vid de två tidigare kriserna. De flesta priser är satta av marknaden, arbetsmarknaden är mycket flexibel och både banker och stora företag har pengar att täcka sina förluster. Högre grad av statlig inblandning i ekonomin Ju mer statlig inblandning i ekonomin, desto snabbare kommer sannolikt Kinas ekonomi att återhämta sig. Staten är redan idag en stor aktör i den kinesiska ekonomin och de statskontrollerade företagen står för en tredjedel av industriproduktionen och hälften av investeringarna. Den kraftiga nedgången i privata investeringar och statens expansiva finanspolitik kommer dock öka statens relativa tyngd i ekonomin. Även om ingen i partiet önskar återgå till en traditionell centralekonomi växer sig förespråkarna av fortsatt statsdominans starkare i finanskrisens spår och den statlig inblandningen i ekonomin riskerar nu att kraftigt öka på privata företags bekostnad. Privatisering av statsägda företag har i praktiken helt upphört. På åttiotalet talades om att tillåta privata företag inom alla konkurrensutsatta industrier, något som idag ersatts med privilegierad behandling av statsägda företag inom strategiska branscher. Statens stimulansåtgärder kommer också främst statliga företag till godo, vilket snedvrider konkurrensen. Statliga företag kommer att få både bidrag och lån, medan privata företag som regel får klara sig på egen hand. Ett exempel är flyget där staten har gett ut miljarder till högt skuldsatta och förlusttyngda statskontrollerade flygbolag medan landets första privatägda bolag fick ställa in sina flygningar. Resursallokeringen är ett stort och allvarligt problem som riskerar hämma den långsiktiga tillväxten. Nödvändiga reformer av det finansiella systemet riskerar också att skjutas åt sidan och istället ersättas av fler regleringar och kontroll, något som kommer att minska bankernas möjlighet att effektivt styra sina resurser. Ambassaden har senaste tiden sett exempel på hur finanskrisen använts som ursäkt för att
10(15) stoppa avregleringen av finanssektorn och försvåra tillvaron för alla ickestatliga (i praktiken utländska) banker. Handelskrig och protektionism? Kina kommer officiellt att göra allt i sin makt för att förhindra ett handelskrig och kraftigt fördöma alla tendenser till protektionism. Nationellt gör man dock ofta det motsatta. I offentlig upphandling går kinesiska företag före i kön och man har minskat skatteuttaget för exportföretag. Peking motsätter sig även prevent excessive imports av jordbruksprodukter och i Doharundan är man en av de blockerande krafterna mot sektorsavtal som skulle riskera Kinas stödmöjligheter (exempelvis genom tullmurar) av strategiska industrier. Kina har mycket mer att förlora än USA på ökad protektionism och handelskrig. Kina har inte möjlighet att stimulera nationell efterfrågan i sådan grad att den ersätter lägre extern efterfrågan vid ett eventuellt handelskrig. Sämre miljö och ökat internationellt inflytande Kina är sedan 2007 världen största utsläppare av koldioxid och en fortsättning på den inslagna vägen är en omöjlighet. Men givet det bekymmersamma ekonomiska läget finns det stor risk att miljöfrågorna får stryka på foten. Mycket av stimulanspaketet är avsett för energi- och infrastrukturprojekt, vilket kommer att gynna främst cement-, järn-, kol- och stålindustrierna, samt andra resursintensiva sektorer. Vissa nedsmutsande industrier som tidigare stängts av miljöskäl har nu tillåtits återuppta sin produktion av ekonomiska skäl. Kinas visar upp en alltmer självsäker attityd mot omvärlden. Finanskrisen skylls på västs låga sparkvot och höga konsumtion. Kina trycker på för att även länder utanför G7 ska få vara med och designa den nya finansvärldens regleringssystem. En ny världsekonomisk ordning som är rättvis, sund och stabil, där u-länder har mer att säga till om, måste enligt etableras Kina. USA:s tidigare överlägsna ekonomiska modell är ifrågasatt, vilket Peking uppfattar som en möjlighet för den kinesiska modellen. Afrika är nu på väg att bli en viktig spelarena för denna modell som bl a kännetecknas av storstatlig inblandning. Utmaningar på längre sikt Ålderspyramiden Ifall den nuvarande demografiska trenden fortsätter kommer kineserna att bli gamla innan de blir rika. Den största utmaningen kommer att vara bristen på arbetskraft. Fram tills nyligen har Kinas arbetskraft ständigt ökat både på landsbygden och i städerna. Kinas komparativa fördel har legat i överflödet av billig arbetskraft. 1975 fick 100 människor i produktiv ålder försörja 80 barn och pensionärer, medan 100 idag endast behöver försörja 40. Precis som för Japan, Sydkorea och Taiwan har denna ökning i antal arbetare per barn/pensionär varit en nyckelfaktor i den ekonomiska tillväxten.
11(15) Befolkningstillväxten minskar dock dramatiskt. Fertilitetsgraden har gått från 5,4 år 1971 till 2 idag, vilket är strax under den nivå på 2,1 som normalt krävs för att bibehålla befolkningsstorleken. Detta har lett till en kraftig ökning av antalet äldre i förhållande till den totala befolkningen. Detta kommer i framtiden att innebära betydligt högre kostnader för pensioner och hälsovård. Det är ingen tvekan om att Kinas tillväxt kommer att sjunka när befolkningen åldras, från 8-9 procent idag till 5-6 procent på 2020-talet, allt annat lika. Genom att öka utbildningsnivån och förlänga arbetslivet kan dock effekten lindras. Äganderätt till mark och ökande klyftor Trots att reformpolitiken inleddes för trettio år sedan är det fortfarande inte möjligt att privat äga åkermark. I och med förra årets landreform är det tänkt att den tidigare tidsbegränsningen på böndernas leasing av mark ska tas bort och att bönder ska ersättas med marknadsvärdet av sin mark när den förvärvas av staten. Även fortsättningsvis kommer det dock att vara förbjudet att använda jordbruksmark och gårdar som säkerhet vid lån. Den senaste tidens ekonomiska kris har dessutom ökat motståndet mot reformen, och varningsrop har höjts om risken att bönder som förlorar sina arbeten i städerna inte kommer att ha någon jordbruksmark att återvända till, och därmed ingen möjlighet att tjäna sitt uppehälle. Landreformen är en kompromiss mellan ekonomisk utveckling och social stabilitet. Medan en privatisering av land skapar stora tillgångar, ökar produktiviteten och inkomsterna, riskerar den även att separera bönderna från sitt land, deras yttersta källa till finansiell säkerhet. Skillnaden mellan inkomster i stad och på landet ökade 2008, för elfte året i rad. Nettoinkomsten för en stadsbo var 15 781 renminbi 2008, och för en landsbygdsbo 4 761 renminbi, vilket är den största inkomstskillnaden mellan stad och land i Kina någonsin. Medan den genomsnittliga stadsinkomsten stigit 74 procent sedan 2003 har landsbygdsinkomsten endast stigit med 31 procent under samma period. Detta står i bjärt kontrast till utvecklingen på åttiotalet då klyftorna minskade. Om man jämför utvecklingen med den i
12(15) Taiwan så är Kinas betydligt mer snedfördelad. I Taiwan sjudubblades inkomsten på 35 år, samtidigt som inkomstfördelningen var en av de jämnaste i världen. Högre matpriser och skattelättnader för bönder har höjt inkomsterna på landsbygden. Regeringen har nu lovat bönderna högre garanterade statsinköpspriser för säd och högre subsidier, åtgärder som kortsiktigt hjälper men inte skapar varaktigt välstånd. Eftersom migranternas penningförsändelser svarar för 40 procent av landsbygdshushållens inkomster, och nu över tjugo miljoner migranter förlorat sina arbeten, kommer böndernas inkomster att växa ännu långsammare de närmsta åren. Grundläggande sjukvård En av de främsta orsakerna till Kinas höga sparkvot är det otillräckliga sjukvårdssystemet. Sjuka får ingen sjukvård innan de betalat, och ett genomsnittligt sjukhusintag kostar en genomsnittlig årsinkomst. Kinesernas utlägg på sjukvård har blivit 116 gånger större de senaste 25 åren, samtidigt som deras disponibla inkomst endast ökat 16 gånger under samma period. Trots Kinas ekonomiska utveckling de senaste trettio åren ligger landet långt efter övriga länders utgifter på social välfärd, mindre än en procent av BNP spenderas på sjukvård, vilket placerar landet på plats 156 av 196. 850 miljarder renminbi kommer att satsar de närmsta tre åren på sjukvårdsutbyggnad. Idag täcks i genomsnitt 31 procent av kostnaderna för sjukvård av stat, 17 procent av sjukvårdsförsäkringar, och resterande 52 procent betalas kontant. Målsättningen är att staten ska stå för över hälften av sjukvårdskostnaderna 2011. Det finns dock en påtaglig risk att mycket av de pengar som utlovats till den sociala sektorn inte kommer att materialiseras. Den främsta orsaken är att Peking har anförtrott provinserna mycket av både ansvaret för och finansieringen av det sociala skyddsnätet. Historiskt sett har dessa prioriterat sjukvård mycket lågt (såtillvida pengarna inte är öronmärkta). Den låga administrativa nivån på genomförandet kommer dessutom att leda till mycket stora skillnader mellan områden med höga privatinkomster och offentliga
13(15) intäkter, och fattiga områden med låga privatinkomster och offentliga intäkter. Dessutom kommer rätten till sjukvård även fortsättningsvis att vara knuten till individens hukou, dvs. var personen är skriven, vilket innebär att migrantarbetare inte kan söka vård där de arbetar, utan först måste resa till sin födelseort (eller föräldrarnas födelseort). Pålitlig statistik? Fråga en statstjänsteman hur mycket Kinas ekonomi kommer att växa i år och du kommer att få åtta procent till svar. Ingen vågar officiellt avvika från partiets budskap om fortsatt hög tillväxt. Målet om åtta procent visar medborgarna att partiet har situationen under kontroll. Samtidigt innebär de självsäkra, men kanske inte så trovärdiga, prognoserna att analytiker ställer sig frågande till kinesisk statistiks pålitlighet. Ingen ifrågasätter att Kina har haft hög BNP-tillväxt under de senaste trettio åren, men förmodligen överdrivs stabiliteten, med lägre rapporterad tillväxt i kraftiga uppgångar och högre rapporterad tillväxt i kraftiga nedgångar. Denna misstanke stärktes när Kinas statistikbyrå i början av januari meddelade att 2007 års tillväxt justerats upp från 11,9 till 13 procent, den andra gången det årets tillväxtsiffra signifikant justerats. Kina gick därmed om Tyskland och blev världens tredje största ekonomi redan 2007. Det finns många politiska motiv för olika myndigheter att justera siffrorna. Lokala ledare har, som en kvarleva från planekonomins dagar, sänt in tillväxtsiffror som får dem själva att se bättre ut, medan regeringen manipulerat slutsiffrorna för att visa att den lever upp till sina mål. Officiell statistik har dessutom, som i många länder, svårt att fånga all ekonomisk verksamhet, i Kinas fall bl a verksamheten i små företag. Tillväxtsiffrorna i Asienkrisens spår analyserades noga, och Pekings officiella tillväxt på 7,8 procent 1998 bedöms endast ha varit 5 procent och därefter fortsatt svag fram till 2001. Mellan 1997 och 2000 sjönk energikonsumtionen med 13 procent, varför de officiella (höga) tillväxtsiffrorna ifrågasattes. Historiskt har tillväxten i BNP och elektricitet följts åt, vilket kan indikera kraftigt fallande BNP. Energiproduktionen har fallit kraftigt de senaste fyra månaderna, och i januari minskade produktionen med 13 procent jämfört med samma månad 2008. Tung industri, som stål och cement, har dock tagit lejonparten av senaste årets nedgång i ekonomin, varför BNP-tillväxten inte kan förväntas sjunka lika mycket som energikonsumtionen.
14(15) Andra stora ekonomier, som Japan och USA, jämför ett kvartals tillväxt med föregående kvartals, vilket snabbt avslöjar ändringar i prestation. Kinesisk statistik är inte tillräckligt bra för att ekonomer själva ska kunna uppskatta tillväxten kvartal till kvartal. Kinas BNP-tillväxt för 2008 års fjärde kvartal uppgick enligt officiell statistik till 6,8 procent jämfört med samma kvartal 2007. Enligt Merryl-Lynch innebär det att Kinas tillväxt fjärde kvartalet 2008 jämfört med det tredje var nära noll. Statistisk sammanfattning Nationella Statistikbyrån anses idag professionell, men har få anställda och svårt att hinna med förändringar i Kinas snabba ekonomiska tillväxt. Tillförlitligheten i statistikuppgifterna är omdebatterad. Den statistiska byrån reviderar kontinuerligt sina uppgifter vilket är orsaken till att uppgifter från tidigare rapporter från ambassaden skiljer sig från dessa. 06 k1-k4 07 k1-k4 08 k1-k4 BNP tillväxt % 10,7 13 9,0 BNP mrd USD 2683 3765 4421,6 Export mrd USD 969,1 1217,7 1428,6 Import mrd USD 791,6 955,9 1133,1 Ökn statl investeringar % 24,0 24,8 Inflation: KPI % (slutet av perioden, årsbasis) 1,5 4,8 5,9 Ökning industriproduktion % 12,5 18,5 12,9 Utländska direktinvesteringar (real) mrd USD 63,0 74,8 92,4 Valutareserv mrd USD 1066,3 1528,2 1946 Växelkurs CNY/USD (vid årets slut) 7,8087 7,3046 6,8424 Tillväxt M2 % (jämfört med året innan) 16,9 16,7 17,8 LINDSTRÖM
CC: Bangkok, Ambassaden Berlin, Ambassaden Bryssel, Representationen Canberra, Ambassaden Colombo, Ambassaden Dhaka, Ambassaden GENEVE, Representationen Hanoi, Ambassaden Hongkong, Generalkonsulat Islamabad, Ambassaden Jakarta, Ambassaden Kanton, Generalkonsulatet Kuala Lumpur, Ambassaden London, Ambassaden Moskva, Ambassaden New Delhi, Ambassaden New York, Representation PARIS, Ambassaden Peking, Ambassaden Pyongyang, Ambassaden Seoul, Ambassaden Shanghai, Generalkonsulat Singapore, Ambassaden Tokyo, Ambassaden Washington, Ambassaden 15(15)