Jättefloka - en skadlig främmande art
Jätteflokan -en skadlig främmande art Jätteflokan har förts in i Finland som trädgårdsväxt på grund av sin ståtliga blomställning och storlek. Från trädgårdarna har den kunnat sprida sig ut i naturen, där den effektivt vinner terräng. Naturvårdslagen förbjuder att sprida växter av främmande ursprung ut i naturen. Jätteflokan kan vara upp till över 3 meter högt. Man bör akta sig för växtbestånd med jättefloka, för den saft som växten avsöndrar orsakar brännskada då den reagerar med solljuset. Utrotningen av bestånden med jättefloka ska göras under mulna dagar. Vid hanteringen av växten är det nödvändigt med skyddskläder samt andnings- och ögonskydd. Om växtsaften kommer i beröring med huden, ska huden genast tvättas med vatten och tvål. Efter att man blivit utsatt för växtsaften, bör vistelse i solen undvikas i en veckas tid. Då stora områden av huden kommit i beröring med växtsaften, bör läkare uppsökas. Växten är farlig för barn: de stora bladen och det ståtliga rörformade blomskaftet lockar till att leka kurragömma. Känsliga personer kan få allergiska symtom redan av att vistas i närheten av växterna.
Identifiering Det är lätt att identifiera jätteflokan (Heracleum sp.) som 2-3 år gammal, då dess blad är avsevärt större än hos de inhemska Heracleum-växterna t.ex. björnloka och hundloka. Den typiska tallriksformade blomställningen tillkommer först det tredje året. Jätteflokans unga fröplantor är liksom ett lönnblad, och de kan växa i mycket täta växtbestånd. Jätteflokan växer det första året till endast en halv meters höjd, varvid det är svårt att urskilja dem i den övriga vegetationen. Det andra året kan jätteflokans blad växa och bli en meterhöga och breda. Bladen har tre fem par bladknippen, som oftast är rätt smala, spjutspetsaktiga, grovoch vasstandade. Ett tätt bestånd av jättefloka skuggar effektivt andra växter, björnlokorna växer som enstaka. Första året och andra året plantagen. Det tredje året skujer ett rörformal blomskaft. Bekämpning Det tredje året skjuter jätteflokan ett rörformat blomskaft, som på en frodig växtplats kan vara upp till 4-5 meter högt. Skaftet har röda fläckar, dess diameter kan vara upp till 10 cm (hos björnlokan endast 2-3 cm) och den är luden. Blomställningen är vit, litet konvex och med flera förgreningar och hela 40-80 cm bred. Jätteflokans frön mognar på hösten och drösar under hösten vintern. Det går lättast att bekämpa jätteflokan i början av maj. Det är lättast att slå växterna i början av växtperioden eller avlägsna dem mekaniskt och effekten av bekämpningsmedlen liksom verkningsgraden är då den bästa. Det är besvärligt och farligt att hantera stora växter och det krävs en mångdubbel mängd bekämpningsmedel. Före mitten av juni är den gamla vegetationen redan en meter hög.
Mekanisk bekämpning lämpar sig bäst för små förekomster. Genom att dra upp dem för hand kan unga, första årets växter avlägsnas. Man bör undvika onödig markbearbetning så att frölagret i marken inte blandas ner i de djupare jordlagren. Man kan rekommendera att växten grävs upp, då förekomsten omfattar endast några individer eller växten är en rymling, skilt från huvudvegetationen, medan fröbanken i marken ännu är liten. Genom att skära av blomställningen förhindrar man nya frön från att utvecklas. Den rätta tidpunkten är augusti september då blomställningen är brun. Om blomställningen skärs av tidigare på sommaren växer det nämligen snabbt en ny i stället för den. Jätteflokan dess diameter kan vara upp till 10 cm och den är luden. En blommande individ som fällts till marken kan få fröna att mogna även som avskuren. Var försiktig så fröna inte drösar till marken och lägg blomställningarna i en sopsäck och förstör dem genom att bränna dem. Blomställningarna och rötterna får inte läggas i komposten. Bladen och stjälkarna kan komposteras. Vegetationen kan också täckas med svart, tjock plast som inte släpper igenom ljus, såsom täckfolie, som hålls på plats med tyngder. Täckningen förstör markens fröbank, ty i synnerhet under heta och torra somrar stiger temperaturen under plasten så att fröna förlorar sin grobarhet. Täckningen lämpar sig för objekt med liten yta och förstör också all den övriga växtligheten på området. Användningen av bekämpningsmedel är ett lämpligt sätt för att förstöra en omfattande förekomst. Bekämpningen utförs
vid vindfritt uppehållsväder, då bekämpningsmedlens effekt är som bäst och de så litet som möjligt sprids ut i miljön. Det område som ska behandlas med bekämpningsmedlen och karenstiden ska alltid märkas ut i terrängen. Skyddsutrustning ska användas. Sådana medel som ska användas vid bekämpningen är glysofatbaserade (t.ex. RoundUp Garden och Rambo Bio). De användningsföreskrifter som tillverkaren lämnat ska följas. Medlen sprider sig inte till växten via marken och på grund därav är det till ingen nytta att bruka överdrivna doser. Bekämpningen ger de bästa resultaten på ett lågt, cirka 20 cm högt växtbestånd. På större växter är medlen mindre effektiva och förbrukningen av dem ökar väsentligt. Vid behov slår man objektet och väntar tills bladet är stort som en handflata. Då växterna har vissnat efter den första behandlingen, spirar det upp ett nytt växtbestånd ur fröbanken i marken efter några veckor. Det behandlas på samma sätt som det första. Av omfattande, gamla förekomster spirar det ofta ännu under sensommaren upp t.o.m. ett tredje växtbestånd, som bekämpas i likhet med de föregående. De säkraste bekämpningsresultaten får man genom att kombinera kemisk bekämpning samt mekaniska metoder. Bekämpningsmedlet dödar växterna med rötterna och fröplantorna avlägsnas mekaniskt då de kommer upp. Korna, fåren och svinen kan utan risk äta jätteflokan. En omfattande blommande förekomst kan vara 30-40 år gammal och i marken finns det då en stabil fröbank. Fröna gror åtminstone 5-8 år. Ett gammalt objekt är rent först då fröbanken sinar. I ett växtbestånd, som är under tre år gammalt, finns det inte blommande individer och det är lätt att förgöra förekomsten, eftersom det inte finns mycket individer. Läs mera: www.miljo.fi/frammandearter I Finland förekomer två arter av jättefloka: kaukasisk jättefloka (Heracleum mantegazzianum) och jättebjörnflokan (Heracleum persicum).
Denna broschyr innehåller baskunskap om den besvärliga jätteflokan och om hur den kan bekämpas. Dess växtsaft kan orsaka människor hudskador som liknar brännskador då den reagerar med solljus. När den breder ut sig i naturen erövrar den åt sig växtyta av andra växter och förkväver all annan växtlighet och minskar på så sätt naturens rekreationsvärde. I Finland är det ännu möjligt att bli kvitt jätteflokan, men bekämpningen måste inledas utan dröjsmål! Den mest brådskande åtgärden är att hindra växten från att breda ut sig. Spridningen kan bäst begränsas genom att man kapar och bränner blomställningarna just innan fröna drösar. Texten i broschyren är till största delen från publikationen Jättiputki: Biologia ja torjunta av Norra Karelens miljöcentral. Broschyren har sammanställts genom åtgärd av projekten Jätteflokan i styr i Egentliga Finland och Jätteflokan i styr i Satakunta. I projekten begränsas utbredningen av jätteflokan och lämnas information om jätteflokan och hur den kan utrotas. Foton: Marja Haatainen, Timo Mikkonen och Timo J Hokkanen Uppgifter om förekomster av jättefloka kan anmälas (fram till 31.12.2009) och mer information lämnas av: Satakunta Projektkoordinator Marjo Kekki, gsm 050 433 9906 e-mail: marjo.kekki@ymparisto.fi Sydvästra Finlands miljöcentral, Satakunta filial i Björneborg Valtakatu 6, 28100 Björneborg Varsinais-Suomi Projektkoordinator Natalia Räikkönen, gsm 040 769 9043 e-mail: natalia.raikkonen@ymparisto.fi Sydvästra Finlands miljöcentral PL 47, 20801 Åbo