Decennierna som sen följde är egentligen utgångspunkten för mina funderingar idag. Men jag vill först nysta lite i andra trådar.

Märta Tikkanen Bjørnsonforelesningen 2013 holdt på Høgskolen i Lillehammer under Norsk Litteraturfestival Sigrid Undset-dagene 2013-05-30 Lillehammer Konstnärsäktenskap - inspiration och konkurrens - Om jag inte var gift, skulle du gifta dej med mej? Det var inte många timmar sen vi mötts, vi satt i hans lilla blå Renault efter vårt första gemensamma reportage. Jag hade just fyllt 21, det var första sommaren jag vikarierade på Hbl. Jag blev mycket rädd. - Ja, sa jag. Han skulle fylla 32, kunde man älska en så oerhört gammal man? Han var konstnär dessutom, den sorten hade min pappa varnat för många gånger, konstnärer och sluskar som inte kunde försörja sina familjer. Det fanns redan alltför mycket konstnärsblod på mammas sida, det tavaststjernaska blodet förekom i middagskonversationerna när situationen var spänd, det var inte bra. Och så var han ju gift. Decennierna som sen följde är egentligen utgångspunkten för mina funderingar idag. Men jag vill först nysta lite i andra trådar. - När jag blir stor ska jag skriva böcker. Jag var kanske 4 när jag beslöt mej. Det hade med min mamma att göra Varje kväll läste hon högt för min lillasyster och mej, tidigt lärde jag mej att via böckerna kom man varandra nära, man kunde tala om sånt som var svårt och viktigt, sånt som var roligt och farligt. Böcker var det bästa jag visste. 1

När jag var 6 och min lillasyster 3 förändrades världen i ett slag. Vi drabbades av en lillebror. Det gick inte många timmar förrän jag insåg att nu var goda råd dyra jag var tydligen inte världens medelpunkt som jag var övertygad om så länge jag hade bara min lilla syster att hålla stången. Hon blev psykoterapeut Så vad gjorde jag? Jo jag satte mej ner och skrev. Jag skrev en bok en illustrerad bok, mitt på omslagsbilden en liten flicka i röd klänning och med röd rosett i håret som småflickor hade när jag var liten, på hennes ena sida hennes mamma, på den andra pappan, de håller varandra i händerna, de ler och är så glada och över dem strålar en saligt leende granngul sol. Så berättar boken om hur bra de har det tillsammans dehär tre i hela världen finns ingen annan än de. Där finns ingen lillasyster. Och framför allt finns där absolut ingen liten bror. Och det märkliga var att medan jag var upptagen med att rita och skriva om hur lyckliga de är i sin värld var oron och plågan bortblåst. Lillbrorsan fanns där men det var inte ödesdigert längre. Jag hade valt min väg i livet, instinktivt insett två av de viktigaste sidorna hos litteraturen: - via den kan man göra om världen så den blir sån som man vill ha den. - medan man håller på och letar efter orden finns ingenting annat, inte ens smärtan som fick en att gripa till pennan. Borta är den inte, den finns där nånstans. Men den är plötsligt inte längre outhärdlig. Det är ett märkligt faktum att när det tyngsta och svåraste väl har hittat ord och rytmer kan jag stå inför många mänskor och dela upplevelsen med dem via min text. De kanske gråter som jag gjorde innan jag skrev. Men jag gråter inte. Mina föräldrar stod på en gemensam grund, det var utbildning, självförverkligande och upplysning i demokratisk anda. Fantasin och ordet i högsätet för mamma, uppmuntran inom undervisningen var pappas mantra. Deras vardag såg helt olika ut. Men det fanns inget tvivel om vems arbete som var Viktigast, vem som ostörd skulle få ägna sig åt det mamma satt i vardagsrummet med häftpackarna på 2

telefonbordet och gjorde ekorrsvansar för julfestpjäsen och skrev med skrivmaskinen i knät det blev läseböcker, små sagor, radioföredrag. Min pappa, byråkrat, akademiker, skolpolitiker var alltid bekymrad över mej: varningen för konstnärer och sluskar hade med mina morföräldrar att göra, med Emma & Uno som min senast publicerade bok handlar om. Min morfar Uno var förvisso ingen slusk, tvärtom, han var en världsförbättrare, idealist och konstnärssjäl, gav ut många pedagogiska skrifter men med sina sex barns försörjning hade han mycket lite att göra. Mamma hade ärvt en hel del drag av Uno, jag tror hon gärna hade skrivit skönlitterärt hon också hon förde över sina förhoppningar på mej och vi hade ett nära förhållande så länge hon levde. Hon dog 1964, när jag berättade för min pappa att min debutroman var på kommande 1970 sex år efter hennes död utbrast pappa: - Å herrejess, vad ska mamma säja?! Jag tror hon log i sin himmel liksom morfar Uno. Mamma tog mej till sin förtrogna långt innan jag hade förutsättningar att förstå vad hon förmedlade. Men nånstans bar jag det med mej: Karlar luktar så mycket och har så ljud De första orden i min roman Rödluvan är ett direkt citat från mamma, inklusive tonfallet. Det blev historieskrivning på kvinnolinjen 45 år senare. Så skapades min bild av världen och samlivet mellan två mänskor, med stor hänsyn i högsätet inte ett ovänligt ord på trettio år men heller inte utan en rad missförstånd och feltolkningar i högsta välmening. Det var bäddat för förundran och småningom för förtvivlan när jag började stå på egna ben och såg verkligheten i vitögat. Jag skrev mej genom min barndom, när jag inte läste skrev jag, när jag inte skrev läste jag. Jag tror jag var 14 när jag en regnig dag plockade ner en bok från min pappas bokhylla Karin Allardt Ekelunds doktorsavhandling om Fredrika Runeberg, gift med den finländska litteraturens flaggskepp J.L. 3

Runeberg, båda födda under 1800-talets första decennium. Hon var brorsdotter till landets första ärkebiskop, högt bildad, språkkunnig trots att hon som kvinna stod utanför regelbunden utbildning, romanförfattare, Finlands första kvinnliga journalist, samhälleligt engagerad, ivrade för flickors utbildning. Mamma till åtta barn av vilka sex söner nådde vuxen ålder Jag var helt trollbunden av Fredrika. Efter det hade jag svårt att klara den idoldyrkan Runeberg utsattes för i Finland, fortfarande, 150 år efter hans död, skrivs akademiska avhandlingar och böcker om honom. Det var det första konstnärsäktenskapet jag stötte på. Efter det var jag på jakt efter en nationalskald för eget behov. Här finns de viktigaste utgångspunkterna för mitt stora intresse livet igenom för det tema jag vill göra nedslag i idag. Två med samma yrke som lever under samma tak hur påverkar de varandra? Vad händer med yrkesinsatsen och förutsättningarna för den? Hur ser vardagen ut? Och hur överlever förhållandet bådas behov av och rätt till att få utvecklas? Problemet dyker inte upp enbart inom de konstnärliga yrkena. Jag tänker ändå hålla mej till dem, föreställer mej att saker kan vara extra känsliga på det området. När det gäller konst går det inte alltid att väga och mäta tyngd och betydelse i pengar och högre lön, inte i uppmärksamhet och yttre framgång, sånt kan dessutom variera och fluktuera. Bland annat därför kan situationen bli svårmanövrerad. Det handlar alltid om hänsyn och respekt, alltför ofta om ömtålig självkänsla mitt i kärlek, passion och uttrycksbehov. Dessutom: ju större kärlek dess sårbarare är man Lusten att skapa frågar inte efter om man föds som kvinna eller som man. Och precis som i många andra yrken dras också konstnärer till dem som sysslar med samma saker, som har samma livsinriktning - ekonomi och yttre status ofta en bisak i jämförelse med lusten och kravet på att få, som det heter, förverkliga sej. Man dras till den som känner till den förtvivlan det innebär när nånting inte går att få fason på respektive den oöverträffade lyckan när man tycker sej ha 4

hittat formen, fabeln, ingången, och det lossnar och plötsligt flyter. När man överträffar sej själv och har en känsla av att man är på väg åt rätt håll, eventuellt har fångat åtminstone en blek skugga av den vision man bär inom sej. När man har kommit igenom som Sara Lidman brukade säja. Det bästa man som skapande mänska kan tänka sej är att få leva vid sidan av en annan skapande mänska. I med- och motgång, en som vet. En som förstår. I inspirerande ömsesidighet. Det är därför ingen tillfällighet att historien är full av konstnärspar, inom litteraturen, inom musiken, inom bildkonsten. Sen dendär stunden när jag nyss hade fyllt 21 och klev ur den blå minibilen utanför Hbl.s redaktion har jag letat efter ärliga och raka skildringar av hur det är att vara två skapande mänskor under samma tak. Det finns många berättelser om konstnärspar. Men om hur de själva upplever sin vardag, sitt eventuella samarbete, hur deras inbördes förhållande påverkas av deras gemensamma yrke, om hur och ifall deras konst tar intryck av att de lever tillsammans med just en annan konstnär finns förvånansvärt lite sagt av kontrahenterna själva. Om man inte nöjer sej med glansbildsversionen. Ändå vågar jag påstå att samlivet mellan två skapande mänskor definitivt inte är okomplicerat. Inte i motgång och paradoxalt nog kanske ännu mindre i medgång. Är det svårare att glädjas över den andras framgång än att ila till med tröst och medkänsla när nånting har gått galet? Nu ska jag kasta mej ut på ett område där jag är tämligen smalbent, nämligen inom bildkonsten. Min enda merit är egentligen att jag under 28 år delade liv med en man vars skapande till en början hade sin absoluta tyngdpunkt inom bildkonsten. Och som genast i begynnelsen sa: - Du förstår ingenting av bildkonst, jag är väl tvungen att börja skriva för att du ska fatta nånting! Däremot gav dessa tjugoåtta år förstås en inblick på nära håll i hur en bildkonstnär skapar och lever, hur till och med omedvetna och bortglömda synintryck åratal efteråt dyker upp i minsta detalj i deras verk till deras egen överraskning. Dessa gemensamma år blev den röda tråden i praktiskt taget allt jag har skrivit, publicerat och opublicerat. Mina egna erfarenheter är 5

klangbotten till det jag har att komma med också här idag. Vår gemenskap, oförstörbar, så svår för endel kamrerssjälar att förstå, våra kontroverser och konflikter, djupt personliga men med en allmängiltighet i de samhällsengagerade och dynamiska decennier som var våra gemensamma och utgångspunkt för oss båda. Och som åkte in i det vi åstadkom, ömsesidigt. Motstånd och konflikter skärpte, utmanade, tvingade till eftertanke och utveckling. Jag kan inte undgå att hämta exempel och material ur egna erfarenheter också här idag. Det är inte så många bildkonstnärer som samtidigt är mästare att i ord fånga sina känslor och stämningar. Däremot stämmer ju den utslitna klichén om att en bild säger mer än tusen ord om den nu stämmer?! Den bildkonst som två som delar liv och vardag rymmer vittnesbörd på olika plan som ofta är talande också när det gäller deras syn på tillvaron och på varandra. BILD.(Antoinette Råström Ville Vallgren) För sex år sedan visades en utställning på Gallen-Kallelamuseet i Helsingfors kring NORDISKA KONSTNÄRSPAR vid sekelskiftet 1900, dvs sådana som var jämnåriga med Akseli G-K och hans hustru Mary Slöör, paret på villan Tarvaspää som bildade ram för utställningen. Redan de olika språkens benämningar på utställningen ger olika skiftningar åt det den synliggjorde: det finska Sydän sydämelle Från hjärtat ditt till hjärtat mitt i min fria översättning istället för den officiella svenska titeln Vart hjärta har sin saga, också helt riktigt givetvis, till det engelska Married to Art. Ville man kunde man nämligen också läsa ut en hel del om inställningen till den skapande partnern och till bådas möjligheter att ägna sig åt sitt arbete. Man kunde se det i Ville Vallgrens ömsinta skulptur av hustrun Antoinette Råström, oerhört gracil och vacker och av dem båda på Albert Edelfelts tavla där Antoinette avbildas av Ville - men här finns inte en tillstymmelse till antydan om att också den behagfulla modellen var en självständigt arbetande kollega som dessutom under långa tider stod för försörjningen av paret tills Villes framgång var ett faktum. 6

BILD Den tavla som blev min favorit var Hanna Hirsch-Paulis bild av maken Georg omgiven av parets tre barn. För övrigt ett sällsynt motiv: man får vänta ända till våra dagar för att igen få syn på nånting liknande en pappa och hans barn på ett naturligt sätt tillsammans med en varm utstrålning av närhet och förtrolighet utan att hustruns-moderns frånvaro stryks under hon som håller i penseln är en självklar men osynlig del. BILD Närmast idealbilden den jag för mej själv alltid har kallat att stå i bredd, ett uttryck som jag misstänker finns med i varenda en av de böcker jag har gett ut kommer kanske paret Anna och Michael Anchers tavla Dagens arbete bedöms där det är tydligt att just det gemensamma yrket står i centrum för förhållandet, bådas uppmärksamhet riktas koncentrerat på tavlan framför dem som de tillsammans betraktar och bedömer. Ingenting talar för att nåndera vill framhålla sej själv på bekostnad av den andra, ingendera idealiserar situationen - de är två kolleger, två jämbördiga kamrater. Två konstnärer med 200- procentig inlevelse i det som är gemensamt för dem båda och det viktigaste i deras liv. Till saken hör förstås att deras vardagsliv i ett avseende påminner om förhållandet mellan Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre: inte heller paret Ancher behövde bekymra sej om att vardagens mat, hushåll och barnavård skulle gröpa ur tid och koncentration, de åt på Bröndums gästgiveri, Annas familjs berömda Skagenhotell, en syster till Anna tog hand om den enda dottern. (Det är ingen tillfällighet att de flesta av de kvinnliga konstnärerna under äldre tider var barnlösa om de råkade födas som systrar eller döttrar till en manlig konstnär kunde också de få tillgång till staffli och penslar. Och leva för sin konst, ogifta.) I olika avseenden utgör finländska Venny Soldan-Brofeldt ett undantag. Hon var en självständig konstnär och kosmopolit redan när hon träffade författaren Juhani Aho (född Johannes Brofeldt) och hon klarade att fortsätta sin konstnärsgärning trots att barnskaran bestod inte bara av hennes och Juhanis två barn utan också av hans son med Vennys syster Tilly. Vennys tavlor är soldränkta vyer över klippor och hav. Hennes ateljé, betydligt mindre än Juhanis arbetsrum, blev snabbt mittpunkten för hela storfamiljens liv 7

och det nav allting snurrar kring. Venny sysslar dessutom med illustrationer, också av Juhani Ahos verk, liksom med heminredning, med arts & crafts i deras olika hem. Det gör också flera av de andra hustrurna på utställningen, inte minst Carl Larssons Karin, den mest kända inom genren ett sätt att skapa sej en egen nisch som kändes mindre anspråksfull, inte hotfull för partnern. Möjligen kan de s.k. inre hindren ha sin andel, dvs den dåliga självkänslan, ett bristande mod att ta för sig på samma domän som maken. Den lilla världen, hemmets värld, var ofarlig, en smakfull inramning och praktiska arrangemang kom alla till godo. Inställningen till partnern återgiven i ord och/eller bild svajar vilt hos de skapande männen. Från inskränkt självcentrering och självgodhet - från Carl Larsson som inte tycks ha haft någon insikt i Karins egenart och storhet inom sitt område när han stolt utbrister: Mitt storverk är att få min hustru att låta konsten vara (!!) till mänsklig mognad och självklar insikt som Georg Paulis brev till sin fästmö Hanna Hirsch ger prov på: - Du måtte väl aldrig tro, Hanna, att jag är likgiltig för din konst: Jag har aldrig varit det och för framtiden ska jag göra mitt bästa för att du ska få utveckla dig. Att som vissa påstå en hustrus lif skulle vara alldeles oförenligt med framsteg i konsten är en lögn. --- Och isynnerhet, när hon vorden hustru, blir det åt en man, som vill ha en qvinna i allt sig själv jämlik, (icke lik), och ej en hushållerska blott. Vilken utgångspunkt för ett gemensamt skapande liv. Vilken skillnad mellan två samtida manliga konstnärer. BILD Det berömda dubbelporträttet av PS Kröyer och Marie Kröyer där de båda har avbildat varandra på samma duk fanns inte med på utställningen vilket var synd (men har man engång sett det stannar det på näthinnan). Marie hör för övrigt till dem som fick vänta länge på att bli erkänd, först 1986 återfanns 40 dittills okända målningar och 20 teckningar av hennes hand. På Sörens porträtt är Marie själfullt sorgsen, en av de vackraste kvinnor jag nånsin sett enligt hennes andra man, den svenska kompositören Hugo Alfvén, 8

medan hennes pensel har fångat Sören med spänd och sträng min och en näsa rödsprängd av flitigt alkoholbruk. Parets sätt att återge varandra kunde vara en utomordentlig illustration till vad den svenska forskaren Jörgen Mjöberg långt senare konstaterade med hänvisning till litteraturen i en artikel i SvD 1983: Kvinnliga författare ger avslöjande och kritiska porträtt av män medan manliga författare har en påfallande tendens att idealisera sina kvinnogestalter. Här finns en inkörsport till litteraturens värld, men innan jag är framme vid den ska jag göra ett kort nedslag i musiken. Det finns ju framför allt två berömda par som diskussionerna brukar kretsa kring, nämligen Clara och Robert Schumann och Alma och Gustav Mahler. Jag stannar för paret Mahler, Alma och Gustav, inte minst för att intressanta inblickar av deras tid tillsammans bl.a. finns i Almas egna minnesanteckningar kring äktenskapet med stöd i hennes dagböcker. Hans genialitet erkänd, medan Almas verk är sparsmakade. Trots det har också hon på senare tider fått stort erkännande för de få sånger - 5? 6? - som finns kvar. Alma Schindler är tveksam inför äktenskapet med den 20 år äldre Gustav Mahler: - En sak plågar mig: om Mahler vill eller inte vill uppmuntra mig att arbeta om han vill eller inte vill stöda min konst om han kommer att älska den - - - Hon kränks djupt genom Mahlers brev till henne där han kräver att hon för alltid ska ge upp sin musik: - Hur föreställer du dig ett äktenskap där både man och hustru är tonsättare? Kan du tänka dig hur löjligt och efterhand förnedrande ett sådant säreget konkurrensförhållande oundvikligen skulle bli? Vad händer om du, just när du är i stämning, måste sköta huset eller ta hand om något som jag råkar behöva, du som ju som du skrev ämnar befria mig från tillvarons lägre detaljer? 9

I motsats till Georg Pauli betonar Gustav Mahler att han behöver en hustru, inte en kollega. Vad hans egen uppgift är vet han: - Men din enda uppgift är numera: att göra mig lycklig. Du måste Kapitulera ovillkorligt för mig, helt och hållet och i minsta enskildhet forma ditt framtida liv i överensstämmelse med mina behov och inte begära nånting i gengäld utom min kärlek. På det stadiet är hon trots allt beredd till total uppoffring. På själva förlovningsdagen slår hon fast att han, endast han ska fylla mitt hjärta, han allenast. - - - jag är nu uppfylld av de heligaste känslor Medvetet och frivilligt går hon in för att ägna sej helt åt honom. Paret får två små döttrar och drabbas av en sorg som sen följer dem båda livet ut den äldsta dottern dör vid späda år. Sina egna sånger, ett hundratal, bär Alma med sej vår och höst som en likkista som jag inte ens vågade öppna, hennes tid och engagemang upptas helt av det ändlösa sparandet, hushållet som skulle skötas enligt M.s önskemål, barnen och all vardagsrutin : - Hela min existens hade jag utplånat. Vad jag tänkte och vad jag ville, det fanns inte mer, skriver hon. En dag hör Alma plötsligt att Gustav spelar hennes sånger som hon inte har rört under tio långa år trots att hon vår och höst har släpat dem med sig till landet i en koffert Mahler denne gudomlige demon som åstadkom ett under när han betvingade de mäktigaste klanger så att de tycktes förvandlas till fontäner av ljus kommer emot henne med ett så glädjestrålande ansikte att hon inte får fram ett ord. - Vad har jag gjort, säger han. Sångerna är bra, helt enkelt utmärkta. Jag insisterar på att du ger dem en sista översyn och så publicerar vi dem. Jag får ingen ro förrän du börjar komponera igen. Ack vad jag var dum den gången! M insisterar på att en av Almas sånger framförs vid en konsert och så sker. - Vi kände en mycket stark inre samhörighet vid denna tid säger Alma. Mindre än ett halvår senare var Mahler död. Trots att så få av Almas sånger har överlevt andra världskriget är hennes genialitet numera odiskutabel. När man 10

läser hennes bok om deras äktenskap är det alldeles tydligt att hon dessutom har en stor språklig och litterär begåvning också sina två senare äkta män valde hon inom konstens värld, bildkonstnären och Bauhaus-skaparen Walter Gropius och författaren Franz Werfel. Här finns en association till paret Runeberg Fredrika Tengström började tidigt skriva, under förlovningstiden med sin syssling Janne exploderade hennes skaparlust. Också efter deras giftermål skrev hon för sig själv så ofta hon kunde för alla sina sysslor med hem, barn, hushåll och samhällsinsatser, hon publicerar olika småstycken i litterära kalendrar och sammanför också sina berättelser i en bok - historien är välkänd om hur Rbg håller fest i övre våningen när Fr visar honom debutboken, han tar den glädjestrålande, säjer till om bättre traktering och försvinner tillbaka upp till det glada sällskapet i de övre salongerna för att fira boken. Och glad satt även jag vaggande mitt barn, Hannes om rätt jag minnes säger Fredrika i Min pennas saga som hon på gamla dagar skrev ner. Hon publicerar Finlands första historiska roman, Fru Catharina Boije och hennes döttrar men greps under en period av tvivel på om Runeberg uppskattade det hon gjorde. Hans förhållande till olika unga damer gjorde också livet tungt för Fredrika och en kväll beslöt hon sig för att bränna bl.a. en roman, Lundafrun som hon skrivit. Då kommer Runeberg in: - Tänker du göra dig till en andlig självspilling? Om Fredrika Rbg har jag bara alltför mycket att säga, hon har följt mej genom livet, som en förebild och en idol men också som ett varnande exempel, den frivilligt ödmjuka kvinnan kallas hon av Åsa Stenwall, själv väljer hon sin tillbakadragna roll. MEN hennes Teckningar och drömmar rymmer inblickar när hon en tid blir djupt, bittert olycklig söker hon sig till exotiska miljöer och fjärran tid och rum för att kunna ge utlopp för det som framspringer ur mitt eget innersta och som hon i sin situation som maka till nationalskalden och nära bekant till tidens tongivande kulturpersonligheter och kritiker inte ville blottställa sig inför. Viktigt är naturligtvis att minnas att paret Rbg dog 1877 resp 1879, värderingarna på deras tid är inte är våra. 11

Trots det - jag tror jag nästan inte har gett ut en enda bok utan att Fredrika Rbg finns med, på eller mellan raderna, mer eller mindre uttalat. Ingen talade om henne år 1970 när jag debuterade och länge hade jag en plan på att skriva en pjäs om henne jag har fortfarande själva idén helt klar för mej men numera behöver denna enastående kvinna inte lyftas fram av mej, hon har blivit föremål för både pjäser och biografier, bildverk och avhandlingar mej förutan. Jag är helt medveten om att jag kröp bakom och använde Fredrika för mina egna syften via henne kunde jag fundera över mitt eget krympande självförtroende eller släppa fram känslor som var konfliktfyllda och svåra att förstå sej på i mitt förhållande till den jag delade liv med. Jag kunde identifiera mej med Fr Rbg men drog ingalunda likhetstecken mellan henne och mej, av många skäl, inte bara tiden skilde oss åt utan också de flesta av de yttre förhållandena. Och en hel del av de inre egenskaperna, jag kände inte igen Fredrika Rbgs tendens att dra sej undan och avstå. Förutom, givetvis, att det hade varit kolossalt förmätet av mej att sticka upp näsan i bredd med paret Runeberg! Men jag slukade allt Fredrika skrev, Min pennas saga och inte minst den digra brevväxlingen med bildhuggarsonen Walter nere i Rom som ger olika värdefulla och talande interiörer från paret Runebergs liv. Och apropå Jörgen Mjöberg - Fredrika Rbg hade fäst sig vid och analyserat den idealisering av kvinnan som inte var ovanlig i hennes samtid: Jag läste nyss uttrycket: för att dölja att qvinnan är vår slafvinna vilja vi gifva henne namnet vår herrskarinna. Icke så illa träffadt, ett namn gör mycket här i världen. Också den finska samhällsforskaren Riitta Jallinoja är inne på tendensen. I uttrycket ylentämällä alentaa att nedvärdera genom att upphöja. Finskan är ett uttrycksfullt språk som kan formulera sej underbart konkret och därför oförglömligt. VESAAS. Så snart jag hörde om att den norska lyrikern Halldis Moren Vesaas gett ut sina böcker kring livet med prosaisten Tarjei såg jag till att få läsa både I Midtböes bakkar och Båten om dagen. 12

Halldis Moren Vesaas var en nära vän till den finlandssvenska lyrikern, dramatikern, novellisten Solveig von Schoultz, som jag kom i kontakt med redan när hon i min barndom gav ut läseböcker tillsammans med främst min mamma. Tackvare Solveig hade jag möjlighet att personligen få träffa Halldis under en testund på tumanhand vid ett av hennes Hfrsbesök. Min respekt för Halldis var stor och minnesböckerna hade ännu inte kommit den gången, vårt samtal rörde sej därför på ett mera allmänt plan. Nångång mot slutet av 70-talet satt jag i en radiointervju med sonen Olav Vesaas hemma i Hfrs, då hade jag läst böckerna och när bandspelaren väl stängdes av ställde jag ett antal frågor till honom som rörde förhållandet mellan hans föräldrar. Dessvärre tror jag att Olav Vesaas, i mitt minne en diskret och saktmodig man, blev vettskrämd av att jag intresserade mej för detaljer kring vardagens barnavård och hushållsbestyr i de diktande makarnas samliv. Jag hade nämligen läst mej till hur Halldis som minsann förefaller veta vem hon är, efter 22 års äktenskap och tolv utgivna böcker resonerar sig fram till att hon kanske borde få ett eget arbetsrum i deras stora hus Tarjeis hör till det första som inreds. Om deras arbetsfördelning sen det första barnet fötts: hon skriver om mornarna, han sköter barnet. Hon gör lunchen, de äter, han drar sig tillbaka och hon tar hand om barnet och hushållet resten av dagen. Halldis säger uttryckligen att anledningen till att hon skrev böckerna var att hon ville ta livet av den överjordiska idyll fullständigt lyft över äkta pars vanliga strev og sorge, ett upphöjt liv tryggt i elfenbenstornet uppe fjellbygda. Om än ingen idyll glider hon (i mitt minne, jag har inte läst om böckerna) över sånt som förmodligt var mindre idylliskt, the roaring forties t.ex. vad hände då mellan dem? Inte förrän för några dar sen insåg att Olav Vesaas för fem år sen gav ut Å vera i livet (2007) kring sina föräldrar. Där har jag nånting att se fram emot! Paret Sylvia Plath och Ted Hughes upphör tydligen aldrig att fascinera omvärlden. Unga, begåvade, förälskade och framgångsrika delar de upp dagen så de båda får var sin ostörda del att skriva på så länge de har bara ett barn. Sen ramlar allting samman som vi vet, när det andra barnet föds har Ted redan 13

hittat en annan, han lämnar Sylvia och barnen och inom kort är tragedin ett faktum, hon blir ikon och legend, han blir Varg i Veum. Sin sista bok Birthday Letters tillägnar han minnet av Sylvia. Emma Tennants Burnt Diaries kompletterar med en självupplevd och avslöjande version av mannen-älskaren Ted Hughes. Att utnyttjas som symbol är inte lyckat, övertramp och okunniga generaliseringar går inte alltid att undvika, de blir ofta lika onyanserade som svårutrotliga. Och givetvis kan ingen utomstående nånsin känna till samlivet mellan två mänskor. Spansk-fransk-amerikanskan Anaïs Nins dagböcker lästes västvärlden över, de gavs ut också i svensk översättning på 70-talet, och förmodar jag, på norska. Anaïs som inte förefaller ha särskilt låga tankar om sej själv diskuterar länge med sina analytiker om hon ska våga släppa fram sin skapande kraft eller om den kommer att ta dem hon älskar ifrån henne: - Jag ser starkt kreativa kvinnor krossa sina män. Jag fruktar detta. Var, frågar jag mej, var hittar vi en man som tvekar att skapa av fruktan för att förlora sin kvinna? Upplever han att hon hotar honom gör han sej av med henne, byter ut henne. Som Ted Hughes. Som bränner Sylvias sista dagböcker men som livet igenom lever med skuggan av henne. I januari 2008 hade ett sekel gått sen Simone de Beauvoir föddes och hon och Sartre har under de senaste åren igen varit aktuella i många sammanhang på konferenser och i olika filmversioner. Ytligt sett föreföll förhållandet mellan dem idealiskt inga hushållsbekymmer eftersom de bodde var för sig, åt på restaurang, bådas tid ograverad för arbete och för den intellektuella gemenskap de satte främst. Typiskt nog är Simone de Beauvoirs romaner mera upplysande om hennes innersta känslor än självbiografierna där hon är mån om att sila upplysningarna. Småningom blev jag alltmera fundersam. Simone de Beauvoirs avståndstagande från kroppen och dess åldrande som hon skildrar det t.ex. i boken om sin mors död hur hänger det ihop med ett accepterande av den man är, kropp och själ? Ett harmoniskt liv i ömsesidig respekt bör väl också omfatta åldrandets spår i anletsdrag och gestalt? 14

Ett intressant komplement är danskan Anastassia Arnalds Smertefelden, en roman som med hjälp av autentiska brev skildrar SdB:s sjutton år långa passionerade förhållande till den amerikanska författaren Nelson Algren. SdB råkade ut för en utpräglad tudelning, svår att få ihop, passionen för Algren, den intellektuella samhörigheten med Sartre kropp eller själ om man så vill? SdB valde själen. Hon är begravd bredvid Sartre. Med Nelson Algrens ring på fingret. Ett tema som har intresserat mej och som kan ge material kring funderingar utgående från SdB/Sartre/Nelson Algren är frågan om förhållandet mellan respekt, beundran och kärlek. Om SdB inte hade beundrat Sartre som tänkare och filosof, hade hon då älskat honom? Beundrade Sartre Simone för hennes intellekt, för deras inspirerande samtal mera än som åtråvärd kvinna? Var det verkligen bådas fria vilja att inte ha barn? Älskade han henne eller är en djup vänskap en riktigare term? Det ena behöver verkligen inte utesluta det andra men vi vet att deras sexuella förhållande tog slut medan bundenheten bestod, hur mådde hennes självkänsla? hur var det med respekten när de båda två utnyttjade flera av dem som svärmade runt dem, vad klarar kärlek? Vad vänskap? En blänkare bakåt, mot Alma och Gustav Mahler i dialog återgiven i Almas bok GM: - Vad jag älskar hos en man, det är hans verk. Ju större verket, desto starkare min kärlek. - - Isåfall måste jag känna mig tämligen otrygg, svarar GM, för anta att du träffar en man vars verk är förmer än mitt - Så måste jag älska den mannen. - Nåja, sa G småleende, tillsvidare behöver jag inte oroa mig. Jag vet ingen vars verk överträffar mitt. Här kan jag inte annat än skratta för mej själv vid minnet av en liknande replik i mitt liv - 15

Vad är kärlek slutligen? Respektera, stimuleras av och glädjas över, utmanas att överträffa sej själv och sina gränser -? Har kvinnor ett större behov av att se upp till den de älskar? Hur dör kärlek? Många kvinnliga konstnärer levde ensamma framför allt under tidigare tider. Omvänt: ogifta kvinnor med ekonomiska möjligheter ägnade sej åt konstnärlig verksamhet. Vad är orsak, vad verkan? Idag är det igen vanligare att kvinnor väljer ett obundet liv än det var under sjuttiotalet när nästan alla vi skrivande kvinnor manövrerade hem och barn vid sidan av vårt författarskap och också införlivade barnen som aktiva parter i den värld vi skildrade. Idag finns ett antal författande par runt om i Norden, inte minst här i Norge med Linn Ullmann och Niels Fredrik Dahl för att inte tala om Karl-Ove Knausgård och Linda Boström. Jag har haft förmånen att få träffa båda paren men de talar för sej själva och ni följer dem med intresse, liksom en inte föraktlig del av västvärlden. Det finns litterära par i Sverige, de finns hos oss. De är alla mitt uppe sina skrivarliv, de säjer det de vill och tiger om resten. I vårt hus föreföll det inte vara så mycket vi teg om. Vilket naturligtvis inte stämmer, ju närmare sej själv man går desto noggrannare tänker man över var man drar den definitiva gränsen: hit men inte en millimeter längre. BILD Henrik & Märta. Och då är jag framme där jag för en lång stund sen lämnade mitt 21-åriga jag i den lilla blå bilen bredvid en lastgammal han var alltså 32 - gift konstnär vars något ovanligt formulerade frieri jag just efter två timmars bekantskap hade sagt JA till. Jag gick längs Alexandersgatan på hemväg från universitetet, svensk litteratur, nordisk filologi, engelska, däremellan studentlivet på Nylands Nation. Det var Ungernkrisens år, den finländska storstrejkens år 1956. Han kom gående mot mig, det var september, vi hade inte setts sen sommarn tog slut och han hämtade hem sin familj från landet. - Vad som helst går bara man inte tänker, brukade min moster Svani säga. 16

Jag tenterade världslitteratur utan att tänka, det var mycket långt till nästa sommar. Så kom han gående mot mig längs Alexandersgatan en dag när jag var på väg hem, eftermiddagssolen sken mig i ögonen. Han kom rätt ur solen. Och vem var han alltså? Han hette HT, frilansade som tecknare och kåsör vid Hbl, föddes 1924, som han själv senare skulle formulera det i första delen av sin femdelade självbiografiska s.k. adressvit, föddes med en använd förstaklassbiljett i fickan som den yngsta sonen i en olycklig familj med tre äldre halvbröder och ett kulturellt arv som han som den enda bar vidare. Som frivillig tonåring hade han gått ut i det olycksaliga s.k. fortsättningskriget, Finlands yngsta soldat, blev illa mobbad med ett livslångt trauma som följden, började rita tecknade serier vid fronten och försörjde sej själv med sin penna sen han var 17. Han blev en kontroversiell och synlig gestalt först i Svenskfinland, senare också hos folkmajoriteten sen han 1967 gått över till den finska draken Helsingin Sanomat, Nordens största dagstidning, i ett land som ingalunda har Nordens största invånarantal, i vars söndagsnummer han fick hela uppslag att fylla i ord och bild mest varje vecka till sin död 1984. Bildkonstnär, författare till ett drygt 30-tal böcker och ett antal dramatiska arbeten, främst känd ute i Norden för sina aforismer som under många år dagligen förekom i flera dagstidningar, bl.a. i norska Dagbladet. Bara ett par av hans böcker har nått utanför Skandinavien men de har fått påtaglig uppmärksamhet. Orden var det viktigaste mellan oss från första början. - Jag är ute efter minsta antalet linjet som fortfarande gör bilden begriplig, sa H om sina med åren alltmera förenklade teckningar. Detsamma gäller orden. Passionen slog ner i oss båda ögonblickligen dendär julidagen 1956, här en passus ur H.s version av den: BÄVERVÄGEN, s.137: Och så föll bomben (?) 17

I ett av rummen satt en ung flicka som jag inte hade sett tidigare. Hon hade en blårandig bomullsklänning och hon satt o stirrade på sin skrivmaskin medan hon med den ena handen fundersamt tvinnade en hårtest mellan sina fingrar. Dt var som om j ag hade fått ett slag i mellangärdet, jag hade svårt att dra andan. Henne måste jag få. - - - Jag gick till hennes rum, öppnade dörren oh steg in till henne. Hon sa att hon hette Märta. Det var ett idiotiskt namn men det gjorde ingenting. Hon hade rätt små sneda ögon och utstående kindkotor. Hon hade en kort uppåtstående näsa och spetsig haka. Men det gjorde ingenting för hon var det ljuvligaste jag nånsin sett. Fortsättningen är obeskrivbar, den radar upp alla tänkbara fel hos mej och min familj men allt gör oss bara mera oemotståndliga. Som det står i romanerna det gick som det måste gå. Han var alltså gift och också jag gifte mej under de nästan sju år som gick innan vi kunde flytta ihop för gott och vår första son föddes. Jag slutade den fasta anställning jag fick på Hbl sen jag var klar med min magisterexamen, år 1961 var det för mycket i den finlandssvenska ankdammen att vi två levde ihop medan vi fortfarande båda två var gifta på annat håll. Jag blev gymnasielärare i modersmålet istället tills det fjärde barnet var på väg och ingen hjälp stod att få ute i förortsradhuset, jag fick lov att stanna hemma bakom radhusmurarna med en total identitetskris som följd och Henriks förvånade och förebrående Varför skriver du inte?! i öronen. Så var läget när jag trots allt inte stod ut utan började skriva, det blev en barnpjäs för tv med högst 10 minuters arbetspass (och det var bara två gånger, annars var minuterna ännu färre) men en pjäs blev det som visades i några nordiska länder. Jag glömmer aldrig minen hos min yngsta son, då 5, när han och de andra satt i rad i soffan och tittade på tv och han plötsligt kände igen sin egen replik från våra frukostkontroverser: - Nähä äter jag bubbelgröt, nähä äter jag bubbelgröt 18

Tills det bara inte gick längre. Jag måste se om jag kunde få ihop en roman som skildrade detta egendomliga: två föräldrar med samma dröm om att få skapa. Med fyra småbarn, inga dagisar, ingen hjälp, bara att gno på med vänta föda blöda amma bada byta mata dygnet runt för den ena, hette bara mamma, fällde burken med lingonsylt i vasken. Medan den andras liv verkade fortsätta precis som förut. Jag var tvungen att få väg H över havet för att få ens natten för mej själv, knappt var han iväg förrän allt brakade ihop: den införskaffade barnvakten blev sjuk. Jag höll på att braka ihop jag också. Men på aderton dygn sommaren därpå kom första romanen till, en metaroman om sin egen tillkomst. Två av våra nära vänner varnade mej med eftertryck i tur och ordning: Du inser väl vad du gör. H kommer aldrig att tolerera att du dyker upp på hans domäner. Om du vill behålla ditt förhållande till honom måste du avstå från att konkurrera med honom. Anaïs Nins farhågor, i en lite annan version. Jag kunde inte se att jag konkurrerade med honom eller hotade honom på något plan. Det handlade om det viktigaste vi var för varandra, leva och skapa, inspirera och inspireras, det var ju därför det var han och jag. Jag insåg inte att han var för sårbar för att se det. Såhär slutar boken: - - - vi som hörde samman som en åsna med två huvud kan två huvud börja tänka var för sig utan att de fyra benen trasslar in sej i varann och snubblar kunde man tillsammans utan att det blev ett elände bums från början, konkurrens och fan och nerver, jag är lika viktig jag för tusan, mina saker måste också liksom dina, jag kan inte ha på mina axlar just nu när jag jobbar, jag vet inte vad som händer ens runtom mej, runtom mina fötter, kring mej här i huset, jag vill inte veta 19

det finns inget val för mej men ändå vägrar jag att välja Fick godkännande av H som tog manuset med när han lämnade in sitt sommarmanus till förlaget i augusti 1970. Av det blev ingen bok, H skrev hellre nytt än skrev om - men min debutbok Nu imorron låg i bokhandeln i oktober samma år så kunde det då ännu se ut på bokmarknaden i Svensk-Finland. (Ev. J-M Jansson?) BILD ÅK OMSLAG Slutvinjetten med åsnan med två huvud blev senare utgångspunkten för den underbara omslagsakvarell H gjorde för Århundradets kärlekssaga. Här fanns det ju sagt alltsammans, rent ut. Jag blev livligt applåderad av H, omåttligt stolt, han bar fram beröm för mina fötter som han påstod sej ha snappat upp ute på stan inte alltid helt sanningsenligt skulle det visa sej också en poäng i vårt samliv. Vår dialog pågick samtidigt på olika sätt, i olika former via olika kanaler. I tidningsspalterna, i ord och bild, vid matbordet, i dubbelsängen. Det är inte alltid lätt att läsa innantill, vare sej i den andras eller sin egen text, isynnerhet inte när man själv är djupt involverad. Det var ett ständigt bollande där inte bara hans röstvolym och hans reptilsnabba och aforistiska replikeringskonst, för att inte tala om hans erkända position, i regel gav ett totalt övertag. Trots allt var det inte alltid helt klart vem som var stark och vem som var svag. Det handlade om känslor om beroende, om grundtrygghet där vi var helt ojämlikt utrustade: jag från ett hem med positiva förväntningar, med uppskattning och uppmuntran, han med en traumatisk barndom och uppväxt med skilsmässa, krigserfarenheter, missbruk, ingen att ty sig till. Så fortsatte vi, H mycket produktiv, jag så gott jag kunde mellan verserna sen jag klättrat överradhusmuren och fått heldygnsjobb i spetsen för Svenskfinlands dåförtiden största läroinrättning, Hfrs stads svenska arbetarinstitut ARBIS - med 6000 vuxenelever. Vi läste varandras manus allteftersom de växte fram. Sommaren 1975 är vi framme vid det som 20

småningom blir nåtslags vändpunkt. Eller brännpunkt: Hs Brändövägen, min MÄN. H ytterst engagerad, sen han läst mina nyskrivna sidor rusar han iväg ner till sin ostörda skrivkammare i bastun, en stund senare slänger han en bunt papper över min skrivmaskin där jag sitter ute bland barn och blåklockor: - Här har du ditt nästa kapitel! Jag la dem åt sidan: - Tack, jag ska läsa det genast när jag är klar med mitt manus... Han blev mycket sårad. (En enda gång har jag haft en hand med i ett av hans manus förutom ständig språkgranskning och korr.läsning den 3. adressboken Mariegatans sista rad: Jag måste bara få veta om min älskade väntade på mig hemma, om hon var hemma. Hon sov när jag kom hem. Vad menar han med det? Ja han kan ju inte skriva som det var, att jag var i J:klä och läste ur min bok. Då sa jag att hade jag inte varit där när han oanmäld kom hem fr Venedig ettpar veckor tidigare än planerat hade jag suttit uppe o skrivit, vad vill han ha fram med denna sista mening? Och så sammanfattar jag hans svar: Hon var hemma och trots att det var sent satt hon uppe som om hon hade väntat på mig ) Brändövägen blev en stor framgång för H som försöker stå ut med både stormen i ankdammen, den s.k. kihlmanåtikkanenfejden och med medieuppmärksamhet och beröm framför allt i Sverige och på den finska sidan hemma medan Svensk-Finland förhöll sej lite kluvet: både Christer Kihlmans Dyre prins som kom ut samma höst, och Br.vägen ansågs förtala den finlandssvenska minoriteten, kacka i eget bo. Vilket både Sverige och det finska Finland tog emot med illa dold skadeglädje. För mej blev nederlaget totalt, bara två av de fi.sv kritikerna försökte ens förstå vad jag hade velat säga. Det var Internationella kvinnoåret, 1975, men i Finland fanns ingen våldtäktsdebatt, ordet kunde inte ens nämnas. Ingen förståelse nånstans, inget stöd. Betvivlade min förmåga att alls uttrycka mej, kanske hade jag missförstått alltsammans? Det var en sliskig chockroman, en dålig pamflett, måste denhär kvinnan bli hysterisk, herregud, hon dog ju inte ens men å andra sidan har jag ju aldrig blivit våldtagen, hahaha dessvärre 21

kan jag fortfarande endel formuleringar utantill efter 38 år och för mej är det inte svårt att hålla mej för skratt. (Folk undvek mej, gick över gatan hemma i Hfrs, det visade sej tjugo år senare att mina båda söner, då 10 och 12 år gamla, hade fått lov att slåss på skolgården för sin mors ära Endel konstiga incidenter: ANNA-intervjun.) Förtroendet naggat i kanterna på flera plan samtidigt. H hann inte engagera sej, värst hans reaktion: - Med ditt misslyckande har du förstört framgången för mig. Beslöt mej för att inte skriva nånting på ett helt år eftersom jag uppenbarligen inte kunde göra mej förstådd, istället lära mej maskinskrivning och finska. Några månader senare kom boken ut i Sverige, den andra av mina böcker som bokförlaget Trevi tog sej an. Och plötsligt var det helt annorlunda: boken råkade hamna mitt i den svenska debatten kring sexualbrottslagstiftningen, det blev intervjuer, inbjudningar till debatter, utländska kontrakt. Efter mars 1976 när MÄN kom ut i Sverige slapp jag det ständiga trycket i bröstet, kunde andas igen så fort jag var nånstans i luften över Åland. Jörn D gjorde film av MÄN, Sthlms Stadsteaters Unga Klara beställde en ungdomspjäs med utg.punkt i slutet av boken. Hemma skulle det dröja 30 år tills jag inte längre var en pervers sexualgalning: sommaren 2002 tre helsidor i HeSas Kultur, nyupplaga på svenska hösten 2005, med den mest fantastiska helsidesrec. i Hbl: ingen sliskig chockroman längre utan en feministisk grundkurs, allt finns där, inga teorier utan inarbetat i storyn ja eftersom jag inga teorier hade läst! Om mottagandet av mina 70-talsböcker och den totala ensamhet som rådde runt mej i Finland har medieforskaren vid Stockholms Uni finländska Anu Koivunen gjort en studie Erot ja etiikka (Skillnaderna och etiken) - 2012 för Turun Yliopisto, Åbo finska universitet. (SR:s Två som skriver 22

TVÅ s. 165 ev ett stycke?) Läst varandras texter, ärlighet i bedömningen. H:s genialitet. Men svårigheter inte minst med H:s problem med alkohol som jag till en början inte ens begrep jag kom, som H skrev i Mariegatan från ett hem där en konjaksflaska praktiskt taget gick i arv från far till son. För att klara mej vidare och reda ut alla de motstridiga och svåra känslorna började jag kasta ner tankar och känslor på nätterna med ojämn högermarginal, ÅK. Här kan det vara skäl att återigen komma ihåg Jörgen Mjöberg och paret Kröyers dubbelporträtt: Jag älskar dej så oerhört sa du / Ingen har nånsin kunnat älska som jag (Du berättar hur du somnade sid 32 (1 33 ) Du frågar vem du är för mej 92) Nån utgivning hade jag aldrig tänkt på, jag skrev för mej själv med en innersta förhoppning om en knappt formulerad tanke att jag nångång skulle våga visa texterna för den som ständigt fanns hos mej när jag skrev. Av en tillfällighet kom jag att läsa upp en del av dem för ettparhundra socialarbetare från Sv (deras kvällsunderhållning på en konferens nära vår bostad hade plötsligt svikit och jag snabbinkallades för att rädda situationen). Responsen den kvällen sa mej vad jag naturligtvis nånstans visste problemen jag skildrade var inte bara mina, de var alltför vanliga i våra nordiska länder. Hade jag ett ansvar att dela med mej av mina funderingar? Vad göra? Det första var att visa dem för H. Som egentligen inte hade något val, han hade själv skrivit utförligt om sina närmaste i adresseriens tre första delar, om sin första hustru och mej, om sina föräldrars missbruk och sina egna alkoholproblem. Nånstans var jag övertygad om att han huvudsakligen skulle se ett litterärt verk framom den obarmhärtiga skildringen av sitt beroende och av vår familjs situation. Hans första reaktion tydde också på det det var litteratur han läste. Han kom raka vägen fram till mej, kramade mej: - Gratulerar, det är ju storartat. Du tänker väl publicera dethär? 23

Jag svarade att det aldrig hade varit min tanke medan jag skrev. - Jag förlåter dej aldrig om du inte publicerar det här, sa han. Och tilla sen: - Jag är så lycklig över att det är jag som har kunnat inspirera dej till dethär Han gjorde också akvarellen med de två sammanvuxna gestalterna som jag redan var inne på, den finns på alla de upplagor och översättningar där jag har haft ett ord med i laget. Men lätt var det givetvis inte och min högsta önskan om jag nånsin skulle våga lägga texterna framför honom var att vi skulle kunna rädda ett förhållande som trots svårigheterna var unikt, ta tag i problemen och diskutera dem, söka hjälp där det fanns att få. Sista delen av förhoppningen infriades inte. Men mycket annat hände: när NR-priset för 19 gången tillkännagavs strax före årsskiftet 1978-79 och det för 19.gången skulle gå till en man instiftade en grupp norska litteraturvetarkvinnor med prof Åse Hiorth-Lervik från Tromsö uni i spetsen ett Nordiska Kvinnors Litteraturpris för att påminna om att det också finns kvinnliga författare i de nordiska länderna. ÅK fick stå som symbol för det, jag fick den insamlade summan samma dag som Ivar Lo J fick NR, till sitt penningvärde var de nästan lika stora. (?? Skriva, älska, leva LÄS! TVÅ s. 245 ( 1 55 ) Till: Kollisionerna hade ofta med arbetsmöjligheterna och barnens intressen att göra. OBS!! BILD s. 252 ill t theo SKICKA!) 24

Ett område som är alldeles för vidsträckt för att jag här ska kunna annat än snudda vid det är den påverkan H och jag hade på varandra och på varandras arbete. Till min oerhörda glädje har Ebba W-Br också oss med i sin bok kring 70- talet som kommer ut denna höst. Det är knappt jag kan vänta på att få läsa den efter den stora artikel som ingick i DN i januari 2013. En förutsättning för att det man gör ska få betydelse är att en skarpsinnig akademiker tar tag och analyserar. Ebba får stå för klokheten, jag ger några subjektiva inblickar. Henrik hade inlett sitt förhållande till alkohol ren som frontsoldat och under åren efter kriget när han letade efter sin konstnärsidentitet. Med undantag av två längre nyktra perioder hade hans drickande accelererat under våra gemensamma decennier och under en och samma vecka kring julen 1978 kom alla fyra barnen till mej och sa samma sak: de orkar inte se på när han dricker ihjäl sej. Nånting måste göras. En anledning till att jag alls skrev texterna i ÅK var en nästan inte ens för mej själv formulerad förhoppning att utsätta honom för en chockverkan, påminna honom om hur han själv som barn på en halvmeters avstånd upplevt båda sina föräldrars missbruk. Jag visste att bästa sättet att nå honom var att gå den konstnärliga vägen allt annat hade jag prövat efter förmåga. Utan framgång. s.240 jag är svårälskad sa H engång med en grimas. Han var trots allt ännu svårare att sluta älska. Ändå. Jag hade inget val. Slutligen sa jag det till honom: jag vill inte vara med längre. Till sommarn går jag. Henrik sa ingenting. Det blev alldeles tyst i världen. Nästan på dagen tre månader senare, den 29 mars 1979 fick H sin leukemidiagnos, den 1 april öppnades hans stora retrospektiva teckningsutställning på AA-museet i Hfrs. Ingendera av oss nämnde nånsin att jag sagt att jag tänkte gå. Men ingen av oss glömde det. Kärleken förlåter allt. Men vem förlåter kärleken lyder en av Henriks aforismer från den här tiden. År 1979 var vårt annus horribilis. Vårt samliv var en ständig dialog på så många olika plan, repliker åkte in i våra aktuella arbeten, ju mera irriterad H var på mej dess säkrare flöt aforismer 25

kring kvinnors infamiteter kombinerade med ansikten försedda med min näsa och min haka ur hans penna och hans pensel. Den klarsyn han plötsligt kunde visa i konst han skapade och hans skarpsinniga och ofta vansinnigt roliga och elaka formuleringar gjorde att jag flera gånger baxnade: har han trots allt ändå tagit till sej det jag på olika sätt försökte få fram? Bakom varje stor man står en kvinna och framför varje stor kvinna står en man lyder en av hans många aforismer kring förhållandet kvinna/man. De flesta är betydligt mera sardoniska. En av mina kolleger, lyrikern och litteraturforskaren I-B Wik har kallat ÅK för en dramatisk monolog vilket i sej är alldeles riktigt MEN en monolog som i hög rad bygger också på motpartens repliker. I boken TTT, om konstnären Tor Torstensson Tott (1979), har H diskuterat vidare med sej själv om sitt förhållande till kvinnor och inte minst till sin hustru som här heter Anne, en odräglig och humorlös besserwisser. Här finns en del slängar mot ÅK men ännu fler mot reaktionerna på boken med alla slutsatser riktade med spetsen mot honom som plötsligt sina egna bemödanden till trots fann sig i rollen som mönstermonster i hela Norden. Samtidigt inträffade svåra upplevelser i vårt liv som också satte sina spår i våra verk. Kontroverser som hade med våra barn att göra kändes allra tyngst för mej, där fanns inga kompromisser. Ett par år tidigare hade det handlat om vår yngsta dotter Sofia, den som hade det mest okomplicerade förhållandet till sin far, rödhårig och långbent som sin vackra farmor som H hade svårt att förlåta och som han hyste ett livslångt kärlekshat till. För mej var det ganska tidigt klart att S, mitt fjärde barn, var annorlunda än sina tre syskon, gladare, argare, senare i sin utveckling jag hade av en mej okänd anledning örat i magen ren när jag väntade henne och följde hennes första år noga. Min oro var irriterande för H och det dröjde länge innan nån av de experter jag vände mej till kunde stärka att hon hade en lindrig utvecklingsstörning och en neurologisk skada som 26