Att bo kvar hemma när minnet sviker Dokumentation av konferensen 1 december 2011 i Göteborg 1
Att bo kvar hemma när minnet sviker Den 1 december arrangerade Göteborgsregionens kommunalförbund tillsammans med Västra Götalandsregionen en erfarenhets- och inspirationskonferens på temat Att bo kvar hemma när minnet sviker vad krävs av vård- och omsorgsgivarna?, inom ramen för regeringsprogrammet Bättre liv för sjuka äldre. Konferensen hölls på Folkets Hus, Göteborg, och målgrupper för dagen var förtroendevalda och chefer inom kommun och primärvård/sjukhusvård, enhetschefer eller motsvarande för hemtjänst, hemsjukvård och dagverksamhet samt biståndsbedömare, LSS-handläggare och demenssjuksköterskor med mera. Inledning Det är svårt att sia om framtiden, men vissa saker vet vi. Vi kommer att bli äldre. Det är i grunden en positiv utveckling, men det finns också kostnader förknippat med det. Vi kommer att bli allt fler som drabbas av demenssjukdom, säger Lars-Göran Jansson, Göteborgsregionens kommunalförbund, och inleder dagen. Idag ska vi ta tempen på var vi står i det här arbetet, och inspireras av varandra. Två begrepp som återkommer som ledord i dagens program är kompetens och samverkan, säger han. n Lars-Göran Jansson från GR, Göteborgsregionens kommunalförbund, inledde. 2
Lokal samverkan för helheten Fr. v.: Ann-Christine Baar, Britta Schröder och Sonja Klingén Britta Schröder, Ann-Christine Baar och Sonja Klingén berättade om sina erfarenheter för att få till en bra lokal samverkan. På Hisingen har de arbetat med genombrottsprojektet Hjärnhälsa. Syftet med projektet var att genom tidig upptäckt, stöd och behandling öka livskvaliteten för personer med demens och deras närstående. Man fokuserade på två delar att upptäcka demens hos personer över 65 år på ett så tidigt stadium som möjligt samt att förbättra samverkan mellan huvudmännen i demensvården. Vi jobbade tillsammans och skapade tvärprofessionella team, över yrkesgränser, organisationsgränser, stadsdelsgränser och gränser mellan dag- och nattpersonal, säger Britta Schröder, sektorschef Äldreomsorg, SDF Norra Hisingen. På det sättet fick vi tillfälle att jobba fram gemensamma värdegrunder, mål och strukturer tillsammans. Detta lever kvar även efter att projektet är avslutat, säger hon. Förändringarna har gjort arbetet mer effektivt, vilket i sin tur kortar köerna och ökar tillgängligheten av vård och omsorg för den äldre. Jag delar upp arbetet med demenssjukdomar i olika faser utifrån de nationella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom, säger Ann- Christine Baar, projektledare, Primärvården Göteborgs Stad. Före, då gäller det att få ut information till befolkningen om hur man ska upptäcka demenssjukdom, så att vi kan diagnostisera och börja behandla. Under själva sjukdomsfasen måste vi fokusera på personcentrerad vård, vi ska utgå från personens levnadsberättelse. Efter handlar det om att följa upp, följa upp och följa upp. I det korta perspektivet och i det långa, och det är viktigt att återföra erfarenheterna för ständiga förbättringar, säger hon. Ann-Christine tycker att hemmiljön ska vara platsen för insatserna i den mån det är möjligt. En nyligen publicerad forskningsrapport visar att de som kan bo kvar hemma och få besök från sjukvården lever två år längre än de som inte bor kvar hemma, berättar hon. Tillit, vad betyder det? Kan man ha tillit till en organisation, frågar Sonja Klingén, verksamhetschef Neuropsykiatri, Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Hon berättar att för att uppväga ett dåligt möte så krävs det ungefär tio goda möten, då är tilliten neutral igen. För att få till en bra samverkan måste man beskriva problemet och bestämma att det ska lösas gränsöverskridande. Gör detta utan att diskutera vem som ansvarar för vilken insats, lös ekonomin separat genom att ge och ta mellan organisationerna. Tillit skapas genom att andra tar kostnaden ibland men inte alltid, säger hon. SMS-fråga från åhörarna: Är inte personcentrerad vård utan extra ekonomiska resurser tomma ord? Nej, det tycker jag inte. Det kräver kanske lite extra tid i början, men man har igen det längre fram. Och vi har egentligen inget att välja på, det är vår skyldighet enligt de nationella riktlinjerna, säger Ann-Christine. n 3
Utställningen På plats i Folkets Hus fanns även utställare, bland annat Emma Ståhl som visade upp Kedjetäcket och Henrik Essunger med det mobila trygghetslarmet Posifon. Täcket ger ett jämnt tryck över kroppen, det känns nästan som en omfamning, säger Emma Ståhl om kedjetäcket. Täcket innehåller längsgående kedjor som ökar täckets vikt, och ger en känsla av omslutning som fungerar bra vid oro, sömn- och koncentrationsproblematik. Henrik Essunger berättade om det mobila trygghetslarmet Posifon. Det är en ny teknik med en GPS-sändare som vid behov av hjälp visar var du är. Han säger att de får många frågor om den etiska aspekten, om man kan följa varje steg personen tar. Det är ingen ständig övervakning. Man kan ställa in olika områden och det är först när personen går utanför det trygghetsområdet, till exempel nära en större väg, som man kan se var den befinner sig, berättar Henrik. n Henrik Essunger berättade om det mobila trygghetslarmet Posifon. Dessutom var det utställare som visade prov på teknik och behandling. Emma Ståhl som visade upp Kedjetäcket från ProVista. 4
5
Att göra rätt från början en fråga om lokal samverkan? Demensvården kostar 55-60 miljarder kronor varje år, och huvuddelen ligger på kommunerna, säger Erik Jedenius Hälsoekonomi handlar inte om att spara pengar utan om att pengarna som vi betalar i skatt ska användas på bästa sätt, så att vi kan ge personer med demensproblem bästa möjliga vård. Siffror behövs visas upp om man kämpar för något, säger Erik Jedenius, sjuksköterska som har doktorerat vid Karolinska Institutet. Omkring 150 000 personer lider av någon form av demens i Sverige idag och 25 000 nya patienter tillkommer varje år. Demenssjukdom angår många i Sverige. Om det är 150 000 personer med demens, så blir det ytterligare 100 000 om man räknar närmast anhöriga, och med barn och andra närstående blir det ytterligare 250 000, berättar Erik. Det är en smygande sjukdom, när på denna resa ska man bli upptäckt? Så tidigt som möjligt, det är en av målsättningarna med riktlinjerna. När man väl tar upp att man oroar sig över minnet så är det redan akut, då kanske man har funderat i två år, säger han. I takt med att sjukdomen blir värre så ökar kostnaderna. Demensvården kostar 55-60 miljarder kronor varje år, och huvuddelen ligger på kommunerna. Närstående står för 5 miljoner. Skulle de ha samma lön som en undersköterska så skulle vi gå i konkurs, frågar Erik. Befolkningen får mer och mer kunskap och ställer högre krav. Vi behöver satsa på framtiden. Det ställer krav på chefer, medarbetare och politiker. Ta hjälp av goda exempel, Kalmar och Kalix till exempel som jag har tittat närmare på, säger han. SMS-fråga från åhörarna: Varför vill så många äldre bo kvar hemma? Är det verkligen bättre? -Vi måste gå tillbaka till oss själva. Vad får vi för bild av boenden genom massmedia? Det handlar nog om rädsla. Hemmamiljön är den invanda miljön. Och det handlar ju inte om att bo hemma till varje pris, säger Erik. n 6
Anhörigstöd att se till den som stödjer Det finns många hälsorisker för anhöriga till demenssjuka. De känner oro, har dåligt samvete och blir till viss del socialt isolerade eftersom partnern kanske inte kan uppföra sig på samma sätt längre. Annika Svensson och Ann-Sofie O Dwyer arbetar på olika sätt med anhöriggrupper. Anhörigstöd handlar om anhöriga men fortfarande med den som är sjuk i centrum. Man lyfter bort skammen genom att benämna det, prata om det. Det blir en väldig kraft när man delar erfarenheter, säger Annika Svensson, kurator på minnesmottagningen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset. På minnesmottagningen jobbar de mer med de yngre patienterna, eftersom det redan finns ett utbyggt stöd för äldre. Patienterna har behov av kunskap, fakta och förståelse. De vill veta hur ser forskningen ut, om det finns hopp längre fram och vilka alternativmediciner som finns, berättar hon. Ann-Sofie O Dwyer, Siliviasyster/vårdutvecklare i SDF Västra Götaland och ordförande i Göteborgs Alzheimersförening, har en anhöriggrupp för barn till demenssjuka. Det är en fantastisk grupp. Jag började med att ge dem utbildning, de behöver ju samma kunskap som personalen. Vi får inte glömma bort barnen, de måste få bättre stöd. Det är lättare att få hjälp som make/maka, säger hon. Ann-Sofie har bett gruppen att skriva ner hur de har känt. De beskriver det som en långdragen sorg i tortyrform, att kroppen gick i tusen varv, fullständig uppgivenhet, oro dygnet runt och att man blir förälder till sina föräldrar. Vad är det då som är viktigt? Utbildning, föreläsningar, handledning, avlastning och anhöriggrupper, säger hon. Kalle Pilkrantz är en av deltagarna i Ann-Sofies anhöriggrupp, med en mamma som är gravt demenssjuk. Jag tog med henne till en vårdcentral för många år sedan, och fick ett uselt bemötande. De frågade varför jag var med henne, och inte min pappa. De sa att det inte var något fel på henne, berättar han. Efter några år fick hon sin diagnos, och Kalle kom i kontakt med Ann-Sofie och anhöriggruppen. Det har varit ett väldigt stöd att få prata med andra i samma situation. Jag brukar förklara det som att skalet på mamma är sig likt, men innehållet är borta, säger han. n Annika Svensson, kurator på minnesmottagningen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Helene Karatas, samordnare för Göteborg Stads anhörigstödjare. 7
Utredning, diagnos och behandling hur ska samverkan överbrygga problem för patienten? Med demens menas ett förvärvat varaktigt tillstånd med försämring av minnesförmåga och andra kognitiva funktioner, som tydligt påverkar arbetsförmåga, social aktivitet och så småningom förmågan till ett självständigt liv, säger Karin Lind, överläkare vid Neuropsykiatri, Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Karin berättade om olika riskfaktorer. Hög ålder, rökning, övervikt, diabetes, stroke och högt blodtryck är några av dem. Det finns även friskfaktorer. Bland annat fysisk aktivitet, fet fisk, frukt och grönsaker, socialt nätverk och fritidsaktiviteter, säger hon. Demenssjukdom är en allvarlig sjukdom som leder till funktionsnedsättning och en för tidig död. Därför är utredning och diagnos väldigt viktigt för att få en förklaring till symptom och svårigheter, och för att få möjlighet till hjälp och stöd från samhället, säger Karin. n Demensteam specialister på demens inom hemtjänsten i Kungsbacka På seminariet Demensteam specialister på demens inom hemtjänsten i Kungsbacka berättade undersköterskorna Lotta Andersson och Marie Uggla om teamets framväxt och arbete sedan 2008. Idag är man en permanent verksamhet som har hela Kungsbacka kommun som upptagningsområde. Teamet består av 11 undersköterskor som i nära samarbete med demenssjuksköterska och MAS arbetar utifrån ledorden kontinuitet de arbetar alltid ensamma hos vårdtagaren, flexibilitet det är vårdtagarens dagsform som avgör vilka insatser som ges och aktivitet varje dag ska innehålla någon typ av meningsfull sysselsättning. I början vill många inte släppa in oss, sedan vill de inte släppa ut oss, säger Lotta och Marie om sitt arbete. Ett uttalande som speglar hur man sakta men ihärdigt bygger upp förtroendet mellan team och vårdtagare och deras anhöriga. Demenssjuksköterskan Susanne Lundin, som ofta träffar de demenssjuka innan det blir aktuellt med hemtjänst, menade att det känns tryggt att kommunen kan erbjuda professionell hjälp till hemmaboende demenssjuka. Teamets enhetschef Tea Hwit framförde att även om struktur, kompetens och organisation är viktiga ledningsperspektiv ska vi inte glömma bort ett stort hjärta och visdom. Hon avslutade med att berätta om projektet Kompetenscentrum Demens som just startat i Kungsbacka för att ta fram en tydlig struktur för hur man ska arbeta med demensfrågor med de nationella riktlinjerna som utgångspunkt. n Text: Leena Odebo 8
Fr. v.: Per-Olof Åström, Margaretha Häggström och Ulrika Johansson. Ta tillvara och utveckla kompetens! I Göteborgs Stad har man formulerat vad som ska ingå i ett basuppdrag inom vård och omsorg, vad som är fördjupad kompetens och vad ett expertuppdrag innebär. I Alingsås har man skapat en spetsutbildning i demensvård för undersköterskor två olika sätt att arbeta med kompetensutveckling. Kompetens lönar sig, men för vem? Jo, de vi är till för, göteborgaren ska känna sig trygg med vår vård, säger Margaretha Häggström, processledare kompetensfrågor, Göteborgs Stad. Göteborgs Stad vill vara en attraktiv arbetsgivare. Vi vill visa på karriärvägar inom vård och omsorg. Då måste man jobba med individuell kompetensutveckling, och använda detta i lönesättningen. Det ska löna sig att använda sin kompetens i verksamheten, säger hon. I sitt uppdrag har Margaretha formulerat vad man ska åstadkomma på verksamhetsnivå, enhetsnivå och individnivå. Förutsättningarna som krävs måste vara en del i budgetarbetet. Vi har ungefär 600 inom hemtjänsten som saknar grundutbildning i Göteborgs Stad till exempel. Så vi har formulerat vad som ska ingå i ett basuppdrag, vad som är fördjupad kompetens om man blir enhetens ombud/resurs inom ett eller flera områden och vad som är expertkompetens. Vi har tittat på vilken utbildning och erfarenhet som krävs, och vilket uppdraget är, berättar hon. I Alingsås har man tillsammans med vuxenutbildningen skapat en spetsutbildning i demensvård för undersköterskor, som gav 200 gymnasiepoäng. Utbildningen bestod av studiebesök och föreläsningar om demenssjukdomar och bemötande. För att inte detta ska försvinna så var det viktigt att alla som genomförde utbildningen skrev på ett uppdrag om vad detta skulle leda till, och i och med uppdraget fick de 500 kr i lönetillägg, säger Per-Olof Åström, demenssjuksköterska i Alingsås. Det som har hänt efter utbildningen är att vi har tagit fram utbildningsmaterial, utbildat cirkelledare, några av oss fungerar som stödperson och handleder kollegor och vi har byggt ett demensteam, berättar Ulrika Johansson, undersköterska med spetsutbildning i demens, Alingsås. n 9
Dagverksamhet för meningsfull vardag Eva-Lotta Berndtsson från Bronsträffen, en dagverksamhet i Västra Göteborg, berättade om hur det kan se ut på en dagverksamhet. Målsättningen med Bronsträffen är att det ska vara en positiv och glädjande upplevelse. Varje vecka går de promenader, och då gärna med stavar, så att det blir ett tryggt sätt att förflytta sig. Bronsträffens gäster är tillsammans med dagrehab med i en musikcirkel som träffas en gång i veckan. Högläsning är en daglig aktivitet, alt från dagstidningar till skönlitteratur och annat som är uppskattat av gästerna. Även individuella aktiviteter görs med gästerna, och för tillfället är det en gäst som har fotograferat och målat bilder som blir ett vernissage i februari på Toftaåsens äldrecenter. Annika Svensson, kurator på minnesmottagningen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, pratade om vikten av att införa mer dagvårdsverksamheter för demenssjuka. Både för yngre, äldre och personer med annan etnisk bakgrund. Samordnare för Göteborg Stads anhörigstödjare Helene Karatas talade om behovet av utökning av dagverksamhet för anhöriga som ett led i avlastning. n Text: Ann-Sofie O Dwyer Fr.v.: Eva-Lotta Berndtsson, Ann-Sofie O Dwyer, Annika Svensson samt Helene Karatas. 10
Därför behövs det specialister inom demensvården Fr.v.: Pernilla Edström, Susanne Lundin och Lena Janmarker. Susanne Lundin, demenssjuksköterska, Kungsbacka, berättade om deras arbete med demenssjuksköterskor. Vi ska bland annat initiera och påbörja demensutredning efter remiss från läkare för de personer som faller inom kommunens ansvar, erbjuda enskilda stödsamtal till närstående och vid behov delta vid vårdplaneringar tillsammans med biståndshandläggare, säger hon. På Hisingen startade de 2005 genombrottsprojektet Hjärnhälsa, ett samverkansprojekt mellan stadsdelarna och primärvården i samarbete med Neuropsykiatrin/SU, för ökad livskvalitet genom tidig upptäckt, stöd och behandling. Som resultat av projektet har det blivit en bättre samverkan mellan primärvård och äldreomsorg, de har blivit bättre på att hitta personer med befarad demenssjukdom och kunskap och information om demenssjukdomar har spridits i organisationerna på många olika sätt. Demensteam har också kommit igång i flera stadsdelar, berättar Lena Janmarker, demenssjuksköterska Brämaregårdens vårdcentral. n 11
Praktisk professionell planering Vi måste alltid förhålla oss till kunden/brukaren och ha ett professionellt förhållningssätt. Vi som vårdpersonal har makten att bidra till att det blir rätt, säger Ola Polmé, sjuksköterska och enhetschef med kunskap inom geropsykiatri och demenssjukdomar. Ola betonade under sin föreläsning vikten av att synkronisera insatserna så att man gör likadant. Är biståndet oklart så måste man sätta sig ner och diskutera detta. Vi ska utföra biståndet, varken mer eller mindre. Professionellt är att göra exakt vad som är beviljat, på ett serviceinriktat och kundvänligt sätt. Först då tror jag att vi kommer få betalt för jobbet. Det är ju inte så att man får en extra skärm lagad när man lämnar in bilen, eller en chokladkaka extra när man handlar, säger han. Man kan inte som personal beklaga insatsen inför kunden, kunden har nog med problem som det är. Har man kommit så långt i livet att man har hemtjänst så har man fullt upp med sig själv, fortsätter han. Om det ligger en giraff i sängen en morgon så ska vi tänka att jaha, du ringer svetsaren och beställer en längre säng, och du ringer Kolmården och frågar vad den äter. Att inte bete sig professionellt är att undergräva biståndet, säger han. Utifrån ett ledarskapsperspektiv är det viktigt att öppna sig mot omvärlden och vara öppen för handledning och utbildning. Ola Polmé, sjuksköterska och enhetschef med kunskap inom geropsykiatri och demenssjukdomar. Det ligger ett tungt ansvar på oss att se till att betydelsefullhet upplevs. Jag brukar säga till personalen ibland att låtsas ha ont i axeln och be om lite massage. Integrera dem. Ur det skapas en bättre kvalitet och vi tjänar på det arbetsmiljömässigt, säger han. n 12
Arbetsgruppen Vill du veta mer? Information om aktuella konferenser och publikationer: www.grkom.se/fouivast www.grkom.se/sociala Kontakt: Karin Westberg, GR, tel 031 335 53 88, karin.westberg@grkom.se Layout och bild: Tony Dahl, GR Text där inte annat anges: Maja Sabelsjö, GR 13