Inventering av växthusanläggningar inom Malmö och Burlövs kommuner Rapport 18/1999 ISSN 1400-4690 Mer rapporter kan hämtas på www.miljo.malmo.se
Inventering av växthusanläggningar inom Malmö och Burlövs kommuner Inventeringen har genomförts av Ingela Gammelby, Miljöförvaltningen i Malmö. Sammanfattning Miljöförvaltningen i Malmö stad har under perioden november 1998 tom mars 1999 genomfört en inventering av växthusanläggningar inom Malmö och Burlövs kommuner. Inventeringen omfattar verksamheter med odling under glas. Inventeringen av växthusnäringen genomfördes med syfte att få en bättre kännedom om branschen i Malmö stad och Burlövs kommun vad gäller bland annat antalet verksamma företag, vilka växter som odlas, odlingsytornas storlek och de miljöeffekter näringen medför. Vidare inventerades de faktorer som kan vara negativa för den yttre miljön. Dessa är gödningsmedelsanvändning, bekämpningsmedels- och avfallshanteringen samt energiförsörjningen. Inventeringen visar att det är främst bekämpnings- och gödningsmedelsanvändningen som har störst miljö- och hälsopåverkan. Verksamheternas förvaring av kemikalier är tillfredsställande och uppvärmningen av växthusen utförs på ett ur miljösynpunkt godtagbart sätt. Vid inventeringen framkom dock att det finns brister med avfallshanteringen, uppställning av tankar för eldningsolja och drivmedel samt otillräcklig kännedom om tillåtna köldmedier för kylrum. Inom växthusnäringen används en mängd kemiska bekämpningsmedel. Användningen skiljer sig emellertid mellan de olika verksamheterna. Inom tomat- och gurkodlingarna används sparsamt med kemiska preparat. Inom denna bransch används i stor utsträckning olika former av biologisk bekämpning, t ex rovkvalster mot spinnkvalster. För krukväxter gäller mycket stränga kvalitetskrav. Detta har lett till ett överutnyttjande av kemiska bekämpningsmedel med resistensproblem hos ett flertal skadegörare som följd. Det är vanligt att klass 1L-medel används. Av totala förbrukningen av bekämpningsmedel i växthusodling används övervägande del inom odling av prydnadsväxter. Genom att använda enbart godkända preparat, strikt tillämpa behovsanpassad bekämpning och dosanpassning, punktbekämpning m m kan riskerna för miljön och hälsan minimeras. Växtnäringsläckaget från trädgårdsnäringen utgör en mindre del av det samlade läckaget från jordbruks- och trädgårdsnäring. Utsläppen från växthus, främst kväve men även fosfor, kan dock ge betydande negativa effekter då de är koncentrerade till begränsade områden och kan ske vid olämplig tidpunkt. Studier visar att mängden dräneringsvatten är större både än vad odlarna tidigare har känt till och vad som krävs för växthusodlingen. Att ge plantorna mer näringslösning än de tar upp är ett sätt att försäkra sig om att de får tillräckligt med vatten och näring. För att minska växtnäringsläckaget bör åtgärder som förbättring av bevattningssystemet, anpassning av näringsnivåerna och återanvändning av dräneringsvattnet prioriteras. Miljöbalken innebär att kraven på växthusodlarna skärps. Från och med år 1999 är det anmälningsplikt till Miljönämnden för växthusanläggningar med odlingsytor större än 5 000 m².
Innehållsförteckning 1. INLEDNING 1 1.1 BAKGRUND 1 1.2 SYFTE 1 1.3 MATERIAL OCH METOD 2. ALLMÄNT OM VÄXTHUSODLING 2 2.1 KLIMATFAKTORER 2 2.1.1 Värmebalans 2 2.1.2 Vattenbalans 2 2.2 UPPVÄRMNING 3 2.3 GÖDSLING 3 2.3.1 Växtnäringsämnen 3 2.4 BEKÄMPNING AV SJUKDOMAR OCH SKADEDJUR 4 2.4.1 Biologisk bekämpning 4 2.4.2 Skadedjursförebyggande åtgärder 4 3. RESULTAT 5 3.1 INDELNING 5 3.2 EKOLOGISK ODLING 5 4. BEKÄMPNING 6 4.1 KEMISKA BEKÄMPNINGSMEDEL 6 4.1.1 Tomat- och gurkodling 6 4.1.2 Krukväxtodling 6 4.2 BEHÖRIGHETSKLASSER 7 4.3 HANTERING AV BEKÄMPNINGSMEDEL 8 4.3.1 Omregistrering av bekämpningsmedel 8 4.4 MILJÖ- OCH HÄLSOPROBLEM 8 4.5 BIOLOGISK BEKÄMPNING 9 4.6 REGISTRERINGSPLIKT 9 4.7 ÅTGÄRDSFÖRSLAG 10 5. VÄXTNÄRING 11 5.1 PLANTANS BEHOV AV VÄXTNÄRING UNDER SÄSONGEN 11 5.2 VÄXTNÄRINGSLÄCKAGE 11 5.2.1 Grönsaksodling 12 5.2.2 Krukväxtodling 12 5.3 MILJÖPROBLEM 12 5.3.1 Orsaker till växtnäringsläckaget 13 5.3.2 Effekter av växtnäringsläckaget 13 5.4 ÅTGÄRDSFÖRSLAG 13 5.4.1 Grönsaksodling 13 5.4.2 Krukväxtodling 14 6. ENERGIANVÄNDNING 15 6.1 DAGENS ENERGIFÖRSÖRJNING 15 6.2 KÖLDMEDIER 16 7. AVFALL 16 8. UPPFÖLJNING 17 9. REFERENSER 18 BILAGA Frågeformulär
1. Inledning 1.1 Bakgrund Miljöförvaltningen i Malmö stad har under perioden november 1998 tom mars 1999 genomfört en inventering av växthusanläggningar inom Malmö och Burlövs kommuner. Inventeringen omfattar verksamheter med odling under glas. Enligt miljöbalken (SFS 1998:808) skall Miljönämnden i sin tillsynsverksamhet ägna uppmärksamhet över miljö- och hälsoskyddsfrågor i kommunen. Miljöbalkens mål är att främja en hållbar utveckling och på så sätt tillförsäkra levande och kommande generationer en hälsosam och god livs- och naturmiljö. Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljö. Tillsynsmyndigheten skall kontrollera efterlevnaden av miljöbalken och därtill knutna föreskrifter, domar och beslut och ingripa för att vid behov åstadkomma rättelse. Tillsynsmyndigheten skall dessutom genom rådgivning, information och liknande verksamhet skapa förutsättningar för att miljöbalkens ändamål skall kunna tillgodoses. Följs inte dessa råd får Miljönämnden med stöd av miljöbalken meddela de förelägganden eller förbud som behövs. 1.2 Syfte Växthusnäringen i Malmö och Burlöv är ganska omfattande, och har intresse ur miljösynpunkt främst på grund av branschens gödselanvändning/närsaltläckage, användningen av energi och bekämpningsmedel samt avfallshanteringen. Inventeringen genomfördes med syfte att få bättre kännedom om branschen i Malmö och Burlöv vad gäller bland annat antalet verksamma företag, vilka växter som odlas, odlingsytornas storlek samt de miljöeffekter näringen medför. 1.3 Material och metod Lagstiftning, allmänna råd och annan information som gäller för växthusnäringen har sammanställts. Kontakter har tagits med myndigheter och experter med specialkunskaper inom området. Framför allt har information från Länsstyrelsens lantbruksenhet i Kristianstad, Sveriges Lantbruksuniversitet, Jordbruksverket och andra miljöförvaltningar legat till grund för inventeringen. Uppgifter på verksamheter togs fram bland annat genom Statistiska centralbyråns trädgårdsregister, yrkesförbundets medlemsregister och telefonkatalogens yrkesregister. Miljöförvaltningens inventering omfattar 39 växthusanläggningar, 27 anläggningar i Malmö och 12 i Burlövs kommun. Särskild uppmärksamhet har vid inspektionerna ägnats åt avfallsfrågor, bekämpningsmedel, energianvändning, gödselanvändning samt närsaltläckage. Inspektionerna har genomförts i samverkan med ägaren eller verksamhetsansvarig på respektive växthusanläggning. En checklista utarbetades för att bedömningen av verksamheterna skulle bli heltäckande och enhetlig. 1
2. Allmänt om växthusodling 2.1 Klimatfaktorer Ett växthus huvudsakliga funktion är att göra det möjligt att odla växter som är mer krävande med avseende på odlingsbetingelser. Växter som odlas under glas eller liknande skydd är i allmänhet inte vinterhärdiga i det fria, och är därför beroende av skyddet från glaset eller plasten plus en eventuell värmekälla för att kunna överleva. 2.1.1 Värmebalans Solen är den enda betydande energikällan och grunden för all växtlighet på jorden. Tillväxten är beroende på antalet soltimmar och tillförd växtnäring samt koldioxid. Koldioxid förekommer naturligt i luften men genom att höja halten från 300-400 ppm till 1 000-1 100 ppm ökar växtens tillväxt pga mer lättillgängligt kol. Den energi plantorna får i form av instrålning, måste de avge igen, bortsett från de få procent som binds vid plantans kolhydratproduktion. Vävnadstemperaturen stiger om plantan tar emot mer energi än den avger och faller om den avger mer energi än den tar emot. Växter med stora blad tar bort den mottagna energin genom avdunstning av vatten, som är den allra viktigaste temperaturreglerande faktorn för de flesta av våra växthusplantor. En förutsättning för att plantorna ska avdunsta så mycket vatten, är att det finns tillräckligt med vatten i jorden och att rötterna kan klara av att suga upp det. 2.1.2 Vattenbalans En plantas vatteninnehåll eller saftspänning är inte konstant, utan beror på hur mycket vatten plantan tar upp och hur mycket som går åt vid avdunstningen. Förhållandet mellan upptagning och åtgång kallas vattenbalans. I gråväder och under natten kan plantan ta upp det vatten som den förbrukar, men i starkt solsken blir åtgången större än upptagningen. För att kunna ta upp vatten måste växterna ha ett tillräckligt utvecklat rotsystem och rötterna sådana livsbetingelser att de fungerar. Till rotväxten krävs både syre och vatten. Genom att blanda grov torvströ i jorden skapas en bättre struktur med stora, luftfyllda porer, säkras syretillförseln till rötterna och samtidigt ombesörjes att koldioxid (utvecklas vid mikroorganismernas nedbrytningsprocesser av organisk substans i jorden) kan strömma till ytan. Eftersom det ofta är plantans förmåga att ta upp vatten och inte vattentillförseln till jorden som är otillräcklig hjälper det inte att tillföra mera vatten till rötterna. Tvärtom, en ökad bevattning reducerar bara jordens innehåll av syre. Näringsbehovet följer någorlunda vattenförbrukningen. I solsken ökar avdunstningen från plantan, men den växer också mera och behöver därför mera näring. 2
2.2 Uppvärmning På vintern, när det regelbundet är frost, räcker inte solljuset för att hålla växthuset varmt. För att få växthuset att fungera så bra som möjligt har man därför någon värmekälla för att kunna höja temperaturen. Temperaturen är den viktigaste klimatfaktorn för växterna. Rätt temperatur uppnås genom användning av naturliga och artificiella värmekällor, ventilationsutrustning och skuggning, värmeförluster och fuktighet. Även om temperaturen är den viktigaste faktorn i växthusodling är den inte den enda. Vid höga temperaturer kan plantorna lätt fara illa om vattentillgången inte är tillräcklig, och idealiska betingelser för växter är alltför ofta också idealiska betingelser för skadedjur och sjukdomar. De vanligaste energiformerna för uppvärmning av växthusen i Malmö och Burlöv är främst naturgas. Olja utnyttjas också för uppvärmning av växthus, det är särskilt de växthus med mindre odlingsyta som fortfarande använder olja. Fjärrvärme och mobilt elverk utnyttjas i mindre omfattning. 2.3 Gödsling För att växa behöver växterna ett tillskott av vissa näringsämnen. I naturen finns dessa i högre eller lägre grad i jorden, dit de kommit genom att den underliggande berggrunden vittrat, och genom att döda växter och djur brutits ned av bakterier, eller genom att bakterier tagit upp dem ur luften. Ganska snart uppkommer en balans mellan tillgång och efterfrågan på näringsämnen i jorden. Vid trädgårdsodling, under glas eller på friland, uppkommer emellertid ingen sådan balans, eftersom växtmaterial hela tiden bortförs ur systemet. I ett växthus är de enda näringsämnen som är tillgängliga för växterna de som man medvetet tar in i växthuset, eftersom det är en sluten miljö. 2.3.1 Växtnäringsämnen För att en växt ska utvecklas på bästa sätt är det viktigt att den har tillgång till växtnäringsämnen i rätt mängd. Olika typer av växter behöver emellertid olika proportioner mellan de olika växtnäringsämnena. Ska växten trivas måste jorden dessutom innehålla både makro- och mikronäringsämnen. Makronäringsämnen, som behövs i större mängder för att växten ska trivas är kväve, fosfor och kalium. Mikronäringsämnen, som behövs i mindre mängder, är magnesium, kalcium och svavel. Kol, väte och syre, som utgör huvudparten av växten, får växterna från vatten och luft. Dessutom behöver växterna mycket små mängder av s k spårämnen för att kunna leva. Spårämnen är järn, mangan, bor, molybden, zink och koppar. Gödselmedlen förekommer i organisk form, som kompost, stallgödsel eller liknande, vilka innehåller en stor del av de närings- och spårämnen växten behöver, förutom organiskt material för jordens bakterier. Gödselmedel förekommer även i oorganisk form, som handels- eller konstgödselmedel. Dessa innehåller ett eller flera oorganiska näringsämnen växterna behöver. 3
2.4 Bekämpning av sjukdomar och skadedjur Innan kemiska insektsmedel blev allmänt åtkomliga var användningen av nyttodjur en av få möjligheter till aktiv bekämpning av skadedjuren. Men tillkomsten av kemiska bekämpningsmedel gav så många löften om bekymmersfri bekämpning av skadedjur att de biologiska metoderna kom i skymundan. 2.4.1 Biologisk bekämpning Biologisk bekämpning är helt enkelt användning av nyttodjur i bekämpning av skadedjur, bl a spinnkvalster, vita flygare och bladlöss. Både nyttodjur (nematoder, insekter och kvalster) och mikroorganismer (olika svampar) har använts. Vid mobilisering av skadedjurens farligaste naturliga fiender kan odlade växter skyddas. Biologisk bekämpning inriktar sig på att förhindra att skadedjuren blir så många att de försvagar växterna. Biologisk bekämpning används alltså förebyggande för att förhindra att skadedjursangreppen blir så svåra att de påverkar växterna. Det är absolut nödvändigt att skadedjuren upptäcks i så god tid att ett överkomligt antal nyttodjur i bekämpningens början orkar kapa toppen av skadedjurstillväxten. De vanligaste skadedjuren är spinnkvalster, vita flygare, blad- och mjöllöss. I växthus, där skadedjuren ställer till stor förtret, är befintliga biologiska metoder idag ekonomiskt konkurrenskraftiga. Majoriteten svenska tomat- och gurkodlare använder idag biologisk bekämpning. Därmed undviks bekämpningsmedelsrester i våra grönsaker. Det är dessutom ett försäljningsargument att grönsaker är odlade utan kemisk bekämpning. Biologisk bekämpning kan också användas i andra yrkesmässiga odlingar än grönsaker om de odlas på samma sätt. Yrkesmässiga kulturer av prydnadsväxter (krukväxter, utplanteringsväxter och snittblommor) ska vid saluföring vara fria från insektsangrepp för att förhindra att konsumenterna får skadedjur med vid köp av prydnadsväxter. Eftersom resistens mot insektsmedel förekommer fås ofta ett bättre resultat med biologisk bekämpning än med kemisk bekämpning. Vid användning av biologisk bekämpning under kulturtiden är det knappast sannolikt att skadedjuren är resistenta. En avslutande kemisk bekämpning verkar därför effektivt, och helt rena växter kan sedan säljas. Sprutning mot prydnadsväxternas skadedjur sker även om dessa är så få att de inte skadar växterna. Det är vanligt att mängden av olika insekter ökar i växthus, där man väljer biologisk bekämpning i stället för kemisk bekämpning. Det är därför viktigt att odlarna kan avgöra om det är skadliga eller nyttiga insekter eller sådana som saknar betydelse i sammanhanget. 2.4.2 Skadedjursförebyggande åtgärder Förutom ett bra klimat i växthuset är det viktigt med en god hygien för att undvika skadedjur och sjukdomar. Många skadedjur kan övervintra i växthuset. En motåtgärd kan vara att rengöra växthuset regelbundet och genast plocka bort sjuka växtdelar. I 31 av de 40 inspekterade verksamheterna rengjordes växthusen regelbundet. Den mest förekommande rengöringsmetoden var rengöring med vatten och högtrycksspruta. Rengöring med såpa förekom på ett tiotal ställen. Desinfektion med hjälp av formalin utfördes vid fyra växthusanläggningar. 4
3. Resultat Inventeringen av växthusnäringen genomfördes med syfte att få en bättre kännedom om branschen i Malmö stad och Burlövs kommun vad gäller bland annat antalet verksamma företag, vilka växter som odlas, odlingsytornas storlek och de miljöeffekter näringen medför. Vidare inventerades de faktorer som kan vara negativa för den yttre miljön. Dessa är gödningsmedelsanvändning, bekämpningsmedels- och avfallshanteringen samt energiförsörjningen. 3.1 Indelning I växthus odlas bl a grönsaker, krukväxter, snittblommor, lökblommor, vattenväxter och utplanteringsväxter. Växthusnäringen i Malmö och Burlöv har delats upp i olika grenar: tomat, gurka, sallat, övriga frukter och grönsaker (melon, lök, paprika och kålplantor) utplanteringsväxter, krukväxter (prydnadsväxter för inomhusbruk), snittblommor och vatten- och klätterväxter. Odling Odlingsyta (m²) Antal anläggningar MALMÖ BURLÖV MALMÖ BURLÖV Tomat 30 900 25 100 7 3 Gurka 34 100 20 600 4 3 Sallat 3 300 2 500 2 1 Övr. frukt & grönt 3 550 500 3 1 Utplanteringsväxter 19 362 14 775 12 5 Krukväxter 15 000 1 500 8 1 Snittblommor 5 300 3 Vatten- och klätterväxter 1 250 2 Grönsaksodlingarna dominerar arealsmässigt. Huvudsakligen odlas tomat och gurka. Kulturtiden är kortare för bl a sallat och en del krukväxter och odlas i flera omgångar under en säsong. Drygt hälften av landets växthusareal finns i Skåne. Växthusen är av två typer, 30 växthus har odling i uppvärmda växthus och 9 växthus har ingen uppvärmning. I kallväxthusen odlas främst utplanteringsväxter, dessa växttyper är inte så temperaturkänsliga och kan därför, under sommaren, odlas i växthusen utan uppvärmning. En del växthus utnyttjar hela eller delar av växthusytan till förvaring av importerade växter, för vidare försäljning inom landet. 3.2 Ekologisk odling Den ekologiska odlingen i växthus uppgick år 1998 till 1 400 kvadratmeter odling av tomater. Summan av den ekologiska odlingen av tomater i växthus var år 1998 endast 2,5 % av den totala tomatodlingen. 5
Med ekologisk odling avses ett självbärande, uthålligt odlingssystem, som så långt det är möjligt baseras på lokala och förnyelsebara resurser. Kemiska bekämpningsmedel och oorganiska gödselmedel används inte. För enhetlig kontroll och gemensam märkning svarar Kontrollföreningen för ekologisk odling (KRAV). 4. Bekämpning Eftersom växthuset är ett slutet system är det ofta lättare att utföra olika bekämpningsåtgärder där än det är ute i trädgården. En del skadedjur, som sniglar, kan tas bort för hand, medan andra måste bekämpas med kemiska medel. Mot en del skadedjur finns det också biologiska bekämpningsmetoder. Bra odlingsmetoder är emellertid första försvarslinjen, eftersom friska och kraftiga växter har lättare att stå emot angrepp. 4.1 Kemiska bekämpningsmedel Det är viktigt att minimera användningen av kemiska bekämpningsmedel, men i vissa fall finns inga andra alternativ. Kemiska bekämpningsmedel kan påverka plantorna negativt, växtskador kan uppstå och därmed minskar produktionen. Innan sprutning är det viktigt att ta reda på hur det kemiska bekämpningsmedlet påverkar nyttodjuren och mikroorganismerna. En del medel har lång persistens, medan andra bryts ned relativt snabbt. Några medel är selektiva, de dödar endast målorganismen. En annan risk med kemiska medel är risken för resistensbildning: ju mer det sprutas desto mer resistens blir det, och ju mer resistens desto oftare är det nödvändigt att spruta. 4.1.1 Tomat- och gurkodling Inom växthusnäringen används en mängd kemiska bekämpningsmedel. Användningen skiljer sig emellertid mellan de olika verksamheterna. Inom tomat- och gurkodlingarna används sparsamt med kemiska preparat. Inom denna bransch används i stor utsträckning olika former av biologisk bekämpning, t ex rovkvalster mot spinnkvalster. Fr o m 1999 tillåts användning av Nissorun 10 WP-klass 1L mot spinnkvalster i växthusodling av köksväxter, dock ej för gurka. Nissorun används om spinnkvalsterna förökar sig i sådan takt att rovkvalstern ej hinner bekämpa i tillräcklig grad. Efter en bekämpning återställs balansen snabbt mellan spinn- och rovkvalster. Trips och parasitsteklar används mot mjöllöss samt bakterier mot fjärilslarver. Kemisk bekämpning används mest i form av punktbekämpning för att inte riskera att lokalt stora angrepp sprider sig över hela anläggningen. Svampsjukdomar kan uppträda, vid dessa tillfällen har bekämpning utförts med klass 2 preparat, t ex Bayleton eller Euparen. 4.1.2 Krukväxtodling För krukväxter gäller mycket stränga kvalitetskrav. Detta har lett till ett överutnyttjande av kemiska bekämpningsmedel med resistensproblem hos ett flertal skadegörare som följd. Det är vanligt att klass 1L-medel används. Av totala förbrukningen av bekämpningsmedel i växthusodling används övervägande del inom odling av prydnadsväxter. Vid bekämpning av skadeinsekter och svamp används ofta Mesurol och Topsin, klass 1L-medel. Biologiskt växtskydd är i många fall fullt möjligt men den praktiska användningen är begränsad. Det kan 6
också bero på att konsumenterna inte har efterfrågat obesprutade krukväxter och att prydnadsväxter inte har utsatts för bekämpningsmedelskontroll. Bekämpningsmedelsanvändningen inom växthus i Malmö och Burlöv, uppdelad i behörighetsklasser, visar tydligt att klass 2L-preparat är de medel som används mest för att bekämpa växterna mot olika sjukdomar och angrepp. Klass 2 används till 70 % vid bekämpningstillfällena, klass 1 vid 20 % samt klass 3 vid 10 % av bekämpningstillfällena. Vid inventeringen påträffades ett nittiotal olika bekämpningsmedel. Vid övertag av växthus har en del nya ägare ärvt preparat vid försäljningen. Dessa har sedan legat kvar och förvarats utan ett egentligt behov av medlet. Efter Miljöförvaltningens tillsynsbesök ska minnesanteckningar och en lista över ej godkända preparat översändas till växthusägarna. Syftet är att verksamheterna ska sortera ut ej godkända preparat och överlämna dessa för destruktion. Endast ett fåtal verksamhetsutövare för anteckningar på hur mycket bekämpningsmedel som sprids under odlingstiden. Det är därför omöjligt att uppskatta hur mycket aktiv substans det sprids i växthusen per år inom Malmö och Burlöv. Svampmedel står för den största delen av använda bekämpningsmedel, därefter kommer användningen av insektsmedel. Användningen av bekämpningsmedel i trädgårdsnäringen har dock minskat med närmare 40 % under de senaste tio åren. 4.2 Behörighetsklasser Bekämpningsmedel definieras som en kemisk produkt som är avsedd som skydd mot egendomsskada, olägenhet eller annan liknande olägenhet förorsakad av växter, djur eller mikroorganismer. Ett bekämpningsmedel måste vara godkänt av Kemikalieinspektionen för att importeras, saluhållas, överlåtas eller användas. Ett godkännande meddelas för högst fem år och kan därefter förnyas. Ett bekämpningsmedel får godkännas endast om medlet är godtagbart från hälso- och miljöskyddssynpunkt och om det behövs och är effektivt. Ett godkännande innebär dock inte att bekämpningsmedlet är ofarligt. Spridningen ska ske så att människor inte skadas eller vållas annan olägenhet och så att miljöpåverkan blir så liten som möjligt. När ett bekämpningsmedel godkänns bedöms medlets hälso- och miljöfarliga egenskaper med hänsyn till användningsområdet. Grundat på denna bedömning delas bekämpningsmedlen in i tre behörighetsklasser. Klass 1. Klass 2. Klass 3. Medel som får användas endast för yrkesmässigt bruk av den som har särskilt tillstånd. Medel som får användas för yrkesmässigt bruk. Medel som får användas av var och en. Medel som används yrkesmässigt inom jordbruk, skogsbruk eller trädgård betecknas med 1L eller 2L. 7
4.3 Hantering av bekämpningsmedel Fr o m bekämpningssäsongen 1990 krävs utbildning för att få använda såväl klass 1L-medel som klass 2L-medel i trädgård. Huvudsyftet med den nya utbildningen är att minska riskerna för såväl yttre miljö som arbetsmiljö och livsmedel. Med undantag av ekologiska odlare har nu de flesta som bedriver yrkesmässig trädgårdsodling utbildning i att använda kemiska bekämpningsmedel. Kunskaperna förnyas vart femte år. Vid de flesta besökta verksamheterna i Malmö och Burlöv förvarades preparaten på godtagbart sätt. Utbildad personal fanns för handhavande av klass 1 preparat. Varningsskylt saknades vid nära hälften av kemikalieförvaringsutrymmena. I några växthus förvarades bekämpningsmedel vars godkännande hade upphört. Utländska bekämpningsmedel utan svensk märkning förvarades vid fem verksamheter. 4.3.1 Omregistrering av bekämpningsmedel I samband med den omregistrering av bekämpningsmedel som skett under de senaste åren har många medel av olika skäl inte fått fortsatt godkännande. Vid genomgång av gamla medel har särskild vikt lagts på att gallra ut sådana som riskerar att läcka ut till yt- och grundvatten, är giftiga i vattenmiljön, är bioackumulerande samt är oacceptabla ur hälsosynpunkt. Det föreligger dock problem att få in nya, ur risksynpunkt, bättre medel bl a med hänsyn till den lilla marknad som Sverige utgör och de krav som ställs för att få ett medel godkänt. Detta har lett till att det i ökad omfattning inte finns tillgång till effektiva medel för olika behov. Förutom att olika skadegörare inte kan bekämpas, förekommer det att otillåtna medel används i kulturer där medlen inte är registrerade eller att föreskrivna karenstider inte iakttas. Indragningar kan också leda till att så få medel finns tillgängliga att odlarna måste använda dem med allt tätare intervall för att få effekt mot skadegörarna. Åtgärder som rör bekämpningsmedlens miljöpåverkan ger även effekter på konkurrenskraft m m hos enskilda trädgårdsföretag och hela trädgårdsnäringen. Medför sådana åtgärder att konkurrenskraften försämras gentemot företag i andra länder, kan detta leda till utslagning av svensk produktion. Denna kan komma att ersättas med importerade produkter, kanske producerade under mindre stränga miljökrav. Samhället har således intresse av att produktionen sker med tillräcklig hänsyn till miljön samtidigt som produktionens effektivitet och konkurrenskraft upprätthålls. 4.4 Miljö- och hälsoproblem Vid bekämpning i växthus kan bekämpningsmedel komma att föras ut med dräneringsvattnet. Går det ut i en känslig miljö kan det ge negativa följder. De avrinningsområden i Malmö och Burlöv som påverkas av växthusanläggningar är bl a Vintriediket, Risebergabäcken, Tygelsjöbäcken, Käglingebäcken, Gässiebäcken, Bunkeflodiket, Segeån och Öresund. Genom att använda enbart godkända preparat, strikt tillämpa behovsanpassad bekämpning och dosanpassning, punktbekämpning m m kan riskerna för miljön och hälsan minimeras. Vid hantering av bekämpningsmedel kan det finnas många risker att bli exponerad för medlet. Upptag kan ske genom huden, inandning eller via matsmältningskanalen. 8
Livsmedelsverket (SLV) analyserar regelbundet innehållet av kemiska bekämpningsmedel i svenska och importerade grönsaker. SLV anser att risken är liten med de idag förekommande resterna av kemiska bekämpningsmedel i livsmedel. Någon garanti kan dock inte lämnas på att även låga doser inte på lång sikt kan få negativa effekter på människans hälsa. 4.5 Biologisk bekämpning Nu står det klart att kemisk bekämpning har olägenheter som i vissa fall är så stora att biologisk bekämpning är ett bättre alternativ. Dessutom blev det angeläget att finna nya bekämpningsmetoder på grund av ökande kemikalieresistens hos skadedjuren. Risken vid användning av kemiska bekämpningsmedel är också att den biologiska balansen rubbas, bytesdjuret tas ju bort vilket gör att nyttodjuren snabbt minskar i antal. Den biologiska bekämpningen har etablerat sig ordentligt i svensk växthusodling. I många odlingar av tomat och gurka är biologisk bekämpning nu det normala och kemisk bekämpning används bara i nödfall. Köksväxtodlingen har ett försprång på 15-20 år när det gäller att använda rovkvalster och parasitsteklar. I prydnadsväxter kom man igång på allvar först mot slutet av 1980-talet. Utomhus hålls många skadeinsekter i schack av rovdjur som fåglar och rovinsekter. I växthuset finns inga sådana naturliga regleringsmekanismer, varför skadedjuren lättare ger upphov till problem. För att undvika onödigt stor användning av kemikalier har en del metoder för biologisk bekämpning av skadedjur prövats. Med biologiska bekämpningsmedel avses mikroorganismer, virus, nematoder, insekter eller spindeldjur, som framställs särskilt för att förebygga eller motverka olägenhet eller skada på egendom förorsakad av djur, växter, mikroorganismer eller virus. Biologiska bekämpningsmetoder gör att man undviker bekämpningsmedelsrester i växterna, något som är särskilt viktigt när man odlar växter som skall användas till föda. 4.6 Registreringsplikt Lagen om förhandsgranskning av biologiska medel trädde i kraft 1992. Det innebär att biologiska bekämpningsmedel numera är registreringspliktiga hos Kemikalieinspektionen (KemI). De har dock ingen behörighetsklassning, utan får användas av var och en. Övervägande delen av produkterna är avsedda att användas mot skadegörare på växter. Över hälften av produkterna är insekter. Leveranser av nyttodjur sker främst från Svenska Predator i Helsingborg och Ticab i Åby och Alnarp. 9
4.7 Åtgärdsförslag Inom växtskyddsområdet innebär samhällsmålen att odlingen bör ske med allt mindre bekämpningsmedel. På lång sikt innebär det odling där riskerna med kemiska bekämpningsmedel elimineras och på kort sikt en mer miljöanpassad användning av kemiska bekämpningsmedel samt en integrering av icke-kemiska bekämpningsmetoder med kemiska. Klimatet i växthusen bör anpassas så att nyttoorganismerna gynnas, men även så att appliceringen av de kemiska preparaten får optimal effekt. Relativa fuktigheten bör ej vara för hög, men ändå så pass hög att effekten av de kemiska preparaten blir god. Likaså bör temperaturen anpassas. Odling som utförs enligt konceptet för integrerad produktion (IP) medverkar till att minska riskerna med bekämpningsmedel och växtnäringsläckage. IP innebär att man i första hand använder sig av odlingstekniska, odlingshygieniska och biologiska metoder för att bekämpa skadeangreppen. Kemiska medel tas till då övrig bekämpning inte räcker till för att kontrollera angreppen. Av de inventerade verksamheterna var elva odlare med i IP-odlingssystemet, av dessa odlade tio verksamheter tomat och gurka. Trädgårdsägarnas Riksförbund har också ett system, miljödatabasen, där verksamheterna bl a redovisar energianvändning, vattenförbrukning, växtskydd och avfall. Miljödatabasen är offentlig och uppgifter på miljöanpassade verksamhet lämnas ut till fördel för odlarna. Av de besökta växthusen var elva odlare registrerade i TRF:s Miljödatabas. Målet bör för trädgårdsnäringen vara att begränsa användningen av och riskerna med bekämpningsmedlen. Det innebär fortsatta åtgärder i fråga om föreskrifter, allmänna råd, utbildning och information om användning av bekämpningsmedel övergång till medel med mindre risker kontroll av livsmedelsrester ytterligare åtgärder för en säkrare och minskad användning av bekämpningsmedel För att uppnå detta behövs intensifierade insatser främst i fråga om forsknings- och utvecklingsarbete och rådgivning men även tillsyn. Inriktningen på den grundläggande och långsiktiga forskningen bör främst vara att arbeta fram baskunskap för att utveckla metoder, som på lång sikt kan ersätta kemisk bekämpning. Vid bl a Institutionen för växtskyddsvetenskap i Alnarp pågår forskning och försök rörande biologisk bekämpning av insekter och sjukdomar. Samhället kan generellt inte finansiera utveckling och prövning av nya kemiska preparat. Det måste vara bekämpningsmedelföretagens och näringens sak att svara för utvecklingen av dessa samt att det finns tillräcklig baskunskap så att de uppfyller de krav som ställs på bekämpningsmedel för att kunna registreras. Samhället bör dock så länge beroendet av kemisk bekämpning är så stort som för närvarande ge stöd för att förbättra miljöanpassningen av bekämpningen. 10
Införande av egenkontroll inom växtnäringen skulle ge odlarna möjlighet att se över sina företag själva enligt en viss mall, då minskar behovet av myndighetstillsyn samtidigt som odlarnas medvetenhet om behovet av miljö- och naturvårdshänsyn ökar. Ett sådant system får en positiv effekt för miljön. Det kan inte helt ersätta tillsynen. Den bör dock kunna leda till att tillsynen inriktas mot mera uppenbara problem och brister. En kombination av tillsyn och information är sannolikt den mest framkomliga vägen. 5. Växtnäring I all växthusodling krävs tillförsel av växtnäringsämnen. Idag används nästan uteslutande oorganisk gödsel i fast eller flytande form. I växthus ger organiska gödselmedel lägre skörd än de oorganiska gödselmedlen. Detta beror på att det är mycket svårt att beräkna och styra tillförseln av organisk gödsel så att näringstillgången alltid är optimal. Organiska gödselmedel används dock i ekologisk växthusodling. Huvudprincipen för vattning och gödsling är att växterna tillförs vatten och näring när de har behov av det och i mängder som säkerställer ett effektivt utnyttjande utan onödigt läckage till omgivningen. Plantorna tillgodogör sig olika växtnäringsämnen olika bra från olika typer av gödselmedel. 5.1 Plantans behov av växtnäring under säsongen De första veckorna efter sådd eller plantering är upptaget av de olika näringsämnena mycket litet och den växtnäring som tillförts vid starten ligger till stor del outnyttjad. Här föreligger en onödigt stor risk för både urlakning och fastläggning av näringsämnen. Mycket talar också för att det är större chans att plantan utvecklar ett kraftigt rotsystem om den inte matas med höga näringskoncentrationer i starten. Därefter följer ett mycket intensivt näringsupptag och halterna i jorden sjunker ofta snabbt till samma nivåer som före gödsling. Till sist har de flesta växter någon form av mognadsfas då tillväxt och näringsupptagning planar ut. På det stadiet kan överdriven tillförsel av kväve försena mognaden och i vissa växter öka risken för höga nitrathalter i den skördade produkten. 5.2 Växtnäringsläckage Växtnäringsläckaget från trädgårdsnäringen utgör en mindre del av det samlade läckaget från jordbruks- och trädgårdsnäring. Utsläppen från växthus, främst kväve men även fosfor, kan dock ge betydande negativa effekter då de är koncentrerade till begränsade områden och kan ske vid olämplig tidpunkt. Jämförs växtnäringsläckaget från växthusodlingen med läckaget från åkermarken ger utsläppen från växthusen i medeltal ca 30 gånger så höga halter av kväve och ca 150 gånger så höga halter av fosfor som jordbruksmarken. Trädgårdsodlingens koncentration till södra Sverige sammanfaller dessutom med ett område som i övrigt har höga kvävehalter i sjöar och vattendrag. Det finns därför skäl att begränsa växtnäringsläckaget från trädgårdsnäringen. 11
Växtnäringsläckaget beror på hur odlingen bedrivs i olika kulturer. Odlingstekniken är helt olika för grönsaks- respektive krukväxtodling. Odlingssubstrat (mineralull, perlit, leca, jord och torv), bevattningssystem och vatten- och näringsstrategier skiljer sig påtagligt. Tomat och gurka odlas till 95 % i mineralull, krukväxter och kruksallat odlas nästan uteslutande i torv. 5.2.1 Grönsaksodling Tomat och gurka odlas framförallt på mineralullsmattor. Sådana mattor har en sammansättning av material (5 %) och porer (95 %), som ger mycket goda betingelser för växtrötterna. Mineralullen är helt inert, d v s utan växtnäring och utan jonbytande eller buffrande förmåga. Substraten tjänstgör som fäste för rötterna samt serverar i ett väl utvecklat porsystem växtnäring, vatten och luft vilket ger växten goda möjligheter att växa och utvecklas. Odling i mineralull förutsätter att växtnäring i en vattenlösning, genom droppbevattning, tillförs under hela odlingsperioden i väl utexperimenterade proportioner, detta sker helt automatiskt. Mineralullen kännetecknas av liten vatten- och näringshållande förmåga vilket gör det svårare att hålla rätt balans av vatten och näring i substratet. Att ge plantorna mer näringslösning än de tar upp är ett sätt att försäkra sig om att de får tillräckligt med vatten och näring, trots varierande vattenbehov beroende på värme, instrålning och placering i växthuset. I grönsaksodling beräknas vattenförbrukningen till i genomsnitt 1 000 liter bevattningsvatten per kvadratmeter. Vattnets innehåll av näring varierar mellan olika perioder under säsongen. Uppgifter från försök och praktisk odling visar genomsnittliga halter på 225 kg kväve och 50 kg fosfor per 1 000 kvadratmeter odlingsyta. Ett uppskattat medelvärde är att 35 % dräneras bort från grönsaksföretagen. 5.2.2 Krukväxtodling Näringsutsläppet i krukväxtodling bestäms av bordstyp och bevattningssystem. I krukväxtodlingen finns idag i huvudsak tre typer av bord; lutande bord, rännbord och ebb- och flodbord. Dräneringsmängden uppskattas till i genomsnitt 30 % för alla bordstyper. Näringsinnehållet varierar naturligtvis mellan växtslag och ändras under kulturtiden. Bevattningsvattnet i krukväxtodling uppskattas till i genomsnitt 147 kg kväve och 33 kg fosfor per 1 000 kvadratmeter odlingsyta. 5.3 Miljöproblem Produktionen sker mer eller mindre året runt i växthus. Därmed uppstår också ett läckage av näringsämnen under hela året. Under vinter- och vårmånaderna är dock produktionen liten i växthus men utsläppen kommer ut i en natur med låg aktivitet och omsättningshastighet. Omsättningen av näringsämnen är liten och de näringsutsläpp som görs finns då lättillgängliga i vattendragen. Under vinterhalvåret är dock vattenmängder och vattenflöde i regel stora i vattendragen, varför näringsutsläppen blir utspädda. Under sommarhalvåret är produktionen hög i växthusen och utsläppsmängden större. Vattendragen har ofta lägre vattenflöden och utsläppen blir mer koncentrerade. 12
5.3.1 Orsaker till växtnäringsläckaget Avgörande är först och främst vad som odlas, därefter kommer bl a odlingssubstrat, bevattningsteknik, bevattnings- och näringsstyrning samt näringsnivåer. Stor betydelse har också den enskilde odlarens kunskap om bevattning och näring. Läckaget till den yttre omgivningen och till grundvattnet går oftast genom dräneringsrör till något avlopp eller markdike. Läckagevattnet med växtnäring omhändertages inte för rening. 5.3.2 Effekter av växtnäringsläckaget Växtnäring kan påverka den yttre miljön såsom ytvatten i bäckar, åar, sjöar genom övergödning och igenväxning. Det är framför allt fosfor- och kväveföreningar som orsakar övergödning och problemet blir störst under sommarmånaderna. Grundvattnet kan på sikt påverkas av kväveutsläpp vilket kan ge hygieniska- och hälsoproblem i brunnar. 5.4 Åtgärdsförslag Skördenivåerna har ökat inom all växthusodling. En ökad produktion och mycket mer intensiv odling med ständiga krav på högre skördar och större produktion per ytenhet är faktorer som bidrar till att det totala näringsläckaget ökar från växtodlingen. Med säkerhet kommer en ökad koncentration och en stark intensifiering av växthusodlingen att vara nödvändig för att klara konkurrensen från övriga Europa. Till följd av detta ökar näringsutsläppen och det lokala trycket på miljön. För att få en snabb minskning av näringsläckaget från växthus är det viktigt att finna och genomföra åtgärder som är ekonomiskt försvarbara för företagen, ger snabb och långsiktig lösning av problemen med näringsläckage samtidigt som de är praktiskt genomförbara. Studier visar att mängden dräneringsvatten är större både än vad odlarna tidigare har känt till och vad som krävs för tomat- och gurkodlingen. Det förekommer även i krukväxtodlingen att dräneringsmängden är större än vad som krävs. I första hand bör därför dräneringsmängden minskas. 5.4.1 Grönsaksodling I grönsaksodlingar i växthus bör följande åtgärder prioriteras för att minska växtnäringsläckaget: Förbättra bevattningssystemet. Därmed minskas läckaget av näringsvatten innehållande kväve och fosfor med 20 40 %. Skaffa kunskap om hur näringsnivåerna kan anpassas under dygnet och mellan soliga respektive mulna dagar. Metoden kan kombineras med första metoden och uppskattas då kunna minska kväve- respektive fosforutsläppen ytterligare 10 20 %. Återanvända dräneringsvattnet genom att sprida ut det på åkermarken eller till frilandsodling. Utsläppen av kväve och fosfor från växthusen uppskattas kunna minska med 99 % medan däremot vissa förluster uppstår på åkerarealen. 13
Stimulera till införandet av slutna odlingssytem/recirkulerande system (uppsamling och återanvändning av spillvatten). Metoden uppskattas reducera både kväve- och fosforutsläppen med 99 %. Första och andra metoden kräver endast små invensteringar i företagen medan de två sistnämnda metoderna kräver stora förändringar. Försök i Alnarp visar att system med cirkulerande näringslösning kan ge lika hög skörd som vanlig mineralullsodling under förutsättning att man har ett råvatten med låga nivåer av främst natrium och klorid. Ett bra råvatten kan uppnås med hjälp av installation av jonbytarfilter. Försöken medförde en nästan 50-procentig besparing av gödselmedels- och vattenförbrukning. Fortfarande återstår dock problem att lösa, t ex den ökade risken för spridning av patogener, ackumulering av rotexudat samt obalans i näringslösningen. Tomatodling har problem med rotsvampar, risken för smittspridning kan göra det riskfyllt att recirkulera näringslösningen. För att öka odlingssäkerheten i denna typ av odlingssystem bör en regelbunden undersökning av rötter och näringslösning ske. Det är ur alla avseenden bra om dräneringsmängden är liten. Används recirkulering blir kostnaderna för rening (filtrering), avsmittning och pumpning lägre ju mindre mängd vatten som behöver hanteras. 5.4.2 Krukväxtodling I krukväxtodling finns i huvudsak två metoder för att minska växtnäringsläckaget: Slutna recirkulerande odlingssystem uppskattas minska kväve- och fosforutsläppen med 99 %. Minska läckaget av näringsvatten från odlingen genom att förbättra bevattningssystemet och att ändra bevattningsstrategierna. Kväve- och fosforläckaget kan då minska 20-40 %. I krukväxtodlingen krävs inte så stora investeringar för ett slutet recirkulerande system som för grönsaksodlingen. Det är totalt sett få odlare som tar tillvara spillvattnet. De vanligaste orsakerna till att odlarna inte recirkulerade var ekonomiska, tekniska hinder och risken för sjukdomsspridning. I dagsläget recirkulerar endast två odlare av utplanteringsväxter. Ytterligare fyra odlare av utplanterings- och krukväxter återanvänder sitt spillvatten via uppsamlingstankar. Detta motsvarar knappt 10 % av den totala odlingsytan. En odlare återanvänder spillvattnet till grönsaksodling på friland. Ambitionen att återanvända spillvattnet inom några år, fanns hos sju grönsaksodlare och ytterligare tre odlare av utplanteringsväxter. Av de inventerade verksamheterna hade femton odlare tillgång till eget friland där spillvatten kan spridas. 14
Inom krukväxtodlingen krävs inte så stora investeringar för ett slutet recirkulerande system som för grönsaksodlingen. Odlare som odlar på rännbord och på ebb- och flodbord kan, med relativt små insatser, starta med recirkulering av bevattningsvattnet. Anläggningar som inte kan recirkulera har möjlighet att reducera utsläppen mycket genom att förbättra bevattningssystem och bevattningsstrategier. Försöksverksamhet med minimerade näringsutsläpp men med bibehållen kvalitet och avkastning behövs både för grönsaks- och krukväxtodlingen. För att föra ut kunskaperna från bl a forskning och försöksverksamhet bör företagen ha tillgång till rådgivning i utökad omfattning. 6. Energianvändning Efter avspärrningen under andra världskriget anpassade sig växthusodlingen till låga oljepriser och efterhand uppvärmdes praktiskt taget alla växthus med oljeeldning. Genom god tillgång på billig energi var man ganska ointresserad av värmeåtgången och växthusen kom att bli mycket värmekrävande. Oljekrisen under 1970-talet med dramatiska prishöjningar kom att kraftigt påverka odlingen. Forskning påbörjades för att minska energiåtgången. Resultatet har blivit att växthusen blev mycket energisnålare. Detta skedde bl a genom tätning och värmeisolering av äldre växthus. Många växthus övergick snabbt till koleldning, vilket minskade bränslekostnaden kraftigt. Energiförbrukningen per kvm uppvärmd växthusyta minskade med ca 21 %. I syfte att minska energiförbrukningen per producerad enhet utnyttjades också arealerna bättre genom installation av olika kompaktsystem, s k rullande bord och rullande bäddar. 6.1 Dagens energiförsörjning De energipolitiska riktlinjerna har medfört en övergång från olja och kol till utnyttjande av naturgas. Bakom denna övergång ligger också införandet av krav på rening och riktvärden för stoft i utgående rökgaser. Motiveringen från miljöskyddssynpunkt är flera. Sverige har som mål att avsevärt minska spridningen av bl a tungmetaller till miljön. Detta är viktigt med tanke på försurningen av våra marker. Vid inventeringen framkom att drygt 60 % av växthusanläggningarna hade en uppvärmning med naturgas som energikälla. Vid förbränning används lågemitterande brännare med avseende på kväveoxider. Detta då en del av rökgaserna därefter kondenseras ned till 55 C för att användas som koldioxidkälla i växthuset. Användning av naturgas är det bättre alternativet för uppvärmning av växthus. Föroreningsmängder som kväveoxider, svaveldioxid, koldioxid och stoft är låga jämfört med olja- och kolförbränning. 15
Växthusanläggningar med mindre odlingsyta använde framförallt miljöanpassad eldningsolja, ca 14 odlare. Två odlare utnyttjade fjärrvärme för uppvärmning av växthusen. Tio anläggningar hade eldningsolja eller mobilt reservelverk som reservenergikälla. Nästan samtliga växthusanläggningar hade en till tre tankar på växthusområdet, avsedda för eldningsolja och drivmedel. Endast två av de inventerade växthusen hade sina tankar invallade för att förhindra läckage till mark och vatten vid ett haveri. 6.2 Köldmedier CFC- och HCFC- utsläpp påverkar ozonskiktet. Ozonskiktet tunnas ut, vilket påverkar hälsa och miljö på olika sätt. För att hejda denna utveckling har internationella överenskommelser träffats om att stoppa produktionen av ozonnedbrytande ämnen. Samtidigt har Sveriges riksdag beslutat att avveckla samtliga sådana ämnen. Den 1 januari 2000 är det stopp för användning av kyl-, värmepump- och klimatanläggningar med CFC som köldmedium. Kylrum för förvaring av växter och grönsaker fanns på arton växthusanläggningar. Uppgifter på de typer och mängder av köldmedier som användes var mycket bristfälliga. Några verksamheter kände till de nya bestämmelserna och hade bytt ut till ett godkänt köldmedium. Ett par verksamheter har över tio kilo köldmedium och omfattas därmed av anmälningsplikten till Miljönämnden. 7. Avfall Inom näringen uppkommer ytterst lite farligt avfall. Farligt avfall som förekommer är bl a bekämpningsmedel som inte längre får användas. Några odlare lämnar regelbundet förbjudna preparat till Lantmännen eller Sysav Kemi. Avfallet består framför allt av plastmaterial, stenullsmattor och växtavfall. De flesta besökta verksamheterna har någon typ av sopsortering i olika avfallsfraktioner. En del källsorterar i olika fraktioner (plast, metall, well etc) medan andra har en uppdelning av brännbart och icke brännbart material i containrar. Priset för kilo omhändertaget avfall ökar om avfallet inte har sorterats, blandavfall. Sexton verksamheter lämnade blandat avfall. Argumenten var bl a platsbrist för sortering i olika fraktioner, medan andra tyckte att det var krångligt och tidsödande att sopsortera. Flertalet verksamheter komposterar växtavfall och torv. Stenullsmattor, som användes inom tomat- och gurkodling, plöjs av en del odlare ned på friland och används som jordförbättringsmedel tillsammans med komposterat växtavfall. Hanteringen av växtavfall utanför växthusen är viktig. Är det fråga om sjukt eller angripet växtmaterial finns risken för återsmitta in i odlingen om sådant material får finnas kvar i närheten. 16
8. Uppföljning Resultatet av inventeringen visar att behov för fortsatt tillsyn av växthus föreligger. Efter slutförd inventering kommer noterade brister att sammanställas och sändas till ägare och verksamhetsansvarig på varje inspekterad växthusanläggning. Åtgärder som föreslås är rådgivning och uppföljande inspektioner av de verksamheter som det riktas anmärkning mot. Enklare brister påtalades vid besöket. Miljöbalken innebär att kraven på växthusodlarna skärps. Från och med år 1999 är det anmälningsplikt till Miljönämnden för växthusanläggningar med odlingsytor större än 5 000 m². Anmälningsplikten omfattar nio verksamheter i Malmö och fem verksamheter i Burlöv. Dessa verksamheter ska dessutom följa bestämmelserna om egenkontroll. Egenkontrollen innebär bl a att förteckning ska finnas över de kemiska produkter som hanteras inom verksamheten och uppgifter på omfattning och användning av dessa produkter. Dessutom ska riskerna med verksamheten ur hälso- och miljösynpunkt fortlöpande undersökas och bedömas. Miljöförvaltningen kommer att utarbeta en mall för egenkontrollen. Särskild uppmärksamhet kommer, vid kommande inspektioner, att riktas mot bekämpningsoch gödningsmedelsanvändningen vid växthusanläggningarna. Resultatet av inventeringen visar att det speciellt inom dessa områden finns möjligheter till förbättringar ur miljö- och hälsosynpunkt. Genom att använda enbart godkända preparat, strikt tillämpa behovsanpassad bekämpning och dosanpassning, punktbekämpning m m kan riskerna för miljön och hälsan minimeras. För att minska växtnäringsläckaget bör åtgärder som förbättring av bevattningssystemet, anpassning av näringsnivåerna och återanvändning av dräneringsvattnet prioriteras. 17
9. Referenser Miljöbalken, SFS 1998:808. Förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, SFS 1998:899. Förordning om verksamhetsutövares egenkontroll, SFS 1998:901. Förordning om farligt avfall, SFS 1996:971. Renhållningsförordning, SFS 1998:902. Jordbruksverket, 1992. Recirkulering i Krukväxtproduktion. Länsstyrelsen i Malmöhus län, 1993. Recirkulering av näringsvatten i krukväxtodling: möjligheter och problem. Jordbruksverket, rapport 1994:14. Handlingsprogram för trädgårdsnäringens miljöfrågor. Sveriges Lantbruksuniversitet, Alnarp 1993. Växtskydd för växthus förebyggande metoder. Sveriges Lantbruksuniversitet, Alnarp 1991. Tomater i cirkulerande näringslösning. Sveriges Lantbruksuniversitet, Alnarp 1992. Sanering av växthus med högtryckstvätt. Institutionen för lantbruksteknik, nr 89:04. Bekämpningsteknik i växthus. Sveriges Lantbruksuniversitet, nr 178. Alnarpskonferensen 1992. 18