Sida 1 av 6 Vårt datum: 28 november 2004 Office of the High Commissioner for Human Rights 8-14 Avenue de la Paix 1211 Geneva 10 Schweiz Anmälan av brott mot FN:s barnkonvention Måhända är det bekant för er att svensk lagstiftning gör det omöjligt för en normal svensk småbarnsfamilj att klara sig på en enda normal lön. Det finns inga skatteavdrag för försörjningsbörda eller för barnomsorgskostnader och hänsynen till skattebetalarens förmåga att betala skatt över huvud taget är otillräcklig. Det senare kan förtydligas med påpekandet att en ensam familjeförsörjare betala ca 32 % i inkomstskatt redan från och med en så låg inkomst som US $ 2.200 per år, d.v.s. långt innan existensminimum uppnåtts. Dessutom blir inkomsttagarens maka/make, som saknar inkomst i eget namn, praktiskt taget utesluten ur Sveriges hyllade välfärdssystem genom att ej kvalificera sig för några som helst sociala förmåner, inte ens grundläggande försörjningsstöd (socialbidrag), oavsett hur stort behovet kan vara. Det finns bara en utväg för en sådan familj att undkomma denna politiskt konstruerade fattigdomsfälla och få tillgång till vårt välfärdssystem, och det är för den hemarbetande att överlämna barnen till den kraftigt skattesubventionerade kommunala barnomsorgen och skaffa sig ett förvärvsarbete. Belöningen av att göra så blir betydande och träder i kraft snabbt. Om vi antar att den genomsnittlige föräldern - statistiskt sett - överlämnar 1,5 barn för barnomsorg på heltid, kommer han/hon att kunna inkassera följande förmåner: (i) en skattefri barnomsorgssubvention värd ca US $ 25.000 per år, (ii) en nettolön kanske i närheten av US $ 20.000 per år (i tillägg till makens) och (iii) skattefinansierade arbetslöshets-, sjukförsäkrings-, föräldraledighets- och pensionsförmåner. Som ovan nämnts får en svensk hemarbetande inget av detta, trots god enighet bland ekonomer att hemarbetandes bidrag till välståndet är jämförbart med förvärvsarbetandes. Insikten bland ekonomer, åtminstone i Sverige, är också god att de omfattande skattesubventionerna till den kollektiva barnomsorgen gör hela samhället fattigare än det skulle ha varit utan någon offentligt barnomsorg över huvud taget. Det ser ut som om ovan beskrivna system bryter mot FN:s barnkonvention på många punkter, t ex:
Sida 2 av 6 Från Inledningen: Konventionsstaterna,... som är övertygade om att familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället, som erkänner att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse,... Vi vill här fästa kommissionens uppmärksamhet på att begreppet familj är ett från svensk lagstiftning utmönstrat begrepp, varav följer att inget skydd, bistånd eller erkännande av familjen, enligt Barnkonventionens anda eller bokstav, rimligen kan utmynna därifrån. Tvärtom hävdar vi att den annorstädes syftande, svenska, familjepolitiken motverkar förekomsten av familjer i samhället, ett påstående som bekräftas av att Sverige ligger i världstoppen vad gäller skilsmässor, tillfälliga samboendeförhållanden och ensamstående föräldrar. Ovan citerade konventionstext nämner bara i förbigående det ansvar föräldrarna har gentemot sina barn, men den svenska Föräldrabalken (1949:381) beskriver det mer utförligt. Där framgår att detta ansvar bland annat omfattar skyldigheten att ge barnen en god omvårdnad, trygghet och fostran, samt att hålla barnet under uppsikt. Det vill säga, ordalydelse som synes överensstämma väl med Barnkonventionens. Men av det lilla som hittills sagts torde ändå framgå att den svenska familjepolitiken högst avsiktligen leder till att föräldrarna i stället överlämnar sina små till utomstående för dessa viktiga uppgifter. Det vill säga, till personer eller institutioner som, enligt svensk lag, inte har ansvaret för dem. Att domstolar verkligen lägger ett större ansvar på föräldrar för omsorg om och uppsikt över barnen än de gör på annan barnomsorgspersonal framgår tydligt av svenska rättsfall. Från Artikel 2:... 2. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro. Genom att tvinga eninkomstfamiljer in i fattigdom hävdar vi att svensk familjerelaterad lagstiftning diskriminerar sådana familjer och särskilt då hemmavarande föräldrar. Eftersom det som drabbar föräldrarna har en tendens att också drabba barnen hävdar vi att nämnda lagstiftning också diskriminerar barnen i sådana familjer och därmed att den bryter mot ovan citerade artikel.
Sida 3 av 6 Från Artikel 3: 1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet. Den svenska familjelagstiftningen har som uttalat primärt mål kvinnans ekonomiska frigörelse från mannen och jämställdhet i största allmänhet, inte barnens bästa. Barnens situation får bli vad den blir när det primära målet uppnåtts. Visserligen har denna lagstiftning förespråkats också i termer av att den skulle vara bra för barnen. Detta med argumenten att det endast är i den kommunala barnomsorgen som våra små kan få den sociala och pedagogiska stimulans de behöver. Den underförstådda innebörden är alltså att föräldrarna inte är tillräckligt kompetenta att ta hand om sina egna barn och att familjen är en undermålig miljö för dem. Eftersom vi inte vill diskutera politik med Kommissionen, det vill säga, hur korrekt vår uppfattning om denna underförstådda innebörd må vara, nöjer vi oss här med att konstatera att Sverige med sin ratificering av Barnkonventionen redan tagit ställning för att föräldrarna faktiskt är tillräckligt kompetenta och att familjen till och med är den bästa miljön för våra små. Att barnens situation i Sverige är anmärkningsvärt dålig i många avseenden, trots våra goda förutsättningar torde vara uppenbart för varje initierad person. Men en analytisk komplikation är att problemen börjar visa sig först senare, ofta i samband med puberteten. Då visar det sig att vi i Sverige återigen ligger i världstoppen, denna gång i så föga smickrande avseenden som antal ungdomar som drabbas av depressioner, försökt ta livet av sig, eller ordinerats antidepressiva medel. Den barnpsykiatriska expertisen förefaller vara överens om att ett grundläggande problem för barnen är frånvaron av goda vuxenkontakter. Den bristen blir ju en oundviklig konsekvens av en familjepolitik som har kvinnans frigörelse som mål samt familjernas sönderfall och storskalig kollektiv barnomsorg som väl kända - och medvetet accepterade - konsekvenser. Från Artikel 4: Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skall konventionstaterna vidta sådana åtgärder med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete. Sverige saknar inte resurser, däremot vilja hos den politiska majoriteten samt mod hos såväl den politiska oppositionen som det administrativa rättsväsendet att göra något åt saken. Från Artikel 7: 1. Barnet skall registreras omedelbart efter födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem. Som redan torde framgå av vår skrivelse, leder svensk familjelagstiftning ofrånkomligen till att de flesta av våra barn vårdas av andra än sina föräldrar. Detta förhållande torde strida mot såväl anda som bokstav i ovan citerade artikel.
Sida 4 av 6 Från Artikel 14:... 2. Konventionsstaterna skall respektera föräldrarnas och i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet den vägledning det i varje skede behöver. Som redan torde framgå av vår skrivelse leder svensk familjelagstiftning ofrånkomligen till att de flesta av våra barn vägleds av andra människor än sina föräldrar. Detta förhållande torde strida mot såväl anda som bokstav i ovan citerade artikel. Från Artikel 18: 1. Konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Barnets bästa skall för dem komma i främsta rummet. Ovan nämnda juridiska och sociala faktorer har lett till att många svenska föräldrar betraktar ansvaret för barnets fostran och utveckling som delat mellan föräldrarna och staten. Denna inställning förstärks av lagstiftning som begränsar föräldrarnas befogenheter som barnafostrare mer i detta land än i något annat som vi känner till. Dessa faktorer leder till en uppenbar fara att ingendera parten åtar sig det ansvar som ovan citerade artikel ålägger parterna. Och vi hävdar att i Sverige har denna fara övergått till verklighet och lett till att föräldrar i allmänhet inte axlar ansvaret i den utsträckning som ovannämnda artikel föreskriver. Vad gör regering och riksdag åt saken? Som en förberedelse för denna inlaga skrev vi i mars i år till riksdagens konstitutionsutskott och bad om kommentarer till våra slutsatser enligt ovan. Men utskottet kom fram till att det inte var skyldigt att besvara vår skrivelse, vilket alltså innebar att vi inte fick några kommentarer. Men vårt brev inspirerade ett antal riksdagsledamöter till att väcka motsvarande frågor som en interpellation till statsrådet Hallengren. Resonemanget i interpellationen mynnade ut i följande fråga: Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att uppfylla barnkonventionens intentioner att ge familjen nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället? Interpellationen debatterades i riksdagens kammare den 13 april med statsrådet Berit Andnor som svarande. Ministerns svar, som finns protokollfört i vanlig ordning, kan sammanfattas så att regeringen inte avser att lägga om kurs i familjepolitiken. Det betyder att regeringen även framgent avser att verka för att den kommunala förskolan förblir den dominerande formen av barnomsorg, d v s att den t o m ska dominera över föräldrarnas egen omsorg. För övrigt kan nämnas att den Regeringsförklaring som statsministern läste upp för riksdagens ledamöter under öppnandet av innevarande riksdagsår den 14 september innehöll följande ord om regerings avsikter vad gäller Barnkonventionen: Sverige ska leva upp till FN:s barnkonvention. Under 2006 går en miljard till reformer direkt riktade till ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Underhållsstödet förbättras. Den del
Sida 5 av 6 av bostadsbidraget som riktar sig till barnfamiljer höjs. Ett barntillägg för studerande införs. Mottagandet av asylsökande barn förbättras. Vallöftena till landets barnfamiljer ska infrias. Från och med år 2006 höjs barnbidraget och flerbarnstillägget. Flerbarnstillägg ges redan från andra barnet. Taket i föräldraförsäkringen höjs den 1 juli 2006. Nästa år inleds arbetet med att anställa 6 000 fler i förskolan. Barngruppernas storlek kan minska och kvaliteten höjas Det är uppenbart för oss att regeringen inte ser de problem vi ser och följaktligen inte har några lösningar på dem att erbjuda. Eftersom de åtgärder som regeringen i stället avser att vidta kommer att kosta avsevärda mängder med skattepengar och eftersom beskattning inte bara sänker nationalinkomsten utan också förändrar balansen i återstoden, till statens förmån, kan Sveriges småbarnsföräldrar se fram emot ett ännu större beroende av staten i framtiden och ännu större svårigheter att själva axla det ansvar för barnen som vi uppfattar att Barnkonventionen föreskriver. Vid behov av mer underbyggande fakta Vi antar att ni redan har tillgång till kunskap om svensk lagstiftning och svenskt samhällsliv. Därför har vi, för att kunna vara kortfattade, varit återhållsamma i tillhandahållande av bakgrundsinformation till stöd för våra påståenden och slutsatser. Men om Kommissionen skulle finna att ytterligare sådan underbyggnad erfordras, står vi gärna till tjänst. Slutplädering Av ovanstående drar vi slutsatsen att svensk familjelagstiftning har mål och konsekvenser som tydligt avviker från Barnkonventionens bokstav och anda. Denna slutsats leder till ett antal frågor som vi ber Kommissionen att svara på t.ex: 1. Vem ska bestämma hur barnen ska tas om hand, staten eller föräldrarna? (Om nu staten ska göra det, hur kan vi föräldrar då utkräva ansvar på ett tydligt och konsekvensmedförande sätt?) 2. Är det rimligt att familjepolitiken har ett annat primärt mål än barnens bästa? 3. Är det inte uppenbart att Sverige aldrig kan uppfylla Barnkonventionens krav med mindre än att familjen erkänns för sin fundamentala betydelse för barnen? 4. Är det rimligt att staten motarbetar de föräldrar som själva tar hand om sina barn? Vi, undertecknare, anhåller om en skriftlig redogörelse från Kommissionen om hur den ställer sig till vår kritik av svensk familjerelaterad lagstiftning, stycke för citerat stycke. För att spara tid, var god och se denna inlaga som ett komplement till fru I. Jordebos anmälan av den 25 juli 2002 ( kopia bifogas) d v s som tillhörande samma ärende. Hon har väntat två år på ett livstecken från er. Av uppenbara skäl vore vi tacksamma om vi ej behövde vänta lika länge.
Sida 6 av 6 Högaktningsfullt Haro, Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap Box 113, 260 35 Ödåkra. Camilla Kronholm Ordförande Föreningen Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid (adressuppgifter enligt nedan). Christer Westerlund Ordförande Bilaga: Kopia på fru I. Jordebos anmälan av den 25 juli 2002.
Ingrid Jordebo Skräddarevägen 12 S-432 95 VARBERG SWEDEN 2002-07-16 Office of the High Commissioner for Human Rights 8-14 Avenue de la Paix 1211 Geneva 10, Switzerland Anmälan mot den svenska socialdemokratiska regeringen för brott mot barnkonventionens artikel 7 Brottsrubrik: Regeringen kränker barns rätt att bli omvårdade av sina föräldrar I barnkonventionens artikel 7:1 står bland annat följande: Barnet skall..så långt det är möjligt, ha rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem. ( slut citat) Sjukdom, död och andra olyckliga omständigheter kan göra om intet barnets rätt att bli vårdat av sina föräldrar. Det som händer i Sverige i dag, är något helt annat. Den socialdemokratiska regeringen har med sin ekonomiska politik gjort det närmast omöjligt för de flesta svenska föräldrar att själva vårda sina barn. Därför anmäler jag regeringen för brott mot barnkonventionens artikel 7. Sverige har en föräldraförsäkring som varar i 13 månader. Därefter erbjuds barnet en av staten starkt subventionerad daghemsplats. De föräldrar som själva vill vårda sina barn, får ingen ersättning för sitt arbete. De höga skatterna i Sverige gör det närmast omöjligt för föräldrar att leva på en lön. Någon skattereduktion för småbarnsföräldrar finns inte heller.med denna ekonomiska styrning av barnomsorgen kränker regeringen enligt mitt förmenande både barns och föräldrars mänskliga rättigheter. Ettåringar är inte socialt mogna för den grupptillvaro, som daghemmen erbjuder. Regeringen Persson försöker manipulera verkligheten genom att kalla daghemmen för förskola. I Sverige har vi alltså förskola från och med 1 års ålder!!! Föräldrarnas omsorgsförmåga ifrågasätts genom att så kallade experter framhåller, att föräldrar inte kan ge sina ettåringar pedagogisk stimulans. Vad en ettåring behöver fram till 3-4 års ålder är inte i första hand pedagogisk stimulans utan närhet, omsorg och daglig kontakt med några få välkända personer, helst föräldrarna, som kan skapa en kärleksfull relation, ur vilken barnets integritet och tillit till omvärlden växer fram. Förskolan kan inte ge den kontakten. Personalen byts ut. Barngrupperna är för stora. Just nu är de extremt stora på många orter. Orsaken till detta är, att statsminister Göran Persson infört maxtaxa på förskolan. Det har blivit billigare att ha barnen där. Följden av detta har blivit, att barnen tillbringar allt längre tid på institution. Det
finns ettåringar, som måste stanna tio timmar i dessa stora barngrupper. En barnpsykiater,som medverkade i ett TV-program, kallade detta för kvalificerad barnmisshandel Regeringen vill med den förda politiken öka statens inkomster. Frågan är, om våra allra minsta barn, som inte kan föra sin egen talan, skall betala priset för detta. Forskare inom barnpsykiatrin är mycket oroade över den psykiska ohälsa som drabbar allt flera barn och ungdomar. Resurserna räcker inte till. Resultatet blir ett långt och många gånger onödigt lidande för barn som aldrig fick chansen att bli vårdade av sina föräldrar. En regering måste inse, att barn är olika och att alla omsorgsformer måste finansieras lika. Med utmärkt högaktning Ingrid Jordebo f.d. rektor, lärare och mor till 4 barn