Sveriges Mykologiska Förening (SMF) År 1972 kom jag och min sambo, Naomi Lindh, i kontakt med folk som snöat in på svampbotanik. Vi gick på svamputställningar varje år. Vi bodde i norra Uppland med artrika marker ty där möttes nordliga och sydliga arter. Här fick vi besök av ett gäng mykologer från Sundsvall. Vi köpte sängar som och fällde upp i alla utrymmen. Två dagar tillbringade vi i skogen tillsammans med gästerna. Under några år läste jag svampböcker i stället för romaner. Varje höst gick vi på Naturhistoriska museets svamputställning i Stockholm där vi lärde känna nestorn inom svensk mykologi, Nils Suber samt Åke Strid med flera. Snart rotade jag i besökarnas korgar och talade om för dem vad de hittat. Senare var jag med när Uppsala botaniska trädgård började med utställningar. Där lärde jag känna mykologerna Svengunnar Ryman och Roland Moberg. Jag tog initiativ till svampklubben Amanita som fick ett 20-tal medlemmar i norra Uppland. Jag ordnade svampkurser och utställningar i Morkarla bygdegård. Där fick vi hjälp av bland annat Åke Strid, Sven Nilsson och Olle Persson. En dag frågade jag Nils Suber, som då 88 år, varför det inte fanns en svensk mykologisk förening. Det har vi pratat om i 60 år men det har aldrig blivit mer än prat, löd hans svar. Sagt och gjort. Jag talade med de mykologer jag kände. De flesta var positiva. I Sundsvall besökte jag Rolf Lidberg och han stödde helhjärtat idén men inskärpte att han inte själv hade tid att engagera sig då han var fullt sysselsatt med att inventera Medelpads flora. Han föreslog tre svampsällskap som jag borde vidtala samt gav mig namnen på sex framstående mykologer som jag också kunde kontakta. Det var väl hans enda insats. När jag började ringa runt till folk så gällde det att vara lite psykologisk och ta dem i rätt ordning. Det var alltid bra att kunna rabbla upp namnen på ett antal framstående svampkännare när den jag talade med undrade vilka mer jag kontaktat. Så fick jag idén att Sveriges Mykologiska Förening skulle ha sitt konstituerande möte i Femsjö som ju är den by varifrån svamparnas Linné, mykologen Elias Fries härstammade. Jag rådgjorde med prästen på orten om att få låna församlingshemmet för möten och rektorn lovade att vi fick hyra skolan. Av honom fick jag veta att världens då ledande mykolog professor Meinhard Moser brukade besöka Femsjö för att kunna studera arter där Fries en gång beskrev dem Jag letade fram Mosers adress i Innsbrück och inbjöd honom att hedra Sveriges Mykologiska Förenings första möte och det tackade han genast ja till då han ändå tänkt besöka Femsjö denna höst. Nu gick det lättare. När jag ringde en av våra främsta forskare och berättade om mina planer lät han först lite högdragen då han ställde frågan: -Vilka är det mer än du? Jag räknade upp Rolf Lidberg, Olle Persson, Sven Nilsson och Åke Strid. Jasså, kommer Åke! sa han. -Ja svarade jag och Ryman och Meinhard Moser. Va sa du! skrek han, kommer Moser. Är det sant? Jodå., det har han lovat i ett brev jag har här framför mig. Nu var professorn eld och lågor och vi talades vid så gott som dagligen under veckan som följde och vi blev så förtroliga att han en dag frågade. Hördu Bengt. Jag har fått blod i sperman, vet du vad det kan vara? Snart hade jag kontaktat alla Sveriges svampklubbar och många enskilda svampkännare och jag började förstå att det skulle bli svårt att inhysa alla deltagare i Femsjö. Jag ringde runt till alla hotell och pensionat inom tre mils radie och lyckades utverka tillstånd för deltagarna att få sova i skolan samt att ställa upp husvagnar och tält. Nu satte jag mig att skriva ut en skriftlig inbjudan till alla svampvänner jag kunde få adress till i Sverige, Norge, Danmark,
Island och Finland samt till alla föreningar. Via Moser fick jag kontakt med en professor Bata från Indien och en från USA. Jag inhandlade ett stort kortregister och upprättade ett register. Att samla ihop alla adresser och tillskriva dem var snudd på ett heltidsjobb under flera månader och detta trots att jag hade god hjälp av min sambo Naomi Lindh. Dessutom medförde det en hel del kostnader och det fanns ännu ingen föreningskassa att få bidrag från. Jag skrev ett tjusigt inbjudningsbrev och fick för mig att det skulle ha rak högermarginal och en bild på Elias Fries så bara det tog en natt då mitt enda verktyg var en IBM-skrivmaskin och bibliotekets kopiator. Så här blev resultatet.
Mitt finaste minne från Femsjö är ett dedicerat exemplar av Meihard Mosers bok Kleine kryptogamenflora där han skrev: Till Bengt Sändh med hjärtligt tack för Femsjö-mötet. Den mest entusiastiske var nog Nils Suber och en dag blev jag bjuden till hans hem på Karlbergsvägen i Stockholm. Han bjöd på en delikat svampsmörgås och när vi åt den frågade han om jag kunde säga vad vi åt för sorts svamp. -Stolt fjällskivling, svarade jag. Hans nästa fråga löd: - Kan du gissa när jag plockade den? Där gick jag bet men då fick jag veta att han plockat denna svamp i Skåne år 1931 och att han sedan dess förvarat den torkad i en burk. När vi väl upprättat vårt kortregister och kopierat vår inbjudan gjorde vi utskick i två omgångar. Här syns min sambo Naomi med det första utskicket. När det var dags att anträda resan till Femsjö tog jag kontakt med Sundsvalls mykologiska sällskap och föreslog att de skulle passera hos oss och att vi sedan skulle slå följe och bilda en bilkaravan. Dagen därpå så lät jag meddela Rolf Lidberg att jag bokat in oss på ett hotell i Gnesta. Varför just i Gnesta? frågade Rolf. Jo, därför att det ligger endast en mil från Stjärnhov. Han tyckte idén var lysande för nu kunde vi leta tryffel på vägen till Femsjö. Väl i Stjärnhov hittade vi ett antal tryfflar. De flesta var stora som hasselnötter någon var stor som ett plommon och den största som en ganska stor potatis. Träffen i Femsjö gick över förväntan och de 122 deltagarna var nöjda. Där hölls ett par föreläsningar, där valdes en interimstyrelse och där samlade vi arter under två dagar till en utställning i skolan. Några deltagare hade med sig soppar som var svåra att examinera och dessa la man ut på ett särskilt bord utanför församlingshemmet. När alla var samlade i stugan
var det någon som ropade: Nu står Moser och tittar på sopparna. Alla rusade ut och strax stod Nordens främsta forskare i en ring runt Moser som en skara förskoleelever inför läraren. Diskussionen blev minst sagt livlig. På lördagen drog vi alla iväg ner mot en stor blandskog med mycket bok. Folk spred ut sig i alla riktningar men jag stannade och höll Nils Suber sällskap i en glänta och dit kom en jämn ström med plockare och visade vad de hittat. En förläst flicka i 20-årsåldern, från Umeå universitet, med runda glasögon, kom fram till Suber med en stor svamp och frågan: Säg, kan herr Suber säga vad det här är för ticka. Hans svar löd: -Tickor och tickor, jag bryr mig väl inte om tickor, jag bryr mig bara om flickor. Kom nu så går vi ner till sjön och svärmar! Flickan så något förskräckt ut men fick till slut svar på sin fråga. Ett 50-tal deltagare anslöt sig som medlemmar i Sveriges Mykologiska Förening och betalade 20 kronor i årsavgift. Ett par månader senare hade medlemsantalet stigit till 120. Vi beslöt även att ge ut ett medlemsblad. I den interimstyrelse som valdes blev Åke Strid ordförande och för övrigt ingick Inga Britt Vesterberg, Svengunnar Ryman, Bo Nylén och jag. Ett par veckor efter Femsjö-mötet fick jag besök av den legendareiske redaktören Karl- Gunnar Bäck från Aftonbladet. Vi pratade om annat men han hade läst om mötet i Femsjö så strax innan han gick sa han: -Ja, en sak kan jag inte fatta! Vadå? undrade jag. Jo hur en sketen trubadur kan lura iväg femtio professorer till en liten by i Småland. Professorernas antal räknade jag aldrig men jag tror han överdrev en smula. Första året Under året som följde fick jag ett antal telefonsamtal från olika sjukhus samt från Karolinska giftinformationen. Jag satt ju med medlemsregistret och när man fått in förgiftningsfall till något sjukhus behövde man få tag på någon säker mykolog som kunde fastställa vad det var för art som orsakat förgiftningen. Minns särskilt då sjukhuset i Halmstad fått in en utvecklingsstörd flicka som blivit förgiftad. Jag gav dem namn och nummer till två duktiga mykologer varav den ena tog taxi till sjukhuset och talade om att hon ätit lömsk flugsvamp. Under detta första år hade vi i styrelsen några möten och jag minns att vi vid ett av dem utarbetade förslag till stadgar. En lustifikation som roade mig var när Bosse föreslog att vi skulle stadga att föreningen skulle vara allmänheten behjälplig genom att sprida kunskaper om vilka svampar som var ätliga. Svengunnar reagerade med: -Varför då? Sveriges ornitologiska förening säger inte ett ord om vilka fåglar som är ätliga. En av våra sammankomster avhölls hemma hos ordföranden och jag minns än i dag den delikata soppa hans fru tillagat på Sparrassis crispa d.v.s. Blomkålssvamp. Jag kontaktade min gamle vän reklamtecknaren Sid Jansson och förmådde honom att utforma en stilig logotype med en stiliserad jordstjärna samt versalerna SMF. Jag tror man använder den än i dag. En dag föreslog jag för vår ordförande, docent Åke Strid vid Riksmuseet, att vi skulle spela in ett kassettband med Nils Suber. Denne charmör skulle nu fylla 90 år och var vår store legendar. Han kunde prata svamp så folk ömsom fick tårar i ögonen och ömsom gapskrattade. Han hade ordnat svamputflykter och utställningar under 70 år och föreläst på otaliga utställningar. Åke var genast med på noterna och jag bokade en studio billigt genom mitt
grammofonbolag. Här hade det räckt med en liten talstudio men jag valde en stor musikstudio med inspelningstekniker för Suber behövde publik och helst med mycket damer för att bli riktigt i sitt esse. Damerna rekvirerade vi från Stockholms svampvänner. På bandets sida A berättar han svampminnen från sin tidiga ungdom och framåt och sedan berättar han om en svamputflykt. På sida B går han runt och föreläser om de svampar han ser på Riksmuseets utställning. Han låtsas alltså att han är på utställningen inför en grupp besökare och hela tiden finner han nya arter och blir glatt överraskad. Här ligger några strimmiga flugsvampar. Här finns den gråa plumbea och crocea den gula ser jag ligger här! Man är på svamputställning när man lyssnar till bandet och publiken var trollbunden. Teknikern var helt förbluffad och tagen: En 90-årig man som pratar oavbrutet i en och en halv timme, som låtsas att han är på svamputställning och hittar saker. Det var det värsta jag varit med om! Snacka om artisteri! Olle Persson som var Subers elev redan på 40-talet, skrev en fin presentation, jag tog fotot och utformade omslaget och lät tillverka några hundra exemplar som kunde inhandlas för en blygsam penning av SMF:s medlemmar och andra. Detta band har jag kvar och det har jag ofta spelat upp för naturintresserade och det händer ibland att jag lyssnar igenom det i min ensamhet för att återuppliva minnet av en mycket fascinerande människa. Min sambo Naomi och jag besökte honom ett par gånger när han låg på sitt yttersta på ett sjukhus i Västberga.
Svampkurs i Falköping Hösten 1980, strax före SMF:s andra stora sammankomst i Gullspång, höll vi en veckas svampkurs i Falköping i samarbete med Studiefrämjandet. Det var en lite mer avancerad kurs och som lärare hade vi en troika bestående av Åke Strid, Olle Persson och Sven Nilsson. Det var gott om arter på Mösseberg och vi lärde oss mycket. Jag hade bokat in ett vandrarhem vid foten av Mösseberg och den jag hyrde av hade åtagit sig att tala med chefen på en närbelägen servering så att vi skulle kunna inta frukost, lunch och middag där. När vi kom dit för att äta frukost den första morgonen var serveringen stängd och då var det tur att jag var med så de andra visste vem de skulle gnälla på. Nu uppstod en katzenjammer som av skenande stråkorkester. Nu fann vi en servering knappt hundra meter längre bort där det gick lika bra att äta men nu var det för sent. Ingen brydde sig om vem som var den skyldige, det var jag som var den ansvarige på platsen och av bara farten fortsatte man att gnälla under hela veckan. Man gnällde på allt. Näst sista kvällen hade jag ordnat till ett litet samkväm med frågesport och andra muntrationer. Där satt en skara surmulna mykologer och funderade över om det inte fanns någonting mer att gnälla på. När jag fick för mig att jag skulle föreviga det hela och riktade kameran mot ett par i trettioårsåldern fick de chansen och utbrast: -Du har inte frågat om tillstånd att fotografera oss. Jag svarade inte utan öppnade kameran, tog fram rullen och drog ur hela filmen som jag la framför dem. Det är därför käre läsare som jag inte kan visa någon bild från svampveckan i Falköping. Dagarna därefter höll SMF sin andra årliga svampträff i Gullspång och den nystartade lokala svampklubben hade arrangerat det hela föredömligt. Vi var nu betydligt fler än i Femsjö och fick ihop till en förnämlig utställning. Då stannade en risig gammal Volvo utanför lokalen och i den satt en man i rutig skjorta och ett stort leende. Han såg ut som en grovarbetare men han presenterade sig som professor i toxikologi från Lund. Jag visade honom utställningen och presenterade honom för Suber och Olle Persson och såg till att han blev inbokad på samma pensionat som vi bodde. Jag hade köpt två paket kräftor så nu bestämde vi att vi fyra och min sambo skulle ha kräftskiva på kvällen. Vi hade räknat med att kunna låna porslin från pensionatet men när vi kom dit var serveringen stängd. Där satt vi på andra våningen med två paket kräftor, några öl och en burk pulverkaffe. Vi åt kräftorna med hjälp av händer och svampknivar och med dagstidningar som underlag. Öl drack vi ur burkarna och snapsen ur tandborstglasen. Sedan ville vi ha en kopp kaffe och då uppstod problem. -Detta är en utmaning, förklarade den toxikologiska professorn. Här fanns en öppen spis men inga kokkärl. Toxikologen och jag gick ut och hittade en bit av en apelsinlåda och lite torra kvistar i syrenhäcken. På detta gjorde vi en brasa i öppna spisen. Vi fyllde de tomma ölburkarna med vatten och stack en pinne i hålet och höll den över elden tills vattnet kokade. På toaletten fanns pappersmuggar och med varsin tidning som grytlapp fyllde vi dessa med vatten och pulverkaffe. Gamle herr Suber förklarade att det var det godaste kaffe han druckit. Nästa morgon vaknade vi av att en hysterisk pensionatsvärdinna for omkring och skrek: -Vem har eldat i öppna spisen? Den är inte godkänd. Ni hade kunnat tänt eld på hela huset! Vi spelade alla ovetande. Så var det då stormöte där det skulle väljas ny styrelse. Jag föreslog Sundsvalls mykologiska sällskap eftersom det var en av landets största med 130 medlemmar. Detta resulterade i ett unisont nej från det gänget med motiveringen att Rolf Lidberg inte hade tid. Detta trots att de hade massor av andra högutbildade medlemmar och bland dem många akademiker. Kunde inte Rolf Lidberg så kunde inte Sundsvall. I stället fick den lilla nystartade klubben i Gullspång, som just gjort ett jättejobb med svampträffen, hoppa in som styrelse med viss
hjälp från klubben i Karlstad. Jag tyckte det var ynkligt och jag var nu hjärtinnerligen less på allt vad mykologer hette. Vid denna tid kände jag en artistkollega som hade motocross som fritidsintresse. Trots att jag inte var det minsta intresserad av motorsport så var jag med honom på hans klubb några gånger. Vilka polare! Glada, positiva och roliga hjälptes de åt och aldrig hörde man något gnäll. Jag skrev ett brev till Sveriges Mykologiska Förening och anmälde mitt omedelbara utträde med motiveringen att jag nu skulle ägna mig åt Motocross i stället. Så blev det nu inte men mykologerna var jag klar med. Däremot inte med mykologin. Jag har fortsatt att studera svamp lite på egen hand om än inte i samma utsträckning. 14 år efter mitt utträde och när jag bodde i Skåne fick jag veta att SMF:s svampvecka skulle äga rum i Tyringe varför jag och min fru for dit. Jag borde ju känna de flesta av deltagarna. Vi blev insläppta men inte så mycket mer men vi blev i alla fall inte bortmotade. Man hade just ätit middag men det fanns lite rester kvar. Detta åt vi mot att vi blev avkrävda deltagaravgift för en dag. Arrangör var skåneklubben Puggehatten och jag talade med tre styrelsemedlemmar och ansökte om medlemskap men man hörde aldrig av sig. Jag hade nu dragit igång ett byalag i den by där jag bodde och där hade jag också haft en svampkurs och ordnat en svamputställning men när jag försökte engagera någon mykolog till utställningen märkte jag snabbt att jag var persona non grata. Trots att jag erbjöd ett skapligt arvode plus resa och traktamente var det omöjligt att få någon av mina gamla vänner att ställa upp. Till slut fick jag dock tag på Olle Persson. Året därpå ringde jag alla jag kände till men ingen kunde ställa upp varför jag ställde in det hela. Själv var jag för ringrostig för att klara det hela själv. Som fotograf levererade jag under ett par år en massa bilder till en liten tidning utan att ta ett öre betalt. När jag slutade med detta blev redaktören illsur och slutade hälsa. Borde han inte istället vara tacksam för alla bilder han fått gratis. Hade jag aldrig levererat någon bild hade han säkert hälsat än i dag. Brottaren Pelle (sving) Svensson berättade för mig att så länge han brottades hade han massvis med vänner men när han slutade med idrotten försvann alla vänner och han satt där ensam. På senare år har jag fotograferat fåglar och blivit vän med en massa ornitologer och funnit att de som skådar uppåt mot den kristallklara skyn är mer positiva och livsbejakande än de surputtar som går och glor ner i backen. En sak är jag ganska säker på och det är att om inte jag tagit tag i saken i slutet på 70-talet så skulle mykologerna fortfarande gått omkring och pratat om att de egentligen borde bilda en svensk mykologisk förening.