Debattera på nätet! Allmänna Försvarsföreningen, AFF, fortsätter försöken med debatt på Internet via hemsidan (www.aff.a.se). Sök upp knappen DEBATT och tyck till i aktuella säkerhets- och försvarspolitiska frågor. Debattsidan är öppen för alla, även icke-medlemmar i AFF. Undvik anonyma bidrag, även om publicering under signatur är tillåten. Följ anvisningarna på hemsidan och det formulär som finns för inläggen. OBS! Högst 2000 nedslag eller tecken! Vi ser gärna debatt kring artiklar och synpunkter i Vårt Försvar. Du kan via e-postadress abonnera på artiklar och ämnen som dyker upp på hemsidan. Intressanta inlägg refereras i kommande nummer av Vårt Försvar. FORTSATT DEBATTERAR VI EXEMPELVIS: De nya hoten Hur skall terrorismen bekämpas? Varifrån kommer ubåtarna? Kommer Sverige att bli NATO-medlem? Skall militären kunna hjälpa polisen att upprätthålla lag och ordning? ANMÄL E-POSTADRESS Medlemmar i AFF och andra intresserade uppmanas att sända in aktuell e-postadress (mail) för att nås av kallelser till debattkvällar och nya ämnen på debattsidan. AFF:s e-postadress är aff@aff.a.se ÅRSSTÄMMA AFF årsstämma 2002 äger rum på Armémuseum Riddargatan 13 (ingång Artillerigatan) Torsdagen den 18 april kl. 18.30 Styrelsens förvaltningsberättelse och övriga ärenden som kan komma att upptas till behandling finns tillgängliga på föreningens kansli från 1 april. Efter stämman följer ett aktuellt föredrag. 2 VF 1/02
Vårt Försvar Allmänna Försvarsföreningens tidskrift Debatt om säkerhetspolitik och totalförsvar. Utkommer med fyra nummer per år. Ansvarig utgivare: Marianne af Malmborg Redaktör: Bo Hugemark Layout och sättning: Ulf Hansson och Annette Hofvander Redaktion och expedition: Allmänna Försvarsföreningen, se nedan. Redaktören personligen: Bolmsövägen 24, 168 55 Bromma Tel/Fax: 08-87 15 78 E-post: bo.hugemark@war-and-peace.se Redaktionskommitté: Redaktör Olof Santesson, ordförande Generalsekr. Ulf Rubarth, AFF Överstelöjtnant Rolf Lindén, AFF K Infodirektör Svante Werger, ÖCB Avdelningsdirektör Martin Arkel, SPF Överstelöjtnant Göran Bäck, FHS Avdelningsdirektör Hans Zettermark, FHS Förste forskare Niklas Granholm, FOI Tidningens uppfattning framgår av ledarsidan. För åsikter framförda i övrigt redaktionellt material svarar respektive författare. Prenumeration: 200 kr/helår Lösnummer: (beställs hos expeditionen) Annonser: Redaktionen Annonspriser: Helsida: 4.800 kr Halvsida: 3.000 kr Kvartsida: 2.100 kr Åttondelssida: 1.500 kr Fyrfärg: Helsida: 9.300 kr Halvsida: 7.500 kr Kvartsida: 6.500 kr Tryck: Abrahamsons Tryckeri AB Karlskrona ISSN 0042 2800 ALLMÄNNA FÖRSVARSFÖRENINGEN Grundad 1890 Föreningens ändamål är att skapa insikt om Sveriges säkerhetsproblem och om behovet av ett starkt totalförsvar till tryggande av vår frihet och fred (AFF:s stadgar 1). Ordförande: Marianne af Malmborg Vice ordförande: Bernt Östh Generalsekreterare: Ulf Rubarth Expedition: Tel/Fax: 08-667 22 53 Postadress: Teatergatan 3, 5 tr 111 48 Stockholm Bankgiro: 482 8885 Postgiro 127 11-8 E-post: aff@aff.a.se Hemsida: http://www.aff.a.se Allmänna Försvarsföreningen vill verka för en försvarsdebatt med god spridning. Publicering av artiklar införda i Vårt Försvar medges med angivande av källan. Ekonomiska villkor avtalas med respektive författare. VÅRT FÖRSVAR Nr 1 2002 Årgång 113 INNEHÅLL: Ledare: Kris i Försvarsmakten? 4 Porträttet: Erik Lidén: Marinens nye generalinspektör 5 Litteratur: Olof Santesson: Ubåtstankar utan slut 6 Reportage: Erik Lidén: Åter till Polen efter 300 år 10 Eino Tubin: Vad har Norge gjort för ont? 11 Olof Santesson: USA i 2000-talets krig 12 Clive Jones: Öga för öga leder till blindhet 16 Referat Olof Santesson: Finland, Sverige och säkerheten 18 Kjell Nordström: Homeland Security 21 Referat: Bo Hugemark: Ryska gåtor 23 Nils-Eric Sandberg: Tänk om USA flyttar från Europa 24 Referat Bo Hugemark: Världen tränger sig på 26 Litteratur Bengt Selander: Ett enda misstag kan förmörka all föregående gloire 29 Debatt Per Sjöswärd: Samarbete militär/polis, varför inte? 31 Omslaget: Förarlösa flygplan för spaning men även för stridsuppdrag. Precisionsbombning från hög höjd. Transportplan som byggts om till gunships för markunderstöd. Helikopterlandsatta elitförband. Tidsbegränsade uppdrag, därefter snabb embarkering. Det är några av de drag vi sett i den amerikanska krigföringen i Afghanistan. Blir det framtidens modell? Och hur påverkas Sveriges säkerhetspolitik och försvar? Foto: U.S. Air Force Nästa nummer, 2/02, utkommer i slutet av maj. Manusstopp 17 april. VF 1/02 3
Ledare: Kris i Försvarsmakten? Vi har kommit en bit på väg, men många utmaningar står framför oss. Så sammanfattade ÖB nuläget på Folk och Försvars konferens i Sälen. Försvarsministern för sin del skådade in i framtiden och sade att han inte var orolig den dagen jag skall titta i backspegeln och försvara dagens försvarspolitik. Två veckor senare kom en kraftfull utmaning och försvarsministern fick tillfälle att försvara den förda försvarspolitiken. Tio officerare, ledamöter i Kungl Krigsvetenskapsakademiens avdelning I (lantkrigsvetenskap), de flesta överstar och chefer för utbildningsenheter, anförda av generallöjtnanten Gustaf Welin, presenterade en kommande skrift genom en debattartikel i Dagens Nyheter. De ställer sig helt bakom den ominriktning av Försvarsmakten som statsmakterna beslutat men hävdar att själva övergångsfasen inte har lyckats. Det har inte blivit några pengar över till att utbilda chefer och trupp för att man skall nå de uppsatta målen. Beredskapssystemet är omodernt, inte minst sett mot nya hot. Något radikalt behöver därför göras för att verkligen genomföra den nödvändiga reformeringen av försvaret och ge det svenska folket det försvar det behöver och betalar för. Författarna tittar i backspegeln redan i dag, inte för att nostalgiskt se på det gamla försvaret utan för att finna orsakerna till dagsläget och pekar bl a på de stora materielköp som gjordes vid slutet av det kalla kriget och på ett dåligt beslutsunderlag till det senaste försvarsbeslutet. Det är en helt annan bild än den som försvarets högsta ledning presenterat. Är det kris i Försvarsmakten eller är allt på god väg? Det förvisso svårt att bedöma för en utomstående. Men på en punkt är det uppenbarligen kris: i förhållandet mellan å ena sidan den högsta politiska och militära ledningen och å andra sidan chefer som har att genomföra försvarsreformens intentioner och utbilda förbanden. Man kan heller inte ifrågasätta deras beskrivning av förvirring och modlöshet i organisationen. En förtroendeklyfta som, hävdar de, beror på att den högsta ledningen inte förmått ge en vision av vad försvaret skall användas till, ej heller en genomtänkt idé om hur ominriktningen skall gå till. Förvisso har utvecklingen under 2000-talets sista decennium gått hisnande fort. En ny världspolitisk situation, hotbildens erodering, en svindlande serie av nya beslut innebärande drastiska nedskärningar. Hoppfulla tirader om att nu skulle det äntligen bli ett försvar i balans och arbetsro. Nya svarta hål, nya nedskärningsbeslut och besparingspaket. Det är naturligtvis en näst intill omänsklig uppgift att i denna omställningsprocess göra allt rätt, att utnyttja mänskliga, materiella och finansiella resurser optimalt och att hålla Försvarsmakt och allmänhet informerad om vad saken gäller. Desto viktigare är det att tillåta och uppmuntra en fri debatt, att vidgå alla misstag, att utnyttja de fonder av kunskap, kreativitet och god vilja som finns inom organisationen. Försvarsministern sade i Sälen: Jag känner mig ganska trygg med de verktyg vi har av kontrollstationer, anpassningsmetoder och alla kunniga experter inom totalförsvarets alla grenar. Till detta kommer också granskare och kritiker som tillhör en demokrati. Det var uppenbarligen endast en läpparnas bekännelse. Utspelet möts med påtaglig irritation, problemen förnekas, och försvarsministern antyder bristande ledarskap hos förbandscheferna. Vissa av hans hejdukar ger sig på att kräva stopp i befordran för de förmätna kritikerna. Man kan invända att kritikerna inte gillar läget. Att man får göra sin röst hörd innan beslut fattats men sedan lojalt måste följa det. Kritik är OK men det vore betydligt bättre om den kom under förberedelserna av försvarsbesluten, sade försvarsministern till VF:s reporter. (se sid. 10 i detta nummer). Det är inget hållbart argument. Artikelförfattarna har inte vänt sig mot det beslut som fattats; de ställer uttryckligen upp på reformernas mål. Vad de gör är att slå larm när de inser att målen inte nås. Att så skulle bli fallet var kanske inte helt tydligt när beslutet fattades. För övrigt har flera av dem har tidigare varnat för vad som kan hända men upplevt att ingen lyssnat till dem. 1999 skrev arméns samtliga 52 förbands-, skol- och fochefer ett brev till ÖB i saken. Ingen skall tro att vi nu nått vägs ände i reformeringen av försvaret, att kartan är färdigritad. Förändringar i världsläge och säkerhetspolitik, nya hot, ny teknik kommer hela tiden att kräva största flexibilitet i tänkande och planerande. Processen blir omöjlig, om ledningen inte är beredd att lyssna till dem som har möjlighet att jämföra kartan med terrängen. Om den högsta ledningen hellre vill ha följsamma karriärsugna medelmåttor än självständigt tänkande officerare med civilkurage, då är försvaret verkligen i kris. 4 VF 1/02
Porträttet Erik Lidén: Marinens nye generalinspektör Förnyelsen av Försvarsmakten innebär under några år en snabb omsättning av chefer på alla nivåer. När amiralen Torsten Lindh i höstas med pension lämnade posten som generalinspektör för Marinen, tillika chef för det Marintaktiska kommandot, MTK, i Berga på Södertörn, efterträddes han av 48-årige Jörgen Ericsson, som då under knappt två år hade varit chef för 3. ytstridsflottiljen. Ericsson utnämndes av regeringen till konteramiral. Konteramiral Jörgen Ericsson samtalar med värnpliktiga på Bohus kompani, Amf 4. Jörgen Ericsson föddes den 25 november 1953 i Falun och fyller alltså 50 år i höst. Hans sjöofficerskarriär slutar troligen inte på MTK utan högre befattningar lär vänta i Högkvarteret på Lidingövägen inom tre-fyra år. Den utredning som överste 1 gr Björn Andersson leder om försvargrenarnas TK i Enköping, Uppsala och Berga kan också illa kvickt förändra hela ledningsorganisationen med nya stationeringar som följd. Jörgen Ericsson började på Kungl Sjökrigsskolan 1972, då placerad i Näsby Park norr om Stockholm. Han har genomgått traditionell skolutbildning med inriktning mot överste/ kommendörsbefattningar. Dessutom har han tillbringat ett år vid US Naval Command College 1994-95 i USA. Så sent som år 2000 blev det Försvarshögskolans chefskurs på Solbacka i Sörmland. Bland de befattningar som amiralen hittills har haft i Försvarsmakten märks tjänstgöring till sjöss på jagare, torpedbåtar och robotbåtar. Han var 1990-92 flaggadjutant i Kustflottans stab med ansvar för de operativa insatserna, till exempel ubåtsjakt. Han har sysslat med beredskap och planering i gamla Försvarsstaben och i nya Högkvarteret. Som officer och chef är han uppskattad, med en beslutsamhet kombinerat med ansvar och humor i kontakten med underlydande. Under perioden 1993-2001 var han också adjutant hos Konungen, vilket lett till en del utländska medaljer vid statsbesök och HM Konungens medalj i 8:e storleken med serafimerordens band. Jörgen Ericsson är ledamot i både Kungl Örlogsmannasällskapet och Kungl Krigsvetenskapsakademien. Hans stora fritidsintressen är utförsåkning och golf. Han är sedan 1981 gift med Malin, född Lennmor, och har två barn, Caroline, 18 år, och Anders, 15 år. Foto: Maria Tolinsson Att leda en krympande marin och samtidigt bevaka att modern materiel tillförs och ger utbildning och övningar är en grannlaga uppgift för mig, säger Jörgen Ericsson, som håller på att bli varm i kläderna ute på Berga, klassiska övningsvatten i många decennier för den svenska örlogsflottan. Försvarets omstrukturering väcker många frågor om uppgifter och innehåll. Just nu prioriteras internationell tjänst i säkerhetspolitiken med riksdagens beslut som vägledande. Vi får se hur det blir framöver med hotbilder och världsutveckling, inte minst vet vi väldigt lite om Rysslands framtida utveckling. Erik Lidén är frilansjournalist VF 1/02 5
Olof Santesson: Litteratur Ubåtstankar utan slut Ubåtsfrågan har åter kommit upp till ytan i debatten efter Rolf Ekéus utredning och Ola Tunanders bok samt Lennart Bodströms bok Mitt i stormen. I förra Vårt Försvar nr 4/ 2001 intervjuades kommendör Göran Frisk om sin syn på Ekéus utredning utifrån sina erfarenheter av ubåtsjakt. Här görs en genomgång och analys av de tre skrifterna. Ubåtsjakt de skara som Medborgargruppen. Men icke. Nu är vi där igen med flera nya inlägg. Bröt Sverige mot ett supermaktsspel, där kränkningar var något som man egentligen inte skulle bråka om? Eller vann vårt land, trots bakslag i jakten och hos opinionen, respekt på att blåsa till strid mot intrång? Det är inte bara för historiker och statsvetare att fundera över. På ubåtsfrågan ges inget slut. Till ett uppflammande i spalterna bidrog 2001 först förre utrikesministern Lennart Bodströms memoarer Mitt i stormen, som visar att han fortfarande är bitter över hur han be- Försvarets Bildbyrå/Peter Nilsson I ubåtslarmens tid kunde allt hända. Debatten gick i vida cirklar. Rätt många visste säkert att Sovjetunionen bedrev krig under vattnet mot oss. En del av dem var samtidigt övertygade om att våra regeringar efter den första tidens protester ville undvika att behöva fortsätta att utmana en supermakt. Några slog fast att det i själva verket var NATO som hemsökte oss. Och en falang retade upp majoriteten genom att hävda att det mesta, om inte alltsammans, var hjärnspöken och masspsykos. Med upptäckten av minkarna i mitten av 1990-talet tyckte dock luften gå ur meningsutbytena, trots tappra försök av en ifrågasättanhandlades i pressen och politiken. Han vidhåller att han bara ville slå fast regeringens bedömning att det efter Gåsefjärden 1981 och Hårsfjärden 1982 inte hade gått att nationalitetsbestämma någon kränkning. Senare på hösten berättade Ola Tunander i boken Hårsfjärden att en rad ubåtsincidenter berodde på amerikanska och brittiska intrång. Och slutligen kom av trycket ambassadören Rolf Ekéus i november presenterade ubåtsutredning, Perspektiv på ubåtsfrågan, med påpekandet att både Sovjetunionen och NATO-länderna hade intressen att tillvarata i svenska vatten. Prestigenamn utan forskningserfarenhet Livligast står polemiken kring Ekéus utredning. Åsiktsbytet har snabbt på flera håll kommit att kallas för en högervänsterstrid med förre statsministern Carl Bildt i huvudrollen. De som med olika argument kritiserar Ekéus har stämplats som tidigare lierade med Bildt och/eller deltagare i en moderat kampanj. Hans försvarare beskrivs i gengäld vara gamla kritiker av Bildt. Att en enmansutredning med begränsade kansliresurser och utan tunga expertnamn skulle göra auktoritativt slut på den svenska ubåtskrisen var nog ett fåfängt hopp. Som ledare av övervakningen av Iraks militära tillgångar och oskadliggörandet av Saddam Husseins massförstörelsevapen blev visserligen Rolf Ekéus en vårt lands internationellt mest kända diplomater. Efter några år som Sveriges ambassadör i USA kom han hem och blev, förutom att åta sig nya nationella och internationella uppdrag, ordförande för fredsforskningsinstitutet SIPRI. Ett prestigenamn, med andra ord. Men han saknar erfarenhet av forskning och traditionellt svenskt utredningsarbete. Det märks litet på sti- 6 VF 1/02
len. Utredarens egen person kommer också fram i kommentarerna på ett sätt man inte är van vid. Senare i år ska Ekéus delge oss sin uppfattning om svensk säkerhetspolitik efter 1969, det år då den breda neutralitetspolitikkommissionen på sin tid var beordrad att sätta en slutpunkt för granskningen av vårt lands säkerhetspolitik under det kalla kriget. När den nya rapporten kommer vore det, att döma av mottagandet av ubåtsredovisningen, nog ett misstag att tro att han skulle komma undan med mindre kritik. Kränkningarna belagda Pedagogiskt har Ekéus utredning sina förtjänster. Med den kronologiska uppläggningen av incidenterna alltifrån 1980 (Utö) gör boken tjänst som repetitionskurs och uppslagsbok. Han gör sin indelning med egna namn. Det är först Den formativa perioden till och med Hårsfjärden 1982. Nästa skede, efter 1983 års ubåtsskyddskommission, kallar utredaren Politisk konfrontation och fortsatta kränkningar. Efter 1987 års ÖB-rapport skriver han om en Omprövning av ubåtsfrågan, som varar fram till och med Bildts brev till Boris Jeltsin 1994 och 1995 års ubåtskommission. Viktiga passager, rapporter och skriftliga vittnesbörd redovisas utförligt. Att diskutera huruvida ubåtskränkningar verkligen förekommit har Ekéus inte sett som sin uppgift. Den frågan anser han klarades av med ubåtskommissionen. Och att Sverige kränkts under vattnet åtminstone tio gånger och troligen ett trettiotal gånger till borde vid det här laget ses som belagt och kunna utmönstras ur varje seriös debatt. Ekéus påminner om arvet från 1970-talets första relativa avspänning, då främmande ubåtar under vattnet skulle avvisas, inte skadas. Utifrån den starten menar han att det gjordes goda ansträngningar och ett bra jobb för att hantera ubåtsproblemet, när det väl växte från 1980 och framåt. Han anser att en främmande ubåt troligen tilläts smita ut ur Hårsfjärden natten till den 14 oktober 1982, men hävdar att det berodde på militär inkompetens. Han ser inget Litteratur komprometterande i utfärdade eldförbud för minsprängning. Den marina analysgruppens arbete inger respekt, men här finner Ekéus att en rimlighetsbedömning saknades. Gruppen borde ha varit försedd med utrikes- och säkerhetspolitisk expertis, lyder den borne diplomatens domslut. Betygsättning av statsministrar Starkare kritik riktas mot ubåtsskyddskommissionen, ledd av Sven Andersson och med Carl Bildt som viktig ledamot. Den gjorde enligt Ekéus fel genom att välja ut och satsa på ett av flera möjliga scenarier. Utifrån detta byggde den längs en indiciekedja upp den anklagelse mot Sovjetunionen som ledde till att statsminister Palme skickade en not till Moskva. Det här är något som utredaren har funnit intellektuellt tveksamt. Hans underkännande av bevisföringen och utpekandet av Sovjetunionen sammanfaller med ubåtskommissionens 1995. Men man noterar att han därtill kritiserar dåvarande överbefälhavaren Lennart Ljung för att ha gett vilseledande besked om att signalspaning pekade mot Sovjetunionen. Det skulle dröja flera år innan Försvarets radioanstalt, FRA, klargjorde att någon sådan klargörande spaning inte fanns. Flera kritiker reagerar mot att Ekéus som tjänsteman också har betygsatt landets statsministrar. Han hade dock till uppgift att inte bara redovisa och utvärdera hur Försvarsmakten och andra myndigheter hade hanterat konstaterade kränkningar och indikationer på kränkningar sedan början av 1980-talet. Utredningsuppdraget omfattade även regeringen. I stort sett är han nöjd med samverkan mellan regeringen och Försvarsmakten, men finner likväl den förstnämnda väl passiv. Därmed är vi inne på Ekéus två politiska bedömningar. Hans kritik av omständigheterna kring Bildts brev till Boris Jeltsin 1994 med anklagelser om ubåtskränkningar har, kanske egendomligt nog, väckt föga debatt. Intresset har i stället kommit att riktas mot 1982/83 och utredarens uppfattning att Palme gjorde fel genom att tillsätta den parlamentariska ubåtsskyddskommissionen. Det ska ha lett till att denne själv tappade kontrollen över ärendet. Därmed skulle statsministern ha uraktlåtit sina konstitutionella åtaganden, rent av abdikerat från sitt ansvar enligt regeringsformen. Hade Palme inget val? En utbredd uppfattning är att Palme efter det offentliga fiaskot med ubåtsjakten i Hårsfjärden inte hade något val än att se till att saken blev föremål för en bred utredning. Vad som hände från hösten 1982 till våren 1983 hör ändå till gåtorna i svensk efterkrigspolitik. Hur kom det sig att statsministerns partivän, Sven Andersson, tydligen inte höll honom det minsta informerad om att kommissionen var i färd med att utpeka Sovjetunionen som den skyldiga parten? Varför försökte Palme inte själv informera sig? Ett tillfälle till dialog borde ha kommit när kommissionen i februari 1983 två månader innan den var färdig föreslog regeringen att IKFN-bestämmelserna skulle skärpas så att eld kunde öppnas mot inkräktare inomskärs utan föregående varning. Och nog kunde man inom regeringskansliet innan det var för sent ha engagerat sig i hur Försvarsmakten hanterade vad som uppfattades som ett hot mot Sverige. Ja, var det då verkligen för sent i och med att kommissionen presenterade sin anklagelseakt? Lennart Bodström berättar att han förgäves föreslog Palme att skjuta upp regeringens reaktion åtminstone några dagar. Kanske kunde det ha varit möjligt för regeringen själv att i något slags mening ytterligare pröva ärendet inför den utrikespolitiska hanteringen, medan uppmärksamheten ute i landet kunde ha svalnat litet. Ekéus är ju mycket nöjd med att Ingvar Carlsson överprövade ÖB:s rapport 1987. Den gången valde regeringen efter en egen utredning att inte följa ÖB i utpekandet av Sovjetunionen som skyldig till nya kränkningar. Det är ändå en betydande skillnad mellan att gå emot en parlamentarisk utredning, alternativt fortsätta granskningen själv, och att VF 1/02 7
lägga en militär rapport med hemliga data till handlingarna. Vad vore då syftet med den förespråkade politiska rörelsefriheten? Det låter onekligen som om Ekéus rekommenderar ett sätt för lilla Sverige att oavsett sakläget undvika utmaningar av stora Sovjetunionen. Alldeles oviktigt är inte huruvida Palme själv i stort sett trodde på kommissionens slutsats eller inte. I det senare fallet skulle han ha anklagat Sovjetunionen mot bättre vetande. Hos Bodström får man dock intrycket att statsministern inte ifrågasatte supermaktens skuld. Han lär också muntligt ha använt betydligt hårdare språk mot ambassadören Pankin än vad som stod i den diplomatiska noten till Moskva. Här finns underlag för fortsatt debatt. Litteratur Kålsuparteori? Den andra omgående omstridda punkten i enmansutredningen gäller dess fynd i dokumenten om en sovjetisk sökoperation öster om Bornholm, sedan U 137 hade satt sig på grund i Gåsefjärden. Det skulle då kunna tyda på att sovjetmarinen inte visste var dess ubåt befann sig, med andra ord att inträngningen inte var avsiktlig. Ekéus drar dock inte den slutsatsen rakt ut, och efter publiceringen av rapporten har han och hans experter bemött kritik med att uttrycka sig försiktigare än i den tryckta texten om rörelserna öster om Bornholm. Den nya utredningen betonar mer än sina föregångare det spända storpolitiska läget, även kring Östersjön, under det så kallade andra kalla kriget efter sovjetinmarschen i Afghanistan 1979. Ekéus tycker att man tidigare alltför mycket har sett ubåtsverksamheten i ett bilateralt sken, som ett sovjetiskt hot riktat mot Sverige i krigsförberedande syfte. Hans konstaterande att både NATO och Warszawapakten kan ha haft intresse av att utforska vår skärgård och pröva svensk försvarsförmåga verkar ändå väl teoretiskt. För kritiker har resonemanget kommit att likna kålsuparteorin, kanske mer än vad utredaren insåg; han har ju inte på länge varit särskilt indragen i den svenska debatten. Är det till sist endast frågan om ett slags logisk slutsats: eftersom inte alla konstaterade intrång har befunnits vara sovjetiska skulle något eller några av dem kunna vara västliga? Efter slutförandet av sitt första uppdrag har Ekéus ändå synts vara tydligare i sin uppfattning att mycket nog trots allt talar för att konstaterade kränkningar måste läggas Sovjetunionen till last. Värnlöst offer? Utan direkt politiskt ansvar för hur vår ubåtsjakt organiserades och fördes befann sig utrikesministern 1982-1985, Lennart Bodström. Mitt i stormen ger en intressant bild av hur han Lennart Bodström hamnade i konflikter på UD, jagade läckor och aldrig övervann motsättningar till sin andreman, Pierre Schori. Ubåtsfrågan berörs i fyra av arton kapitel, men enligt Bodströms egen utsago har somliga läst boken just för dessas skull. Det är lätt att se varför. Författaren hamnade i den värsta kris som har drabbat en svensk utrikesminister under efterkrigstiden. De borgerliga partierna fick ogenomtänkt till stånd ett misstroendevotum mot honom i riksdagen efter en famös middag på Dagens Nyheter i januari 1985. Ännu mer än femton år senare är Bodström starkt upprörd över vad han vill kalla DN-affären. Han åberopar en uppsats av Lars Olof Lampers på statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Den slår fast med stor sannolikhet att Bodström inte förnekat förekomsten av kränkningar utan endast förekomsten av bevis på att dessa skulle vara ryska. Det skulle därmed vara en slutgiltig dementi av vad majoriteten reportrar vid middagen mindes och delvis i samförstånd skrev. Men i sitt ursinne nöjer sig inte Bodström med detta utan tillskriver flera av journalisterna politiska motiv och lågsinnad strävan att åstadkomma affärer. Bodström är över huvud taget frikostig med rykten om motståndare och vedersakare såsom tillhörande Bildts nätverk. I boken framstår han som ett rätt värnlöst offer för medvetna misstolkningar av vad han sagt. Vad som inte framgår är i vilken grad han faktiskt gav möjligheter till hugg på sig genom (kanske studentikost) ironiska och ibland giftiga kommentarer kring de svenska ubåtsmödorna. Senare har Bodström anslutit sig till Medborgargruppen, som med utförlig argumentation i boken Ubåtsfrågan 1999 underkände det mesta av ubåtsjakten. Gruppen var bland annat övertygad om att U 137 inte befann sig på något spionföretag, och man avvisade uppgifterna bottenspår och miniubåtar i Hårsfjärden. Imponerande faktamängd... Desto mer övertygad om förekomsten av tämligen storskalig främmande ubåtsframfart där är forskningsprofessorn Ola Tunander. Men i boken Hårsfjärden. Det hemliga ubåtskriget mot Sverige anser han sig veta att ubåtarna var västliga. Tesen lär få vidare spridning än de andra här aktuella ubåtstexterna. Tunanders minst sagt spekulativa arbete ges nämligen under innevarande år ut av Frank Cass Publishers. Det är skrivet på engelska under originaltiteln The Secret War Against Sweden. Deception and Political Control. Författarens påståenden bygger på en bred och imponerande detaljerad 8 VF 1/02
Litteratur undersökning. Den visar att Tunander har satt sig in i ubåtsmaterialet som kanske ingen svensk utanför Försvarsmakten. Bland annat har han lusläst de militära förbandens och stabernas krigsdagböcker och där funnit mycket värt att gräva upp. Frågan är då inte minst vilket bevisvärde man kan tillmäta dessa anteckningar. Krigsdagböcker är en ojämn företeelse, ibland skrivna i direkt samband med vidtagna åtgärder och därmed trovärdiga, ibland tillkomna i efterhand, pliktskyldigt och understundom försedda med värderingar som inte nödvändigtvis pekar mot sanningen.... och ostyrkta slutsatser Hos Tunander får man likafullt leta efter tecken på osäkerhet och öppenhet för andra tolkningar än de egna. Förekomsten av en gulgrön vattenfläck vid minstationen Mälsten, något som låter som hammarslag under vatten, en möjligen stympad bandinspelning, allt tolkar författaren som belägg för att en NATO-ubåt skadades innan den gavs chansen att smita undan jakten på Hårsfjärden. Till stöd för sina teser åberopar han en rad samtal med utländska experter, dock i allmänhet utan att identifiera sina sagesmän. Andra forskare lär inte kunna vare sig verifiera eller falsifiera flertalet uppgifter i Tunanders bok. Därmed kan få tycka att förlaget Norstedts har släppt fram en vetenskapligt övertygande och hållbar analys. Regelrätt konspirationsroman Hur som helst bör det sägas att Tunander skriver med bravur och karaktäristiskt gott humör. Problemet är till en del att han gör som så många andra polemiker och braständare. Han öppnar ofta försiktigt, återkommer till samma fråga i allt fastare form för att till sist förkunna det nyss antagna som ett etablerat faktum. Vad vi har framför oss är en regelrätt konspirationsroman. Sjabblet och misslyckandet under ubåtsjakten i Hårsfjärden tillskrivs inte inkompetens hos den militära ledningen. Inga ingripanden förklaras som utslag av chefers misstro, under i princip fred, Sjökortsskiss ur Tunanders bok utvisande hans tes om utsläppt ubåt. mot ledningsförhållanden avsedda för krig och mot minsystemen. Vad Tunander vill leda i bevis är att höga militärer, med då nytillsatte försvarsstabschefen Bror Stefenson i spetsen, under jakten ingrep med eldförbud och annat för att rädda en NATOubåt eller flera från att sänkas. Namngivna officerare skulle ha varit fullt medvetna om vad NATO hade för sig men bakom ryggen på ÖB opererat för att dölja västliga intrång. Vad Tunander anklagar dem för är rimligtvis inget annat än landsförräderi. Och det yttersta syftet? Det skulle ha varit att undergräva regeringen Palme. Resonemanget ligger i linje med privatspanares funderingar om att Olof Palme skulle röjas ur vägen innan han öppnade ett nytt kapitel i Sveriges relationer med Sovjetunionen. Så knyts då i förlängningen våra två största gåtor under 1980-talet samman ubåtarna och mordet på statsministern. Det är nog lite för mycket för de flesta i svensk säkerhetsdebatt att ge sig i kast med. Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör Lennart Bodström: Mitt i stormen, Hjalmarson & Högberg, Stockholm 2001. ISBN 91-89080-76-9. Ola Tunander: Hårsfjärden. Det hemliga ubåtskriget mot Sverige, Norstedts, Stockholm 2001. ISBN 91-1- 301038-7. Perspektiv på ubåtsfrågan. Hanteringen av ubåtsfrågan politiskt och militärt, SOU 2001: 85, Norstedts. ISBN 91-38-21548-9. ISSN 0375-250X. VF 1/02 9
REPORTAGE På väg till Strong Resolve 02: Svenska stridsbåt 90 lastas i amerikanska landstigningsfartyget USS Tortuga. Försvarets Bildbyrå/Lennart Andersson Erik Lidén: Åter till Polen efter 300 år Under stor medial uppmärksamhet övar just nu 1 700 svenska befäl och värnpliktiga vid en stor militär slutövning i norra Polen med totalt 26 000 deltagare från 20 länders försvarsmakter. Det är den hittills största PFF-övningen som äger rum 1-15 mars, döpt till Strong Resolve 02. Försvarsminister Björn von Sydow inspekterade övningsförberedelserna på Svea livgardes övningsfält i Kungsängen samma dag som generallöjtnant Gustaf Welin och nio överstar i armén öppet kritiserat gällande försvarsbeslut i Dagens Nyheter (5 februari). Statsrådet var måttligt förtjust i den bistra kritiken och deltog i bedömningen att det var ett Anjalaförbund i modern tid. (Det ursprungliga aktualiserades av 113 officerare i Anjala vid Kymmene älv i Finland 1788 och var riktat mot Gustaf III och kungens krigsförklaring mot Ryssland. 1789 greps många officerare och en ledare avrättades, varvid upproret kom av sig). Kritik är OK, men det vore betydligt bättre om den kom under förberedelserna av försvarsbesluten, sade försvarsministern. Nu måste vi fortsätta uppbyggnaden av det nya försvaret och visa vår internationella kompetens. Samverkan och militära samövningar inom Europa, utan svensk NATO-anslutning, är mycket viktiga för vår trovärdighet i en ny säkerhetspolitik. De berörda överstar som fanns på Svea livgarde denna regniga morgon, när dessutom övning och förevisning fungerade dåligt, höll en mycket låg profil och tänkte måhända på sin eventuellt avslutade militära karriär. Framtidens chefer med ÖB i spetsen utnämns under 2003, och det är viktigt med en gemensam grundsyn. Jag är medveten om att tjänstgöring för överstar och generaler i Försvarsdepartementet har både positiva och negativa inslag. Det positiva är att de politiska tankarna, utredningar och synpunkter förflyttas till Högkvarteret, som får möjlighet att penetrera och diskutera. Negativt är uppfattningen att de högsta militära tjänsterna reserveras för dem som har varit vid Gustav Adolfs torg och att de på något sätt skulle vara kommenderade av mig och mina medarbetare. Så är 10 VF 1/02
det inte! konstaterade Björn von Sydow bistert. När nu svensk trupp för första gången sedan 1700-talet idkar krigföring på polsk mark kan det vara på sin plats att påminna om de styrkor, främst infanteri och kavalleri, som med hjälp av tusentals hästar härjade i Europa fram till 1815, då Wienfreden slöts. I dag landstiger 2000-talets moderna pansrade förband i Polen för Resolve 02 samtidigt som personalen till stor del flygs in med Hercules från flygbaser i Sverige. De 1 700 övade med svensk nationalitet kan i dagens krympande försvar imponera, men tyvärr är 1 700 befäl och värnpliktiga bara vad ett stort infanteriregemente satte upp vid slutövningar så sent som i början av 1990-talet. Det glöms lätt bort liksom att de stora Försvarsmaktsövningarna på 1980-talet samlade upp till 25 000 övade som tilltransporterades genom hela Sverige till aktuellt övningsområde, Skåne likaväl som Bodenområdet. Till Polen transporteras stabsenheter från I 5 i Östersund, skyttekompanier med stridsfordon 90 från P 18 i Visby och I 1 i Kungsängen och spaningsförband från K 3 i Karlsborg. Från Vaxholm via Göteborg kommer Amf 1, och några Viggen med en baspluton flygs över av Flygvapnet. Inte ens FN-förbanden i Kongo 1960-63 mönstrade 1 700 befäl och soldater, så genom Resolve 2 är detta den hittills största svenska representationen vid en militärövning i fredstid på främmande mark. Erfarenheterna kommer att noggrant studeras och användas vid ännu större samverkansövningar utanför riket. NATO-högkvarteret i Bryssel följer också med intresse Strong Resolve 02 och har ställt stabsövningsmoduler till det övade befälets förfogande, till och med ända borta i USA. Vårt Försvars utsände kan konstatera att den egna grundutbildningen 1963 i Skåne har föga likhet med dagens tekniska försvar. Det har hänt mycket under 40 år, inte bara i försvaret utan i hela samhällsutvecklingen. Erik Lidén är frilansjournalist Eino Tubin: Vad har Norge gjort för ont? När det gäller den svenska utrikespolitiken är det bara att tacka och ta emot för den som alltid menat att Sverige rätta plats är bland de västerländska demokratierna. På kort tid har Göran Persson och hans regering gjort rent hus med neutralism och kålsuperi och förskaffat Palestinasjalarna till den bakre garderoben. Föredömligt snabbt solidariserade sig statsministern med USA efter angreppet mot vårt gemensamma västerländska öppna och fria samhälle den 11 september. Stödet till Baltikum har varit otvetydigt när det gäller att slå vakt om dessa länders rätt till eget säkerhetspolitiskt vägval, oavsett vad ryssarna kan tycka. Därför måste man vara snäll när man läser utrikesminister Anna Lindhs tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Där står allt vad man kan önska: beslutsamhet att möta terroristhotet gemensamt, stöd till Estland, Lettland och Litauen i deras strävan att bli medlemmar i både EU och NATO, stöd för det amerikanska engagemanget för säkerheten i norra Europa osv. Men det kliar i fingrarna, när man läser vad Anna Lindh har att säga om den svenska säkerhetspolitiken. Den militära alliansfriheten... ger oss största möjliga handlingsfrihet. Som alliansfria fattar vi i varje läge själva beslut om vad som bäst gagnar Sveriges intressen, inklusive möjligheten En gång vapenbröder i Unionen. Men nu...? att förklara oss neutrala i händelse av väpnad konflikt... Men när ska Sverige vara neutralt? Några rader längre ner utesluter utrikesministern våra partners i EU: det är... svårt att föreställa sig att Sverige skulle förklara sig neutralt i händelse av ett angrepp på något av de länder som är, eller som kort står inför att bli, medlemmar i unionen. Av talet i övrigt är det tydligt att hon med de sista orden menar Baltikum och Polen. Skälet till att vi ska fortsätta att vara militärt alliansfria är alltså enligt uteslutningsmetoden att vi behöver handlingsfrihet att förklara oss neutrala vid ett angrepp på Norge, som ju inte är med i EU. Redan i förra årets Folk och Försvarstal fick vårt västra grannland en indirekt känga av Anna Lindh. Hon sade då att den militära alliansfriheten var en tillgång som gav oss möjlighet att med kraft och trovärdighet vara pådrivande i nedrustningsfrågor och att Sveriges trovärdighet i nedrustningsfrågor till och med ökat genom medlemskapet (i EU). Med liknande slutledning innebar det att Norge genom sitt NATO-medlemskap saknade kraft och trovärdighet, men skulle kunna vinna det genom att gå med i EU. Snytingar två år i rad. Vad har utrikesministern mot Norge? Eino Tubin är frilansskribent bosatt i Turkiet Foto: Bo Hugemark VF 1/02 11
Foto: Helene C. Stikkel Tydligt vem som leder kriget: Försvarsminister Rumsfeld svarar på journalisternas frågor, general Myers står bredvid. Olof Santesson: USA i 2000-talets krig I Afghanistan har vi sett hur en supermakt strider. Kampen mot talibanerna respektive al-qaida utkämpades både från luften och på marken. Men operation Enduring Freedom blev inte ett krig där amerikanerna utnyttjade mer än bråkdelen av sina markstridsförband, åtminstone inte före de strider som utbröt i början av mars i år. Utvecklingen av modern krigföringsförmåga har tagit sig nya former, som regeringar och bedömare världen över behöver dra slutsatser av. Att den snabbt har lett till intern debatt inom USA:s säkerhetspolitiska etablissemang är uppenbart. Först då lydnadsförhållandena. Mer än kanske någon gång tidigare har vi fått supermaktens konstitutionella ordning illustrerad. Orderkedjan i USA går från presidenten, som landets överbefälhavare, via den civile försvarsministern ned till den militäre befälhavare som har att leda själva striden. Ett system som vi saknar motsvarighet till i Sverige. Rumsfelds krig Hur ledning utåt utövas, framför allt i förhållande till massmedierna, har kommit att anses allt viktigare, med tanke på en regerings behov att ha opinionen med sig. Under Kuwaitkriget såg världen dock inte mycket av den dåvarande försvarsministern Richard Cheney i dag vicepresident och i början allmänt betraktad som den nya Bushadministrationens starke man. I Washington 1990/1991 var det general Colin Powell som intog en ledande roll i sin egenskap av ordförande för Joint Chiefs of Staff, de förenade stabscheferna (för armén, flottan, flyget och marinkåren). Det var lätt att uppfatta honom som förman åt Norman Schwarzkopf, befälhavare för den stora USA-ledda styrkan mot Iraks Saddam Hussein. Powell tycktes 12 VF 1/02
verkligen vara det som han hos oss ofta felaktigt kallas USA:s ÖB. I Afghanistan var det de första månaderna av amerikansk krigföring desto tydligare hur chefskapet utnyttjades. Med snart sagt dagliga framträdanden vid presskonferenser i Pentagon underströk försvarsminister Donald Rumsfeld sitt faktiska ledarskap. Det skedde till den grad att många började tala om Rumsfelds krig. Den nye ordföranden för Joint Chiefs of Staff, generalen Richard Myers, stod oftast bara vid hans sida som presidentens och administrationens främste militäre rådgivare. Kritik från självkorade experter Försvarsmaktens operationer leddes från första stund av befälhavaren för Central Command, Tommy Franks, som således hade samma uppgift och befogenheter som Schwarzkopf tio år tidigare. Nytt denna gång var att underrättelseorganisationen CIA aktivt deltog i krigföringen. På rent militärt håll var det i alla fall Franks som lade upp operationerna, och hans stab bestämde målen för de amerikanska flyganfallen. Endast vid något enstaka tillfälle under dagliga samråd motsatte sig Pentagon bombningsbeslut av hänsyn till risken för civila skador. I dessa de hittills mest hemliga militära operationerna i USA:s historia dröjde det innan ens amerikanska massmedier insåg vilken nyckelroll en okänd general, från början artillerist, hade. Franks sökte ingalunda rampljuset som Schwarzkopf hade gjort. Efter någon månads strider, innan framgångarna kom och talibanerna drevs bort, hördes också kritik mot Franks. Medierna citerade självkorade anonyma experter som ansåg att Frank saknade fantasi och djärvhet som härförare. Några beklagade att han hade hunnit ersätta sin föregångare, den färgstarke marinkårsgeneralen Anthony Zinni. Denne ansågs ha handlag med muslimer, och mycket riktigt har han fått pröva lyckan som president Bushs representant i krisen Israel-PLO. Problematisk fjärrstyrning Även sedan amerikanerna och deras Operationen leddes av general Franks från Florida. Foto: R. D. Ward bundsförvanter i Norra Alliansen hade fått övertaget i Afghanistan påpekade några kritiker att Franks hade blivit kvar i sitt högkvarter i Tampa, Florida, i stället för att som Schwarzkopf ta befälet på krigsskådeplatsen. Säkert var det klokt av Franks att inte dra in med stort stabsfölje i Afghanistans närhet, exempelvis i Saudiarabien, med tanke på vilka antiamerikanska stämningar en sådan massiv närvaro kunde utlösa. Helt problemfri kan dock inte Franks fjärrstyrning ha varit. Bland annat hävdades det att hans stab flera gånger ingrep och i sista stund stoppade planerade insatser mot identifierade mål. Särskilt riktades kritik mot den kommendör i flottan som var generalens juridiske rådgivare (JAG för dem av er som på söndagskvällarna har sett TV 3:s På heder och samvete ). Ett faktum, måhända inte utan samband med kritiken och de praktiska problemen, är dock att strax före jul generallöjtnanten Paul Mikolashek skickades till en framskjuten ledningsplats på militärbasen Camp Doha i Kuwait City. Hög precision Vad det gäller den amerikanska krigföringen i stort så har massmedierna tämligen detaljerat beskrivit hur agerandet tagit nya tekniska språng. Under Kuwaitkriget var endast en mindre del av fällda bomber avancerade, pricksäkra vapen. I Afghanistan förhåller det sig precis tvärtom. Den övervägande delen bomber och missiler har varit precisionsstyrda. Små amerikanska förband landsatta på marken har medverkat till att styra in vapnen mot upptäckta mål. Antalet civila offer har på detta sätt kunnat hållas någorlunda nere, även om vi inte får blunda för de lidanden som har drabbat värnlösa människor. En vecka i oktober fanns i hela stridsområdet endast Team 555 om tiotalet soldater plus ytterligare en enhet. I samspelet med CAOC Combined Air Operations Center i Prince Sultan Air Base utanför Riyad i Saudiarabien skapade man sina egna regler, ROE (Rules of Engagement). Oklokt nog försökte Pentagon länge förneka felskjutningar. Ett särskilt allvarligt problem är att en myckenhet oexploderad ammunition, särskilt från amerikanska klusterbomber, har förvärrat läget för dem som försöker röja Afghanistan från minor, dessa spår av decenniers krig i det arma landet. Behövs armén? För första gången har USA också använt förarlösa flygplan inte bara för underrättelser och spaning utan för direkta vapeninsatser. Det tycks ha varit CIA som tog initiativet till att sätta in plan av typen UCAV (Unmanned Combat Aerial Vehicle), kända som Predators, i strid. Systemet hade dessförinnan knappt hunnit börja utprövas. Från hangarfartygsgrupper och framskjutna baser, som Diego Garcia i Indiska Oceanen, behärskade i övrigt amerikanskt flyg totalt luftrummet. Inga bärbara missiler har VF 1/02 13
Foto: Tech. Sgt. Scott Reed Ett förarlöst flygplan av typen RQ-1 Predator klargörs för spaningsuppdrag över Afghanistan. tydligen utgjort något hot mot USAflyget. Stamkrigare har fått amerikansk utrustning luftvägen, bland annat sadlar för beridna anti-talibaner. Totalt uppges USA ha utnyttjat mindre än två tjog bombplan i kriget mot al-qaida. Det räckte således med jämförelsevis begränsade flyginsatser i kombination med Norra Alliansens av amerikanerna snabbt rustade trupper för att knäcka talibansk motståndskraft och driva al-qaida på flykten. Många drar slutsatsen att det är så här USA hoppas föra 2000-talets krig med flyg och avståndsvapen medan andra får stå för de eventuellt behövliga stora markinsatserna. Diskussionen har just börjat i USA: till vad behövs dagens tio armédivisioner, varav huvuddelen alltjämt stridsvagnstunga? Företrädare för armén stördes också av att, medan stridshandlingar förekom rätt allmänt, det framför allt var marinsoldater som vid sidan av små specialförband landsattes i Afghanistan, som om armén inte hade egna resurser för den nya tidens krigföring. Tämligen små styrkor Special Forces liksom CIA:s små fältgrupper utnyttjades främst för stöd åt Norra Alliansen, för spaning och för inpekning mot flygets mål. Små elitförbands ökade roll har uppenbart kommit för att stanna. Även mindre länder får här försöka att hänga med. Symtomatiskt var att Sverige skickade insatsövade officerare ur SSG (Särskilda Skyddsgruppen) som bidrag till den internationella fredsstyrka som har etablerats i Afghanistan. Vad har då USA tillgripit av traditionella reguljära förband? Om vi tar läget kring julen 2001, utgjordes huvuddelen av den amerikanska marktruppen i Afghanistan av marinsoldater i en styrka på knappt brigadstorlek. Brigadgeneralen James N Nattis ledde då vad som kallades Task Force 58 (samma namn som ett berömt amerikanskt hangarfartygsförband i striderna mot japanerna i Stilla havet mot slutet av andra världskriget). Styrkan bestod av två bataljonsstridsgrupper, 15. och 26. Marine Expeditionary Unit, rörliga och utrustade med lätta fordon och understödsvapen. Delar av styrkan deltog i begränsade strider, men den hade givetvis inte till uppgift att ensam slutföra kriget mot talibanerna och Usama Bin Ladin. Efter jul återgick förbanden till sina fartyg, och det har Det första flygangreppet förbereds 7 oktober 2001. En 1000-kilos bomb förs upp på flygplansdäck på hangarfartyget USS Carl Vinson. Foto: Petty Officer 1 st Class Greg Messier, U.S. Navy 14 VF 1/02
antytts att de därefter bland annat har hållits i beredskap för en tänkbar antiterroristinsats i Somalia. I Kandahar och basen Bagram avlöstes marinförbanden av enheter ur 101. luftburna (Air Assault) divisionen, och senare även 10. bergsdivisionen. Båda deltog med förband i marsstriderna. I februari fanns det enligt officiella uppgifter 4 000 amerikanska soldater i Afghanistan och ytterligare några tusen fördelade på Pakistan, Uzbekistan och Kirgizistan. Ett nytt inslag var att 100-talet man ur specialstyrkorna samt cirka 500 andra amerikanska soldater i januari anlände till Filippinerna för övningar, utbildningsstöd och jakt på gerillarörelser som anses sympatisera med al-qaida. Flera krig på egen hand? Den totala seger mot terrorister som Bushadministrationen säger sig eftersträva har uppenbarligen långt ifrån nåtts. På en lista omfattande tjugotvå utpekade nyckelfigurer i al-qaida saknades i början av februari uppgifter om vart sexton av dem hade tagit vägen. Sedan dess har ytterligare några överlämnat sig. Ödet för talibanernas ledare mulla Omar var också okänt, fast hela hans maktbas föreföll att ha krossats. Att framgång mot det talibanska skräckväldet vunnits med flyg och en så pass begränsad markinsats har ingett somliga amerikanska bedömare hoppet om en snar och snarast smärtfri uppföljning mot Saddam Hussein. Striderna i mars månad manar kanske till viss försiktighet med slutsatserna. Somliga har varnat för att ett krig mot den irakiske diktatorn och hans gardestrupper vore något helt annat än striderna i Afghanistan. Till dessa försiktiga bedömare hör Colin Powell, i dag amerikansk utrikesminister och en av arkitekterna bakom den vida alliansen mot terrorns krafter. Men en sak verkar tydlig. Amerikanerna vill föra själva kriget på egen hand. De har dåliga erfarenheter av behovet att samarbeta inom NATO när det gällde Kosovo. Vid ett möte i månadsskiftet januari/februari mellan amerikanska och europeiska säkerhetsexperter märktes också tydliga skillnader. Européerna har inte bara reagerat med bestörtning på den inledande behandlingen av fångar tagna under striderna i Afghanistan. Den gamla världen oroar sig för vad amerikanerna ska göra härnäst, På väg till nya krigshärdar? Korpral från Marinkåren väntar på att embarkera efter några veckors uppdrag i Afghanistan. men själva tycks dess företrädare ha de mest vaga idéer om hur man borde gå vidare. Kring Bushs utpekande av Irak, Iran och Nordkorea i ondskans axel växlas skarpa ord över Atlanten. En del skiljer alltjämt Europa och USA åt, inte bara stridstekniskt. Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör Foto: U.S. Navy Photo (Krigs)fångarna USA:s fånghantering har väckt oro. En del bilder i samband med transporten av tagna motståndare och deras framkomst till Guantanamobasen tedde sig stötande, i varje fall i Europa. Huvor, ögonbindlar, handfängsel och fotbojor, burar var det ett rimligt sätt att hantera dessa människor? De hade tagits i strid. President George W Bush har ju själv sagt att det pågår krig mot terroristerna. Då måste man väl följa den internationella rättens bud om krigsfångar? Folkrätten, uttryckt i den 3:e Genèvekonventionen och 1977 års tillägg (det senare inte En fånge förs till lägret X-Ray på Kuba Foto: U.S. Navy Photo ratificerat av USA), ställer förvisso krav på hur krigsfångar ska behandlas. Vid fångförhör behöver de inte upplysa om mer än namn, nummer och grad. Enligt konventionen mot tortyr får de inte heller deporteras eller kränkas. Rör det då sig om krigsfångar? En hel del krav ställs också på de kombattanter som ska skyddas av folkrätten. De måste föra strid i enlighet med krigets lagar och sedvänjor. De ska stå under befäl av en person som ansvarar för sina underlydande. De ska bära uniform med en distinkt symbol som kan urskiljas på håll. De måste bära sina vapen öppet. Utifrån dessa krav inser man att det strikt rättsligt kan vara svårt att exempelvis hävda att partisaner och gerillakrigare ska räknas som krigsfångar. En annan sak är att en krigförande stat ändå kan välja att behandla dem enligt gällande konvention som regelrätta krigsfångar för att skydda sina egna soldater mot repressalier. Uppfyller då alla talibaner alla uppräknade krav? Knappast. Och al-qaidas folk? Ingalunda, ty de står för motsatsen till folkrättsligt godtagbar krigföring. Uppenbart vill amerikanerna också ha full rörelsefrihet att genomföra pressande förhör med uppspårade medlemmar av en terroristorganisation utan att ta hänsyn till deras status. Inte minst därför kallar de dem för illegala kombattanter. Från USA har framhållits att flera av fångarna, åtminstone först, uppträdde hotfullt mot väktarna och därför måste fängslas etcetera. Avsikten tycks också vara att de, så snart det anses möjligt, ska återföras till sina hemländer. Det har varit oklart om USA ändå tänkt följa internationell rätt? Men när så är fallet gäller rimligtvis folkrättsregeln att en kompetent tribunal måste avgöra en fånges status; väl att märka individuellt, fall för fall. Här syftas på en etablerad domstol med fulla juridiska garantier. En viktig sidofråga är här hur säkert inrättandet av militärtribunaler i USA, som Bush sin terroristbekämpning har talat om i, står i överensstämmelse med den så kallade Posse Comitatus med från klassisk amerikansk utgångspunkt restriktioner för militär medverkan i rättsskipningen. O. S. VF 1/02 15
Clive Jones: Öga för öga leder till blindhet Hur skall terrorismen bekämpas? Det israeliska exemplet visar på en misslyckad metod, hävdar författaren. Foto: Pressens Bild/Adel Hana Enligt den israeliska tidningen Ha aretz har representanter från Pentagon haft överläggningar med försvarsdepartementet i Tel Aviv kring sådana erfarenheter från Libanon och de ockuperade områdena som kan vara av nytta i det pågående, av USA ledda kriget mot terrorn. Diskussionerna förefaller vara ett tyst erkännande av Israels förmåga att eliminera de grupper och individer som bedömts vara ett hot mot staten Israels nationella säkerhet. Sedan Intifadans utbrott för lite mer än ett år sen har statligt sanktionerade avrättningar andra skulle säga mord resulterat i snart ett hundra palestiniers död. Metoderna har sträckt sig från raketer från stridshelikoptrar mot bilar och bostäder till sprängladdningar gömda i mobiltelefoner och bilstolar och användningen av prickskyttar. Det är få i Israel som offentligt tar avstånd från detta dödande, eftersom det är relativt lätt att försvara som en preventiv åtgärd. Fasorna från självmordsbombningarna i Tel Aviv, Haifa, Jerusalem och andra städer ger inte utrymme i debatten för moraliska skrupler. Spegelbildsföreställningar Ändå verkar Israel sakna en uppfattning om de politiska följderna av sina militära insatser. Efter varje ny omgång av nästan rituell blodsutgjutelse reciterar de israeliska talesmännen det gamla mantrat om att lära palestinierna en läxa eller tala om för Arafat I denna bil dödades Hamas-officeren Bakr Hamdan av raketer från israeliska stridshelikoptrar 25 januari 2002. att han måste kontrollera terroristerna. Implicit i sådana budskap finns föreställningen att palestiniernas smärttröskel är någorlunda densamma som israelernas egen. Sådana spegelbildsföreställningar styrde exempelvis Israels försök att handskas med Hizbollah i södra Libanon mellan 1985 och 2000. Men massbombardemangen stärkte i stället stödet för organisationen, till den grad att den israeliska armén tvangs till ett ärelöst uttåg ur södra Libanon i maj 2000. Metoderna används nu på nytt med dödlig effekt på Betlehems och Ramallahs gator. De motiveras politiskt med behovet att motstå terrorism, en beteckning som omöjliggör varje detaljerad och underbyggd kritik av de politiska sammanhang som leder till de våldsamma motsättningarna. De militära insatserna mot de palestinska insurgenterna har varit axiomatiska under fyrtio år, utan hänsyn till deras verkan på de politiska mål som uppställts av den civila ledningen. På grund av det vitt spridda föraktet för PLO bland de israeliska judarna har klokskapen i arméns sätt att fungera mot palestinierna aldrig debatterats. Israels aktioner har sålunda kommit att omfatta både attacker mot organisationernas ledare (regime targeting), flygattacker, omfattande artilleribeskjutning, begränsade markanfall och invasioner i full skala. Det kalla krigets handböcker Tron att en utplåning av en motståndares nyckelpersoner leder till en inre förlamning av hans organisation kom ursprungligen från det kalla krigets handböcker. Den israeliska flygattacken mot PLO:s högkvarter i Tunis 1 oktober 1985 som svar på mordet på tre israeler på Cypern, liksom mordet den 16 april 1988 på Abu Jihad som Israel betraktade som hjär- 16 VF 1/02
nan bakom Intifadan, vittnar om hur ineffektivt detta slags tänkande hos den politiska och militära eliten i Israel varit. Något försök att i stället vinna insurgenternas själar har inte varit aktuellt utom möjligen när det gällde de maronitiska kristna i Libanon, men den traditionella alliansen med maroniterna gjorde att Israel förbisåg hur mycket dessa gått tillbaka i relativ betydelse. En möjlighet kunde ha erbjudit sig med shiamuslimerna, som i många fall hade en positiv inställning till den israeliska armén, men det gyllene tillfället gick israelerna ur händerna. Ockupationens excesser ledde i stället till att shiamuslimerna radikaliserades under påverkan av den iranska revolutionen. Den israeliska säkerhetstjänsten var så upptagen med att bekämpa det terroristiska hotet att den inte upptäckte framväxten av Hizbollah som en politisk rörelse, eller dess långsiktiga politiska agenda. Som en israelisk underrättelseofficer uttryckte det: Det är möjligt att vi använde mikroskopet för mycket och teleskopet för lite. Libanon provfält för ledarlikvidering En vanlig metod var arrestering på obestämd tid utan rättegång och bortförande av dem som misstänktes för stöd åt Hizbollah. Amnesty rapporterade i juli 1977 om misshandel och tortyr av fångar i al-khiyamfängelset i södra Libanon. Men eftersom inget krigstillstånd rådde föll fångarna inte under Genèvekonventionen. Israel hänvisade för övrigt till den libanesiska armén som formellt ansvarig för fängelset, trots Israels uppenbara ansvar som ockupationsmakt i den av Israel utropade säkerhetszonen. Fångarna hölls i stor utsträckning som förhandlingsobjekt för att få loss tillfångatagna israeliska militärer, t.ex. den nedskjutne navigatören Ron Arad 1986. När israelerna drog sig tillbaka från södra Libanon släppte Israel 12 libaneser, men shejk Abdul Karim Obeid och Mustafa Dirani, som kidnappats 11 respektive 6 år tidigare hölls och hålles fortfarande kvar. Resultatet blev att Hizbollah gick in och grep tre israeliska soldater innanför gränsen till Israel. Libanon fick också bli provfält för mera spektakulära ledarangrepp. Den 16 februari 1992 använde den israeliska armén stridshelikoptrar för att döda den andlige ledaren för Hizbollah shejk Abbas Musami, i tron att hans död skulle tillförsäkra Israel hegemoni över säkerhetszonen. Därmed gick israelerna över Rubicon. Intill dess hade Hizbollah, trots kraven på Jerusalem som huvudstad, avstått från raketattacker mot själva Israel. Svaret nu blev en salva missiler mot bosättningar i Galiléen. Skadorna blev begränsade, men den israeliska vedergällningen omfattade över 3 000 granater på 24 timmar mot två libanesiska byar strax norr om säkerhetszonen. De som misstänktes ge husrum åt Hizbollahaktivister fick sina hem förstörda, en metod som varit vanlig också i Gaza och på Västbanken. Ingenting lärt Mordet på Musami ledde till ökad i stället för minskad spänning längs nordgränsen dessutom till bombningen av den israeliska ambassaden i Buenos Aires som krävde 28 dödsoffer. Men tre år senare gjorde israelerna ett nästan identiskt angrepp på den palestinske befälhavaren Rida Yasin med en helikopterraket utanför Tyrus, återigen utanför säkerhetszonen. Mordet följdes av ett närmast rituellt artilleribombardemang från Hizbollah mot norra Israel i vilket en civil dödades och femton sårades Men ingenting tyder på att Tel Aviv lärt sig något rörande metodens effektivitet Med hjälp av en bomb i en mobiltelefon dödades i januari 1996 Hamasaktivisten Yahia Ayyash, ryktbar som ingenjören för sin förmåga att tillverka bomber. Priset blev högt: under februari och mars 1996 översvämmades Israel av självmordsbombare som förorsakade 65 dödsoffer och hundratals skadade. Arafats säkerhetstjänst åtog sig att arrestera över 1 000 kända islamiska aktivister, men attackerna underminerade både Osloavtalet och premiärminster Peres auktoritet. Under efterträdaren Netanyahu försökte säkerhetsorganisationen Mossad på öppen gata i Amman sätta en giftspruta i halsen på Hamasaktivisten Khaled Meshal. Denna gång slutade det hela i en fars försöket misslyckades, kung Hussein blev rasande, Netanyahu fick skaffa fram ett motgift, publicera en offentlig ursäkt, frige den fängslade ledaren för Hamas i Gaza, osv Den onda cirkeln förvärras Den 27 augusti 2001 gick Israel över ännu en gräns. Mustafa Zibri som var en av PLOs grundare och ledare för PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse) dödades bara 500 meter från Arafats kontor. PFLP svarade med att döda den israeliske turistministern Rehavam Zeevi den 19 oktober på ett hotell i östra Jerusalem. Den 23 november 2001 sköts ledaren för Hamas militära gren Izz ad-din al-qassam från en israelisk helikopter vilket i sin tur ledde till att israeliska Jihad och al-fatah för första gången gick samman i en aktion. Så fortsätter det, dag efter dag. Den israeliske journalisten Yossi Melman har sammanfattat förloppet mycket insiktsfullt: Tillslagen har till uppgift att lugna en vredgad och besviken allmänhet, trumma upp stöd för regeringen, möta behovet av hämnd och höja den vacklande nationella moralen. I verkligheten förvärrar likvidationerna endast den onda cirkeln av våld. Genom att kräva öga för öga har de israeliska ledarna gjort sig själva blinda för det politiska sammanhang som skapar våldet. Om amerikanerna nu försöker lära av sina israeliska kolleger hur man möter terrorism, låt oss hoppas att det inte blir den kollektiva närsynthet som varit förbunden med likvideringen av ledare som kommer att prägla Washingtons kamp mot den internationella terrorismen. Översättning Rolf Rembe Clive Jones är forskare och lärare i internationell politik vid universitetet i Leeds och specialist på Mellersta Östern. VF 1/02 17
Olof Santesson: REFERAT Finland, Sverige och säkerheten Finland och Sverige går numera hand i hand i säkerhetspolitiken. Hur fort går marschen och vart? Består samanhållningen? Det är frågor som föranledde Svenska Atlantkommitténs seminarium 4 december 2001. Foton: Bo Hugemark Ett nytt Europa fogas samman. I en omvälvning utan like är tunga kontinentala krafter i rörelse. De har redan lämnat bakom sig allt som hörde det kalla kriget och supermakternas terrorbalans till. För andra som har svårt att hänga med saknar de tålamod. Hur två små länder i världsdelens norra utkant försöker anpassa sig väcker därmed ingen större internationell uppmärksamhet. För oss som direkt berörs är det likafullt en ödesfråga att rätt forma fästet för fortsatt välfärd och trygghet. Vi får själva ta de avgörande stegen. Neutraliteten är borta, alliansfriheten består. Det är dagsnoteringen som förenar Finland och Sverige. Vad en av dem gör berör den andre. Geografin och historien bestämmer att det finns en sådan relation mellan de två grannländerna. Hur nära är då kontakterna? Vilken konkret betydelse för de båda har utrikespolitiska val och ställningstaganden, särskilt i ljuset av händelserna den 11 september 2001 och det nya kriget mot terrorismen? Det var frågeställningarna vid Svenska Atlantkommitténs seminarium i Försvarshögskolans samlingssal i Stockholm den 4 december 2001. Stor anslutning Rubriken Sambandet mellan Finlands och Sveriges säkerhetspolitik var uppenbart lockande för det svenska säkerhetspolitiska etablissemanget. Enligt deltagarlistan var det drygt 160 personer som tog chansen att ta pulsen på länderna i förhållandet till NATO, nu när det förefaller allt troligare att Estland, Lettland och Litauen är på väg in i pakten. Tonen anslogs av Svenska Atlantkommitténs ordförande Bo Hugemark. Att historien visar på ett speciellt förhållande Finland-Sverige var utgångspunkten. Det illustrerade han med frågan om militär samverkan under mellankrigstiden, då man i Stockholm ville hålla finländarna borta från randstatssamarbete med Polen och bräckliga baltiska stater med tanke på misstänksamheten i Sovjetunionen. Hugemark talade om planer. Det var kanske i praktiken inte frågan om mer än svenska generalstabsstudier, sådana tycks faktiskt ha förekommit även vad det gäller Baltikum och rent av Danmark! Vi vet ju hur det gick, och när Finland hade utkämpat två krig mot Sovjetunionen rådde ett nytt utgångsläge. Omsorgen om det nordiska mönstret den så kallade balansen blev en viktig del av svensk säkerhetspolitik. 1812 års politik I stället för det planerade dragplåstret, den store Max Jakobson, som hade tvingats lämna återbud, ställde Finlands ambassadör i Stockholm, Heikki Talvitie, upp. Han drog en lans för sin tes om 1812 års politik i Sverige i dag som den alltjämt gällande konstanten i svensk säkerhetspolitik. I en bok som utkommer nästa år ska han ytterligare utveckla sina tankar om betydelsen av att marskalk Bernadotte, den blivande Karl XIV Olli Kivinen och Heikki Talvitie Johan, redan som vald svensk tronföljare gav upp tanken på återta det tre år tidigare förlorade Finland. Målet var i stället att ha goda förbindelser med Ryssland och samtidigt se till att jätten i öster balanserades av någon annan stormakt. Vid ett tidigare seminarium har den främste svenske Finlandskännaren, Krister Wahlbäck, kallat 1812 års politik ett djärvt risktagande men invänt att den ändå tog slut 1919-1920. Någon villighet att erkänna en sovjetisk intressesfär omfattande det självständiga Finland har svenska regeringar minst av allt visat. Ryska hotet inte helt utmönstrat Efter Talvitie utvecklade redaktör Olli Kivinen från Helsingin Sanomat, med tidningsmannens självtagna rätt, hur ett inträde i NATO är den logiska följden av våra länders strävan att medverka i det euro-atlantiska fredsbygget. En kanske utbredd uppfattning i Finland om Sveriges ställning illustrerade han med att kalla vårt 18 VF 1/02
REFERAT land en tre fjärdedels medlem av NATO sedan fyrtio år. Att Sverige hade en återförsäkringspolitik västerut i händelse av ett sovjetiskt angrepp, utan automatiskt verkande garantier om stöd och utan övad samverkan, är en distinktion som går många förbi (uppenbart även i vårt eget land). Kanske typiskt talade en finländare i auditoriet om hur regeringen i Finland på en fråga hade hållit öppet för ett jakande svar ifall USA i kampen mot terrorismen ville ha överflygningsrättigheter. I Sverige hade däremot frågan inte behövt ställas, sade han som om det var klart att USA inte behövde ta hänsyn till svensk alliansfrihet. Granninsikterna om vår linje kunde kanske vara större, liksom vi kanske missar finländska nyanser. Vilken trygghet ger då EU? Det är inte sant att unionen ger skydd på det militära området, sade Kivinen. Ganska karaktäristiskt finländskt vittnade han om oro för att samverkan med NATO här ska ge Ryssland viss insyn. Vi vet ingenting om vad som händer med Ryssland om tio år. Och Finland har inget försvar mot taktiska missiler. Inlägget belyste hur man i Finland inte alls har gått lika långt som hos oss i att utmönstra Ryssland som ett hot. I ett efterföljande replikskifte noterade Talvitie att finländarna inte vill stå ensamma. Det var något annat med svenskarna och ensamheten. Dom trivs, som någon iakttagare hade uttryckt det. Tilläggas kan att detta var före det svenska ordförandeskapet. Men vi ligger rätt skyddade av Östersjön. Finland har sin långa östgräns och behåller, så länge budgeten medger det, en stor armé av reservister. Skillnaden kom exempelvis fram vid ett seminarium på Sveaborg i somras, även om en slutsats blev att våra länder aldrig har varit så nära varandra i säkerhetsfrågor som för närvarande. 1 Krister Wahlbäck Fortsatt småstadsegoism eller solidaritet Under rubriken Ryssland, det nya NATO och Sverige-Finland ville ambassadör Krister Wahlbäck helst dela upp NATO-debatten på två nivåer. Den ena gäller organisationens konflikthantering och den andra det gemensamma försvaret av territoriet mot angrepp eller hot om angrepp. Talaren uttryckte sig visserligen påfallande optimistiskt om Rysslands väg under Vladimir Putin. Som svar på en fråga fann han det dock troligt att dennes nya linje inte omfattas av alla. I säkerhetspolitiken kan man heller inte bortse från risken att Ryssland för en tid skulle kunna falla tillbaka i maktspråk. I en småstatsegoistisk tradition skulle Sverige då kunna vilja överlåta åt andra att försvara freden. Det gick i en förgången tid, då man i väst hade haft ringa nytta av ett Sverige indraget i andra världskriget eller det kalla kriget. Nu är villkoren helt andra, slog Wahlbäck fast. Ett svenskt bidrag (till stöd för en utsatt Östersjöstat) kunde betyda mycket för snabb framgång. Att inte leva upp till solidaritetens krav kunde få förödande följder för vår ställning och vårt inflytande. Svenska folket skulle knappast godta att var och en är sig själv närmast. På den andra nivån, konflikthanteringen, är det mycket enklare. Ingen bestrider här att vi delar ansvaret med andra. Från föreningslivet vet människor att de endast kan vinna inflytande genom att gå med i en organisation, sade talaren. NATO kommer aldrig att släppa fördragets artikel 5 om säkerhetsgarantier. Men argumenten för ökat inflytande över besluten har blivit starkare. Wahlbäck tyckte att ryska invändningar mot NATO:s utvidgning framförs i tämligen pliktskyldiga Pauli Järvenpää ordalag. Ett samarbete USA-Ryssland av annan kvalitet än före 11 september stärks av det gemensamt upplevda hotet från extrem islamisk fundamentalism. Först om något år vet vi hur stora förändringarna av ramvillkoren är. Blir bilden av det nya NATO med dess betydelse för stabilitet och säkerhet i Europa mer dominerande? Skapas ett dilemma mellan önskan om inflytande och alltför stor risktagning? Den politiska realiteten är enligt Wahlbäck att ett klart flertal av svenska folket alltjämt anser att alliansfriheten har tjänat landet väl. Och han citerade krigsårens utrikesminister Christian Günther: Man vänder inte ett gammalt regalskepp på en femöring. Obetydligt inflytande för utanförstående Att Finland och Sverige i säkerhetspolitiken samarbetar djupt och professionellt var ett klart besked från dr Pauli Järvenpää, försvarsråd vid Finlands NATO-delegation, redan i rubriken Ett speciellt förhållande: finsksvenskt samarbete vid NATO. Som medlem av Finlands NATO-delegation fann han det konstigt med de starka känslorna mot NATO i våra två länder, som han tyckte byggde på attityder från det kalla kriget. Allt är förvisso inte rosigt för icke fullvärdiga medlemmar. När det gäller inflytandet över besluten fanns det bara smulor över till oss utanförstående, något som talaren jämförde med taxation without representation. VF 1/02 19
Bengt Gustafsson Samarbete om territoriellt försvar I nästa inlägg, om Nordkalotten gemensamt det militärstrategiska sambandet mellan Finland och Sverige, ställde sig f.d. ÖB Bengt Gustafsson frågande till huruvida den gamla sortens krig verkligen är döda. Militära operationer kommer att styras av såväl geostrategiska förhållanden som teknikförändringar. Kontrollen över territoriet spelar en roll även i framtida krig. Framtiden kräver ett territoriellt försvar. Nordens folk är små och behöver här samarbeta. Gustafsson uttryckte även oro för demokratierna. Äter de sig själva?, undrade han inför exemplen på att somliga inte accepterar den representativa demokratin och att hänsynslöst våld förekommer vid demonstrationer. Egentligen inget val Det avslutande anförandet rymde åtskilligt krut under den neutrala rubriken Finland och Sverige efter den 11 september 2001. Dr Tomas Ries från Finlands försvarshögskola ironiserade över hur man i Finland sedan 1995 har hållit fast vid den militära alliansfriheten med samma formulering: under rådande förhållanden. Saken är bara den att dessa förhållanden fullständigt har förändrats. EU har fått en egen säkerhetspolitik, och sedan 11 september gäller den också om kampen mot terrorn. Relationerna NATO-Ryssland har gått upp och ned, och är just nu goda. Från att ha varit en gnällig fattiglapp har Ryssland åter hamnat i rampljuset. NATO REFERAT Tomas Ries har blivit politiskt viktigare men militärt mindre betydelsefullt. Efter erfarenheterna från Kosovokriget vill USA undvika att bedriva militära operationer genom NATO, då alla nitton medlemsländer har velat vara med om att bestämma. Dagen efter seminariet kunde man på denna punkt betecknande nog läsa en brett upplagd artikel i International Herald Tribune på temat Är NATO relevant?. 2 Visserligen patrullerar fem av de till alliansen tilldelade stridsledningsflygplanen AWACS sedan händelserna i september 2001 i amerikanskt luftrum, men det är mycket riktigt därför att amerikanerna ville frigöra egna plan, de enda de ville ha med i kriget i Afghanistan. Francois Heisbourg, ordföranden för Internationella Institutet för Strategiska Studier i London och i en analys av den 11 september författare till boken Hyperterrorisme: la Nouvelle Guerre, anser att den gamla försvarsorganisationen i sanning är död. Hur som helst var det enligt Tomas Ries mycket svårt att stå utanför NATO. Azerbajdzjan och Armenien må göra det men inte vi. Genom EU dras vi med i NATO:s beslut, eller så isoleras vi inom unionen. Egentligen har vi inget val, sade talaren. Här ansåg han att hans eget land sedan 2000 har gått åt fel håll, men han tyckte att Sverige hade skjutit fart när det gällde att stödja NATO:s utvidgning till Baltikum. Sanningen är förstås den att även Sverige först sent valde denna linje; dessförinnan önskade regeringen att balterna skulle nöja sig med att komma med i EU. Hur som helst beklagade Ries att Finland som enda land hade stött Rysslands motvilja mot utvidgningen. I sin reaktion på den 11 september hade Sverige varit mycket klart medan Finland gled tillbaka in i skuggorna. Där står vi i alla fall i båda länderna. Inne i västlägret demokratiskt, ekonomiskt, vad det gäller rättssäkerheten, samhällsutvecklingen och utrikespolitiken; isolerade i försvarspolitiken. Det kan enligt Ries inte gå i längden. Och att hans redovisning uppskattades starkt var inte att ta miste på. En frågeställare talade om en lysande analys. Sverige knappast i förväg Hur blev det då med sambandet Finland-Sverige? Den avslutande paneldebatten kunde i sig ses som ett bidrag till att utvidga en nordisk dimension. Bo Hugemark trodde att Sverige behövs i Finland och att Sveriges sak förhoppningsvis också var Finlands. Kanske ska vi inte dra för stora växlar på det ömsesidiga beroendet, men vid Atlantkommitténs seminarium var det i alla fall inga på finländsk sida som direkt markerade att andra länder var viktigare för dem än Sverige. Krister Wahlbäck bedömde att det fanns vissa farhågor för att Sverige skulle göra något utan att informera Finland, som man i Helsingfors tyckte var fallet med den svenska ansökan om medlemskap i EU 1990. Skulle vi då kunna gå före in i NATO? Det tydde i alla fall inget vid seminariet på. Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör 1 Tomas Ries, Axel Hagelstam (red): Sweden and Finland: Security Perceptions and Defence Policy, Department of Strategic and Defence Studies, Series 2 Nr 13, National Defence College, Helsingfors 2001. 2 John Vinocour: Is NATO Relevant in the Era of U.S. Power, International Herald Tribune, 6 december 2001. Dokumentation av seminariet finns på: www.svenska-atlant.org 20 VF 1/02