Cancervården. Väntetider, bemötande och personalförsörjning

Cancervården Väntetider, bemötande och personalförsörjning

Dokumenttyp Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är en Lägesbeskrivning. Det innebär att den innehåller redovisning och analys av kartläggningar och andra former av uppföljning av lagstiftning, verksamheter, resurser mm som kommuner, landsting och enskilda huvudmän bedriver inom hälso- och sjukvård, socialtjänst, hälsoskydd och smittskydd. Den kan utgöra underlag för myndighetens ställningstaganden och ingå som en del i större uppföljningar och utvärderingar av t.ex. reformer och fördelning av stimulansmedel. Socialstyrelsen svarar för innehåll och slutsatser. Artikelnr: 2003-131-26

Förord Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag gått igenom väntetider, bemötande och personalförsörjning i cancervården. I rapporten redovisas denna genomgång som i huvudsak har genomförts genom litteraturstudier, enkätundersökningar och statstikbearbetningar av registerdata. Enkätundersökningen om förväntade väntetider i cancervården 2003 har genomförts i samarbete med Marianne Hanning, projektet Väntetider i vården, Landstingsförbundet. Projektledare har varit Lena Barrbring (februari-oktober 2003) och Ann Bonair (november-december 2003). Rapporten har utarbetats av Lena Barrbrink och Ann Bonair. Utredningen har bedrivits med stöd av en styrgrupp bestående av Monica Albertson (ordförande), Dan Andersson, Lotti Barlow, Pia Maria Jonsson, Christina Kärvinge och Klas Öberg, Socialstyrelsen. Marianne Hanning, Landstingsförbundet och Hans Starkhammar, Universitetssjukhuset i Linköping har varit adjungerade till gruppen. Hans Starkhammar har som expert bistått projektledarna i deras arbete. Utöver Marianne Hanning har dessutom Lotti Barlow, Carl-Lennart Carlsson och Klas Öberg bidragit med underlag för uppdragets genomförande. Kjell Asplund 3

Innehåll Förord...3 Sammanfattning och slutsatser...6 Uppdraget...11 Bakgrund 11 Avgränsning och genomförande 11 Cancer och cancervården...13 Vad är cancer? 13 Epidemiologi 13 Behandlingsformer 16 Kirurgisk cancerbehandling...16 Medikamentell cancerbehandling...17 Strålbehandling...17 Cancervård organisation och kostnader 18 Onkologiska kliniker och strålbehandling organisation och kapacitet för strålbehandling...18 Cancervårdens kostnader...19 Väntetider i cancervården...20 Rutiner för att mäta väntetider 20 Att mäta väntetider för cancerpatienter...21 Studier av faktiska och förväntade väntetider i cancervården 22 Faktiska väntetider vid onkologiska kliniker 2003...22 Förväntade väntetider till cancervård år 2003...26 Faktiska väntetider för urologiska tumördiagnoser vid Universitetssjukhuset MAS 2003...30 Tematisk verksamhetstillsyn av cancervården i Uppsala-Örebroregionen...31 Faktiska väntetider i två nationella kvalitetsregister...34 Diskussion och slutsatser 35 Bemötande i cancervården...37 Studier av bemötande i hela vårdkedjan 38 Studier av hur cancerdiagnosen meddelas 41 Tillämpning av lagstiftningen om förnyad medicinsk bedömning 42 Diskussion och slutsatser 43 Personalförsörjning i cancervården...44 Läkartäthet i Sverige 44 Läkartäthet inom cancervården 44 Inflödet av specialistläkare till cancervård...46 Utflödet av specialister inom cancervård...47 Totalflöde...48 Sjukskötersketäthet nationellt 49 Sjukskötersketäthet onkologi och medicinsk radiologi...49 Efterfrågan 49 Efterfrågan på nyckelgrupper inom cancervården...50 4

Diskussion 50 Referenser...52 Bilagor Enkät till onkologiklinikerna 5

Sammanfattning och slutsatser Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag under 2003 genomfört en utredning av väntetider, bemötande och personalförsörjning i cancervården. Utredningen innehåller följande moment: beskrivning av epidemiologi, behandlingsformer, organisation och kostnader; beskrivning och analys av väntetider, bemötande och personalförsörjning i cancervården. Cancervården i Sverige omfattar alla led i vårdkedjan från primärvård till högspecialiserad vård vid regionsjukhus. Inom den slutna vården behandlas flertalet patienter vid någon typ av kirurgisk och/eller någon typ av invärtesmedicinsk klinik. De onkologiska klinikerna är helt inriktade på specialiserad icke-kirurgisk cancerterapi främst strålbehandling och läkemedelsbaserad cancerbehandling. Utöver den slutna vården bedrivs en omfattande öppenvård inom primärvården med utredning, behandling och uppföljning av cancerpatienter. Den kommunala hälso- och sjukvården har en viktig roll inom den palliativa vården och vård i livets slutskede. Mot bakgrund av att cancervården berör stora delar av hälso- och sjukvården har Socialstyrelsen funnit det nödvändigt att avgränsa uppdraget. Vad gäller väntetider har tyngdpunkten lagts på väntetider till och inom onkologiska kliniker oavsett diagnos, till och inom specialistvård av kirurgisk eller medicinsk karaktär samt väntetider som omfattar hela vårdkedjan. Tyngdpunkten vad gäller bemötande har lagts på att belysa dels patienterfarenheter från hela vårdkedjan, dels på vilket sätt cancerpatienter meddelas sin diagnos. I personalförsörjningsöversikten har tyngdpunkten lagts på nyckelgrupper i cancervården. Epidemiologi Tumörsjukdomar eller cancer representerar ett allvarligt folkhälsoproblem. Många människor berörs och cancer utgör en vanlig dödsorsak. År 2002 diagnosticerades i Sverige 46 749 nya fall av cancer; 24 142 hos män och 22 607 hos kvinnor. Risken att drabbas stiger med ökad ålder. Antalet personer som insjuknar i cancer har sedan början av 1960-talet ökat för både män och kvinnor. Ökningen kan tillskrivas förändringar i befolkningens åldersstruktur, bättre diagnostiska metoder och riktade hälsokontroller samt en verklig ökning av åtskilliga cancerformer. Trots ökningen av antalet fall har dödligheten i cancer snarast minskat under motsvarande period. Detta innebär att allt fler människor i landet lever med eller har tillfrisknat från cancer. Den 31 december 2002 fanns det totalt i landet ca 330 000 personer (knappt 200 000 är kvinnor) som fått en cancerdiagnos mellan åren 1958 och 2002. År 2001 avled 22 509 personer i cancer, vilket gör cancer till den näst vanligaste dödsorsaken efter sjukdomar i cirkulationsorganen. Prostatacancer är den vanligaste cancerformen bland män. Den utgör närmare en tredjedel av all cancer hos män. Bröstcancer svarar för en fjärdedel av all cancer hos kvinnor. Behandlingsformer Cancer behandlas oftast med kirurgi, strålbehandling och läkemedel, främst cellhämmande (cytostatika) och hormonpåverkande preparat, eller med en 6

kombination av dessa behandlingar. Behandlingen kan vara kurativ (botande) eller palliativ (symptomlindrande). Kirurgi används vid de flesta cancerformer och är en angelägenhet för alla kirurgiska specialiteter. Kompletterande strål- eller läkemedelsbehandling behövs för majoriteten av de patienter (75 procent) som behandlas kirurgiskt. Medicinsk behandling, framför allt med cytostatika, leder till att allt fler cancer patienter kan botas. Användningen av cytostatika varierar kraftigt mellan olika cancerformer. Strålbehandling är en lokal behandlingsmetod som syftar till att bota eller lindra symptom, antingen som enda behandlingsmetod eller som kombinationsbehandling med cytostatika eller kirurgi. Det finns 17 onkologiska kliniker i Sverige. Enlig verksamhetsstatistik från onkologklinikerna erhöll 17 915 patienter konventionell strålbehandling år 2000. Sedan 1991 har antalet patienter som erhållit sådan behandling ökat med 41 procent. Antalet patienter som erhåller strålbehandling i palliativt syfte har ökat betydligt sedan 1991. Inom den nationella databasen Väntetider i vården genomförs mätningar av väntetider till och inom ett urval av specialistkliniker tre gånger per år. Cancerpatienter kan ingå men då diagnoser inte framgår av databasen kan de inte urskiljas. Väntetider till och inom onkologiska kliniker ingår för närvarande inte i mätningarna. Ett nyligen genomfört försök att mäta väntetider inom cancervården med den metodik som används inom projektet Väntetider i vården, visar bl.a. att de patientadministrativa IT-systemen inte är anpassade för att fånga komplexiteten i cancerpatienternas vårdprocess. En utvärdering av projektet Väntetider i vården är planerad till 2004. Det finns flera nationella kvalitetsregister som berör cancervården. Endast ett fåtal registrerar uppgifter om väntetider. Väntetider i cancervården Genomgången av väntetider i cancervården inkluderar två enkätundersökningar som genomförts inom ramen för uppdraget samt ett antal undersökningar som gjorts i andra sammanhang under de senaste åren. Det generella intrycket från dessa undersökningar är att patienter med misstänkt eller diagnosticerad cancer är en prioriterad grupp inom hälso- och sjukvården. Men det framgår också att prioriteringar görs vad gäller olika tumörsjukdomar. Faktorer som vägs in vid prioriteringarna är tumörtyp samt tumörens mognadsgrad och utbredning. Beroende på dessa faktorer fattas beslut om vilka patienter som skall utredas och behandlas omgående och vilka patienter som utan ökad risk bedöms kunna vänta längre. Det finns således väntetider som är betingade av sjukdomens allvarlig hetsgrad. Det är troligt att allmänhetens och patienternas kännedom om att sådana prioriteringar görs är låg. Det finns i flera av undersökningarna enstaka exempel på att långa väntetider har uppstått p.g.a. bristfälliga rutiner vad gäller remisser och provsvar. Det finns också exempel på långa väntetider som är relaterade till försämringar av patientens hälsotillstånd t.ex. i form av annan akut sjukdom. Av enkätundersökningen till landets onkologkliniker 2003 framgår regionala skillnader i faktiska väntetider (avser patienter som redan erhållit vård) såväl till som inom onkologiska kliniker. Skillnaderna i väntetider är inte anmärkningsvärda med undantag för Stockholmsregionen vad gäller patienter med prostatacancer. Orsaker till de regionala skillnaderna kan vara 7

t.ex. vårdens organisation, låg utnyttjandegrad av strålbehandlingsutrustning, skillnader i behandlingsindikationer m.m. För att kunna uttala sig om de regionala skillnaderna är temporära eller bestående behövs återkommande mätningar. Av enkätundersökningen till landstingen/regionerna 2003 angående förväntade väntetider (avser patienter som söker vård)) vid misstanke om cancerdiagnos framgår att de genomsnittliga väntetiderna till specialistbesök, diagnostiska undersökningar och kirurgisk alternativt medicinsk behandling som regel är mycket korta. Flera av de redovisade undersökningarna visar dock att både faktisk och förväntad väntetid för patienter med prostatacancer är betydligt längre än för många andra cancerformer. En trolig delförklaring till de längre väntetiderna är att det inte råder konsensus om vilken behandlingsstrategi som skall användas vid prostatacancer. Behandlingsalternativen rymmer omedelbar behandling i form av kirurgi och/eller strålbehandling till vänta och se (expektans). Även när det gäller prostatacancer görs prioriteringar där hänsyn tas till tumörens karaktäristika. Väntetidens längd uppvisar emellertid sådana variationer att den inte i alla situationer kan förklaras av bristande konsensus om behandlingsstrategier. Oavsett orsaken till väntetiden så innebär den vånda och oro för patienten. Bemötande i cancervården Studierna som berör bemötande av cancerpatienter tyder på att patienterna generellt sett är nöjda eller mycket nöjda med det bemötande de fått. De patienter som är kritiska lyfter fram följande områden som mindre tillfredsställande. Det handlar om: - Sättet att informera om diagnos och prognos, t.ex. besked per telefon eller utan avskildhet. - Brist på medinflytande vad gäller vård och behandling. - Bristande läkarkontinuitet avsaknad av en trygg läkarkontakt. - Brist på psykosocialt stöd för patient och närstående. - Bristande helhetssyn. - Brister i system för remisshantering och provsvar. Ur patientsäkerhetssynpunkt är brister i remisshantering och hantering av provsvar (svar på laboratorieprov och andra diagnostiska undersökningar) det allvarligaste problemet. Ansvaret för remitterade patienter är författningsreglerat. Det åvilar den remitterande läkaren att försäkra sig om att patienten får tid för undersökning. Intill dess att den remitterande läkaren förvissat sig om att patienten blir omhändertagen av remissinstansen kvarstår läkarens medicinska ansvar. Ansvaret för hantering av provsvar åvilar också den läkare som beställt undersökningen. Verksamhetschefen har ansvaret för att system för kontroll och uppföljning finns. Enligt de studier som redovisats är det relativ vanligt (13-20 procent) att cancerdiagnosen meddelas per telefon eller brev. Personalförsörjning i cancervården Beskrivning och analys av personalförsörjning i cancervården har begränsats till några nyckelgrupper, specialistläkare inom urologi, klinisk patologi, medicinsk radiologi och onkologi. Specialistsjuksköterskor inom onkologi och röntgensjuksköterskor är också nyckelgrupper, men heltäckande natio- 8

nell statistik saknas, vilket är en förutsättning för att kunna göra en tillgångsbeskrivning. Efterfrågan på dessa grupper redovisas översiktligt. Analysen av regionala skillnader i läkartäthet i förhållande till befolkningsandelen visar att det finns störst variationer i läkartätheten inom onkologi. Stockholmsregionen har en oproportionerligt stor andel onkologer i förhållande till befolkningsandelen, medan förhållandet i den västsvenska regionen är det motsatta. Vad gäller klinisk patologi följer läkartätheten tämligen väl regionernas befolkningsandel utom i norra och västsvenska regionerna. Utbildningsvolymerna (antal färdigutbildade specialister) för de närmaste åren överstiger de förväntade pensionsavgångarna vad gäller urologi, medicinsk radiologi och onkologi. Vad gäller klinisk patologi är situationen inte lika gynnsam. Idag är 20 procent av de kliniska patologerna över 65 år. Vad gäller sjuksköterskor med specialistkompetens i onkologi och röntgensjuksköterskor rapporterar flera landsting/regioner rekryteringssvårigheter för dessa nyckelgrupper. Socialstyrelsens bedömning Baserat på genomgången av väntetider, bemötande och personalförsörjningen har Socialstyrelsen gjort följande bedömning. Patienter med misstänkt eller diagnosticerad cancer är en prioriterad grupp inom hälso- och sjukvården. Väntetiderna är som regel mycket korta både till primärvård och till specialistvård. Patienter med prostatacancer har dock betydligt längre väntetider till behandling än patienter med många andra cancerformer, något som särskilt gäller Stockholmsregionen. (Enligt Radiumhemmet, Karolinska sjukhuset har behandlingskapaciteten till brachyterapi varit för låg vilket bidragit till att en kösituation uppstått). Om mätningar av väntetider inom cancervården övervägs av regeringen i framtiden bör detta kopplas till befintliga uppföljningssystem, t.ex. projektet Väntetider i vården eller nationella kvalitetsregister. Brister i remisshantering och hantering av provsvar framstår som det allvarligaste problemet ur patientsäkerhetssynpunkt. Problemet är inte specifikt för cancervården. Hälso- och sjukvårdshuvudmännen bör uppmärksammas på och åtgärda förekommande brister. Socialstyrelsen har pekat på denna typ av brister i flera andra sammanhang. Enligt Socialstyrelsens erfarenheter från tillsynsavdelningen finns en hög medvetenhet om problematiken bland såväl verksamhetsansvariga som hälso- och sjukvårdspersonalen i övrigt. Det pågår för närvarande inom stora delar av hälso- och sjukvården arbete med att utveckla bättre rutiner för bevakning och uppföljning. Landstingsförbundet gör samma bedömning utifrån erfarenheter från projektet Väntetider i Vården. Socialstyrelsens tillsynsavdelning följer kontinuerligt utvecklingen av remisshanteringen och dess bevakning och uppföljning. Några ytterligare åtgärder rekommenderas inte. Den bemötandeproblematik som framkommit i genomgången är inte unik för cancervården. Att kunna se människan och inte diagnosen, att visa respekt, empati och omtanke och att skapa relationer är hörnstenar som bör genomsyra alla kontakter som hälso- och sjukvårdspersonal har. Verksamhetschefer och annan hälso- och sjukvårdspersonal med ledande befattningar har ett stort ansvar vad gäller attityder och förhållningssätt till patienter och närstående genom att vara goda förebilder. I ansvaret ligger också att skapa 9

förutsättningar och arenor för internutbildning och kompetensutveckling på detta område. Det finns indikationer på att patienter har svårigheter att utöva medinflytande vad gäller vård och behandling. Som ett led i att stärka patientens ställning i vården, avser Socialstyrelsen att utfärda Allmänna Råd om de lagregler som rör landstingens skyldigheter gentemot patienten vad gäller val av behandlingsmetod (om likvärdiga finns) och förnyad medicinsk bedömning. Sårbarheten vad gäller personalförsörjningen inom den högspecialiserade cancervården är stor liksom inom andra delar av den högspecialiserade hälso- och sjukvården, p.g.a. av beroendet av nyckelgrupper. Hälso- och sjukvårdshuvudmännen har ansvaret för att det skall finnas den personal som behövs för att ge god vård. Därutöver har landstingen även ansvar för att ST-anställningar inrättas för utbildning av specialistläkare i den omfattning som motsvarar det planerade framtida behovet. Inom ramen för Nationella planeringsstödet (Socialstyrelsen) pågår ett samarbete med de regionala samverkansnämnderna i regionerna för att ta fram underlag som stöder denna planering. Vad gäller utbildning av sjuksköterskor med specialistkompetens inom onkologi och medicinsk radiologi pågår diskussioner mellan högskolor och personalansvariga vid landstingen för att försöka samordna kursutbudet. Detta för att förhindra att kurser ställs in, vilket sker idag p.g.a. av för få sökande. Inom NPS kartläggs för närvarande tillgången på sjuksköterskor med specialistkompetens. Tillgångsbeskrivningen kommer att avrapporteras januari 2004. Socialstyrelsen förordar inte några ytterligare åtgärder vad gäller personalförsörjningsfrågorna. 10

Uppdraget Enligt regeringsbeslut den 31 oktober 2002 skall Socialstyrelsen redovisa en genomgång av cancervårdens väntetider, bemötande, personalförsörjning, rutiner för löpande redovisning och uppföljning av väntetider. Uppdraget skall redovisas senast den 31 december 2003. Bakgrund Under år 2002 förekom två större debatter om cancervården i Stockholmspressen. Den 16 april 2002 startade en debatt i Svenska Dagbladet med anledning av en artikel av f.d. chefredaktören Gustaf von Platen. Artikeln handlade om väntetider till specialistbesök och strålbehandling vid Södersjukhuset och Radiumhemmet i Stockholm. Orsaken till de långa väntetiderna för strålbehandling var bl.a. att strålbehandlingsutrustningen på Radiumhemmet inte kördes med full kapacitet. Detta berodde i sin tur på brist på specialistutbildade sjuksköterskor. Den andra betydligt längre debatten startade med en artikel i Dagens Nyheter den 5 oktober 2002. Artikeln handlade i stor utsträckning om långa väntetider för cytostatikabehandling och operation samt bristande läkarkontinuitet vid Radiumhemmet. Avgränsning och genomförande I motsats till en del andra länder saknar Sverige renodlade cancersjukhus. Cancervården i Sverige omfattar alla led i vårdkedjan och inbegriper både primärvården och den högt specialiserade vården vid regionsjukhus. Det gäller förebyggande åtgärder, diagnostik, primärbehandling, behandling av recidiverande eller primärt avancerad sjukdom, uppföljning, rehabilitering och vård i livets slutskede. Inom den slutna vården behandlas flertalet cancerpatienter vid de kirurgiska eller invärtesmedicinska klinikerna och vid en rad andra kliniker med ett varierande ansvar för tumörvård. De onkologiska klinikerna är helt inriktade på specialiserad icke-kirurgisk cancerterapi, främst strålbehandling och medikamentell cancerbehandling. Flertalet cancerpatienter diskuteras och/eller behandlas vid en onkologisk klinik, ofta inom ramen för ett interdisciplinärt samarbete. Utöver den slutna vården bedrivs en omfattande behandling av cancerpatienter i öppenvård. Primärvården har under senare år fått en ökad roll beträffande primär diagnostik, uppföljning av symtomfria patienter efter avslutad behandling samt inom den palliativa (lindrande) vården av kroniskt sjuka cancerpatienter. Inom den palliativa vården har även den kommunala vården och omsorgen kommit att spela en viktig roll. Organisatoriskt försö- 11

ker man förlägga vården av framför allt patienter med avancerad cancersjukdom liksom vård i livets slutskede i så nära geografisk anslutning som möjligt till patientens hem. Hemsjukvård, sjukhusanknuten eller primärvårdanknuten, pågår eller utvecklas på flera ställen. Inte sällan vårdas samma patient, under olika faser av sjukdomsförloppet, inom flera olika specialiteter och vårdformer. Vårdkedjornas utseende varierar mellan olika regioner p.g.a. skilda lokala förutsättningar och historiska traditioner. För patienter med ovanliga cancerformer är däremot vården mer centraliserad. Utredning och behandling av dessa patientgrupper sker vid få enheter. Uppdraget till Socialstyrelsen att göra en genomgång av cancervården berör således stora delar av hälso- och sjukvården. Mot denna bakgrund har det varit nödvändigt att avgränsa Socialstyrelsens uppdrag. Vad gäller väntetider ligger tyngdpunkten på väntetider till och inom onkologisk kliniker samt till och inom specialistvård av kirurgisk eller medicinsk karaktär. Därutöver belyses även väntetider i hela vårdkedjan för några diagnoser. Vad gäller bemötande ligger tyngdpunkten på patienterfarenheter från hela vårdkedjan samt hur patienter med cancer meddelas sin diagnos. Slutligen vad gäller personalförsörjning ligger tyngdpunkten på nyckelgrupper inom cancerdiagnostik och cancervård. Inom cancervården utreds och behandlas människor i alla åldrar från barn till mycket gamla människor. Cancervård till barn har inte inkluderats i denna rapport. Socialstyrelsen har valt att kombinera olika källor för att på det viset screena detta omfattande område. Avsikten är att de olika underlagen skall komplettera varandra och bidra till att ge en översiktlig bild av cancervården i Sverige och också identifiera områden som kan behöva belysas ytterligare eller där åtgärder av olika slag kan behövas. I sammanhanget bör också nämnas att det i Socialstyrelsens uppdrag inte har ingått att studera vårdpraxis eller cancervårdens resultat och kvalitet. Arbetet inleddes på Socialstyrelsen den 1 februari 2003 i och med att en projektledare anställdes för uppdraget. 12

Cancer och cancervården Vad är cancer? Tumörsjukdomar representerar ett allvarlig folkhälsoproblem eftersom de berör många människor, ofta medför svåra symptom och utgör en vanlig dödsorsak. De upplevs fortfarande av många som mera skrämmande än andra sjukdomstillstånd med sämre prognos. Tumörer kan i princip uppstå i alla organ. Godartade (benigna) tumörer har en begränsad tillväxt och ger enbart lokala symptom, medan elakartade (maligna) har förmågan att växa in i omgivande vävnader (infiltrera) och sätta dottersvulster i andra organ (metastasera). Maligna tumörsjukdomar brukar sammanfattas under benämningen cancer men omfattar i själva verket ett stort antal olika typer, beroende på från vilken slags celler tumören utgått. Detta tillsammans med tumörens mognadsgrad (differentiering) bestämmer dess förmåga att växa, invadera omkringliggande vävnader och sprida sig i kroppen. Framförallt utbredning (stadium) men även tumörtyp och mognadsgrad är i allmänhet de viktigaste faktorerna som avgör prognosen och val av behandling. (Utdrag ur SBU Rapport 162, 2003) I rapporten kommer genomgående termen cancer att användas när maligna tumörsjukdomar åsyftas. Epidemiologi 1 År 2002 diagnosticerades i Sverige totalt 46 749 fall av cancer, 24 142 hos män och 22 607 hos kvinnor. Risken att drabbas av cancer ökar med stigande ålder (figur 1). 3500 Per 100 000 3000 2500 Män Kvinnor 2000 1500 1000 500 0 0-4 10-14 20-24 30-34 40-44 50-54 60-64 Ålder vid diagnos 70-74 Figur 1. Insjuknande i cancer 2002 efter kön och ålder per 100 000 invånare. 80-84 90-94 1 Uppgifterna i detta avsnitt är hämtade från Cancerregistret och Dödsorsaksregistret. 13

KVINNOR Bröstcancer 29,3 Tjocktarm 8,0 Livmoderkroppscancer Tumör i luftstrupe, bronk och lunga Hudcancer (ej malignt melanom) Ospecificerad cancer Malignt melanom i huden Rektum och anus Äggstock och äggledare Malignt lymfom 5,8 5,6 5,3 4,4 4,1 3,8 3,6 3,3 0 10 20 30 % MÄN Prostata 32,6 Hudcancer (ej malignt melanom) Tumör i luftstrupe, bronk och lunga Tjocktarm Urinorgan (exklusive njure) 7,4 7,1 7,0 6,9 Rektum och anus Malignt melanom i huden Malignt lymfom Ospecificerad cancer Centrala nervsystemet 4,7 4,0 3,7 3,2 2,5 0 10 20 30 % Figur 2. De tio vanligaste cancersjukdomarna hos kvinnor respektive män år 2002. Den vanligaste cancertypen bland män är prostatacancer. Den utgör närmare en tredjedel av all cancer hos män. Bröstcancer svarar för en fjärdedel av all cancer hos kvinnor. Av figur 2 framgår de tio vanligaste cancersjukdomarna hos män respektive kvinnor. Dessa täcker ca 79 procent av all cancer hos män, respektive ca 73 procent hos kvinnor. Antalet personer som insjuknar i cancer har, sedan början av 1960-talet, ökat bland både män och kvinnor. Ökningen kan tillskrivas förändringar i befolkningens åldersstruktur, bättre diagnostiska metoder och riktade hälso- 14

kontroller samt en verklig ökning av åtskilliga cancerformer. Bland de cancerformer som ökar finns de som redan i dag är vanligast, men också sådana som traditionellt sett har varit mindre vanliga. Trots ökningen av antalet fall har dödligheten i cancer snarare minskat under motsvarande tidsperiod. År 2001 (den senast tillgängliga statistiken) avled 22 509 personer av sin cancer. Därmed är cancer den näst vanligaste dödsorsaken efter sjukdomar i cirkulationsorganen. Sjukdomar i cirkulationsorganen svarar årligen för 45,5 procent av alla dödsfall, medan cancer svarar för 24 procent. I åldersgrupperna upp till 74 år är emellertid andelen dödsfall i cancer högre. När det gäller prostatacancer har andelen diagnosticerade fall mer än fördubblats sedan 1960-talet. En del av ökningen kan förklaras av de förbättrade möjligheterna att ställa diagnos. Bland kvinnor ökar bröstcancer. Lungcancer ökar för kvinnor men minskar för männen. Malignt melanom och andra hudcancerformer ökar hos både män och kvinnor. Bland de cancerformer som traditionellt sett varit ganska ovanliga, men som nu är ökande finns bl.a. non-hodgins lymfom (en cancerform som drabbar lymfsystemet). Även urinblåscancer och testikelcancer har ökat. För flera andra cancerformer har det skett en viss ökning och för andra har siffrorna varit i stort sett oförändrade. Bland de cancerformer som minskar mest finns magsäckscancer och livmoderhalscancer. 700 Antal per 100 000 600 500 400 300 200 Män insjuknande i cancer 100 Kvinnor insjuknande i cancer Män avlidna i cancer Kvinnor avlidna i cancer 0 År 1961 1963 1965 1967 1969 1971 1973 1975 1977 1979 1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 2001 Figur 3. Insjuknande och dödlighet per 100 000, 1961 2001. Åldersstandardiserad. Män och kvinnor. Prognosen vid de olika cancersjukdomarna varierar kraftigt, men har som helhet förbättrats under de senaste årtiondena (figur 3). För vissa cancerformer, t.ex. testikelcancer har prognosen tydligt förbättrats. För de flesta vanliga cancerformerna, t.ex. bröstcancer samt tjock- och ändtarmscancer, har det skett framsteg, medan prognosen vid enstaka cancerformer (t.ex. bukspottkörtelcancer) inte alls förbättrats. Den relativa tioårsöverlevnaden för dem som fick sin cancerdiagnos åren 1990 1992 var 44,9 procent för män och 58,3 procent för kvinnor. Detta är en klar förbättring jämfört med dem som fick sin diagnos åren 1960 62, 15

vilkas relativa tioårsöverlevnad var 26,4 procent för män och 41,9 procent för kvinnor. Den relativa femårsöverlevnaden för den senaste perioden (dvs. för dem som fick sin diagnos åren 1995 97) var 58,5 procent för män och 66,0 procent för kvinnor. Den relativa femårsöverlevnaden för dem som fick sin cancerdiagnos åren 1960 62 var 32,1 procent för män och 47,2 procent för kvinnor. Att allt fler insjuknar i cancer samtidigt som antalet som avlider av cancer har varit rätt konstant får till följd att allt fler människor i vårt land lever med en cancersjukdom. Cancerprevalens är ett mått på hur många individer i befolkningen som vid en given tidpunkt har eller har haft cancer. Den 31 december 2002 fanns det totalt i landet ca 330 000 personer (knappt 200 000 är kvinnor) som fått en cancerdiagnos mellan åren 1958 och 2002. Dessa personer var alltså antingen helt botade från sin cancer eller levde med sin cancersjukdom. Eftersom prognosen vid cancer blir allt bättre och medellivslängden allt högre kommer denna siffra att öka för varje år. Enligt femårsprevalensen, dvs. antal levande personer med en cancersjukdom som diagnosticerats under de senaste fem åren, fanns det den 31 december 2001, knappt 137 000 personer (66 553 män och 70 241 kvinnor). Behandlingsformer Cancer behandlas oftast med kirurgi, strålbehandling och läkemedel, främst cellhämmande (cytostatika) och hormonpåverkande preparat, eller med kombinationer av dessa behandlingar. Syftet med behandlingen kan variera. Kurativt syftande behandling innebär att man försöker bota cancern. Med palliativ behandling avses symtomlindring när bot inte längre är möjlig. Behandling som stödjer/kompletterar andra behandlingar kallas adjuvant. Genom den snabba utvecklingen av såväl kirurgi som andra behandlingsalternativ blir cancerterapin en alltmer multidisciplinär angelägenhet. Under de senaste decennierna har kunskaperna ökat både om hur tillväxten regleras hos normala celler och cancerceller samt om de förändringar i arvsmassan som orsakar canceromvandlingen. Detta kan i framtiden medföra helt nya och förhoppningsvis bättre behandlingsmetoder. Kirurgisk cancerbehandling 2 Kirurgi används vid de flesta cancerformer och diagnostik och behandling av cancer är en angelägenhet för alla kirurgiska specialiteter. Kirurgiskt avlägsnande av tumören är en förutsättning för bot av flertalet cancerformer med undantag för t.ex. hematologiska sjukdomar. Kirurgi enbart är tillräckligt i en fjärdedel av fallen medan det i övriga fall behövs kompletterande behandling. Kurativt syftande kirurgi innebär att primärtumören, hos patienter utan tecken på spridning (metastasering), avlägsnas med betryggande omgivande material av normal vävnad. Detta är möjligt i varierande grad vid olika cancerformer. Med en alltmer förfinad kirurgi ses emellertid en ständig ökning av andelen kurativa ingrepp inom de flesta områden. 2 Texten är baserad på internt arbetsmaterial utarbetat av Ingemar Ihse, Socialstyrelsen 2001. 16

Medikamentell cancerbehandling 3 Medicinsk behandling, framför allt cellhämmande medel (cytostatika), bidrar till att allt fler cancerpatienter kan botas. Användningen av cytostatika varierar kraftigt mellan olika cancerformer och omfattar från 10 till nära 100 procent av patienterna med olika cancersjukdomar. Läkemedel mot cancer används i dag i fyra principiellt olika kliniska situationer. Vid spridd och ibland även vid lokaliserad cancer ges läkemedel som induktionsbehandling. Syftet med den behandlingen är att minska tumörvolymen så mycket som möjligt och uppnå en klinisk effekt, som beroende av tumörtyp varierar från palliativ till kurativ. En kurativt syftande induktionsbehandling ges i allmänhet under en begränsad period, 4 6 månader, beroende på typ av tumör. I enstaka fall med akut leukemi, exempelvis hos barn, tillämpas en längre underhållsbehandling med cytostatika upp till två år. Vid palliativ behandling pågår denna så länge den gagnar patienten, vilket kan medföra behandling från enstaka veckor upp till flera år. Vid adjuvant behandling tillförs läkemedlet efter det att modertumören behandlats t.ex. med operation eller strålbehandling. Syftet med denna behandling är att döda tumörceller som kan ha lämnat modertumören och som i framtiden skulle kunna växa som dottersvulster (metastaser). I denna situation är målet med behandlingen att öka andelen botade patienter. Behandlingen med cytostatika ges i allmänhet under sex månader medan hormonell behandling, exempelvis vid bröstcancer, ges under flera år. Vid neoadjuvant behandling är syftet att vid cancer som kan opereras förbättra den långsiktiga kontrollen av tumörsjukdomen genom att påverka spridda, mikroskopiskt små metastaser med cytostatika eller annat läkemedel före operation. Med preoperativ behandling avses cytostatikabehandling av en lokaliserad tumör, som inte är möjlig att operera bort, för att den skall krympa så att kirurgisk behandling blir möjlig. Syftet är att öka sannolikheten för lokal tumörkontroll och möjliggöra bot. Neoadjuvant och preoperativ behandling ges ofta under en kortare tid, 1 2 månader. Cancerläkemedel administreras i allmänhet på sådant sätt att de sprids i hela kroppen och därigenom har möjlighet att påverka tumörcellerna var de än befinner sig. En sådan generell behandling är den absolut vanligaste och innebär att läkemedlet tillförs antingen genom munnen (peroralt) eller oftast i en blodåder (intravenöst). Vissa cancerläkemedel kan också ges regionalt, dvs. endast till den del av kroppen där tumörcellerna finns. Strålbehandling 4 Strålbehandling är en lokal behandlingsmetod som syftar till att bota eller lindra symtom av patientens cancersjukdom, antingen som enda behandlingsmetod eller som en kombinationsbehandling med cytostatika eller med kirurgi. Genom att tumörer med olika ursprung har varierande strålkänslighet liksom att strålkänsligheten är olika för olika organ så är denna behandlingsmetod möjlig för vissa tumörer men inte alls lämplig för andra. Strålbehandling ges i Sverige till knappt hälften av alla cancerpatienter. 3 Texten är baserad på internt arbetsmaterial utarbetat av Bo Littbrand, Socialstyrelsen 2001. 4 Texten är baserad på internt arbetsmaterial utarbetat av Bengt Glimelius, Socialstyrelsen 2001 17

Inför beslut om strålbehandling krävs en noggrann utredning av tumörens art och utbredning. Utifrån tumörens volym och karaktäristika ordineras den dos man önskar ge, antalet behandlingar (fraktioner) och den totala behandlingstiden. Vid kurativt syftande behandlingar, som vanligen ges dagligen vid 30 40 behandlingstillfällen, måste stråldosen vara tillräckligt hög för att kunna döda samtliga tumörceller. Samtidigt måste omgivande normalvävnad tolerera den givna strålningen med acceptabel risk för biverkningar. Den övervägande delen av patienter som får strålbehandling får s.k. extern strålbehandling, vilket innebär att strålbehandlingen sker från en källa utanför kroppen. För att kunna uppnå optimal dos krävs tillgång till flera olika strålkvaliteter. I praktiken innebär detta att man på samma klinik måste ha flera olika behandlingsapparater samt utrustning för dosplanering och simulering (en metod att överföra dosplanen till patienten). Mycket specialiserade tekniker för extern strålbehandling har utvecklats för vissa situationer. Intraoperativ radioterapi (IORT) innebär att strålning ges under det kirurgiska ingreppet när den vävnad som skall bestrålas kan friläggas. Totalkroppsbestrålning används i samband med benmärgstransplantation och totalhudsbestrålning används för utbredda hudlymfom. Dessa tekniker används bara vid ett fåtal centra och för en begränsad grupp patienter per år. Ett annat sätt att ge strålbehandling är att placera strålkällan nära eller i tumören s.k. brachyterapi. Brachyterapi kombineras ofta med extern strålbehandling. Ytterligare en form av radioterapi är behandling med radiofarmaceutiska preparat, varvid en radioaktiv lösning förs in i blodbanan eller en kroppshålighet. Strålterapin befinner sig i ett dynamiskt utvecklingsskede och följer den snabba utvecklingen inom radiofysik och radiobiologi. Cancervård organisation och kostnader Som tidigare nämnts utreds, behandlas och vårdas cancerpatienter på alla vårdnivåer, från primärvården till den högspecialiserade vården. De onkologiska klinikerna har en nyckelroll vad gäller stråbehandling. Nedan beskrivs översiktligt de onkologiska klinikernas organisation och kapacitet samt onkologiska centras uppgifter, följt av en kort beskrivning av cancervårdens kostnader. Onkologiska kliniker och strålbehandling organisation och kapacitet för strålbehandling År 2001 fanns totalt 17 onkologiska kliniker inklusive 7 kliniker/avdelningar för gynekologisk onkologi. Av de 17 onkologiska klinikerna fanns nio vid regionsjukhusen och sju vid länssjukhus Ytterligare en onkologisk klinik vid länslasarett var under uppbyggnad. De sju avdelningarna/klinikerna för gynekologiska onkologi fanns vid regionsjukhusen. (SBU 2003). Förutom vid onkologisk klinik ges specialiserad radioterapi (strålbehandling) vid S:t Eriks sjukhus i Stockholm (ögontumörer) och vid Neurokirurgiska kliniken, Karolinska sjukhuset i Stockholm. Några ytterligare klinker ger specialiserad strålbehandling inom andra områden. 18

Majoriteten av strålbehandlingspatienterna behandlas idag polikliniskt. Vid vissa sjukhus finns patienthotell för patienter som har långa resor till behandlingsorten. Enligt samma källa fanns 57 lineäracceleratorer (högenergiutrustningar för strålbehandling) vid de onkologiska klinikerna år 2001. De större klinikerna vid regionsjukhus har upp till åtta acceleratorer medan den typiska kliniken vid ett länssjukhus har två. Utrustning för brachybehandling fanns vid nio kliniker. Enligt verksamhetsstatik från onkologklinikerna erhöll 17 915 patienter extern strålbehandling år 2000. År 1991 strålbehandlades 12 700 patienter. Antalet patienter som erhållit strålbehandling har således ökat med 41 procent sedan år 1991. Drygt 1 200 patienter erhöll brachybehandling. Av verksamhetsstatstiken framgår också att antalet fraktioner per accelerator ökat med cirka 20 procent. Det senare innebär att utrustningens kapacitet utnyttjas bättre. Organisationen av vården av cancersjuka i Sverige baseras på den existerande hälso- och sjukvårdsstrukturen. (Socialstyrelsens 1974, 1991). I varje region i landet finns ett onkologiskt centrum som svarar för den funktionella samordningen samt ansvar för bl.a. regional cancerregistrering, för att vårdprogram utarbetas och för att skapa ändamålsenliga interdisciplinära samarbetsformer. Vårdprogrammen utgör ett viktigt instrument för samordningen av tumörsjukvården. Ett vårdprogram är en gemensam överenskommen handlingsplan för diagnostik, behandling, uppföljning och remittering av samtliga patienter med en viss sjukdom avsedd att garantera likvärdig vård oavsett var patienten bor. Cancervårdens kostnader De beräknade sammanlagda direkta kostnaderna för cancersjukvård, dvs. för hälso- och sjukvård, läkemedel och omvårdnad i kommunerna skattades till ca 7 300 miljoner kronor år 2000 (SBU-rapport nr 162, 2003). Detta utgör ca 4,1 procent av de totala direkta kostnaderna för hälso- och sjukvården på 178 miljarder (inklusive den kommunala hälso- och sjukvården). Den beräknade totala kostnaden för strålbehandling enligt samma källa uppgår till 427 miljoner, vilket motsvarar cirka 5,6 procent av den sammanlagda kostnaden för cancersjukvård. Detta är ungefär samma kostnadsandel som år 1991. Kostnaderna för cytostatikabehandling är enligt SBU-rapporten Cytostatikabehandling vid cancer (2001) svåra att bedöma då de inte endast består av kostnaderna för cytostatika utan också av kostnader för personal, lokaler och viss utrustning. Därutöver tillkommer kostnader för andra läkemedel för att t.ex. förhindra biverkningar. Den totala kostnaden för cytostatika och läkemedel för att förhindra dess biverkningar beräknades till ca 400 miljoner kronor per år (avser 1998), vilket är i paritet med kostnaderna för strålbehandling. 19

Väntetider i cancervården Rutiner för att mäta väntetider Sedan april 2000 finns en nationell väntetidsdatabas, Väntetider i vården, upprättad vid Landstingsförbundet. Databasen finansieras med statliga medel (enligt den s.k. Dagmaröverenskommelsen). År 2003 avsattes 5 miljoner kronor för projektet. Samtliga landsting deltar. Arbetet leds av en styrgrupp med företrädare för landstingen/regionerna, den medicinska professionen samt Landstingsförbundet och Socialstyrelsen. Inom ramen för projektet finns ett nationell nätverk med representanter för varje landsting/region. Personerna i nätverket håller samman arbetet på lokal nivå. Arbetet på nationell nivå sköts av ett projektsekretariat som är knutet till Landstingsförbundet. Den bärande idén är att det skall vara möjligt att följa varje enskild patients väg genom vården och att de uppgifter som ingår måste kunna hämtas från patient-vårdadministrativa IT-system. Uppgifterna skall vara definierade på sådant sätt att jämförelser av god kvalitet skall kunna göras mellan olika verksamheter. Det finns idag svagheter i de administrativa ITsystemen som försvårar ett sådant arbetssätt. En utvärdering av projektet Väntetider i vården pågår för närvarande och ett förslag till hur väntetider skall följas upp långsiktigt skall finnas till sommaren 2005 (Personlig kommunikation 2003). I databasen redovisas förväntade och faktiska väntetider inom hälso- och sjukvården (se figur 4). Nationella mätningar av väntetider inom den specialiserade hälso- och sjukvården sker tre gånger per år. Mätningarna omfattar väntetid till ett första läkarbesök, väntetid till diagnostiska undersökningar och väntetid från beslut om behandling till start av behandling. I mätningarna ingår ett 20-tal mottagningsverksamheter, sju typer av undersökningar samt ett 20-tal behandlingar, företrädesvis kirurgiska behandlingsmetoder. Cancerpatienter kan ingå, men då väntetider för olika diagnoser inte framgår av databasen, kan de inte urskiljas. Väntetider till specialistvård vid onkologiska kliniker ingår inte i mätningarna. Mätningarna är webbaserade och såväl inrapportering som publicering sker via Internet. 20

Faktiska väntetider för patienter som redan få tt vå rd A k tu e lla väntetider för patienter som fortfarnde väntar på vård Förväntade väntetider för patienter som s ö k e r vå rd b o k s lu t n u lä g e p ro g n o s Figur 4. Olika perspektiv på väntetider. Källa: Landstingsförbundet 2003a. Att mäta väntetider för cancerpatienter I samband med Socialstyrelsens uppdrag har Landstinget i Östergötland genomfört en undersökning av de faktiska väntetiderna inom cancervården. Genomgången baserades på de väntetidsdata som ligger till grund för landstingets ordinarie väntetidsuppföljning var fjärde månad inom projektet Väntetider i vården. Undersökningen av de faktiska väntetiderna genomfördes under januariapril 2003 och inkluderade ett antal tumörgrupper. Väntetider i olika delar av vårdkedjan studerades. Slutsatsen av undersökningen var att det nuvarande systemet för väntetidsuppföljning är bristfälligt i flera avseenden när det gäller väntetider till besök och behandling av patienter med cancersjukdom. Följande svagheter redovisades: Uppföljning på fyramånadersbasis leder till för stora bortfall. Skall systematisk uppföljning av cancervården i Sverige introduceras, bör längre periodisering väljas. Resultaten antyder i några fall att väntetiderna är långa. Samtidigt döljer resultaten det faktum att väntetiden som regel är aktiv för patienten. Eftersom olika diagnostiska åtgärder (t.ex. radiologiska undersökningar) saknas i redovisningen, kan felaktigt slutsatsen dras att väntetiden är passiv. Ett grundproblem är att redovisningen är fragmenterad, dvs. lösryckt och ofullständigt redovisar väntetiden till diagnostisering/bedömning vid vårdande klinik, till eventuell onkologisk bedömning av behandlingsalternativ, till onkologisk behandling i någon form. Hälso- och sjukvården i Östergötland saknar för närvarande informationsteknologi som ger en överblick av de olika delarna i ett inbördes sammanhang. Sammanhängande uppföljning av hela vårdprocessen är alltså inte möjlig. Processorienterad uppföljning inom cancervården torde vara en förutsättning för att kunna överblicka dess innehåll och värdera dess väntetider. Handläggningen och därmed väntetiderna för patienter med botbar eller inte botbar cancer ser olika ut. Detta framkommer inte vare sig 21

för resultaten för onkologin eller de vårdande klinikerna. Om väntetiderna skall följas regelbundet inom cancervården, bör systematisk registrering införas av om vårdåtgärderna/kontakterna har ett kurativt eller palliativt syfte. Undersökning belyser att mätning av väntetider inom cancervården är betydligt mera komplicerad än inom många andra områden. Komplexiteten hänger samman med att vårdkedjan ofta involverar alla vårdnivåer, en rad diagnostiska undersökningar och även behandling vid olika kliniker p.g.a. att kombinationsbehandling är vanlig vid cancersjukdom. Nedan exempelfieras några av väntetiderna: till primärvården etc. för första kontakt, för första besök, till första specialistvårdsbesök, till diagnostiska undersökningar, till besked om diagnos, till beslut om behandling, till första behandling, till hemsjukvård. Väntetiden för en patient innebär inte nödvändigtvis en passiv väntan mellan olika läkarbesök. Olika typer av diagnostiska undersökningar och provtagningar, som är nödvändiga för att kunna ställa en sjukdomsdiagnos, pågår som regel under väntetid till läkarbesök. Studier av faktiska och förväntade väntetider i cancervården I enlighet med den avgränsning som gjorts i projektet ligger tyngdpunkten i detta kapitel på väntetider till och inom onkologisk klinik oavsett diagnos, väntetider till diagnostiska undersökningar och behandlingsformer inom annan specialistvård samt totala väntetider i hela vårdkedjan från besök i primärvården till behandlingens slut. Materialet som redovisas består dels av enkätundersökningar som genomförts inom ramen för uppdraget, dels av tidigare undersökningar av väntetider av olika slag inklusive Socialstyrelsens verksamhetstillsyn av cancervården i Uppsala-Örebroregionen. Undersökningarna är olika till sin karaktär, men de bidrar på olika sätt till att spegla väntetiderna inom cancervården. De visar också på komplexiteten i cancervården och på de svårigheter som finns att mäta väntetider inom området. Faktiska väntetider vid onkologiska kliniker 2003 Socialstyrelsen genomförde under 2003 en enkätundersökning till landets onkologiska kliniker. Uppgifter samlades in under vecka 48 om patienter som startade strål- eller cytostatikabehandling under vecka 21, 2003. Information om varje patients faktiska väntetid samlades in för tre steg i vårdprocessen 22

väntetid från det att remiss inkommit till onkologkliniken till det första läkarbesöket på kliniken (Väntetid 1) väntetid från det första läkarbesöket på kliniken till beslut om typ av behandling (Väntetid 2) samt väntetid från beslutet om behandling till den första behandlingsåtgärden (Väntetid 3). Dessutom efterfrågades patientens ålder, kön, cancerform, vilken behandling det rörde sig om samt om behandlingen var palliativ eller hade annat syfte. Samtliga av landets 17 onkologiska kliniker har besvarat enkäten. Svaren omfattar, efter det att ett litet antal patienter utgått, totalt 448 patienter som startade strål- och/eller cytostatikabehandling under den aktuella veckan. Vissa patienter exkluderades ur undersökningen bl.a. beroende på att patienten inlett strålbehandling p.g.a. en annan diagnos än cancer, att någon behandling faktiskt inte påbörjades under den aktuella veckan eller att uppgifterna om patienten var alltför knapphändiga. Patienterna var mellan 18 och 91 år. Medianåldern var 65 år. Av dem som påbörjade sin behandling under veckan var 263 kvinnor och 185 män. Kvinnorna var i genomsnitt yngre än männen, vilket kan förklaras av att bröst- och gynekologisk cancer, som är de vanligaste cancerformerna bland kvinnor, drabbar lägre åldrar, medan prostatacancer som är den vanligaste cancerformen bland män debuterar i högre åldrar. Patienterna fördelade sig på sjukvårdsregionerna på följande sätt: Tabell 1 Antal patienter fördelade per region Region Stockholm 95 Sydöstra 45 Södra 57 Västsvenska 56 Uppsala Örebro 124 Norra 71 Antal patienter Av de 263 kvinnorna som ingick i undersökningen hade 125 diagnosen bröstcancer och 37 gynekologisk cancer. Av de 185 männen hade 73 diagnosen prostatacancer. Mag- och lungcancer var därefter de vanligaste cancerformerna med ungefär lika många fall hos både män och kvinnor. Av de patienter som inledde behandling under vecka 21 påbörjade 360 patienter strålbehandling och 84 cytostatikabehandling (uppgift saknas för 4 patienter). Ca 42 procent av de 448 patienterna erhöll palliativ- strål- eller cytostatikabehandling. Nedan redovisas de olika typerna av väntetider angivna i veckor för män respektive kvinnor i de sex hälso- och sjukvårdsregionerna (tabellerna 2 och 3). 23

Tabell 2. Faktisk väntetid 1, 2 och 3 samt total faktisk väntetid i veckor vid onkologiska kliniker år 2003, medelvärden Män. Region Väntetid 1 Väntetid 2 Väntetid 3 Total väntetid Stockholm 2.1 0.5 7.1 9.6 Sydöstra 4.1 0.5 1.7 6.3 Södra 1.8 0.0 2.6 4.4 Västsvenska 1.5 0.3 1.5 3.3 Uppsala/ 2.5 1.0 1.6 5.1 Örebro Norra 2.4 0.4 0.8 3.6 Total 2.3 0.5 2.9 5.8 Tabell 3. Faktisk väntetid 1, 2 och 3 samt total faktisk väntetid i veckor vid onkologiska kliniker år 2003, medelvärden. Kvinnor. Region Väntetid 1 Väntetid 2 Väntetid 3 Total väntetid Stockholm 1.7 0.5 1.9 4.2 Sydöstra 3.6 0.7 2.6 6.9 Södra 2.3 0.5 2.1 4.9 Västsvenska 2.2 0.8 3.4 6.4 Uppsala/ 2.2 0.4 2.1 4.7 Örebro Norra 2.4 0.4 0.9 3.9 Total 2.3 0.5 2.1 4.9 Av tabell 2 framgår att den totala faktiska väntetiden för män från remissankomst till behandlingsåtgärd varierar mellan regionerna från lägst 3,3 veckor till högst 9,6 veckor. Längst väntetid har Stockholmsregionen (9,6) och därnäst sydöstra regionen (6,3). I Stockholmsregionen är det väntetiden till första behandlingsåtgärd (V3) som ger den längre väntetiden. Radiumhemmet, Karolinska Sjukhuset har i särskild kommentar till enkäten angivit att behandlingskapaciteten till brachyterapi har varit för låg vilket orsakat kö för patienter med prostatacancer. I sydöstra regionen är det väntetiden från remissankomst till första läkarbesök (V1) som förlänger den totala väntetiden. Av tabell 3 framgår att den totala faktiska väntetiden för kvinnor från remissankomst till behandlingsåtgärd varierar mellan regionerna från lägst 3,9 till högst 6,9 veckor. Längst väntetider har sydöstra (6,9) och västsvenska (6,4) regionerna. I sydöstra regionen är det, liksom för männen, väntetiden till första läkarbesök efter remissankomst som ger den längre väntetiden. I västsvenska regionen är det väntetid till första behandlingsåtgärd som bidrar till den längre väntetiden. Av tabellerna framgår att den totala väntetiden är något längre för män än för kvinnor. Tabellerna 4 och 5 visar antalet behandlade patienter per region samt spridningen av den totala faktiska väntetiden i veckor för män och kvinnor fördelat per region. 24