Finländarnas inställning till narkotika och narkotikapolitiken

Artikel PEKKA HAKKARAINEN LEENA METSO Finländarnas inställning till narkotika och narkotikapolitiken Åsikter och attityder hos befolkningen år 2002 Inledning Kunskap om vad medborgarna tänker om narkotika, narkotikaproblem och samhällets politikval är intressant ur många synvinklar. En av hörnstenarna för den narkotikapolitik som bedrivits i Finland har ansetts vara upprätthållandet av negativa attityder till narkotika hos befolkningen. Även om detta inte längre betonas i det nya principprogrammet för narkotikapolitik från slutet av 1990-talet (Narkotikastrategi 1997) har detta fortfarande starkt präglat den offentliga debatten om narkotika. Alla inlägg som avvikit från den linje som betonar drogers farlighet och fördömer bruket av dem har väckt starka reaktioner. Således ägnades en stor del av den uppmärksamhet de gröna fick i riksdagsvalet våren 2003 åt en enskild kandidats personliga ställningstagande för en legalisering av cannabis. Bakom de starka reaktionerna ligger en uppfattning om att en uppluckring av de negativa attityderna leder till att allt flera prövar och brukar narkotika och att narkotikaproblemen därigenom växer. Strävandena att betona betydelsen av ett negativt attityd- och åsiktsklimat har också väckt kritik. Enligt Juha Partanen (2002) som undersökt attityder till och åsikter om narkotika ABSTRACT Finnish attitudes towards drugs and drug policies opinions and outlooks among the population in 2002 AIM To describe what Finns think about drugs and drug policies. METHOD The information is based on a posted questionnaire sent out by Statistics Finland in the Autumn of 2002. A representative sample was randomly chosen from a target group consisting of 15 69 year-old Finns (N= 4 053). The response rate was 63 per cent. The comparative material comprises studies from 1992, 1996 and 1998. RESULTS The worry over the drug problem has continuously increased among Finns. The views of the respondents concerning health risks associated with drugs varied according to age. The attitude towards heroin is, however, extremely negative in all age groups. The Finns stand firmly behind the current drug policies, and consequently the legalisation of drugs receives scant support. The NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1 23

new powers that have been granted to the police receive near unanimous support. Policies aimed at harm reduction such as substitution treatment for drug addicts, and the exchange of needles and syringes are also seen as legitimate measures. School is the most important source of information for the younger respondents, while the older respondents receive their information from the media. CONCLUSIONS The development of attitudes has become differentiated. Attitudes towards smoking and heavy drinking have become harder, while the attitudes towards cannabis have softened somewhat. Unlike in Great Britain where the attitude towards cannabis has become more liberal in all age groups, this change has remained a generational phenomenon in Finland, limited to those age groups who were born in the 1970s and 1980s. KEYWORDS attitudes, public opinion, drugs, drug problems, drug policy bland finländarna råder i vårt land också i övrigt en narkofobisk atmosfär. I kritiska inlägg har man visat på faran att om man enbart förhåller sig avvisande och betonat negativt till narkotikafrågor så utestänger det lätt narkotikabrukarna från det sociala stödet och höjer tröskeln för att söka hjälp. Vidare har man befarat att om man betonar riskerna på ett sätt som åsidosätter fakta kan också saklig upplysning och förebyggande verksamhet förlora sin trovärdighet (Salasuo 2004). Själva grundtanken om negativa attityders förebyggande effekt har ifrågasatts i den socialpsykologiska forskningen: unga fattar sannolikt sina beslut om att pröva på narkotika slumpmässigt och beroende på situationen (Rantanen 1996). I de senaste årens sakkunniginlägg om förebyggande verksamhet har man betonat öppen debatt och en solid faktabas (t.ex. Soikkeli 2002). Ett mål med den riksomfattande narkotikainformationskampanjen som inleddes år 2001 var att vidga den offentliga narkotikadiskussionen och väcka en pluralistisk debatt om olika sidor av narkotikaproblemet (Jallinoja & Piispa & Tigerstedt 2003). De resultat från rusmedelsundersökningen 2002 som presenteras i denna artikel visar hur attityderna och åsikterna bland finländarna förhåller sig till denna debatt. Hur negativa till bruket av narkotika är finländarna numera? En annan intressant synvinkel på befolkningens åsikter öppnar sig när man granskar medborgarnas förhållande till den narkotikapolitik som bedrivits. Stöder åsikterna de verksamhetsmodeller och -insatser som valts eller går de emot dem? Speciellt när det är fråga om nya åtgärder som först nyligen tagits i bruk är det intressant att få vetskap om vad befolkningen tänker om dem och om de i finländarnas ögon förefaller legitima. En tredje intressant synvinkel är jämförande. Skiljer sig finländarnas attityder och åsikter från andra länders medborgares? En sökning i narkotikaforskningens viktigaste databaser ger relativt få hänvisningar till bredare undersökningar som gäller hela befolkningen. Som ett sällsynt undantag kan man nämna en befolkningsundersökning i Norden under första hälften av 1990-talet, där medborgarnas attityder och åsikter kartlades med hjälp av samma enkätblankett i Finland, Sverige, Norge och Danmark (Hakkarainen m.fl. 1996). I Storbritannien har man följt med attitydutvecklingen i samband med British Social Attitudes (Gould & Stratford 2002) 24 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1

som är en bredare kartläggning av befolkningens attityder. En möjlighet till jämförelser ges om man jämför åsikterna om narkotika med dem om legala rusmedel som alkohol och tobak. Man kan också välja ett tidsperspektiv och fråga hur medborgarnas inställning till förändrats under tidens gång. I Finland har man sedan början av 1990- talet i enkäterna om bruk av narkotika också följt med hur attityder och åsikter utvecklats (Kontula & Koskela 1992; Kontula 1997; Partanen & Metso 1999). Dessutom har det i Folkhälsoinstitutet årliga undersökning av den vuxna befolkningens hälsobeteende sedan år 2001 ingått några frågor om åsikter beträffande narkotika (Jallinoja & Helakorpi & Uutela 2003). Här behandlas de delar av rusmedelsundersökningen år 2002 som rör attityder till och åsikter om narkotika: resultaten beträffande bruket av narkotika har rapporterats tidigare (Hakkarainen & Metso 2003). I artikeln skildras finländarnas åsikter om narkotika och narkotikapolitik och de socioekonomiska faktorer som de centrala åsiktsskillnaderna är förknippade med. En del av de frågor som ingick i blanketten år 2002 har ställts också i tidigare enkäter, vilket möjliggör tidsmässiga jämförelser av attityder och åsikter. Dessutom granskas varifrån människorna fått sin information om narkotika och vilka informationskällor de ser som de viktigaste för sig själva. Undersökningsmaterialet Statistikcentralen samlade in undersökningsmaterialet hösten 2002 genom en postenkät som riktades till 15 69-åriga finländare. Samplet var 4 053 och svar kom från 2 541 personer. Svarsprocenten blev därmed 63 %, vilket är ett relativt gott resultat. Personer som bor på Åland eller på anstalter togs inte med i samplet. I övrigt är materialet representativt för alla finländare i nämnda ålder och deras åsikter. (Om detaljer i materialinsamlingen, se Hakkarainen & Metso 2003.) Attityd- och åsiktsfrågorna på blanketten kan grupperas i fyra teman. Frågorna i den första gruppen gällde definitionen av narkotikaproblemet. Svararna tillfrågades om sin syn på narkotikaproblemets omfattning och den rädsla för våld som förorsakas av bruk av narkotika. Vidare ombads de bedöma huruvida alkohol eller narkotika skapar större problem för samhället. Den andra temagruppen handlade om uppfattning om risker: respondenterna tillfrågades om sina uppfattningar om vilka risker som är förknippade med att man prövar och använder olika droger. Frågorna i den tredje temagruppen behandlade legaliseringen av narkotika och rätten att använda olika ämnen, medan ämnet i den fjärde temagruppen var inställningen samhälleliga åtgärder för att motarbeta narkotikabruket. I de två sista temagrupperna var det alltså fråga om politiska val och åsikter om dem. Före presentationen av resultaten är det skäl att påpeka några svagheter som ansluter sig till opinionsmätningar. Ett centralt problem är att individerna i opinionsundersökningar är isolerade från varandra och ombeds svara på frågor som de inte nödvändigtvis har någon särskilt klar uppfattning om. När det gäller komplicerade samhällsfrågor som narkotikafrågorna är det rätt så omöjligt att formulera helt entydiga frågor som människor kan besvara på lika grunder. Det förekommer säkert indi- NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1 25

viduella variationer t.ex. i hur man formulerar uppfattningen om narkotikaproblemets storlek eller narkotikabrukets risker. Enligt Bourdieu (1993) är opinionsmätningars resultat i form av procentsiffror en relativt abstrakt mätare för hur människor verkligen tänker. Ett enhetligare resultat kunde kanske uppnås i grupper där man genom diskussioner kommer överens om gemensamma definitioner och om olika synvinklar i anslutning till frågorna. På detta sätt är det dock i praktiken omöjligt att få en tillräckligt täckande bild av hela befolkningen. Fördelen med en anonym blankettenkät som fylls i privat är också att man kan uttrycka sin ståndpunkt anonymt och utan omedelbart socialt tryck eller rädsla för att bli stämplad. När det är fråga om en konfliktfylld samhällelig fråga som starkt delar opinionerna är detta betydelsefullt. En del av frågorna har upprepats i flera undersökningar och har sålunda testats och befunnits fungera. Uppfattningar om narkotikaproblemet Massmedierna har de senaste åren behandlat narkotika som ett ständigt växande problem som berör hela samhället och alla medborgare (Piispa 2001). Mot denna bakgrund är det intressant att granska medborgarnas uppfattning av läget. I figur 1 specificeras svaren på en fråga om hur omfattande man upplever att narkotikaproblemet är a) i vårt land, b) i det egna bosättningsområdet. Resultaten visas i figuren enligt de bakgrundsfaktorer som är viktigast när det gäller åsiktsskillnader: kön, ålder, bostadsort och språkgrupp. Eftersom det i de äldre åldersgrupperna inte just förekom några åsiktsskillnader har de som är över 45 år i figuren sammanförts till en enda grupp. Uppmärksamheten fästs först vid att narkotika ganska enhälligt ses som ett betydelsefullt problem på den riksomfattande nivån i Finland. Sex procent av svararna såg narkotikaproblemet som obetydligt eller obefintligt och bara en procent valde alternativet inte alls ett problem. Hälften av svararna ansåg att narkotika på riksplanet är ett medelstort problem och nästan lika många valde alternativet stort problem. Medborgaropinionen verkar alltså dela den uppfattning som framförts i massmedia om att narkotika är ett allvarligt socialt problem. När det gäller narkotikasituationen i områden som ligger närmare svararnas egna erfarenhetsfält är bedömningarna däremot klart mer moderata. Ungefär hälften av svararna ser narkotikaproblemet i det egna bosättningsområdet som obetydligt eller obefintligt. Av alla svarare upplevde 15 procent att de bodde i ett område där det inte alls finns några narkotikaproblem medan 38 procent såg narkotikan som ett medelstort problem i området. Ett uppmuntrande resultat när man jämför bedömningarna är att andelen svarare som upplevde narkotikaproblemet som stort i det egna bosättningsområdet bara var 11 procent. Hur stort man upplever problemet varierar enligt sociala bakgrundsfaktorer. Kvinnor förefaller att i någon mån vara mer benägna att välja svarsalternativ som betonar problemet. Också med åldern växer oron över narkotikaläget i landet: i den yngsta åldersgruppen såg 28 procent av svararna narkotika som ett stort problem i vårt land, medan motsvarande andel bland dem som var över 45 år var 51 procent. I befolkningscentra och tätorter på landsbygden och på den övriga landsbyg- 26 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1

A på riksplanet B i bosättningsområdet alla män kvinnor 15 24 år 25 34 år 35 44 år 45 69 år huvudstadsregionen andra städer öv. 100 000 inv. andra städer tätorter övriga landsbygden finskspråkiga svenskspråkiga 0 20 40 60 80 100 % 0 20 40 60 80 100 % inte alls litet relativt stort stort Figur 1. Narkotikaproblemets upplevda omfattning enligt befolkningsgrupp, (a) på riksplanet och (b) i bosättningsområdet, i procent. den upplevde man klart mindre narkotikaproblem i det egna bosättningsområdet än i städerna eller i huvudstadsregionen. Detta är inte överraskande: skillnaden avspeglar rätt direkt hur allmänt det är att pröva på och bruka narkotika i nämnda områden (Hakkarainen & Metso 2003). Men när man övergår till en bedömning av läget på den riksomfattande nivån ser man på landsbygden och på mindre orter narkotikaproblemet i vårt land som klart mer oroväckande än vad man gör i huvudstadsregionen och i andra större städer, förhållandet är alltså helt motsatt den verkliga utbredningen av narkotika. I utomståendes ögon förefaller narkotikasituationen allvarligare än i deras ögon som lever sin vardag i miljöer där man kanske redan i viss mån vant sig vid förekomsten av narkotika. Svenskspråkiga svarare upplevde i något mindre utsträckning narkotikaproblem i det egna bosättningsområdet än finskspråkiga respondenter. De svenskspråkiga var också aningen mer återhållsamma än de finskspråkiga i bedömningen av narkotikaproblemets omfattning i vårt land, men skillnaden är inte statistiskt signifikant. Svararna ombads också jämföra narkotikaproblemet med de problem som alkoholen skapar. Drygt 30 procent av svararna ansåg att bruket av narkotika skapar större problem i Finland än bruket av alkohol. Omkring 40 procent var av motsatt åsikt och resten ansåg att narkotika och alkohol skapar lika mycket problem för samhället. Män och personer under 35 år betonade mer än genomsnittet de problem som alkohol skapar, medan kvinnor och personer på landsbygden och i små tätorter betonade narkotikaproblemen. Befolkningsgrupper som såg narkotika som ett stort problem i vårt land var mer benägna än andra att se de problem som narkotika förorsakar i samhället som större än de som alkohol förorsakar. Hurudana personliga känslor väcker då NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1 27

Tabell 1. Rädsla för att alla offer för våld på grund av andra människors drogmissbruk enligt kön, ålder, bostadsort och språkgrupp, i procent. Ja Nej Svårt att säga Alla 40 30 31 Kön Män 34 35 30 Kvinnor 45 24 31 Åldersgrupp 15 24 26 43 31 25 34 45 29 26 35 44 47 26 27 45 69 40 26 34 Bostadsort Huvudstadsregionen 51 22 26 Annan stad öv. 100 000 inv. 41 31 28 Annan stad 40 30 30 Tätort 33 34 33 Övriga landsbygden 30 35 36 Språkgrupp finskspråkiga 39 30 31 svenskspråkiga 47 25 29 narkotikaproblemen hos svararna? Detta mättes med frågan: Är ni rädd för att utsättas för våld till följd av andras bruk av narkotika? Resultat enligt kön, ålder, bostadsort och språkgrupp presenteras i tabell 1. Frågan om rädsla för våld definierar narkotikaproblemet ur den sociala trygghetens synvinkel. Enligt svaren upplever en betydande del av medborgarna social otrygghet som en följd av narkotika och denna erfarenhet är allmännare bland kvinnor än bland män. Unga är mindre rädda för narkotikavåld än äldre åldersgrupper. En granskning enligt bostadsort visar att otryggheten är klart störst i huvudstadsregionen och städerna, d.v.s. i områden där bruket av narkotika är allmännast och narkotikaproblemet störst. Detta samband verkar dock inte gälla vid en jämförelse mellan språkgrupperna: de svenskspråkiga respondenterna rapporterar oftare känslor av rädsla än de finskspråkiga, trots att de i sina bosättningsområden upplevt narkotikaproblem i mindre omfattning än de finskspråkiga. Till följd av det låga antalet svenskspråkiga svarare måste man dock vara försiktig med att generalisera resultatet. Uppfattning om risker För upprätthållandet av narkotikafientliga attityder inom befolkningen har man sett uppfattningen om riskerna med narkotikabruk som en nyckelfråga. I enkäten tillfrågades svararna om sina uppfattningar om risker i anslutning till rökning, berusningsdrickande och bruk av narkotika. Frågan lydde: Hur stor är risken för t.ex. hälsan om man gör följande (här följer en lista): Svarsalternativen var: obefintlig risk, liten risk, måttlig risk och stor risk. När det gällde narkotika frågade man om en riskuppskattning både för enstaka försök och för regelbundet bruk. I figur 2 och i tabell 2 som kompletterar figuren sammanställs svaren för försök med cannabis, ecstasy, amfetamin och heroin, för berusnings- cannabis 1 2 gånger ecstasy 1 2 gånger amfetamin 1 2 gånger heroin 1 2 gånger berusning minst 1 gång i veckan rökning, minst 1 ask/dag cannabis regelbundet 0 20 40 60 80 100 % ingen risk liten måttlig stor Figur 2. Uppskattning av risker förknippade med försök med olika droger och regelbundet berusningsdrickande, rökning och bruk av cannabis. 28 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1

Tabell 2. Andelen som uppskattat risken med försök med olika droger och regelbundet berusningsdrickande, rökning och bruk av cannabis som liten eller ingen, enligt kön och ålder, i procent. Pröva 1 2 gånger Regelbundet Cannabis Ecstasy Amfetamin Heorin Rusdrickande 1 Rökande 2 Cannabisbruk Alla 31 11 8 4 25 8 5 Män 40 14 10 5 34 10 7 Kvinnor 27 9 6 3 16 6 3 15 25 53 20 14 6 38 10 11 25 34 48 12 9 3 30 10 7 35 44 33 10 8 5 25 7 1 45 69 21 8 6 3 19 7 3 1 Rus åtminstone en gång i veckan 2 Minst en ask om dagen drickande varje vecka, för rökning varje dag och för regelbundet bruk av cannabis. Resultaten visar att medborgarna i sina uppfattningar om riskerna klart skiljer cannabis från andra droger. Enligt enkäten ansåg en tredjedel av finländarna hösten 2002 att det var förknippat med liten eller ingen risk att pröva på cannabis. För ecstasy var motsvarande tal 11 procent och för amfetamin 8 procent. Att pröva på heroin upplevdes inte oväntat som det mest riskabla: bara fyra procent av svararna bedömde riskerna som små eller obefintliga. Männen såg genomgående riskerna som mindre än kvinnorna. De mest betydelsefulla skillnaderna finner man dock mellan åldersgrupperna: med stigande ålder uppfattas det som alltmer riskabelt att pröva på droger. I den yngsta åldersgruppen ser över hälften och i den följande nästan hälften av svararna det som föga riskabelt att pröva på cannabis. Av dem som var under 25 år var t.o.m. nära en femtedel (18 %) av den åsikten att det inte fanns någon risk alls med att pröva på cannabis. I den äldsta åldersgruppen såg däremot bara en femtedel av svararna riskerna med detta som små och över hälften såg dem som stora. På samma sätt varierade inställningen till försök med ecstasy och amfetamin; däremot ansågs det i alla åldersgrupper som riskabelt att pröva på heroin. När det gäller de yngsta åldersgrupperna torde svaren beträffande försök med ecstasy och amfetamin återspegla förändringar i europeiska unga vuxnas festkultur (Hakkarainen & Metso 2003). Speciellt kan man notera att en femtedel av dem som var under 25 år såg det som föga riskabelt att pröva på ecstasy. På basen av resultaten förefaller det alltså som om man när det gäller försök med cannabis misslyckats med att upprätthålla de negativa attityderna bland befolkningen. Inställningen till rökning (en ask om dagen eller mera) och regelbundet berusningsdrickande (dricker sig berusad minst en gång i veckan) var mer kritisk än till försök med cannabis. Över 90 procent av svararna ansåg att regelbunden rökning för med sig medelstora eller stora risker. När det gällde regelbundet berusningsdrickande var andelen omkring 75 procent. Av männen ansåg visserligen var tredje att berusningsdrickande varje vecka var förknippat med på sin höjd små risker. Yngre NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1 29

svarare bedömde riskerna med berusningsdrickande som lägre än äldre åldersgrupper. När det gällde rökning hade åldern däremot inte egentligen någon betydelse. Å andra sidan är inställningen till regelbundet bruk av cannabis mycket reserverad. Endast 5 procent av befolkningen och t.o.m. bland ungdomar mellan 15 och 24 år bara en tiondedel såg riskerna med regelbundet bruk av cannabis som små, medan tre fjärdedelar av befolkningen och ca 60 procent av de unga såg dem som stora. Speciellt är det dock värt att fästa uppmärksamheten vid att riskerna med regelbundet bruk av cannabis och rökning i de yngsta åldersgrupperna anses ungefär lika stora. Riskerna med regelbundet bruk av ecstasy, amfetamin och heroin såg över 90 procent av svararna som stora; nästan ingen såg dem som små eller obefintliga. Resultaten pekar på en differentiering av attityderna till lätta och tunga droger, liksom i Folkhälsoinstitutets undersökning av den vuxna befolkningens hälsa (Jallinoja & Helakorpi & Uutela 2003). Legaliseringen av droger och rätten att bruka dem I Finland råder totalförbud mot narkotika. Användning, försäljning och import av droger och all annan verksamhet som ansluter sig till dem är förbjudet och straffbart. I den internationella diskussionen har det dock framförts argument för en legalisering av vissa droger som lösning på narkotikaproblemen. Speciellt när det gäller cannabis har sådana synpunkter ofta framförts under de senaste åren. Vad finländarna anser om en legalisering av droger kartlades i enkäten med hjälp av frågor av tre slag. Först frågades om människor borde ha rätt att bruka cannabisprodukter eller heroin. För det andra frågade man skilt för cannabisprodukter (marijuana och hasch) och för s.k. starka narkotiska ämnen (heroin, amfetamin, kokain och andra tunga droger) om man borde få köpa dem på laglig väg. Av dem som svarade positivt på den ena eller båda av de senare frågorna frågade man vidare hur försäljningen borde ordnas. I tabell 3 visas andelen svarare som uppgav sig stöda rätten till bruk av droger och möjligheter att skaffa sig sådana på laglig väg. Tabellen visar att det inte egentligen finns något stöd bland finländarna för rätten att bruka droger och skaffa dem lagligt. Bara var tionde respondent förklarade sig stöda rätten att bruka cannabis och möjligheten att köpa detta ämne lagligt. Även om finländarnas attityder och åsikter alltså förefaller att stöda den rådande förbudslinjen inom narkotikapolitiken är det ändå värt att lägga märke till att ungefär en fjärdedel i den yngsta åldersgruppen stödde både rätten att använda cannabis och möjligheten att skaffa det på laglig väg. När det gäller heroin och andra tunga droger stannade stödet vid 1 2 procent. Inställningen till cannabis skiljer sig alltså också här från den till andra droger. På följdfrågan om försäljningsställe var det klart populäraste svarsalternativet i specialaffärer eller på Alko. De övriga alternativen kom i ordningen bara med läkarrecept, receptfritt på apoteket och i vilken affär eller kiosk som helst. När man jämför siffrorna för stödet för en mer tillåtande narkotikapolitik med de tidigare presenterade riskbedömningarna märker man att majoriteten av de unga som såg riskerna med försök med cannabis som små ändå inte var redo att stöda en fri 30 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1

Tabell 3. Andelen som stödde rätten att bruka droger och anskaffa dem på legal väg enligt kön och ålder, i procent. Rätten att Rätten att Köpa lagligt Köpa lagligt heroin, bruka cannabis bruka heroin cannabis amfetamin, kokain el. dyl. Alla 10 1 11 2 Män 14 2 14 3 Kvinnor 6 1 7 1 15 24 23 2 24 3 25 34 13 1 14 2 35 44 8 2 8 1 45 69 5 1 5 2 rätt att bruka cannabis eller ett lagligt utbud. Detta gäller i ännu högre rad i åldersgruppen unga vuxna. Å ena sidan återspeglar detta antagligen inställningen till riskerna med ett regelbundet bruk av cannabis, å andra sidan är det uppenbart att uppfattningen om risker och val av politik är två olika saker. Även om man uppfattar riskerna med försök med cannabis som små leder inte detta nödvändigtvis till krav på avkriminalisering av bruk och försäljning av cannabis. I enkäten frågades också om svararna skulle vara intresserade av att pröva eller använda droger om det inte var olagligt. Andelen nekande svar var överväldigande, 87 procent när det gällde cannabis, 96 procent när det gällde ecstasy och 99 procent när det gällde heroin. Intressant är att intresset för att pröva på cannabis var klart mindre än andelen som bedömde riskerna med cannabis som små. Mest intresserade av att pröva på eller bruka narkotika var inte oväntat svararna i den yngsta åldersgruppen. Av dem förklarade sig 14 procent vara intresserade av att pröva på cannabis och 7 procent av att bruka det en längre tid. Intresset för att pröva på ecstasy var däremot litet (6 %) och intresset för heroin också i denna åldersgrupp nästan obefintligt (1 %). Också unga vuxna var i någon mån intresserade av cannabis (12 %), men bland dem som var över 35 år fanns det inte just något intresse för att pröva på narkotika, även om det skulle vara lagligt. När man granskar svaren enligt uppgifterna om bruk av narkotika kan man konstatera att hälften av dem som tidigare prövat på cannabis ansåg att det inte intresserade dem att pröva på nytt, också om det skulle vara lagligt. Av dem som aldrig använt cannabis förklarade bara fyra procent att de skulle vara intresserade av att pröva på det om det blev lagligt. På basen av dessa resultat kan man bedöma att en avkriminalisering av bruket av narkotika inte skulle föra med sig någon dramatisk våg av nya brukare. Å andra sidan kan man fråga sig hur tillförlitligt en hypotetisk fråga i en undersökning prognostiserar beteendet i en ny situation utan förbudsnormer. Finlands narkotikapolitik och åtgärder för att förebygga problemen Finlands narkotikapolitik reformerades betydligt under 1990-talet, då man vid sidan om övervakning och straffrättslig kon- NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1 31

troll började satsa starkare på förebyggande verksamhet, vård av narkotikabrukare och en rad s.k. skadereducerande åtgärder (Hakkarainen & Tigerstedt 2003; Tammi 2002 och 2003). Den traditionella insatsrepertoaren har kompletterats med ett stort antal nya åtgärder, som t.ex. hälsorådgivningsstationer som byter ut använda nålar och sprutor mot rena, substitutions- och underhållsvård med läkemedel av opioidberoende problembrukare, en riksomfattande informationskampanj och internettjänster som ger information om narkotika samt den reform som införde brottsbeteckningen straffbart bruk av narkotika och polisens nya befogenheter. Om vissa medel och tillämpningar av dem, som t.ex. drogtester, har man ännu inte uppnått tillräcklig enighet. Resultaten av enkäten berättar vad medborgarna tycker om dessa frågor. Vi kan börja med de stora linjerna. För respondenterna framlades sju olika verksamhetshelheter och de ombads bedöma hur viktiga de ansåg dem vara för att förebygga narkotikaproblem. Svarsalternativen var: mycket viktig, ganska viktig, inte så viktig och vet inte. Alla angivna verksamhetshelheter ansågs vara ganska eller mycket viktiga. Skillnaderna låg närmast i vilka åtgärder som ansågs vara mycket viktiga. Klar etta var förebyggande barn- och ungdomsarbete, som hela 90 procent av svararna såg som mycket viktigt. Följande var gränskontroll (82 %) och upplysning/ information (81 %) och därefter kom polisens verksamhet (76 %), förebyggande av smittosamma sjukdomar (70 %) och vård av narkotikabrukare (64 %). Stränga straff (46 %) ansågs klart mera sällan än övriga åtgärder som mycket viktiga och för deras del fanns det också en relativt stor andel (15 %) som såg denna lösningsmodell som inte särskilt viktig i kampen mot narkotikaproblemen. Förebyggande åtgärder har alltså en stark ställning och ett stort stöd i befolkningens narkotikapolitiska tänkande. Å andra sidan visar resultaten att befolkningen uppskattar en strategi där man tar i tu med narkotikaproblemet på ett mångsidigt sätt. Också åtgärder för att förebygga smittosamma sjukdomar, som först i slutet av 1990-talet fått en viktig plats i narkotikapolitiken, godkänns allmänt av medborgarna. Svararna föreföll att ha en klar uppfattning om vikten av olika åtgärder, eftersom andelen vet inte -svar blev mycket liten. I undersökningen av den vuxna befolkningens hälsa har samma fråga använts och resultaten är i övrigt överensstämmande, men andelen av dem som ser stränga straff som mycket viktiga är signifikant mindre än i Folkhälsoinstitutets undersökning (jfr Jallinoja & Helakorpi & Uutela 2003). För det andra ombads svararna ta ställning till några enskilda åtgärder som de senaste åren väckt en hel del offentlig diskussion och debatt. Det är fråga om åtgärder som tagits i bruk i Finland först under de senaste åren. Den första sprutbytesstationen för intravenösa brukare öppnades år 1997. Samma år inleddes enligt påbud från social- och hälsovårdsministeriet ett målmedvetet utvecklande av substitutionsoch underhållsvården med läkemedel för opioidberoende problembrukare. Drogtester infördes på några arbetsplatser under 1990-talet (Bothas 2002); också i några enstaka skolor har drogtester genomförts fastän t.ex. undervisningsstyrelsen inte godkänt dem (Opetushallituksen 2000). Polisen fick rätt till telefonavlyssning år 32 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1

1995 och rätt till infiltration och s.k. skenköp år 2001. De resultat som berättar vad medborgarna ansåg om dessa åtgärder hösten 2002 visas i figur 3. Fördelningen har räknats enbart för dem som tagit ställning, de som valt svarsalternativet vet inte har alltså lämnats bort. Deras andel var för hälsorådgivningens del 5 procent, för substitutionsbehandlingens del 14 procent och för de andra åtgärdernas del bara 1 2 procent. Allmänt taget verkar finländarna ha tagit emot de nya åtgärderna med godkännande. Mest enhälligt har man godkänt polisens nya befogenheter och också beträffande drogtesterna är andelen som helt godkänner dem klart större än andelen som bara delvis godkänner dem. Hälsorådgivningsstationer med sprutbytesverksamhet och substitutionsbehandlingen är svårare frågor. En klar majoritet godkänner visserligen också dessa åtgärder, men andelen som delvis godkänner dem var större än andelen som helt godkänner dem. Skillnaderna i åsiktsfördelningar återspeglar antagligen skillnader i inställningen till åtgärdernas bakgrundsideologier. Både hälsorådgivningen med sprutbytesverksamhet samt substitutions- och underhållsvården representerar en politik som syftar till att reducera skadorna och en ny inställning till personer med narkotikaproblem, medan polisens nya utredningsförfarande och på sätt och vis också drogtesterna bara utvidgar kontrolltraditionens åtgärdsrepertoar. Tveksamheten beträffande sprutbyten och substitutonsbehandlingen kan också ha underblåsts av att polisen emellanåt har riktat stark kritik mot dem. Utbyte av nålar i städernas centrala områden (t.ex. nära daghem) har också skapat negativ publicitet som vädjar till Hälsorådgivningspunkter Substitutionsvård Drogtester på arbetsplatser Drogtester i skolor Polisens rätt till skenköp Polisens rätt att infiltrera kriminella gäng Polisens rätt till telefonavlyssning 0 20 40 60 80 100 % godkänner helt godkänner inte godkänner delvis motsätter sig helt Figur 3. Acceptabliteten hos vissa narkotikapolitiska åtgärder. känslor. Beträffande substitutionsbehnadlingen har inställningen antagligen blivit tveksam genom de brottsmål som var förknippade med inledningsskedet. Å andra sidan bör det konstateras att man i offentligheten kritiskt diskuterat också drogtesterna och polisens nya undersökningsbefogenheter. De problem man speciellt lyft fram har varit frågor kring intimitetsskydd och rättsskydd. Det verkar dock vara lättare för medborgaropinionen att bortse från de sistnämnda problemen än att bortse från de problem som ansluter sig till åtgärder som avviker från de traditionella verksamhetsmodellerna. De befolkningsgrupper (unga och de som bor i huvudstadsregionen eller de största städerna) som har erfarenheter av narkotikaproblemen från sitt eget område eller sin livsmiljö godkänner i högre grad än andra den politik som strävar till att reducera skadorna. Förändringar i attityder och åsikter Bruket av droger ökade betydligt i Finland under 1990-talet och narkotikaproblemet fick helt nya dimensioner: de narkotikare- NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1 33

laterade skadeverkningarna mångdubblades, som t.ex. kriminalitet, sjukfrekvens, smittosamma sjukdomar och dödsfall (Virtanen 2001; Hakkarainen & Metso 2003). När läget förändrats har statsmakten tagit kraftigare tag i situationen, vilket kommit till uttryck t.ex. i ett intensifierat programarbete, statsrådets narkotikapolitiska principbeslut och flera förändringar i förordningar (Hakkarainen & Tigerstedt 2003). Massmedierna har behandlat narkotikafrågor ofta och med emfas som ett problem som rör hela samhället och alla medborgare (Piispa 2001; Törrönen 2002; Hakkarainen & Törrönen 2003). Hur kommer dessa förändringar till synes i medborgaropinionen? Genom att samma frågor använts i tidigare undersökningar är det möjligt att granska förändringar i attityder och åsikter. Har uppfattningen av narkotikaproblemet förändrats? Har inställningen till narkotika hårdnat eller mjuknat? Beträffande en del av frågorna sträcker sig jämförelsemöjligheterna tillbaka ända till år 1992, beträffande andra till år 1996 och några av frågorna har kommit med i undersökningen först 1998. I figur 4 granskas förändringen i attityder och åsikter beträffande definitionen av narkotikaproblemet, uppfattningen om risker och olika handlingars straffbarhet. Här kan jämförelser göras tillbaka åtminstone till år 1996. Utformningen av frågan om uppfattningen av olika risker avvek år 1996 något från de senaste i stället för risken för fysiska och/eller andra skador talade man åren 1998 och 2002 om hälsomässiga eller andra risker men detta förefaller inte ha haft någon nämnvärd inverkan på resultaten. Figuren visar tydligt att gestaltningen av narkotikaproblemet har förändrats på ett 50 % 40 30 20 10 0 1992 1996 1998 2002 Narkotika stort problem i vårt land Rädd för våld till följd av andras nakrotikabruk % 50 40 30 20 10 0 % Man borde inte bestraffa... 60 50 40 30 20 10 Uppfattningar om narkotikaproblemet Mera problem av narkotika än alkohol Narkotika stort problem i ert bosättningsområde 1992 1996 1998 2002 Prövar på cannabis 1 2 gånger Dricker sig berusad minst 1 gång i v. Röker minst en ask cigaretter om dagen Prövar på heroin 1 2 gånger Röker cannabis regelbundet 0 1992 1996 1998 2002 Plock av hallucinogena svampar Blandbruk av alkohol och mediciner Haschrökning Liten risk om man... Odling av cannabis Att skicka kokain per post Figur 4. Förändringar i attityder och åsikter. 34 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1

väsentligt sätt under de senaste tio åren också i medborgaropinionen. Andelen som ser narkotikaproblemet i Finland som stort ökade från ca 30 procent av befolkningen år 1996 till drygt 40 procent år 2002. Andelen som upplevt narkotikaproblemen som stora i det egna bosättningsområdet har ökat starkt efter år 1998. Också den narkotikarelaterade sociala otryggheten har ökat. Andelen respondenter som är rädda för att utsättas för våld till följd av andras narkotikabruk fördubblades mellan år 1992 och år 2002. Förändringarna är statistiskt signifikanta (p<0,001). Den starkt ökade oron över narkotikaproblemen kommer till uttryck också när man jämför med alkoholen. Andelen som anser att narkotika skapar mera problem än alkohol fördubblades mellan år 1992 och år 2002, från 15 procent till dryga 30 procent. Det är uttryckligen fråga om en förändring i betydelser och tyngdpunkter, eftersom konsumtionen av alkohol och de problem den medför ingalunda har minskat under denna tid (Karlsson m.fl. 2003). Man har kanske bara lärt sig att tolerera alkoholproblem bättre, medan narkotikaproblemens tyngd bara ökat. Detta märker man klart också i tidningarnas ledarspalter, där oron över narkotikaproblemen i slutet av 1990-talet fick större utrymme än oron över alkoholen (Törrönen 2002). Förändringar har skett också i uppfattningen om riskerna. Speciellt intressant är att förändringarna här går i olika riktningar. Den enda punkten där uppfattningen om riskerna mildrats är försök med cannabis. Andelen av dem som anser att det är förenat med bara liten eller ingen risk att pröva på cannabis en gång eller två ökade mellan åren 1996 och 2002 från 26 till 34 procent. Förändringen är statistiskt signifi- kant (p<0,001). Den reserverade inställningen till ett regelbundet bruk av cannabis har däremot förblivit oförändrad under denna period. Inställningen till de risker andra ämnen medför har skärpts. Andelen som ser riskerna med att pröva på heroin som obetydliga har minskat sedan 1998. Förändringen är inte stor, men den är statistiskt signifikant (p<0,01). Det är naturligt att tolka den mot bakgrunden av förändringarna i narkotikaläget. Heroin började komma in på narkotikamarknaden i Finland i större mängder just år 1998 (Hietaniemi 2001) och det ökade bruket av ämnet förorsakade snabbt problem dödsfall genom förgiftning behandlades t.ex. ofta i massmedia under åren kring millennieskiftet (Hakkarainen 2002). Den dramatiska och plötsliga exponeringen av farorna med heroin, som dittills varit ganska okända i det finländska samhället, har otvivelaktigt gett näring åt den kritiska inställningen till försök med heroin. Den största förändringen har skett i inställningen till rökning. Andelen som anser att rökning av minst en ask cigaretter om dagen utgör liten eller ingen risk föll från nära 30 procent år 1996 till under 10 procent år 2002. Det intressanta är att trots att tobakens hälsorisker dominerat den offentliga diskussionen under hela 1990-talet (Piispa 1997) så har uppfattningen om riskerna bland befolkningen förändrats såhär klart först under den senare hälften av decenniet. En statistiskt något signifikant (p<0,05) förändring har skett också i finländarnas inställning till riskerna med berusningsdrickande varje vecka, även om bedömningen inte längre skärpts efter år 1998. När bedömningen av riskerna förknip- NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1 35

pade med bruk av olika rusmedel förändrats hos befolkningen, huvudsakligen i en mer kritisk riktning, framhäver detta betydelsen av att inställningen till försök med cannabis förändrats i motsatt riktning. Att denna inställning mildrats kan i stor utsträckning förklaras som ett generationsfenomen. Andelen som ser riskerna med försök med cannabis som små eller obefintliga är betydligt större bland dem som är födda under 1970- och 1980-talen än bland äldre åldersgrupper. Av de respondenter som var födda under 1970- och 1980-talen såg år 2002 52 procent riskerna med försök med cannabis som små eller obefintliga, medan motsvarande andel bland dem som var födda på 1960-talet var 34 procent och bland dem som var äldre ännu lägre. Mellan 1996 och 2002 kan man i attityderna till cannabis bland olika födelsekohorter inte konstatera statistiskt signifikanta förändringar. Beträffande rökningen är läget ett annat: inställningen till rökningens risker har blivit väsentligt mer kritisk i alla åldersgrupper här rör det sig inte om något generationsfenomen, utan om en allmännare förändring i tiden. Förändringar över tid i befolkningens attityder till straff utröntes genom en fråga om huruvida vissa angivna handlingar borde bestraffas. Attityderna till rökning av hasch (p<0,01) och odling av cannabisväxter (p<0,001) har mellan åren 1992 och 2002 mildrats något. Förändringarna är statistiskt signifikanta, men de har inte fortsatt efter år 1998. Inställningen till straff för plock av hallucinogena svampar och för att skicka kokain per post har inte förändrats just alls, medan inställningen till blandbruk av alkohol och mediciner har blivit något stramare (p<0,01). Mer betydelsefullt än förändringarna är kanske hur respondenterna förhåller sig till olika handlingar på olika sätt. Hälften av svararna var år 2002 redo att låta dem som plockar hallucinogena svampar i naturen gå utan straff. Rökning av haschisch skulle en tredjedel av svararna låta passera utan straff, medan bara en tiondedel skulle låta cannabisodlare gå obestraffade. Nästan alla skulle straffa dem som sänder kokain per post. Attityderna till illegal narkotika hårdnar alltså när man från anskaffning från naturen och bruk övergår till tillverkning och smuggling. Några av resultaten från enkäten 2002 kan också jämföras med den befolkningsenkät som utfördes i Finland år 1993 i anslutning till en nordisk undersökning (Hakkarainen m.fl. 1996). När det gäller stödet för de allmänna riktlinjerna för narkotikapolitiken är den största förändringen att narkomanvårdens betydelse förefaller att ha ökat i befolkningens ögon. År 1993 såg 56 procent av finländarna den som mycket viktig, medan motsvarande andel år 2002 var 64 procent. En annan intressant jämförelse gäller hälsorådgivningsstationerna med sprutbytesverksamhet. År 1995 stödde ca 45 procent av finländarna den verksamhet som byter använda sprutor och nålar mot rena, medan 25 procent motsatte sig den och 30 procent inte hade någon åsikt. Nu när denna verksamhet pågår i Finland har de osäkras antal sjunkit väsentligt och majoriteten stöder verksamheten. Informationskällor Information om narkotika förmedlas i dag genom många olika kanaler. Massmedia behandlar narkotikafrågor nästan dagligen. I skolor, klubbar, i samband med fritidssysselsättningar, på internet, i litteratu- 36 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1

Press, TV, radio Skolans narkotikaupplysning Olika organisationers narkotikaupplysning Vänner och bekanta Polis och rättsväsendet Social- och hälsomyndigheter Inte alls viktig Hemmet Narkotikabrukare Internet 0 20 40 60 80 100 % I någon mån viktig Mycket viktig Figur 5. Källor för information om narkotika, i procent. ren och på film erbjuds upplysning. Informationsströmmen täcker det mesta. Därför är det intressant att veta vilken information folk väljer, på vilka källor de främst baserar sin uppfattning om narkotika och narkotikaproblem. I undersökningen klarlades detta med frågan: Hur viktiga har följande instanser varit för er när det gäller att få information om narkotika? Svararna ombads värdera nio alternativ på skalan inte alls viktig, i någon mån viktig och mycket viktig. Figur 5 visar resultaten för alla svarares del. Massmedia, press, TV och radio, visar sig i svaren vara de viktigaste informationskällorna. Hela 61 procent av respondenterna såg dem som mycket viktiga informationskällor då det gäller narkotikafrågor. En annan central kanal för narkotikainformation är skolornas narkotikaupplysning. En betydande del av svararna betonade också organisationers samt vänners och bekantas betydelse. En tredjedel av svararna såg hemmet som en mycket viktig källa till information om narkotika, men en lika stor del ansåg att hemmet inte hade någon betydelse i detta sammanhang. En viss överraskning erbjöd det faktum att polisens och rättsväsendets betydelse som källa för narkotikainformation inte upplevdes som större. Det här trots att speciellt polisen medverkat mycket aktivt i informationstillfällen om narkotika som olika kretsar anordnat och också anlitats flitigt som sakkunnig i massmedia. Det kan förstås vara så att en del av polisens förebyggande verksamhet inte är så synlig och att den lätt tillskrivs olika arrangörer som ordnar informationstillfällen (t.ex. skolor eller organisationer). En annan möjlighet är att medborgarna anser att polisens sakkunskap närmast inskränker sig till narkotikabrottsligheten. En större överraskning är kanske ändå att internet anses ha ganska liten betydelse som informationskälla. Även om internet är ett medium som är öppet för alla och också innehåller många narkotikapositiva webbsidor som otvivelaktigt utgör en beaktansvärd motkraft till den traditionella upplysning som betonar narkotikafarorna (Rantala 2000; Salasuo 2000; Piispa 2002), verkar det ännu inte för finländarna ha blivit någon viktig informationskälla då det gäller narkotikafrågor. Detta gäller oberoende av ålder andelen som betraktar internet som en mycket viktig informationskälla var ungefär lika stor i alla åldersgrupper. I de informationskällor som ses som viktiga förekom däremot klara variationer enligt ålder. Massmedia, social- och hälsomyndigheterna samt polisen var viktigare för äldre åldersgrupper än för yngre. Skolornas narkotikaupplysning, vänner och bekanta samt narkotikabrukare var viktigare informationskällor för yngre än för äldre. Speciellt intressant är att den yngsta gruppen, mellan 15 och 24 år, såg skolornas narkotikaupplysning som den klart viktigaste informationskällan. Nästan hälf- NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1 37

ten (47 %) av respondenterna i denna grupp bedömde skolans betydelse som mycket viktig och en lika stor andel såg den som i någon mån viktig. Nästan 40 procent av de unga betecknade vänner och bekanta som mycket viktiga källor för information om narkotika. Detta visar att uppfattningen om narkotika i betydande utsträckning uppkommer genom samtal i kamratkretsen. Till denna kamratkrets hör ofta också sådana som själva prövat på eller använder narkotika (Hakkarainen & Metso 2003). Inom den yngsta åldersgruppen angav hälften av svararna narkotikabrukare som antingen mycket viktiga (22 %) eller i någon mån viktiga (30 %) informationskällor. Detta kan ha en betydande inverkan på attityderna till narkotika. Speciellt inställningen till cannabis har ett nära samband med om personen har vänner eller bekanta som använder narkotika. Av de respondenter som personligen kände narkotikabrukare ansåg omkring 40 procent att riskerna med att pröva på cannabis var obetydliga eller obefintliga, medan andelen var omkring 20 procent bland dem som inte kände någon narkotikabrukare. Av dem som själva prövat på cannabis såg drygt 80 procent riskerna som obetydliga eller obefintliga. Någon fråga om den egna erfarenhetens betydelse som informationskälla ställdes inte. På basen av frågorna om bruk av narkotika kan man dock indirekt dra vissa slutsatser om den egna erfarenhetens inverkan på attityder och åsikter. De som prövat på narkotika förhöll sig inte oväntat mer kritiskt än andra till kontrollpolitiken och mer positivt till en alternativ politik. Skillnaderna jämfört med andra svarare var störst i cannabisfrågorna. Slutsatser Resonemangen kring resultaten av undersökningen kan inledas med en jämförelse med brittiska attityder och åsikter. Enligt undersökningsserien British Social Attitudes Survey, som inleddes 1983, har inställningen till cannabis i Storbritannien under åren blivit klart mer liberal (Gould & Stratford 2002). År 2001 stödde 41 procent av britterna en legalisering av haschrökning, medan andelen år 1983 var bara 12 procent. Från 1995 hade stödet för en legalisering vuxit med 10 procentenheter. Nästan hälften (45 %) av dem som svarade på enkäten ansåg att cannabis borde kunna fås legalt från licensierade specialbutiker och dryga hälften (52 %) ansåg att innehav av cannabis inte borde medföra åtal. Mest liberal var inställningen i de yngsta åldersklasserna. Av dem som var mellan 18 och 34 år ansåg nära 60 procent att rökning av hasch borde vara laglig och över hälften (55 %) godkände påståendet att innehav av illegala droger är en normal del av vissa människors liv. I Storbritannien är liberaliseringen av attityderna till cannabis dock inte enbart ett generationsfenomen, också i äldre åldersklasser har inställningen blivit klart mer frisinnad. Det är därför fråga om en mer omfattande förändring av atmosfären som skett under dessa år (se också Pearson & Shiner 2002). Inställningen till hårda droger är däremot fortsättningsvis mycket negativ. I finländarnas attityder och åsikter kan samma mönster skönjas; inställningen till cannabis har mjukats upp, samtidigt som inställningen till starka narkotiska ämnen fortfarande är mycket negativ. Finländarna förhåller sig dock fortfarande klart mera kritiskt till cannabis än britterna. I Finland har förändringen i inställningen till canna- 38 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1

bis klarare än i Storbritannien varit ett generationsfenomen som huvudsakligen begränsats till de unga och unga vuxna som är födda under 1970- och 1980-talen. Om inställningen till cannabis utformas bland kommande generationer på samma sätt kan liberaliseringen av attityderna till cannabis fortsätta också i Finland. En antydan i denna riktning ges av en observation i den brittiska undersökningen som visar att inställningen till cannabis inte blir stramare med åren när de unga går in i arbets- och familjelivets ansvar och rutiner (den s.k. life-cycle- effekten). Den finländska generation som föddes under 1970- och 1980-talen skiljer sig från de äldre åldersgrupperna inte bara i sina attyder utan också i det att betydligt flera i den prövat på eller brukar narkotika (Hakkarainen & Metso 2003). Narkotika och narkotikafrågor är mer välbekanta för dem än för någon tidigare generation. I det läget kan ett onyanserat fasthållande vid starkt negativa attityder skapa onödiga konflikter. Ungdomar får en stor del av sin information om narkotika i kamratkretsen, och där finns oftare än tidigare också ungdomar som prövat på eller använder narkotika och för fram sin egen synvinkel i diskussionerna. Upplysningens och informationens trovärdighet ifrågasätts lätt ifall fakta inte stämmer eller om man tiger om ämnen som upplevs som centrala. Dessutom bör man beakta att finländarnas attityder till och åsikter om narkotika också återspeglar förändringar i den internationella atmosfären, som man knappast kan hindra från att påverka klimatet också Finland, ens genom strikta nationella begränsningar. Betydelsen av förändringen i inställningen till cannabis understryks av att den skett i en atmosfär där finländarnas inställning till rökning och berusningsdrickande blivit mer kritisk. Attityderna till olika rusmedel förefaller alltså att ha differentierats mer än tidigare och utvecklas i olika riktning. Detta skulle antagligen ha kunnat märkas också inom attityderna till alkohol, ifall man frågat respondenterna om inställningen till alkohol mer ingående och tagit upp också andra dryckesvanor än berusningsdrickande en gång i veckan. Om det här är fråga om en mer principiell förändring i bedömningsgrunder eller förhållningssätt återstår att se. Med tanke på informationen om narkotika är det ett intressant resultat i denna undersökning att de unga anförde skolan som sin viktigaste informationskälla. Skolväsendet, som möjliggör långsiktiga insatser som sker stegvis, förefaller att åtnjuta ett starkt förtroende bland finländarna. Däremot såg de unga inte i strid med allmänna förväntningar och farhågor internet som någon viktig källa för information om narkotika. Undersökningen åskådliggör hur oroade medborgarna är över narkotikasituationen och de problem den för med sig. Det ansågs att narkotikaproblemen klart vuxit och många av respondenterna upplevde också narkotikabrukare som ett hot mot sin personliga trygghet. Vilka sidor av problemkomplexet som betonades varierade med svararnas sociala bakgrund. Ålder, kön, bosättningsort och språkgrupp inverkade. De som bor på landsbygden underströk omfattningen av det landsomfattande narkotikaproblemet, medan stadsborna betonade narkotikaproblemen och den sociala otryggheten i det egna bostadsområdet. På det stora hela följde befolkningens uppfattning om narkotikaproblemen de definitioner av problemen som framförts i offent- NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1 39

ligheten. Narkotikaproblemens tillväxt under 1990-talet har tydligt förts fram av myndigheter, beslutsfattare och olika slags sakkunniga, liksom också av massmedia. Att narkotikaproblemet på riksplanet upplevs som störst av de befolkningsgrupper som har den minsta direkta kontakten med det återspeglar den stora inverkan massmedia och den offentliga diskussionen haft på åsikterna. När det kommer till bekämpandet av narkotikaproblemen stod befolkningen med sina attityder och åsikter klart bakom den förda politiken. En legalisering av bruket och utbudet av droger fick inte egentligen gensvar bland finländarna. Som ett undantag bör man dock nämna de unga under 25 år i den gruppen sade sig nära en fjärdedel stöda rätten att bruka och anskaffa cannabis legalt. Skillnaderna till de ovan presenterade attityderna bland britterna är i varje fall stor. I bekämpningen av narkotikaproblemen stöder medborgarna en strategi där man tar itu med situationen med många olika medel. De viktigaste ansågs vara förebyggande åtgärder och gränskontroll. På frågor om de narkotikapolitiska åtgärder som tagits i bruk den senaste tiden fick de utökade polisbefogenheterna ett nästan enhälligt godkännande. Också drogtester fick ett starkt stöd. Att de nya åtgärder som kompletterar det i narkotikapolitiken traditionellt starka kontrollsystemet får ett brett godkännande bland befolkningen är mot bakgrunden av tidigare forskningsresultat inte särskilt överraskande. Större uppmärksamhet väcker däremot det faktum att också sådana åtgärder som representerar den s.k. skadereducerande politiken och en inställning av ett nytt slag till personer med narkotikaproblem bland finländarna upplevdes som legitima. Översättning: Peter Lodenius Hakkarainen, Pekka, pol.dr., Alkohol- och drogforskning, Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (STAKES), PB 220, FIN-00531 Helsingfors e-post: Pekka.Hakkarainen@stakes.fi Metso, Leena, specialforskare, Alkohol- och drogforskning, Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (STAKES), PB 220, FIN-00531 Helsingfors e-post: Leena.Metso@stakes.fi REFERENSER Bothas, H. (2002): Drogtester i finländska företag botemedel mot ett inbillat eller verkligt hot? Nordisk alkohol- & narkotikatidkrift 19 (2): 130 150 Bourdieu, P. (1993): Sociology in question. London: Sage Gould, A. & Stratford, N. (2002): Illegal drugs: highs and low. I: Park, A. & Curtice, J. & Thomson, K. & Jarvis, A. & Bromley, C. (red.): British social attitudes: the 19 th report. London: Sage Hakkarainen, P. (2002): Huumekulttuurin muutos ja huumekuolemat (Förändringar i drogkulturen och narkotikadödligheten). I: Kaukonen, O. & Hakkarainen, P. (red.): Huumeidenkäyttäjä hyvinvointivaltiossa (Narkotikabrukaren i välfärdsstaten), 110 136. Helsinki: Gaudeamus Hakkarainen, P. & Hübner, L. & Laursen, L. & Ødegård, E. (1996): Drug use and public attitudes in the Nordic countries. I: Hakkarainen, P. & Laursen, L. & Tigerstedt, C. (red.): Discussing drugs 40 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1

and control policy, 125 164. NAD Pulications 31. Helsinki: NAD Hakkarainen, P. & Tigerstedt, C. (2003): Motsägelsernas narkotikapolitik normaliseringen av narkotikaproblemet i Finland. Nordisk alkohol- & narkotikatidskrift 20 (2-3): 181 197 Hakkarainen, P. & Törrönen, J. (2003): Narkotikan och det välfärdsstatliga konceptets förändring i tidningarnas ledare. Nordisk alkohol- & narkotikatidskrift 20 (1): 34 50 Hakkarainen, P. & Metso, L. (2003): Narkotikabrukets nya generation. Nordisk alkohol- & narkotikatidskrift 20 (5): 333 348 Hietaniemi, T. (2001): Organisoidun rikollisuuden tila ja torjunnan haasteet (Den organiserade brottslighetens tillstånd och bekämpningens utmaningar). Haaste 1 (3 4): 28 29 Huumausainestrategia 1997 (Narkotikastrategin 1997). Komiteanmietintö 1997:10 Jallinoja, P. & Helakorpi, S. & Uutela, A. (2003): Huumekontaktit, huumemielipiteet ja valtakunnallisen huumeviestintäkampanjan havaittavuus (Narkotikakontakter, åsikter om narkotika och den nationella narkotikakampanjens synlighet). Kansanterveyslaitos, Julkaisuja B1/2003. Helsinki: Kansanterveyslaitos Jallinoja, P. & Piispa, M. & Tigerstedt, C. (2003): Koko totuus huumekampanjasta. Valtakunnallisen hankkeen arviointi (Hela sanningen om narkotika kampanjen. En utvärdering av ett nationellt projekt). Terveydenedistämisen keskuksen julkaisuja 10/2003. Helsinki: Terveydenedistämisen keskus Karlsson, T. & Mäkelä, P. & Tigerstedt, C. & Österberg, E. (2003): Alkoholipolitiikka tuontirajoitusten poistuessa (Alkoholpolitiken när införselbegränsningarna försvinner). Yhteiskuntapolitiikka 68 (1): 77 82 Kontula, O. (1997): Huumeet Suomessa 1990-luvulla (Narkotikan i 1990-talets Finland). Helsingfors: Social- och hälsovårdsminsteriets utredningar Kontula, O. & Koskela, K. (1992): Huumeiden käyttö ja mielipiteet huumeista (Narkotikabruket och uppfattningar om narkotika). Social- och hälsovårdsministeriets publikationer 8. Helsingfors: Social- och hälsovårdsministeriet Opetushallituksen huumetestejä koskeva muistio kouluille ja oppilaitoksille (Undervisningsministeriets promemoria till skolor och läroinrättningar gällande drogtester ), 18.10.2000 Partanen, J. (2002): Huumeet maailmalla ja Suomessa (Narkotikan i världen och i Finland). I: Kaukonen, O. & Hakkarainen, P. (red.): Huumeidenkäyttäjä hyvinvointivaltiossa (Narkotikabrukaren i välfärdsstaten), 13 37. Helsinki: Gaudeamus Partanen, J. & Metso, L. (1999): Suomen toinen huumeaalto (Finlands andra narkotikavåg). Yhteiskuntapolitiikka 64 (2): 143 149 Pearson, G. & Shiner, M. (2002): Rethinking the generation gap: attitudes to illicit drugs among young people and adults. Criminal Justice 2 (1): 71 86 Piispa, M. (1997): Valistus, holhous, suojelu. Tutkimus alkoholipoliittisesta ja tupakkapoliittisesta mielipideilmastosta (Upplysning, förmynderskap, skydd. En studie i det alkoholpolitiska och tobakspolitiska åsiktsklimatet). Tampere: Acta Universitatis Tamperensis 564 Piispa, M. (2001): Sanomalehtien tarjoamat huumeviestit (Dagstidningarnas narkotikabudskap). Yhteiskuntapolitiikka 66 (5): 463 470 Piispa, M. (2002): Jätetäänkö nettikeskustelut huumeista liberaaleille? (Lämnas nätdiskussioner om droger till liberalerna?) Tiimi 2, 12 13 Rantala, K. (2000): Internet linkkinä huumeiden huvikäytölle (Internet som en länk i nöjesbruket av droger). Nuorisotutkimus 18: (2) 52 55 Rantanen, T. (1996): Huumeet kapinan välineenä (Droger som ett redskap för uppror). Nuorisotutkimus 14 (3): 19 27 Salasuo, M. (2000): Miksi nuoret eivät usko valistukseen? (Varför tror inte de unga NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1 41

på upplysning?) Tiimi 5, 9 11 Salasuo, M. (2004): Ekstaasin käyttäjien terveyden lukutaito riskien ja haittojen tunnistaminen, ehkäisy ja vähentäminen (Hälsouppfattning bland ecstacybrukare identifiering, prevention och reducering av risker och skadeverkningar). Nuorisotutkimus 1 (i tryck) Soikkeli, M. (2002): Miten puhua huumeista (Hur tala om droger). Helsinki: Stakes Tammi, T. (2002): Onko Suomen huumepolitiikka muuttunut? (Har Finlands narkotikapolitik förändrats?) I: Kaukonen, O. & Hakkarainen, P. (red.): Huumeidenkäyttäjä hyvinvointivaltiossa (Narkotikabrukaren i välfärdsstaten), 252 271. Helsinki: Gaudeamus Tammi, T. (2003): Huumekuri vai haittamaltti? Haittojen vähentämisen käsite ja huumepolitiikan vastakkainasettelut vuoden 1997 huumausainepoliittisessa toimikunnassa (Drogdisciplin eller behärskning av skadeverkningar? Begreppet skadereducering och de narkotikapolitiska motsättningarna i den narkotikapolitiska kommittén år 1997). Yhteiskuntapolitiikka 68 (5): 465 477 Törrönen, J. (2002): Alkoholpolitisk positionering inom pressen åren 1993 2000. Nordisk alkohol- & narkotikatidskrift 19 (1): 5 23 Virtanen, A. (2001): Huumausainetilanne Suomessa 2000 (Narkotikasituationen i Finland 2000). Helsinki: Stakes, Tilastoraportti 1/2001 42 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 21. 2004. 1