Handläggning av ärenden rörande övergrepp mot barn

Handläggning av ärenden rörande övergrepp mot barn Handbok Utvecklingscentrum Göteborg Maj 2006 (uppdaterad juli 2007)

2 Innehållsförteckning Förord...3 Inledning...4 Syftet med denna handbok...4 Några utgångspunkter...5 Barnkonventionen...5 Anmälningsskyldigheten...6 Samverkan med andra myndigheter...7 Ledningen av förundersökningen...8 Beslut om förundersökning...10 Förundersökningens bedrivande...11 Målsägandebiträde och särskild företrädare för barn...11 Förhör med barnet...14 Sakkunnig...20 Läkarundersökning och rättsintyg...22 Skadebilden...24 Misshandel...24 Sexuella övergrepp...25 Annan bevisning...26 Den misstänkte och hans eller hennes försvar...26 Åtalet...27 Några särskilda sekretessfrågor...28 Avslutande åtgärder...29 Intressanta överrättsavgöranden...30 Våldsbrott...30 Sexualbrott...31 Lagtext rörande sexualbrott tidigare lydelser och gällande lydelse...33

3 Förord Förundersökningar om övergrepp mot barn med vilket avses såväl våldsbrott som sexualbrott mot någon som är under 18 år ställer åklagaren ofta inför en rad svåra situationer. Intressekonflikter uppstår och beslut och åtgärder innebär inte sällan svåra överväganden. Enligt en del är mål som rör övergrepp mot barn något av det svåraste för en åklagare att hantera (se t.ex. rubriken till Barnombudsmannens rapport 2006:02, Det svåraste som finns Åklagares hantering av misstänkta brott mot de yngsta barnen). Med hänsyn till de svårigheter som finns vid handläggning och beslutsfattande i nu aktuella mål finns det ett behov av en handbok på området. Huvudsyftet med denna handbok är att den skall kunna utgöra vägledning och stöd för de åklagare som har till uppgift att handlägga förundersökningar och mål som rör övergrepp mot barn. Handboken har författats av kammaråklagaren Peter Broberg vid Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Göteborg. Under arbetet med att författa handboken har ett tiotal åklagare med lång erfarenhet av att handlägga ärenden som rör övergrepp mot barn beretts tillfälle att kommentera och lämna synpunkter på innehållet. Sedan tidigare har det funnits en promemoria med rubriken Riktlinjer för ärenden rörande barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn (utgiven den 12 juli 2002; dnr RÅ 2002/1036). Den nu föreliggande handboken har tagit sin utgångspunkt i 2002 års promemoria. Vissa delar har dock arbetats om och anpassats till nya rön, ny lagstiftning, ny praxis och till synpunkter som i olika sammanhang kommit fram. Denna handbok ersätter 2002 års promemoria. Lisbeth Johansson Peter Broberg

4 Inledning Som framgår av titeln handlar handboken om handläggningen av ärenden rörande övergrepp mot barn. Med detta avses framförallt brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som är under 18 år. Vidare träffar handboken i första hand ärenden där den som kan tänkas vara misstänkt är en närstående till barnet. Men det kan även vara fråga om misstankar som kan tänkas riktas mot någon som har en annan relation till barnet eller mot en okänd person. Däremot faller de flesta fall där den misstänkte är någorlunda jämnårig med målsäganden exempelvis våld, hot eller ofredande mellan skolungdomar utanför denna framställning. Syftet med denna handbok Brott som sker inom familjen och där barn har utsatts för brott är ofta svårutredda. Barn har inte samma möjlighet som vuxna att påtala brott och har många gånger svårt att förstå att en handling kan vara brottslig. Detta gäller i hög grad när förövaren är en person som står barnet nära. Barnets intresse av skydd och omvårdnad och brottsutredningens syfte att klarlägga vem som begått brottet innebär vissa speciella intressekollisioner. Hur förundersökningen skall genomföras med barn och om utredningen kan skadas av att vårdnadshavaren underrättas är också särskilda frågor för dessa utredningar. Högsta domstolen har beviljat resning i några mål som rör sexuella övergrepp mot barn. Allmänt sett har det ofta varit fråga om situationer där målsäganden ändrat sina uppgifter och bevisningen varit av sådant slag att den vid en bedömning i efterhand inte ansetts tillräcklig. För att undvika sådana situationer måste kvaliteten på förundersökningarna vara hög. Materialet måste vara av sådan kvalitet att det även lång tid efter det att förundersökningen avslutats håller för en förnyad granskning. Detta ställer särskilda krav på utredningsmetodiken framför allt när det gäller inhämtande av bevisning och dokumentation. Den centrala bevisningen i form av målsägandeförhör måste stödjas av annan bevisning som kan verifiera de uppgifter som målsäganden lämnat och denna dokumentation måste vara sådan att man även vid en granskning i efterhand efter längre eller kortare tid kan lägga fast händelseförloppet. Syftet med denna handbok är att ge vägledning för att genomföra en brottsutredning där särskilda krav ställs på bevisningens tillförlitlighet och på dokumentationen av bevisningen samtidigt som kravet på rättstrygghet och rättssäkerhet tillgodoses. De frågor som behandlas är såväl av utredningsmetodisk art som av rättslig karaktär. Om problemen uppmärksammas under utredningen ger det en möjlighet till bättre underlag för prövningen i domstol och bättre förutsättningar att säkra underlaget för en bedömning av ärendet i efterhand.

5 Några utgångspunkter Brottsanmälan skall omedelbart överlämnas av polisen till åklagare för beslut om förundersökning skall inledas. Förundersökningen rörande brott innefattande sexuell handling mot någon under 18 år skall alltid ledas av åklagare, även i s.k. spaningsärenden där någon misstänkt person inte finns. Förundersökningsledarskapet skall aldrig gå åter till polisen. Ärendena skall speciallottas på ett begränsat antal åklagare. Dessa åklagare bör vara specialiserade och ha genomgått kursen Övergrepp mot barn. Förundersökningen skall handläggas skyndsamt. Förundersökningen skall bedrivas aktivt. Det åligger åklagaren att tillsammans med förhörsledaren noggrant planera förundersökningen med särskild tonvikt på förhören. Frågan om att begära förordnande av målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn skall alltid övervägas tidigt, i princip i samband med att förundersökning inleds. Förhör med barnet bör hållas inom två veckor från det att åklagaren beslutat att inleda förundersökning eller att överta förundersökningen från polisen. Åklagaren bör alltid närvara (i medhörningsrum) vid förhör med barn. Möjligheten att anlita barnpsykologisk, barnpsykiatrisk eller annan expertis under förundersökningen, bl.a. som stöd till förhörsledaren, bör uppmärksammas mer. Särskilt i fall där barnet är sex år eller yngre eller där barnet har något fysiskt eller psykiskt funktionshinder. Finns en skäligen misstänkt person skall denne delges misstanke och höras. Förundersökningen skall inte läggas ned utan att denne är hörd. Åklagaren bör eftersträva att ett beslut om att lägga ned förundersökningen eller att inte väcka åtal meddelas målsäganden personligen, med undantag för de yngsta barnen. Barnkonventionen År 1990 ratificerade Sverige FN:s konvention (den 20 november 1989) om barnets rättigheter, i dagligt tal barnkonventionen. I barnkonventionen sägs att barnets bästa skall komma i första rummet vid alla åtgärder som rör barn (art. 3). I konventionen avses med barn varje människa under 18 år (art. 1). Sverige har i och med ratificerandet av konventionen åtagit sig att vidta alla lämpliga lagstiftnings-, utbildnings-, administrativa och sociala åtgärder för att skydda barn mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, däribland misshandel (art. 19). Dessutom har Sverige, och övriga konventionsstater, åtagit sig att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål skall staterna vidta alla lämpliga åtgärder för att förhindra att barn förmås eller tvingas att delta i en olaglig sexuell handling (art. 34). Viktigt i förevarande sammanhang är också att barnets rätt att komma till tals är absolut. Barnet har rätt att komma till tals i alla frågor som rör honom eller henne. Barnets åsikter skall beaktas i förhållande till barnets mognad och ålder (art. 12).

6 Barn har enligt föräldrabalken rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Den eller de som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov blir tillgodosedda. Anmälningsskyldigheten Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör, enligt 14 kap. 1 första stycket socialtjänstlagen (2001:453), anmäla detta till nämnden. Enligt samma paragrafs andra stycke har bl.a. myndigheter och anställda som arbetar med barn och ungdomar eller inom hälsooch sjukvården eller socialtjänsten skyldighet att genast anmäla till socialnämnden, om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Det gäller också läkare, sjuksköterskor och barnmorskor som är egna företagare eller är privat anställda. Till socialnämnden skall lämnas alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av skydd. Enligt paragrafens tredje stycke gäller anmälningsskyldigheten även de som arbetar inom kommunal eller privat familjerådgivning. Här är dock anmälningsskyldigheten begränsad till sådana fall då barnet utnyttjas sexuellt eller utsätts för fysisk eller psykisk misshandel i hemmet. Den anmälningsskyldighet som nu beskrivits rör alltså anmälan till socialnämnden och inte anmälan till rättsvårdande myndigheter. Anmälningsskyldigheten är ett personligt ansvar som i princip inte kan överlåtas till någon annan. Även polis och åklagare omfattas självfallet av denna anmälningsskyldighet. Ett åsidosättande av skyldigheten kan föranleda ansvar för tjänstefel eller disciplinpåföljd. Socialnämnden har en möjlighet, men inte någon skyldighet, att anmäla misstanke om brott mot barn till polis eller åklagare. Det måste dock med utgångspunkt i nämndens skyldighet att värna om barn ses som en grundprincip att anmälan skall ske. Socialnämnden skall i varje enskilt fall noga pröva frågan om anmälan skall göras. Vid denna prövning skall barnets bästa beaktas. Inom socialtjänsten råder enligt huvudregeln i 7 kap. 4 första stycket sekretesslagen (1980:100) sekretess för uppgift om enskilds förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom eller henne närstående lider men. Denna sekretess bryts dock av innehållet i 14 kap. 2 sjätte stycket som stadgar att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken eller brott som avses i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, mot någon som inte fyllt 18 år, får lämnas till åklagare eller polis utan hinder av den nyss nämnda sekretessen. För andra brott än de nyss nämnda måste

7 straffminimum för det aktuella brottet vara fängelse i minst ett år, fängelse i minst två år beträffande försöksbrott eller fängelse i minst ett år beträffande försöksbrott om gärningen innefattar försök till överföring av sådan allmänfarlig sjukdom som avses i 1 kap 3 smittskyddslagen (2004:168), för att socialtjänstsekretessen skall brytas. Strafflatituden beträffande barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a brottsbalken innebär att socialtjänstens sekretess lägger hinder i vägen för en anmälan till polis eller åklagare. Å andra sidan föreligger i dessa situationer oftast samtidigt brott mot 6 kap. brottsbalken, varför sekretessen ändå bryts. Socialnämndens beslut att anmäla ett brott till åklagare eller polis är ett handläggningsbeslut som inte kan överklagas. Socialnämnden behöver inte peka ut någon misstänkt gärningsman utan det är misstanken om brott som anmäls. Socialnämnden har ingen skyldighet att i förväg underrätta barnet eller dess vårdnadshavare om att anmälan görs. Samverkan med andra myndigheter Ärenden som rör misstanke om övergrepp mot barn är en typ av ärende som kräver samarbete mellan berörda myndigheter. Det är därför angeläget för åklagare att samverka med företrädare för främst socialtjänsten samt hälso- och sjukvården. Sådan samverkan förutsätter att varje myndighetsutövare agerar inom sitt ansvars- och kompetensområde och att myndigheternas olika roller är klara och tydliga. Varje myndighet genomför självständigt sina utredningar och ansvarar för sina beslut. För åklagaren måste här som i andra fall kravet på objektivitet och opartiskhet vara vägledande. Socialnämnden skall, enligt 5 kap. 1 a socialtjänstlagen, i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med bl.a. andra myndigheter som berörs. Det är socialnämnden som har huvudansvaret för att se till att sådan samverkan kommer till stånd. Samverkan kan se något olika ut beroende på de lokala förutsättningarna. I de flesta kommuner finns idag samrådsgrupper mellan socialtjänst, polis, barnhälsovården samt barn- och ungdomspsykiatrin för att underlätta samverkan i dessa ärenden. Samrådsgruppen kan användas för konsultation i avidentifierade ärenden. Åklagaren kan delta i en sådan samrådsgrupp och ge råd, främst i syfte att klarlägga förutsättningarna för när en anmälan om brott bör göras och vilka förutsättningar som gäller för att åklagare skall inleda förundersökning. Samrådsgruppen kan också sammankallas för samordning av insatser, planering och arbetsfördelning i ärenden där en anmälan om brott har gjorts eller kommer att göras i anslutning till samrådet. Socialnämnden är alltså den instans som skall kalla till samverkan eller samråd och som har samordningsansvar under en utredning. Det inledande samrådet i ett ärende där en anmälan har gjorts eller skall göras är av stor betydelse ur ett åklagarperspektiv för att säkerställa att inte förundersökningen spolieras av andra myndigheters åtgärder. Därför är det viktigt att tidigt klargöra i vilken ordning

8 de inblandade myndigheterna bör vidta sina respektive åtgärder. När en anmälan om brott har gjorts och socialnämnden kallat till samråd, bör åklagare och polis som handlägger brottsutredningen, givetvis med beaktande av gällande sekretessregler, delta i samrådet. Det är viktigt att åtgärder under förundersökningen, såsom förhör med barnet, läkarundersökning, tvångsmedel, förhör med misstänkt osv. samordnas med socialtjänstens insatser för barnet och familjen. Samordning skall ske för att skydda barnet från ytterligare övergrepp och påtryckningar samt för att olika myndigheter inte skall hindra eller försvåra varandras utredningar. En förundersökning kan försvåras och i sämsta fall helt förstöras om socialtjänsten träffar barnet och familjen för att diskutera brottsmisstankarna innan bevisning har säkrats. Även polis och åklagare bör dock beakta att även socialtjänsten har en lagstadgad skyldighet att utföra sina arbetsuppgifter. Genom att samordna de olika myndigheternas insatser ökar dock möjligheten att både bedriva en framgångsrik förundersökning och ge barnet och dess familj adekvat hjälp och stöd. Sedan den 1 januari 2006 pågår i Stockholm, Göteborg, Malmö, Linköping, Sundsvall och Umeå försöksverksamheter med s.k. Barnahus. I ett Barnahus bedrivs samverkan mellan polis, åklagare, rättsmedicin, socialtjänst och barnpsykiatri i en gemensam lokal när det gäller utredningar kring barn som misstänks ha varit utsatta för allvarliga brott, t.ex. misshandel eller sexuella övergrepp. Tanken bakom Barnahus är att de olika myndigheternas utredningar skall i större utsträckning anpassas till barnets behov. Barnet skall inte behöva slussas runt i olika miljöer, utan skall behöva komma till endast ett ställe där alla nödvändiga utredningar kan genomföras. Dessutom skall lokalernas miljö vara utformade så att de är anpassade till barnet. Ledningen av förundersökningen Frågor om ledning av förundersökning regleras närmare i Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (ÅFS 2005:9) om ledning av förundersökning, som senast ändrades genom ÅFS 2007:4. I 4 sägs att i fråga om förundersökning avseende brott som är av enkel beskaffenhet dit hör, såvitt här är av intresse, misshandel, olaga hot och ofredande skall förundersökningen ledas av polis. Emellertid stadgas i 6 att åklagare skall leda förundersökningen när brottet innefattar våld eller hot om våld mot närstående eller tidigare närstående person (första stycket första punkten) eller när brottet innefattar en sexuell handling mot någon som är under 18 år (första stycket tredje punkten). Vidare stadgas i 7 (första punkten) att åklagare skall överta ledningen av förundersökningen när det under förundersökningen krävs en åtgärd av domstol, t.ex. förordnande av offentlig försvarare, målsägandebiträde, särskild företrädare för barn eller utseende av sakkunnig samt när någon är skäligen misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader och brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid, om målsäganden vid tiden för anmälan inte har fyllt 18 år (sjätte punkten).

9 Dessutom framgår av 8 (första punkten) att åklagare skall överta ledningen av förundersökningen även när någon som är under 15 år skall höras under förundersökningen och utsagan kan antas få särskild betydelse för utredningen. Sammantaget innebär innehållet i de nu angivna föreskrifterna att när det är fråga om brott som avses med denna handbok, är det oftast åklagare som är förundersökningsledare. Såvitt gäller sexualbrott mot någon som är under 18 år samt brott innefattande våld eller hot om våld mot närstående eller tidigare närstående saknar det betydelse om det finns någon (skäligen) misstänkt person eller inte; även i s.k. spaningsärenden är åklagare regelmässigt förundersökningsledare. Åklagare skall exempelvis vara förundersökningsledare i ett ärende där en underårig målsägande utsatts för sexuellt ofredande av en okänd person på ett badhus. De fall där åklagare skall överta förundersökningen först då åtgärd av domstol krävs eller det finns en skäligen misstänkt är t.ex. en misshandel av en målsägande under 18 år utförd av en person som inte är målsäganden närstående. Är målsäganden i det sistnämnda fallet under 15 år skall dock beaktas att åklagare skall överta ledningen av förundersökningen även när någon under 15 år skall höras och utsagan kan antas få särskild betydelse för utredningen. Eftersom en målsägandes utsaga som regel kan antas få särskild betydelse för utredningen och målsägandeförhör som regel hålls tidigt under förundersökningen, har ändringen av ÅFS 2005:9, som genomfördes den 1 april 2007, i praktiken främst betydelse för brott mot 3 och 4 kap. brottsbalken riktade mot målsägande mellan 15-18 år, begångna av okänd gärningsman. Ledningen av förundersökningen bör i de fall åklagaren övertagit förundersökningen inte återföras till polisen, t.ex. sedan åklagaren gett in en framställan om förordnande av målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn. På vissa håll finns den rutinen att socialnämnden inger en anmälan om brott direkt till åklagaren. Det vanligaste är dock att anmälan görs till polisen. När det gäller misstankar om övergrepp mot barn skall en sådan anmälan omgående överlämnas av polisen till åklagare för ställningstagande i frågan om förundersökning skall inledas eller inte. Har polis beslutat att inleda förundersökning skall ärendet likaså omgående överlämnas till åklagare. Som nämnts inledningsvis utgör ärenden som rör övergrepp mot barn en av de svåraste ärendetyper en åklagare kan handlägga. Höga krav ställs således på åklagaren. Med hänsyn härtill bör ärendena inte lottas på alla åklagare. Varje kammare bör koncentrera ärendena och speciallotta dem på ett begränsat antal särskilt utsedda åklagare som har ett särskilt intresse för uppgiften och som har, eller efter hand ges möjligheter att förvärva, särskilda kunskaper och erfarenheter. Emellertid bör inte för närvarande ställas kravet att dessa åklagare innehar en specialisttjänst, även om detta bör eftersträvas. Aktuella åklagare bör minst ha genomgått kursen Övergrepp mot barn som ges inom Åklagarmyndighetens högre utbildning. Om möjligt bör åklagaren erbjudas handledning (debrie-

10 fing). Härvid bör uppmärksammas den samordning som kan göras med polisen där handledning inte sällan förekommer. På vissa håll finns den rutinen att socialnämnden inger en anmälan om brott direkt till åklagaren. Det vanligaste är dock att anmälan görs till polisen. När det gäller misstankar om övergrepp mot barn skall en sådan anmälan omgående överlämnas av polisen till åklagare för ställningstagande i frågan om förundersökning skall inledas eller inte. Har polis beslutat att inleda förundersökning skall ärendet likaså omgående överlämnas till åklagare. Som nämnts inledningsvis utgör ärenden som rör övergrepp mot barn en av de svåraste ärendetyper en åklagare kan handlägga. Höga krav ställs således på åklagaren. Med hänsyn härtill bör ärendena inte lottas på alla åklagare. Varje kammare bör koncentrera ärendena och speciallotta dem på ett begränsat antal särskilt utsedda åklagare som har ett särskilt intresse för uppgiften och som har, eller efter hand ges möjligheter att förvärva, särskilda kunskaper och erfarenheter. Emellertid bör inte för närvarande ställas kravet att dessa åklagare innehar en specialisttjänst, även om detta bör eftersträvas. Aktuella åklagare bör minst ha genomgått kursen Övergrepp mot barn som ges inom Åklagarmyndighetens högre utbildning. Om möjligt bör åklagaren erbjudas handledning (debriefing). Härvid bör uppmärksammas den samordning som kan göras med polisen där handledning inte sällan förekommer. Beslut om förundersökning Tröskeln för att inleda förundersökning är lågt satt. Det räcker med att det förekommer anledning till misstanke om brott. En förundersökning kan alltså inledas på mycket vaga misstankar så snart dessa avser något som kan vara ett brott. Misstanken måste visserligen avse en konkret brottslig gärning men det är inte nödvändigt att man känner till brottets alla detaljer och inte heller exakt var och när det har förövats. Inte heller finns något krav på att det finns någon utpekad person som kan tänkas vara misstänkt för brottet. Även om kraven för inledande av förundersökning är lågt ställda kan undantagsvis vissa åtgärder behöva vidtas för att få tillräckligt underlag för ett beslut om förundersökning skall inledas eller inte. Det kan vara nödvändigt att kontrollera vissa uppgifter, t.ex. omständigheter kring en anmälan. Omfattningen av en förutredning har tagits upp i flera JO-beslut (se t.ex. JO 1997/98 s. 98, JO 1999/2000 s. 85 och JO 2000/01 s. 178). Allmänt gäller att en förutredning under inga förhållanden får sträcka sig längre än vad som krävs för att förundersökningsledaren skall kunna ta ställning till om förundersökning skall inledas eller inte. Det får således aldrig förekomma att man inom ramen för en förutredning vidtar några åtgärder som har karaktär av en brottsutredning, t.ex. förhör med vittnen eller med en utpekad gärningsman. Det skall vara fråga om punktvisa åtgärder som syftar till att genom en begränsad komplettering av kända eller påstådda förhållanden komplettera beslutsunderlaget. Förundersökningsledaren kan exempelvis inhämta visst skriftligt material för att få någon fråga sär-

11 skilt belyst. Det måste också anses vara tillåtet att be anmälaren eller målsäganden att lämna kompletterande muntliga uppgifter i de hänseenden som bedöms vara relevanta i sammanhanget. Om bevisnivån redan i och med anmälan är sådan att det finns grund för att inleda förundersökning skall givetvis förundersökning inledas och övriga åtgärder företas inom ramen för denna. Förundersökningens bedrivande Förundersökningar angående övergrepp mot barn skall bedrivas skyndsamt. Enligt 2 a förundersökningskungörelsen (1947:948) skall en förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt 18 år bedrivas särskilt skyndsamt, om brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. Förundersökningen skall vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. Skäl för att överskrida tidsgränsen kan vara att flera barnförhör behöver hållas eller att det finns flera målsägande eller misstänkta i samma ärende. Organisatoriska svårigheter eller bristande resurser utgör inte sådana skäl (se JO 2005/06 s. 95, särskilt s. 99). Det är av vikt att åklagaren dokumenterar de direktiv som ges till polisen. I här aktuella ärenden är det vanligt med direktkontakt mellan åklagaren och förhörsledaren, inte sällan genom personliga besök eller telefonsamtal. Sådan kontakt torde vara grunden för en framgångsrik förundersökning. Emellertid måste åklagaren lägga sig vinn om att alltid skriftligen dokumentera de direktiv som lämnas. Med hänsyn bl.a. till det ovan anförda kan det inte nog understrykas att det beträffande ärenden som rör övergrepp mot barn måste ställas särskilt stora krav på aktivitet från förundersökningsledarens sida (jfr JO 2005/06 s. 95, särskilt s. 101). Det kan vara en fördel att på ett tidigt skede upprätta en plan för hur förundersökningen skall bedrivas. Exempelvis måste förhör med barn inte sällan planeras in på ett sådant sätt att ett (interimistiskt) beslut om särskild företrädare för barn finns i rätt tid inför förhöret så att ett eller möjligen två förhör hinner hållas innan rätten expedierar sitt beslut. Målsägandebiträde och särskild företrädare för barn Redan när förundersökning har inletts måste frågan om förordnande av målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn omgående uppmärksammas. När det gäller övergrepp mot barn föreligger regelmässigt skäl att förordna någondera av de nyss nämnda. Det torde dock aldrig finnas anledning att förordna ett målsägandebiträde och en särskild företrädare för barn vid sidan om varandra.

12 Enligt 1 lagen (1988:609) om målsägandebiträde skall ett sådant biträde förordnas i mål om brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av biträde, och i mål enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av biträde. Detta innebär att ett barn som utsatts för våldseller sexualbrott i regel har rätt till målsägandebiträde. Ett förordnande kan ske även utan begäran av målsäganden. Det förhållandet att målsäganden eller dess vårdnadshavare inte har uttalat sig i frågan om målsägandebiträde får således inte medföra att frågan inte övervägs av åklagaren. (Se Riksåklagarens beslut den 30 december 2004, dnr 2004/0538 och 2004/0658; finns på RåNet under Operativa frågor/promemorior, beslut m.m.) Målsägandebiträdets allmänna uppgift är att vara ett stöd för målsäganden både juridiskt och personligt. Målsägandebiträdet får inte överta någon uppgift som ankommer på vårdnadshavaren. Målsägandebiträdet är endast ett rättegångsbiträde och har ingen möjlighet att verka på egen hand utan fullmakt från huvudmannen. En särskild företrädare för barn utför delvis samma uppgifter som ett målsägandebiträde. En väsentlig skillnad föreligger dock på så sätt att den särskilde företrädaren inte behöver någon fullmakt från huvudmannen, utan har möjlighet att verka på egen hand. En särskild företrädare för barn skall enligt 1 lagen (1999:997) därom förordnas när det finns anledning att anta att ett brott på vilket det kan följa fängelse har begåtts mot ett barn och en vårdnadshavare kan misstänkas för brottet, eller när det kan befaras att en vårdnadshavare p.g.a. sitt förhållande till den som kan misstänkas (t.ex. en sambo eller pojkvän) inte kommer att ta till vara barnets rätt. Undantag gäller om ett förordnande med hänsyn till barnet är obehövligt eller annars särskilda skäl talar mot ett sådant. Till särskild företrädare för barn förordnas enligt huvudregeln i 5 en advokat eller en biträdande jurist på advokatbyrå. Om barnet har två vårdnadshavare som inte är gifta eller bor tillsammans kan den icke brottsmisstänkta vårdnadshavaren i stället för en särskild företrädare för barn förordnas enligt 2 att ensam företräda barnet. En förutsättning i detta fall är att det inte finns anledning att anta att denne inte kommer att ta till vara barnets rätt. En särskild företrädare för barn eller en vårdnadshavare som förordnats att ensam ta till vara barnets rätt under förundersökningen och i rättegången beslutar om samtycke till läkarundersökning, polisförhör med barnet, skadeståndstalan och andra frågor som kan bli aktuella under utredningen och rättegången. Det är viktigt att understryka att den särskilde företrädaren helt tar över vårdnadshavarnas rätt att besluta för barnet när det gäller det rättsliga förfarandet. Den särskilde företrädaren träder i stället för vårdnadshavarna, oavsett om misstankarna bara gäller en av dem. Detta innebär t.ex. att om socialtjänsten är behjälplig i samband

13 med att barnet skall höras eller läkarundersökas får socialtjänsten inte underrätta vårdnadshavarna om detta. Kallelser och underrättelser som annars skulle ha ställts till vårdnadshavarna skall skickas till den särskilde företrädaren (se prop. 1998/99:133 s. 44). I sammanhanget bör nämnas att åklagaren har viss informationsskyldighet visavi vårdnadshavarna, se nedan. Om den ene vårdnadshavaren förordnats att ensam ta till vara barnets rätt bör det uppmärksammas att det i regel finns ett behov av att förordna ett målsägandebiträde för barnet vid sidan av vårdnadshavaren. I lagens förarbeten konstateras att om ett barn uppnått tillräcklig ålder och mognad behöver kallelse inte ske genom vårdnadshavarna. En utgångspunkt skulle kunna vara att en femtonåring i normalfallet kan kallas personligen. Vidare kan, i fråga om läkarundersökning, samtycke lämnas av barnet självt. Det kan därför, beroende på barnets ålder och mognad, vara obehövligt med en särskild företrädare för barn och i stället vara tillräckligt med ett målsägandebiträde. Även om en tolvåring i princip, enligt Socialstyrelsen, nått sådan mognad att barnets egen vilja i fråga om läkarundersökning bör respekteras, kan det finnas anledning att lägga åldersgränsen högre när det gäller frågan om huruvida särskild företrädare för barn skall utses i stället för målsägandebiträde. Det torde vara svårt för barn i t.ex. tolv-fjortonårsåldern att själv ta ställning till de frågor som annars ligger på den särskilde företrädaren för barn, t.ex. frågor som rör skadestånd som skall yrkas av en av föräldrarna. Under alla förhållanden måste hänsyn alltid tas till barnets mognad och utveckling i det enskilda fallet. För att barnets rätt skall kunna tillgodoses på bästa sätt kan domstolen på åklagarens begäran fatta interimistiskt beslut i frågan, vilket innebär att beslut fattas utan att vårdnadshavaren, som är åklagarens motpart i ärendet vid tingsrätten, hörs över ansökan. Ett sådant beslut får fattas om det kan antas vara nödvändigt för att barnets rätt skall kunna tas till vara. Skälet kan vara att det finns behov av skyndsamma utredningsåtgärder utan att vårdnadshavaren får kännedom om åtgärderna och därigenom får tillfälle att påverka barnet. Har tingsrätten meddelat ett interimistiskt beslut får expediering av beslutet anstå till dess att det kan ske utan men för utredningen, dock längst till fjärde vardagen efter det interimistiska beslutet. Sedan förhör hållits med barnet, läkarundersökning eller annan utredningsåtgärd ifråga om barnet genomförts, har åklagaren ett ansvar för att vårdnadshavaren så snart det kan ske utan men för utredningen får reda på vilka utredningsåtgärder som har vidtagits. Normalt skall detta ske i anslutning till förhöret eller läkarundersökningen. Med hänsyn till skyndsamhetskravet bör informationen lämnas omgående, t.ex. per telefon. Normalt sett bör uppgiften kunna delegeras till förhörsledaren. Åklagaren bör omedelbart meddela domstolen om att underrättelse till vårdnadshavarna skett (prop. 1998/99:133 s. 46).

14 Begäran om målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn skall ges in till tingsrätten så snart som möjligt sedan förundersökning inletts. Framställningen kan sekretessbeläggas hos åklagaren med stöd av 5 kap. 1 och 9 kap. 17 (och beträffande sexualmål även 16 ) sekretesslagen (1980:100). En framställning om förordnande av särskild företrädare för barn handläggs som ärende vid domstolen och är, om åklagaren begär det, sekretessbelagd enligt 9 kap. 15 sekretesslagen. Förhör med barnet Reglerna om förundersökning är generellt hållna och gör inte någon egentlig skillnad mellan barn och vuxna. Under förundersökningen kan enligt 23 kap. 6 rättegångsbalken förhör hållas med var och en som kan antas lämna uppgifter av betydelse för utredningen. Normalt kallas den som skall höras till förhöret per brev eller per telefon. För att ett förhör skall kunna hållas med ett barn kallas barnet genom vårdnadshavaren eller genom den särskilde företrädaren för barn, om en sådan är förordnad. Om en kallelse inte hörsammas eller av utredningsskäl bör undvikas, uppkommer frågan om förutsättningar för hämtning till förhör. Utrymmet för att genom tvångsåtgärder inställa den som är under 15 år till förhör får anses vara begränsat och bör inte komma ifråga (se JO 1995/96 s. 89). Detta gäller i särskilt hög grad den som är målsägande. Enligt 23 kap. 10 rättegångsbalken bör vårdnadshavaren vara närvarande vid förhör med den som är under 15 år, om det kan ske utan men för utredningen. Denna bestämmelse innebär dock inte att vårdnadshavaren har en ovillkorlig rätt att sitta med vid förhöret, men denne bör finnas tillgänglig omedelbart före och efter förhöret. För det fall vårdnadshavaren skall höras som vittne är det i regel direkt olämpligt att denne är närvarande vid målsägandeförhöret. Ett målsägandebiträde har enligt nyssnämnda lagrum rätt att närvara vid förhör med målsäganden. Enligt 23 kap. 11 får målsägandebiträdet ställa frågor till barnet i den ordning som förundersökningsledaren bestämmer. Samma regler tillämpas på en särskild företrädare för barn, se 3 andra stycket lagen därom. Inte heller ett målsägandebiträde eller en särskild företrädare för barn bör sitta med i videoförhörsrummet. Deras rätt att närvara vid förhöret bör i normalfallet tillgodoses genom medhörning och monitor. Ett förhör med någon som är under 18 år skall enligt 17 förundersökningskungörelsen planeras och verkställas så att det inte uppkommer fara för att den hörde tar skada. Särskild varsamhet bör iakttas om förhöret rör sexuallivet. Det bör noga tillgodoses att uppseende inte väcks kring förhöret. Förhöret får inte göras mer ingående än omständigheterna kräver det. Enligt 18 bör förhör med barn hållas av en person med särskild kompetens för uppgiften. Videoinspelning av förhöret skall ske om barnet är under 15 år eller av olika skäl inte kan förväntas medverka vid rättegången (36 kap. 4 rättegångsbalken som tillämpas analogt på målsäganden). I och för sig finns inget hinder mot att hålla videoförhör även med äldre

15 barn. Särskilt om det föreligger misstanke om allvarligare övergrepp bör videoförhör övervägas även om barnet fyllt 15 år. Endast förhörsledaren och barnet (och i förekommande fall tolken) bör vara närvarande i videoförhörsrummet. Åklagaren, målsägandebiträdet eller den särskilde företrädaren och i förekommande fall försvararen skall kunna följa förhöret i angränsande rum via monitor och medhörning. Ibland kan det finnas skäl för företrädare för socialtjänsten att vara närvarande. Av skäl som nämnts ovan är det olämpligt att låta vårdnadshavaren vara med i medhörningsrummet, om denne skall höras som vittne. Både barnet och förhörsledaren skall synas i bild under hela förhöret. Det bör finnas möjlighet för åklagaren att direkt kunna ställa frågor eller lämna instruktioner till förhörsledaren genom att denne är utrustad med hörsnäcka. För det fall en videoinspelning sker skall hela förhöret videofilmas. Förhöret skall i sin helhet skrivas ut i dialogform, eftersom det vid den här typen av utredningar alltid är av vikt att de exakta ordalagen tas in i protokollet. (Se Riksåklagarens allmänna råd [RÅFS 1997:11] rörande utskrifter av förhör som spelats in på ljudband. Råden har upphört att gälla men skall framdeles ges ut i en ny version. Se även RPSFS 2000:62, FAP 400-1) Vad som i övrigt förekommit mellan förhörsledaren och barnet före och efter förhöret skall sammanfattas i en promemoria. Videoinspelningen bör kompletteras med inspelning på ljudband. Innan ett barn hörs är det viktigt att informera sig om barnets utvecklingsnivå och språkanvändning, levnadsförhållanden och familjerelationer. För att korrekt kunna bedöma barnets utsaga måste omständigheterna som legat till grund för anmälan klarläggas, exempelvis vad som initierat barnets berättelse om övergreppen och i vilken situation berättelsen lämnats. Inledande förhör bör därför i regel hållas med den eller de personer som först fått del av barnets uppgifter. För att utifrån barnets perspektiv avdramatisera förhöret kan det ibland finnas skäl att låta barnet träffa förhörsledaren någon dag innan själva förhöret äger rum. Detta tillvägagångssätt har den fördelen att när barnet väl infinner sig för själva förhöret, är förhörsledaren inte en okänd person vilket kan förbättra förutsättningarna för förhöret. Förhör med barn skall planeras och genomföras så att barnet inte kommer till skada. Förhöret skall präglas av hänsyn till barnets bästa och ge det möjligheter att under goda betingelser berätta om sina upplevelser. Förhöret bör hållas så snart som möjligt eftersom barn tenderar att glömma fortare än vuxna. Ett annat skäl till skyndsamhet är att barnets uppgifter inte skall påverkas av andra samtal. Ytterligare skäl att hålla förhöret snabbt är att barnet skall kunna påbörja eventuell terapeutisk behandling. Endast undantagsvis och då det föreligger särskilda skäl bör förhör med barnet hållas senare än två veckor efter det att åklagaren beslutat att inleda förundersökning eller att överta förundersökningsledarskapet från polisen.

16 Som tidigare framhållits skall förundersökningen när det gäller övergrepp mot barn ledas av åklagare och den skall bedrivas aktivt. Åklagaren och förhörsledaren skall tillsammans planera förundersökningen med tonvikt på förhören, särskilt förhöret med målsäganden. Åklagaren bör delta i förhörsledarens förberedelser inför förhöret. Vidare bör åklagaren om möjligt alltid närvara, i medhörningsrum, vid barnförhör. Särskilda skäl bör föreligga för att åklagaren inte är närvarande. Som absolut minimikrav bör gälla att åklagaren är närvarande vid i vart fall ett förhör med målsäganden, huvudförhöret. Genom att åklagaren är närvarande vid förhöret ges förhörsledaren ett stöd. Vidare kan åklagaren ställa kompletterande frågor, avhjälpa eventuella brister i förhöret eller avbryta det om det inte leder någonstans. Genom att åklagaren ser och hör förhöret när det hålls, får han eller hon omedelbar kännedom om innehållet i barnets berättelse. Härigenom kan åklagaren omgående fatta beslut eller lämna nya direktiv vilket innebär att förundersökningen kan drivas vidare snabbt och effektivt. I annat fall måste åklagaren avvakta en kopia av videobandet och eventuellt också invänta utskrift av förhöret, vilket kan ta lång tid, ibland upp till flera veckor. Allmänt kan sägas att förhörsledaren vid förhöret måste tänka på att använda ett för barnet åldersadekvat språk och att låta barnet få tid på sig att berätta och besvara varje fråga. I denna typ av mål är det också särskilt viktigt att undvika ledande och suggestiva frågor. Man skall också undvika egna omdömen. Det finns en hel del litteratur som på ett bra sätt belyser problematiken kring att höra barn och vad man som vuxen bör tänka på i och i samband med förhörssituationen. Bl.a. kan hänvisas till följande litteratur som ger både allmänna och mer specifika rekommendationer när det gäller förhör med barn. Barnombudsmannen, Samtala med barn och unga. Barnombudsmannen informerar BI2004:03 Bring, Thomas, m.fl., Förhör. Norstedts Juridik 2 uppl. 2004 Cederborg, Ann-Christin, Barnintervjuer Vägledning vid utredningsarbete. Liber 2000 Cederborg, Ann-Christin, Att intervjua barn vägledning för socialsekreterare. Stiftelsen Allmänna Barnahuset Skriftserie 2005:1 Christianson, Sven-Åke, m.fl., Avancerad förhörs- och intervjumetodik. Natur och Kultur 1998 (särskilt s. 113-145) Christianson, Sven-Åke, Traumatiska minnen. Natur och Kultur 1994, 3:e utgåvan 2002 (särskilt s. 96-143) Granhag, Pär Anders, Vittnespsykologi. Studentlitteratur 2001 (särskilt s. 117-139) Ingrids, Henrik, Tala med barn En introduktion. Hjälpmedelsinstitutet 2006. Publikationen finns endast i elektronisk form och kan hämtas i pdf-format från http://www.hi.se/butik/pdf/06306- pdf.pdf Sutorius, Helena, m.fl., Bevisprövning vid sexualbrott. Norstedts Juridik 2003 (särskilt s. 233-240)

17 Sven-Åke Christianson, som är leg. psykolog och professor vid Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, har i den ovan nämnda boken Avancerad förhörs- och intervjumetodik beskrivit att förhör med barn är en process som måste få ta tid. Barnet måste känna stöd och trygghet för att kunna berätta om sina upplevelser på ett tillförlitligt sätt. De yttre förutsättningarna är viktiga; förhöret måste äga rum i en lugn och avskild miljö. Det är nödvändigt att ta sig tid med att bekanta sig med barnet, att intressera sig för barnet som individ. Barn behöver känna trygghet, empati och omvårdnad innan de kan berätta. När barnet känner sig tillräckligt tryggt för att orka berätta är det viktigt att man låter barnet göra det i sin egen takt. Att ge tid är en viktig förutsättning, det tar tid att minnas och det är svårt att berätta om svåra upplevelser. Det ställer även krav på att den som lyssnar känslomässigt kan ta emot det barnet berättar. I boken har Christianson utformat vad han kallar riktlinjer och allmänna råd vid förhör och intervju med barn. Riktlinjerna och råden återges här i rubrikform. Yttre förutsättningar Välj ett lugnt och avskilt rum utan distraktioner. Dokumentera förhöret genom videoinspelning. Skapa kontakt och förtroende i bekantningsfasen Låt bekantningsfasen ta tid för att barnet skall känna förtroende för förhörsledaren. Tänk på språket; det måste vara åldersadekvat med korta meningar, enkla ord och helst med undvikande av likljudande ord. Inled med att tala om neutrala ämnen, t.ex. om boende, skola, fritidsintressen etc. Börja med två specifika händelser, t.ex. barnets senaste födelsedag eller hur julen firades. Förhörsledaren måste förmedla ett genuint intresse för barnet, dvs. ett intresse som går utöver den händelsen som barnet kommit till polisen för att berätta om. Uppnå avslappning och trygghet varigenom en varm och trygg atmosfär skapas. Ställ några frågor om skillnaden mellan sanning och lögn. Introducera syftet med förhöret och den fria berättelsen När barnet känner sig tillräckligt tryggt för att berätta, låt barnet göra det i sin egen takt och på sitt eget sätt, dvs. genom den fria berättelsen. Om möjligt, ställ inga frågor under den fria berättelsen. Använd öppna frågor. Låt barnet själv ta utgångspunkten för sin berättelse. Låt barnet ta tid på sig att berätta och besvara varje fråga. Avbryt inte barnet. Tillåt lägre pauser och lyssna aktivt. Tillåt utvikningar eller t.o.m. irrelevanta detaljer. Förhörsledaren skall undvika att fälla omdömen eller att förfasa sig. Den allmänna frågedelen

18 I denna del ställs frågor som syftar till att barnet skall minnas mer om det som tagits upp i den fria berättelsen genom att förhörsledaren återvänder till vissa händelser. För att underlätta för barnet att minnas kan man återskapa inre och yttre sammanhang för den ursprungliga händelsen. En effektiv metod för att komma åt minnen kan vara att återskapa det inre tillståndet och den yttre fysiska miljön för barnet då händelsen inträffade. Den specifika frågedelen För att nå klargörande och utvidgande av tidigare svar kan barnet uppmuntras att söka i minnet med specifika frågor. Förhörsledaren och barnet kan gå igenom barnets berättelse och då kan barnet uppmuntras att upprepa och utvidga sin utsaga med utgångspunkt från olika hållpunkter i sin tidigare berättelse. Hjälpmedel För att hjälpa ett barn att bearbeta sina intryck av vad som inträffat, och hitta en öppning för att börja berätta, kan man låta barnet teckna eller visa med handlingar eller leksaker. Anatomiskt korrekta dockor bör användas först efter det att barnet berättat om detaljer från övergrepp, dvs. för att förstå mer exakt vad som hänt. Dockorna bör användas restriktivt. Avsluta intervjun Tacka barnet för dess medverkan. Förklara för barnet vad som kommer att hända fortsättningsvis. Informera om att barnet gärna får höra av sig. Öppna för en fortsatt kontakt, t.ex. nytt förhör. Avsluta med något positivt. Även Ann-Christin Cederborg, som är fil.dr., leg. psykoterapeut och docent vid Linköpings universitet, har i sin bok Barnintervjuer Vägledning vid utredningsarbete lämnat några riktlinjer som kan sammanfattas enligt följande. Använd ett språk som barnet förstår. Förklara viktiga termer som kommer att användas och som kan vara svåra för barnet att förstå. Ställ öppna och inviterande frågor så att barnet uppmuntras att frivilligt utveckla sin berättelse. Lyssna mer än tala, låt barnet tala till punkt och använd ord som barnet tidigare använt. Inta ett neutralt förhållningssätt till samtalsämnet. Undvik att fråga om barnets fantasier och om vad barnet tror om andras känslor eller motiv för att agera på ett visst sätt. Undvik moraliserande yttranden om vad som är rätt eller fel. Undvik beröm, eftersom man med beröm kan stimulera barnet att berätta detaljer som är felaktiga i syfte att vara intervjuaren till lags. Undvik att tvinga fram en berättelse, eftersom framtvingade svar kan medföra negativa effekter på barnets berättelse. Undvik mutor, eftersom dessa kan locka barnet att berätta något oriktigt bara för att få avsluta ett besvärligt förhör.

19 Undvik kroppskontakt, eftersom det kan uppfattas som hotande eller tvingande. Ha ett flexibelt tänkande kring barnets situation och upplevelser, bestäm inte på förhand ett visst händelseförlopp. Ge förhöret en sådan bredd att det ger en bild av barnets mognad, språkbruk, språkförståelse och referensramar. Enligt 17 förundersökningskungörelsen får förhör med någon som är under 18 år inte äga rum fler gånger än som är nödvändigt med hänsyn till utredningens art och barnets bästa. Det finns oftast anledning att hålla mer än ett förhör med barnet. Det är t.ex. av vikt att den misstänkte eller dennes försvarare bereds tillfälle att via förhörsledaren ställa frågor till barnet (art. 6 Europakonventionen). Ytterligare skäl att hålla mer än ett förhör kan vara: Det krävs att en social kontakt upprättas mellan förhörsledaren och barnet. Ett enda långt förhör är tröttande för ett litet barn. Traumatiska minnen är svåråtkomliga och det krävs tid för att minnas. Nya minnesbilder dyker inte sällan upp efter ett första förhör. Många traumatiserade händelser kan till en början vara fragmenterade. Det kan krävas tid och upprepade försök för att få fram en helhetsbild. Det barnet berättar om är ibland skuldbelagt och tungt och barnet förstår att det kan få stora konsekvenser för familjen. Kontrollfrågor behöver ställas för att bedöma tilltron till barnets uppgifter. För det fall motsägande uppgifter framkommit under utredningen är det viktigt att kompletterande förhör hålls med barnet. Om man planerar ytterligare förhör bör man tala om detta för barnet så snart som möjligt. I regel skall det nya förhöret hållas av samma förhörsledare som tidigare hörde barnet. Möjligen kan man tänka sig avsteg från denna princip om barnet och förhörsledaren vid det förra förhöret inte fått en god kontakt med varandra. Det kan ibland vara värdefullt att besöka platsen där händelsen ägde rum eller där barnet första gången lämnade sin berättelse t.ex. på förskolan och där genomföra ett förhör. Detta gäller särskilt om barnet i videoförhörsrummet inte förmår berätta något som för utredningen framåt. Dokumentation av förhöret skall även då ske genom videoinspelning. I de fall övergreppen ägt rum i den misstänktes bostad krävs beslut om husrannsakan. Vid övervägande om ett förhör skall hållas i t.ex. barnets hemmiljö eller på brottsplatsen bör alltid omsorgen om barnets bästa komma i förgrunden. Om förhör skall hållas med barn som inte fyllt 20 år framgår av 16 förundersökningskungörelsen att socialnämnden skall underrättas, om det kan antas att vad som förekommit bör föranleda ingripande av socialnämnden.

20 I detta sammanhang finns anledning att något beröra den situationen att ett barn skall höras inte som målsägande men som vittne. Så kan vara fallet om barnet har sett ett syskon eller en av sina föräldrar bli utsatt för övergrepp av den andre föräldern som också är barnets vårdnadshavare. Eftersom en särskild företrädare för barn inte kan förordnas för ett barn som är vittne uppkommer frågan om den misstänkte vårdnadshavaren kan förhindra att förhör hålls med barnet. Professorn i processrätt vid Stockholms universitet Christian Diesen synes vara av uppfattningen att vårdnadshavarens inställning saknar juridisk betydelse. Frågan om att höra barnet är enligt honom inte en fråga som står under en misstänkt vårdnadshavares rättssfär. Föräldrabalkens regler om vårdnadsansvar är underordnade rättegångsbalkens regler om förhör. Även om man ansluter sig till Christian Diesens uppfattning kan det uppkomma praktiska problem. Eftersom utrymmet för att ta till tvångsmedel mot ett barn som skall höras enligt JO är ytterst begränsat (se inledningsvis i detta avsnitt) kan en vårdnadshavare i praktiken sabotera möjligheten att hålla förhör genom att hålla undan barnet. Om åklagaren gör den bedömningen att ett barn såsom vittne har uppgifter att lämna bör dock försök göras, utan användande av tvångsmedel, för att få till stånd ett förhör med barnet, trots att den vårdnadshavare som är misstänkt inte samtycker härtill. Ett vittnes rättighet enligt 36 kap. 3 rättegångsbalken att vägra vittna mot en närstående torde inte kunna åberopas av den misstänkte vårdnadshavaren. Rättsläget är inte helt klart och frågan får slutligt avgöras av domstolen. Sakkunnig Om ett barns berättelse är av avgörande betydelse för utredningen vilket normalt får anses vara fallet när det gäller målsägandens berättelse bör, om det är av vikt med hänsyn till barnets ålder och utveckling samt brottets beskaffenhet, någon som äger särskild sakkunskap i barn- eller förhörspsykologi biträda vid förhöret eller yttra sig angående värdet av barnets berättelse (19 förundersökningskungörelsen). Det är viktigt att skilja på de två former av sakkunniga som kan vara aktuella; dels en sådan sakkunnig som biträder under förundersökningen, främst i samband med och under barnförhöret, dels en sådan sakkunnig som, oftast i efterhand och då i samband med rättegången, skall yttra sig angående barnets trovärdighet och tillförlitligheten i barnets uppgifter. I komplicerade ärenden kan förundersökningen behöva tillföras extern kunskap från områden som barnpsykologi, barnpsykiatri eller annan expertis. Inför förberedelserna för ett förhör med t.ex. en fyraåring kanske åklagaren och förhörsledaren behöver söka kännedom om en fyraårings utvecklingsnivå, allmänna ordförståelse och minnesförmåga. Det finns också barn som behöver uppmärksammas särskilt, som barn med fysiska eller psykiska funktionshinder. Ett barn med ett funktionshinder kan ha extra svårt att uttrycka sig och behöver kanske särskilt stöd för att klara ett förhör. Och för-