Vår livräddningsflotte anlände och med den en faktura på nästan åttatusen kronor. Vi nekade att ta emot den och hänvisade till en överenskommelse vi hade med firman. Hur detta skulle lösas stod inte ens skrivet i stjärnorna. 2003-02-12 Loggbok nr 83 Färdiga Vi hade bestämt oss för att resa lite i Panama och Costa Rica. Men först skulle sista projektet åtgärdas på listan och det var toaletten. Vi hade beslutat att byta ut slangar och använda renoveringssatsen med alla packningar. Vi ville ju inte att denna skitsak skulle förstöra en förhoppningsfull fin överfart till Galapagos och Marquesas. Men friskt mod packades allt undan för att komma åt slangarna. Fram kom bland annat 16 toalettrullar som stuvats i ett hålrum under toaletten. Som ni förstår så är alla utrymmen tillvaratagna. Det gick lätt att få bort slangarna utan att fylla båten med det kvarvarande vattnet som stod i slangarna. Nya slangar, tyvärr skarvade, då vi inte hade de tre meter som behövdes, monterades utan större problem. Resten av toaletten skapade däremot problem. Vi hade bytt pumpenheten innan vi gav oss iväg. Enligt uppgift skulle allt passa till den nya enheten. När allt var isärtaget och vår packningssats framplockad, så kunde vi ju genast konstatera att innandömets labyrinter inte stämde med de packningar vi hade. Det var bara att försöka få ihop pumpen med de gamla packningarna. Inte fick vi det hela tätt. Första omgångens torkning stod jag för. Om inte slangklämmor dras åt, så får man ju torka. Slangen går från toan ända upp till däcket innan det går ner till skrovgenomföringen, som sitter precis ovanför vattenlinjen. Det var slangens första dels innehåll som stod som en dålig dusch över både toa och reparatören och inte gick det att stänga av flödet. Fyra gångers åtgärder och fortfarande höll det inte tätt. Sista droppen kom från en skruv som gått igenom plasten. Läsning Äntligen kunde Lonely Planet över Central Amerika plockas fram och den planerade resans första grova planering fästas på papper. Den skulle gå från Panama City med flyg till Bocas del Toro, vidare upp till gränsen vid Guabito, vidare till Limon och San José i Costa Rica. Därifrån skulle vi sedan göra dagsutflykter till olika sevärdheter. Vi gick iland och hade några telefonnummer med oss som vi skulle ringa. Först till flygbolaget för att boka biljett och sedan till ett hotell i Bocas Del Toro. Till flygbolaget var det upptaget, varför vi ringde hotellet först. Damen vi talade med berättade att det var fullt överallt och att de hade lediga rum först i mars. Har du några andra tips, frågade jag. Det är fullt överallt, var svaret. Det var bara att acceptera detta och vända tillbaka till båten och läsa vidare. Vi fick ändra våra resplaner innan vi ens hade börjat, det lät ju inget vidare. Vi gör såhär istället. Vi tar buss upp till David, det blir visserligen samma sträcka vi skall färdas tillbaka, men då blir det under dygnets mörka timmar och då ser vi ju inget genom bussfönstret i alla fall. Sagt och gjort, vi packade våra ryggsäckar med både varma och behagliga reskläder. Tog fram våra vandrarskor, mjuka sockar, ficklampor, baddräkt och allt annat, som skulle med. Vi skulle med en tidig morgonbuss, så allt skulle vara färdigt innan vi gick till sängs.
Första delsträckan Som vanligt vad det ett diskuterande om priset för taxiresan till bussterminalen. Det gick inte att komma ner under två dollar för den korta resan på grund av den stora ryggsäck, som togs som en tredje person. Dagen innan hade vi varit till bussterminalen och kollat vilka bussar och hur dags de gick. Då betalade vi 1,5 dollar i båda riktningarna. Det var ett par bussbolag som hade avgångar nästan varje timme. Som vanligt var vi i god tid och kunde faktiskt hoppa på en buss som hade en något försenad avgång. På våra biljetter hade vi fått nr 15 och 16, men när vi kom dit satt det två eleganta damer på vår plats. De gjorde ingen min av att de satt på våra platser och bara nickade att vi kunde väl ta något annat säte i stället. Om vi sätter oss på någon annans plats så kommer de väl att begära att vi skall flytta och att flytta runt i bussen var inte min melodi. Jag sade några kanske inte så väl valda ord och fick kärringarna att med ilskna blickar och en ramsa spanska lämna våra säten och ge sig bak i bussen. Det här började inte något vidare, sa jag till Gun-Britt och sjönk ned i det uppvärmda sätet. Natur Nu skulle vi för första gången åka över den höga bro som går över Panamakanalen och förbinder därmed de östra delarna av Panama med de västra. Förresten, vet ni att Panamakanalen går i nordväst-sydöstlig riktning. Dvs. att när vi går in i kanalen vid Colon så är vi mer västerut än när vi lämnar kanalen vid Balboa. Vi fick vinka farväl till våran Stressless, som låg där ensam och guppade vid sin boj. Det skulle gå över en vecka, innan vi återsåg henne igen. Den första delen av resan gick på InterAmericana som den väg heter som slutar uppe i Alaska. Genom mer eller mindre böljande slättland och många småstäder och byar, ringlade sig vägen sakta fram mot David. Fram emot eftermiddagen svängde bussen av från vägen och vi var framme i David, som är landets tredje i storlek och har ca 75000 innevånare. En kort promenad och vi var framme vid den lokala bussterminalen, där vi bestämt att vi skulle ta en buss upp i bergen för övernattning. Som vanligt måste man ha ögon både framåt och bakåt. Bussterminaler vimlar av folk och därför en vanlig plats för ficktjuvar. Med alla ögonen spanade vi även efter en buss som skulle, på en timma, ta oss till Boquete. Kanske någon undrar varför vi inte stannade i David. Staden är mycket platt och har inget intressant att erbjuda, därför ville vi till ett litet lugnare ställe. Boquete är en liten by, med endast 2800 innevånare, påminner mycket om en by i Alperna. Både dal och branta bergssidor med klängande hus, var ingrediensen i sceneriet. Till vänster kunde vi se vulkanen Barú. Denna vulkan är faktiskt Panamas enda och besöks av massor av människor. Vi, däremot, tänkte inte ta oss dit, då Costa Rica har flera och till och med aktiva. Så fort vi fått ett rum på Pensión Topas, så var det ryggsäck av och kamera på, för att föreviga den sällsamma natur och även den färgexplosion från alla blommor och buskar som kantade gator och hus. Vem kan motstå lukten från ett bageri, inte vi i alla fall? I skyltfönstret låg maränger så stora som halva 5;ans fotbollar. Det räckte med en till hela familjen samt några bullar till kvällsmat.
Med Rio Calderas brus av forsande vatten bakom hotellet, var det inte svårt att somna. Det märktes att vi kommit upp i bergen, för vinden, som svepte ner genom dalen, var både frisk och sval och fordrade både lakan och filt. Obehaglig överraskning Vi vaknade pigga och friska och tyckte att livet lekte och att vi fick vara med. Vi hade till och med tid att ligga och dra oss lite innan vi via duschen (fy va kallt att kliva ur det ljumma vattnet) satte oss till bords och dukade upp det inköpta brödet, osten och drickan. Gun-Britt kände sig lite extra frusen, varför jag gjorde en djupgrävning i ryggsäcken och hämtade upp den tjocka fleecetröjan. Något tidigare hade hon iakttagit en stor svart spindel, som sakta kröp utmed golvlisten. Den gjorde oss inget förnär, så den fick krypa vidare. Hon drog på sig tröjan och rätt som det var skrek hon till i högan sky. Alla på hotellet vaknade säkert och undrade om det var mord på gång! Hon slet av sig tröjan och skrek att den var här, och åsyftade på spindeln som hon känt vid halsen. Hur vi än letade så hittade vi inte någonting. Spindeln spankulerade med alla benen nere vid golvlisten och var helt ovetande om fallet. Då, då såg vi den. Fastklamrad vid Gun-Britts stolsits satt en till vanvett skrämd skorpion. Det var den som krupit upp på Gun-Britt och kommit innanför när hon drog på sig tröjan. Den visste förmodligen att levnadstiden kunde räknas i sekunder. Nedslagen på golvet och halvt bedövad av första slaget, hamnade den under Ingmars stora grova marschkänga, och blev till en utökad dekoration på de närmaste belägna väggarna. Skorpioner finns i stort sett i hela världen, och är i storlek från en cm till upp emot 20 cm. Denna skorpion var kanske 5-6 cm, om man viker ner den krokiga svansen med gifttaggen. Det finns 1500 olika sorters skorpioner, varav en del skorpioners gift verkar lokalt och det blir en svullnad och sveda som efter ett bistick. Att det fanns ett andra sortens gift visste vi inte då. Det giftet går på det centrala nervsystemet och kan vara farligt även för människan. När vi varit på sådana platser där man vet att det finns lite konstiga djur, brukar vi alltid skaka ur skorna och kolla i kläderna, innan man tar allt på sig. Allt avlöpte dock väl och det är vi tacksamma för. Efter 20 minuters väntan, kunde vi fånga bussen ner till David. Samma mönster som på kvällen upprepades. Ryktet går fortare på en busstation än du kan halvspringa. Så under vår väg så pekade folk snart ut var bussen till Almirante, vår nästa plats, hade parkerat. Chaufförens medhjälpare kom till och med och mötte oss och tog hand om min stora ryggsäck. Kordiljärerna, Nu skulle vi för första gången upp över Cordillera Central, som det står på kartan. Denna bergskedja i Nord- mellan och Sydamerika sträcker sig från Aleuterna i norr till Kap Horn i söder. Den totala längden är 17 000 km och med en maximal bredd på 1 500 km i Nordamerika och ca 900 km i Sydamerika. Bergskedjorna har branta sluttningar, ofta sammanbundna av tvärgående kedjor. Vägen över till Almirante slingrar sig och följer länge en dalbotten, innan det är dags för klättring över bergen ner mot första stoppet, som är Chiriqui Grande vid Karibiensidan. Mot toppen börjar molnen tätna och sikten ner mot dalen försvinner. Snart är vi inne i kompakt dimma eller moln, och det är bara att vänta på nya utsikter. På nerväg kommer vi fram emot en sjö. Vi kunde snart konstatera att det var en konstgjord uppdämning. Det var en kraftverksdamm, och det var en av de högsta vi någonsin sett. När bussen körde över på den smala
dammbyggnaden, for tanken genom huvudet. Tänk om det blir en ordentlig jordbävning just nu. Då hinner vi nästan skriva testamentet innan buss med dess passagerare når botten. Eller kanske man följer med den enorma flodvåg som följer och hamnar på någon tjusig ö ute i Karibien. När jag nått så långt i tankeutsvävnigen, var vi inne på fastlandet igen. Någon timme till, och vi var nere i värmen och fick ett välbehövligt mål mat på en vägkrog i Chiriqui Grande. Nu var vi inne i en ny växtzon. Efter middagsuppehållet var det bara någon timme på den nybyggda vägen till Almirante. Förr fick man ta båt eller färja denna sista sträcka, innan vi kunde ta en taxibåt ut till Bocas del Toro. Vi hoppade av bussen och översvämmades av taxikillar som ville köra oss ner till taxibåtarna. Vi däremot hade bestämt oss för att ta det lite lugnt och lyssna om det fanns någon information om lediga hotellrum på öarna. Bocas del Toro Vi siktade in oss på själva staden Bocas del Toro, som ligger på sydspetsen av Isla Colón. Staden har ca 5800 innevånare som bor i allt från fallfärdiga ruckel till prydliga villor med prunkande blomster, runt den inhägnade gårdsplanen. Vi var så pass tidiga, så vi sa till varandra, att vi chansar på att få ett rum, och efter vi kollat runt lite bland folket vid bussen, så berättade de att just det hotellet jag ringt till, det var uppbokat p.g.a. att det pågår filminspelningar. Dessa filminspelningar är i serien överlevare eller Robinson som jag tror de heter hemma. Vi fick vänta nästan en timma innan taxibåten med hög fart tog oss ut mot övärlden. Medan vi väntat på bryggan, hade en av de killar som hjälper till med diverse, kontaktat oss och han var släkt med en som hade ett hotell. Där fanns plats och det var ett skapligt pris så vi bestämde att vi skulle försöka där först. Sagitarius, hette det hotell vi ställde färden mot, efter att farit fram i minst 30 knop, genom smala kanaler förbi mangroveklädda öar och i turkosfärgat vatten. Jodå, visst finns det rum och det med bra säng, dusch och toa och till och med TV med fjärrkontroll. Som en uthungrad varg, kastade jag mig raklång på sängen och började räkna kanaler. Ca 20 kanaler att välja mellan. Här skall firas. Vi har ju inte sett TV sedan vi var hemma och jag var mycket nyfiken på olyckan med rymdfärjan. Vi hade inte fått en enda information om detta via Radio Sweden och nu var det nästan 100% programtid i CNN. Däremot kunde vi få allt om Gudruns skattefiffel via Radio Sweden. Man ser hur olika folk väljer presenterbara nyheter. Innan mörkret föll var vi i alla fall ute på staden och rekognoserade. Vad skulle vi göra i morgon? Jo, vi skall hyra cyklar och cykla upp till nordsidan av ön och sedan besöka en grotta. 8 dollar/cykel var det värt, tyckte vi gemensamt. Vi hittade en liten bar med överkomliga priser, Bocas del Toro är nämligen en stor turistort, med massor av besökare, både utlänningar och panamenier eller vad innevånarna i Panama heter. Sedan var det dags att lasta lilla ryggsäcken med dricka och lite frukt. Cyklarna vi fått hyra var mountinbikes med massor av växlar. Tyvärr var cyklarna i mycket, mycket dålig kondition. Knappt några bromsar på Gun-Britts cykel, det saknades bromsbelägg på det bakre hjulet och den där fram var till hälften fastrostad, så det behövdes atletiska krafter för att bromsa in ekipaget. Detta resulterade i att det var gång som gällde både uppför och nedför, varför den planerade turen inskränkte sig till någon kilometer kvar till grottan. Jag hade ju glömt våra ficklampor hemma på hotellet, och vad skall man då i en grotta att göra?
Vi lämnade tillbaka cyklarna efter 4 timmar och sade några väl valda ord. Vi hade ju tränat på det i 4 timmar. Vi tog sedan en liten taxibåttur över till Bocas Marina för att kolla upp hur det såg ut där. Vi hade redan ångrat att vi inte seglat till Bocas del Toro. Platsen kan verkligen rekommenderas för segling i denna fina arkepilag, men som alltid, vi måste vidare. I vår guidebok stod det om ett tåg mellan Almirante och gränsen till Costa Rica, som fraktade bananer och att vi kunde åka med gratis. Vi startade tidigt och gick till vårt stamfik och fick en snabbfrukost innan taxibåten gick in till fastlandet. När vi kom till Almirante så såg vi tåget på spåret, men det var bara stora täckta aluminiumvagnar och i en sådan ville vi inte färdas. Därför ställde vi om kursen mot busstationen istället och löste biljett till Changuinola, där vi läst att det går en direktbuss till San Jos e i Costa Rica. Just när vi lämnade Almirante, såg vi på ett stickspår två passagerarvagnar som skulle kopplas till det kommande tåget. Så det går visst att åka med banantåget. Bananer och åter bananer Chiriqui Land Company levererar Chiquita bananer och dessa odlingar som vi passerade var fantastiskt stora, och täckte det mesta av all areal upp mot Changuinola, men vi äter ju mycket bananer lite till mans så hela produktionen går tydligen åt. Vi fick några minuters andpaus mellan bussbytena och kunde slinka in i en affär och växla in några dollars till colones, som valutan i Costa Rica heter. Sedan bar det av på resans sämsta vägar hitintills. Obelagda, guppiga och steniga, så dammet stod tätt som efter en prärievagn. Bananplantorna, eller rättare bananträden, stod tätt utmed vägens båda sidor, och om det knastrar mellan tänderna nästa gång ni äter en Chiquita banan, kanske vi har sett den bakom dammolnet. Costa Rica De spanska erövringarna har satt djupa spår i Costa Rica, både kulturellt och historiskt. Columbus kom till denna del av Central Amerika under sin sista segling dvs. den 4;de den 18 september 1502. Han stannade endast 17 dagar, men mötte under denna tid många infödingar, som bar guldsmycken. Av den anledningen gav han namnet Costa Rica, som betyder den rika kusten. 1506 utsåg den spanske kungen Diego de Nicuesa till guvernör. Då fick man egentligen se vad Costa Rica erbjöd. Tjock ogenomtränglig djungel, tropiska sjukdomar, små indiangrupper som använde guerilla-attacker, vilket ändade i, att hälften dog och resten återvände till Spanien. Ett nytt försök gjordes 1562 av Juan Vásquez de Coronado och de slog sig ner uppe i den högre terrängen. Där var det ett betydligt bättre klimat för Européer att överleva och så än idag. Costa Rica har idag satsat väldigt mycket på ekoturism. Med det djurliv och fauna som idag finns, är det nog en säker väg för detta fina land. Ca 27% av Costa Rica är avsatt och skyddat som naturresurs och de många nationalparkerna upptar en yta på 11% av landet. Gränsövergång Vi kom upp till Guabito och fick stämpla våra pass för utresa från Panama. Sedan var det bara att med friskt mod gå ut på den kombinerade järnvägs och landsvägsbro som går över gränsfloden Sixaola. Det var bara det att det var faktiskt en järnvägsbro som man placerat några fastspikade längsgående plankor, och detta hade bussen åkt över. Tack och lov att vi fick gå, det räckte med den upplevelsen.
I Sixaola, samhället hette även så, fick vi fylla i de sedvanliga blanketterna och få en stämpel i passet. Därmed hade vi kommit fram till vårt 29 land att upptäcka. Allt gick bra och vi kunde fortsätta upp mot Limon, som ligger utmed Costa Ricas Karibienkust. Det var i närheten av denna stad som Columbus landsteg och stannade i 17 dagar. Vi passerade nästan igenom direkt, släppte bara av några passagerare och fortsatte mot San José. Vid Guapiles börjar klättringen över bergen igen för att på andra sidan komma ner till huvudstaden San José. Själva stadens kärna har 330.000 tusen innevånare, men med omgivningarna kommer innevånarantalet upp i nästan miljonen. Staden ligger på en platå på ca 1000 meter ö.h. Och omges av ståtliga berg. Det var här vi skulle ha vår bas några dagar. Som vanligt överraskades man av taxichaufförer som gjorde sitt bästa för att fånga kunder. Vi tog en rövare, för vi ville i lugn och ro fixa vårt hotellrum. Det är nämligen så att många taxichaufförer får provision när de tar kunder till vissa hotell. Det är väl i och för sig bra, men vi ville välja själva. Vi hade sett ut ett som hette Hotel Johnson som verkade ha det vi ville ha. Har ni reserverat rum där, frågade taxikillen. Nej, sa vi, varpå han tog upp mobiltelefonen och slog numret. Vi har varit ute för detta en gång tidigare och eftersom vi inte behärskar spanska i 110% hastighet, tvivlar man ibland på att taxikillen talar sanning. Nu räckte han över telefonen till mig och jag fick själv konstatera att de hade fullt. Det var bara att bita ihop och lita på taxikillen, en mycket trevlig och sympatisk sådan. Han körde oss till hotell San José efter det han talat om att rummen kostar 37 dollar/natt och sedan ingick frukost i priset. Allt stämde och han körde inte upp oss på taxiresan heller. Vi kunde sedan konstatera att folket i Costa Rica är mycket trevliga och hjälpsamma. Det är ju en egenskap som räknas som ett stort plus i ett land som vill ha turister. Rummet var jättefint, stort och med TV med fjärrkontroll och säkert 60 kanaler! Portiern var också trevlig och fixade broschyrer och karta för de kommande dagarnas äventyr. Vi hade beslutat att dag ett skulle vikas åt museer, därefter skulle vi se en aktiv vulkan samt lite djur och växtliv. Museum Nacional och Jade Just utanför hotellets dörr, fast tvärs över gatan, låg Nationalmuseet. Vi knallade dit och kunde följa landets utveckling i alla faser fram till historisk tid. Massor av föremål som funnits i gravar visades upp. Vi fick lära oss att landet har haft en förhållandevis lugn tid, men 1948 bröt ett kortvarigt inbördeskrig ut där ca 2000 personer dödades. Frånsett ett kuppförsök 1954 har landet utvecklats till det mest fridfulla land i världen. Landet har t ex ingen krigsmakt eller arme. Den ersattes 1948 1949 av en polisstyrka som kallas nationalgardet. Efter all denna lärdom var det skönt att ta en promenad till Jademuseet. Det är ett mycket fint museum och ligger på 11 våningen i ett höghus. Dessutom är inträdet gratis. Jade är en grönfärgad bergart av endera Jadeit eller Nefrit. Jadeit anses som det lite finare och det är allt från bruksföremål, jaktvapen till ceremoniella föremål som visas i montrarna. Dessutom har man i vissa montrar monterat belysning bakom föremålen, så stenens struktur kan ses. På samma museum kan keramiska, stenarbeten och guldföremål från arkeologiska utgrävningar ses och studeras. Nästa museum som stod på tur var guldmuseet. Men där skulle de ha 5 dollar/person och då vände vi. Vi har ju sett väldens finaste guldmuseum i Lima, Peru, så varför belasta oss med denna orimliga inträdeskostnad.
Plata de Dias Vi gick i stället på restaurang. Dagens tallrik bestod av böner, ris, stekta bananer, fisk och ananasjuice. Detta för det facila priset av en inträdesbiljett till guldmuseet för två tallrikar. Med detta vill vi tala om att det går att hitta fina matställen med god mat, rena bord för en billig slant. Alla tror kanske att vi lever snålt som attan men då kan vi genast dementera detta med de tvåföljande dagars utflykter. Den första för 79 dollar/styck och den efterföljande 75/st. Vad fick vi för dessa slantar? Dag ett fick vi det bästa av Costa Rica. Klockan 6.10 plockades vi upp av bussen som skulle ta oss till många fina platser. Den första var Alajuela, där nationalhjälten Juan Santamaria monument finns. En trumslagarpojke som var från Alajuela erbjöd sig att sätta eld på fortet där fienden i form av William Walker och hans 9000 man starka arme hade förskansat sig. Juan blev dödad under sitt uppdrag och betraktas idag som en av Costa Ricas favorithjältar. Poás Vi passerade jordgubbsplantager med röda härligt saftiga jordgubbar, kaffeplantager med dess djupgröna buskar på väg mot vulkanen Poás. Poás är en aktiv vulkan och lättillgänglig. Vägen går nästan ända fram till den 1,5 km vida kratern från vars topp på 2704 vi stod och tittade ner i en kompakt dimma. Det var vitt överallt, men guiden lovade, vänta bara en stund så dyker snart sjön på kraterns botten upp. På tal om att dyka, det var inte hälsosamt att simma i den sjön. Dess vatten bestod till mesta delen av syra, så om man doppade handen så hade man bara en hand kvar, allt enligt guiden. Vi stod där i blåsten och det var fortfarande bara vitt dis, men av någon konstig anledning, så försvann dimman som genom ett trollslag och vi kunde se den gröna sjön där nere i den pysande vulkankratern. Då kom det en tjej och en kille och hoppade över staketet, fast det stod att ingen fick gå ner i kratern. Som god samhällsmedborgare och vårdtagare om oss, som inte tänker så mycket, grep Gun-Britt hans arm och sa till honom du får inte gå ner där, du ser väl skylten Ingen fara mam vi är geologer och vi skall ner och avläsa våra instrument, men tack i alla fall. La Paz Denna plats skall man inte åka förbi. Där finns en av de största fjärilsfarmer i världen, samt massor av kolibrier. Att de tre största vattenfall är inom ägorna gör ju saken inte sämre. Vi startade med att titta på alla dessa fjärilar som fanns inom ett stort område. För att fjärilarna inte skulle gå på gatan så var hela området täckt av ett tunt nät. Där under fladdrade massor av fjärilar och vi fick lära oss att varje fjärilsart har sin favoritväxt. Det fanns med andra ord många växter och genom området porlade även en bäck. Guiden talade om att de även tar äggen som fjärilar utanför lägger, och tar in i det skyddade hägnet. Detta, för att fjärilsägg har en strykande åtgång som föda för diverse djur och fåglar.. Kolibrifåglar är ju underbara att studera, särskilt när man kan stå en meter ifrån dem och se när de lapar nektar. Deras vingslag är upp till 70 slag i sekunden och de kan stå still i luften, flyga både baklänges och framlänges. Kolibrin har många färgnyanser som vanligtvis har metallglans och klär den smala kroppen som avslutas med en lång näbb. Sedan bar det av ner mellan regndroppande regnskog och på hala gångstigar ner mot Magia Blanca Falls. Vi hörde dånet från det största vattenfallet i trakten och kunde efter lite pustande komma ner till en plattform alldeles nedanför fallet. Efter sedvanliga fotograferingar bar det av ytterligare och vi kom fram till ett andra vattenfall. Detta var inte lika spektakulärt
som det första så det var bara att invänta de andra innan vi skulle återvända. Skulle vi verkligen tillbaka samma väg? Det hade varit ganska brant, men uppför är ju inte så svårt att gå när det är halt. Men efter en liten bit uppför, hörde vi ett brummande. Vår buss hade kört ner och stod klar att hämta upp oss och det till en stärkande middag. Sarapiquí Betyder den lilla floden på något indianspråk, enligt guiden. Den skulle i alla fall vara ett tillhåll för allehanda konstiga djur. Vi blev lastade i en båt och for sedan sakta uppströms medan guiden satt framme i fören med kikare och spanade in sevärdheterna. Vi blev inte besvikna, vi såg bland annat krokodiler, apor av olika slag, fåglar, fladdermöss mm. Vi fick uppleva regnskogen ett par gånger denna händelserika dag. Det var ett par trötta men lyckliga som kom hem till hotellet och till alla 60 TV-kanalerna. Om sanningen skall fram så blev det inte så mycket TV-tittande, någon hade strött sömnpulver i ögonen. Arenalvulkanen och varma källor Att tillverka broschyrer med tilldragande bilder tycks vara ett bra sätt att fånga kunder. Vår broschyr över Arenal visade en vulkan där glödande lava strömmar nedför den perfekt formade konen. Visst skall vi ta den turen. Vi skulle få se mycket på vägen och turen var en ny 12 timmars. Även denna morgon blev vi upplockade vid hotellet och hade en underbar resa upp mot den nordvästliga delen av Costa Rica. Vi var bara 4 mil från gränsen till Nicaragua, men vi hade fått tipset från vår vän Karsten här i Panama, att det var fortfarande dåliga vägar efter det att orkanen Mich rumsterat om i landet. Därför hade vi begränsat vår resa till att bara gälla Costa Rica. På vägen besökte vi möbelcentrum eller snickarglädje eller vad man nu skall kalla alla dessa souvenirer, som tillverkats av olika träslag. Om vi hade köpt allt vi velat och haft råd till hade vi fyllt en buss. Så fint gjorda träarbeten var en fröjd för ögat. Det var ljusår mellan detta vi såg här och det bollträ som skulle tillverkas i träslöjden. Jag funderade på, hur deras ungars slöjdalster ser ut som bor i denna trakt. Nåväl, vi fortsatte med bara ett par tryckta tallriksunderlägg i plast mot den väntande vulkanen Arenal. Vi hade otur med vädret, hela toppen var höljd av moln och av lavan såg vi bara ett par rykande ränder i berget. Men man kan ju inte ha turen på sin sida alltid. Tabacon, heter ett vilohem för de mer besuttna. Inträdet dit för oss var 25 dollar, men det ingick ju i resan. Här skulle det relaxas i massor. Av med kläderna och på med simbyxorna och i det tempererade vattnet från de heta källorna. Enligt expertisen skulle detta mineralhaltiga varma vatten göra underverk på en rynkig sliten kropp. Med friskt mod äntrade jag först trappan ner i vattnet och stannade direkt upp. Det var samma känsla som om man vinterbadar fast tvärt om. Det här går inte, det är alldeles för varmt, sa jag till Gun-Britt. Men efter ett tag hade håret på benen slutat att krylla sig och det blev ner ett steg till. Till slut låg jag i alla fall med hela kroppen under vatten. Vi fick reda på att det strömmande vattnet skulle hålla 40 grader, men det hade inte regnat på ett tag och då är vattnet något varmare. Tills en början nekade Gun-Britt att gå i, men med kameran som hot så tog hon modet till sig och fick en het upplevelse. Det var en hel park med olika tempererade bad och det fanns till och med en som bara höll 25 grader. Där tillbringade vi några tiotal minuter för att kyla ner oss innan vi skulle få den mycket omtalade middagen.
Vi kunde bara konstatera att det fanns allt i matväg, dock ej glass. Nästan midnatt hade klockan hunnit bli när vi återvände till vårt hotell som vi tillbringade 4 nätter på. Nu var det dags att dra vidare och denna gång mot Panama. Vi studerade våran guide och fann att vi kunde ta en direktbuss ner till Panamacity och den skulle avgå klockan ett. Det gick inte att reservera platser, utan vi fick ta en taxi dit och köpa biljetterna samt visa passet. En promenad tillbaka till hotellet och titta i alla skyltfönster var dagens höjdpunkt, åtminstone för en av oss. Det var nämligen många järnaffärer och liknande utmed gatan. Det var bara en som visade trosor från Paris och de var alldeles för små och dyra för att intressera lika mycket som en svets. Vi packade och checkade ut från hotellet samt gick tillbaka mot busstationen med hela packningen hängande på ryggen. Vi behövde verkligen att använda benen, för framför oss låg inga promenader utan det var en hållbar ända som gällde. Bussen skulle inte komma fram förrän dagen därpå och det blev mycket sittande. Än en gång passerade vi ett bageri och kunde inte motstå de dofter som kom ut på gatan. Vi slank in och fick en god kopp kaffe med bönor från Costa Rica och en riktigt smarrig sockerkaksrulle fylld med massor av smakagottsaker. Vi var i god tid innan bussen skulle gå. Vi hade hört att Coca Cola buss terminal, dit vi var på väg, var ett farligt område, men bara nattetid. Men som vanligt är vi försiktiga. Då, tjattrade damerna igång och alla blickar riktades utmed gatan och ett no hördes. Därefter ett skott som efter någon sekund följdes av ett nytt skott. Vad hade hänt? Vi fick inte riktigt klart för oss, men det var en väskryckare eller en butikssnattare som ertappats, och som något ögonblick senare iakttogs av en polis som sköt mot honom när han sprang nerför gatan. Vi vågade inte gå ut och se vad som hänt, men här är det andra takter mot butikssnattare än hemma i Sverige. Hörde just på Radio Sweden att en snattare hade knivat en butikskontrollant till döds. Kanske en nivå mitt emellan skulle vara det rätta? Allt gick bra med gränsövergången tillbaka till Panama och bussresans timmar försvann i den mörka natten. Snart passerades den höga bron och vi kunde urskilja vår sakta gungande Stressless vid sin boj. Trots händelsen vid busstationen vill vi på det varmaste rekommendera Costa Rica för de naturintresserade. Ett besök där är ett minne för livet. Vi ber om ursäkt för att det är mycket av innehållet i loggböckerna som är tråkigt, men vi skriver ju för oss själva och komihåget börjar försämras. Näst på planeringen står att vi skall gå igenom kanalen ytterligare två gånger, nu som linhalare åt våra vänner på båten Xora och Danska Kuta. Nästa loggbok kanske kommer från Galapagos. Vi har ju många långa sträckor framför oss och därför blir det nog mer segling än skriverier. Vi önskar i alla fall er en riktigt fin vår. Det har väl börjat droppa från grenarna nere i Skåne och det sprider sig sakta norrut. Hur gick det då med livflotten. Jo, efter några dagar kom de tillbaka och skulle leverera den igen. Innan hade jag kommit överens med en på kontoret att 550 dollar kunde jag tänka mig men där gick smärtgränsen. Leveransen kom och killen hade en faktura på 650 dollar. Jag gick i taket igen fast jag stod på däck, och förklarade för honom att jag i dag på morgonen hade talat med huvudkontoret och vi hade en överenskommelse att vår fullt packade livflotte
med certifikat skulle kosta oss 550 dollar. Efter ytterligare telefonkontakt skrev vi på 7 ändrade kopior på 550 dollar och vi fick flotten tillsammans med vår söndergjorda transportvagn. Resume: Ni som skall packa om en livflotte, gör inte det i Panama. Gun-Britt och Ingmar