KARTLÄGGNING AV VUXENPSYKIATRINS PATIENTERS BARN

Samverkansprojektet Barn till psykiskt sjuka i Luleå/Boden beskriver KARTLÄGGNING AV VUXENPSYKIATRINS PATIENTERS BARN Ett samarbete mellan

Förord Det här är en rapport som beskriver arbetet med och resultatet av den kartläggning/inventering som gjorts av vuxenpsykiatrins patienters barn i Luleå/Boden under oktober 2005. Kartläggningen har genomförts som en del i de samverkansprojekt, finansierade av s.k. Miltonpengar, som startade i september 2005. Luleå och Boden har varsitt projekt, med representanter från vuxenpsykiatrin, barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten. Christina Lindberg-Johansson, Luleå närpsykiatri Lilian Sundqvist, Familjecentrat Växhuset, Socialtjänsten Luleå Sofie Persson, PBU Luleå-Boden 2

Kartläggning av vuxenpsykiatrins patienters barn Inledning Barn till psykiskt sjuka är en grupp som har kallats för de osynliga eller de glömda barnen. Anhörigarbete kring personer med psykiska problem har till stor del fokuserat, och fokuserar på många ställen i landet fortfarande, på maken eller makan, och ett barnperspektiv saknas. Barnpsykiatrikommittén belyser i sitt slutbetänkande (SOU 1998:31) barn till psykiskt sjuka som en sårbar grupp, där man anser att samhället ännu inte tagit sitt fulla ansvar att tidigt identifiera barnen och i samarbete mellan myndigheter se till att barnen får stöd och hjälp. Forskningen har också visat att barn till föräldrar som är psykiskt sjuka löper en ökad risk att själva insjukna i psykisk sjukdom. Sedan den senare delen av 1990-talet har intresset för dessa barn ökat i Sverige. Runtom i landet har man startat projekt med syfte att uppmärksamma dessa barn. På flera håll har projekten lett till permanenta verksamheter och förändringar i arbetssätt för att gynna barnen. Några exempel på verksamheter och nya arbetssätt är barngrupper, barnombudsverksamhet inom vuxenpsykiatrin och arbete med familjeinterventioner. Ett viktigt led i att uppmärksamma barnen, är naturligtvis att först undersöka hur gruppen ser ut. Hur stor är den? I vilka åldrar fördelas barnen? I vilken utsträckning bor barnen med sina föräldrar? Detta är bara några exempel på frågor som är väsentliga att besvara. Inventeringar och kartläggningar av barn till psykiskt sjuka har också gjorts på olika håll i landet och har varit olika omfattande. Medan några enbart undersökt antalet barn, har andra också tittat på vilket stöd som finns kring barnen och vad som saknas i arbetet med dem. Några exempel som vi känner till är Malmö, Stockholm, Skellefteå och Gällivare. I ett av Nationella psykiatrisamordningens riktade projekt har man även nyligen genomfört en nationell kartläggning. Gällivares kartläggning gjordes bland slutenvårdspatienter under en fyramånaders period, och man fann då att ca 15 % av patienterna hade barn 0-18 år. I Skellefteå var siffran istället 20 %, och kartläggningen omfattade då även öppenvården. I vårt upptagningsområde Luleå-Boden, har man tidigare inte gjort någon kartläggning av barn till psykiskt sjuka. Som ett första steg i vårt samverkansprojekt mellan socialtjänsten, vuxen- barn- och ungdomspsykiatrin, ett så kallat Miltonprojekt, var vi därför intresserade av att titta närmare på hur den aktuella gruppen ser ut just i vårt område. Syfte Syftet med vår kartläggning har varit att inventera hur många av vuxenpsykiatrins patienter som har barn. De huvudsakliga frågeställningar som 3

ligger till grund för kartläggningen är: Hur stor del av vuxenpsykiatrins patienter i Luleå/Boden har barn? Hur ser åldersfördelningen bland barnen ut? Hur ser barnens boende ut? Metod och genomförande Förberedelser Förarbetet till kartläggningen startade med diskussioner i hela projektgruppen. Eftersom det fanns många frågor att beakta innan kartläggningen skulle genomföras, och då det inte var helt lätt att enas i en så stor grupp, beslutades att en mindre arbetsgrupp skulle tillsättas för att arbeta närmare med kartläggningen. Denna mindre grupp har bestått av tre personer, med en representant från varje samverkanspart, dvs. PBU, vuxenpsykiatrin och socialtjänsten. Ursprungligen hade vi en idé om att inventera gruppen barn till psykiskt sjuka föräldrar inom alla våra tre verksamheter. Efter diskussioner kom vi dock fram till, att en sådan inventering inom socialtjänsten och PBU skulle bli svår att genomföra med tanke på att man där inte alltid har kännedom om huruvida föräldern har psykisk ohälsa/sjukdom eller inte. Eftersom det är inom vuxenpsykiatrin föräldrarna finns, bestämde vi att det var där kartläggningen skulle göras. Ytterligare en svårighet som fanns under förarbetet, var att hitta en lämplig definition av psykisk sjukdom. Ett sätt var att använda begreppet i dess strikta bemärkelse och bara titta på barn där föräldern har en allvarlig psykisk störning. Ett annat sätt var att använda en vidare definition och inkludera psykisk ohälsa, utifrån att barnen kan påverkas även då föräldern har psykiska problem som inte ryms inom begreppet psykisk störning. Praktiska skäl gjorde att vi till slut lät kontakten med vuxenpsykiatrin i sig vara avgörande. Det vill säga, vi ville kartlägga vuxenpsykiatrins patienters barn, oberoende av förälderns diagnos. Målgrupp Kartläggningen riktade sig till all behandlande personal inom vuxenpsykiatrin i Luleå och Boden, inom såväl öppen som slutenvård. Svarsformulär Vi ville skapa ett lättförståeligt formulär som skulle vara överskådligt och inte ta alltför lång tid att fylla i. Formuläret utformades för att få svar på om varje patient har barn eller ej, barnens ålder och barnens boende. Kring patienten fanns frågor om kön, civilstånd, diagnos och kontaktens längd. Utöver detta fanns också en kolumn för patientkod, vilken användes för att se till att en och samma patient inte räknades mer än en gång (eftersom kontakter kan finnas med olika behandlare inom vuxenpsykiatrin). Dessutom fanns en möjlighet att lägga till eventuella övriga kommentarer, om behandlaren till exempel hade annan kännedom om patienten eller barnen som kunde vara viktig att känna till (exempelvis att även den andre föräldern har kontakt inom psykiatrin, eller att barnet har PBU-kontakt). Formuläret finns i Bilaga 1. Genomförande Vi beslutade att formuläret skulle fyllas i under oktober månad 2005. En förlaga skrevs med en beskrivning av bakgrunden till kartläggningen och med instruk- 4

tioner för att kunna besvara frågorna. Förlagan finns i Bilaga 2. Denna förlaga, tillsammans med formuläret, skickades ut till samtliga enhetschefer inom vuxenpsykiatrin. Därefter presenterade representanter ur projektgruppen kartläggningen och formuläret muntligt vid de olika enheternas arbetsplatsträffar. Detta för att behandlarna skulle ha möjlighet att ställa frågor såväl kring syftet som kring hur formuläret skulle fyllas i. Allt för att minska risken för missförstånd och för att få in så korrekt ifyllda formulär som möjligt. Behandlare inom öppenvården fick som instruktion att utgå från sin bevakningslista eller motsvarande, och gå igenom patient för patient som var aktuella just den dagen formuläret fylldes i. Inlämningsdatum sattes till 31/10 2006, vilket i praktiken innebar att behandlarna hade ca 2-3 veckor (beroende på när informationen hållits på arbetsplatsträffen) på sig att besvara formuläret. I slutenvården ombads istället en behandlare på avdelningen att fylla i ett formulär för samtliga inneliggande patienter under två veckor i oktober (v. 41 och 42). Bearbetning av material Vi insåg relativt snart att det enklaste sättet att bearbeta materialet var att använda sig av ett statistiskt databearbetningsprogram. Eftersom ingen i arbetsgruppen själv hade kunskaper kring sådana program, kontaktade vi Lars Holmgren, utredare på landstingsdirektörens stab, som varit till stor hjälp i bearbetningsarbetet. Lars Holmgren har använt sig av dataprogrammet SPSS för att hantera vårt material. Det första steget för oss, blev att omvandla alla svar på formulären från bokstäver till siffror. Detta gjorde så att till exempel könet man kodades som 1 och kvinna som 2. På samma sätt omvandlades övriga svar till siffror enligt vissa koder. I kolumnen för diagnos gjorde vi en separat kodnyckel (Bilaga 3). Vi gick först igenom alla formulär och skrev ner samtliga diagnoser som förekom. sedan placerade vi dem i 15 kategorier. Exempelvis hamnade diagnoser som utmattningsdepression, dystymi med flera i kategorin för depression, medan diagnoser som panikångest, ångeststörning, placerade i kategorin för ångest. I de fall där fler diagnoser angivits, räknade vi den först nämnda som huvuddiagnos, och kodningen skedde därefter. Kolumnen med rubriken Övrigt beslutade vi att inte ha med i kodningen. Dels eftersom den använts av relativt få, dels eftersom svaren där lämpades mer för en kvalitativ bedömning än en statistisk beräkning. När sifferkoderna var klara, delade vi upp de besvarade formulären i tre högar och kodade sedan varsin tredjedel. Först gick vi tillsammans igenom eventuella frågetecken för i så stor utsträckning som möjligt undvika olikheter i vårt sätt att koda. Allt kodat material skickades sedan till Lars Holmgren för inmatning i statistikprogrammet. Tillsammans med materialet skickade vi även de frågeställningar vi ville ha svar på utifrån det material som fanns. Våra tre övergripande frågeställningar, var ju nämndes ovan, att ta reda på hur stor del av patienterna som har barn, barnens åldrar och barnens boendesituation. Även om detta var våra huvudsakliga frågeställningar, var vi också intresserade av hur gruppen föräldrar såg ut avseende kön, diagnos, civilstånd, men även hur dessa variabler var relaterade till barnens situation. Vi hade därför ett antal ytterligare frågor som vi bad Lars Holmgren ta fram svaren på utifrån materialet. Dessa frågor var: Hur många patienter omfattar kartläggningen? Hur många av patienterna har barn? Hur ser könsfördelningen ut bland dem som är föräldrar? Vilka diagnosgrupper förekommer bland dem som är föräldrar? Vilken diagnosgrupp (eller vilka) är vanligast förekommande bland dem som är föräldrar? 5

Hur många av dem som är föräldrar har mer än en diagnos? Hur ser ålderfördelningen ut bland barnen? Hur många barn har respektive förälder? Hur ser boendet ut för barnen? I de fall där barnet bor med patienten (kod = 3 i kolumnen boende), hur ser civilståndet ut för dessa patienter? Hur ser barnens boende ut relaterat till förälderns diagnos? D.v.s., är det vanligare att barnen inte bor hos patienten vid vissa diagnoser? Materialet kom sedan tillbaka till oss i form av tabeller, sammanställda utifrån ovanstående frågeställningar. Under rubriken resultat presenteras de tabeller vi anser vara viktigast att lyfta fram för att svara på våra tre huvudsakliga frågeställningar. Resultaten har även presenterats muntligt för övriga gruppen. Tillsammans har vi resonerat de siffror som kommit fram, diskussioner som sammanfattas i slutet av rapporten. 6

Resultat Tabell 1 Antal patienter och antal föräldrar med könsfördelning Har patienten barn Nej Ja Total Antal % Antal % Antal % Kön Man 156 31,6 % 80 23,7 % 236 28,4 % Kvinna 337 68,4 % 257 76,3 % 594 71,6 % Total 493 100,0 % 337 100,0 % 830 100,0 % I Tabell 1 ser vi att kartläggningen totalt har omfattat 830 patienter. 337 av dessa, d.v.s. 40,6% är också föräldrar. Patientgruppen domineras av kvinnor, något vi också förstått speglar patienter inom vuxenpsykiatrin i stort. Tabell 2 Patienternas huvuddiagnoser Huvuddiagnos Har patienten barn Nej Ja Total Antal % Antal % Antal % Depression 189 38,3 % 143 42,4 % 332 40,0 % Ångest 25 5,1 % 29 8,6 % 54 6,5 % Personlighetsstörning 42 8,5 % 21 6,2 % 63 7,6 % Psykos 30 6,1 % 17 5,0 % 47 5,7 % Bipolär 37 7,5 % 23 6,8 % 60 7,2 % Kris 10 2,0 % 13 3,9 % 23 2,8 % Schizofreni 50 10,1% 23 6,8 % 73 8,8 % Ätstörning 44 8,9 % 14 4,2 % 58 7,0 % Fobi 18 3,7 % 7 2,1 % 25 3,0 % Neuropsyk. diagnoser 17 3,4 % 4 1,2 % 21 2,5 % PTSD 6 1,2 % 6 1,8 % 12 1,4 % Missbruk 8 1,6 % 23 6,8 % 31 3,7 % Tvång 4,8 % 3,9 % 7,8 % Övrigt 2,4 % 3,9 % 5,6 % Ej angivet 8 1,6 % 7 2,1 % 15 1,8 % Ingen registrering 3,6 % 1,3 % 4,5 % Total 493 100,0% 337 100,0% 830 100,0% Tabell 2 visar patienternas huvuddiagnoser, det vill säga den diagnos behandlaren angivit i formuläret. Om fler än en diagnos angivits, har den första räknats som huvuddiagnos. Av resultatet framkommer, även om det inte visas i någon tabell här, att för 75,2 % av alla patienter som omfattades av 7

kartläggningen har en diagnos angivits. Som synes i Tabell 2 är depression är den tvivelaktigt största diagnosgruppen i hela gruppen, och även bland dem som är föräldrar. Diagnosgruppen ångest är näst störst bland dem som är föräldrar. Bland de patienter som inte är föräldrar är schizofreni den näst största diagnosgruppen (10,1 %), den gruppen är dock något mindre bland dem som är föräldrar (6,8 %). Tabell 3 Antal barn, fördelat på åldersgrupper Barnets ålder (den 31/12 år 2005) Antal % 00-06 206 32,2 % 07-12 181 28,3 % 13-18 191 29,9 % Ingen registrering 61 9,5 % Total 639 100,0 % I Tabell 3 ser vi att kartläggningen totalt omfattade 639 barn. Dessa barn är fördelade på de 337 föräldrar som nämndes ovan. Antal barn per patient presenteras nedan i Tabell 4. Barnen fördelas relativt jämnt inom tre åldersgrupper, nämligen 0-6, 7-12 och 13-18 år. Anmärkningsvärt är att i hela 61 fall har ingen ålder på barnet registrerats. Tabell 4 Antal barn per patient Antal barn per patient Har patienten barn Nej Ja Total Antal Antal Antal,00 493 0 493 1,00 0 150 150 2,00 0 121 121 3,00 0 39 39 4,00 0 20 20 5,00 0 1 1 6,00 0 3 3 8,00 0 2 2 11,00 0 1 1 Total 493 337 830 Ovan visas att de flesta patienter som är föräldrar har ett eller två barn. Det är 59 föräldrar som har tre eller fyra barn, och sju föräldrar som har fem barn eller fler. 8

Tabell 5 Barnens boende Hur bor barnet Antal % Med båda föräldrar 225 35,2 % Växelvis mor/far 105 16,4 % Patienten 141 22,1 % Andra föräldern 76 11,9 % Familjehem 30 4,7 % Eget boende 8 1,3 % Annat 2,3 % Uppgift saknas 49 7,7 % Ingen registrering 3,5 % Total 639 100,0 % De kategorier som finns i Tabell 5 över barnens boende, har tagits fram av de svar som angivits på blanketterna. Med båda föräldrar är således boende i en s.k. kärnfamilj, växelvis anger endast att barnet flyttar mellan föräldrarna, men inte hur tiden mellan de båda fördelas. Den största gruppen, 225 barn, eller dryga 35 %, bor alltså med båda föräldrarna. Den näst största gruppen är de 141 barn, eller 22 % som bor med patienten. 97 av dessa 141 barn (68,8 %), en siffra som inte redovisas i tabellen ovan, bor med endast patienten. De övriga 44 barnen i denna grupp bor tillsammans med patienten och en annan vuxen, som inte är barnets biologiske förälder. De 8 barn som registrerats för eget boende är 16 år eller äldre. Till kategorin Annat hör barn som bor i behandlingshem. Det som också framgår av Tabell 5, är att 73,7 % av den totala summan barn (471 barn, d.v.s. de tre översta raderna i tabellen, markerade med fet stil) bor helt eller delvis med den förälder som är patient. Vid en genomgång av barnens boende relaterat till förälderns diagnos, finner man att de största diagnosgrupperna för barn som är placerade i familjehem, eller som bor med den andre föräldern, är patienter med schizofreni eller psykos. Vid dessa diagnoser är det alltså vanligare att barnen inte bor med patienten (även om det förekommer). Diskussion 9

Metoddiskussion Vi har lärt oss mycket av att genomföra den här kartläggningen, och det finns mycket kunskap och erfarenheter vi önskar att vi hade haft innan vi påbörjat arbetet med kartläggningen. Detta gäller främst metodfrågor. En fråga som behöver lyftas upp är naturligtvis bortfallet i vår undersökning. Dessvärre har vi inte kunnat beräkna bortfallets storlek, eftersom alla behandlare fyllt i blanketten anonymt (det fanns en rad för att ange verksamhet, men alla har inte fyllt i detta). Det här hade kunnat lösas så att varje enhetschef fått ange hur många behandlare som var aktuella på deras respektive enheter, och sedan fått pricka av antalet formulär då de lämnades in. Man kan ändå anta att det finns ett generellt bortfall, där orsakerna kan vara tidsbrist, att behandlaren glömt besvara formuläret eller av andra anledningar avstått från att göra det. Bearbetningen av materialet hade säkerligen varit enklare och gått snabbare om vi redan när vi skapade formuläret hade vetat hur dataprogrammet SPSS fungerar. På så vis hade vi kunnat göra våra kategorier på förhand, så att behandlarna direkt svarat med sifferkoder. Dels hade detta sparat mycket arbete för oss, men det hade rimligen även gjort resultatet mer reliabelt. Som det var nu blir ju vår omvandling av svar till koder en felkälla, där vi möjligen kan ha uppfattat och tolkat svar fel. Resultatdiskussion Denna inventering visar att så många som 40,6 % av vuxenpsykiatrins patienter under den aktuella perioden har barn. Kartläggningen omfattar totalt 639 barn i åldern 0-18 år. Detta är en stor grupp barn, och den första frågan att beakta är naturligtvis om vi hade väntat oss detta. Vi hade visserligen aldrig i gruppen formulerat någon förväntan på hur många barn kartläggningen skulle kunna omfatta, men det vore ingen överdrift att säga att vi alla överraskades av antalet. En jämförelse med såväl Gällivares kartläggning som Skellefteås, visar också att andelen föräldrar i vår undersökning är betydligt större än de 15 respektive 20 % som framkommit på nämnda orter. I Gällivare kan detta förklaras av att kartläggningen är gjord inom slutenvården, där patienter generellt kan anses sjukare, och där det därför kan vara mindre vanligt med föräldraskap. Skellefteås kartläggning omfattar dock även öppenvården, varför den siffran borde vara mer jämförbar med vår. Det innebär alltså att vår andel föräldrar inom psykiatrin skulle vara dubbelt så stor. Är detta realistiskt? Det vi måste ha i åtanke är att kartläggningen är gjord under en begränsad tid, och resultatet därför är att betrakta som en ögonblicksbild. För att veta om denna ögonblicksbild är representativ och stämmer över tid, hade kartläggningen behövt göras om vid fler tillfällen. Att gruppen var så här stor, väcker naturligtvis mycket funderingar hos oss. Vi har redan under förarbetet med kartläggningen haft idén att kunna arbeta konkret med barnen och för barnen. Även om syftet med kartläggningen enbart varit att få en uppfattning om gruppens omfattning, blir det onekligen så att vi också funderar över möjliga stödinsatser. Just nu är gruppen för oss en siffra på ett papper, men vi vet, av tidigare forskning och erfarenheter att det är en grupp som är i behov av stöd i olika former. Det är inte nödvändigtvis så att alla 639 barnen kommer att behöva detta, men troligen en stor andel. Hur ska vi som projektgrupp göra för att gå från den teoretiska siffran, till att 10

nå fram till de barn som döljer sig bakom den och kunna arbeta konkret med dem? Kan projektet använda sig av kartläggningen för att komma därhän? Hur får vi veta vad barnen behöver, ur deras eget perspektiv och ur ett professionellt perspektiv? Finns det möjlighet att vända sig till barnen som referensgrupp? Finns det andra möjligheter som vi i dagsläget inte tänkt på? Övergången från teori till praktik är någonting som vi hela tiden tampas med i projektgruppen. Vi upptäcker ständigt att vi vill mer är vad som går att genomföra praktiskt just nu, och att det är tidskrävande att sammanfoga tre olika verksamheters idéer. Det är sagt mer än en gång, men samverkan är en långsam process. Det är också viktigt att fundera över konsekvensen av vår vida definition av psykisk sjukdom. Det bör betonas att kartläggningen inte svarar på frågan hur många barn till psykiskt sjuka finns i Luleå/Boden?, utan snarare hur många av vuxenpsykiatrins patienter under den aktuella perioden har barn?. Det är ju nämligen så, att personer som har kontakt med vuxenpsykiatrin inte nödvändigtvis är psykiskt sjuka. Här vill vi dock återkoppla till det resonemang vi förde under förarbetet, nämligen att barnen rimligen påverkas av att en förälder mår dåligt, även om måendet inte definieras som psykisk sjukdom. En grupp patienter som finns med i vårt material är de med huvuddiagnos missbruk. En fråga vi funderat över är om barnen till de här föräldrarna bör räknas till gruppen barn till psykiskt sjuka, eller om de snarare hör till gruppen barn till missbrukare. Så kallade dubbeldiagnoser, d.v.s. missbruk och samtidig psykisk sjukdom, är en grupp som alltmer uppmärksammas i landet, bland annat genom andra Milton-finansierade projekt. Vi har resonerat som så, att barnen till föräldrar med dubbeldiagnoser liknar barnen till föräldrar med psykisk sjukdom utan missbruk, på det viset att även de behöver uppmärksammas, få information om förälderns tillstånd, få träffa andra i samma situation osv. Därför väljer vi också att räkna även dessa barn i den inventering som gjorts. Sammanfattande kommentarer och reflektioner I projektgruppen har vi hela tiden vetat att de här barnen finns. Efter kartläggningen vet vi nu att gruppen i Luleå/Boden är stor, vilket bara bekräftar att det här är en angelägen fråga som vi måste ta på allvar. Vi hoppas att vårt projektarbete ska bidra till att dessa barn uppmärksammas i större utsträckning än tidigare och att det på sikt skall leda till en fungerande samverkan för att ge barnen och deras familjer bästa möjliga stöd och hjälp. 11

Bilaga 1 Kod Kön (M/K ) Civilstånd Diagnos Hur länge har pat haft kontakt med psykiatrin? Ja (x) Nej (x) Födelseår (anv en rad per barn) Hur bor barnet? Övriga kommentarer 12

Bilaga 2 KARTLÄGGNING/INVENTERING Av Barn till psykiskt sjuka föräldrar Barn till psykiskt sjuka är en grupp som har kallats för de osynliga eller de glömda barnen, men sedan den senare delen av 1990-talet har intresset för dessa barn ökat i Sverige. Genom de så kallade Milton-pengarna, har vi nu fått möjlighet att starta ett samverkansprojekt gällande dessa barn, mellan vuxenpsykiatrin, barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten i Luleå/Boden. Målet med vårt projekt är framför allt att utveckla samverkansrutiner de tre parterna emellan, och på så vis lättare nå fram till psykiskt sjuka föräldrars barn, och kunna erbjuda familjerna den hjälp och det stöd de behöver, såväl förebyggande som behandlande. Som ett första steg i detta behövs en kartläggning för att fånga upp målgruppen i vårt upptagningsområde, och det är här DU är viktig. Den här blanketten går ut till samtliga behandlare inom vuxenpsykiatrin i Luleå/Boden. Tanken är att varje behandlare ska se över sina aktuella patienter, med syftet att visa hur många av vuxenpsykiatrins patienter som har barn och i vilken ålder dessa barn är. Vi vill ha in blanketterna senast den 31 oktober. Lämna de ifyllda blanketterna till din enhetschef, som sedan vidarebefordrar dem till oss. Om Du har några frågor eller funderingar, kontakta Christina Lindberg-Johansson tfn 0920-71548, eller Sofie Persson tfn 0921-67016. INSTRUKTIONER 1. Använd din bevakningslista eller motsvarande. Gå igenom patient för patient. Du fyller alltså i för alla patienter som är aktuella för Dig (oavsett hur tät kontakten är) den dagen Du skriver. 2. Patientkod = Födelseår + fyra sista siffror i persnr. T ex patient med personnr 120304-1234 får koden 121234. Koden behövs för att vi inte ska dubbelräkna några patienter eller barn. 3. Kön: M = man K = kvinna 4. Civilstånd: gift/sambo/ensamstående 5. Diagnos: Här skriver Du om patienten har en diagnos, alt problematik som är anledning till kontakt. 6. Hur lång kontakt? Här kan stå första samtal, 3 mån, 2 år osv. 7. Kryssa om patienten har barn eller ej. Har patienten ej barn, gå vidare till nästa rad och ny patient. 8. Om patienten har flera barn, använd en rad per barn. Fyll sedan i boende för resp. barn utifrån vad Du känner till. Exempel på boende är med båda föräldrar, växelvis varannan vecka, enbart far, familjehem osv. 9. Under övrigt kan Du fylla i information som Du tycker är viktig. Detta kan handla om kännedom om den andre förälderns psykiska hälsa, att Du kanske saknar kännedom om barnen eller annat. TACK FÖR HJÄLPEN! Britt Rutström Projektledare Christina Lindmo Enhetschef Luleå närpkiatri Sofie Persson Projektledare Lena Johansson Enhetschef Bodens närpsykiatri sy- 13

KODNYCKEL DIAGNOSER Bilaga 3 1. DEPRESSION utmattning, egentlig, recidiverande, nedstämdhet, dystymi, utbränd, unipolär 2. ÅNGEST panikångest, generell, ångestsyndrom, ångeststörning, ångestneuros 3. PERSONLIGHETSSTÖRNING borderline, schizoid, beroende, UNS 4. PSYKOS drogutlöst, cykloid, amnings-, affektiv, akut polyform, psykotisk depression 5. BIPOLÄR typ II, hypomani, mani, cykoltym 6. KRIS 7. SCHIZOFRENI paranoid, schozoaffektivt syndrom 8. ÄTSTÖRNING anorexi, bulimi, överätning, hetsätning, UNS 9. FOBI social, agorafobi, fobiska besvär, kräkfobi, förlossningsfobi 10. NEUROPSYKIATRISKA DIAGNOSER autism, aspergers syndrom, ADD, ADHD, DAMP, autistiska drag 11. PTSD trauma, övergrepp 12. MISSBRUK alkohol/drog 13. TVÅNG OCD 14. ÖVRIGT anpassningsstörning, beteendestörning, självskadande, värk/smärtproblematik, under utredning 15. EJ ANGIVET ATT TÄNKA PÅ: Om mer än en diagnos; koda efter den första som står. Om det står utredning för ADHD, koda som ADHD. 14